Lena Engan på Solgläntans kattpang

 Lokaltidningen

Nr 47, 1995
 

(VALLENTUNA)

- Var finns matte?

Det undrar kattungarna Jerry, Lisa och Putte som för några veckor sedan lämnades in till Solgläntans katt- och smådjurspensionat.
- Om ingen förbarmar sig över katterna så måste de avlivas, säger Lena Larsson som driver pensionatet vid Grävelsta.

Det var den 15 september som Lena Larsson blev uppringd av en kvinna vid namn Maria. Hon skulle flytta och ville lämna in sin katt Pricken medan hon gjorde sig hemmastadd i sitt nya hem.

Misstänksam
- Vi gjorde upp att hon skulle komma nästa dag klockan ett, säger Lena Larsson. När hon väl anlände med sin vuxna dotter var hon kraftigt försenad och hade tre katter med sig i stället för en. Pricken hade sprungit bort, sa hon.

Lena Larsson kände sig misstänksam men tog emot katterna. Kvinnan, som gång på gång tog adjö av sinadjur, undertecknade en förbindelse om att betala 45 kronor per katt och dygn.
- Hon skulle hämta dem efter en vecka, säger Lena Larsson. Men tiden gick och kvinnan har inte hörts av. Det är fräckt mot mig men ännu värre mot katterna.

Hemligt nummer
De tre katterna som är halvårsgamla undrar vart matte har tagit vägen. Det gör även Lena Larsson. Särskilt som räkningen uppgår till omkring 7000 kronor vid det här laget.
- Jag fick hennes telefonnummer men hon sa att apparaten var avstängd på grund av flytten. En kontroll med televerket visade att numret var hemligt och att abonnemanget hade upphört sedan televerket stängt av telefonen.

Lena Larsson vände sig till polisen som via folkbokföringen hittade en person vid namn Maria och det efternamn som kvinnan uppgivit. Huruvida hon är identisk med den som lämnade kattungarna hos Lena Larsson är svårt att veta.

- Jag funderar på att åka dit, säger Lena Larsson som beskriver kattungarna som söta, rara och välskötta. Om inte ägaren ger sig till känna är hon beredd att överlåta dem till någon djurvän för en symbolisk hundralapp. Kvinna kommer, oavsett hur det går med katterna, ovillkorligen att krävas på pensionatskostnaden.
 
Vill du ha dem?
Den som är intresserad av att ta hand om kattungarna – om ägaren inte dyker upp – kan höra av sig till Solgläntans katt- och smådjurspensionat på telefon 510 235 13.
Monica Antonsson

Trafikdöden i Sursta

Lokaltidningen 

Nr 49, 1995

Två personer blev påkörda och dödade

Grannarna i Sursta gör uppror mot den dåligt upplysta vägen som hittills krävt två trafikoffer


(VALLENTUNA)
Förre handelsmannen Gösta Eriksson i Sursta blev påkörd av en bil utanför sitt hus för några veckor sedan. Han avled nyligen av skadorna. 
På samma plats blev grannen Johan Edman påkörd och dödad 1979.
- Vi måste få belysning längs vägen, säger grannarna nu. Sikten är skymd.

Åttioårige Gösta hade varit på besök hos grannarna på andra sidan vägen. Han var finklädd i svart kostym och syntes följaktligen inte. Nu är Gösta död och grannarna är mycket upprörda. Hur kommer det sig att Väsbyvägen just i Vallentuna ska vara så hiskligt mörk? 

Foto: Yngve Sjögren 1986
Vallentuna bildarkiv

Backkrön skymmer
- Det är backkrönet som skymmer sikten, säger Kristina Carsing på Sursta gård. Det har sänkts två gånger men inte blivit riktigt bra. Hon får medhåll av sin mormor, John Edmans änka Karin.
- Jag har kämpat för en ombyggnad av vägen i över 40 år, säger hon. De lovade att allt som störde sikten skulle bort men så har det inte blivit. John skulle bara gå till Gösta en stund, när han blev nermejad av en bilist från Vallentuna. Föraren tog kontakt med mig efteråt men jag orkade inte ta emot några besök.
Kristina Carsing påpekar att kommunen nyligen satsat pengar i en gång- och cykelväg som slutar ungefär vid olycksplatsen. De som vill vidare måste korsa Väsbyvägen just där.

- Måste fullföljas
- Kommunen måste fullfölja arbetet. Annars är det som om de skickar folk rakt i döden!
De bor ett trettiotal personer kring Surstabacken. Hälften av dem är barn som varje dag måste korsa vägen för att komma till skolan eller brevlådorna.
- Jag brukar varna barnen varje dag, säger Kristina Carsing som själv har varit nära att bli påkörd flera gånger. Utfarten är livsfarlig! 

Karin Edman

Rena rallyvägen
- Många tror att det är en rallyväg, säger Nina Ödlund, hyresgäst på gården. Bilisterna trampar gasen i botten för att det är raksträcka. Här behövs både lysen och fartbegränsning.
Väsbyvägen är vägverkets ansvar. Den har just fått en ansiktslyftning i form av ny beläggning, nymålade kantlinjer, nya vägskyltar, 20 nya busshållplatsfickor, uppfräschade reflexstolpar och allmän röjning längs vägen. Granakurvan har dessutom byggts om.
- Vi hade begränsat med pengar som vanligt, säger projektledare P-A Olsson på Vägverket. Vi gjorde vad vi kunde av situationen. Granakurvan borde helst ha dragits om helt och hållet.

Om säkerheten längs vägen säger P-A Olsson så här:
- På vägar med mindre än 8000 fordon per dygn, är det kommunens ansvar att sätta upp belysning. Vi tar hand om övriga vägar. Utan att säkert veta, så tror jag att Väsbyvägen har färre än 8000 fordon per dygn.

- Vägverket ansvarar
Ingenjör Jan Ocklind på tekniska kontoret i Vallentuna menar att det är Vägverket själv som ansvarar för säkerheten längs sina vägar.
- De brukar låta kommunerna stå för belysningen ändå, säger han. Här finns knappt en väg vars belysning har bekostats av Vägverket.
P-A Olsson rekommenderar Surstaborna att skriva ett b rev direkt till tekniska nämnden i Vallentuna.
- Då måste frågan tas upp, säger han. Och då kan det ju faktiskt bli punktbelysning i Sursta eller rent av belysning längs hela vägen.
Monica Antonsson

Belysning sattes småningom upp längs Väsbyvägen på kommunens bekostnad.

Men det dröjde länge, många år faktiskt. 

Sursta gård, Vallentuna

Johan Albert Edman född 18/2 1892 i Frösunda - trafikdödad 12/4 1979 i Vallentuna

Gift 12/7 1953 med

Karin Gunborg Elisabet Edman född 5/10 1908 i Angarn - död 21/3 1997 i Vallentuna

Karin Edman född Lundin föddes 1908 i Angarn, där föräldrarna hade Karlsborgs handelsbod Hon gifte sig andra gången med John Edman och övertog från sina släktingar Sursta gård Karin har varit aktiv kommunalpolitiker och engagerad i föreningslivet

Adress: Sursta gård, Vallentuna

Sursta Pl 870, Vallentuna

Ernst Gösta Eriksson född 20/1 1915 i Kungs-Husby, Uppsala län - trafikdödad 23/11 1995 i Vallentuna

Gift 2/6 1940 med:

Hulda Karolina Maria Eriksson född 16/6 1920 i Grangärde, Kopparbetgs län - död 8/12 2007. 

Hon var då bosatt i Berga 2. 

Nina Ödlund och Richard Wesemeyer

Lokaltidningen

Nr 48, 1995

Ängeln Nina ska få julen att glimma

(VALLENTUNA) 

Nina Ödlund
Foto: Monica Antonsson

Det ska flöda av jultraditioner, tomtar och stjärnspel i Vallentuna i år.
Åtminstone om skådespelerskan Nina Ödlund får bestämma.
- Jag och min man, Richard Wesemeyer, har flyttat hit lagom att ta över stjärnspelstraditionen efter Eva Rahmqvist, säger hon. Men vi gör den på vårt sätt.

Sedan ett drygt år bor Nina Ödlund och Richard Wesemeyer i mangårdsbyggnaden från 1700-talet på Sursta gård. De hittade huset på en annons och flyttade in trots att huset stått obebott flera år och golven är minst sagt dragiga. De enkla fönstren måste förses med innerfönster för att hålla vinterkylan på avstånd och mellan rutorna ligger bomull dekorerad med torra, röda nypon och tomater från i somras. 

Eldningsförbud
I taket hänger torkade örter som Nina brygger thé på och spiselhyllan är fylld av glasburkar med hemtorkade kryddor. Det råder eldningsförbud i både vedspis och kakelugn på grund av brandrisken, så stugan måste värmas upp på annat sätt. Det får bli raggsockor och tofflor på fötterna och en extra tröja om det knäpper i och blir riktigt kallt.
- Vi trivs fantastiskt bra, säger Nina. Stugan är helt enkelt underbar. Varken Richard eller jag kan tänka oss att flytta.

Gifte sig i somras
De gifte sig i somras i mormonernas tempel i Västerhaninge eftersom de är medlemmar i Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga. Efteråt genomfördes en speciell ceremoni i Vallentuna kyrka varpå brudparet red på fjordingar till bröllopsfesten i Gullbrons bygdegård. De hade själva fått rusta salongen innan långborden för de 80 inbjudna kunde dukas.

Nina är borgerligt uppväxt i Äppelviken i Bromma. Redan från början ville hon bli skådespelerska. Föräldrarna stöttade studier i såväl teatervetenskap som dans och folkmusik. Esset i rockärmen torde dock vara clownskolan där hon tog examen 1983. Och sedan dess har det mesta gått i teaterns tecken.

En hel människa
- 1988 började jag lyssna till mina egna idéer. Innan dess trodde jag inte att jag fick. Jag vill inte bara vara begåvad utan också en hel människa.
Hon har genomfört en rad egna projekt varav skogsteaterprojektet ”Huldrans natt” är mest bekant. Spelet består av lika delar naturvetenskap och poesi och beskrivs bäst som ett nattligt möte med urskogens väsen. Sedan 1990 framförs det varje sommar i Tyrestaskogen.

Richard Wesemeyer o Nina Ödlund
Foto: Monica Antonsson

Richard Wesemeyer o Nina Ödlund
Foto: Monica Antonsson

TV-reklam 

Men Nina Ödlund är mycket mer än så. Förutom traditionell teater på scener som Nationalteatern i Göteborg och Komediteatern i Stockholm har hon varit speaker i TV-reklam för Whiskas, Max Factor och Libero. 

Dessutom sjunger hon och spelar folkmusik, hanterar såväl kohorn som spilåpipa och kular. För att bara nämna något. 

Och nu har hon alltså kommit till Vallentuna. 

För att stanna verkar det som. 

Och då passar det ju bra att hon drar igång de ursvenska jultraditionerna som hon dels forskat fram själv och dels fått i arv av Eva Rahmqvist. 

- Ska få allt 
- Vallentunaborna ska få allt! Det blir julbord, stjärnspel, julevangelium och dans i snön. Vi har blivit så väl mottagna att vi vill göra något för bygden. Vi har aldrig förr mött ett folk som är så stolta över sin kultur som Vallentunaborna. 

På söndag den tredje december blir det premiär för Nina Ödlunds ”Spelet om Stjernan” i Vallentunasalen. Själv spelar hon julängel medan maken Richard gestaltar kung Herodes. 

I rollistan, som består av medlemmar ur hembygdskören, skymtar även Åke Uddén i rollen som kyrkoherde Jöns Brodérus. 

Han var en man som enligt traditionen levde i Vallentuna i slutet av 1600-talet och förfasade sig över allmogen som vid juletid gick omkring och spökade med en förklädd halmkarl. 

Tomteparad
Den nionde december stundar tomtparaden i centrum med Richard Wesemeyer bakom masken. Han dyker upp i samma skepnad när julhandeln är som värst den 18 till 21 december. 

Nina bjuder även på föreläsningar med början den sjätte då hon berättar jultomtens historia i Mathiasgården klockan 19.30. 

Den elfte talar hon om Lucia som troll, skönhetsdrottning eller andlig uppenbarelse. Samma tid, samma plats. 

Stor final
Den 21 december drar det ihop sig till stor final på julfirandet i Vallentuna med festligheter på Tuna torg och midvinterdans under stjärnorna för alla som vill vara med.
Monica Antonsson

Och på Lucianatten kom de på besök...

Från vänster: Nina Ödlund, Richard Wesemeyer, Åke Uddén och Per Norbäck
Foto: Monica Antonsson

Johannes och huldran

Sången om Jorden

Magnus Rosshagen

Lokaltidningen

Nr 51, 1995 

Jag googlar Magnus Rosshagen och finner att han har fortsatt på den i Vallentuna inslagna banan. 

Han har en hemsida som du hittar här.

Och så här presenterade han sig sedan han nominerats för ett lärarpriset Guldäpplet:

Vem är du och vad jobbar du med?
– Efter många år som frilans, fotograf/journalist, valde jag att utbilda mig till lärare 2005. Att skapa möten och utveckla olika former för dokumentärt berättande har varit en viktig drivkraft i mitt läraruppdrag.
2009 startade jag ett utbytesprojekt med en skola i Nairobi, Kenya. I olika medieprojekt skildrade eleverna ungdomskultur och vardagsliv i Stockholm och Nairobi. Detta resulterade bland annat i boken ”Nacka Nairobi” som gavs ut 2015.
Sedan ett år tillbaka har jag startat ett flertal samarbeten mellan elever från språkintroduktionsklassen på Mediagymnasiet och elever från de övriga programmen. De har bland annat gjort egna kortfilmer med personligt tema och reportage om varandras hem och kvarter.
Jobbat med digitala verktyg i undervisningen?
5-10 år
På vilket sätt kan elevernas lärande förnyas med stöd av IT?
– När jag undervisat elever i Språkintroduktion har foto, film och ljudproduktion hjälpt eleverna att komma vidare i sin språkutveckling och skapa berättelser som kan visas upp och spridas. Det har bidragit till att skapa ökad förståelse, förbättra integrationen och stärka den egna självkänslan hos eleverna. Möjligheten för elevena att ladda upp filmer på Youtube och kommunicera via sociala medier har utvecklat kommunikationsmöjligheterna i de internationella utbytena.
Hur påverkar de digitala verktygen din lärarroll?
– Digitala verktyg är ett kraftfullt redskap för att utveckla innehållet i undervisning. Datorn, projektorn, internet skapar möjlighet att ta in världen i klassrumet.
Som lärare kan jag skapa spännande bildspel/presentationer som kan delas med eleverna.

Tobbe Ek i högform

 Lokaltidningen 

Nr 50, 1995 

De gav Chirac en knäpp på näsan 

(VALLENTUNA) 
Torbjörn Ek och Jessica Malmquist i EU-parlamentet i Strasbourg när 40 elever från Vallentuna gymnasium nyligen diskuterade fred och demokrati med jämnåriga ungdomar från andra EU-länder. 
Utan synbar rädsla passade de på att protestera mot den franske presidenten Jaques Chiracs atomprovsprängningar.

Som Lokaltidningen redan förra veckan berättade, gjorde de 40 eleverna från Vallentuna gymnasium sig rejält gällande vid konferensen i Strasbourg. Speciellt som Anna Lee Markstedt och Torbjörn Ek presenterade Sverige och sin skola på fläckfri engelska och franska. De hade skrivit talet själva och lärarna fick först på plats lyssna till resultatet. Det blev godkänt förstås. 

Teater i blodet 
Torbjörn Ek, 18, en grabb som är lite utöver det vanliga och tycker om att märkas, tog dock tillfället i akt och protesterade mot de franska atomsprängningarna när han nu ändå var där. Han har teatern i blodet och ska så småningom välja att antingen bli journalist eller skådespelare. För honom var det självklart att säga sin mening. 

- Före avresan åkte jag in till Greenpeace och bad om protestknappar, säger han. Jag fick ta så många jag ville. Det råkade bli 244 stycken som jag sedan delade ut till höger och vänster. Till och med en fransyska som var arrangör bad att få en. Vi hörde att det blev hetsiga diskussioner kring henne sedan. 

Rödfärgat hår 
För att verkligen märkas hade Torbjörn färgat sitt hår rött med henna och klätt sig lysande orange från topp till tå. Det var därför knappast någon som kunde missa hans protest. Diskussionen kom sedan att präglas av frågan om Frankrikes provsprängningar. 
- Jag blev aldrig påhoppad men en fransk elev ville elda upp mina märken. En engelsk elev hade däremot en t-shirt med texten ”Fuck Chirac!”. Det var häftigt! Vi bytte kläder med varandra en stund. 

Jessica Malmquist som, likt de flesta andra Vallentunaelever, bar det runda protestmärket på sin tröja blev däremot påhoppad. 

Hade varnats 
- Lärarna hade varnat oss för att bära knapparna inne i EU-parlamentet eftersom fransmännen kunde bli provocerade. Jag funderade men bestämde mig för att behålla knappen på, bara för att visa min ståndpunkt. 
Det var en fransk elev som rusade fram mot Jessica och diskuterade hennes protest på ett ytterst aggressivt sätt. 
- Han tyckte illa om Sverige och blandade in Volvo/Renault-affären i diskussionen, säger Jessica som kände sig riktigt hotad innan fransmannen väl lugnat ner sig. 

Tre frågor 
De omkring 400 ungdomarna som hade samlats i EU-parlamentet fick ställa totalt tre frågor till makthavarna under den tio minuter långa frågestunden. Vallentunaeleverna, som undrade hur Sverige kan ta sig ut ur EU, fick aldrig chansen att ställa sin fråga. 
- En holländsk kille frågade om inte EU borde ta officiell ställning mot Frankrikes atomprovsprängningar, säger Torbjörn Ek. Då jublade hela parlamentet! 
Monica Antonsson

Vallentuna Nya 

8 september 2022

Artikeln publiceras med tillstånd av 

Daniel Bergholm och Vallentuna Nyas chefredaktör Uffe Lindeborg. 

Bezzerwizzern blev en av våra stora mediastjärnor

 "Tobbe" Ek om resan från Tellus Hjältar till att intervjua megakändisar.

Torbjörn “Tobbe” Ek är idag en framgångsrik nöjesjournalist på Aftonbladet som gjort intervjuer med kändisar över hela världen och haft Melodifestivalen som specialintresse i Sverige, men rötterna finns kvar på Lindönäs Gård i Vallentuna.

 – Jag är nog ganska familjekär och firar gärna högtiderna här ute. Jag brukar besöka någon gång varannan månad, även om min mamma säkert inte skulle hålla med om det, säger han.

Tobbe Ek fångad på ett mittuppslag...

När Tobbe Ek, 45, slår sig ner vid hans köksbord i sitt gamla barndomshem på Lindönäs Gård i Vallentuna gör han det med erfarenheter från att läsa kärlekshälsningar i Lugna Favoriter, bevaka årtionden av Melodifestivaler samt varit utrikeskorrespondent under tre år i London. 

Utöver det har han även hunnit med en period i livet där han såg upp till Henrik Fexeus (då Bjarneskans) i Vallentunas teatergrupp Tellus Hjältar. Men allting börjar i skolbänken, först i Ekebyskolan och sedan Hammarbacken. I skolan var Tobbe enligt honom själv en “bezzerwizzer” som kunde och visste allt.

– Jag hade det ganska lätt på lektionerna, men med kompisar hade jag det lite svårare. Det var lätt att reta mig då jag blev väldigt lätt arg och läspade. Jag skulle inte säga att jag var mobbad, för jag hade samtidigt många tjejkompisar och det gjorde inte så mycket, säger han.

Sökte tuff utbildning
I mellanstadiet gick han med i en teatergrupp i skolan och när det var dags att välja gymnasium hade han siktet inställt på Tellus hjältar, som var en del av Vallentuna gymnasium.

– Jag minns att jag och min kompis i 9:an gick raka vägen in på rektorns rum och krävde att vi skulle få ha teater på alla individuella val. Jag tror rektorn blev så paff att hon bara accepterade det, vilket gjorde att jag fick en liten specialutbildning, säger Tobbe Ek.

Under gymnasiet pluggade han natur och med sin ständiga tävlingsinriktning i skolan, samt att han älskade att skriva och läsa Expressens kvällsnyheter som alltid låg hemma på familjens vardagsrumsbord, tog han sikte på Sveriges svåraste medieutbildning, journalisthögskolan i Stockholm.

– Jag gav mig fan på att jag skulle lyckas komma in där, vilket jag också gjorde. Väl på plats tyckte jag direkt att utbildningen var väldigt spännande och kul, säger han.

Men precis som det är idag, var det inte med de mest lysande framtidsutsikterna som han blev introducerad till journalistiken.

 – Det var mer: “välkommen till ett spännande jobb, men tro inte att det är trygghet du kommer ha framför dig, var beredd på att vara vikarie, hoppa runt och slita”.

 Vid den perioden blev han också väldigt skoltrött och sökte extrajobb som bartender på olika platser i Stockholm, bland annat Hard Rock Café och det fanns stunder då han funderade på att hoppa av.

– Jag är idag jäkligt tacksam att det bara var deltidsjobb för hade det varit heltid hade jag nog inte fortsatt utbildningen och slutligen blivit journalist.

Idag tillhör han en av Sveriges mer etablerade journalister och har en gediget CV att se tillbaka på. Men innan han skulle komma dit fick han erfara precis det som journalistutbildningen hade varnat för i början, att det skulle krävas ett antal hund-år.

– När det var dags att leta praktikplats sökte jag Expressen, Aftonbladet och allt jag kunde tänka på, men fick inget. Efter många om och men löste jag en plats på Utbildningsradion, vilket blev en jättebra praktikplats och jag blev också kvar där i två och ett halvt år, säger han.

Läste kärlekshälsningar
Den tuffaste perioden kom strax efteråt. Lagen om anställningsskydd (LAS) hade gjort honom arbetslös och än idag, många år senare, kan man höra ångesten i hans röst när han berättar om den tiden.

 – Fyfan vad jobbigt det var. Jag sökte alla jobb jag kunde hitta men fick knappt ett enda svar. Så här i efterhand var jag nog inne i en depression och kunde vissa dagar knappt ta mig ur sängen. Jag kände att jag inte var bra nog och tog det väldigt personligt.

Men till slut skulle det lossna. Först fick han chansen en sommar att läsa kärlekshälsningar på radiokanalen Lugna Favoriter och direkt efter hoppade han på en tjänst som researcher på SVT och tv-programmet Hjärnkontoret. Men efter att ha gjort en säsong där, fick han nys om att Aftonbladet hade en radiokanal och ringde chefen på vinst eller förlust.

 – Jag skulle egentligen bara kolla läget, men då hade jag helt plötsligt den turen som man aldrig har. Han svarar att de behöver någon på tv och jag fick en intervju på måndagen veckan efter. Jag blev ganska paff när jag såg att kontraktet gällde året ut, säger Tobbe Ek.

Webb-TV öppnade dörrar
Men Tobbe skulle bli kvar på Aftonbladet längre än bara “året ut”. När han funderat ett tag inser han smått chockartat att han nu har jobbat där i 17 år.

– Det är helt sjukt. En av anledningarna är kickarna jag får av en omedelbar publicering. Det var något jag inte hade upplevt tidigare. Sedan tror jag att print-redaktionen snappade upp att jag fattade grejen med att hitta nyheter, vilket ökade min drivkraft att vilja göra mer.

Främst kanske han idag är mest känd genom sin bevakning av Melodifestivalen och intresset går tillbaka till de tidiga barndomsåren i Vallentuna. I sin "mello"-bevakningen drog han också i gång en välkänd blogg där han skrev om sina upplevelser bakom kulisserna.

– Mello är en enorm maktfaktor i Sverige och det var bland det första jag fick börja åka ut på när jag jobbade på webb-tv. Även om mycket var fest och glamour, har jag även fått göra väldigt hårda granskningar av människor inom den miljön, säger Tobbe Ek.

Jobbet inom webb-tv skulle utöver att göra sig ett namn i journalistbranschen även öppna nya dörrar till det som Tobbe beskriver som det “absolut största”. Ett mål för honom själv blev att sikta mot utlandskorrespondent-tjänsten som fanns i antingen USA eller England, och efter några år skulle han till slut ta modet till sig och söka tjänsten.

– Mot all förmodan fick jag som webb-tv reporter det uppdraget. Det var hur häftigt som helst och jag fick möjlighet att bevaka allting, nyheter, nöje sport, politik, krim, resor, allt!

I tre år i sträck mellan 2009 - 2012 jobbade han sju dagar i veckan fram tills 02:00 på natten.

– I början var jag skitnervös, men det fanns alltid någon att ringa. Jag minns att när jag skulle bevaka sport var jag tvungen att fråga sportredaktören "vad är Old Trafford? Det vet jag nu men det visste jag inte då, säger han med ett stort leende och hintar om att det är något man kanske borde ha kunnat.

Det här var drygt 10 år sedan, saknar du jobbet som utlandskorrespondent idag?

–  Det gör jag, men anmälde mig faktiskt till USA-valet förra gången, och vill fortfarande ta mig ut och göra något liknande igen. Att få bevaka amerikanskt eller brittisk politik. Dyker möjligheten upp kommer jag nog ta den.

I dagsläget har Tobbe precis fått en ny tjänst under hösten på Aftonbladet. Denna gång handlar det om att göra plus-artiklar med allt från privatekonomi till hälsa och relationer. Utöver målet att han bockat av 49/50 delstater i USA och bara har Alaska kvar lämnar han också dörren öppen för att fortsätta bevaka amerikansk och brittisk politik utomlands igen.

 – Jag saknar det och exempelvis när Trump vann spenderade jag en månad i Washington. Det skulle jag kunna tänka mig igen och dyker möjligheten upp kommer jag nog ta den, säger han avslutningsvis.

 

Tre minnesvärda jobb i England

Britney Spears
– Det var ingen bra situation. Vi visste om att hon var i förmyndarskap men det vi var intresserade av var hur hon mådde inför en turné som hon skulle åka på. Vi satt på en och en halv meters avstånd under intervjun, men hon kunde lika gärna varit på andra sidan Atlanten. Det gick inte att nå fram och nu i efterhand har jag förstått hur dåligt hon mådde. Hennes PR-team hade strukit hälften av mina frågor och de jag fick ställa var besvarade på åtta minuter, men vi hade en kvart. Hon kollar ständigt efter ett godkännande från en PR-person som står precis bakom min axel. Jag tar då chansen och frågar om hon någonsin känner sig överbeskyddad? Hon hinner med ett kort svar innan alla lamporna släcks och det kommer ett "okey times up" och jag får gå därifrån. Det i sig blev en grej, men samtidigt är det inte en intervju jag är nöjd med.

David Cameron

– David Cameron hade precis valts till premiärminister och det är egentligen en urdum grej haha. Morgonen efter valsegern står vi utanför Ten-Downing Street och han är på väg dit. Vi står på andra sidan ingången och jag kan inte komma på vad jag ska fråga, då jag samtidigt vill att han ska svara på just mig och inte alla andras frågor. Då kastar jag ur mig: “Mr primeminister, any comments for Sweden?” Han stannar upp och tittar på mig och bara ler, sedan går han bara vidare medan mina brittiska kollegor börjar gapskratta.

Carl-Henric Svanberg
– Det var en katastrof i mexikanska golfen, och han hade sagt något om “little people” vilket folk blev galna på. Men utöver det sa han ingenting och gick inte att få tag på. Vi var utanför British Petroleums högkvarter varje vardag från tidig morgon till sen kväll i 7–8 dagar. Till slut fick vi nys om att han blivit kallad till Ten-Downing Street. Efter mötet stod han bil en bit bort och fick fram och tillbaka och väntade. Jag och en annan journalist är då ensamma där och jagar världens kanske mest eftersökte person upp och ner för gatan och får bara 18 “no comments” som svar, men till slut ger han upp och börjar han svara på frågor. Det var jäkligt häftigt och vi fick mycket beröm hemifrån.
Av:

Daniel Bergholm

daniel@vallentunanya.se

Varmt tack Daniel Bergholm och Uffe Linderborg!

Och Tobbe...

Om jag får komma med en liten åsikt i sammanhanget, så tycker jag nog att du har hamnat på exakt rätt plats i ditt yrkesliv. Det kunde helt enkelt inte ha blivit bättre. Schlagern och allt runt omkring klär dig verkligen. 

/ Monica 

Tobbe Ek på Aftonbladet hittar du här.

Tobbes

Schlagerbloggen hittar du här.

Melodifestivalsbloggen hittar du här.

Lokaltidningen
Nr 46, 1995 

Kyrkoherde Gunnevi Styrström framför Vallentuna kyrka
Foto: Monica Antonsson

Gunnevi ställer upp för sin församling

Gunnevi Styrström, kyrkoherde i Vallentuna, är en modern präst och en enkel tjej. Uppväxt på Åland, men sedan slutet av 80-talet Vallentunabo.
- Konfirmanderna kallar mig Gunnsan. Vilket namn av tillit!
Så ställer hon också upp i alla väder för sina församlingsbor.


”Gunsan” ställer upp för församlingen i alla väder

(VALLENTUNA)
Gunnevi Styrström är kyrkoherde i Vallentuna, en modern präst och enkel tjej som har nära till skratt och ställer upp för sina medmänniskor i alla väder.
- Konfirmanderna kallar mig Gunsan. Vilket namn av tillit! Det väcker en sådan värme.

Hon är född och uppväxt i Lemland, en dryg mil söder om Mariehamn på Åland. Släkten kom dit för ett par hundra år sedan och en kusin som släktforskat har spårat förfadern som hette Ur och kom från Västra Nyland nära Åbo.
- Ur straffades för att han hjälpte lösdrivare undan lagen. Det var förbjudet att vara utan arbete på den tiden. Min kusin tyckte att Ur var en värdig förfader till en blivande präst.

Morfar sjökapten
Hon berättar att prästgården på hemorten byggdes 1798 och att Gustav IV vistades där 1808-1809.
- Han var impopulär på alla sätt. Soldat Blå försökte till och med mörda honom.
Gunnevis morfar var sjökapten på en segelskuta som gick med säd mellan Australien och England. Båten rammades av ett fartyg en dag och när han skulle hämta loggboken föll han överbord mellan båtarna och drunknade.
- Mormor tvingades ensam bygga färdigt deras hus och hon klarade det tack vare en enorm viljestyrka. Hon är den finaste människa jag någonsin mött.
Även pappan var sjöman men när barnen kom sadlade han om och blev lantbrukare. 

Starka band
- Min tvillingbror är tio minuter äldre än jag. Det har jag fått sota för i hela mitt liv. Han kämpade sig före och jag kom blåslagen till världen med fötterna före. Vi har alltid hållit ihop samtidigt som vi fört en ständig kamp i all vänskaplighet. I skolan hade jag rent av nytta av honom, för han är väldigt respektingivande.

Banden till en äldre syster var särskilt starka och Gunnevis första traumatiska upplevelse kom i fyraårsåldern, när systern skulle åka till Helsingfors för att studera.

- Jag stod bakom lekstugan och grät förtvivlat. När jag numera någon gång känner mig riktigt ledsen, kan jag återskapa den ledsna fyraåringen inom mig. Sådant bär man med sig genom livet.

Hon spelade på orgeln därhemma. Mamma tog fram ”Nu ska vi sjunga” och skrev med blyerts på tangenterna vad tonerna hette. Sedan lärde hon sig efter hand.

Kristet hem
- Vårt hem var kristet med en kyrklig förankring. Jag gick i söndagsskolan där mamma var lärare och så småningom blev jag både lärare och kantor själv.
Gunnevis äldsta syster dog som spädbarn men hennes minne hölls levande så Gunnevi växte upp med vetskapen om att hon hade en syster i himlen.
- Jag hörde berättas om Jakobs stege, att det fanns en stege mellan himmel och jord som änglarna klättrade på. Jag var säker på att Kerstin hade klättrat upp där. Och jag som var så höjdrädd! Jag skulle nog klara av att dö, tänkte jag. Men aldrig att jag skulle våga kättra på stegen.

Fördömande
Det kom en period i tonåren då Gunnevi tyckte att kyrkans folk inte var riktigt trovärdigt. De nickade med i kärleksbudskapet men hann knappt utanför dörren förrän de fördömde sina medmänniskor.
- Det berodde inte på Kristus utan mer på dem som tagit kristendomen på entreprenad, säger Gunnevi som dock aldrig förlorade sin tro. Det var en lång process men jag insåg att kärleken är den enda kraft som verkligen förändrar. Är det någon mening med att vara kristen så måste det som utmärkte Kristus även utmärka den kristne. En sur kristen är värre för kyrkan än tio ateister.

Bara att flytta
Hon bestämde sig för att bli präst, trots att kvinnliga präster inte ens var påtänkta i Finland på den tiden. Så sent som 1988 prästvigdes den första.
- Det var bara att flytta till Sverige, säger Gunnevi som 21 år gammal kom till Uppsala.
- Diskussionen om kvinnliga präster gick hög här då men jag har aldrig hört till dem som springer undan. Jag tror benhårt att alla har sin uppgift i livet och ser prästjobbet som en kallelse

Prästvigd 1983
Gunnevi prästvigdes den 12 juni 1983 av biskop Olof Sundby och tillträdde sedan sin första tjänst i Hofors. I september 1987 provpredikade hon för komministertjänsten i Vallentuna. Något år senare blev hon tillförordnad kyrkoherde och 1991 ordinarie. 

Därmed blev hon också chef över 45 anställda och högsta ledare för all församlingsverksamhet – från kyrkans barntimme till familjerådgivning och invandrarverksamhet utom kansli och kyrkogård. 

- Det känns som ett förtroende. Varje verksamhet har en ansvarig person. Mig ropar de bara på när något händer. 

Vacker prästgård
Gunnevi bor i den vackra röda prästgården, ett lagom stort hus där hon kan ta emot mycket folk. Församlingsborna söker nämligen upp henne i tid och otid och hon finns till hands så långt hon förmår. Där finns stora och små rum och knarrar hemtrevligt då och då. Gunnevi skojar och säger att prosten Pettersson, vem han nu var, går igen.
- Jag tror naturligtvis inte på reinkarnation, säger hon bestämt. Jag känner en enorm glädje över livet som det är och försöker göra mitt bästa. För mig är livet en utveckling mot en större mognad. När vi dör går vi över gränsen till ett annat liv, det eviga. Kanske är det då det verkligen börjar… 

Monica Antonsson

Kyrkoherde Gunnevi Styrström framför prästgården
Foto: Monica Antonsson

Gunnevi Helena Dorotea Styrström lämnade tyvärr Vallentuna för att återvända till Mariehamn på Åland och en tjänst som kyrkoherde och kaplan. 

Jag hittar ett klipp ur Ålands tidning från 23 februari 2017 och hoppas att jag får låna påannonsen.  

Säg till annars så tar jag bort det. 

Här finns även en artikel från 2006 om Gunnevi och hennes tvillingbror överkommissarie Lars-Ole "Lasse! Mathias Styrström som fyllde 50 + 50 = 100 år, ett jubileum de firade med att resa runt Svalbard på isbjörnssafari i midnattssol. Gunnevi var då bosatt i sitt bandomshem, Hellestorp. 

23 februari 2017

Prästerna viger samkönade trots att kyrkan säger nej
Tre av prästerna i Mariehamns församling kan tänka sig viga samkönade par trots att kyrkan inte tagit beslut i frågan.
Men då väntar samtal från domkapitlet och biskopen.
– Jag har aldrig haft några problem med detta. Men jag är bedrövad över att kyrkan hänger efter i frågan, säger kaplan Gunnevi Styrström.

Ur finska Kyrkpressen:

"Inte en sekund har jag ångrat att jag valde det här jobbet!

MARIEHAMN.
För Gunnevi Styrström blev prästjobbet ett drömjobb, ett jobb där hon fått betyda något i människors liv, här och nu. 

26.3.2020 kl. 13:58

Gunnevi Styrström växte upp i Lemland, under en tid då det inte fanns på kartan att bli präst om man var kvinna. Ändå kände hon ett kall växa fram. Hon studerade teologi i Uppsala och prästvigdes i Uppsala domkyrka.

– Jag har älskat att vara präst, jag har älskat hela paketet. Inte en sekund har jag ångrat att jag valde det här jobbet. Jag är otroligt tacksam att jag tog den här vägen, säger hon idag, någon månad efter sin avskedspredikan.

Under sin tid i Sverige jobbade hon först i Gästrikland, sedan som kyrkoherde i Vallentuna i Stockholm. Att lämna Stockholmsförsamlingen för Hammarlands församling på Åland var ett enormt steg. Vallentuna församling hade ju fler medlemmar än hela Åland hade invånare.

– När jag kom till Åland tänkte jag att nu blir det färre förrättningar – men det gick inte så. Jag hade lätt att komma in i samhället som ålänning. När folk tog kontakt med mig var det för att det fanns en anknytning: de kanske kände mina bröder eller hade fiskat med min kusin.

Det viktigaste för henne har varit förrättningarna – och arbetet med ungdomar.

– Ungdomarna har format mig. De har en viss ärlighet. Även på den tiden då prästerna hade mer auktoritet än de har idag sa ungdomarna vad de tyckte. Den dialogen har varit utvecklande. Det betyder att jag hela tiden haft ett motstånd, fått tänka om. Och det är nyttigt.

Det har betytt mycket också för hennes predikningar: att hela tiden hitta de ord som har täckning i verkligheten.
– Där har ungdomarna varit viktiga. Du kan inte ta till någon teologi med dem, du måste omvandla den till någonting konkret och påtagligt, som har betydelse för människors liv här och nu.

Den finaste erkänsla hon fått kom från en ung man som hon ofta träffat på Lemböte lägergård. När han begav sig ut i världen och kom hem igen, sa han: ”Vet du Gunsan, när jag står i olika situationer i livet, tänker jag alltid att vad skulle Gunsan ha gjort.”
– När jag hör något sånt, då växer den här tanten några meter. Det är en erkänsla att jag betytt någonting.

När Gunnevi Styrström tänker på ålänningarnas relation till kyrkan tänker hon att de vet var kyrkan finns när de behöver den. Sedan år 2010 har hon jobbat som kaplan i Mariehamn.
– De senaste åren har jag unnat mig att vara kaplan, för att kunna njuta av att vara präst. I Mariehamns församling finns en förväntan och glädje bland församlingsborna, och då är det roligt att jobba.

Hon har alltid jobbat mycket och gärna, men i höstas gick hon in i väggen.
– Jag, som alltid gått på lust och vilja! Jag förlorade all ork, och det hjälpte inte att vila. Så jag var tvungen att söka hjälp.

Nu har hon gått i pension och tackar fortfarande nej till de flesta förrättningar.
– Det har varit tufft att lära mig säga nej. Men jag har varit tvungen. Annars blir jag aldrig riktigt bra.

Hon har haft stor glädje av att hon läser mycket.
– När jag gick in i väggen kunde jag skapa mig en egen värld där jag låg i sängen och läste.
Sofia Torvalds

Foto: Tinca Björke

Gunna Vistisen Reiki master

Lokaltidningen

Nr 45, 1995

Gunna förmedlar energi med sina bara händer 

Gunna Vistisen är en Reiki healer. Hon har gjort till sin uppgift att förmedla läran om ljus och kärlek. För henne finns egentligen ingen ondska, bara dålig förståelse mellan människor.
- Älska människor för vad de är, säger hon. Var och en ser världen efter sin förutsättning.

Hon föddes i efterkrigstidens Köpenhamn där livet ofta var hårt och orättvist på 40-talet. Folk bodde i baracker, farsor söp och slog både fru och barn. På det viset hade Gunna tur. Hennes familj höll åtminstone ihop. 

Gunna var äldst i syskonskaran så det blev hennes uppgift att hämta mat vid extrautdelningarna av smörgåspaket i skolan. Föräldrarna arbetade hårt, far som konstnär och mor som damfrisör. Ändå fick familjen nöja sig med havregrynsgröt både morgon, middag och kväll. Ibland fick de också hungriga till sängs. Det var därför Gunna drabbades av engelska sjukan.

Söker sanningen
- Jag har alltid sökt sanningen, säger hon. Redan som barn visste jag att jag måste finna den och sprida den vidare.
Ingen tycktes veta vad sanningen var så Gunna fick känna sig för i livets alla skeden. Som när en kamrat skulle hälsa på hos en släkting och hennes mamma sa, att om Gunna bara gick hem och bytte kläder, så skulle hon få följa med.
- Jag hade inga andra kläder, så jag sa att finklänningen låg i tvätten. Då fick jag följa med. Men när vi kom fram fick jag vackert sitta kvar i bilen utanför och vänta. Jag var inte tillräckligt fin för att få gå in.

Liftade runt
Familjen kom så småningom till Sverige när Gunna var tonåring på det glada 50-talet. Efter studenten liftade hon runt i Europa med en kompis, levde på bröd och tomater, solade, badade och drack massor av vin.
- Vi sov på stränderna. Det var innan världen hade blivit så farlig.

Läste folks tankar
Hon gifte sig så småningom och adopterade sina döttrar från Korea. Samtidigt började hon skriva poesi och recenserades till och med av Olof Lagercrantz i Dagens Nyheter. I samma veva fick hon också sin första andliga upplevelse.
- Jag kunde plötsligt läsa folks tankar och omvandla djurs tankeenergi till ord som jag förstod. En dag fick jag dessutom se en blå cirkel i halldörren. Den fanns inte men jag såg den ändå. Det var ”blå pärlan” som finns beskriven i indisk religion, ett ljusfenomen som bara kan ses av klärvoajanta personer.

Allt föll på plats
Upplevelserna blev en vändpunkt för Gunna. Hon skilde sig och började åter söka den där sanningen. Så kom hon i kontakt med en kanadensisk healer, en mästare i japansk Reiki som uppmanade Gunna att börja utveckla sina egna talanger. ”Det är förutbestämt”, sa hon. ”Du gör det antingen nu eller inte alls.”
- Alla bitar föll på plats och jag visste med ens att jag funnit sanningen. Jag fick ett andligt initieringsdop och for strax därefter till Kanada för att leva en sommar i indianbergen.

Håller kurser
- Jag badade i varma källor och deltog med västerländska healers i indianska heliga ritualer. Det vimlade av healers i trakten som alla hade fått sina kunskaper från indianerna.
Det är många år sedan nu. Och i dag är Gunna själv en mästare i Reiki healing. Det innebär att hon dels hjälper människor genom handpåläggning och dels håller kurser för dem som vill utveckla egna möjligheter i konsten att hela.

För sin försörjning undervisar Gunna på Komvux. Kurserna i healing, meditation, andligt vetande och självutveckling håller hon på fritiden i den mån hon hinner.
- Allt är energi och energi kan hanteras, säger hon. Man måste bara vidga kunskapen om sig själv och ha en positiv livssyn. Människor måste göra vad de ska och vi, vi ska älska dem för vad de är.
Monica Antonsson

Soffy Björkman och gatubarnen

Lokaltidningen

Nr 45, 1995

Lennart Lizell

Täby Centrum Tidning
Nr 3, 1992

Lennart var Täbys förste lokalredaktör

- Det fanns en väldig lokal känsla i Täby och kommunen var full av hantverkare. Det var skomakeri, bageri och kemisk tvätt som ägarna drev hemma i källarna. Allt sånt är borta nu.
Det säger Lennart Lizell som i slutet av 1930-talet blev Täbys förste lokalreporter. På sin cykel for han omkring i bygden och rapporterade om stort som smått. 

Lennart Lizell var egentligen i första hand knuten till Roslagens Flygflottilj F2 i Hägernäs, där han ansvarade för den så kallade förströelsedetaljen. Det innebar att han dels var behjälplig vid alla förekommande sjuktransporter och dels ansvarade för trivseln, ordnade fribiljetter till teatrarna inne i stan och ställde till med dansaftnar i flottiljens gymnastiksal. 
- Jag fick 50 fribiljetter till varje uppsättning på Dramaten och Operan. Dem lottade jag ut bland mannarna innan jag tog dem med på Roslagsbanan och for in till stan. Vi hade mycket trevligt.

Räddade pojkes liv
Lennart ville egentligen bli flygare. Planerna gick dock om intet på grund av en skadad trumhinna. Han fick i stället nöja sig med att vara en av besättningen när sjuka människor skulle hämtas ute i skärgården eller någonstans i det övriga syd- och Mellansverige.

- En gång inträffade en explosionsolycka på en ö ute till havs där vi fick hämta en stackare med avslitet ben ute i skogen. En annan gång hämtade vi en 12-årig pojke i Dalarna som inte kunde andas själv.
Lennart räddade livet på den grabben genom att med en handdriven pulmotor pumpa in luft i hans lungor hela transportvägen till sjukhuset i Stockholm, en insats han så småningom fick Röda korsets stora silverplakett för.

En dag kom Lennart i kontakt med kyrkoherde Ferenius som berättade att det fanns planer på att starta en lokaltidning i Täby. En redaktör i Roslags Näsby satt hemma på kammaren, skrev notiser och funderade på hur han skulle finansiera det hela.

- Jag hade varit med och startat tidningen Flygpost, en interntidning för flygvapnet, och visste att det som behövs är annonser. Därför cyklade jag hem till redaktören och erbjöd mina tjänster.
Den unge Lennart blev väl mottagen och genast anlitad som både annonssäljare, notisjägare och tidningsförsäljare och därmed var Täby Tidning född.

Undgick katastrof
Lennart drog runt i kommunen, en landsbygdsidyll med spridda villor här och där, sålde lösnummer för 25 öre (mot 5 öres provision) och annonser av ett vykorts storlek för 30 kronor.
Redaktionellt skrev han om allt från vad som utspelade sig på syföreningens möten till debattartiklar om krav på tätare turer på Roslagsbanan, personporträtt på 75-åringar och sådant som hände på flygflottiljen.

Vid ett tillfälle inträffade en svår flygolycka i samband med en uppvisning. Lennart skulle ha varit med ombord på helikoptern men dröjde sig kvar lite för länge i matsalen och blev därför kvar på marken. Kameran hade han dock i näven och i samma stund som han kom utrusande från matsalen blev han vittne till hur planet på 100 meters höjd vek sig på mitten, störtade rakt ner och exploderade. Alla tre ombordvarande omkom.
- Det var alldeles fruktansvärt men mina åtta bilder kom väl till pass både för haverikommissionens utredning och Täby Tidning. Till och med tidningen SE publicerade dem.

Dottern schlagerstjärna
Efter fyra år som lokalreporter lämnade Lennart både flygflottiljen och Täby Tidning till förmån för en bilhandel inne i stan. Han återvände dock ständigt till Täby. Under många år gjorde hans familj sina söndagsutflykter till en alldeles speciell sommaräng vid Hägerneholms stuteri.
- Eftersom jag var bilhandlare hade jag förmånen att kunna köra väldigt fina bilar, säger Lennart och minns sin direktimporterade Cadillac cabriolet med röd skinnklädsel, automatiska sidorutor och sufflett.

Vid det laget hade Lennart och hans hustru Gulli fått två döttrar varav den ena – Nina – på 60-talet slog igenom som schlagerstjärna i framför allt Tyskland. Lennart blev hennes manager och tillsammans har de skärskådat de flesta av världens alla stora städer. Då kunde det också hända att Lennart skrev resereportage från mer exotiska platser, där dottern framträdde, i de stora tyska musikmagasinen. Men det är en helt annan historia.

Gustav Berg förutsåg Täby Centrum
Så småningom, när Nina flyttade till USA, bosatte sig Lennart och Gulli i Schweiz där också dottern Siv bor. Helt lämnade de aldrig Sverige och Stockholms norra förorter. Varenda sommar har de nämligen tillbringat på torpet i Brottby, Vallentuna, någon mil bort. Han har därför, så att säga, kunnat följa utvecklingen av Täby kommun från första parkett.
- Jag kommer ihåg kommunaldirektör Gustaf Berg som redan på 30- och 40-talen berättade om sina visioner för Täby. För att få en livskraftig kommun måste vi ha ett livskraftigt handelscentrum, sa han. Gustaf var en trevlig karl som bestämde allt. Han kunde verkligen få folket med på sina idéer.

Hur länge redaktören i Roslags Näsby drev sin Täby Tidning vet inte Lennart, men rimligtvis efterträddes den så småningom av nu insomnade Norrort.
- Lokalredaktörsjobbet var verkligen trevligt. Man fick träffa många spännande människor och blev insatt i saker man tidigare inte haft en aning om. Hade det varit bättre betalt så hade jag nog fortsatt med det.
Monica Antonsson

Gulli och Lennart Lizell bodde alltså många år i Schweiz där dottern Siv med familj bor. 

Somrarna tillbringade de på sommarstället i Brottby, Vallentuna där de bosatte sig sedan de så småningom flyttade hem.  

Gulli Viktoria Lizell var född 11/10 1916 i Tjurkö, Blekinge län

Gift 11/8 1940

Död 16/3 2005 i Vallentuna. Hon bodde sista åren på Vårdbo men var då folkbokförd i Vada och skriven på adress Solstugan, Kastanjevägen 20 i Brottby. 

Lennart Gustaf Vilhelm Lizell var född 6/9 1918 i Katarina församling i Stockholm

Änkling 16/3 2005. Död 5/7 2006 i Vallentuna. Han var då skriven på adress Allévägen 63. 

Stefan Lundin

Lokaltidningen

Nr 44, 1995

Inez och Fred Berglund

Lokaltidningen

Nr 11, 1996
 
Vallentunas yngste 80-åring jubilerade
 
(VALLENTUNA)
- Jag uppskattar verkligen det lilla samhället där alla känner alla, säger Fred Berglund, 80, och citerar landstingsrådet Elwe Nilsson (m).
- Vallentuna är Storstockholms trivsammaste kommun. Det finns en väldig trygghet i att bo här.
 

Fred Berglund är Vallentunas yngste 80-åring. Eller äldste 20-åring, om man så vill. Födelsedagen inföll på självaste skottårsdagen den 29 februari och hustru Inez ställde till med öppet hus för över 70 vänner som strömmade till.

- Det var fantastiskt, säger Fred som ännu flera dagar senare pustar ut bland gratulationsbuketterna.

Fred Berglund växte upp på Bergsgatan på Kungsholmen där släkten bott i generationer. Farfars far kom dit som trädgårdsdräng på 1840-talet och strax därpå drabbades stan av kolera.

Körde lik
- Trädgårdsmästaren tjänade snabba pengar på att köra lik ut ur stan. Men han blev smittad och dog, så farfars far fick ta hand om trädgården åt änkan. Så småningom köpte han den och blev sin egen.

Freds farfar tog småningom över trädgården och odlade blommor, grönsaker och tobak till cigarrfabrikerna i stan. Berglundska trädgården låg där polishuset ligger idag och Fred kan sin släkthistoriaför att gamla moster Hulda var klok nog att skriva dagbok.

Pappan ingenjör
- Pappa var civilingenjör och brandinspektör. Han gifte sig med mamma som kom från Hantverkargatan. De fick tre barn och jag var äldst.

Fred tillbringade tidigt sina somrar i Tyskland för språkets skull och gick på college i London. Efter en anställning på Svenska Diamantbergborrningsbolaget blev han trafikassistent på AB Aerotransport vars skandinaviska del senare blev SAS.
- Det var en stor dag när jag för första gången cyklade ut till Bromma flygfält, säger han. Det var den 2 maj 1939 och jag hade fått mitt drömjobb!

Andra världskriget
Andra världskriget bröt ut liksom finska vinterkriget varpå arbetet på Bromma förändrades. Civilflyget stannade av och trafiken koncentrerades på Finland. Planen från Bromma flög ut med frivilliga svenska soldater och in med finska krigsbarn.

- Tidigt på morgonen den 9 april 1940 ockuperades Norge och Danmark, säger Fred. När vi kom till arbetet den morgonen tickade teleprintern. ”Ett tyskt militärplan hade landat och tyska soldater är på väg hit. Farväl!” Därefter bröts förbindelsen. Teleprintern var tyst i fem år.

Två timmar borta
Personalen på Bromma visste att tyskarna var på endast två flygtimmars avstånd den gången. Snabbt som ögat fraktades stora kabeltrummor ut till Bromma varpå kabel rullades ut över landningsbanorna. Om tyskarna kom skulle de inte kunna landa.
- Vi hade tur, säger Fred. De kom inte! Varför är det väl ingen som riktigt vet än i dag.

Fred gifte sig och fick tre döttrar under krigsåren då livet mest bestod av svinkalla vintrar, brist på mat och ransoneringskuponger. Han blev friställd från Bromma men blev anställd på Skidfrämjandets resebyrå vid Vasagatan. Där upplevde han krigsslutet i maj 1945.

Oförglömlig dag
- Det var en oförglömlig dag. Solen sken och hela stan var i uppror.
Livet återgick till mer normala banor och en tid senare kunde Fred återvända till jobbet på Bromma, nu med inriktning på försäljning och resebyråjobb.

Det var i samband med sin 50-årsdag som Fred började uppvakta sin arbetskamrat Inez, en vacker flicka från Laholm som hade bott flera år i Amerika. Han var skild och de kände varandra sedan länge.
- Vi hade en skyltdocka av papp i helfigur på kontoret, säger han Det var Inez som var avbildad och hon var så vacker.

25 år i Vallentuna
De gifte sig efter några månader, fick sonen Johan och flyttade till Vallentuna. Det är 25 år sedan nu. Sedan dess har Fred, vid sidan av jobbet ägnat sig åt bland annat friluftsliv, hembygdsföreningen och arkeologiska utgrävningar. Han har haft alla sorters styrelseuppdrag och brukar guida kommunens bussrundtur för nyinflyttade. För några år sedan blev han dessutom ”far” på nytt, när Gelena – Inez nu 15-åriga systerdotter – flyttade till dem.
- Så nu är man med i Hem & Skola igen, skrattar Fred. Rektorn undrar vad jag gör där men det är väldigt trevligt!
Monica Antonsson

Lokaltidningen

Nr 42, 1995

Under detta stod bara vilka telefonnummer intresserade

kunde ringa. 

Uno Sonnefelt

Lokaltidningen
Nr 42, 1995

Stig Nyman, sjukvårdslandstingspolitiker

Lokaltidningen
Nr 41, 1995

”Omöjligt spara med anställningsgaranti” 

Nu jäser det i norrortskommunerna mot nedskärningarna vid Danderyds sjukhus. 
- Det är svårt att befria sig från misstanken att vänstermajoriteten i landstingets sjukvårdsnämnds anställningsgaranti tystade opinionen, säger Stig Nyman (kds) fd sjukvårdslandstingsråd. 

Stig Nyman har länge försökt skapa opinion mot nedläggningarna vid Danderyds sjukhus. Han har förvånats över uteblivna reaktioner från såväl sjukhuspersonal som fackliga företrädare. 
- De vaknade upp alldeles försent, säger Stig Nyman som dock gläder sig åt att barnakuten får vara kvar i väntan på Barncentrum Nord på Karolinska. 

Enligt Stig Nyman nära nog halverades sparkravet inom sjukvården i slutet av juni från drygt 800 miljoner kronor till omkring 500 miljoner kronor. Han påminner om socialdemokraternas vallöfte att inte avskeda en enda person under mandatperioden. Det ledde vidare till en anställningsgaranti för alla tillsvidareanställda som fick sitt jobb tryggade till 1998. 

- För att få anställningsgarantin måste de anställda få beteckningen ”övertalig” och för att bli ”övertalig” måste någon bestämma att de inte behövs inom vården. Det betyder att vi i praktiken betalar ut löner till så kallat ”övertaliga” för 400 miljoner om året, det vill säga 80 procent av sjukvårdens hela sparbeting. Varför protesterar inte sjukvårdspersonalen? 

Moderaternas gruppledare i nordöstra sjukvårdsstyrelsen, Anna Liliehöök, menar att anställningsgarantin gör det omöjligt för landstinget att spara. Verkliga kostnadsminskningar kan bara göras genom minskning av personal och lokaler. Nu står nyreparerade lokaler kvar liksom den ”övertaliga” personalen som i stället för med vård sysselsätts i så kallade kompetenscenter. Det är bara patienterna som försvinner. 

Nu har Bosse Ringholms s-, v- och mp-regering styrt Stockholms landsting i ungefär ett år, säger Stig Nyman. Det går inte längre att skylla problemen på den förra fyrklövermajoriteten. Vi betalar 400 miljoner kronor till folk för att de inte ska jobba med sjukvård. Det vore bra mycket bättre att hålla dem i jobb i de yrken de kan inom vården. 

Stig Nyman bjuder på en rad alternativa besparingsförslag. Dels kan alla friska stockholmare som har jobb betala lite mer för månadskortet på SL och del kan kommuner som behöver ekonomiskt stöd helt och hållet ingå i det statliga systemet för kommunal kostnads- och inkomstutjämning. 
Monica Antonsson 

Läs också: 

"När Danderyds sjukhus halverades" som du hittar här.

Ulf Svahn

 Som de ställde upp!
I ur och skur. 

Vare sig det kom någon scenvagn eller inte.

Bröderna Brus uppträder i Lördagstimmen 1980.
Ulf Svahn, Ture Jonsson och Tord Eriksson
Foto: Thord Stodeus

Trubaduren Ulf Svahn gästade Lördagstimmen
Foto: Thord Stodeus

Bröderna Brus

Ulf Svahn född 8/6 1939 i Norrbärke - död 1/12 2010 i Jättendal

Han var frånskild 6/10 1986 och vid sin död skriven i Vallentuna.

Ture Holsten Jonsson född 10/10 1939 i Umeå stadsförsamling 

Frånskild 25/11 1980. Död 15/8 1996 i Vallentuna

Tord Olof Eriksson född 30/3 1939 i Katrineberg, Gävleborgs län

Död ogift 8/1 2006 i Vallentuna

Nadja tillbaka på scen och skiva

Lokaltidningen
Nr 39, 1995

Nadja tillbaka på scen och skiva

(VALLENTUNA)
Efter flera års bortovaro från de stora estraderna gör sångerskan, kompositören och musikern Nadja Eriksson från Kårsta inom kort come back med en ny skiva.
På fredag, den 29 september, bjuder hon dessutom på konsert i Vallentuna teater. 

Nadja Eriksson kommer att framträda ensam på scenen med Gretas flygel. Hon har helt enkelt inte råd med någon orkester den här gången. Hon har hyrt teatern och spelar på eget initiativ. För det får hon betala 1200 kronor men skivbolaget ställer upp med affischer.
- jag tyckte det var lika bra att ordna en konsert själv, säger hon. Jag orkar inte vänta på erbjudandena och kulturförvaltningen hör ju inte av sig.

Från Roslagen
Hon kommer från Roslagen, närmare bestämt från Häverödal. Redan som liten tulta visste hon att livet var musik för hennes del. Hon satt i pappas knä och spelade på orgeln därhemma långt innan hon kunde nå ner till tramporna. Hon sjöng och spelade munspel.
- Jag var full av fantasier och gick liksom in i olika världar när det passade mig. Som exempel Lund och Lillpojken som inte fanns men som jag ständigt släpade omkring på.
Det är barnvakten som har berättat om det efteråt.
- Mamma kom cyklandes med mig i barnstolen bakpå. Plötsligt skrek jag som en stucken gris: ”Kom nu Lund och Lillpojken! Skynda er så ni hinner med!”

Piano vid sex
Föräldrarna såg hennes musikaliska talang och gav henne ett piano när hon var sex. Det var en stor satsning för familjen, det visste hon redan då. Det är därför hon har så stor respekt för sina föräldrar.
- I mitten av 50-talet fick vi en TV i vardagsrummet. Framför den trängde vi ihop oss och såg på Hylands hörna. De kända stjärnorna passerade förbi på rutan och jag ville så gärna bli som de. Då föddes en drift, en längtan till musiken och scenen som sedan dess har följt mig genom livet. Den har alltid blossat upp när jag minst anat det. Nu är jag 40 och behöver inte kämpa emot längre.

Musikhögskolan
Hon flyttade hemifrån vid 15, gick musikskolan i Falun och så småningom Musikhögskolan i Stockholm. Hon gifte sig med Roy och fick barnen Charlotta, Love och Rasmus, joggade på som musiklärare och spelade till dans med sin orkester.

Det var Gert Palmkrans som föst såg till att hon fastnade på skiva. Han hörde henne på en välgörenhetsgala i Berwaldhallen, lät henne göra en demotejp i sin studio och såg till att Rune Öfverman producerade hennes första platta. Marknadsföringen blev det emellertid lite si och så med. Det är svårt att sälja sig själv, speciellt för en artist som samtidigt försöker vara mamma.
- Jag upplevde den aldrig som någon stor framgång, snarare lite uppskattning här och lite uppskattning där. Men ibland var jag nästan berusad av glädje.

Har jobbat dubbelt
Som så många andra artister som satsat mer på sin utveckling än sin marknadsföring, vill Nadja kunna leva på sin musik. Inte som musiklärare utan just som artist. Hittills har det inte gått. Hon har alltid jobbat dubbelt. Trots att debutplattan ”Vid ett ensamt piano” slog ner som en veritabel bomb i branschen och gav henne Dagens Nyheters Kasperpris 1989. Sedan dess har det varit i stort sett tyst om Nadja från Kårsta.
Det innebär nu inte att hon varit overksam. Tvärtom! Hon har jobbat med sin musik, komponerat och skrivit texter. Ja, till och med författat en barnmusikal och sett till att den blivit framförd.

Första CD-singeln
Och nu är det alltså dags igen. Någon gång i oktober kommer Nadjas första CD-singel, en platta med fyra väl utvalda sånger som letar sig rakt in i hjärtat. ”Alla dessa dagar” om tid som bara flyter bort, ”Den annorlunda pojken” om ett barn utsatt för mobbing, ”Flickan ” om ett liv samt ”Man går ensam” om den ensamhet som finns trots vackra fasader.
Det är bland annat de visorna hon ska bjuda på i Vallentuna teater.
- Jag hoppas att det kommer folk, säger hon. Jag behöver lite medvind nu och borde väl ha de svåra åren bakom mig, tycker jag.

Monica Antonsson

Nadja har sedan dess lämnat såväl Kårsta som Vallentuna. 

Hon har numera en hemsida som du hittar här.

Ralles Diner, en solkig kommunal affär...

Lokaltidningen Nr 18, 1996

Grillkiosken blir fin vinrestaurang

(VALLENTUNA)
Från och med maj serverar familjen Ivanovic både vin och öl på Ralles Diner i Vallentuna.
- Vi har väntat länge på utskänkningstillståndet, säger Radomir ”Ralle” Ivanovic.

Ralles Diner, som grillbaren heter numera, är antagligen det enda matstället i sitt slag i hela Sverige som fått utskänkningstillstånd för vin och öl. En helt vanlig grillkiosk som byggts till och fått 55 sittplatser. Länsstyrelsen har sagt sitt liksom socialnämnden i Vallentuna och ingen har något att invända.

- Nu ska vi förbättra lokalen, säger Ralle lyckligt. Vi har köpt en jukebox direkt från Amerika och ska spela musik från 60-, 70- och 80-talen. Ralles ska bli en typiskt amerikansk bar. Vi ska servera våra hamburgare i små korgar med tillbehör.

 Ralle kommer från Montenegro i forna Jugoslavien. Men när han kom till Sverige i början av 70-talet kom han direkt från USA. Pappan var ambassadör för Jugoslavien och familjen bodde på ambassaden i Boston.

- Jag hade en trevlig svensk kompis, säger Ralle. Därför kom jag it. Nästan genast träffade jag min serbiska fru Vera som redan bodde här. Vi gifte oss och fick barn, döttrarna Alexandra och Nona, och alla jobbar vi på Ralles.

Ralle fick jobb på Gustavsbergs porslinsfabrik men blev småningom krögare med två restauranger i stan. Han fick problem med sitt hjärta och måste trappa ner. Det var då familjen kom till Vallentuna och grillkiosken vid stationen. Det är 17 år sedan nu.

- Vi tyckte att Vallentuna var bra för en småbarnsfamilj så vi flyttade till Sörgården. När vi är lediga åker vi ofta till Montenegro. Min fru väljer solen medan jag jagar björn och varg uppe bland bergen.

Ralle har aldrig haft några problem med ungdomarna i Vallentuna. Trots att byns alla ”värstingar” ofta hållit till vid hans kiosk. Han är tvärtom ofta deras förtrogne och vän, en extrafarsa som går att tala med. Det händer till och med att ”busarna” sopat parkeringen åt honom om nätterna sedan kiosken stängt.

- Jag har aldrig haft inbrott här, säger han, aldrig något bråk, hotelser eller ens en krossad ruta. Ungdomarna är mina vänner. Vi har haft många fina nätter, när vi suttit här utanför och pratat.

Och nu ska han alltså servera vin och öl fram över. Från klockan 16.00 om eftermiddagarna, sedan skolan intill har stängt. Han ska ha 10-15 olika vinsorter, en del genom egen import från Mexico. På fredagar och lördagar ska han till och med ha vakt.

- Vi ändrar menyn också. På dagarna erbjuder vi gatuköksmat som förut samt dagens lunch. Men efter klockan 18.00 blir det á la carte.
Det krävs för utskänkningstillståndet.
Monica Antonsson

Lokaltidningen Nr 5, 1999

- Vi blir knäckta

(VALLENTUNA)
McDonalds är på väg att etablera sig i Vallentuna.

Förhandlingar pågår om att anlägga en drive-in-restaurang i Tellusområdet.
- Det är för jävligt, säger Radomir Ivanovic som driver Ralles Diner strax intill.
- Kommunen vill krossa oss och vi kan inget göra.

Det började med att bröderna Kjell och Lars Noreen på Vallentuna Motor i höstas fick en förfrågan från McDonalds om att sälja mark bakom bensinstationen för en drive-in-restaurang.
- Vi var inte intresserade så vi tackade nej, säger Kjell Noreen. Vi behöver marken själva.

Budet gick till Bo Richter som numera äger Tellusområdet bakom Vallentuna gymnasium. Han föreslog att kommunen ska planera för en restaurang inom området och det tyckte politikerna i kommunstyrelsen var en god idé.
- Vi har hört att McDonalds är tveksamma, säger Kjell Noreen, som menar att Vallentuna har nog med korvkiosker redan. Speciellt som kommunen för skattemedel byggde en på Tuna torg så sent som för ett år sedan.
- Kommunen tar uppenbarligen ingen hänsyn till Ralle som har varit här så länge.

Köpte för 20 år sedan
Det håller Radomir "Ralle" Ivanovic med om. När han för 20 år sedan köpte Pias korvkiosk på Tuna torg, förpassades han till nuvarande plats. Att kommunen sedan byggde en annan korvkiosk på torget - och i stort sett gratis upplät den till en privatperson - kändes som ett sabotage. Speciellt som han strax innan hade satsat sitt livs kapital - 3,6 miljoner kronor - i restaurangen.
- Det finns 16 matställen i Vallentuna, påpekar Ralle. Det är för många, så inget av dem fungerar bra. Både Gästgiveriet och Nordins såldes förra året. Kommer McDonalds hit är vi chanslösa. De är sponsrade från Amerika och kan vänta ut oss allihop.

- Vi är intresserade av en etablering i Vallentuna, säger Birgitta Mossberg, presschef på McDonalds. vi diskuterar olika lägen, precis s om vi gör på många andra håll i landet, men än är ingenting bestämt.

Kommunens tekniske chef, Uno Lindberg, har varit i kontakt med Ralle vad gäller den planerade järnvägsbron. Anläggs den tvingas Ralles Diner flytta.
- Vi är inte intresserade av någon flyttning, säger Ralle. Kommunen får lösa in oss. Både jag och min fru Vera är över 50 år och kan inte få några nya arbeten. Kommunen tar ifrån oss vårt levebröd. Även våra döttrar, Alexandra och Nona, jobbar här. Det var meningen att de skulle ta över en dag. Vad ska de göra nu?

Byggnadlovsärende
Elwe Nilsson (m), ordförande i byggnadsnämnden, menar att kommunen inte kan hindra McDonalds från att etablera sig. Frågan blir möjligen ett strikt byggnadslovsärende framöver.
- Det är väl trevligt med nyetableringar i kommunen och nya arbetstillfällen, säger han. Men det står även i kommunens, av fullmäktige antagna näringslivsprogram, att det är viktigast att ta hand om de företag vi redan har.

Den planerade järnvägsbron behöver Ralle emellertid inte oroa sig över, menar Elwe Nilsson.
- Det enda som finns är en karta och en modell. Ska sanningen fram finns inga planer på att förverkliga det hela. Vem skulle betala det? Några pengar till ombyggnaden finns ju inte.
Monica Antonsson

23 000 fordon ska passera

(VALLENTUNA) Hur stora är egentligen problemen i Röda korsningen? Tycker invånarna att det ska få kosta 60-70 miljoner kronor?
Trafikproblemen i korsningen järnvägen, Angarnsvägen, Stockholmsvägen och Väsbyvägen är sedan många år ett hett ämne i kommunen.

Idag passerar 11 500 fordon korsningen varje dag. Redan när Arningevägen öppnar till sommaren räknar Vägverket med en ökning till 13 000 fordon per dygn. Tekniske chefen Uno Lindberg, som håller reda på Vägverkets prognoser, avslöjar att en fördubbling av trafiken är att vänta.

När Norrortsleden och Bällstaleden är byggda och bostadsförsörjningsprogrammet, med omfattande utbyggnad av Haga och Ormsta är genomfört, kommer 23 000 fordon per dag att passera genom korsningen.

- Prognoserna ligger till grund för vår utredning om framtida investeringar, säger Uno Lindberg. Vist finns det mycket värre platser men en planskild korsning med järnvägen vore bra. VI har redan byggt en sådan korsning i Kragsta.

Lars och Kjell Noreen, ägare till Vallentuna Motor, är emellertid inte så säkra på det. För dem är korsningen, där de har sin in- och utfart, inget stort problem. Ett år efter det att Arningevägen har öppnats för trafik, kommer Bällstaleden att avlasta korsningen, menar de.
- Kommunen kan gott avvakta och se. Röda korsningen behöver kanske inte göras planskild.
Monica Antonsson

Fortsättning kommer...

Vallentuna centrum vid ombyggnaden av Roslagsbanan vid järnvägsstationen 

sommaren 2002. Trafiken är avstängd hela sommaren till alla resandes förtret. 

Stationområdet görs om med enbart två spår och två övergångar vid stationsområdets 

södra del. Samtidigt flyttas stoppställe för tågen norrut. Vy söderut mot Bällsta med 

nylagda räler och västra perrongen. I bakgrunden syns Ralles diner

Foto: Gun Hillbo i augusti 2002. Vallentuna bildarkiv.

En kommentar på facebook 2023 

(i samband med att hamburgerkedjan Bores gått i konkurs. Så att jag själv ska komma ihåg)

Utan att gå tillbaka i mina klipp och kolla fakta så låg Pias korvkiosk strax intill dåvarande Pressbyrån helt nära taxistationen och perrongen vid järnvägsstationen. Efter henne kom Ralle som fick besked av kommunen att korvmojen inte fick ligga kvar i centrum. Han tvingades flytta till tomten mellan järnvägen och Vallentuna motor. Samtidigt byggde kommunen den korvmoj som ligger vid nyligen (2023) stängda Pressbyrån med motiveringen att det behövdes en allmän toa (finns på baksidan). Den korvmojjen gavs gratis till en invandrarkvinna som behövde ett jobb, förklarade den ansvarige tjänsteman för mig. Fulare kan det knappast bli. Ralle svarade med att skapa Ralles Diner - ett bra ställe med vinrättigheter och plats för kanske 50 sittande gäster. Där jobbade såväl Ralle som hans fru och de två döttrarna. Han planerade för framtiden och byggde en riktig stenugn (heter det väl) vilket gjorde att de snart även kunde servera de godaste pizzor. Det var bra för kommuninvånarna och en miljonsatsning för Ralle som medvetet gjorde allt för att trygga framtiden för sina döttrar. Frågan är varför han fick tillstånd till det. Beslutsfattarna VISSTE att de rätt snart skulle stryka Ralles Diner helt ur stadsplanen. Ralle drabbades samtidigt av demens och kämpade förgäves mot överheten. Ralles Diner blev värdelöst och såldes, vill jag minnas, för en krona mot bortforsling. Det är en mycket tragisk historia som visar hur illa Ralle och hans familj blev behandlad. Jag har lagt ut några av mina artiklar på "Vallentunabor". Det finns flera - de kommer så småningom - men du kan läsa här om du är intresserad.