Hennes liv bland mördare och råskinn i Franska Guyana...

Inte från Vallentuna men...

En förbaskat bra historia från närliggande Täby.

Hennes son var några år kanslichef på Täby kommun och historien är helt enkelt läsvärd. 

Särskilt för den som har läst boken eller sett filmen ”Papillon”.

Se filmerna i slutet av inlägget!

Hemmets Veckotidning
Nr 32, 1991
 
Mitt äventyrliga liv

 

När den unga Mary-Ann Blomberg från Göteborg gifte sig med den franske officeren Xavier de Sainz väntade henne ett liv fjärran från det svenska folkhemmet…

Efter några år av lyx i Paris och Afrika flyttade familjen till Franska Guyana i Sydamerika. Xavier fick i uppgift att avveckla den ökända straffkolonin där bland annat Djävulsön ingick…

- En dag när jag och barnen var och badade hade jag glömt min revolver. Plötsligt dök två straffångar på flykt upp. De slet fram en stor djungelkniv och sa: ”Vi börjar med barnen…”

Jag bar ständigt en laddad revolver vid höften – alla våra tolv tjänare var ju mördare…

Mary-Ann växte upp i Göteborg som sin välbärgade fars ögonsten. Modern hade fullt upp med representation och umgängesliv så den vardagliga omsorgen om Mary-Ann och hennes tre bröder sköttes av en rejäl tysk guvernant. Mary-Ann hade naturligtvis egen häst och så småningom också egen bil. Hon var minst sagt bortskämd. Det säger hon själv. 

Som för alla andra flickor av ”fin familj” var det äktenskapet som hägrade mest för Mary-Ann. Vid 18 års ålder for hon till en moster i Paris för att gå i skola och lära sig tillskärning. I väntan på drömprinsen kunde hon tänka sig en tid som modedesigner. Men prinsen kom förr än hon anat och studierna avbröts.

- Min moster hade bjudit hem en officer ur dåvarande franska kolonialarmén på middag. Major Xavier de Sainz var 17 år äldre än jag men blev min stora kärlek, säger Mary-Ann som gifte sig med sin officer i december 1938. Året därpå var lyckan fulländad genom dottern Ann-Christins födelse. 

Familjen bodde i en stor våning i hjärtat av Paris och som hos varje militär av rang skötte tjänstefolk allt arbete i hemmet. Mary-Ann kunde med andra ord ostört ägna sig åt sitt liv som lyxhustru.

Andra världskriget bröt ut och i maj 1940 intog tyskarna Frankrike. Det ljuva livet i Paris blev ett minne blott och när mannen kallades in till militärtjänst placerades Mary-Ann och dottern hos släktingar i sydfrankrike.

- Min man, som både var officer och läkare, tillhörde Åttonde Armén som tidigt tillfångatogs i trakterna mellan Belgien, Tyskland och Frankrike. Han hade uppgifter som tyskarna ville åt och utsattes för väldig press. Tyskarna tryckte varje dag revolvern mot hans huvud och hotade skjuta.

Men majoren stod på sig. Inga uppgifter sipprade ut och en vacker dag lyckades han fly. På cykel försökte han ta sig igenom landet men avslöjades och tillfångatogs igen. Han hamnade på fängelsets sjukavdelning där en sköterska så småningom hjälpte honom att fly genom fönstret med hjälp av hopbundna lakan.

Mary-Ann återförenades med sin man som nu på general de Gaulles order sändes att tjänstgöra i Senegal, Västafrika. Familjen följde med och kunde ta ett stort hus med tjänstefolk i besittning.

Så föddes sonen Jean-Louis men Mary-Ann kunde även i fortsättningen ägna sig åt sällskapsliv och nöjen tillsammans med de andra officersfruarna i kolonin. Blomsterarrangemangen i hemmet och planeringen av husets representationsmiddagar var hennes enda uppgift. En kock sköte matlagningen, militärens folk tog hand om städningen och putsningen av makens stövlar medan afrikanska flickor skötte barnen.

Nordafrika invaderades
- Administrationen ställde alltid väldigt vackra hem till förfogande utan att vi betalade ett enda öre. Det enda vi själva bekostade var maten, säger Mary-Ann som då och då skilde sig från mängden genom att cykla till officersklubben med ett barn fram och ett bak på cykeln – i stället för att låta sig köras i bil.

- En kväll när vi hade bjudning satte jag på radion i hopp om att få in lite bättre dansmusik än den som grammofonen kunde erbjuda. Just då berättade speakern att Nordafrika hade invaderats. En tid senare bombades hamnen i Dakar där vi bodde. Det var ett öronbedövande dån och kulorna ven omkring oss.

Familjen bröt upp och återvände till Frankrike för nya regeringsuppdrag. Den förödande inhemska kritiken mot förhållandena på straffkolonin i Franska Guyana hade vid den tiden fått de Gaulle att reagera. Xavier de Sainz, som nu blivit överste, fick i uppgift att avveckla den.

Det på naturtillgångar så rika Franska Guyana hade av Napoleon III förvandlats till en enorm straffkoloni år 1852. Hans förhoppning hade varit att fångarna genom slavarbete skulle utvinna rikedomar åt Frankrike. Förutom fastlandet, med sitt centralfängelse och huvudstaden Cayenne, bestod kolonin av de tre ”frälsningsöarna” Royale, Saint Joseph och Ille du Diable – Djävulsön. På Royale fanns administration, verkstäder och fängelse för vanliga brottslingar. På Saint Joseph satt farliga och galna fångar eller sådana som hade försökt fly. På Djävulsön satt förrädarna. Där avtjänade bland andra den oskyldigt dömde Alfred Dreyfus* sitt straff i slutet av 1800-talet.  

- I centralfängelset fanns ordnade celler. Fångarna sov i hängmattor och kunde tvätta sig i korridorerna. På Saint Joseph fanns fasansfulla hålor i klipporna där fångarna spärrades in. Månadsvis, ibland halvårsvis, tvingade de leva på bara vatten och bröd. Ensamma fick de sitta i sina mörka hål, förbjudna att tala.
Man kunde titta ner på fångarna genom ett litet hål i taket. De kunde höra – men inte se – hur Atlantens vågor brusade, berättar Mary-Ann som blev den första kvinnan i världen som någonsin steg iland på frälsningsöarna och med egna ögon såg de vidriga fängelsegrottorna. 
- När jag besökte Dreyfus fängelsehåla rann kallsvetten längs ryggraden. Jag såg med fasa alla djur, ödlor och maskar som kröp längs väggarna. Inte underligt att de flesta fångar som satt inspärrade där blev galna.

Som på film

Till sitt nya hem i Franska Guyana, ett jättelikt stenpalats i Saint Laurent, kom familjen med flodbåt från Cayenne. Barnen hade sovit på presenningar och föräldrarna på hårda bänkar i båten längs den 250 mil långa Maronifloden. Väl framme togs familjen emot av en delegation vitklädda officerare. Bredvid dem stod nunnor från franska skolan och skolbarn som viftade med små franska flaggor medan blåsorkestern spelade Marseljäsen.
- Min man hade tilldelats en position som generaldirektör med diplomatisk status. Ändå var det lite skrattretande med alla dessa officerare som stod på rad och gjorde honnör. Det var overkligt, nästan som på film.

Foto av inramad målning: Monica Antonsson

Mary-Ann såg sig omkring i den lilla hamnen. Hela byn var byggd av fångar. Här fanns både kyrka, post och bank i anslutning till den franska militärförläggningen. Här fanns läkare, präster och annat yrkeskunnigt folk – allt som allt förutom fångarna 26 vita och 2500 guyaner.
- Från hamnen kördes vi i en stor, välputsad bil. Efter några minuter svängde vi in genom väldiga grindar och körde genom en stor park innan bilen stannade framför en väldig marmortrappa. Jag trodde inte mina ögon! Det var min trädgård och mitt palats och varje sten i det stora residenset hade fraktats dit med båt från Paris!

Mary-Ann, som bara var 23 år gammal, tittade med stora ögon på den trupp av 12 tjänare som med nedböjda huvuden iklädda röd- och vitrandig fångpyjamas stod uppställda på nedersta trappsteget och trummade på brättena till sina halmhattar. Alla var de straffångar dömda för mord.
- Vi steg in i en jättelik salong med sagolika kristallkronor. På golvet låg äkta mattor i ljusblått och silver. Allt var otroligt luxuöst. Ändå befann vi oss mitt i bushen!

Mary-Ann fick genast lära sig hantera en revolver. Ständigt gick hon beväpnad trots den personliga livvakt som militären utrustat henne med. Barnen fick aldrig lämnas utan tillsyn ens i trädgården och alla förbjöds att sätta så mycket som en fot utanför muren. Det var förenat med livsfara. Djungeln kryllade av boaormar, anakondor, människoätande röda myror, livsfarliga fjärilar, tapirer, jaguarer och blodsugande fladdermöss.

- Både chauffören och kusken hade dödat sina hustrurs älskare. Min ena trädgårdsmästare hade rånat en taxi i Paris och mördat chauffören för en mycket mager dagskassa. De två andra hade mördat sina respektive fäder i samband med arvstvister. Hovmästaren hade fått livstid för mordet på sin lilla dotter som skrek hela nätterna. Min betjänt hade mördat sin adoptivfar – en kolonialofficer – sedan denne nekat honom pengar. Vid sidan av dem hade jag fem nordafrikaner till min hjälp. 
Deras uppgift var att dagarna i ända pumpa upp vatten till badrum, kök och toalett, säger Mary-Ann.

Familjens vietnamesiske kock lagade utsökt god mat. Särskilt med tanke på att han tidigare hade giftmördat åtta personer!
- Han hade arbetat på ett stort köttkonservföretag i Frankrike. När kassaskåpet en dag var både uppbrutet och länsat blev han oskyldigt anklagad för stöld. Under fängelsetiden i Paris ruvade han på hämnd. Så småningom blev han kock ombord på en kryssare som gick på rutten Marseille-Saigon.

Mary-Ann Blomberg de Sainz 1991
Foto: Monica Antonsson

En kväll klev åtta representanter för köttkonservföretaget ombord och kocken såg sin chans. Efter en vecka ute på havet förgiftade han deras mat med arsenik. De dog på fläcken allihop. 

Fångarna i Franska Guyana ägnade sällan eller aldrig en tanke åt att försöka fly. Ute i djungeln kunde ingen klara sig och några vägar fanns inte. Av totalt 58 000 fångar hade bara 500 klarat sig därifrån med livet i behåll.

- Vi var fullständigt instängda. På grund av klimatet gick vi sällan ens ut i trädgården. Men det hände att vi badade i floden då och då. 

En dag när Mary-Ann och barnen badade hade hon glömt revolvern som hon annars ständigt bar på höften. Livvakten hade lagt sin pistol ett stycke därifrån och givit sig av i ett ärende. Plötsligt kom två straffångar på flykt tyst glidande längs floden i en 
kanot. De steg iland, drog upp kanoten och Mary-Ann visste att både hon och barnen svävade i livsfara. Varje vittne måste tystas.
- Jag försökte prata bort männen men en av dem drog en stor djungelkniv och sa: ”Vi börjar med barnen!”

I samma stund hördes motorbuller och männen flydde för livet. Det var livvakten som kom och som sedan såg till att männen greps några kilometer längre bort.
- De sattes i dödsceller på Saint Joseph och fick utstå en fruktansvärd behandling. Till slut tvingade jag min man att släppa dem därifrån. Jag kunde inte sova med vetskapen om hur de levde i hålorna. Det var någon alldeles fasansfullt!

Mary-Ann blev som en biktmor för många av straffångarna. Hon är en god lyssnare och hade alltid en stund över för dem som ville prata. I linje med makens strävan att avveckla kolonin förbättrades livsvillkoren för fångarna innan de flesta benådades.
- Under de här åren lärde jag mig mycket om livet. Där satt jag, bortskämd borgarflicka i mitt palats, medan fångarna levde som djur.

Underbara saker
Straffkolonin var avvecklad efter drygt tre år. Då hade general de Sainz benådat 2 500 straffångar medan de som varit omöjliga att ”rehabilitera” hade överförts till fängelser i Frankrike.
- Min man gjorde underbara saker i Franska Guyana. När vi fick veta att Paris var fritt från tyskar lät han servera alla fångarna en fantastisk måltid. De åt och drack som tokiga – och blev sjuka förstås. Ingen hade tänkt på att deras magar var ovana vid mat.

Den fyraårige sonen hade nu drabbats av engelska sjukan. Mary-Ann och barnen lämnade därför Franska Guyana och styrde kosan mot föräldrarnas hem i Göteborg. Där fick Jean-Louis vistas i ett hälsosammare klimat och tillfrisknade så småningom.

Kriget tog slut och Mary-Anns man kommenderades till Elfenbenskusten som chef för landets hälso- och sjukvård. Äktenskapet hade emellertid börjat knaka i fogarna och i december 1951 kom makarna överens om skilsmässa.

Hemma i Sverige stod Mary-Ann inför en ny verklighet som ensamstående mor med två barn. För de små betalade mannen underhåll men själv måste hon nu börja arbeta för sin försörjning. Goda språkkunskaper gav henne en tid uppdrag som tolk vid filmfestivalen i Cannes.
- Min man, som dog 1984, hade bra kontakt med barnen men försökte till en början få vårdnaden om dem. Han var trots allt adelsman av en mycket stark och förmögen familj. Dessutom hade barnen franskt medborgarskap. Periodvis var det en väldigt slitsam process och det var bara tack vare pappa och hans tre advokater som jag lyckades behålla vårdnaden.

Med hjälp av studielån började Mary-Ann studera vid Katedralskolan i Uppsala. Vid 40 års ålder kunde hon sedan gratulera sig själv till en ”med utmärkt beröm godkänd” studentexamen. Därefter läste hon både pedagogik och romanska språk vid universitetet.
- Äntligen fick jag visa att den bortskämda Mary-Ann kunde bita ihop tänderna och klara sig själv, att jag dög något till. Det var underbart!

Mary-Ann blev adjunkt och förste byråsekreterare vid SIDA. Så småningom pensionerades hon men tar fortfarande vid fyllda 71 emot privatelever i sitt hem.
Hon är dessutom flitigt anlitad som föredragshållare och skriver på lediga stunder en bok om sitt äventyrsfyllda liv.
Dottern Ann-Christin har nyligen blivit änka. För tillfället bor hon tillsammans med sin mor i lägenheten i Täby utanför Stockholm. Jean-Louis med fru och tre små söner bor i en våning strax intill.
- Varje eftermiddag kommer mina yngsta barnbarn hit och läser sina läxor. Det är en underbar känsla för en farmor, konstaterar Mary-Ann.

Några fotografier från tiden i Franska Guyana finns inte. Klimatet och kriget omöjliggjorde fotografering då. Istället har skickliga fångar genom teckningar dokumenterat livet i Saint Laurent. Inramad på Mary-Anns sovrumsvägg hänger exempelvis bilden av det sagolikt vackra djungelpalats som en gång var hennes hem.
- Residenset finns fortfarande kvar men jag har ingen aning om vem som bor där, säger Mary-Ann
Som dock håller kontakten levande med en och annan vän i Saint Laurent. 

- Jag fick nyligen veta att två fångar fortfarande finns kvar på fastlandet. Båda är i 85äårsålern och minns mycket väl både mig och min man, säger Mary-Ann och avslöjar sin dröm om att en gång få återvända.
Det vore väl ett lämpligt projekt för svenskt och fransk TV att dela på, säger hon förhoppningsfullt.
Text: Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson

 *Dreyfusaffären skakade Frankrike 1894-1906.

Alfred Dreyfus

Generalstabsofficeren Alfred Dreyfus (1859-1935) var huvudperson i en rättsskandal som delade nationen i två läger som spelade på antisemitistiska stämningar. Dreyfus var jude.

Han anklagades för spionage och påstods ha sammanställt en förteckning över militära hemliga handlingar till tyskarna. Krigsrätten dömde honom till degradering och livstids deportering till Djävulsön dit han fördes 1895.

Det blev författaren Émile Zola som med artikeln ”J´accuse…!” (Jag anklagar) anklagade regeringen och armén för justitiemord – och till slut fick rätt. Ändå dömdes Dreyfus som skyldig även vid en rättegång 1899. Det skulle dröja ända till 1906 innan domen upphävdes och en annan officer – den skyldige – utpekades.

Alfred Dreyfus satt oskyldigt fängslad i sin bergshåla på Djävulsön i fyra år, åtta månader och fem dagar innan han frigavs därifrån 1899.

 

Täby Centrum Tidning
Januari 1991

Hennes liv har varit ett stort äventyr

När Mary-Ann som 18-åring gifte sig med den 17 år äldre major Xavier Sainz tog hon ett stort kliv rakt ut i det okända. Hemma i Göteborg hade hon alltid varit pappa tandläkarens ögonsten och fått vad hon pekat på. Nu blev hon officershustru med eget tjänstefolk och stor våning i hjärtat av Paris.

- Så kom kriget och min man, som tillhörde åttonde armén, blev tillfångatagen av tyskarna, säger Mary-Ann och berättar om hans dramatiska flykt från fängelsets sjukavdelning.

- Han firade sig ut genom fönstret med hjälp av hopbundna lakan. I trädgårdslandet nedanför väntade en fransk sjuksköterska med civila kläder. De gick tillsammans med en barnvagn ända till gränsen.

Mary-Ann återförenades med sin man som på tjänsteuppdrag av general de Gaulle sändes till den ena afrikanska kolonin efter den andra.

Lyxliv i marmorpalats

Som officershustru levde Mary-Ann ett liv i lyx i de upplåtna residensen och familjen begåvades snart med två små barn, dottern Ann-Christin och sonen Jean-Louis. Officersfruarna fördrev tiden med segling, bjudningar och andra nöjen. För dem var all form av ”vanligt arbete” fullständigt otänkbart.

Så fick Xavier de Sainz, som nu blivit överste, i uppdrag att resa till Franska Guyana för att avveckla fånglägren där. Hela kolonin, både fastlandet och öarna Royale, Saint Joseph och Ile du Diable – Djävulsön, var då enbart befolkade av militär och straffångar sedan fängelserna i Frankrike helt enkelt hade blivit överfulla.

Till sitt nya hem – ett jättelikt marmorpalats mitt i djungeln – kom familjen med flodbåt. Efter den 250 mil långa resan på Maronifloden togs de emot av en välkomstkommitté.
- Min man hade tilldelats en position som generaldirektör med diplomatiskt status. Ändå var det lite skrattretande med alla vitklädda officerare som stod där på rad och gjorde honnör, skrattar Mary-Ann.

Familjen kördes i limousin till sitt hus med den jättelika tropiska trädråden några minuter från hamnen.
- Vi steg in i en stor salong med sagolika kristallkronor. På golven låg äkta mattor i ljusblått och silver. Allt var otroligt luxuöst trots att vi befann oss mitt i bushen.

Ständigt beväpnad
Mary-Ann fick omgående lära sig att hantera en revolver. Ständigt gick hon beväpnad trots den personlige livvakten som militären utrustat henne med. Barnen fick aldrig lämnas utan tillsyn en s i trädgården och samtliga förbjöds sätta sin fot utanför murarna som omgav den. Det skulle vara förenat med livsfara. Djungeln kryllade av boaormar, anakondor, människoätande rödmyror, livsfarliga fjärilar, tapirer, jaguarer och blodsugande fladdermöss. Mary-Ann fick därför låta sig köras omkring i bil – och barnen med häst och vagn – av straffångar som ansågs säkra. Ändå var de mördare allihop.

- Min ene trädgårdsmästare hade rånat en taxi i Paris och mördat chauffören för en mager dagskassa. Det två andra hade båda mördat sina fäder i samband med arvstvister. Hovmästaren hade fått livstid för mordet på sin lilla dotter som skrek om nätterna. Min betjänt hade mördat sin adoptivfar – en kolonialofficer sedan denne nekat honom pengar. Både chauffören och kusken hade dödat sina hustrurs älskare.

- Vi hade dessutom en vietnamesisk kock som hade giftmördat åtta personer. De ansågs alla mycket säkra när de utsågs att serva oss, säger Mary-Ann som dessutom hade hjälp av fem fångar från Nordafrika.
- Deras uppgift var att hela dagarna pumpa upp vatten till mitt badrum samt kök och toalett.

Skulle tystas för gott
På grund av klimatet valde familjen för det mesta att vistas inomhus. Då och då for Mari-Ann, barnen och säkerhetsvakten till en plats vid floden där det inte fanns så mycket krokodiler och de därför kunde bada.
- En dag när vi badade kom två flyende fångar paddlande längs floden i en kanot. De stannade och klev i land för att tysta os, säger Mary-Ann som plötslig fanns sig stå öga mot öga med en stor djungelkniv. ”Vi börjar med barnen”, sa männen.

Mary-Ann Blomberg de Sainz
Foto: Monica Antonsson

- Just den här dagen hade jag glömt min revolver och vi var därför väldigt illa ute. Plötsligt hördes dock motorbuller och männen flydde för livet i sin kanot. De greps några kilometer längre ner.

De två straffångarna tilldelades kolonins hårdaste straff och blev instängda på vatten och bröd i varsin bergshåla på Saint Joseph. Där fick de sitta tills Mary-Ann av medlidande förmått sin man att lindra deras straff.

- På öarna fanns fasansfulla grottor där fångarna spärrades in. De fick sitta ensamma i sina mörka hål och var förbjudna att tala. Högt uppe vid taket fanns ett litet hål där ljus sipprade in. Därifrån kunde man titta ner på dem, säger Mary-Ann som var den första kvinnan i världen som satte sin fot på öarna.

- På Royale satt vanliga brottslingar, på Saint Joseph de varliga, galna och sådana som försökt fly. På Djävulsön satt förrädarna. Det var här som den oskyldigt dömde Alfred Dreyfus* avtjänade sitt straff i slutet av 1800-talet.

- När jag besökte hans fängelsehåla rann kallsvetten längs ryggraden. Jag såg med fasa alla djur, ödlor och maskar som kröp längs väggarna. De flesta som satt inspärrade här blev faktiskt galna.

Magar ovana vid mat

Överste de Sainz avvecklade straffkolonin i Franska Guyana på drygt tre år. Då hade 2 500 fångar återfått friheten medan de som omöjligen kunde ”rehabiliteras” hade överförts till fängelser i Frankrike. 
- Min man gjorde underbara saker där. När vi exempelvis fick höra att Paris var fritt från nazister bjöd han alla fångar på en fantastisk måltid. De åt och drack som tokiga och blev sjuka förstås. Ingen hade tänkt på att deras tomma magar var ovana vid mat.

Kriget tog slut och nya uppdrag tog vid för mannen som sedermera förärades titeln general. Några år senare var skilsmässan ett faktum efter lång och varaktig söndring, som det hette. Generalen for till Vietnam och var bland annat med om det stora slaget om fästningen Dien Bien Phusom 1954, det so slutligen tvingade fransmännen att ge upp Indokina. 

Mary-Ann stod inför en ny verklighet som ensamstående mor med två barn. För de små betalade mannen underhåll men för egen del måste hon börja se sig om efter ett arbete. En tid höll hon familjen flytande som tolk vid filmfestivalen i Cannes och senare också i Madrid där hon bodde några år tillsammans med dottern medan sonen studerade i Sigtuna. 

Studenten vid 40
Så småningom insåg hon att en utbildning var vad även hon behövde. Åter i Sverige slog hon sig därför ner i en skolbänk i Uppsala och tog 40 år fyllda studenten med lysande betyg. Fortsatta studier gjorde henne så småningom till lektor innan ett arbete vid SIDA gav henne titeln byråsekreterare.
- Äntligen fick jag visa att den bortskämda Mary-Ann kunde bita ihop tänderna och klara sig själv, säger Mary-Ann. Det var underbart!

Mary-Ann Blomberg de Sainz 1991
Foto: Monica Antonsson

Idag är hon pensionär men tar fortfarande emot privatelever i sin lägenhet på Marknadsvägen. Hon är en flitigt anlitad föredragshållare och skriver på lediga stunder en bok om sitt äventyrliga liv. 

Dottern Ann-Christine (som gifte sig med en spanjor och flyttade till Brasilien) har blivit änka och åtminstone tillfälligt flyttat hem till mor. Jean-Louise med fru och tre små barn bor strax intill.
- Mina yngsta barnbarn kommer hit och läser sina läxor varje eftermiddag. Det är underbart för en farmor, konstaterar hon.
 

Några fotografier från tiden i Franska Guyana finns inte. Klimatet omöjliggjorde fotografering då. Istället har skickliga fångar genom teckningar dokumenterat livet i Saint Laurent. Inramad på Mary-Anns sovrumsvägg hänger exempelvis bilden av det sagolikt vackra djungelpalats som en gång var hennes hem.
- Residenset finns fortfarande kvar men jag har ingen aning om vem som bor där, säger Mary-Ann och avslöjar sin dröm om att en gång få återvända.
Monica Antonsson

Foto av inramad målning: Monica Antonsson

Tidningen Bo

HSB-tidningen Täby-Roslagen

Nr 4, 2000

Mary-Anne Blomberg de Sainz född 17/10 1919 i Göteborgs Vasa
Frånskild 26/12 1951 – död 7/12 2011 i Täby.
Hon var vid sin död skriven på Åkerbyvägen 1 i Täby

Filmen Papillon från 1973 finns i sin helhet på Youtube med spansk och annan främmande text. 

Vill man ha den på engelska och med svensk text får man streama den från Viaplay. 

Här kan man i alla fall få en resume av Dreyfusaffäen och en glimt av den värld Mary-Ann

Blomberg de Sainz berättar om. 

  På Youtube ligger dessutom en nyinspelning av Papillon som kan hyras eller köpas. 

Inte Vallentuna men nästan...
Och Nygård är vi alla intresserade av.

Lokaltidningen
Nr 45, År ?
 
Annorlunda och festligt pensionat
 
Nygård är en annorlunda plats för rekreation och festliga tillfällen strax bortom allfarvägen i Täby Kyrkby.
En lördagskväll i Skänkstugan är följaktligen något utöver det vanliga.
 

Nygård, Fittja och Ängby är resultatet av att Fittja by styckades upp i tre delar mellan lika många syskon 1831. En grosshandlare Pauli lät sedan uppföra den vackra mangårdsbyggnaden 1902 och 20 år senare donerade han ägorna till Spårvägens personal som startade pensionat.
 
Pensionatet drevs tills brandmyndigheterna stängde Nygård i slutet av 60-talet. Några år senare konstaterade miljö- och hälsoskyddskontoret att vattnet var otjänligt. Nygårds glanstid var därmed över, trodde många, och byggnaderna fick stå och förfalla.
Men så kom Monika Berglund in i bilen och vände allt till det rätta igen.

Mångsidig
Monika har varit både sömmerska, förskollärare, bussförare och trafikledare innan hon sadlade om och blev krögare. Hon är följaktligen utrustad med såväl födgeni som arbetsglädje utöver det vanliga.
- Det finns en väldig styrka i att klara sig själv, säger Monica som tog fyra dagbarn och startade syateljé hemma i lägenheten när hon blev ensamstående trebarnsmor. 1973 blev hon busschaufför och året därpå trafikexpeditionsassistent.
 
För att dryga ut hushållskassan extraknäckade hon hela tiden med att köra buss i Roslagen om nätterna. Likaså drev hon en städfirma och höll på med torghandel.
- Jag brukade ordna fester för SL-personalen på Nygård som är Spårvägsföreningens semesterhem. När kommunen drog fram kommunalt vatten och avlopp 1988 började jag fundera på att arrendera och rusta stället.
Vid det laget var hon redan krögare. Hon hade lämnat SL och startat Café Ängsgården i Gribbylund. Det ledde vidare till restaurang Jaktvillan i Arninge som ledde vidare till Nygård 1992.
 
Monica rustade huvudbyggnaden till såväl festvåning som bostad liksom den så kallade Skänkstugan, en gammal bagarstuga från 1700-talet, strax intill. Här har hon öppet för allmänheten om dagarna och ställer ibland till med lördagsfest med musik från 50- och 60-talet för traktens 40-talister.
Omkring 50 personer får plats i Skänkstugan, så det är trivsamt och trångt.
 
Grånad och rondör
Det är här de dyker upp, de som var med i svängen på 60-taltet. Lite grånade förstås och med en viss gemytlig rondör men för övrigt är de samma gamla polare. Hit kommer också året runt semestrande familjer från stugorna.
 
Hit kommer också ungdomar från Vallentuna som börjar kvällen här och sjunger med i ”Corina, Corina” innan de drar vidare till discot på Gästgiveriet i Vallentuna.
 
Lite konstigt är det allt. Vad vet de om brylkräm och angora?
- Vi kan låtarna, säger 21-åriga Zandra Irlander och Therese Angelin. Vi lyssnar på Radio vinyl och är här för tredje gången nu.
 
Just den här kvällen spelar Clas Svanbergs enmansorkester från Vallentuna. Han var med på riktigt när det begav sig – har till och med turnerat med Jimi Hendrix – så det svänger rejält bland tyllgardinerna.
 
Stämningen är på topp ända tills Monika och hennes man, radioproducenten Ingmar Ottosson stänger butiken för denna gång strax efter midnatt.
 
 

 
 
Lokaltidningen företag
Nr 10, 1996
 
Monika Berglund på Nygårds Värdshus är en ovanligt driftig tjej. När ryggen inte längre höll för jobbet som busschaufför, sadlade hon om och blev krögare.
- Jag måste ha ett rörligt jobb, säger hon. Det skulle aldrig falla mig in att slå mig till ro.
 
Historien om Monika är en berättelse om födgeni och sann arbetsglädje. Hon är sömmerska till professionen men var både förskollärare, bussförare och trafikledare innan hon hoppade av och blev krögare. Hon har stått pall för hårda västanfläktar i livet och blivit ovanligt driftig på kuppen.
 
När hon var ensamstående trebarnsmor, tog hon fyra dagbarn och startade syateljé hemma i lägenheten. Snart såg hon till att minst 25 damer i grannskapet hade garderober som höll måttet. När hon senare ville plugga till förskollärare sydde hon om nätterna i stället.
- Det finns en väldig styrka i att klara sig själv, säger Monika som började som bussförare 1973. Redan året därpå blev hon trafikexpeditionsassistent. Då extraknäckade hon som chaufför om nätterna, körde buss runt hela Roslagen för att dryga ut hushållskassan.
- Jag ordnade då och då fester för personalen på Nygård som är Spårvägsföreningens semesterhem.
 
Nygård byggdes 1902 av en grosshandlare Pauli. Tjugo år senare donerade han gården till spårvägens personal som året därpå gjorde om det till pensionat. Förutom huvudbyggnaden och Skänkstugan, som då var förråd, fanns och finns omkring 25 sommarstugor möjliga att hyra.
- Pensionatet drevs tills brandmyndigheterna stängde Nygård i slutet av 60-talet. Några år senare konstaterade miljö- och hälsoskyddskontoret att vattnet var otjänligt.
 
Nygårds glanstid var därmed över och byggnaderna fick stå och förfalla. När kommunen drog fram kommunalt vatten 1988, började Monica fundera på att arrendera och rusta Nygård.
Vid det laget var hon nämligen redan igång som krögare. Hon hade slutat som bussförare och med torghandel, som hon drivit i många år. Städfirman, som i alla år varit hennes trygghet, fanns däremot kvar. I sex år var hon också klubbmästare hos Företagarna i Täby.
- Jag hoppade av som bussförare när jag startade Café Ängsgården i Gribbylund. Det ledde vidare till restaurang Jaktvillan i Arninge som i sin tur ledde vidare till Nygård.
 
Året var 1992 och Monika tog genast itu med att rusta huvudbyggnaden till en gedigen festvåning för stora sällskap. Här hålls såväl konferenser som bröllop och stora födelsedagskalas. En del av succén svarar kokerskan Leila Eklind för. Hon följde med från Jaktvillan och är omtalad för sin goda mat.
 
Från köket på Nygård bedrivs även en viss cateringverksamhet till företag och institutioner i trakten. Från och med april månad får exempelvis dagcentralerna i Vallentuna och Vargmötet njuta av maten från Nygård.
- I vår ska vi specialisera oss på varma och kalla smörgåsar i Skänkstugan, säger Monika. Allt enligt recept jag fått med mig hem från Australien. Jag hoppas kunna servera goda smörgåsar och soppa till en mycket billig penning. SL-personal och andra hyr fortfarande in sig i stugorna på Nygård men de flesta kommer i husvagn.
- I mitt avtal ingår att jag ska erbjuda dem möjlighet till mat, säger Monika som därför rustat Skänkstugan, en gammal bagarstuga från 1700-talet. Den är i dag norra Storstockholms charmigaste matställe med kapacitet att servera ett 50-tal gäster samtidigt.
- Skänkstugan är en härlig plats för oss 40-talister. Vi ordnar levande musik varenda vecka. Vårens premiär infaller lördagen den 30 mars.
Monica Antonsson

Fotnot.

Det är säkert mer än två decennier sedan som Monica Berglund lämnade Nygård. 

Såvitt jag minns flyttade hon med Ingmar Ottosson till Spanien. 

Nygård drivs idag i helt annan regi. 

Tillägg 5 juli 2021:

Jag har idag haft en pratstund med Monica Berglunds man Ingmar Ottosson i Kristdala. 

Han berättar att han och Monica efter tiden på Nygård valde att halvårsvis bo i Spanien, först i Nerja och sedan i Torrox på Costa del Sol. 

- Vi fick många härliga år tillsammans, konstaterar han. 

Monica drabbades dessvärre av cystisk fibros och var väldigt sjuk de sista åren. 

Monica Berglund gick ur tiden den 21 april 2020. 

En modig och insiktsfull berättelse...

Camilla kontaktade mig redan 2010. Hon hade börjat skriva en bok om sitt liv och ville ha hjälp. Hon skickade mig några kapitel i vilka en minst sagt tuff historia hade börjat ta form, men åren gick och det blev ingen bok. Några år senare träffades vi för en intervju...

Hemmets Veckotidning
Nr 6, 2016

Efter första tonårsfyllan var Camilla fast...

Jag kunde inte sluta dricka när jag väl börjat

När Camilla var 21 greps hon av polisen för fylleri. Då var hon redan alkoholist och levde ett liv där allt handlade om att få tag i sprit och dricka den.

- Jag var en sökare som tyckte att jag fann det jag sökte i alkoholen.

När Camilla Battistich, 29, berättar om sitt unga liv kommer hon strax till en speciell söndagskväll 1994. Hon var åtta år och drabbades av maginfluensa, en upplevelse som satte sina spår. Med fasa tänkte hon länge på risotton hon hade ätit den kvällen och på kläderna hon burit. Aldrig mer skulle hon äta sin forna älsklingsrätt eller bära de kläderna. Inte ens filmen hon såg kunde hon se igen utan ångest och tvångstankar. Hon blåste ständigt på sina fingrar för att bli av med eventuella bakterier och om hon bara spottade tillräckligt ofta så skulle hon nog inte ha saliv nog att kunna kräkas, tänkte hon. Så hon spottade jämt. Både ute och inne.

  

– Jag var extremt rädd. Jag till och med bad till Gud att han skulle befria mig från livet, säger Camilla när hon många år senare sitter i sitt trivsamma kök i Vällingby och berättar. Hon är söt, insiktsfull och skrattar gott åt sina förfärliga minnen. I rummet intill stökar kärestan Mattias Voltaire, 39, som delar hennes erfarenhet av det som barndomens trauman så småningom skulle mynna ut i. 

Camilla slutade nästan äta för att minska risken att bli magsjuk. Hemma sa hon att hon hade ätit i skolan och föräldrarna lät sig nöjas. Till sist var hon närmast mager.

– Jag vägde 21 kilo när jag var tio. Mamma grät när hon skulle hjälpa mig med duschen. Jag hade inget fett på kroppen. Benknotorna stack fram under huden och alla mina kläder hade blivit för stora. Efter det blev jag tvungen att väga mig hos skolsyster varje vecka. Och jag fick inte vara med på gymnastiken heller. Jag tittade på och avundades mina klasskamrater som inte behövde tänka på magsjuka.

Camilla vet inte vad som orsakade ätstörningen. Det var inte magsjukan och det var inte barndomen hemma i Vallentuna. Hon hade det egentligen hur bra som helst med en gullig lillebror och duktiga föräldrar.

– De gjorde allt för att hjälpa mig men jag var en dramaqueen. Jag trivdes varken på dagis eller i skolan och tyckte inte om när någon sa åt mig vad jag skulle göra. Hemma var jag pappas flicka. Tack vare honom fick jag oftast min vilja igenom.

Gjorde revolt

Camilla började äta upp sig igen när tjejerna i klassen började få former. Hon ville vara som de, sminka sig och gå klädd i fina kläder. Sakta men säkert gav ätstörningen med sig.

– I högstadiet gjorde jag revolt och fick antidepressiva tabletter av psykologerna på Barn- och Ungdomspsykiatrin. Jag bytte skola och fick nya coola kompisar som kunde komma och gå som de ville. Jag ville bli lika populär som de var, så jag började strunta i alla regler som jag hade att rätta mig efter.  

Camillas nya kompisar drack alkohol. Det gjorde inte hon. Än. Hon åkte inlines och skateboard på asfalten vid ungdomsgården och kom allt oftare för sent hem. Mamman blev arg och pappan förebrådde henne varsamt. Det gick in genom ena örat och ut genom det andra.    

– Mina kompisar verkade ha så roligt och pappa hade ju massor av sprit hemma, säger Camilla som började med att stjäla en flaska whisky som hon sedan delade med tjejerna.

– Vi var på ungdomsgården och blandade med coca cola inne på toaletten. Jag blev jättefull. Personalen ringde efter pappa som kom och hämtade mig. Han skrattade och trodde väl att det var en engångsföreteelse.

Camilla visste inte då att hon är född med en missbrukargen. Redan efter första fyllan var hon fast.

– Jag kan helt enkelt inte sluta dricka om jag väl börjar...

Drack tills hon stupade

Nu följde några år av ständigt helgsupande. Vardagarna blev snarast transportsträckor mellan fyllslagen och hon drack tills hon stupade varje gång.

– Det var som att jag hade ett hål inom mig som jag inte kunde fylla. Redan på dagis hade jag drömt mig bort och tänkt att det finns nog en värld som är större än den här. Man kan säga att jag var en sökare som tyckte att jag fann det jag sökte i alkoholen.

Camilla stal oavbrutet sprit från sina föräldrar. När hon skulle ut och supa sa hon till föräldrarna att hon skulle hem till någon skötsam skolkamrat.  

– Sedan svarade jag inte i telefonen när mamma och pappa blev oroliga och undrade var jag var.

Föräldrarna låste in spriten i ett förråd men Camilla kom åt den ändå. Ibland lejde hon en kompis att knycka en flaska sedan hon sett till att förrådet stod olåst.  

– Till slut hade de ingen sprit kvar. De hade nog ingen alkohol hemma alls förrän jag hade flyttat hemifrån.

Camillas pappa skjutsade henne omtänksamt till alla fester hon skulle på. Ofta fick han hämta hem henne igen redlöst berusad om nätterna. På hans 60-årsfest drack hon slattar och blev fullast av alla.

– Jag utnyttade honom till max. Mamma tyckte det var hemskt. Henne kunde jag inte manipulera, så vi gled isär mer och mer. Så småningom fick jag alkoholångest och var nog ganska illa däran. Jag mådde dåligt över mig själv och var rädd för magsjuka. Det avhjälpte jag med mera sprit. Alkoholen dövade ångesten. Medan mina jämnåriga kamrater gick på konserter och åkte på skidresor kretsade hela mitt liv kring alkohol. Alltid fullast och hem sist. Det var jag det.  

Försökte ta sitt liv

Camilla var 15 år den nyårsaftonen då hon försökte ta sitt liv. Pappan hade just hämtat hem henne från en fest, när hon började stoppa i sig receptbelagda värktabletter.   

– Mina kompisar hade börjat med droger och jag ville inte vara med. De kräktes ju! Då började de mobba mig. Jag vågade inte säga ifrån och kände det som att jag inte orkade leva. Men jag ångrade mig i sista stund och ringde en kompis som kontaktade pappa. Han körde mig till sjukhus för magpumpning. Jag hade 2,6 promille alkohol i blodet när jag kom in. Det var verkligen fruktansvärt. Jag var ju tvungen att kräkas upp alltihop. Samtidigt blev jag glad över att släkt och vänner hörde av sig och kom med blommor. Jag fick uppmärksamhet och kände mig helt plötsligt omtyckt.

Camilla flyttade 17 år gammal ihop med en kille sedan mormor hade köpt dem en lägenhet. Ett år senare hade hon fått nog. Hon hade fyllt 18 år och ville festa utan pojkvän. Hon blev en flitig gäst på bykrogen medan han satt hemma och var svartsjuk.

– Hans mamma ringde en natt sedan han hade försökt hänga sig i vår lägenhet. Han hamnade på psyket och jag kände mig jätteskyldig. Det botade jag med alkohol. Det gick ju bra. Jag hade varken fantasi eller känslor kvar. De var bortsupna. Men jag var märkligt nog duktig i skolan och lyckades trots allt ta studenten.

Nykter sedan åtta år

Vändpunkten kom när Camilla 21 år gammal greps av polisen för fylleri. Berusad hade hon kvicknat till av att hon gick omkring i Fisksätra på andra sidan stan. Hon hade ingen aning om hur hon kommit dit. Hennes smycken var borta och ingen taxi ville köra henne hem. Polisen körde henne till Maria Beroende vilket blev början på ett nytt liv.

– Jag fick ett återfall i samband med en semesterresa till Rom. Det slutade med att jag blev hysterisk över att spriten var slut. Då förstod jag att alkoholen var problemet. Därmed satte jag punkt. Det är åtta år sedan nu. Sedan dess har jag inte druckit en droppe. Det var som att födas på nytt. Jag fick börja om från ruta ett. Så här efteråt känns det konstigt, att jag har varit med om allt det där. Det känns nästan inte som att det var jag. När jag pratar med mamma om den här tiden så börjar hon gråta. Vi är de allra bästa vänner nu.

Camilla mötte så småningom kärleken i Mattias som har en ännu knepigare bakgrund. Hans liv finns skildrat i Lasse Wierups bok ”Kokain” som är en förfärande resa bland alkohol och droger. På sin 30-årsdag vägde han 48 kilo och hade inga tänder kvar. Det blev vändpunkten för hans del tack vare 12-stegsprogrammet eller den så kallade Minnesotamodellen.  

– Jag såg honom på facebook och tog kontakt, säger Camilla. Han svarade och på den vägen är det.

Camilla och Mattias är sambos i hans lägenhet i Vällingby. De har köpt ett radhus och flyttlasset går före jul. Hon arbetar med ekonomi på ett företag och han utbildar sig till alkohol- och drogterapeut. De tränar mycket och använder sina speciella erfarenheter till att föreläsa för ungdomar i riskzonen.  

– Det kändes rätt direkt när vi träffades, säger Mattias och kommer ut i köket för att vara med. Han berättar att han för något år sedan tog mod till sig och åkte hem till Camillas föräldrar för att be om hennes hand. Och i somras friade han.

– Vi var på en restaurang i Las Vegas och jag trodde att han skämtade, skrattar Camilla. Men det gjorde han inte. Guldringen med diamanten och det redan ingraverade datumet var alldeles äkta. Och naturligtvis sa hon ja, medan restaurangens övriga gäster applåderade. Den 20 augusti nästa år står bröllopet i Vallentuna kyrka. Det är bara att gratulera och önska dem lycka till.

Monica Antonsson

 

Andreasson var med från början...

Lottamöte hos Greta Andreasson 1950

Lottamöte hos Greta Andreasson
Okänd fotograf 1950, Vallentuna bildarkiv

Lottorna träffas i Greta Andreassons bostad ovanpå affären vid Björkebo, 

Lindholmsvägen i Ormsta. 

Stående bakom soffan fr v Greta Andreason, Märta Uhrenius, Elin Lindblad, Gurli Hofgren, Ester Nyberg, Karin Gustafsson och Ester Engström. Sittande i soffan fr v Jenny Ståhl, Lilian Ekström, Margareta Andersson, Greta Franzén, Alma Sandin och Tora Lundquist. På armstödet sitter Ingrid Enström

Familjen var bosatt i Björkebo, Ormsta fack 49, Vallentuna

Södra Roslagen

18 mars 1987

Centralvägen jubilerar

35-årskalas med många erbjudanden

Nästa vecka kommer att präglas av ett stort jubileum. Det satsar åtminstone några av kommunens köpmän sina krafter på just nu.
Som alltid kommer extraerbjudandena att dugga tätt. Det ska delas ut dekaler och jubileumspengar och åtminstone någon lycklig får chansen på en miljonvinst. 

Algoth och Greta Andreasson i Vallentuna Varuhus

Foto: Kurt Jonsson 1965

Vallentuna bildarkiv

Föremålet för detta ståhej är självaste Centralvägen som i år firar sin 35:e födelsedag. Efter så lång tid finns det mycket att tänka tillbaka på. Bland annat för Algoth Andreasson som har varit med från början.

Centralvägen anlades egentligen redan 1950. Vid dess ena sida uppfördes tre butiks- och lägenhetshus. Den andra sidan kantades fortfarande av Prästgårdsåkern där kommunens dåvarande starke man, Gustav Nilsson, bedrev plöjningstävlan. Husen där stod inte klara förrän 1952, därav 35-års jubiléet.

Då, i början av 50-talet, etablerade fröken Berta Ekström från Molnby sitt konditori vägg i vägg med Posten och Harry Fors öppnade järnhandel. Konsum drev butik där Varuhuset ligger i dag och Arne Andersson sålde klockor intill Frasse Karlsson som var radio- och TV-handlare långt innan Tv:n kom till Vallentuna.

Greta och Algoth Andreasson sålde kläder i det som idag är Mamsell Kerstins lokaler.
- På den tiden fanns det tio lanthandlare på 2500 invånare, berättar Algoth Andreasson och konstaterar att servicen var bättre förr. Posten delades ut till och med på söndagar.

Själv hade han inte någon konkurrens i sin bransch och kunde expandera tämligen ostörd. Idag ingår också flera butiker i Vallentuna och Åkersberga i familjeföretaget.

Bra arbetsmiljö
- Jag har lämnat över ansvaret till min son Claes och hans fru Cissi. Själv arbetar jag bara för att jag tycker det är roligt. Vi affärsfolk har den allra bästa arbetsmiljön, säger han.

- Folk hade det sämre ställt på 50-talet. När barnbidragen kom var det lång kö utanför butiken. Vi löste in bidragen och folk handlade för fullt allt de behövde. Det går inte på något vis att jämföra med hur det är idag, säger Algoth Andreasson.

För centrums nuvarande utformning har han inte så mycket till övers. Värst är Tunahuset som vänder baken mot järnvägen. På 50-talet dominerades området av vackra planteringar som på sätt och vis välkomnade folk till kommunen.
- Och så behövs ett systembolag. Jag har hört att försäljningen skulle öka med 16% och det är siffror som jag tror på, säger Algoth Andreasson.

I nästa vecka är det alltså dags för ett veckolångt jubileumskalas. På alla upptänkliga sätt ska Vallentunaborna erbjudas extrapriser, lotterier och annat smått och gott, allt iordningställt av färghandlaren Lars Mård och Mats Thorin från Ljud och Bild som förstås hoppas på en kundtillströmning av aldrig tidigare skådat slag.

Monica Antonsson

Södra Roslagen eller Lokaltidningen

Datum kommer när jag hittar klippet.

Bakgrund

Algot Gottfrid Teodor Andreasson 

född 31/3 1910 i Jörlanda, Göteborgs och Bohus län - död 5/4 2000 i Vallentuna. Smultronvägen 2. 

Son till: Teodor Albin Andreasson född 23/2 1873 i Jörlanda vigd 19/11 1899 med Ada Elvira Olofsson född 25/4 1876 i Jörlanda. 

Greta Marianne Lorentia Mattsson / Jansson gift Andreasson

(Namnet Lorentia försvinner senare ur folkbokföringen)

född 10/9 1916 i Klara församling, Stockholm - död 16/4 2005 i Vallentuna.

Då bosatt på Smultronvägen 2. 

Dotter till ogifta Maria Kristina Mattsson (senare gift Jansson) född 8/10 1888 i Katarina församling, Stockholm

Gretas historia

10 sept - 7 okt 1916

Greta Marianne Lorentson är folkbokförd som barnhusbarn på adress Klara Vattugränd 4, Klarabergsgatan43, Vasagatan 22 i Klara församling, Stockholm

1916-1917

Greta Marianne Lorentzen Mattson är folkbokförd utan särskild benämning. Hon bor med sin mor på adress Norrtullsgatan 14B i Matteus församling, Stockholm

16/8 1917

Greta Marianne Lorentina Mattsson kallas Barnhemsbarn No 1154 när hon blir fosterbarn hos arbetaren Karl Gustaf Johansson ohh Karolina Fofia Neuman i Mariedal, Wärhult i Hult, Jönköpings län. Familjen har även en fosterson född 1904 som också är barnhemsbarn. De ogifta mödrarnas namn är antecknade. 

Hult (F) AIIa:2 (1908-1921) Bild 339 / sid 321

28/8 1923

Greta Marianna Lorentzan lämnar fosterhemmet i Värhult, Hult, Jönköpings län och flyttar till Maria Magdalena församling i Stockholm. 

Hult (F) AIIa:3 (1921-1933) Bild 346 / sid 336

29 aug - 24 sept 1923

Greta Marianne Mattsson Lorentson är folkbokförd som utomäktenskapligt barn. Hon bor med sin mor på Kvarngatan 14, Maria församling, Stockholm

1923 26/9 - 1925 17/4 

Greta Marianne Lorentson är folkbokförd som utomäktenskapligt barn. Hon bor med sin mor på Kocksgatan 44 46, Nytorgsgatan 25-25A i Katarina församling, Stockholm

1925 - (kvarstår)

Modern har 12/4 1925 gift sig med handlaren David Hjalmar Jansson född 22/3 1885 i Malsta. Både hon och dottern får nu namnet Jansson. 

Greta Marianne Lorentina Jansson är nu kort och gott folkbokförd som barn. Hon bor med sin mor (ingen annan nämns) på Frejgatan 2, Valhallavägen 16 i Engelbrekts församling, Stockholm.

Den 26/7 1926 går emellertid flyttlasset från Engelbrekts församling till Björkebo, Ormsta i Vallentuna. 

Moderns make adopterar dessutom lilla Greta som snart ska fylla tio år.

Vallentuna (AB) AII:4a (1923-1931) Bild 1460 / sid 133

Rimligtvis ser vi här den förste handlanren i Björkebo, Ormsta 1:30. 

Se Ormsta 1952 under flik ovan. 

Vallentuna (AB) AII:4a (1923-1931) Bild 1460 / sid 133

Barnhusbarnet Greta

På Stadsarkivets internetsidor finns Allmänna barnhusets rullor 1798-1916 med barnens journaler bevarade. Det visar sig att Greta inte alls var född i Klara församling utan i Söberöd, Hammarlunda, Malmöhus län. 

Det mesta tyder på att efternamnet Lorentsson / Lorentsen är ett missförstånd.  

Det visar sig nämligen att flickebarnet, enligt födelsenotisen, var döpt till: 

Greta Marianne Lorentia Mattsson 

Hon var oäkta dotter till kassörskan Maria Kristina Mattsson född 8/10 1888. 

Greta blev omgående barnhusbarn (1154) i Stockholm och döptes på Allmänna Barnhuset den 27/9 av predikanten där.  

Hammarlunda (M) CI:4 (1895-1923) Bild 860 / sid 78 (födelseboken i Hammarlunda)

Greta intogs 17 dagar gammal den 27/9 1916 på Barnhuset mot 800 kronor i kontanter vilket möjligen motsvarade en normal årslön 1916. Vem som betalade får vi dessvärre inte veta.  

Som barnhusbarn No 1154 hette hon:

Greta Marianne Lorentsen Mattsson

Moder är ogifta Maria Kristina Mattsson

Och man följer henne genom livet: 

1917 aug 2

Utlämnad till arrendator Karl Gustaf Johansson ohh Karolina Sofia Värhult lägenheten Mariedal, Hults församling, Linköpings stift. 

Inspektion 14 aug 1918

Flickan frisk men hjulbent. Har ett 8 årigt fosterbarn och barnhusbarn No 1080 som skall konfirmeras i vår

Inspektion 1 juli 1919

Flickan fortfarande frisk och kraftig. Modern bidragen med kläder mm.

Inspektion 17 maj 1920

Flickan frisk o duktig men har svaga ögon. Har affär.

Inspektion 4 juli 1921

Flickan frisk. Har glasögon. Tycks vara bra. Mormor för närvarande i hemmet.

Inspektion 18 juli 1922

Frisk. Ögonen ej försämrade, använder ej alltid glasögon. 

Inspektion 16 juni 1923

Flickan frisk, stor och kraftig. Lika närsynt. Anvnder ej alltid glasögon. Modern säger att hon vill taga BB för skolans skull, 4 km dit. Vilja behålla bb åtminstone småskoletiden. 

1923 sept 1 Flyttat till handelsidkerskan Maria Kristina Mattsson, Kvarng 14, 1 tr ö gården, Maria förs

1923 okt Kocksgatan 46, 1tr, Katarina församling

Inspektion 22 nov 1923 Ej hemma

Inspektion 23 nov 1923 barnhusbarnets mor och mormor

1925 apr 12 Valhallavägen 16 nb, Engelbrekts förs. Modern gift m handlanden David Hjalmar Jansson.

1925  juni 10 Har Kungl Direktionen förklarat sig icke ha något att erinra mot samtyckte till adoption.

1925 juni 15 Har Stockholms Rådhusrätt meddelat tillstånd till adoption D No 508/28

1956 aug 31 Gift med köpman Algot Andreasson, Vallentuna

Gretas mamma

Maria Kristina i födelseboken: 

Katarina (A, AB) CI:24 (1887-1888) Bild 281 / sid 229

Katarina (A, AB) CI:24 (1887-1888) Bild 281 / sid 229

Född 8 oktober 1888

Maria Kristina (2)

Matsson, Hoback Erik, arbetare 32 år, och hans hustru Persdotter Hoback Anna, gifta? år. 

Stora Glasbruksgatan 7. Tillhöra Leksands församling av Falu län; pag 189 i hfl. (finns ej på nätet)

Samma uppgift hos Riksarkivet.

Jag hittar dem i folkräkningen 1890 och 1900

Arbetskarl Erik Mattsson

född 17/10 1856 i Leksand - död 25/6 1919 i Maria Magdalena (Kvarngatan 14)

Son till Mats Matsson född 5/5 1824 ohh Margreta Andersdotter född 28/4 1824 bosatta i Westanvik, Leksand. 

Anna Persdotter född 10/1 1864 i Leksand - död 20/6 1934 i Katarina (Bondegatan 40)

Dotter till: 

Per Persson född 26/5 1834 ohh Margreta Larsdotter född 22/3 1838. Bosatta i Hälla, Leksand

Anna och Erik Mattsson anges vara gifta och bosatta å Ormen större No 1 & 13, Katarina rote 13, Stockholm

Barn:

1. Anna född 1885 i Stockholm
2. Maria Kristina född 1888 i Katarina (8/10, se ovan) (mor till Greta Andreasson, se ovan)
3. Elin Katarina Margareta född 1890 i Stockholm
4. Greta Josefina född 1892 i Katarina
5. Märta Elisabet född 1905 i Katarina

I folkräkningen 1910 bor arbetarehustrun Anna Mattsson i Nederland mindre 18, Maria Magdalena rote 15, Stockholm tillsammans med de fyra yngsta döttrarna. 

Maken Erik Mattsson är arbetskarl och bor ensam på adress Elevatorn i Stadsgården, Katarina rote 13

Läs mer om Greta här

Malte Brunnberg ville bevara Björkhaga. Skänkte sitt livsverk till Naturskyddsföreningen som styckade och sålde...

Malte Brunnberg i Björkhaga vid Lingsbergsvägen

Foto: Monica Antonsson 1996

Lokaltidningen 

Nr 44, 1996 

Tennisbanor och haravel 

(VALLENTUNA) 

Det var den ohälsosamma storstadsluften som fick Malte Brunnbergs föräldrar att flytta till Vallentuna om somrarna. Året var 1905 och doktorn hade rekommenderat en trakt med barrskog och frisk luft för de sjukliga barnen. 

Efter några år i ett torp 

blev Lingsbergs gamla skola deras sommarställe 

Malte Brunnberg 1996
Foto: Monica Antonsson

Nu fyller Malte 80 år

Malte är numera bofast i skolan som kallas Björkhaga. Lärarbostaden med kakelugn är sovrum och den forna skolsalen finrum med salsbord, soffgrupp och TV. Det mesta är sig likt utom taket som är sänkt någon meter. Golvet är av gedigna 18-tums plank från skogen utanför om än nyslipat och renoverat. Vasaugnen i finrummet, kakelugnen och en vedspis i köket värmer upp hela huset.

Färdig 1884

Lingsbergs skola stod färdig 1884 och betjänade i första hand statarna och torparna kring Lingsbergs gård. Men undervisningen flyttades därifrån och skolan blev sommarhus. Maltes familj tog tåget ut från stan och promenerade hit upp från stationen. Femton grindar spärrade Lingsbergsvägen på den tiden. Påpassliga torparungar kunde med andra ord tjäna en och annan grindslant.

- Kor, tjurar och hästar gick lösa på vägen då. Men de kom inte så långt tack vare grindarna. Vi delade på väghållningen, varje fastighet hade ansvar för sin bit. 

Det hände att det kom en bil. Det var fiskbilen, slaktarbilen, bryggbilen och brödbilen vars chaufförer hade ett väldigt besvär med att öppna grindar och mota bort kor. Och så kom strömmingshandlaren på cykel från Norrtälje. 

- Allt utom mjölk fick vi hemkört. Nu måste man cykla ner till Vallentuna om man vill ha något.

40 år i soffan 

Föräldrarna Matilda och Edvard Brunnberg
gifte sig 1894 och köpte Björkhaga 1923.
Foto: Georg Pettersson 1930.
Vallentuna bildarkiv. 

Malte föddes 1916 hemma i soffan på Roslagsgatan. 

I närmare 40 år sov han i samma soffa. Första världskriget rasade och det var fattigt trots att Maltes pappa var skräddarmästare med eget skrädderi. Sju barn föddes i familjen varav ett dog i späd ålder. 

Malte berättar hur väglöss kunde sitta i taket och trilla ner på de sovande barnen på sommarstället. Det 

hände till och med att de kröp in i munnen. Löss smakar ungefär som svarta vinbär, får vi veta. 

- Jag har 50 buskar i trädgården. Jag plockar bär    och säljer. Men aldrig att jag stoppar ett bär i munnen!    

                                                                                      

Odlade kaniner 

Maltes pappa köpte den gamla skolan med fem tunnland mark 1923. Köpeskillingen var 7500 kronor. 

- Jag flyttade hit ut 1943 för att odla kaniner. Det var krig, ransonering och ont om kött. 

Vallentuna var mest järnvägsstationen, restaurang Flugan, syskonvillorna, prästgården och några sommarstugor. Och gamle smeden hade sitt. Dit åkte Malte och slipade borr för en 25-åring. 

En gång hade tjuvar länsat hans kaninburar. Landsfiskalen hittade slaktplatsen i Åbyholmsskogen och kunde så småningom gripa tjuvarna på Östra station. 

Malte Brunnberg 1996
Foto: Monica Antonsson

Tennisbana 

Malte var intresserad av tennis och drömde om en egen tennisbana. Hösten 1933 började han och en bror schakta bort torv och stora stenar från en utvald plats. På sina ställen fick de till och med spränga sig fram. Efter några år stod banan klar.

- Tennisstjärnan Janne Lundqvist har varit här och spelat, påpekar Malte. Vi spelade dubbel, han och jag. 

Malte började odla en korsning av fält- och skogshare för utplantering i skog och mark. Forskare från New York fick upp ögonen för djuren vilket ledde till export. 

- Jag slutade när jag inte fick tillräckliga garantier för att djuren behandlades på ett bra sätt. Sista haren såldes till utplantering 1988. 

Malte är pensionär numera. Han hyr ut sin tennisbana, odlar julgranar och säljer vinbär. De som besöker hans fina trädgård finner kylda drycker i jordkällaren. 

Malte kokar sin tvätt i en gryta på vedspisen och lagar mat som i storkök. Alla hans recept är för sex personer. Han odlar potatis, bruna bönor och kålrötter och hankar sig fram på en ytterst blygsam pension. Sedan 1939 för han dagbok om väder och vind, speciella händelser tar han med sedan mitten av 70-talet. Den 12 oktober fyllde han 80 år. 

- Jag har det bra, säger han och plockar ett visset blad från sommarens sista begonior. Jag har inga planer på att flytta. 

Monica Antonsson

Malte Brunnberg i sin fina trädgård 1996.
Foto: Monica Antonsson

Amerikabesök avreser från Vallentuna station.
Okänd fotograf 1934.
Vallentuna bildarkiv

Den här bilden finns i Vallentuna bildarkiv. 

Jag kan inte låta bli att undra om det var den här kontakten som gjorde att Malte kunde exportera harar till Amerika. 

Malte Brunnberg, Björkhaga Lingsberg, hade en moster som var gift i USA med Arthur Borer. 

1934 kom den amerikanska familjen på besök till släktingarna i Vallentuna. Bland annat deltog man i logdansen på Lingsbergs gård och såg soluppgången tidigt på morgonen. 

Paret Alma och Arthur Borer fotograferades vid Vallentuna järnvägsstation några dagar efter midsommar, på den första etappen av resan åter till USA. 

Arthur Borer avled 1949 i Phoenix, Arizona. Alma Borer besökte Sverige ytterligare en gång, 1954.

Familjen Brunnberg vid Björkhaga, Lingsbergs fd småskola
Foto: Maurits Brunnberg 1927. Vallentuna bildarkiv.

Vallentuna bildarkiv:
Björkhaga vid Lingsberg, f d Lingsbergs småskola, inköptes av Edvard och Matilda Brunnberg 1923. Familjen hade tidigare hyrt både Björkedal, strax öster om Björkhaga, samt småskolan ett par år tidigare för att ge barnen möjlighet att få frisk luft, eftersom man bodde på Roslagsgatan 21 i Stockholm.
Skolans ingång fanns 1923 på skolans norra sida. En ny veranda med ingång från söder byggdes 1927. Utanför grinden står familjen Brunnberg, fr v Malte, modern Matilda, fadern Edvard, Melker, Magda samt Martin med hustrun Svea och barnen Birgit och Lars.

Vallentuna Steget
I Vallentunasteget nr 37, 2005, skrev Anna Wilson om Malte Brunnberg och hans hem Björkhaga under rubriken:

Naturskyddsföreningen säljer donation från Vallentunabo efter bara ett år.

Det visar sig att Malte hade gått ur tiden och testamenterat sitt hem till Naturvårdsföreningen som bestämt sig för att stycka marken. Maltes släktingar var upprörda och systerdottern Ann-Kristin Dagberg berättade:
- Maltes hela hans värld kretsade kring hemmet och tomten. Han lämnade ogärna Vallentuna utan såg hellre att vi besökte honom. Jag förstår att Naturskyddsföreningen inte har resurser att sköta om Maltes egendom som den är, men det kunde de ha sagt från början.

Hon hade försökt komma till tals med Naturskyddsföreningen utan att lyckats. De lät i sin tur ekonomichef Jonas Romson uttala sig i Vallentuna Steget.
- Det här har varit ett knepigt ärende för oss. Men jag tycker att vi har kommit fram till en lösning genom att stycka av huset och en liten tomt runt det som vi ska försöka sälja. Resten av egendomen behåller vi och gör stiftelse av. På så sätt kan vi bevara den för framtiden. Alternativet hade varit att sälja hela marken. Då hade den kanske blivit styckad i flera småtomter.
Artikeln illustrerades av Maltes fina hus där ett dussintal spekulanter klampade omkring.

Den som har träffat Malte Brunnberg inser lätt vilken katastrof Naturskyddsföreningens oförlåtliga skövling av egendomen innebär. Skamligt är bara förnamnet.

Vallentuna Steget (för)
Nr 38, 2005

Malte Brunnberg står det på ett kuvert i arkivet. Jag kan inte låta bli att plocka fram det efter Anna Wilsons utmärkta artikel förra veckan. I kuvertet finns bilder och anteckningar från en intervju 1996. 

Malte hade just fyllt 80 år. 

Förre socialchefen Erold Sandkvist tog mig med dit per cykel.

Malte Brunnberg 1996
Foto: Monica Antonsson

Malte Brunnberg bodde i Lingsbergs gamla skola, Björkhaga, vid Lingsbergsvägen. Huset var byggt 1884 och skolsalen till vänster hade förvandlats till finrum med salsbord, soffgrupp och TV. Lärarbostaden med kakelugn till höger var då hans sovrum. Golvet av 18-tums plank som hämtats från skogen utanför var renoverat och nyslipat. En Vasaugn i finrummet, kakelugnen och en vedspis värmde upp hela huset.

Malte berättade att Lingsbergs skola byggdes för barnen till statarna och torparna kring Lingsbergs gård. Men undervisningen flyttades därifrån och skolan blev sommarhus. Maltes föräldrar köpte såväl huset som fem tunnland mark för 7500 kronor 1923. Familjen tog tåget ut från stan om somrarna och promenerade upp från stationen. Malte var född 1916. Hans far var skräddarmästare med eget skrädderi. Sju barn föddes i familjen varav ett dog i späd ålder.

- Det var en doktor som rekommenderade mina föräldrar en trakt med barrskog och frisk luft för oss sjukliga barn, berättade Malte. Det var på grund av den ohälsosamma luften i stan som vi flyttade ut till Vallentuna om somrarna.

Sommaridyll full av löss
Femton grindar spärrade av Lingsbergsvägen på den tiden. Påpassliga torparungar kunde med andra ord tjäna en och annan grindslant. Kor, tjurar och hästar som gick lösa på vägen kom inte så långt tack vare grindarna.
- Det hände att det kom en bil, sa Malte. Det var fiskbilen, slaktarbilen, bryggarbilen och brödbilen. Och så kom strömmingshandlaren från Norrtälje på cykel. De hade ett väldigt besvär med att mota bort kor, öppna och stänga grindar. Väghållningen delade vi på. Var och en ansvarade för sin bit.

Livet på landet var emellertid inte bara idyll. Malte berättade hur vägglössen satt i taket och trillade ner på de sovande syskonen. Ibland kröp de till och med in i munnen.
- De smakar ungefär som svarta vinbär, sa han.
Det var därför han aldrig åt just svarta vinbär, trots att han hade 50 buskar i trädgården. Han plockade och sålde men han åt aldrig.

Drömde om tennisbanan
Malte Brunnberg flyttade ut till Vallentuna 1943. Det var krig, ransonering och ont om kött, så han födde upp kaniner.
- Av Vallentuna fanns bara järnvägsstationen, restaurang Flugan, syskonvillorna, prästgården och några sommarstugor. Och så Smed-Kalle förstås. Smedjan låg där Vallentuna motor ligger i dag. Till honom åkte jag och slipade borr för 25 öre styck.
Maltes stora dröm var en egen tennisbana. Hösten 1933 började han och hans bror spränga och schakta bort både torv och stenar. Några år senare stod hans stolthet klar.
- Tennisstjärnan Janne Lundqvist har varit här och spelat, berättade han. Vi spelade dubbel tillsammans, han och jag.

Malte födde på senare år upp en korsning av fält- och skogshare för utplantering i skog och mark. En forskare från New york blev så intresserad att många djur såldes på export.
- jag slutade när jag inte fick tillräckliga garantier för att djuren behandlades väl.

   

Malte Brunnberg i Björkhaga 1996
Foto: Monica Antonsson

Värnade sitt livsverk 

Malte levde på en ytterst blygsam pension och drygade ut hushållskassan genom att hyra ut tennisbanan, sälja svarta vinbär och odla julgranar. Han kokade sin tvätt i en gryta på vedspisen och lagade mat ekonomiskt för minst sex personer åt gången. I de välansade trädgårdslanden växte dessutom potatis, bruna bönor och kålrötter. För besökare till tennisbanan hade han ett lager kylda drycker i jordkällaren.
- Jag för sedan 1939 dagbok om väder och vind, sa Malte. Speciella händelser tar jag med sedan mitten av 70-talet.
Malte Brunnberg vårdade och älskade sitt hem, dess historia och i synnerhet sin tennisbana. För ett år sedan gick han ur tiden. Hans önskan var att livsverket skulle få bestå som en grön lunga i bebyggelsen. Vilken uppgift för exempelvis Hembygdsföreningen! 

Malte donerade sitt livsverk till Naturskyddsföreningen. Det var inte så kokt men han trodde på dem. Frågan är varför de tog emot den?
Monica Antonsson

Hittat på nätet: 

Dokumentation av fastigheterna Lingsberg 1:5 och 1:6 i Vallentuna socken.

Många bilder. 

Kan läsas i sin helhet på nätet.