Lovisedal i Vadaby

Lovisedal är en s.k. lägenhet som ligger vid Husaån alldeles nedanför Vada kyrka. 1997 började jag sjunga i Vada kyrkokör. Där sjöng också Kerstin Kraft och hennes dotter Annika Kastlander som bodde på Lovisedal. Kerstin har gått bort, men Annikas dotter Elin har tillkommit. Vid något tillfälle kom Kerstin och jag att prata om huset och varför det hette som det gjorde och vem som byggt det och varför. Så jag slog mig ned vid datorn och plockade fram lite historia. Liksom när det gällde Örsta Södergård blottades en del oväntad släkthistoria. Dessutom har jag lagt till en utvikning, som blev mer omfattande än själva texten om lägenheten.
/Hans-Georg

Lägenheten Lovisedal

Plus lite om skomakaren Carl Johan Lillje och klockstapeln i Brottby

Av Hans-Georg Wallentinus 

”Lägenheten Lovisedal” blir färdig 1898. Lovisedal ligger nere vid Husaån, rätt nedanför Vada kyrka och granne till gravkullarna. Ägare och sannolikt byggare är arrendatorn i Vadaby, kyrkvärden Karl August Johansson. Han hade fått köpa loss en liten låglänt markbit från Vadaby för att bygga sig ett hus där. Men det är inte han själv och hans familj som flyttar dit. Istället är det till en början, lite förvånande, ett antal hantverkare.

1 oktober 1898 flyttar skomakaren Johan Petter Gustafsson från Frösunda med familj in. Tillsammans med dem flyttar också skomakarlärlingen Karl Johan Lilje (senare stavat Lillje) från Össeby-Garn. 12 november kommer även sadelmakaren Adolf Fredrik Wretman från Stockholm med sin familj. 

Det man skulle ha förväntat sig var väl att ägaren flyttade dit. En titt i församlingsbokens avsnitt för Vadaby visar dock att hustrun, Lovisa Johansson f. Bergström avled 17 mars 1898 och begrovs 25 mars. Hon är begravd vid Vada kyrka (Kvarter A. nr 16-17. Graven upplåten till och med 2008, så möjligen är den borta nu). Församlingens dödbok anger att dödsorsaken var magkräfta. Därför kändes det antagligen tungt för Karl August att flytta. 

Men byggnaden fick bära hennes namn. 

Lovisedal en norrskensnatt 2015. 

Många var det som bodde på Lovisedal 

Det var ofta snabb omsättning på hyresgäster förr i tiden. Lilje, då betitlad gesäll, flyttar redan år 1900 till Kårsta tillsammans med skomakare Gustafsson och hans familj. De bosätter sig på Fridhem i Mälsta. Istället flyttar en ny skomakare in, Karl Gustaf Linder, liksom jordbruksarbetaren Frans Oskar Andersson. Från och med nu bor bara ”arbetare” på Lovisedal. Med, som vi ska se, ett undantag - den tidigare ägaren Karl August Johansson.

Efter hustruns död 1898 dröjer det bara ett år innan han gifter om sig med Augusta Wall från Lyrestad i Skaraborgs län. De bor i arrendebostaden i Vadaby, tills de 1913 flyttar till Ärla (skrivs Ärila i församlingsboken) i Södermanland, sydost om Eskilstuna. På hösten 1922 återkommer de till bygden och flyttar in i Lovisedal. I församlingsboken har hans titel ”lägenhetsägare” strukits och i stället står det ”f. arrendator”. Kanske kan betyda att han sålt huset och bara bor där som hyresgäst. 

Men Karl August får bo i huset mindre än ett år. Den 3 oktober 1923 avlider han i åderförkalkning. Jordfästningen sker redan 8 oktober. Han begravs på Vada kyrkogård vid sidan av sin första hustru. Den nya hustrun flyttar efter ett år tillbaka till Ärla. 

Man kan fundera på varför han över huvud taget flyttar tillbaka. En orsak kanske skulle kunna vara att han ville bli begravd tillsammans med sin första hustru. Undrar hur hans andra hustru kände det i så fall? Var det andra äktenskapet bara ett ”resonemangsparti”? Det behövdes ju ett rekorderligt fruntimmer för att hjälpa till med arrendet på Vadaby. Församlingsboken listar ett stort antal drängar och pigor på gården, så det måste ha varit ett sjå med att hålla alla dessa med mat och husrum.

Anders Vilhelm Alstermark och hans ättlingar

Den 3 november 1931 flyttar Anders Vilhelm Alstermark in. Han bör ha köpt huset tidigare under hösten. Hustrun Rut Karolina finns inte med i inflyttningsboken, eftersom hon redan bodde i socknen. De gifte sig vid Midsommar 1931. Mellan 1931 och 1940 flyttar bara familjens hushållerskor in och ut, plus en chaufför 1940. Chauffören bor i en liten lägenhet ovanpå garaget. Hans hyra innefattade också att familjen Alstermark skulle hålla honom med mat. 

1937 föds dottern Kerstin som så småningom kommer att gifta sig med Sven Georg Kraft. 1970 bor tre generationer Alstermark/Kraft i Lovisedal, bl.a. Kerstins dotter Annika. 1980 bor Annika och hennes mormor och morfar där, 1990 bara morfar Anders Vilhelm. Omkring 1993 flyttar Kerstin tillbaka, nu med efternamnet Kastlander. Det gör också dottern Elin (född 1988). Såväl Kerstin, som Annika och Elin är eller har varit körsångare i Vada kyrkokör (senare Össeby klyrkokör). 

Kerstin säger att det spökar på Lovisedal. Men vem är det som spökar? Det borde kunna vara såväl Lovisa som Karl August. Men jag sätter nog en slant på att det är Karl August, eller kanske rent av bägge? Man skulle kanske också kunna misstänka hustru nummer 2, men det är nog lite väl långsökt.

Skomakare Lillje 

Jag kan inte låta bli att skriva lite om skomakaren Lillje som bodde i Lovisedal en kort period. För mig är han mest känd som skomakaren som under några år hade sin verksamhet i en klockstapel. Kan inte ha varit speciellt vanligt, men såhär gick det till. 

Kring Garnsbro 

År 1905 flyttar Lillje ”hem” till Össeby-Garn (från Kårsta) där han var född. Han noteras i församlingsboken som boende på ”Brottby handelslägenhet”. Hjärtat i handelslägenheten var handelsboden, som var verksam från ungefär 1850. Den låg i fil med den röda träbyggnad som fortfarande finns kvar bakom Brottby café, och som var nöjeslokal och biograf ganska länge. Den kallas ”bygdegård” på den ekonomiska kartan från 1950-talet. 

Det här området, ”Brottby torg”, var centrum i bygden. I Brottby handelsbod inrymdes också postkontoret och periodvis telefonväxeln. Det är antagligen därför postorten blev ”Brottby”. Byggnaden fanns kvar ännu under andra världskriget, men verksamheten i boden flyttade under 1930-talet över till en nybyggd affär i funkisstil som byggdes intill den nya bron över Husaån, som tillkom ungefär samtidigt. Den gamla bron gick kanske fem meter längre söderut. Rester efter den tidigare vägen, öster om gamla bron, finns kvar men används nu mest för uppställning av arbetsfordon. Efter ett antal ombyggnader och användningar är det som finns kvar av denna affär bygdens prylmecka, ”Gunillaboden”. Ägaren till Brottby gård skänkte brofundamentens stenar till församlingen och de ingår nu i kyrkogårdsmuren runt Össeby-Garns kyrka.

1930-talets funkisbutik med nya bron till vänster. Teckning Brita Stenström-Rogberg. 

Det här var en utvikning och det kommer en till… 

Den andra delen av handelslägenheten var Brottby gästgiveri (med några övernattningsrum) som låg norr om gamla handelsboden, där Brottby café och bensinstationen nu ligger. Verksamheten hade under 1800-talets sista år börjat gå knackigt. En av handlarna hade köpt in gästgiveriet och står som krögare några år. Men det blir aldrig något av med gästgiveriverksamheten. Jag tror att det kan ha varit hit som Lillje med familj flyttade hösten 1905. 

På andra sidan ån, norr om Norrtäljevägen, låg Brottby garveri, en för tiden rätt stor industriverksamhet med ett antal lärlingar och gesäller. Den parstuga som ligger vid nedre delen av Sundbyvägen om som ofta (felaktigt) kallas ”Sundbytorpet” måste ha haft någon anknytning till garveriet, eftersom farstun är vänd mot garveriet och inte mot Sundbyvägen. Vid garveriet fanns tidvis också ett slakteri och en kort tid ett färgeri. 

Hela det här industri- och handelsområdet kallades tidigt Garnsbro. Namnet har levt kvar länge och i bl.a. Vallentuna bildarkiv används det fortfarande. Hela Garnsbro låg på Brottby säteris mark. 

Parstugan vid Sundbyvägen

Klockstapeln vid Garnsbro 

Efter denna andra utvikning, kommer vi äntligen till klockstapeln. Tvärs över vägen från ”Sundbytorpet” låg in på sen tid ett hus som kallades ”Klockartorpet”. Rätt få visste varför det hette så. Namnet finns inte på några kartor, så det har levt helt i muntlig tradition. Men de som kände till namnet undrade vad en klockare hade där att göra; Össeby kyrka var ju avkristnad och nedbrunnen och vid Garns kyrka fanns det ju redan ett Klockarbord gu’bevars. 

Men det var så här. En del Össebybor var förbittrade över att socknarna hade slagits ihop (det skedde redan 1838) och hade på eget bevåg byggt en klockstapel på Brottby säteris mark norr om nuvarande Bilisten (”Klockartorpet” fanns redan innan, men hette antagligen något annat). Var de fick en klocka ifrån förtäljer inte historien, de två klockorna från Össeby klockstapel hade sålts om man får tro kyrkorådets protokoll. Klockstapeln såg inte heller ut som klockstaplar brukar, utan påminde mer om en mindre väderkvarn. 

Hur som helst byggdes klockstapeln för att kunna hedra de Össeby-bor som avled (alltså de som bott i Össeby f.d. socken). Under begravningsakten i Garns kyrka ska det ju ringas i klockorna. Då fick en person vid kyrkan stå och vifta med ett vitt tyg så att det syntes till Brottby klockstapel. När ”klockaren” såg detta skulle han ringa i sin klocka och på det sättet hedra den person som – enligt vissa - begrovs i fel socken (och dessutom i fel härad). 

Klockstapeln i Brottby och ”Klockartorpet” sett från nuv. Sundbyvägen. Från Vallentuna Össebybygdens Arkiv och Muséiförening

Den här seden upphörde till slut och klockstapeln användes inte längre att ringa i. Och det var här Lilljes verkstad flyttade in. Men han blev inte kvar speciellt länge utan flyttade redan hösten 1907 tillbaka till Kårsta och blev den bygden trogen hela sin levnad. Det finns ett foto av det här området med ångaren Åkers kanal i förgrunden, som sannolikt är fotograferat 1907 och där finns inte klockstapeln med, men däremot finns en markering på den Häradsekonomiska kartan från 1901-1906. Klockstapeln bör därför ha rivits under år 1907 (om fotot är rätt daterat) och det kan ha varit därför Lillje valde att flytta tillbaka till Kårsta (till gården Sunnarby 1). 

Skomakaregesällen blev inte vid sin läst, utan han noteras först som ”arbetare”, sedan ”rättare” och så småningom ”arrendator”. Omkring 1923 köpte han hela Sunnarby 1 och avled där 30 mars 1971. 

Version 1 2020-03-06 med tillägg 2020-10-08 och 2021-03-09

Varmt tack Hans-Georg Wallentinus

för den fina berättelsen!

Stackars Brottbyborna, först slogs Össeby och Garn ihop och sedan slogs de ihop med Vallentuna.

Undra på att de var förbittrade./MA

Den sorgliga historien om Gustaf och Erik på Södergården

Av Hans-Georg Wallentinus

Hösten 2020 höll minst en turkduva till på TV-antennen på huset närmast Angarnssjöängens parkering i Örsta by, Angarns socken. Många kallar huset ”torp”, vilket det inte alls är (se bildtexten). Jag har tidigare forskat en del i byns historia och utdraget nedan är en liten bit av en artikel som jag skrev till ”Vallentuna förr och nu”, som handlar om laga skiftet av Örsta. 

Den 4:e december 1861, som var en onsdag, var en vacker vinterdag med några minusgrader. 

Jan Ersson i Wäsby, i Össeby socken*, vaknade som vanligt tidigt, till en dag som inte riktigt var en dag som alla andra, det märktes om inte annat frampå förmiddagen då Jan klädde sig fin, som skulle han till kyrkan. Han spände hästen för vagnen och gav sig iväg. Han for norrut, men vid Granby tog han inte högerut - mot kyrkan - utan åt vänster, mot Angarn. 

Snart hade han kommit fram till Örsta by. Han tog av från landsvägen och såg snart en liten samling människor. Här hälsade han nu på kyrkvärden Gustaf Jansson, ägare till Oppgården och Westergården, Johan Petter Ericsson i Norrgården, samt Gustaf Carlsson och Eric Andersson i Södergården. Stämningen i gruppen var lite spänd och man väntade otåligt på dagens huvudperson. Och snart såg de honom komma i sin vagn, den mäktige lantmätaren Oskar von Sydow. Detta var första gången de träffades, men definitivt inte den sista, ty nu skulle det laga skiftet av Örsta by ta sin början. 

Så kunde det ha gått till vid inledningen av det laga skiftet av Örsta by. Det laga skiftet gick ut på att samla gårdarnas ägor i så få skiften som möjligt, men med bibehållande av produktiviteten för varje gård, jämfört med före skiftet. Samtidigt splittrade skiftet väldigt många byar och gårdarna flyttades ut på ägorna. Samtliga bostadshus i Örsta ligger kvar i ursprungligt läge, men ägandemässigt hände det en hel massa. 

* Väsby är idag uppdelat på Lidberga och Storgården, ligger längs Körlingevägen mot Sjöberg.

Örsta Södergård. Huset var kraftigt nedgånget men restaurerades på 1970-talet. Det här är en s.k. parstuga med två lägenheter – det framgår av att huset hade två skorstenar som gick till en spis i vardera lägenheten. En enkelstuga (som torpen) skulle bara haft en skorsten. Att skorstenarna inte sitter symmetriskt beror på att den högra lägenheten (i det här fallet) är lite större. Här bodde nog brukarna och kanske en del av tjänstefolket. 

I Örsta fanns alltså fyra gårdar men fem skiften, eftersom Södergården var uppdelad i två. När lantmätaren gjort sitt jobb, så visade det sig att fyra hemman kunde ligga kvar där de var, medan Södergården 1 skulle tvingas flytta österut. Egentligen skulle Västergården också flytta, men eftersom ägaren till Västergården och Oppgården var samma person spelade det ingen roll. På Västergården bodde förresten den ena av brukarna till Södergården, Erik Andersson. 

Erik Andersson och hans familj

Erik Andersson var född i Angarns socken år 1829, medan hustrun Maria Christina Jacobsdotter kom från Rö (i nuvarande Norrtälje kommun). Paret hade fyra flickor, Märta Carolina och Edla Christina bägge födda 1854, Sofia Wilhelmina född 1857, samt Emma Augusta född 1859. Tyvärr var oturen framme och Märta Carolina avled 1859 av brännskada och bara tre dagar senare hennes syster Sofia Wilhelmina av okänd anledning. Till råga på allt betecknades Märta Carolinas tvilling Edla Christina som ”dvärginna”. När laga skiftet började var familjen alltså rejält skamfilad och man kan misstänka att det dessutom fanns en hel del funderingar inför skiftet, som ofta medförde radikalt ändrade livsförhållanden. 

Den gamla förrådsbyggnaden på Södergården kan vara det äldsta huset i Örsta. 

Gustaf Carlsson 

Gustaf Carlsson var född i Kårsta 1810 och flyttade in i Södergården (närmast från Vada) 1851. Hans hustru Maria Charlotta Ersdotter var dock född i Angarn 1819. De hade två barn. Sonen Johan Gustaf var född 1840. Han tog sig efternamnet Örlund efter byns namn. Dottern Catharina var född i Angarn 1848 (lite märkligt eftersom familjen skrevs i socknen först 1851, men antagligen föddes han hemma hos mormor, vilket var vanligt).

Skiftet 

Till mötet 24 juli 1862 har de nya skiftenas sammansättning och lägen räknats ut mer exakt. Gustaf Carlsson förklarar sig missnöjd med den utflyttningsskyldighet som han blivit ålagd och anser att med det läge hans byggnader har till åkerjorden nedanför, borde han kunna få sitt skifte där. Det blir dock ingen förändring. Som ersättning för utflyttningen skulle Gustaf Carlsson få 188 riksdaler. Utflyttningen skulle vara avslutad fem år efter de att skiftet vunnit laga kraft (det skedde inte förrän 1886). 

Den 26 juli 1862, då skiftesdokumenten ska skrivas under, deltar samtliga utom Gustaf Carlsson på Södergården som inte vill bevista sammanträdet ”av den orsak att han sade sig vara illamående”. Eric Andersson nekar att skriva under protokollen av den anledningen att han anser sig ha fått för litet skifte. 

Bägge bönderna på Södergården anser sig alltså mycket illa behandlade. Det här var nog inget ovanligt i laga skiftets spår. Det leder till att Erik Andersson året därpå flyttar till Åby i Vallentuna socken. Där verkar han som arrendator. Ett antal år efter det att skiftet var överstökat flyttar familjen (1871) tillbaka till Västergården. Erik kallas nu ”arbetare”. 

1905 hittar man plötsligt Erik Andersson och hans familj som boende på handelsboden i Haga, men de är snart tillbaka på Örsta Västergård. Erik, Maria Christina och Edla avlider samtliga på Västergården 1912, 1914 resp. 1922. 

Kinnekulle 

Gustaf Carlsson å sin sida har alltså tilldelats marken öster om byn. I boken ”Örnen, bilan och stjärnorna”, boken om Vallentuna, kan man läsa att Gustaf Carlsson i ”Södergården 1” i mars 1865 bjuder ut sitt (nya) hemman till försäljning. Enligt annonsen hade den ”nya gårdstomten ett mycket vackert och bekvämt läge. Hemmanet, ordentligt och omsorgsfullt bebyggdt, blifver derföre en snygg och grann gård”. Var detta ”vackra och bekväma läge” är, framgår inte, men sannolikt är det på den plats där det hus som kallas Kinnekulle nu ligger (vid ”Hagarakan”, öster om nuvarande Örsta by).

Lägenheten ”Kinnekulle” intill gammel-gamla Norrtäljevägen (i bruk till 1930-talet då Gamla Norrtäljevägen, på andra sidan huset anlades som nödhjälpsarbete). Den här vägbiten var en del av Drottning Kristinas postväg till Grisslehamn. 

En effekt av försäljningen blir att det börjar växa upp ett litet lokalt samhälle på Gustafs tidigare mark; Haga. Södergården 1 köps in av Ersta diakonianstalt. Här bor flera s.k. mjölkarrendatorer som levererade mjölk till Ersta, det finns slakteri, det finns en handelsbod och det byggs ett bönehus.

Men Gustaf och Maria Charlotta bor kvar i Södergården, som efter skiftet blivit en del av Oppgården, med kyrkvärden Gustaf Jansson som ägare. Det måste ha känts märkligt att bo i sitt eget hus men nu som hyresgäst hos den tidigare grannen. Gustaf och Maria Charlotta avlider 1882 resp. 1899. 

Med tiden blir ofta en av gårdarna i den gamla byn ”vinnare” och samlar ihop byns alla ägor till en enhet. I det här fallet är det Oppgården. Det är bara de tomter som ingår i Haga som blir kvar i andra händer. I och med bildningen av Angarnssjöängens naturreservat blir staten ägare till vissa delar, bl.a. lägenheten Kristineberg (del av Norrgården), en tid Naturum, senare ”Angarns Naturcentrum” och nu utan egentlig användning. 

Överkurs 

Utdrag ur häradsekonomiska kartan från 1901-1906 (från Lantmäteriets historiska kartdatabas). 

Söder om kartans slut ligger Angarns kyrka. Södergården är den röda rektangeln söder om ”3 G”. ”9” är Norrgården. Den röda rektangeln väster om 9 är Kristineberg, sedermera Naturum. Ovanför ”Ör” i Örsta ligger Västergården och nordost om ”3 G” ligger Oppgården. Dagens huvudväg går norr om bönehuset och Kinnekulle, på dåvarande åkermark, samt söder om Johannisberg. ”Lampan”, förresten, flyttades senare från nära hällristningen till i backen nedanför Naturcentrum, där byggnaden fortfarande står kvar. Före flytten bodde här tidvis två personer.

Varmt tack för den fina 

berättelsen Hans-Georg Wallentinus!

(Artikeln var tidigare publicerad i Angarnsgruppens informationsblad.)

Hans-Georg Wallentinus

Tidningen Södra Roslagen
20 juni 1990

(Vallentuna) Hans-Georg Wallentinus och Bo Karlsson, Angarnsgruppen, fick i samband med senaste fullmäktigesammanträdet ta emot Vallentuna kommuns nyinstiftade miljöstipendium. 
- Med det vill vi visa lite av all den uppskattning vi känner för ert 20-åriga arbete, sa kommunfullmäktiges ordförande Erik Lindahl (m). 

PS. Hans-Georg Wallentius tjänstgjorde i Angarnsgruppens styrelse i 39 år. DS.

Hans-Georg Wallentinus:
Under sex år från hösten 2009 var jag redaktör för ”Fåglar i Stockholmstrakten”. I varje nummer hade jag ett litet kåseri om vad som hänt i fågelväg hos mig sedan föregående nummer av ”Fåglar i Stockholmstrakten”. Kåserierna publicerades under rubriken ”Hemma på Sjöbacken” (jfr Brusewitz ”Hemma vid Fågelsången”).

Även när jag slutat som redaktör fortsätter jag att skriva ”Hemma på”. ”Fåglar i Stockholmstrakten” nummer 3 2019 var ett jubileumsnummer och vi satsade då på lite tillbakablickande artiklar. Det har inte funnits någon som bott på vår tomt och som dokumenterat fågellivet, men däremot i grannhuset, gemenligen kallat ”Torpet”, trots att det bara var en sommarstuga. Därför gjorde jag lite mer research än vanligt inför denna ”Hemma på”.

/Hans-Georg

Fåglar i Stockholmstrakten 

Nr 3:2019
Hemma på sjöbacken 

Asfaltborr!

Sa Bang om hackspetten.

Av Hans-Georg Wallentinus

När man som jag och hustrun flyttar ut på bonnvischan, finns alltid en oro för att lokalbefolkningen ska se avogt på en och att man först accepteras som boende på orten efter fyra generationer. Men så blev det inte alls när vi flyttade till Sjöbacken 2002. 

Tvärt om var det en rätt intellektuell by, Svista, där Sjöbacken ligger. 

Jag blir nästan tvungen att ägna ett avsnitt åt ”name-dropping”. I byn bor, eller bodde, representanter för såväl teater, litteratur och konst som forskning. Några hus bort bor Gunnel Lindblom och en bit åt andra hållet ägde Gösta Ekman d.ä. och Tutta Rolf ett litet hus. 

Vår tomt var inte sämre. Den ägdes av skådespelaren Nils Ohlin. Han medverkade bland annat i 32 filmer och ett otal teateruppsättningar. Spelade också ”morfar Ginko” i lördagsunderhållningen ”Snurran” på ångradions tid (de äldre bland er kanske kommer ihåg?). 

Den konstnärliga sidan får sägas representeras av trädgårdsmästaren Bo Rappnes föräldrar, där även fadern, Bengt Rappne, var trädgårdsmästare (tog på 1950-talet över Ulriksdals handelsträdgård som Bo nu driver). Han får nog ta på sig skulden för att äppelexpertisen går bet på att sortbestämma några av våra äppelträd. Hade han kanske sina egna experiment med nya sorter? 

Fåglar inget för Bang 

Närmaste granne i söder var från 1946 journalisten och författaren Barbro Alving (1909–1987), signaturen Bang. När Bang på grund av sjukdom inte kunde bo på Torpet längre tog dottern Ruffa Alving, också journalist, över, men hon sålde det strax efter moderns död till nuvarande ägare. Före Bang bodde författar- och konstnärsparet Rogberg här. Det var också de som lät bygga sommarstugan på tomten, som efter Bangs många tidningskåserier om ”torpet” numera inte kallas för något annat än just Torpet. 

Väninnan Viran hittade en gång ett ringduve(?) bo utanför sitt fönster, och i affekt konstaterade hon att fågeln skrämt slag på henne. Varpå Bang replikerade: ”duvslag?”. Men förutom Bangs kåseri om duvan utanför fönstret nämns fåglar bara i förbigående i några av hennes kåserier. Det kunde till exempel bli en lite sur kommentar om hackspetten, ”som låter som en asfaltborr, den kunde gott sova litet längre på mornarna”. 

Bang och Viran diskuterade också svalorna, som kanske var tornseglare: ”Viran har läst i en bok och säger att det är tornsvalor och jag säger att tornsvalor som håller till godo med tinnarna på vårt torp är ovanligt anspråkslösa.” 

Däremot verkar Bang vara bättre orienterad bland djuren, såväl tama som vilda. Precis som idag fanns katter i omgivningarna och de uppförde sig förvisso på samma sätt: ”Får hon (katten Mitten) syn på en småfågel blir hon platt och ful i synen, men hittills har de klarat sig…” 

Och hur det gick för duvan? Jo, den fick bo kvar där utanför fönstret. 

Torpet ser i princip fortfarande ut som det gjort ända sedan det byggdes 1934/35. På baksidan finns en stor utbyggnad som var Britta Stenström Rogbergs ateljé. Den ligger märkligt nog några trappsteg ned från resten av huset men är faktiskt original – huset blev så här eftersom byggmästaren ”kom på” saker efter hand som bygget framskred. 

Jubelsång vid Torpet 

Som sagt byggdes Torpet av författaren/ journalisten Martin Rogberg och konstnären/journalisten Britta Stenström-Rogberg. De köpte tomten 1933 och bodde där tills Bang tog över 1946. 

Till skillnad från Bang verkar paret Rogberg ha varit mer hemtama med fågellivet. Det är nämligen en helt annan bild som möter läsaren i Martin Rogbergs bok ”Livet på sex tunnland”. Den gavs ut 1941 och utspelar sig under 1930-talets senare del och en bit in i krigsåren. Han skriver till exempel om fågelkören kring Torpet: 

”År från år ökar den i omfång och jublande styrka, den är så ren, så orädd, så oskuldsfullt självupptagen som en lovsång från tidernas begynnelse”. 

Ska man förutsätta att det är samma fågelkör då som nu dominerades den av rödhake, bofink, koltrast och taltrast, och senare under våren av lövsångare, svarthätta och trädgårdssångare plus trastar som var inne på andra varvet. Den numera försvunna trädpiplärkan kanske också hörde hit – det häckade tidigare alltid ett eller två par i den bit skog som hörde till Torpet. 

Orre och tjäder inpå torpknuten 

Det finns några meningar i hans text som gör att man spärrar upp ögonen en del: 

”Vi ser emellertid orre och tjäder lika tätt inpå stugan som hussvala, stare och koltrast”. 

Tjäder har inte funnits i området under den tid vi bott här, men finns kvar i Tärnanskogen på andra sidan sjön. Orre har jag sett flyga från vår sida sjön till skogen i öster endast en gång. Och hussvalan häckar inte längre ens på ladugårdarna vid Svista. Däremot hörde vi orrspel från Tärnanskogen de första fem-tio åren vi bodde på Sjöbacken. Men nu är alla björkbeväxta hyggen borta och därmed också orrarna. 

En noterbar textrad är ”En enda gång har vi hört ugglans skrik på gården …”. 

Här måste det ha hänt något genom åren; kattugglan är en av de säkraste kryssen på tomtårslistan och kattuggleungar besöker Sjöbacken de flesta åren. 

”Vildsvanar” häckade 

Hackspett nämner Rogberg också, men i lite mer positiva ordalag än vad Bang gjorde. Fiskgjuse fiskade i sjön även då och ”… ormvråken (som) filosoferar på en sten i gläntan vid båtskjulet makar sig inte undan förrän på armlängds avstånd...”. 

”Vildsvanen” häckade vid sjön under Rogbergs första år, men det är svårt att säga vad ”vildsvan”  var för något. Det skulle varit anmärkningsvärt om det hade varit sångsvan. 

Han skriver också: ”Nu behärskas vassarna av and, sothöns och dopping…”. Av dem har sothöna blivit en raritet. Gissningsvis beror det på att Angarnssjöängen, fem kilometer bort, är en bättre häckningslokal. Däremot har vi numera alltid brun kärrhök häckande i någon av vassarna i närheten, och både kanadagås och grågås har fått ut ungar 2019 (första gången för grågås, förresten). 

Ett avsnitt i boken som gör att man verkligen spärrar upp ögonen är det här: ”Nu fick vi en höstkväll i skymningen ett sällsyntare följe … Vi överraskade en flock kornknarrar, några stod stilla mitt i vägbanan med näbben uppåtvänd och lät höra sitt skarpa snarp-arp, andra sprang skrämda omkring med snabba, egendomligt tvära kast.” 

Kornknarr hörs ibland fortfarande från Svista, men ”flock”! Jisses, det har hänt saker sedan 1930-talet, uppenbarligen. 

Men en likhet vi kan se är att lärkfalken fortfarande häckar i Sjöbackens närhet. Och det är väl inte det sämsta. 

Sommarens höjdpunkter 

Det får denna gång räcka med kort sammanfattning av vad som hänt på Sjöbacken sedan sist: 

Mellan 7 maj och 10 juni tutade en rördrom i Hakungeviken, tvärs över sjön. 2018 fanns en rördrom på samma plats under en vecka men skrämdes iväg av en för närgången båt. Även årets rördrom blev ivägskrämd, men av ett gevärsskott, och uppehöll sig då i Angarnssjöängen några dagar innan den flyttade tillbaka till Garnsviken. 

På samma plats ropade vattenrall en längre tid. Vid ett tillfälle hördes också honans ”pyrrl”-läte, så eventuellt har det varit en häckning där i år. 

Vårt tornseglarprojekt fick en lite oväntad vändning då ett tornseglarpar häckade – men inte i någon av holkarna utan under yttertaket till mitt arbetsrum. Det fanns sedan flera år tillbaka bomaterial från pilfinkar som häckade där tidigare. 

Det verkar ha gått bra för den bruna kärrhöken, till skillnad från förra året. Tre ungar har setts på vingarna, och lika många ungar har ormvråken vid Hakunge. Lite mer tveksamt är hur det gick för korp och lärkfalk. Normalt brukar de visa upp ungarna under några dagar, men i år försvann bägge spårlöst. Kan mården ha varit framme? 

■ (Bildtext) En gräsandhona med ungar är än idag en vanlig syn i Garnsviken. 

(Bildtext) Utsikten från Torpet ned till Garnsviken. 

(Bildtext) Lärkfalken är fortfarande en av de oftast sedda rovfåglarna i trakten.

Foto: Sonia Wallentinus | Stockholms Ornitologiska Förening 60 år

Teckningar: Britta Stenström-Rogberg Teckning: Britta Stenström-Rogberg 

- Torpet är sig ganska likt , men något hö skördas inte längre. 

- Vi ser emellertid orre och tjäder lika tätt inpå stugan som hussvala, stare och koltrast.

■ Mer att läsa: 

Barbro Alving. Sol över torpet. Folket i Bilds förlag, Stockholm 1963. 

Martin Rogberg. Livet på sex tunnland. AB Skoglunds förlag, Stockholm 1941. Samtliga teckningar i artikeln är hämtade från denna bok. 

Varmt tack för den fina berättelsen

Hans-Georg Wallentinus!

Särskilt all namedropping förstås så jag samlar på vallentunabor...

________________________________________________________________________________

Uno sköld delar på sin facebooksida med sig av Vallentuna Kommuninformation nr 6, 1974.

Det är samma bilder som används men troligen inte samma text. 

Håll till godo!

_____________________________________________________________

Uno Sköld publicerade följande om Barbro Alving på sin facebooksida: 

Släktuppgifter Barbro Alving

Barbro Alving, född 1909-01-12 i Uppsala. Far: Lektor Karl Hjalmar Alving, född 1877-06-03 i Kalmar. Mor: Fanny Maria Lönn, född 1874-10-23 i Ytter Selö, Södermanland. Syster: Beate Sofia, född 1907-07-05 i Örgryte. Enligt databasen Rotemannen är Barbro skriven med familjen i Stockholm 1926.

I Sveriges befolkning 1940 är Barbro Alving upptagen som journalist Dagens Nyheter. Är upptagen tillsammans med dottern Maud Fanny, född 1938-02-25 i Matteus församling. Detsamma gäller 1950, här dock noterad som redaktör. 1960 är Barbro ensam noterad boende i Hedvig Eleonora församling i Stockholm och upptagen som journalist. 1970 boende på Sibyllegatan i Stockholm. Är boende här fram till sin död 1987-01-22.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Barbro Alving var dotter till författaren Fanny Alving och lektorn Hjalmar Alving. Hon fick själv ett barn, Maud Fanny, född 1938, med illustratören och tecknaren Birger Lundquist (1910–1952). Maud Fanny, eller Ruffa som hon kallades av alla, var ett "kärleksbarn" som föddes utanför äktenskapet. Barbro Alving gifte sig aldrig; däremot bildade hon familj med Loyse Sjöcrona (1896–1989)[2] när dottern Ruffa endast var något år. Tillsammans var de "en annorlunda familj" med dotterns egna ord.

Barbro Alving – som snart blev ett med sin signatur Bang – började sin journalistiska bana på Stockholms Dagblad 1928, blev sedan redaktionssekreterare på Idun 1928–1931 och var därefter fast anställd som medarbetare i Dagens Nyheter 1934–1959.

Som tidningens reporter skrev den föga sportintresserade Bang om sina intryck från de olympiska sommarspelen 1936 i Berlin. Dagens Nyheter sände samma år ut henne för att rapportera från spanska inbördeskriget och då med fokus på det av Francisco Francos styrkor flygbombade Madrid. Liknande krigsreportage gjorde hon 1939 från det finska vinterkriget. Barbro Alving rapporterade också från det av Tyskland invaderade Norge våren 1940 samt från Ungern under revolten 1956 och Sovjetunionens (och Warszawapaktens) av denna föranledda invasion av landet. Hon gjorde under efterkrigstiden också reportageresor i USA, Vietnam, Afrika och olika platser i Fjärran Östern.

Hennes stil kännetecknades bland annat av ett framträdande berättarjag. Detta grepp är generellt ganska ovanligt inom journalistiken, dock lyckades Alving att med talang, självdistans, humor och en medvetenhet om samhälleliga normer balansera på rätt sida om vad som ansågs passande. Detta behandlas i en kandidatuppsats från Uppsala universitet som publicerades under våren 2011.[2]

Barbro Alving blev tidigt pacifist och deltog under 1950-talet aktivt i kampen mot att Sverige skulle skaffa sig kärnvapen, bekände sig som kristen och blev katolik. Den 23 mars 1955 dömdes Bang av Stockholms rådhusrätt till en månads fängelse för vägran att inställa sig till civilförsvarsövningar. Under tiden i fängelset skrev hon löpande artiklar för sin tidning om sitt liv som fånge på Långholmen. Artikelserien publicerades sedan som bok, Dagbok från Långholmen (1956). Det lär ha varit första gången som en person hade fått frihetsstraff för vägran att inställa sig till försvarets övningar utan att ha åberopat religiöst grundade samvetsbetänkligheter.[3] Hon var då sedan länge känd och uppskattad som en skicklig, träffsäker och humoristisk skribent, nu blev hon även känd för sitt civilkurage.

Barbro Alving kom i slutet av 1950-talet i konflikt med DN:s politiska ledning. Denna – med chefredaktören Herbert Tingsten i spetsen – ivrade för att Sverige skulle gå med i Atlantpakten och skaffa sig kärnvapen. Bang var av annan mening och det blev konflikt. Trött på kontroversen gick hon villigt med på att sluta på DN och istället börja som kolumnist på den likaså av familjen Bonnier ägda Vecko-Journalen.

Bang inspirerades som journalist, feminist och pacifist av Elin Wägner. Efter Wägners död 1949 sammanställde hon ett omfattande biografiskt material om henne, vilket senare användes för en biografi, skriven av Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder. I många år skrev Barbro Alving under signaturen "Käringen mot strömmen" kolumner i Vecko-Journalen[4]. Under loppet av runt fyrtio år utgavs kåserierna också i bokform.