Ögonblicksbilder ur lokal- och veckopress
I samband med att jag påbörjat en storstädning modell grundlig här hemma inser jag att jag genom åren har porträtterat rätt många Vallentunabor också bland alla kändisar och andra intressanta personer. Jag har umgåtts med tanken på att samla dem i en bok men tiden är knapp så det lär aldrig bli av. Därför lägger jag upp dem här allt eftersom jag hittar dem så att ni ska kunna ta del av deras fantastiska levnadsberättelser. (Ni måste antagligen förstora bilden för att kunna läsa.) Jag har även tagit med några riksintressen.
Jag har nästan uteslutande jobbat med fotograferna Kurt Pettersson och Per Arvidsson.
Man ska komma ihåg att många år har gått sedan artiklarna skrevs. De är att se som ögonblicksbilder av hur det var för de intervjuade då. Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Folk har skilt sig, gift om sig och fått ännu flera barn. En del har sadlat om yrkesmässigt, flyttat till staden eller landet eller rent av emigrerat. Några av dem finns inte mer.
Jag tycker väldigt mycket om dem allihop så jag vill inte att deras berättelser ska samla damm i arkiv, klippböcker och hemma hos mig och bara glömmas bort. Om någon tycker illa vara så säg till.
Trevlig läsning! / Monica Antonsson

lördag 27 januari 2018

Mums! Anna-Brita Dahl



Underbart fina Anna-Brita Dahl


”Mums” – en eldsjäl

av Monica Antonsson

Lycklig den som var blåvinge i Vallentuna på 50-talet. Anna-Brita Dahl var chef för flickscouterna inom IOGT kåren, en verksamhet som hon själv hade dragit igång inom nykterhetslogen 1648 Blixten. Den utlösande faktorn var alla onyktra ungdomar som trängdes vid järnvägsstationen om kvällarna. Anna-Britta klarade bara inte av att se hur de förstörde sina liv. Så hon grundade scoutkåren NSF i oktober 1955 och tog, som sagt, själv hand om flickorna. Bror Mellkvist blev ledare för pojkarna som kallades vargungar. De barn som var lite äldre delades in i patrull- och seniorscouter.  

Själv blev jag bara nästan blåvinge. En enda gång i ettan fick jag följa med en kompis till ett möte på andra våningen i Gula skolan som tidigare hade varit vit och då kallats Vita skolan. Den låg vid Skolvägen som kallades Fattistu´backen för att fattigstugan förr låg vid backens krön. Anna-Brita var klädd i sin fina scoutdräkt och satt på en stol mitt på golvet. Vi ungar satt i en ring runt omkring. Hon pratade om hajker, hur man gör upp eld och om hur man knyter snusnäsduk. Det var becksvart utanför och höstregnet piskade mot rutan. Inne var det varmt och skönt, ty elden sprakade i öppna spisen. Så minns jag det i alla fall. Men det kan lika gärna ha varit en falsk eld med vedklabbar, en ficklampa och lite brandgult silkespapper. Oavsett vad så spred sig gemytet. Hon var sådan, Anna-Brita. Hon spred glädje omkring sig. I en korg låg höstfärgade lönnlöv klara att klistras upp på papper och i en annan låg nyplockad, ännu våt fallfrukt med gräs och jord på. Lokalen var tillfällig. Scouterna höll vanligen till i det röda godtemplarhuset vid nuvarande Norrgården.

Från den kvällen fanns Anna-Brita i mitt medvetande. Hon var en lika naturlig del av samhällsbilden som kantor Holger Hovmark som ledde barnkören och prosten Sven Vängby som dåförtiden ofta sågs promenera längs Centralvägen i sin svarta prästkappa. Anna-Brita syntes överallt och hade alltid bråttom. Det hade med hennes inneboende energi att göra. Hon hastade över skolgården, sneddade över torget och cyklade längs grusvägarna. Samtidigt tog hon sig alltid tid att prata bort en stund. Hon hade ett vänligt leende till övers för alla. Anna-Brita sålde lotter på torget, organiserade försäljningen av majblommor och deltog med liv och lust i aktuella debatter i Vallentunasalen. Och när det drog ihop sig till midsommar var det hon och ingen annan som såg till att majstången på Kyrkängen kläddes i praktfull blomsterskrud. Ungar med blommor strömmade till från alla håll för att ingen var så snäll som Mums. Det var ju så hon kallades. Först av scouterna som njöt av att ha henne som lägermamma. Sedan av elever och lärarkollegor – hon var hushållslärare till professionen - vänner och bekanta. Anna-Brita var känd för sin goda mat, sin hushållning, ordning och reda. Och det var hon som åtminstone vid ett tillfälle sopade torget rent med borste och skyffel efter en marknadsdag när arrangörerna hade glömt att städa.




Född absolutist

Vem var hon då den genompräktiga Anna-Brita Carolina Axelsson som kom till världen den 5 augusti 1907, samma år som Gustav V blev kung. Föräldrarna - Anna Olsdotter (1870-1954) från Skåne och Axel Andersson (1870-1936) från Sörmland - var båda av lantmannasläkter. De ägde och brukade Grantinge gård i Stoby socken, Hässleholm, från det att de gifte sig 1897 till 1906 då de tvingades sälja gården. Orsaken var att Axel godtroget hade gått i borgen för någon som inte gjorde rätt för sig. Det kan inte ha varit lätt för Anna som hade fått fädernesgården i morgongåva av sin far. När Anna-Brita kom till världen var katastrofen redan ett faktum och familjen hade flyttat till Ruda gård i Högsby där Axel var rektor på Lantmannaskolan. Året därpå gick flyttlasset vidare till Värmland innan familjen slutligen kom till Kristinehamn 1912 där Anna-Brita växte upp på en rad olika adresser.

”Morfar arbetade i Karlstads Mekaniska verkstad i Kristinehamn”, säger dottern Karin Dahl-Strandin. Han var något av en Uppfinnar-Jocke. Det sägs att han gjorde flera smarta uppfinningar utan att få betalt. Mormor var otroligt duktig på att få allt att gå ihop. Det var som att hon trollade. Hon vävde, snickrade, knypplade och drygade ut hushållskassan med att laga mat och servera såväl lunch som middag hemma i matsalen till folk som kunde betala för sig. På så vis lyckades hon hålla alla sina sex barn i skolan och ge dem högre utbildningar.
”Jag är född absolutist”, sade Anna-Brita när hon på 1980-talet berättade om sitt liv. Hon hade fått nykterhetsidealet med modersmjölken. Mamma Anna var en ivrig vitbandist och Vita bandet var en internationell nykterhetsorganisation för kvinnor.
Anna-Brita blev redan som sexåring elev i Haskelhems småskola för att hennes moster Rut ville, att hon skull ha en viss fröken Mårtensson som lärare. Året var 1914 och första världskriget hade just brutit ut. Tio år senare lämnade Anna-Brita Kristinehamns Elementärläroverk för flickor med utmärkta betyg. Efter drygt ett års praktik på en gård blev hon den första kvinnliga eleven vid Lantmannaskolan i Högsby. Hon var, som hon sade, pionjär redan då. 
”Jag fick lära mig allt praktiskt arbete som förekom i ett lanthushåll. Det var allt från bullbakning och djurskötsel till hästkörning. Jag var dessutom trädgårdselev med ansvar för stora växthus och flera tunnland jordgubbsodling som skulle rensas och skördas. Vi var fyra trädgårdselever som varje dag plockade 1200 liter jordgubbar för vidaretransport till Gotland. Det var ett hårt men roligt arbete. Tomater och gurkor som odlades under sommaren fick ge plats för blommor till hösten.”
Då och då ordnades ungdomsfester med dans och kaffe efter arbetspassen. Då skulle pojkarna skydda flickorna, var det tänkt. Det var nämligen otänkbart då för flickor att tacka nej, om de blev uppbjudna.  
”Pojkarna bevakade oss noga och såg till att ingen som var onykter ens kom i närheten av oss. Det var ju det värsta som kunde hända.”

1920-talets olycksbarn


Anna-Britas fick sin första tjänst som föreståndare på en sommarkoloni för ”bleka och utsvultna storstadsgossar”. Året var 1929 och på sina håll i landet var nöden stor.
”Den sommaren fick jag verkligen lära mig hur livet kan vara för en del. Somliga barn var magra som plockade höns! Och vissa ungar blev illamående av att plötsligt få ordentlig mat. De fick ligga till sängs tills magarna hade vant sig. Många kom från alkoholiserade hem och hade det särskilt svårt.”
Anna-Brita mindes särskilt en liten kille som var väldigt mörkrädd. För hans skull var hon noga med att alltid ha ljuset tänt.
”Hans pappa brukade komma hem om kvällarna och klå upp familjen.”
En annan pojke hade en grå tröja som han fått på en välgörenhetsfest. Han släppte den inte ur sikte på hela sommaren.
”Och tänk den lille skranglige killen som gick upp fem kilo under sommaren. Barnen brukade dra åt livremmen och sedan tvärt släppa taget. Om magen då följde med remmen ut så hade de lagt på hullet. Då var jag lycklig.”
Många av 20-talets olycksbarn var så kallade oäktingar för att papporna av en eller annan orsak var frånvarande. Mödrar, som ensamma tvingades dra försorg om sina barn, sågs orättfärdigt med särskilt oblida ögon av sin samtid. De fick ofta hanka sig fram bäst de kunde under spott och spe. Någon organiserad barntillsyn fanns förstås inte. Många barn drev därför omkring vind för våg. Det kunde bli både si och så med skolgången. Sedan var det lätt hänt att det gick snett av bara farten.
”Jag har träffat så många barn som har gått i hjälpklass”, sade Anna-Brita. ”De har egentligen aldrig fått känna att de duger. Då gäller det att börja om från början med att bygga upp deras självförtroende. Annars är det lätt att de blir märkta för livet.”
Anna-Brita var inte bara de oskyldiga barnens räddande ängel. Hon stod även på mödrarnas sida. 
”En av de duktigaste kvinnor jag har haft till min hjälp som hushållslärarinna var en kvinna som hade ett litet barn. Hennes fästman stack när hon blev havande och hördes aldrig mera av. Och tänk, att då slutade bekanta, som hade känt henne sedan hon var barn, att hälsa. Så hemskt var det på den tiden. Det var sannerligen inte lätt att vara ensam mor.”
Anna-Brita var 21 år fyllda när hon fick hon sin första riktiga tjänst som skolkökslärarinna. Plötsligt var hon chef och tvingad att nicka förläget när äldre men underlydande personal neg för henne. Om somrarna arbetade hon ungdomskonsulent inom JUF vilket närmast kan liknas 4H i Kalmar län. Som sådan reste hon omkring i landet för att lära unga, nyblivna lantmannahustrur att baka bullar på rätt sätt och ta vara på trädgårdarnas primörer. Hon var något av en expert på goda grönsaksinläggningar

Kärlek per korrespondens


Anna-Brita mötte kärleken i Sven Dahl på ett möte i Uppsala där hon var med om att bilda ett folkdanslag. Det var den första tisdagen i oktober månad 1929. Det dröjde emellertid ända till 1932 innan de började bekanta sig lite mer. Anna-Brita hade en tjänst på Södra Sundebyns folkhögskola mellan Boden och Luleå då och han studerade naturvetenskap i Uppsala. 
”Han bodde inackorderad på nykterhetsvännernas studenthem”, berättade Anna-Brita. ”Pojkarna som bodde där fick då och då bjuda in traktens flickor till bal. Det var väldigt högtidligt. När vi kom dit fick vi först hälsa på föreståndarinnan. Det gick inte an att bara komma och gå som man ville.”
På den tiden var långa promenader ett vanligt nöje. Det var också vanligt att ungdomar ställde till med dans lite varstans på ängarna. Kaffedrickning i gröngräset var ett bra sätt att träffas på.
”Det har verkligen förändrats”, konstaterade Anna-Brita.

Sven friade per brev minst två gånger innan de förlovade sig 1935. Att det dröjde så länge berodde på pappa Axels krav om att Sven först skulle vara klar med sin akademiska examen. 
På nyårsaftonen 1936 ringde så bröllopsklockorna för Anna-Brita och Sven Dahl i Kristinehamns kyrka. Hon var vid den tiden föreståndare för Lanthushållsskolan på Wendelsbergs folkhögskola i Göteborg. Det innebar att hon var såväl tillförordnad rektor som lärare i vävning, sömnad och matlagning. 
Familjen hyrde ett hus i anslutning till skolan och som på beställning föddes dottern Birgitta den 20 september 1937. I hela sitt liv påpekade Anna-Brita noga att födseln var beräknad till mitten av oktober, men att den lilla hade haft bråttom till världen. Inget otillbörligt hade skett före bröllopsnatten!

Familjen flyttade 1938 till Storvik mellan Gävle och Falun där Anna-Brita och Sven tillträdde varsin lärartjänst vid Västerbergs folkhögskola. Dottern Karin kom till världen 1939 följd av Gunnar 1942 och Ragnar 1943. Andra världskriget brann i Europa och under krigsåren var Sven inkallad som gasskyddstekniker stationerad i Strängnäs minst nio, tio månader om året.

”Han var mycket värdefull för försvaret”, sade Anna-Brita stolt. Själv axlade hon hela ansvaret för familjen. Att hans lön halverades gjorde inte uppgiften enklare då utgifterna bestod. Familjebidrag hade ännu ingen hört talas om.
”Vi bodde som tur var gratis i vår rymliga lärarbostad, så vi klarade oss på 190 kronor i månaden. Vi hade en hushållsgris och två kaniner som blev 32 innan sommaren var slut. Vi hade dessutom ett stort trädgårdsland och skogen alldeles inpå knutarna. Det var knapert men det gick.”
Anna-Brita samlade allt hon kom över i skogen. En kasse kantareller fick hon ihop på ett par timmar och 75 liter lingon plockade hon utan besvär på en enda dag. Samtidigt skötte hon de tre äldsta barnen och ammade minstingen.
”Det var innan de hade börjat bespruta skogarna. Då kunde man plocka flera liter bär på en enda tuva. Nu har de förstört allt.”

Politiker med kaffekorg


Familjen flyttade vidare till Västerås 1945 där Sven blev folkbildningskonsulent och Anna-Brita lärare. Andra världskriget tog slut och Sven brann för IOGT-rörelsen varför familjen drogs mot Stockholm. Där skulle barnen dessutom få tillgång till flera skolor. Anna-Brita ville emellertid inte bo i stan så familjen sökte sig till förorterna.
”Med fyra barn ville jag ha en villa med egen trädgård”, sade Anna-Brita.
Vid samma tid annonserade författaren Jan Fridegård ut sitt hus i Vallentuna till försäljning. Efter några år i kommunen skulle han och familjen flytta vidare till Uppsala. Han ville emellertid inte sälja sitt hus till vem som helst så det gällde för makarna Dahl att göra ett gott intryck. Skolläraren Bernhard Bengtsson lade ett gott ord för dem och 1947 fick de alltså köpa ”Bruna villan” med adress box 268 snett emot Ernst Gustavssons affär eller nuvarande ICA Rickeby.

Dottern Karins dop
”Jan Fridegård hade just fyllt 50 år, när vi kom för att titta på huset. De bjöd på kaffe och kaka som hade blivit över från kalaset. Han var mycket trevlig och hade en rar fru.”
Birgitta fick överta flickrummet efter Jan Fridegårds dotter Åse – till stort förtret för Karin som fick dela på barnkammaren med sina båda bröder. Birgitta fick till och med ärva skolbänken i skolan efter Åse Fridegård. Edit Lindström, en mörkhårig och vänlig liten dam med knut i nacken, blev hennes skolfröken. Om det berättade hon själv, när hon som Sveriges miljö- och energiminister, 1988 besökte Hammarbacksskolan med mamma Anna-Brita vid sin sida.

”Vi var bara 20 barn i varje klass och det fanns en enda klass per årskurs. När vi hade hembygdskunskap räckte det inte med att läsa böcker. Vi fick krypa omkring och mäta upp skolgården eller cykla runt och titta på runstenar och andra historiska minnesmärken. Vi skulle ständigt ut i naturen för att lära oss hur växter ser ut och vad de heter. Det var ett bra sätt att lära sig förstå sammanhangen och att allt hör ihop. Samspelet mellan kultur och natur, det är miljö i vid bemärkelse. Minns du, mamma, hur vi brukade samla ris och städa i skogen till Valborg? När jag var barn fick vi utslag i ansiktet när vi badade i Kyrkviken. Vattnet i Vallentunasjön var infekterat för att kommungubbarna släppte ut hela centralortens avlopp direkt i sjön.”

Gunnar, Ragnar och Karin Dahl påbörjade sin skolgång för fröknarna Margit Opperman och Kerstin Lundkvist i Röda skolan. Skolan hade en torrdasslänga med sex hål ute på skolgården. I källaren under Vita skolan – som senare blev gul - fanns dessutom ett varmbad, där alla ungar tvingades stå i långa rader och skrubba varandra på ryggarna under överinseende av en bastant badtant i vit rock.
”Många minns säkert de årliga julfesterna i den fullpackade gymnastiksalen som var en slags föregångare till våra dagars Vallentunarevyer”, säger Karin Dahl-Strandin. ”Varje klass skulle delta med ett nummer men klass 6 gjorde mest. Det var ju de som fick göra en skolresa för pengarna som samlades in.”
Anna-Brita blev hushållslärare i Vallentuna. Tämligen omgående engagerade hon sig i det lokala politiska livet. Som första kvinna blev hon ledamot av skolstyrelsen, personligen förordad för posten av den avgående kontraktsprosten Sven Vängby. Hon satt dessutom med i skolbyggnadskommittén likaväl som hon var ordförande i kommunens hushållsnämnd.
”Mamma var med och utformade skolköket när Hjälmstaskolan byggdes”, säger Karin Dahl-Strandin. ”Resultatet skulle emellertid godkännas av Skolöverstyrelsen som tyckte att förslaget var alldeles för storstilat. Mamma blev arg, packade kaffekorgen och meddelade Skolöverstyrelsen att hon var på väg. Väl framme bad hon att få prata med högsta hönset. Nu sitter jag här tills ni har ändrat er, sa hon. När hon kom hem framåt kvällen kom hon i triumf! Det var sannerligen en seger! Och skolköket ser fortfarande ut som hon utformade det.” 

Scouting alternativ till fylleri


Det var, som sagt, lite si och så med nykterheten i Vallentuna på den tiden. Anna-Brita satte därför fart på nykterhetslogen likaväl som hon tog sig in i fullmäktige för att kunna påverka saker och ting.
”Jag såg så många trevliga ungdomar sitta onyktra på tåget om kvällarna att jag var tvungen att göra något åt det. Det var omöjligt för mig att bara stillatigande se på.” 
Sven var ordenstudieledare för IOGT i Sverige då. Det var ett ideellt och väldigt ärofullt uppdrag som hela familjen deltog i lokalt. De ordnade dans i godtemplarlokalen till inhyrd orkester med ståfela, gitarr och dragspel och de ordnade lekaftnar för alla som ville vara med och sjunga, musicera och spela sketcher.
”Det var vettiga alternativ till alkoholen”, sade Anna-Brita lyckligt. ”Vi hade bra fart på ungdomsverksamheten då. Och vart jag än går, så träffar jag på alla knattar som var med och spelade blommor och tomtar i våra pjäser. Det är bara det att de har blivit så mycket större nu.”  
Anna-Britas hjärta klappade särskilt hårt för scoutkåren i vilken åtta flickor och åtta pojkar utgjorde elitpatrullerna. Medlemsantalet växte snabbt till 265 ungar som alltså delades in i blåvingar, vargungar, patrullscouter och seniorscouter. De grillade korv, lagade pinnbröd och fick lära sig att leva efter scoutlagen: Man ska visa respekt för Gud och hans ord. Man ska vara en ärlig och god kamrat. Man ska skydda naturen och ta ansvar för sig själv och andra.
”Och så var det något om att man skulle ha respekt för överheten”, skrattar Karin Dahl-Strandin. ”Vi sa åt mamma att det där var nog lite förlegat. Vi tyckte att det räckte med att man ska uppföra sig som folk.”
Anna-Brita engagerade sig allra mest i sina egna barn. När de växte upp hade familjen periodvis ett hembiträde som skulle bli skolkökslärarinna och därför behövde praktik. Hon fick följa familjen överallt och sköta hushållet, till och med till sommarstugan på Västkusten.
”Vi hyrde den där stugan för att barnen skulle få vistas i en fin sommarmiljö”, sade Anna-Brita. ”De badade mycket och var nog mer under än över vattenytan.”
Karin berättar att det var doktorn som rekommenderade sol och salta bad sommaren 1947. Lillebror Gunnar hade fått psoriasis. Anna-Brita smorde inom honom med salvor men det var semestern på Västkusten som gjorde susen.
”När vi kom hem hade han bara en liten, liten prick kvar innanför badbyxorna. Det ledde till att vi allihop tvingades bada utan baddräkt sommaren därpå. Det var bara att finna sig. Allt för att Gunnar skulle bli kvitt sina utslag.

Idyll i Bruna villan


Några år senare, berättade Anna-Brita, arbetade Birgitta i lanthandeln om somrarna när hon och syskonen inte strövade omkring i blåsippsbackarna och samlade herbarium. Vintertid åkte de ofta skridskor på sjön och på isbelagda lergropar. Det var spiskrokar som gällde då, halvrör och så småningom bandyrör. När det började lacka mot jul satte Anna-Brita upp ett litet julspel med barnen
som glada aktörer. De sjöng, läste dikter och spelade små pjäser i fantasifulla kostymer.

”Mamma tyckte helt enkelt om att leka”, säger Karin Dahl-Strandin. ”Så fort hon och pappa fick gäster så skulle vi barn uppträda och få applåder.”
Anna-Brita lärde barnen att dansa gammeldans också. Om lördagskvällarna drogs köksbordet åt sidan och radion knäpptes på. Efter sexnyheterna följde nämligen alltid Musiktimman. Programmet inleddes med en marsch varpå vals, hambo och schottis tog vid. ”Då dansade vi med mamma. Hon gjorde alla våra lördagskvällar mysiga. När vi lyssnade på Karusellen med Lennart Hyland i radion, bakade hon radiokaka med choklad och kex i. Pappa var allvarlig och alltid upptagen. Han fick inte störas. Han hade ingen tid att slösa bort på underhållning, sa han.”

Karin beskriver sin pappa som en typisk folkbildare. Han for runt och föreläste i astronomi, fysik och kemi. Åren 1955-1956 var han dessutom kommunstyrelsens ordförande i Vallentuna sedan partierna bett honom ställa upp för att hindra Gustaf ”Bonn-Nisse” Nilsson från att komma till makten.
”Vi barn tyckte att pappa var väldigt sträng. När vi såg Marting Ljung parodiera en föreläsare på Ideonteatern en gång brast vi alla ut i skratt. Han var som en karikatyr av pappa. På söndagarna efter middagen, när det var diskat och klart, körde han oss på porten. Gå ut och lek! Det var inte lönt att försöka kom undan, det var bara att traska ut. Då skulle mamma sova middag, sa han. Och det behövde hon ju också. Oftast lekte vi tillsammans alla fyra men ibland stod vi bara och tjurade, tills mamma hade vaknat och vi fick komma in igen.”
Tolv år efter flytten till Vallentuna gick flyttlasset 1959 vidare till Lidingö där Sven hade tillträtt en rektorstjänst vid Breviks folkhögskola. Bruna villan såldes till Ingvar Lidskog som var politiskt fostrad av makarna Dahl och som så småningom tog över som kommunstyrelsens ordförande. Det var emellertid med en sorg i hjärtat som Anna-Brita lämnade sitt Vallentuna. Scoutkåren kunde hon emellertid inte skiljas från, så en gång i veckan for hon hit för att elda i scoutstugans kamin och lära ungarna vett och sans.

Och vännerna kom…


Så kom skilsmässan 1961 som blev Anna-Britas stora livstrauma. Maken Sven bröt upp från familjen och gifte om sig med Klara Brits som var en gemensam vän. De hade umgåtts en tid bakom Anna-Britas rygg, ett svek som hon aldrig kom över.
”Mina syskon tog en tid avstånd från pappa för att mamma var så ledsen”, säger Karin Dahl-Strandin. ”Det som hände var svårt för oss alla. Vi hade ju tyckt att det var så roligt när Klara kom och hälsade på. Men hon fick det inte så lätt. Pappa var väldigt sjuk de sista åren. Han fick både skelettcancer och Parkinsons sjukdom.”
Anna-Brita bestämde sig för att flytta tillbaka till Vallentuna där hon kände sig trygg och där vännerna fanns. KG Jonsson på Oppgården som då var en av kommunens och centerpartiets ledande politiker, tipsade om huset på Björkhagsvägen 9 i Ormsta varpå Anna-Brita började packa. 
”Flyttlasset gick dagen före julafton”, säger Karin Dahl-Strandin. Mamma och jag blev kvar på Lidingö för att skura ur lägenheten innan Gunnar kom och hämtade oss några timmar senare. Vi åkte ut till Vallentuna där de andra redan var i full gång med att få allt på plats. Birgittas dotter Anna var så liten då att hon sov i sin insats som stod i badkaret. Vi var inte färdiga förrän klockan tre på natten, när vi dödströtta beslöt oss för att sjunga in julen, som vi alltid hade gjort om julaftonsmorgnarna. Mamma spelade på pianot och vi sjöng alla de gamla, välkända julsångerna. Sedan somnade vi allihop där vi kunde hitta en plats att vila på. Vid niotiden på morgonen, när vi drack vårt morgonkaffe, ringde det på dörren. Det var barnen Ek – Gunilla, Inga-Britt och Björn – som stod utanför dörren med en fin julgran. De var ju scouter alla tre så de visste att mamma höll på att flytta tillbaka.” 
Anna-Brita var i hela sitt återstående liv alltid mycket rörd, när hon berättade om julaftonen 1961. Efter barnen Ek kom nämligen den ena vännen efter den andra med julmat, pynt och klappar.
”Det blev trots allt en jul det året också”, sade hon.
Anna-Brita var snart lika engagerad i politik och föreningsliv som hon alltid tidigare hade varit. Hon blev bland annat kommunens första fritidsnämndsordförande. 
Birgitta hade blivit politiskt engagerad som student på grund av bristen på barnomsorg. Som byråsekreterare och senare byråchef på Sida hade hon dessutom fått resa runt i tredje världen vilket så småningom fick henne att ta politisk ställning.
”Vi har av nykterhetsskäl, på grund av skolfrågor och av religiösa skäl alltid varit folkpartister i vår familj”, kommenterade Anna-Brita sin dotters vägval. ”Birgitta hem och sade, att hon hade sett så mycket elände i världen att hon måste byta parti. Hon hade sett hur människor rika som troll inte brydde sig det minsta när deras landsmän svalt ihjäl på gatorna. Hon ville arbeta aktivt för en rättvisare fördelning av jordens resurser och det ville hon göra inom socialdemokratin. Jag förstod att det var hennes livsuppgift så jag opponerade mig inte.”




Familjen viktigast av allt


”Mamma var en folkfrisinnad folkpartist”, som hon sa. ”Hon menade att det var lite speciellt och inte jämförbart med vanliga folkpartister”, säger Karin Dahl-Strandin som likt sin syster Birgitta är aktiv socialdemokrat.
”För mamma stod de sociala frågorna i fokus. Hennes övertygelser stämde väl överens med socialdemokratin fast det visste hon inte själv då. Hon hade en borgerlig bakgrund och i den miljön var det nog lite fult och suspekt att vara socialdemokrat eller socialist. Det är du som har fostrat oss, brukade vi säga för att retas lite. På slutet lämnade hon mycket riktigt folkpartiet som hon tyckte hade tappat bort de sociala frågorna. De två sista valrörelserna var hon faktiskt medlem hos oss.”
Birgitta blev småningom riksdagsledamot för socialdemokraterna och stack som sådan fram hakan i kärnkraftsdebatten likaväl som hon chockade folk med att amma sitt barn i riksdagen. Så småningom blev hon miljö- och energiminister och slutligen riksdagens talman. I dag har hon avgått med pension men är Senior Advisor åt FN:s generalsekreterare Kofi Annan. Hon är gift med Enn Kock och mamma till Anna, Kerstin och Matti.

Karin drömde länge om att bli skådespelerska men Anna-Brita menade, att hon först borde ha ett ordentligt yrke. Det slutade med att hon blev lärare likaväl som hon blev mamma till Anna-Karin och Jerk. Hon är numera gift med Hans Strandin som är oppositionsledare för socialdemokraterna i Vallentuna.
”Med min man Hasse följde även barnen Henning, Annika och Johanna till familjen. Mamma tog dem till sig likaväl som hon tog till sig alla andra barnbarn”, säger Karin Dahl-Strandin.
Gunnar är maskiningenjör, gift med Annika och pappa till Björn och Elisabeth. Ragnar är byggnadsingenjör, gift med Gunnel och pappa till Lena och Anders. Gunnel Orselius-Dahl är numera (2004) vice ordförande i kommunstyrelsen för folkpartiet och därmed Vallentunas näst mäktigaste politiker.
”Anna-Brita är min förebild”, säger Gunnel Orselius-Dahl. 
De fyra barnen och de 12 barnbarnen har tillsammans gett upphov till en ständigt växande skara barnbarnsbarn som Anna-Brita njöt av så länge hon levde. 
”När barnbarnen var små gnabbades de om, om jag var mormor eller farmor”, skrattade hon. ”Till sist sa Gunnar åt dem att kalla mig marmor!”
Anna-Brita följde sina barn och deras familjer med ett aldrig vikande intresse. Nästan dagligen stod de i kontakt med varandra. Mest i rampljuset stod förstås Birgitta under åren som riksdagsman, minister och talman. Det var därför med stolthet som Anna-Brita påpekade att Birgitta övertog ordförandeklubban i Vietnamkommittén efter förebilden Gunnar Myrdal.
”När Birgitta blev energiminister kände jag direkt att det var rätt för henne. Hon satte sig snabbt in i frågorna. Biologi var ett av hennes bästa ämnen. Tänk bara att hon tog sina flitpengar som ung och köpte bröd i Gustavssons affär bara för att kunna mata småfåglarna.”

På äventyr i New York


När Anna-Brita fyllde 70 år uppvaktades hon av sina scouter med en stor summa pengar för vilka hon skulle få en resa till valfritt mål. När Birgitta året därpå blev FN-delegat och disponerade en våning i ett hotell intill FN-högkvarteret i New York kunde därför Anna-Brita följa med.
”Birgitta lade till de pengar som saknades och vi fick tre härliga veckor tillsammans i Amerika. Det var bara hon och jag och vi hade det så trevligt. Alla var artiga mot mig och jag fick följa med överallt. Vi fick biljetter till fina konserter, vi åkte med Gray houndbuss till Washington och vi tillbringade en helg i bergen i Boston. Det var en fantastisk upplevelse! Jag hade aldrig kunnat drömma om att jag skulle få vara med om något liknande”, sade Anna-Brita. Ändå var hon tacksam över att få komma hem till Sverige igen. Med i bagaget bar hon minnet av Amerikas glittrande yta men även smuts och fattigdom.
”Sexfiliga vägar kan de ha men soporna ligger lika förbaskat kvar på gatorna. Så har vi det i alla fall inte i Sverige!”
På mammors vis månade Anna-Brita om sin kringflackande dotter som naturligtvis arbetade alldeles för hårt. När Birgitta kom på besök flyttade hon ut ur sitt sovrum och bäddade åt Birgitta i husets bästa säng. Rummet hade fönster mot trädgården som Anna-Brita alltid med stor omsorg påtade i. Där fanns varken bilar eller klockor som kunde störa.
”Birgitta brukar säga att hon blir som en ny människa när hon får sova en hel natt”, sade Anna-Brita. ”För det mesta får hon ju inte många timmars sömn.”
På mammors vis oroade hon sig också för sina kära. Speciellt för Birgitta som var en officiell person och därmed särskilt utsatt sedan statsminister Olof Palme hade skjutits på öppen gata 1986.
”Jag är rädd, att det ska hända henne något förfärligt. Hon har så mycket att göra. Det är rent underligt att hon hinner med allt. Men så är det i regeringen. De har så viktiga arbetsuppgifter. Samtidigt finns det så många illasinnade människor. De lever farligt och hela tiden finns risk för kapningar och bombhot när de reser kors och tvärs över jorden. Jag försöker att inte vara orolig men är det ändå. Jag är väl bara gammal…”



Med utsikt över Kyrkängen


Som pensionär var Anna-Brita med om att bilda pensionärsföreningen KOM där hon styrde och ställde med en aldrig sinande energi. Hennes uppgift var att försöka höja livskvaliteten för sina jämnåriga kompisar på ålderns höst. Hon ordnade studiecirklar, utflykter och sammankomster ock såg till att varenda pensionär inom räckhåll hade fullt upp.
Samtidigt deltog hon med stor entusiasm i scoutlivet  och fortfarande stod hon i spetsen för majblommekommittén. Det var hon och ingen annan som beställde hem vad kommittén trodde skulle gå åt av majblommor varje år. Och det var hon som fördelade blommorna mellan scoutkårerna och såg till att försäljarna fick ordentliga lådor att förvara dem i. Miniorscouterna sålde för 250 kronor medan juniorerna sålde för 500 kronor och patrullscouterna för 1000 kronor.
”Det gäller att sälja slut på alltihop så att det blir ett netto i kassan, sa Anna-Brita. Vi betalar tillverkning, distribution, förpackning och frakt. Sedan går 10 procent till vetenskaplig forskning kring barnsjukdomar. Nettot som blir kvar stannar i Vallentuna.” Majblommekommittén får tips från skolsköterskor och lärare varpå vi fördelar pengarna till barn med särskilda behov. Det kan gälla barn som behöver en meningsfull sommarledighet till exempel.
Försäljningen låg alltid på topp. Det såg Anna-Brita till. Men det var svårt att nå ut till ytterområdena där gårdarna ligger glest, tyckte hon. Själv stod hon på Konsum som då hette Domus och sålde majblommor både fredagar och lördagar.
”Det är så roligt att arbeta för barn. Om jag blir trött så får jag tänka på det”, sade Anna-Brita våren 1987, när både hon och majblomman fyllde 80 år.
Så dog Sven på Sveriges Nationaldag 1988. Karin hade vakat vid hans sida när han plötsligt bad att få tala med Anna-Brita.
”Jag var säker på, att han ville säga förlåt så Hasse körde som en biltjuv med mamma i baksätet”, säger Karin Dahl-Strandin. ”Tyvärr hann hon inte fram.”
Den kvällen firades Nationaldagen traditionsenligt vid Väsby kvarn. Anna-Brita var där klädd i sin scoutdräkt precis som vanligt. Men inget var som vanligt. Det syntes på hela hennes kroppshållning när hon sjönk ihop och satte sig en stund bland backsipporna. 
Några år senare drabbades hon av en lätt hjärtinfarkt och en mindre propp i hjärnan. I tre veckor låg hon på sjukhus innan hon var på benen igen positiv och glad som alltid. Från 1991 fick hon emellertid dras med såväl hjärtförstoring som högt blodtryck.
”De är så duktiga och vänliga på vårdcentralen att det inte är klokt”, sade hon och visade upp sin nya, fina trehjuling med tre cykelkorgar att stoppa varor i.
”Jag får inte bära tunga saker men jag får cykla. Det är bara bra för hjärtat”, konstaterade hon.
Åren har gått och Anna-Brita finns inte mer. 
Den 10 mars 1997 gick hon ur tiden efter en betydligt kraftigare hjärt- och hjärninfarkt. Men hon var pigg och vital in i det sista. Så sent som dagen innan sin död var hon med på födelsedagskalas hos ett av barnbarnen.
”När vi nådde fram till akuten var mamma inte längre kontaktbar”, säger Karin Dahl-Strandin. ”Men hon levde ändå tills alla fyra barnen var på plats.”
Birgitta lämnade i all hast ett statsbesök i Tyskland och Gunnar tog första bästa flyg från London. Inom bara några timmar förenades de med Karin och Ragnar hos Anna-Brita på sjukhuset.
”Alla fyra fick varsin stund med mamma”, säger Karin Dahl-Strandin. ”Och för varje barn som kom till sjuksängen blev hennes bekymmersrynkor alltmer utslätade. Sedan stod vi där tillsammans och pratade med henne. Vi såg hur hon slutade leva och när hon dog var hon alldeles fridfull. Det är minnet vi bär med oss.”
Om Anna-Brita hade fått leva vidare så hade hon fyllt 90 år den sommaren. Det blev inte så. Hon begravdes på skärtorsdagen på Vallentuna kyrkogård strax intill Kyrkängen, där hon så många gånger lekte lekar och trådde midsommardansen i gröngräset.
”Vi ville att mamma skulle få ha det just så”, säger Karin Dahl-Strandin.




Anna-Brita Dahl berättar om scoutrörelsen från parkscenen i Kommunalhusparken.

söndag 14 januari 2018

Hetsjakt på Calle Jonsson

Om någon är utsatt för hetsjakt så är det Calle Jonsson och hans familj. I åtta år har grekiska staten lekt en fruktansvärd katt-och-råtta-lek med dem. Nu beskylls såväl han som föräldrarna för förtal av grekiska staten. Detta i ett land där invånarna har rätt att fritt yttra sig om allt. Jag hoppas verkligen att svenska staten ryter ifrån och att svenska folket bojkottar Grekland som turistland./Monica

Calle Jonsson stannar i Sverige!

– Jag som advokat förstår ingenting över huvud taget av hur det grekiska rättssystemet fungerar, säger familjens advokat Leif Silbersky.
Ursprungligen gäller misstankarna att Calle Jonsson ska ha knivskurit en man på Kos 2001. Fyra år senare friades Jonsson av hovrätten på Rhodos. Sedan dess har Högsta domstolen i Grekland beslutat att hela rättegången ska tas om, med ny domare och ny jury, vilket inte har skett.


I år dök plötsligt nya anklagelser upp. Men denna gång inte bara mot Calle Jonsson utan även mot hans föräldrar. Enligt åklagaren har Jonsson spridit rykten om att grekisk polis torterat honom och föräldrarna ska ha bekräftat uppgifterna. Därför är de alla tre nu misstänkta för falsk angivelse, mened och förtal och har kallats till domstolsförhandlingar på Rhodos den 10 april. Detta utan att någon förundersökning presenterats och utan att föräldrarna hörts.


– Vi kan inte acceptera i en rättsstat att man kallas direkt till domstol utan att folk hörs först och får lämna sina synpunkter på en eventuell anklagelse. Därför kommer familjen inte att åka, säger Silbersky till TT.
Hur familjen kommer att ställa sig till eventuella kallelser längre fram kan han inte svara på.

TT 9 april 2009

Fakta Wikipedia:
Carl Mikael (Calle) Jonsson, född 9 juni 1983 i LångträskPiteå kommun, bosatt i Vallentuna, är en svensk medborgare som greps i juli 2001 på den grekiska semesterön Kos som misstänkt för att ha knivskurit en grekisk man. Jonsson, som nekade till alla anklagelser, satt häktad fram till i februari 2002 då han släpptes mot borgen och lämnade landet. Den efterföljande utdragna rättsprocessen mot Jonsson skapade stor uppmärksamhet i svenska medier.
Den egentliga rättegången skulle ha hållits i 
Grekland hösten 2003, men uteblev då Jonsson vägrade att infinna sig eftersom han förklarat att han inte hade något förtroende för det grekiska rättssystemet. Hösten 2004 begärde Grekland honom överlämnad enligt den nya europeiska arresteringsordern. Efter prövning av utlämningen i både tingsrätten och hovrätten överlämnades Jonsson i januari till grekisk polis.
Den attackerade greken, Christoforos Serdaris, och en vän till denne pekade i rättegången ut Jonsson som skyldig. En 
DNA-analys visade att offrets blod fanns på Jonssons tröja. Jonssons försvarare, advokat Leif Silbersky, menade i sin tur att utpekanden skedde efter påtryckningar av polisen och att det fanns tveksamheter kring DNA-analysen. Den 12 april 2005 frikändes Jonsson från anklagelserna.
I slutet av november 
2006 meddelade Högsta domstolen i Grekland att rättegången ska tas om från början. Detta eftersom det bland annat ej anses klarlagt "huruvida den tilltalades tröja kom i kontakt eller ej med lidandens byxor och skor"[1].
Den 
19 november 2007 skulle Calle Jonsson medverka vid en ny rättegång i Grekland, men denne har skjutits upp på obestämd tid på grund av en advokatstrejk.
Åklagarmyndigheten på 
Rhodos har i februari 2009 skickat en begäran till Attunda tingsrätt att såväl Calle Jonsson som hans föräldrar ska delges misstanke om falsk angivelsemened och förtal. När Jonsson förhördes om mordet (OBS! ska rimligen vara som värst mordförsök då offret lever/MA) sade han att han hade blivit torterad av grekiska poliser. Den grekiska åklagaren anser att Calle Jonsson spridit rykten om poliserna, och hans föräldrar anklagas för att ha bekräftat uppgifterna om tortyr. Familjen är kallad till förhandling på Rhodos den 10 april 2009.
(bilden togs när Calle friades från misstankar och släpptes 2005)
______________



Min intervju med den fantastiskt fina Katarina Jonsson
var publicerad i Allas Veckotidning 2005.


Katarina Jonsson ser liten och trött ut där hon sitter vid köksbordet i sin nya bostadsrätt. En dryg månad har gått sedan hon flyttade in. Ändå har hon knappt varit här. Hon har tillbringat veckorna på Kos och Rhodos där rättegången mot sonen Calle har väckt uppmärksamhet. Anklagad för mordförsök och vapenbrott riskerade han att dömas till 25 års fängelse. Calle frikändes emellertid på alla punkter av en enig jury och kunde åka hem med familjen. Fyra års helvete var därmed över. Nu återstår att sätta punkt och steg för steg ta sig tillbaka till livet. 

– Jag är väldigt lättad, säger Katarina. Samtidigt känns det som att livet har trasats sönder. Min obekymrade artonåring som åkte iväg till Kos kom aldrig tillbaka. Calle har åldrats. Man gör det i grekiskt fängelse. Så det är svårt att känna jublande glädje. Jag måste läka mig själv precis som Calle måste göra det. Därför känner jag ett stort behov av att få vara ensam. Jag har fullt upp med att komma tillbaka till livet.

Det var med stor tvekan som Katarina och Gösta Jonsson i juli 2001 släppte iväg sonen Calle till Kos för en veckas hålligång med kompisarna ur hockeylaget. Där fick han dela rum med två andra grabbar och ringde för säkerhets skull hem varje dag. En vecka senare skulle familjen återförenas i Luleå.

– Vi var på väg till vårt hus där, när dramatiken på Kos utspelade sig. Vi behöll det när vi 1998 flyttade till Vallentuna. Då hade jag lämnat jobbet som undersköterska för att i stället plugga i Uppsala och ta en magisterexamen i sociologi. För Gösta, som är rörmokare, var det inte särskilt svårt att få jobb i Stockholm.

Calle och hans kompisar roade sig på ett strandparty den där ödesdigra kvällen. När de andra gick hem dröjde sig Calle kvar med en flicka för att sedan ensam gå till hotellet. Han blev emellertid rånad av två män och knivstucken i armen.

– Calle tog sig till hotellet, virade en handduk om armen och gav sig av till akuten. Samtidigt pågick ett bråk några kvarter bort där servitören Christoforos Serdaris blev knivskuren med åtta knivhugg. Polisen började därför söka efter en blodig gärningsman. De grep en norrman som de misshandlade svårt för att han hade lämnat in en blodig tröja till en tvättinrättning. 

På akuten fick de tips om Calle varpå de stormade in på hotellrummet. Grabbarna förstod ingenting. De fördes till sjukhuset för att konfronteras med Serdaris men varken han eller hans kompis kunde peka ut en gärningsman. Poliserna blev ursinniga och en kvinna från ambassaden hörde hur förhörsledaren skällde ut offret, pekade på Calle och sa att det var han. Serdaris och hans kompis skulle minsann inte ifrågasätta polisens arbete!

Svenskarna släpptes men några timmar senare kom polisen tillbaka. Calle blev livrädd och flydde till receptionen för att få hjälp. Han greps och fördes iväg medan kompisarna flydde till stranden övertygade om att de hade sett Calle för sista gången.
– De vågade inte återvända till hotellet. De stannade på stranden hela natten och fick hjälp av några danskar att hämta bagaget. Sedan tog de sig till flygplatsen och åkte hem. Stackars Calle! Han måste ha känt sig väldigt rädd och övergiven.

Familjen var framme i Luleå när en av Calles kompisar ringde och sa, att något hemskt hade hänt på Kos och att någon var död.
– Jag var säker på att det var Calle! Vi ringde resebyråns jourtelefon men fick inget svar. Först på morgonen kunde vi nå ambassaden som meddelade att Calle satt anhållen. Åh, vilken lättnad! Vi hade ju trott att han var död. 

Nu återstod bara att reda ut alla missförstånd. Det var emellertid lättare sagt än gjort. I 50 graders värme satt Calle inspärrad med handfängsel som skavde in i handlederna tillsammans 20 båtflyktingar. Hygienen lämnade allt i övrigt att önska. En gång om dagen spolades alla fångarna av med en vattenslang.

– Calle togs varje dag in i ett förhörsrum där han fick stå på knä med handfängsel medan poliserna misshandlade honom, spottade honom i ansiktet och förnedrade honom på alla sätt. Vi ska knulla dig i röven, hotade de. Eller vill du hellre att vi kör upp batongen? Blir du inte dömd till minst tio års fängelse, så skär vi halsen av dig direkt! 

Calle var skräckslagen och grät vilket hetsade upp poliserna. De struntade i att göra en brottsplatsundersökning. Likaså blandade de Calles tröja med Serdaris blodiga kläder i en påse. Det är alltså inte särskilt märkligt att Serdaris DNA fanns på Calles tröja.

– Misshandeln tog inte slut förrän vi hade lyckats ordna advokaten Vasilis Drossos som sedan skötte rättegången. Efter en tid fick Calle dessutom ringa hem. Det var underbart att höra hans röst. Men vi sa inte så mycket. Orden stockade sig. Jag ville åka dit direkt men blev övertalad att stanna hemma. Det ska den grekiska polisen vara glad för. Jag hade inte varit lätt att tas med.

Enligt grekisk tradition är det viktigt med en äldre, närstående mansperson som karaktärsvittne. Katarinas styvfar, kriminalinspektör Roger Kassfeldt, for därför till Kos med sin kollega Eric Livbom.
– De blev inte ens inkallade som vittnen. Än mindre kom de hem med Calle, som jag hade hoppats. Men de fick åtminstone träffas. Calle var i väldigt dåligt skick när vakterna kom med honom. Han var uttorkad, hade kramper och kände stundtals inte ens igen dem.

Några veckor senare fördes Calle - fastkedjad vid en stolpe ombord på en båt - till ungdomsfängelset i Avlona utanför Aten där våldtäkter och misshandel bland fångarna hör vardagen till.
– Om vi i Sverige hade hållit djur i burar som de grekiska fängelsehålorna, så hade vi fått hälsovårdsnämnden på oss, säger Katarina bittert. Det är mycket värre där än vad de flesta svenskar kan föreställa sig.

Katarinas dagar blev till en enda lång väntan. Hon tvingades avbryta sina studier. Det var stört omöjligt att koncentrera sig.
– Jag ringde UD, ambassaden, konsulatet, politiker och EU-parlamentariker men fick inte hjälp någonstans. Men försäkringskassan drog in vårt flerbarnstillägg. Calle bodde ju inte hemma längre, sa de.

Calle fick, med hänvisning till EU-medlemskapet, ingen rättshjälp från Sverige. Han fick söka sin rättshjälp i Grekland, sa UD. Att Grekland inte hade mycket att erbjuda spelade ingen roll. Calle fick varken tolk- och översättningshjälp från svenska ambassaden. Ensam satt han i sin fängelsehåla med alla handlingar på obegriplig grekiska. Hela hans rättssäkerhet stod och föll med familjen.

– Till sist beslöt vi oss för att kontakta media. Vi insåg att det var vår enda chans. Dagens Nyheter skrev en artikel. Sedan brakade det loss ordentligt. Några dagar senare satt vi i TV4:s morgonsoffa. Det var där vi träffade Leif Silbersky som, på eget initiativ, erbjöd sig att hjälpa oss. Vi har inte betalat honom en krona under den här tiden. Han har stått för alla kostnader själv. Jag kommer aldrig att kunna tacka honom nog.

Calles vistelse i Avlona var kanske värst av allt. För att överleva måste han ständigt vara på sin vakt mot de 4000 andra fångarna. Han delade emellertid cell med fem albaner som just då hade makten varför han kom att stå under ett visst beskydd. Att Katarina och Gösta då och då kunde bära in skor, tröjor och mat till albanerna gjorde förmodligen också sitt till.

– Under den perioden fruktade jag faktiskt för Calles liv, säger Katarina. Albanerna tog hans kläder och gav honom utslitna plagg för att han skulle få vara ifred. Men det var dagligen ett fruktansvärt liv bland fångarna som sprang omkring maskerade och slogs med käppar. Vi kunde till och med höra det när Calle ringde hem. För vår skull ringde han varje dag. Vi ville ju veta att han var vid liv. 

Det fanns en telefon i fängelset och fångarna fick stå i kö för att ringa collect call. Jag satt på sätt och vis också i fängelse. Jag bar telefonen med mig överallt om Calle skulle ringa. Handla och gå till tvättstugan gjorde jag bara när jag visste att han satt inlåst. Vi fick fruktansvärda telefonräkningar som kunde sluta på över 30 000 kronor. Men det spelade ingen roll. Det fick kosta vad det ville.

Katarina försökte räcka till för de tre andra barnen. Men det fanns morgnar när hon inte ens ville går ur sängen. Ändå gjorde hon det.
– Jag steg upp, duschade och gjorde det allra nödvändigaste. Men familjen fick inte så mycket mer av mig. Det förstår jag nu. Jag räckte inte till. Men de var duktiga, gick i skolan och skötte sig ändå. Så kom julen med klappar, julmat och julgran. Familjen tände ljus och såg på Kalle Anka men tankarna var hos Calle.

– Det var minusgrader i fängelset då. När Calle ringde på julafton försökte han trösta mig. Vi får extra god mat i dag, sa han. Det var inte sant. Så här efteråt beundrar jag honom för det.

Familjens ekonomi kördes snabbt i botten. De fick betala allt från lakan och handdukar i fängelset till översättningar, advokater, resor och telefonsamtal. Till och med UD:s samtal till Grekland måste de stå för. En för familjen okänd, blind man - Hans Ruuth i Luleå – samlade in 109 000 kronor och de sålde sitt hus i Luleå. När som helst kunde det trots allt komma ett erbjudande om borgen.

– Gösta var på Kos då. Han ringde en kväll och sa att Calle skulle friges mot en borgen på 136 000 kronor, förutsatt att pengarna fanns på den grekiska banken klockan nio följande morgon. Våra pengar var låsta i Norrland så jag kastade mig på telefonen och ringde UD för att be om ett kortfristigt lån till nästa dag. De vägrade. Vi kan inte använda skattebetalarnas pengar hur som helst, sa de. Leif Silbersky erbjöd sig att låna oss pengarna när banken öppnade nästa dag men då skulle det ju vara för sent. Till sist ställde en banktjänsteman i Luleå upp och gjorde transaktionen på övertid. Det blev Calles räddning.

Den 8 februari 2002 fördes Calle i handfängsel med båt från Aten till Rhodos för att friges mot borgen. Den här gången hade han sällskap av sin pappa och fick till och med gå på toaletten. Dagen därpå kom de hem till Arlanda där de möttes av familjen, ett 50-tal kompisar och ett stort mediauppbåd. Calle berättade att hans tilltro till det grekiska rättssystemet var lika med noll. Samtidigt varnade han andra ungdomar för semesteröar med festprofil.

– Uppdrag Granskning har ju visat hur guiderna går längs bargatan med tonåringarna så att de ska dricka så många shots som möjligt. De har procent på det. Sedan lämnar de ungarna åt sitt öde. Det är klart att det blir stökigt. Den grekiska polisen måste ju tycka att det är vidrigt. Jag är säker på att Calle fick klä skott för det. De ville statuera exempel.

Väl hemma valde Calle att inte berätta så mycket. Han vill bara glömma och gå vidare.
– Det är som om han försöker skydda mig, säger Katarina. Han vänder det inåt och sörjer i sin ensamhet. Det gör fruktansvärt ont att tänka på. Själv fick jag stöd och hjälp av en präst som kom hem till oss när Calle hade blivit häktad och vi var i chocktillstånd.

Calle gjorde sin militärtjänst, utbildade sig till hockeydomare och kunde småningom börja jobba. Katarina återupptog och avslutade samtidigt sina studier. I dag är hon färdig biståndshandläggare inom äldreomsorgen.

I juni 2002 lyckades familjen få rättegången uppskjuten och i december samma år fick Calle ett erbjudande från Serdaris att för 16 000 kronor köpa sig fri. Han vägrade. Det skulle vara detsamma som att erkänna, tyckte han. 

I oktober 2003 kallades Calle till en ny rättegång som han, med Leif Silberskys hjälp, vägrade infinna sig vid. Allt med stöd av utlämningslagen från 1957 enligt vilken regeringen avgör om svenska medborgare ska lämnas ut för lagföring utomlands eller ej. I juni 2004 greps Calle av polisen en kväll sedan en ny arresteringsorder hade kommit från Grekland och han lämnat föräldrahemmet för att gå på grillfest.

– De hade spanat på honom hela dagen och helt enkelt väntat ut honom. Några timmar senare ringde han från Kronobergshäktet och dagen därpå var det förhandling i tingsrätten. Då gällde fortfarande den gamla utlämningslagen så Calle frigavs. I juli antog emellertid Grekland den nya lagen som nu är gemensam för EU och som innebär att de europeiska domstolarna ska samarbeta och underkasta sig varandra. I oktober kom så en ny arresteringsorder varpå Södra Roslagens tingsrätt beslutade utlämna Calle.

– Han fick tillbringa natten innan på Kronobergshäktet, säger Katarina. När vi lämnade honom där kände jag mig som den största svikaren någonsin. Det hade dittills varit otänkbart för mig att Sverige – hans eget land - skulle kunna lämna ut honom.

Calle överlämnades till grekisk polis på Arlanda i januari 2005 och fördes till häktet på Kos. Där har han suttit de senaste månaderna bland 30 andra fångar i samma rum. Pappa Gösta följde emellertid med till ön och snart kom den övriga familjen efter.
– Det var viktigt för oss att vara tillsammans. Den här gången skulle ingen behöva sitta här hemma i ovisshet och vara orolig. För mig var det första besöket på Kos. Vi tittade på hotellet där Calle hade bott och fann platsen där han blivit rånad likaväl som platsen där Serdaris blev knivskuren.

Calle frikändes slutligen av en enig jury trots att tolken knappt kunde svenska och än mindre förstod de juridiska termerna.
– När de sa att Calle var fri och alla rusade ut ur rättssalen satt jag bara kvar. Jag kunde nästan inte röra mig.

Calle fick hämta sina saker i häktet och familjen flög omedelbart hem. Då hade hans mellanhavande med den grekiska rättvisan kostat familjen närmare en miljon kronor.
– Jag hade 5 kronor och 25 öre kvar på kontot när vi kom hem. Och en avbetalningsplan till resebyrån på de 38 000 kronor som resan kostade med hotell, ombokningar och allt. Alla våra besparingar är borta, säger Katarina när telefonen plötsligt påminner om vardagen här hemma. Hon pratar en stund och får uppenbarligen ta emot ett glatt besked.

– Det var Calle, säger hon. Han fick jobbet. Han ska bli säljare nu. Så han har åkt för att köpa en ny kostym.

Några dagar senare träffar vi Calle och den övriga familjen. Han är en vältränad och artig kille som med ett oväntat fast handslag - för mammas skull - ställer upp för en sista fotografering. Några fler intervjuer blir det nämligen inte. Åtminstone inte på länge. Han har farit illa av det som hänt och måste få återgå till ett normalt liv.
– Vi är överens om att bara ställa upp för dem som har hjälpt oss, säger systern Elin. Så nu får det vara bra.

Pappa Gösta känner sig påtagligt obekväm med situationen och lämnar oss så snart fotograferingen är över. Han och Katarina har gått skilda vägar nu. De fyra år långa mardrömmen var mer än deras relation orkade med.
– Vi kunde inte stötta varandra till slut, säger hon. Så jag flyttade. Gösta bor kvar i vår gamla bostadsrätt och Björn och Olle har egna rum hos oss båda. Elin har ett eget boende och Calle bor hos sin flickvän. Nu måste jag ta tag i mitt eget liv.

Katarina funderar på att skriva en bok om allt som hänt. Hon skulle dessutom vilja hjälpa andra som sitter fängslade utomlands utan att få hjälp hemifrån. För de är många, säger hon.
– Framför allt vill jag varna alla som tänker åka utomlands. Råkar man illa ut och blir anklagad för brott så får man klara sig bäst man kan. Det finns ingen i hela världen som hjälper en. Regeringen och UD lämnade oss i sticket. Det är min största besvikelse nu när allt är över.
Monica Antonsson

Det var 2005.
I slutet av november 2006 meddelade Greklands HD att rättegången skulle tas om då det bland annat inte ansågs klarlagt om Calles tröja kom i kontakt med offrets byxor och skor eller ej. Rättegången den 19 nov 2007 sköts emellertid upp på obestämd tid. Den 10 april 2009 var det alltså dags för nya anklagelser, denna gång falsk angivelse, mened och förtal, mot såväl Calle som hans föräldrar. Det har följaktligen ingenting med ursprungsåtalet att göra.

2014 togs fallet med det blodiga knivdådet på Kos en ny vändning. Grekiska myndigheter utfärdade en europeisk arresteringsorder mot Calle Jonsson. Han förhördes av svensk polis 2015 och gick i oktober samma år under jorden. Ett drygt halvår senare - i juli 2016 - kunde han pusta ut när fallet preskriberades i Sverige. Det betyder att han inte kommer att lämnas ut till Grekland så länge han befinner sig i hemlandet. Regelverket skiljer sig dock från det svenska i många andra europeiska länder som - om polisen griper honom där - kan överlämna honom till grekiska myndigheter.  

lördag 8 juli 2017

Den vackra dubbelänkan i Marbella






Året Runt 1/91

Svenska Magasinet: Marbellasvenskar offer i Landsbanki-kollaps
Sydkusten: När smärtlindring sätts på sin spets
(Jag är inte helt säker på att det är rätt person)

torsdag 13 april 2017

Om äpplet, päronträdet och en snuvad lokalredaktör...

Jag har just sett sjunde avsnittet av dramathrillerserien Farang med Ola Rapace i huvudrollen. Serien är producerad av och sänds på C-More. Den utspelar sig i Thailand och får åtminstone inte mig att vilja resa dit. Ola Rapace är emellertid en upplevelse så stor han är.  

Jag kommer osökt att tänka på en mörk och regnig kväll i november 1986 - samma år som mordet på Olof Palme (28/2) och kärnkrafts- olyckan i Tjernobyl (26/4).

Sveriges kommunistiska parti (SKP) hade gått i graven, tagit avstånd från kommunismen och i stället skapat Solidaritetspartiet (SOL) med ett nytt förändrat partiprogram.

- Vi har gjort en grundläggande uppgörelse med den kommunistiska traditionen, sa partiordföranden Jan-Olof Norell.

Tidskriften Marxistiskt Forum gav samtidigt plats för tidningen Solidaritets-Gnistan (som vid ett tillfälle recenserade Vallentuna-Revyn, minns jag).

Jan-Olof Norell var lärare och bosatt i Vallentuna. Och som lokalreporter med bevakningsansvar måste jag naturligtvis dit och rapportera. Det är ju inte varje dag man har en partiledare i sin kommun att intervjua.

Partitoppen höll möte hemma hos Jan-Olof Norell den där kvällen i november och av någon anledning kom jag dit ganska sent. Kanske hade jag varit på ett annat uppdrag innan. Jag hade ju barn (och barnvakt) hemma så det måste ha varit något särskilt. Jag minns till och med att jag hade skjuts av en närstående så att jag skulle kunna komma hem fort.

Det visade sig att Jan-Olof var ensamstående pappa till en liten kille som låg och sov i rummet intill. Sånt föll man i farstun för på den tiden. Pappor som tog hand om sina barn stod högt i kurs. Ensamstående mammor var mest patetiska, fattiga och trista.
Ola Rapace
Onekligen lik pappa Jan-Olof Norell.

Jan-Olof Norells son var emellertid inte så liten som jag vill minnas nu. Med facit i handen kan man ju helt enkelt räkna. Sonen skulle snart fylla 15 år och höll sig antagligen bara undan den nyfikne lokalredaktören. Pär Ola Norell hette han då. Ola Rapace heter han idag drygt 30 år senare. Han och förra hustrun Noomi tog sig namnet Rapace när de var ett par. I dag är båda världsstjärnor.

Jag kom sedan att bevaka det lokala politiska livet tämligen intensivt i en herrans massa år. Minst fram till millennieskiftet. Solidaritetspartiet hade som mest tre mandat i kommunfullmäktige, om jag inte minns fel.

Jan-Olof Norell visade sig vara en riktigt, riktigt bra politiker som alltid stod på den lilla människans sida. Allt var hedersvärt hos honom. En seriös och mycket vänlig person. Andra profiler med stort civilkurage i partiet var Christine Nerelius och Göran Wiksell.

Men motståndet var hårt och kraftfullt i det mörkblå Vallentuna. 1989 gick Gnistan i graven och 1990 lades partiet helt enkelt ned. Jan-Olof Norell fortsatte arbeta som lärare och har åtminstone åldersmässigt numera gått i pension. Av allt att döma bor han kvar i den lägenhet där intervjun gjordes 1986 och där Ola Rapace alltså växte upp.

Att sonen Ola gick Teaterhögskolan i Göteborg 1995-1998 sa Jan-Olof Norell aldrig något om. Han hade hög integritet helt enkelt. Annars hade jag förstås försökt få en intervju med gossen. Så jag missade honom helt enkelt. När han så småningom dök han upp i tv-serien Tusenbröder 2002, Wallanderfilmerna 2005-2006, Maria Langs filmatiserade böcker och i den 23:e James Bond-filmen Skyfall 2012 hade han för länge sedan lämnat Vallentuna.

Inför den nu aktuella TV-serien Farang lyckades Aftonbladet fånga Ola för en intervju:
Ola Rapace: 
Polisen är lika kriminell som de kriminella 
Stor intervju med skådespelaren om nya storserien ”Farang”, machoepitet och politik: ”Det som finns här är en skendemokrati”Han tycker att Thailand är vidrigt, har inte mycket gott att säga om Sverige och skulle aldrig tänka sig att rösta. 
Andra saker som ”Farang”-aktuella Ola Rapace, 45, inte har mycket till övers för är machoepitet, folk i allmänhet och dagens demokrati.– Det som finns här är en skendemokrati. Det finns ingen anledning att lyssna på packet.
Det är oförlåtligt grått utanför fönstret och inte heller Ola Rapace är på ett soligt humör. Han hade hellre varit i Paris – hans hemstad sedan tre år tillbaka – istället för i Stockholm. Dessutom har han råkat bli dubbelbokad. 
Det är för att prata om dramathrillern ”Farang” som den 45-årige skådespelaren sitter i en soffa i Greta Garbo-sviten på ett hotell i centrala Stockholm. En hårförlängning avslöjar dock att han befinner sig mitt uppe i filmandet av något annat. 
Efter intervjun ska Ola Rapace åka direkt till inspelningarna av ”Hassel” för att göra stuntjobb hela natten. Han – som tagit över rollen som Roland Hassel som under 80-talets gjordes berömd av den nyligen bortgångne Lars-Erik Berenett – gör nästan uteslutande sina egna stunts.
– Ibland finns det sådant som man inte får göra på grund av olika försäkringsfrågor men annars gör jag allt.
Och om politik:
- Jag har aldrig röstat i något val.
Är du anarkist?– Jag tycker att det är larvigt att vara det också – det är politiskt och jag kan inte ställa mig under någon fana. Jag har aldrig köpt lögnen om demokrati. Det är bara hyckleri. Jag har aldrig röstat själv i något val. Min 17-åriga dotter säger åt mig vad jag ska rösta på och så gör jag som hon vill. Hon tror fortfarande på den bluffen. 
Har du något förslag på vad som skulle vara bättre än dagens demokrati?
− Det bästa skulle vara hitta en demokrati som var demokrati. Det som finns här är bara skendemokrati. Bara det att tjugo procent av idioterna röstar på Sverigedemokraterna – det finns ingen anledning att lyssna på packet. 
Läs hela artikeln här.