Wanja Lundby-Wedin fd vallentunabo

Svensk Damtidning
Nr 39, 2013

Wanja Lundby-Wedin

träffade sin man på en kurs för 33 år sedan

- Det sa klick direkt men Lennart var redan gift...

Wanja Lundby Wedin, 60, och hennes man

Lennart Widen, 71, har sitt sommarparadis på Husarö i Stockholms skärgård. Här har de spenderat sommaren och hit tar de Vaxholmsbåten så ofta de kan även resten av året. Det gör för övrigt även resten av familjen. Förutom det trivsamma fritidshuset omgärdas gårdsplanen av inte mindre än tre gäststugor. I ett av husen har de numera vuxna barnen kvar sina rum och i ett annat bor Wanjas mamma Ingrid Wahl, 82, och hennes man Ernst Wahl, 87. Vilket det är syns tydligt på de prydligt parkerade rullatorerna vid förstukvisten,

– Mamma och Ernst hade ett fritidshus i Roslagen som de till sist inte orkade ha kvar, säger Wanja. Då byggde vi det här lilla huset med storstuga, kök och två små sovrum åt dem.

Mamma Ingrid visar sig vara en charmerande dam fylld av humor och värme trots att hon är värkbruten av skolios, en medfödd och livslång åkomma som innebär att ryggen kröker sig i sidled.

– Att få vara här om somrarna betyder mer än jag har ord för, säger hon. Wanja, min dotter, är en liten stjärna. Det har jag alltid sagt. Ja, både hon och Lennart är mycket omtänksamma.

På gårdsplanen står även ett växthus med nu skördeklara gurkor och tomatplantor som sträcker sig ända upp till taket. I trädgårdslandet intill odlar Wanja kryddor och sparris och i sju stora hinkar körsbärstomater.   

– Två av våra tre äppelträd fick jag av min moster och mina kusiner när jag blev ordförande för LO, säger Wanja. Lennart och jag var på väg hit ut en helg när de plötsligt stod där på kajen i Stockholm och ville gratulera.

Wanja berättar att hon gärna läser en god bok och dricker ett glas saft i växthuset. Särskilt mysigt är det när regnet smattrar mot rutorna. Lennart, som kallar sig gårdskarlen, håller ordning inte bara på den egna tomten utan även på tomtägarföreningens vatten. Det är likaså han som hjälper till att fälla trän när så behövs. Den egna vedboden är självklart redan fylld till bredden med ved inför vintern. Fattas bara! Lennart har också ett fackligt förflutet. Han gick i pension som ombudsman för IF Metall för några år sedan.

Wanja kom till världen 1952 som föräldrarnas första barn. Tre och ett halvt år senare föddes systern Iris. Pappa Bosse var lastbilschaufför och mamma Ingrid hemmafru.

– På den tiden fanns ju ingen barnomsorg och mamma kunde ju inte med sin dåliga rygg städa trappuppgångar som andra arbetarfruar gjorde, säger Wanja och dukar fram kaffe och hembakt bröd med rökt skinka och skivad gurka från växthuset. 

- Om somrarna jobbade mamma i affär. Då fick Iris och jag åka på sommarhem i Norrland eller till barnkoloni. 

Familjen bodde i en etta med kök och matrum i Johanneshov. Wanja och Iris trängde ihop sig med sina sängar och ett matbord i matrummet. Men det var inget konstigt med det. Så bodde många på den tiden. Att familjen 1963 kunde köpa sig en bostadsrätt i Högdalen och skaffa telefon var stort. I januari året därpå kom lillasyster Annica till världen.  

– Jag minns att mamma ofta ringde till HSB och bad att få anstånd med månadsavgiften. Är det något hon har lärt mig så är det att vara sparsam. Mamma har aldrig haft någon hög lön. Ändå har hon sparat pengar till alla sina barnbarn och ger varje månad 30 kronor till Cancerfonden, Läkare utan gränser och en rad andra välgörenhetsorganisationer.

Wanja beskriver sextiotalets Högdalen som en barnrikeförort till Stockholm.

– Vi var tusen elever i skolan och ändå fick alla inte plats. Idag är skolan nedlagd. Lokalerna används numera av Fria Teatern och kommunkontoret.

Wanja drömde om att bli journalist. Hon fick prya på Damernas Värld och följa med ett reportageteam till rättegången mot Clark Olofsson i Nyköpings tingsrätt.

– Det var en väldigt annorlunda verklighet som spelades upp för mig där. Jag skrev om mina reaktioner men det publicerades nog aldrig.

Wanja lyckades inte ta sig in på gymnasiet och gav därför upp drömmen om att bli journalist. I stället blev hon knappt 17 år gammal sjukvårdspraktikant på Högdalens sjukhus. Ungefär samtidigt skildes föräldrarna sedan pappan funnit kärleken på annat håll. I ett enda slag stod mamma Ingrid ensam med sina tre döttrar.

– Det var jobbigt för henne då, säger Wanja. Iris var väl tretton, fjorton år och Annica bara fyra. Mamma hade just ingen arbetslivserfarenhet men blev så omtyckt på arbetsvårdsenheten där hon skulle arbetsträna, att hon blev anställd där som värdinna. Det var där hon träffade Ernst. Man tyckte att de var gamla när de gifte sig men det är 25 år sedan nu.  

Med Landstingets hjälp kunde Wanja utbilda sig till först sjukvårdsbiträde och sedan undersköterska. Efter några år inom långvården kom hon till Danderyds sjukhus där hon blev fackligt aktiv. Då hade hon också blivit sambo med sin pojkvän sedan flera år. Sonen Johan kom till världen och tre år senare var förhållandet över. 

– Jag fick en personalbostad och Johan fick dagisplats. Vi klarade oss bra på egen hand. Ett halvår senare träffade jag Lennart på en kurs. Det sa klick direkt. Problemet var att han var gift men efter ett halvår bestämde han sig för skilsmässa. Då gifte vi oss. Det är 33 år sedan nu. Som tur är har vi lyckats behålla goda relationer med alla inblandade. Det är bra. Man kan skilja sig från sin partner men man kan ju inte skilja sig från barnen. För deras skull är det viktigt att hålla sams.

Wanja blev kontaktombud och skyddsombud och valdes in i sjukhusets fackliga styrelse. När hon fick möjlighet att genom en fem månader lång internatkurs utbilda sig till ombudsman och bli anställd av facket var det Lennart som fick henne att tacka ja.

– Tänk på att 85 procent av medlemmarna är kvinnor, sa han. Men det finns faktiskt inte en enda ombudsman som är kvinna. Åk du!  Johan och jag fixar allt här hemma.   

Wanja var gravid med dottern Hannah men tackade ja, gick kursen och blev ombudsman på Kommunal i Stockholm. Hon avancerade till förbundsnivå och lät sig så småningom nomineras till vice ordförande för LO. Resten är facklig historia. År 2000 blev hon den första kvinnan någonsin på ordförandeposten i LO, en position som hon behöll till sin 60-årsdag 2012 då hon avgick med pension.

– Vi hade det faktiskt lite krisartat här hemma det första året, säger hon. Tidigare hade Lennart och jag följts åt i karriären och haft ungefär samma sorts jobb med lika villkor. När jag kom in i LO:s ledning blev det helt annorlunda. Jag var i stort sett borta varje kväll. Lennart blev sittandes ensam hemma med Hannah och Johan som då var 13 och 19. Det var ju väldigt ojämställt. Vi förstod till sist att vi måste prata ihop oss och se till att verkligen bli delaktiga i varandras liv. Man kan inte bara ta sin relation för given.

De gick stärkta ur krisen men så är de också två självgående personer som älskar varandra och har många gemensamma intressen.

– Vi dricker till exempel bara Fairtrademärkt vin hemma hos oss, säger Lennart och dyker in i ett förråd för att hämtar en flaska rosévin med det typiska rättvisemärket på. Wanja sitter nämligen i styrelsen för Fairtrade som verkar för rättvis handel och bra villkor för arbetare på plantager i Afrika, Latinamerika och Asien. Hon har många styrelseuppdrag – de flesta oavlönade - och är dessutom nyvald ordförande för såväl Cancerfonden som Olof Palmes Internationella Center.  

– För mig handlar det om att leva sina värderingar. Det är inte så att jag blir en annan när jag kommer hem och hänger av mig dräktjackan. Jag försöker att alltid tänka på andra och verka för att åstadkomma rättvisa. Det präntade mamma in i oss barn redan när vi var små. Bristen på arvoden ägnar jag inte en tanke. Jag har en bra pension från LO. Den betraktar jag som min lön nu.

– Det enda hon inte sysslar med är vård av frisk, hemmavarande man, flinar Lennart och dukar av bordet tillsammans med sin fru.  

I september väljs Wanja in i Kyrkomötet som är kyrkans riksdag. Hon står nämligen överst på valsedeln för Stockholm. Blir hon därefter invald i kyrkostyrelsen så kan man säga att hon blir ledamot av kyrkans regering.

– Om jag får den frågan så tackar jag nog ja, säger Wanja som med stor glädje ser fram mot sin nya roll. Hon är troende, djupt engagerad i kyrkan och tycker att den har en viktig funktion att fylla för människor.

– Lennart gruffar lite men det är mest för syns skull. Vi vet båda två att jag antagligen skulle bli odräglig om jag bara gick hemma och drog benen efter mig. Han kommer att bistå mig i valrörelsen nu och om sanningen ska fram så tror jag faktiskt han tycker det är rätt kul.

Monica Antonsson

Allas Veckotidning

Nr 30, 2013

Förra LO-basen fixar formen med stavgång

- Det här kan jag hålla på med livet ut 

Rubrik: Wanja Lundby Wedin

Byline: Monica Antonsson

Foto: Per Arvidsson

Brödtext:

Det går undan när Wanja Lundby Wedin kommer gående längs stigen i Lill-Jans-skogen på Djurgården i Stockholm. Klädd i rött och svart stavar hon sig fram med avundsvärd spänst och ett varmt leende på läpparna. Klockan är knappt nio på morgonen och staden håller på att vakna. Wanja, som redan har gått flera kilometer från hemmet i Vasastan, flåsar inte det minsta trots att hennes bungy pump-stavar sviktar rejält och bjuder flera kilos motstånd. Det gör att hon styrketränar multifunktionellt när hon går med ökad förbränning som följd. Det är bra för både hjärtat och syreupptagningen, konstaterar hon.

– Jag började gå med stavar sedan jag hade brutit foten. Många småmuskler hade tagit skada så det gick inte att jogga. Men att gå med stavar ger lika mycket träning och det kan jag hålla på med livet ut. Med åren kan stavarna säkert bli ett stöd också.

Vi drar oss bort mot Harpaviljongen, ett litet kafé i skogsbrynet. Ägaren känner igen Wanja direkt och blir förtjust. Han försäkrar att han alltid har gillat facket och särskilt Wanja.

– Du var mycket bättre än din efterträdare, säger han och serverar oss kaffe med mjölk. Kanelbullen tackar hon nej till. Hon tänker på vad hon stoppar i sig.

Fick ryggproblem

När Wanja förra året lämnade den politiska hetluften var det för att hon föll för åldersstrecket. Längre än till 60-årsdagen får ingen vara ordförande för LO. I dag har hon uppdrag i ett antal styrelser som Cancerfonen, Olof Palmes Internationella Center och Fairtrade International. Till hösten kandiderar hon dessutom i valet till kyrkomötet i Stockholms stift. Allt för att arbeta vidare. Pensionen hon får från LO ser hon som sin lön. Men att som föreslagits begära av alla att vi ska arbeta till 75 är ingen bra idé, tycker hon.

– Det bästa vore om alla med bibehållen fysisk och psykisk hälsa orkade arbeta till 65 och att den som sedan vill fortsätta får göra det. Men det är många inom LO-förbunden som har så tunga och psykiskt påfrestande jobb att de slås ut långt tidigare. Av dem kan man inte begära att de ska fortsätta tio år till. Var och en kan visserligen hålla sin kropp i trim men träning kan aldrig kompensera dålig arbetsmiljö. Det ansvaret vilar tungt på arbetsgivarna, säger hon bestämt.

Wanja är med andra ord lika engagerad som förr. Det är heller ingen tvekan om att hon är vältränad och har god kondition. Det lade hon grunden till redan som småbarnsmamma för mer än trettio år sedan.

– Jag hade jobbat inom vården och av alla tunga lyft fått problem med ryggen. Det försöker jag fortfarande råda bot på genom att specialträna bukmuskulaturen som ju stabiliserar ryggen. Sedan kom ju Friskis & Svettis också. Min syster och jag joggade dessutom och tillhörde de första 1600 som sprang Tjejmilen 1984. Det höll jag på med i tio år så länge det fungerade tidsmässigt för mig. 

Aldrig för sent

Wanja påpekar att träning är viktigt för välmåendet på många sätt och att all form av aktivitet är bättre än ingen alls.

– Det är aldrig för sent att börja, säger hon. Det gäller att inte fastna framför datorn och tro att alla rörelser måste ske i organiserad form i en idrottshall. Smyg in träningen i vardagen. Tag trapporna i stället för hissen. Stig av bussen en hållplats tidigare. Gå i stället för att ta tunnelbanan om det inte är för långt. Har man en gång börjat träna så blir det snart ett behov. Särskilt som kroppen svarar. Snart orkar den mer och blir inte lika hängig. Med åren märker man ju att kroppen gärna vill dra sig nedåt. Då måste man se till att den håller sig uppe.

Wanja menar att var och en kan välja den sortens träning som tilltalar en mest. Det spelar just ingen roll om det är cykling, simning eller stavgång. Huvudsaken är att man rör sig.

– Skriv en träningsbok! Eller anteckna vad du gör i din vanliga kalender. Skriv till exempel att i förrgår gick jag två kilometer, i går gick jag tre och i dag när det är lördag tog jag en underbar promenad på en halvmil.

Wanja har fortfarande årskort på Friskis & Svettis. Minst två träningspass i veckan gör hon för sitt välbefinnandes skull.

– Vintertid kan det vara svårt med stavgång för att det helt enkelt är halt. Samtidigt är det en härlig känsla att komma in i värmen igen efter ett träningspass när det är ruskväder ute och jag har skor med dubbar.

Wanja kombinerar sina promenader med att till exempel ringa sin mamma. Med mobilen i bakfickan och handsfree på plats kan hon prata långa stunder medan hon tar sin runda på sex, sju kilometer.   

– Och så tänker man ju så bra när man är ute och går. Tankarna får virvla fritt vilket gör att pusselbitar faller på plats. Väl hemma igen kan jag upptäcka att jag plötsligt har löst några problem.

Monica Antonsson

Nu undrar ni kanske...
Wanja Lundby-Wedin bodde i Vallentuna med sin förste man som är far till hennes son.
Hon flyttade hit 1971 och blev kvar till hösten 1978. Ett halvår senare träffade hon Lennart.
- Vi bodde på Skördevägen först och sedan på Allévägen innan vi flyttade till vår villa i Bällsta, sa Wanja när vi talades vid i samband med de här intervjuerna.