Ögonblicksbilder ur lokal- och veckopress
I samband med att jag påbörjat en storstädning modell grundlig här hemma inser jag att jag genom åren har porträtterat rätt många Vallentunabor också bland alla kändisar och andra intressanta personer. Jag har umgåtts med tanken på att samla dem i en bok men tiden är knapp så det lär aldrig bli av. Därför lägger jag upp dem här allt eftersom jag hittar dem så att ni ska kunna ta del av deras fantastiska levnadsberättelser. (Ni måste antagligen förstora bilden för att kunna läsa.) Jag har även tagit med några riksintressen.
Jag har nästan uteslutande jobbat med fotograferna Kurt Pettersson och Per Arvidsson.
Man ska komma ihåg att många år har gått sedan artiklarna skrevs. De är att se som ögonblicksbilder av hur det var för de intervjuade då. Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Folk har skilt sig, gift om sig och fått ännu flera barn. En del har sadlat om yrkesmässigt, flyttat till staden eller landet eller rent av emigrerat. Några av dem finns inte mer.
Jag tycker väldigt mycket om dem allihop så jag vill inte att deras berättelser ska samla damm i arkiv, klippböcker och hemma hos mig och bara glömmas bort. Om någon tycker illa vara så säg till.
Trevlig läsning! / Monica Antonsson

lördag 8 juli 2017

Den vackra dubbelänkan i Marbella






Året Runt 1/91

Svenska Magasinet: Marbellasvenskar offer i Landsbanki-kollaps
Sydkusten: När smärtlindring sätts på sin spets
(Jag är inte helt säker på att det är rätt person)

torsdag 13 april 2017

Om äpplet, päronträdet och en snuvad lokalredaktör...

Jag har just sett sjunde avsnittet av dramathrillerserien Farang med Ola Rapace i huvudrollen. Serien är producerad av och sänds på C-More. Den utspelar sig i Thailand och får åtminstone inte mig att vilja resa dit. Ola Rapace är emellertid en upplevelse så stor han är.  

Jag kommer osökt att tänka på en mörk och regnig kväll i november 1986 - samma år som mordet på Olof Palme (28/2) och kärnkrafts- olyckan i Tjernobyl (26/4).

Sveriges kommunistiska parti (SKP) hade gått i graven, tagit avstånd från kommunismen och i stället skapat Solidaritetspartiet (SOL) med ett nytt förändrat partiprogram.

- Vi har gjort en grundläggande uppgörelse med den kommunistiska traditionen, sa partiordföranden Jan-Olof Norell.

Tidskriften Marxistiskt Forum gav samtidigt plats för tidningen Solidaritets-Gnistan (som vid ett tillfälle recenserade Vallentuna-Revyn, minns jag).

Jan-Olof Norell var lärare och bosatt i Vallentuna. Och som lokalreporter med bevakningsansvar måste jag naturligtvis dit och rapportera. Det är ju inte varje dag man har en partiledare i sin kommun att intervjua.

Partitoppen höll möte hemma hos Jan-Olof Norell den där kvällen i november och av någon anledning kom jag dit ganska sent. Kanske hade jag varit på ett annat uppdrag innan. Jag hade ju barn (och barnvakt) hemma så det måste ha varit något särskilt. Jag minns till och med att jag hade skjuts av en närstående så att jag skulle kunna komma hem fort.

Det visade sig att Jan-Olof var ensamstående pappa till en liten kille som låg och sov i rummet intill. Sånt föll man i farstun för på den tiden. Pappor som tog hand om sina barn stod högt i kurs. Ensamstående mammor var mest patetiska, fattiga och trista.
Ola Rapace
Onekligen lik pappa Jan-Olof Norell.

Jan-Olof Norells son var emellertid inte så liten som jag vill minnas nu. Med facit i handen kan man ju helt enkelt räkna. Sonen skulle snart fylla 15 år och höll sig antagligen bara undan den nyfikne lokalredaktören. Pär Ola Norell hette han då. Ola Rapace heter han idag drygt 30 år senare. Han och förra hustrun Noomi tog sig namnet Rapace när de var ett par. I dag är båda världsstjärnor.

Jag kom sedan att bevaka det lokala politiska livet tämligen intensivt i en herrans massa år. Minst fram till millennieskiftet. Solidaritetspartiet hade som mest tre mandat i kommunfullmäktige, om jag inte minns fel.

Jan-Olof Norell visade sig vara en riktigt, riktigt bra politiker som alltid stod på den lilla människans sida. Allt var hedersvärt hos honom. En seriös och mycket vänlig person. Andra profiler med stort civilkurage i partiet var Christine Nerelius och Göran Wiksell.

Men motståndet var hårt och kraftfullt i det mörkblå Vallentuna. 1989 gick Gnistan i graven och 1990 lades partiet helt enkelt ned. Jan-Olof Norell fortsatte arbeta som lärare och har åtminstone åldersmässigt numera gått i pension. Av allt att döma bor han kvar i den lägenhet där intervjun gjordes 1986 och där Ola Rapace alltså växte upp.

Att sonen Ola gick Teaterhögskolan i Göteborg 1995-1998 sa Jan-Olof Norell aldrig något om. Han hade hög integritet helt enkelt. Annars hade jag förstås försökt få en intervju med gossen. Så jag missade honom helt enkelt. När han så småningom dök han upp i tv-serien Tusenbröder 2002, Wallanderfilmerna 2005-2006, Maria Langs filmatiserade böcker och i den 23:e James Bond-filmen Skyfall 2012 hade han för länge sedan lämnat Vallentuna.

Inför den nu aktuella TV-serien Farang lyckades Aftonbladet fånga Ola för en intervju:
Ola Rapace: 
Polisen är lika kriminell som de kriminella 
Stor intervju med skådespelaren om nya storserien ”Farang”, machoepitet och politik: ”Det som finns här är en skendemokrati”Han tycker att Thailand är vidrigt, har inte mycket gott att säga om Sverige och skulle aldrig tänka sig att rösta. 
Andra saker som ”Farang”-aktuella Ola Rapace, 45, inte har mycket till övers för är machoepitet, folk i allmänhet och dagens demokrati.– Det som finns här är en skendemokrati. Det finns ingen anledning att lyssna på packet.
Det är oförlåtligt grått utanför fönstret och inte heller Ola Rapace är på ett soligt humör. Han hade hellre varit i Paris – hans hemstad sedan tre år tillbaka – istället för i Stockholm. Dessutom har han råkat bli dubbelbokad. 
Det är för att prata om dramathrillern ”Farang” som den 45-årige skådespelaren sitter i en soffa i Greta Garbo-sviten på ett hotell i centrala Stockholm. En hårförlängning avslöjar dock att han befinner sig mitt uppe i filmandet av något annat. 
Efter intervjun ska Ola Rapace åka direkt till inspelningarna av ”Hassel” för att göra stuntjobb hela natten. Han – som tagit över rollen som Roland Hassel som under 80-talets gjordes berömd av den nyligen bortgångne Lars-Erik Berenett – gör nästan uteslutande sina egna stunts.
– Ibland finns det sådant som man inte får göra på grund av olika försäkringsfrågor men annars gör jag allt.
Och om politik:
- Jag har aldrig röstat i något val.
Är du anarkist?– Jag tycker att det är larvigt att vara det också – det är politiskt och jag kan inte ställa mig under någon fana. Jag har aldrig köpt lögnen om demokrati. Det är bara hyckleri. Jag har aldrig röstat själv i något val. Min 17-åriga dotter säger åt mig vad jag ska rösta på och så gör jag som hon vill. Hon tror fortfarande på den bluffen. 
Har du något förslag på vad som skulle vara bättre än dagens demokrati?
− Det bästa skulle vara hitta en demokrati som var demokrati. Det som finns här är bara skendemokrati. Bara det att tjugo procent av idioterna röstar på Sverigedemokraterna – det finns ingen anledning att lyssna på packet. 
Läs hela artikeln här.

onsdag 8 februari 2017

Ove Hahn, en dragspelskung och artistchef på Gröna lund i ledningen för kyrkofullmäktige i Vallentuna

Jag läser på nätet att någon är nyfiken på Ove Hahn, artistchefen på Gröna Lund som drog ut kontakten för världsstjärnan Jimmy Hendrix som aldrig ville sluta spela.

Det får mig att leta fram min mapp om Ove Hahn. Det första jag minns av honom är att han i mitten av 50-talet hade eget grammofonbolag. Han spelade in den lokala gruppen Red Shirt Skifflegroup, en EP på svenska och en på engelska. Jag har skivorna någonstans men hittar dem till min stora förvåning på nätet.

Femtonårige Anders Strid var sångare i bandet och jag var kompis med hans lillasyster Kerstin. Året var 1958 och det var märkvärdigt värre när grabbarna kom hem för att äta lunch med sina instrument inklusive tvättbräda på cykel mellan tagningarna. Snacka om lokal historia.
De var:
Strid, Anders (sångare) (musiker: gitarr)
Andersson, Roland (musiker: gitarr)
Wölker, Kjell (musiker: gitarr)
Lundin, Ingvar (musiker: mandolin)
Lemke, Lars-Gunnar (musiker: bas)
Lundin, Yngve (musiker: tvättbräda)










Ove Hahn var vara 24 år när han debuterade som skivdirektör. Han var född i tvillingarnas tecken den 8 juni 1934 och måste ha utmärkt sig väl i branschen för bara tre år senare - 1961 - blev han artist- och programchef på Gröna Lund, ett jobb som han behöll till sin pensionering 1999.

Det var han som tog dit världsartisterna och det var han som varje år övertalade Evert Taube att ställa sig på scenen. Det berättade han ofta och gärna om liksom anekdoten om hur han i maj 1967 drog ur elsladden till förstärkaren för Jimi Hendrix inför 15 000 jublande åhörare. Vad brydde han sig om världsstjärnor? Det var han som var maktfaktorn och efter showen skulle väl karusellerna gå, kan man tänka.

Som lokalreporter gjorde jag några intervjuer med Ove i samband med att han blev ordförande i Vallentuna kulturnämnd. Alla journalister kallades till samma restaurang vid Gröna Lund. Där hade han sitt bord. Där bjöd han på lunch och var mycket generös i sitt berättande.

Det var också Ove som tillsammans med Sven Sjönell och Lars-Ove Lidegran utgjorde Kulturnämndens Musikkommitté av vilken jag 1979/1980 fick fria händer att gräva fram talanger av alla slag i kommunen - det som småningom ledde till de tre kulturdagarna 1980, Lördagstimmarna i fem år på Tuna torg och Vallentuna Revyn som vi trots krass ekonomi lyckades driva ideellt i hela 25 år.

Om Vallentuna Revyn kan du läsa här och här och här och här. 

Det var för övrigt Ove Hahn själv som såg till att Lördagstimmarna tog slut. Som kulturnämndens ordförande tyckte han att kvaliteten på några av de lokala artisterna var för låg. I synnerhet som jag lät allas vår "Johan" sjunga på scenen vid ett tillfälle. De hade varit skolkamrater, visade det sig. Det var inte populärt.
- Kultur är allt från runstenar till video, sa han. Men man får aldrig släppa kvalitetskravet.
Där gick alltså våra åsikter isär för en gångs skull. Jag har emellertid Johans framträdande på video och kommer småningom att lägga ut det.

Men det var liksom det som var tanken med Lördagstimmen, att alla skulle få vara med. I synnerhet som ingen fick betalt. Johan sjöng för övrigt sin Samborombon (Fritiof och Carmencita) hur bra som helst om än något överförfriskad. Lördagstimmen var en samlingspunkt om lördagarna hela somrarna för alla som ville komma med sin kaffekorg och vara med. Det var själva tanken. Det var det vi fick vårt blygsamma anslag för. Om Lördagstimmen kan du läsa här och här och här och här och här. 

Det slutade med att Ove åtog sig att göra Lördagstimmen själv. Det blev ett (1) program i vilket han lät ett gäng säckpipeblåsare från Scottland spela på Tuna torg sedan de framträtt på Gröna Lund. Publiken uteblev. Sedan orkade han inte mer.

Men sånt är livet och några hard feelings var det inte tal om. Nu när jag läser klippen kan jag tycka att det borde ha varit det, men så var det alltså inte. Jag minns honom tvärtom som snäll och hjälpsam och kul att diskutera med på tåget in till stan om morgnarna.

Och lördagstimmen var sannerligen inte det enda som Vallentuna Revyn blev bestulna på. Så var det med Vallentuna Marknad som Hembygdföreningen helt sonika bara tog över. Lindöspelet likaså. Ingen av dem överlevde. Det gjorde däremot revyn i hela 25 år innan vi kastade in handduken. Men det var en bisats.

Ove Hahn var helt klart en betydande politiker för moderaterna i Vallentuna. Han satt i kommunfullmäktige, kommunstyrelsen och kyrkofullmäktige där han väl också var ordförande, såvitt jag minns. Det är ingen tvekan om att han var en maktfaktor med stor känsla för bygden. Och det var han som såg till att biografen fick nya stolar från Gröna Lund.

Ove Hahn var kung på Stora scenen...


Den här artikeln från 9 juli 1986 kom till för att Ove Hahn just hade utsetts till kulturnämndens ordförande i Vallentuna. Här berättar han också en del om sitt jobb som artistchef. Klicka på bilden så hoppas jag att den förstoras. 


Ove Hahn hann knappt tillträda förrän han konstaterade att just revyer inte ska ha några kulturbidrag. De tjänar så mycket pengar ändå, som han sa. Det upprörde såväl mig som in chefredaktör Christer Ottosson i Åkersberga. Det var ju han som drev revyn där då. Därav intervjun 11 februari 1987. 


Ove Hahn hade därmed dragit upp riktlinjerna för Vallentuna Revyns, Össebyamatörernas, Tellus Hjältars och Suspects verksamheter. Till skillnad från alla andra sorters kulturföreningar fick vi aldrig några bidrag. Vi fick lägga mer kraft på att skaffa sponsorpengar och alkoholtillstånd än på själva produktionerna och till sist gick det bara inte längre. 
Så kan det gå när inte haspen är på.
Rätt ska vara rätt och så gick det alltså i Vallentuna.



Det här klippet är från 1994 när Ove Han kom ut med boken "Gröna Lund Stora scenen kl 20.00 - från Evert till Miles på Wahlström & Widstrands förlag.

Jag tycks helt ha hoppat över det där med elkabeln och Jimi Hendrix fast jag vet att Ove berättade om det många gånger. Så jag får rota lite i övriga klipp om Ove. Han blev ju även flitigt intervjuad i den kolorerade veckopressen. 

Pappa Titus Emanuel Hahn född 30/10 1897 i Ulrika, Östergötland (död 24/5 1978) var trävaruhandlare.
Mamma Hilda Viola född 10/11 1904 i Norrbärke (död 10/10 1995) var stumfilmspianist.
Familjen bodde i Åbyholm, Vallentuna redan 1950. Ove övertog villan efter föräldrarna och bodde där till sin död 4/5 2009 men då var adressen Åbyholmsvägen 1.

I Hemmets Journal 18/1995 berättade han att han som ung hade planer på att bli kyrkoherde i en lagom stor församling, varför inte Vallentuna. Så hade det nog blivit också om inte jazzmusiken kommit emellan. Han studerade teologi och blev korgosse hos den för sin högkyrklighet kände fader Gunnar i Osby.

Ove skrev boken "Jazz, kyrka, ungdom" i vilken han pläderade för en friare syn på den moderna musiken inom kyrkan. Det väckte ett sådant rabalder att han fick slå prästplanerna ur hågen.
- En frireligiös tidning skrev att både jag och boken borde brännas på bål, säger Ove till HJ. Det omdömet blev jag mycket stolt över.

Kyrklig förnyelse 100 år - Kyrklig dokumentation berättar:
Snart var kyrkoherde Rosendal känd i hela landet som Fader Gunnar i Osby. Under hans trettioåriga ämbetstid åren 1933–1962 var församlingen något av ett kyrkligt centrum dit människor åkte för att inspireras. I den skånska köpingen omsattes tankarna om kyrklig förnyelse i praktisk handling. Med sin sakramentala ansats var det en kulturöppen och skapelsebejakande spiritualitet. Att dricka vin, lyssna på jazz eller klassisk musik och uppskatta skönhet var lika naturligt som att göra korstecken och gå till bikt, fira mässa och läsa tidegärd. Det är inte att förvånas över att Fader Gunnar skulle komma att kalla sina memoarer för ”min vindlande väg till glädjen”. 

Inte minst tilltalades många unga människor av den oförvägna stilen. Förutom de båda gästflyglarna till prästgården som kunde erbjuda sängplatser åt gäster fanns den gamla jordkällaren som snart gjordes om till ett slags ungdomsgård. Två Osbyungdomar som tog starka intryck av sin konfirmationspräst var den kände tevejournalisten Lasse Holmqvist och regissören med mera Carin Mannheimer. De har båda framhållit den stora betydelse Fader Gunnar hade för dem personligen. Mannheimer skriver om Fader Gunnar att han ”öppnade världen”. Holmqvist talar om hur han blev gripen av ”Fader Gunnars på en gång charmfulla och stränga religionsförkunnelse”.

Långa perioder bodde Ove Hahn, som senare blev programchef på Gröna Lund, i ena gästflygeln och skrev där på 1950-talet försvarsskriften Jazz, kyrka, ungdom (1956). Den öppnar med en anekdot om en av alla de gånger som Fader Gunnar blev en riksnyhet: i en tid då jazzen ansågs vara moraliskt nedbrytande på ungdomen hade han i morgonmässan bett för Louis Armstrong som plågades av läppsår.

Ove skrev alltså boken "Jazz, kyrka, ungdom" i vilken han pläderade för en friare syn på den moderna musiken inom kyrkan - och tycks med den ha tagit sig till den kyrkliga historien. Boken väckte ett sådant rabalder att han fick slå prästplanerna ur hågen.
- En frireligiös tidning skrev att både jag och boken borde brännas på bål, säger Ove till HJ. Det omdömet blev jag mycket stolt över. 
Ove lämnade därmed teologin och blev i stället fast medarbetare på tidningen Estrad. Han var även spökskrivare i veckopressen för orkesterledaren Simon Brehm.
I boken om Monica Zetterlund får man en glimt av Ove Hahn som musikkritiker:

"Det är flera som i dessa dagar tvingas omvärdera Monica. Ove Hahn är nybliven artistchef på Gröna Lund. Som recensent i Jazztidskriften Estrad har han i flera år bevakat Monicas insatser i radio och på skiva i vad som bitvis liknar förföljelse. Han påtalar nogsamt varje dissonans i Monicas sång: "det var så falskt att grädden skar sig i kaffet. Brrr!" När den förväntade falsksången uteblir påpekar han det som en överraskande nyhet: "dessutom sjöng hon rent." När han recenserar Sakta vi gå genom stan har Ove Hahn gått över till tidskriften Show Business. Där gör han upp med det förflutna: 

"Många gånger har jag varit sur på Monica, många gånger har jag påstått att hon varit upphaussad och sångligt högst medelmåttig. Jag tar inte tillbaka det. Men nu har det hänt något med henne. Monica har kommit ifatt sig själv. Hon har fått mognad, lugn, auktoritet och helt enkelt blivit artist. Den här plattan fyller mig med beundran. Monica sjunger utsökt, Beppe Wolgers har gjort en smått fantastisk text i första låten och Georg Riedels arrangemang lämnar inget övrigt att önska. Och - observera - det går att sjunga jazz på svenska! Tack för den här plattan, alla inblandade!"
Oves tackkort efter en av våra revyer.
Han hade uppenbarligen bett att få manus också.
Som tur var slapp jag ta del av hans synpunkter.
Han tycks i alla fall ha betalat portot själv.


De hade fruktansvärd makt de där männen som styrde showbiz. Med tanke på ordvalet om förföljelse så måste han ha varit en plåga för Monica Z. En professionell tyckare som efter eget behag med ett penndrag kunde tända och släcka stjärnor. Det var egentligen hemskt.

Med tanke på att han själv skrev schlagertexter som "På en grön liten kulle i Bromölla (på en stig vid en ensam tall" utgiven på Nordiska musikförlaget och som sjöngs in 1960 av Kerstin Dahl kunde han gott ha intagit ett mer ödmjukt förhållningssätt till de stackars artister han recenserade.

Han finns registrerad hos Stim för totalt fem sångtexter nämligen:

  • Bli kär
  • När en flicka är kär
  • Please please var inte larvig
  • Sök då din fe
  • På en grön liten kulle i Bromöll
Låten Sök då din fe visar sig vara en rätt skön låt insjungen av Gerd Persson 1960.
Du hittar den här.

En händelse som ser ut som en tanke är att just den sistnämnda texten får P4 Kristianstad att uppmärksamma Ove Hahn drygt åtta år efter hans död. Vad hade han för anknytning till Bromölla?

Hör här en intervju med undertecknad i P4 Kristianstad den 1 november 2017 om Oves äventyr i 50-talets schlagervärld och därefter hans epos: På en grön lite kulle i Bromölla, en nuförtiden konstig men ändå välsnickrad text.





Skivan distribuerades av AB Nordiska Musikförlaget som ägdes av levande musiklegenden Leif Kronlund som i decennier var Sveriges främste storbandsledare. Det hade varit ytterst märkligt om inte han hade åtminstone ett visst samarbete med en av nöjebranschens störste, legenden Ove Hahn.


Ove Hahn blev alltså artistchef på Gröna Lund vilket han tyckte hade vissa likheter med prästyrket.
- Det är inte ovanligt att man får agera själasörjare för artisterna. 
Från Grönan berättar han om när Rolling Stones drog en 32 000 personer till Stora scenen. Om Evert Taube och Zara Leander och om Lillbabs som han var särskilt förtjust i. 

- Jag har sett de stora elefanterna dansa, sa han i Året Runt 18/1995 och berättade om Evert, Zara, den graciöst, värdigt och chosefria Birgit Nilsson och den fullkomligt hopplösa Marlene Dietrich. I Hemmets Veckotidning 31/95 kallar han henne satmara till och med. Och här dyker den upp, historien om Ove och Jimi Hendrix. Se klippet till vänster. Men inte mer än så skriver min gulliga kollega Eva Åström om händelsen medan vår gemensamme fotograf Kurt Pettersson plåtar. Det handlar mer om clownen Charlie Rivels vars dotter fick sköta honom som ett barn, divan Zara och så förstås Evert. Alltid Evert. Anekdoterna blir emellertid många. Eller vad sägs om
- jazztrumpetaren Miles Davis som blev Oves private vän,
Ove skrev alltid och tackade för sina
fribiljetter till Vallentuna Revyn.
- Michael Landon som flickorna jublade åt medan mammorna jublade ännu mer,
- den franska sångerskan Juliette Greco som gjorde alla besvikna
- Bob Marley med band som lockade 20 000 personer ena året och två år senare så mycket folk att man - som enda gången i historien - tvingades sätta upp skylten "Utsålt".
Och så fortsätter det bland klippen. Ove Hahn hade träffat och engagerat dem alla.

Favoriterna räknade han upp i Hänt i Veckan 37/1991:
Count Baise
Miles Davis
Jimmi Hendrix
Mahalia Jackson
Zarah Leander
Lill Lindfors
Bob Marley
Birgit Nilsson
Charlie Rivel och
Evert Taube

Så varför har just händelsen med Jimi Hendrix blivit så omtalad. Jo, för att Vattenfall gjorde en reklamfilm om behovet av elektricitet i oktober 2000 och illustrerade det hela med autentiska filmklipp från händelsen på Gröna Lund.

Jag har sparat några privata vykort från Ove Hahn. Alla föreställer en clown på affisch för Gröna Lund (se ovan). Man kan lätt konstatera att arbetsgivaren fick betala portot.

Ove Hahn var en stor dragspelsvän och valdes till kung av Bälgien i samband med Bälgiaden, den stora dragspelsfesten i Furuvik. Jag har tyvärr inget årtal på klippet men att det var på 80-talet är tämligen säkert.

- Enligt traditionen ska kungen av Bälgien inte kunna spela dragspel själv, heter det i texten. Han ska helt enkelt ge det PR.

- Dragspel är i många sammanhang inte fint nog, sa den nyutnämnde kungen. Men det ska vi ändra på. Dragspel är också kultur!

Jag har ett gäng klipp om Frimurarna i min mapp om Ove Hahn.
Det handlar om män ur samhällets toppskikt som genom frimureriet delar dolda lojaliteter, hemliga nätverk av makthavare som svär varandra evig trohet och förenas genom tysthets- och trohetslöften.
I ett klipp ur Expressen 12 januari 1995 står under kändisar att Ove Hahn, programchef på Gröna Lund, är inskriven som medlem av graden IV-V. Det innebär att han var S:t Andreas-lärling eller medbroder:
Frimurarnas vapen

"Ceremonierna genomförs i tre rum. Själva logen ska var utsmyckad som en egyptisk gravkammare med välvt tak. På västra väggen en man i liksvepning och med fingret för munnen, en symbol för tystnadsplikten. Den som ska bli lärling eller medbroder i S:t Andreaslogen utsätts nu för en symbolisk vandring genom dödsriket. Han går ensam genom en mörk gång som är dekorerad med dödskallar och benknotor. Innan allt är klart stöter OM sin ämbetsdolk först mot den sökandes högra öga, sedan mot hans mun. Samtidigt läses en rituell text."

Jag hade tänkt fråga Ove Hahn om det men det blev aldrig av.

Per Ove Lorentz Hahn
född 8/6 1934 i Engelbrekts församling, Stockholm
Gift 18/10 1958 med Catharina Nyström född 1939.
Barn: Sönerna Peter (1959), Stephan (1961) och Andreas (1964).
Död 4/5 2009 i Vallentuna, en dryg månad innan han skulle fylla 75 år.

lördag 20 juni 2015

Lage Holmbom omstridd politiker


1986

1980
Holmbom, Nils Lage
Ljungv 36
186 00  VALLENTUNA
Mantalsskriven i Vallentuna (Vallentuna kn, Stockholms län, Uppland), fastigheten Snapptuna 2:28.
Född 27/3 1934 i Hortlax (Norrbottens län, Norrbotten).
Gift 1/11 1958 med Marianne
Sönerna Jan Lage och Jens-Ola

Makarna Holmbom flyttade först till Gläntastigen i Vallentuna och senare till Boxholm. Där avled Lage Holmbom 26/2 2005. 

måndag 15 juni 2015

Sven Sjönell en höjdare som slarvades bort...

Sven Sjönell
Jag läser i Aftonbladet  att Arne Weise är i sorg sedan hans manager avlidit. Managern hette Sven Sjönell och om sanningen ska fram så var han en av nöjessveriges främsta doldisar. Han var sedan många år kompanjon med nöjesdrottningen Vicky van der Lancken och manager åt många av
Sveriges allra största artister.

Vad som inte står i Aftonbladet är att Sven Sjönell, hans fru Agneta med söner i många år bodde i Snapptuna, Vallentuna. Han engagerade sig politiskt i centerpartiet och var den som fick in även mig i kulturnämnden. Som ledamot av kulturnämndens musikkommitté såg Sven till att jag fick fria händer när det gällde att inventera allt av talanger i kommunen. Själva hade man gett upp och slagit igen butiken. Några månader senare genomfördes vi kulturdagar i dagarna tre med 400 medverkande på scenen. Kulturkansliet tog åt sig "äran" men vafan... Ur det uppstod exempelvis Vallentuna Revyn som överlevde i ett kvarts sekel trots frånvaro av all form av nödproviant från kommunens sida.

Av orsaker som jag inte känner till eller har glömt så bytte Sven parti och blev moderat. Tillsammans med kulturnämndens dåvarande ordförande Leif Magnusson (M) var han den verkliga eldsjälen för bevarandet av Centrumbion. De såg bland annat till att bion fick bättre maskinell utrustning och nya stolar utrangerade från Narrenteatern på Gröna Lund. Bakom det stod naturligtvis också Ove Hahn (M) som vid sidan av kulturnämnds- och andra politiska uppdrag var artistchef på Gröna Lund och alltså hade känningar. Det var bara tack vare Sven och Leif som bion fick leva kvar - i stark motvind av partibröderna som tyckte det var tjafs och ville riva byggnaden till förmån för ett parkeringsgarage.

Sven kunde det där med bio. Han hade en bakgrund inom filmen som Elwe och grabbarna aldrig hade kunnat drömma om. En klok kommunledning hade tagit det tillvara men så klok har Vallentuna kommun av någon anledning aldrig varit. I stället har vi gett utrymme för stolpskott som Örjan Lid! Det är f-n inte klokt.

Sven lämnade moderaterna. Som så många andra moderater genom åren blev han väldigt illa behandlad. Han lämnade även Vallentuna. Därmed var Centrumbions öde beseglat. Sedan dess har ruljansen skötts trist och amatörmässigt och just därför blivit ointressant. Allt medan kåken har förfallit. I dag är det väl ingen som ens tänker tanken att den skulle kunna restaureras och bevaras. Borta för alltid är idealismen och känslan för det gamla genuina.

Jag vet att Sven var väldigt bitter på moderaterna i Vallentuna och i synnerhet dåvarande kommunalrådet Elwe Nilsson. Han blev mycket illa behandlad. Han hånades för sitt oegennyttiga arbete för kommunen och kördes över av de egna partivännerna. Fult är ordet, sa Bull.

Sven for till stan och gjorde karriär, skulle man kunna säga. Han blev nästan störst i Nöjessverige. Men sanningen är att han var störst hela tiden, fast han sällan talade om det. Och nu är han alltså borta. Han dog i lördags. Arne Weise berättar hur fasansfullt det var. 



Aftonbladet
Arne Wiese är i sorg. Inte nog med att han förlorade vännen Magnus Härenstam.
I lördags dog även hans manager och nära vän Sven Sjönell.
– Det är förjävligt, säger den folkkära programledaren.

På en dag förlorade Arne Weise två av sina närmsta vänner – Magnus Härenstam och Sven Sjönell, som båda dog i lördags.
Arne Weise lärde känna Magnus Härenstam på 70-talet när de båda arbetade på SVT och Sven Sjönell var under många år Arne Weises manager.

Sven Sjönell är något av en doldis men har haft en lång karriär i film- och tv-branschen och har bland annat spelat i ”Fröken julie” och arbetat som inspelningsledare för ”Smultronstället”. Dessutom har han varit chef på engagemangskontoret på SVT då hans uppdrag var att förhandla ersättning för artister och skådespelare På 90-talet startade Sven Sjönell och Vicky von der Lancken Sveriges första agentur för skådespelare och artister, Agenterna.

Bland de många svenska skådespelare och artister som anlitade Agenterna finns bland andra Peter Haber, Petra Nielsen, Robert Gustafsson, Povel Ramel och Mikael Persbrandt.
Behöll Arne Weise som enda klient
För några år sedan avvecklade Sven Sjönell sitt engagemang i Agenterna men han behöll en enda klient – Arne Weise.
Sven Sjönell var Arne Weises agent fram till för ett år sedan när han blev alltför sjuk.
I dag sörjs han av sin vän.
– Jag glömmer aldrig när jag jag fick Kristallens hederspris 2013. Jag hade fått ett eget bord och då kommer Agneta (Sven Sjönells fru, reds anm.) dragandes med en kärra med två gastuber. Efter kärran kommer Sven med en käpp, säger Arne Weise och skrockar.

Arne Weise har känt Sven Sjönell sedan han började jobba med radio och tv för drygt sextio år sedan.
– Han har jobbat med de flesta av Sveriges största skådespelare. Han var en stor kille, men tyvärr hade han börjat tyna bort. Det är väldigt tragiskt.
Jag har nog inte riktigt smält det än, men jag ska göra det nu.
Sven Sjönell led av lungfibros, en obotlig sjukdom som gör att lungorna fungerar allt sämre.
– Han hade svårt att andas, det var därför han var tvungen att ha de här syrgastuberna. Det var en djävulsk död, jag önskar den inte ens på mina värsta fiender. Det är hemskt att kvävas ihjäl sådär, gräsligt.

”Är lite chockad”
Arne Weises röst stockar sig när han berättar om vännen som hjälpt honom så mycket.
– Jag är lite chockad. I åratal talades vi vid flera gånger i veckan om allt mellan himmel och jord. Jag är ju lite grann av en solitär som trivs ensam men Sven betydde oerhört mycket för mig som vän och medmänniska. Han var klok och kunde spelet. Jag bollade ofta olika saker med honom. Det han inte kunde om tv det vet jag inte om det finns.
Att han dessutom förlorat två nära vänner på samma dag gör sorgen ännu tyngre.
– Det är för jävligt helt enkelt. Jag själv är ju inte någon ungdom längre, vi får se hur länge jag är kvar. Men jag är seg.
Berättade sällan om sitt arbete

Sven Sjönells son Jan Sjönell berättar att hans far sällan berättade om sitt arbete.
– Det är väl egentligen först på senaste tiden som jag har börjat förstå hur mycket han hade varit med om och hur mycket han hade gjort. Jag tror han har betytt mycket, han var ju med sedan tv:s barndom. Jag har blivit mer och mer imponerad nu när jag har läst och förstått vad han har gjort.
Han verkar ha varit lite av en doldis?
– Ja och han var nog lite av en doldis hemma också. Det är först de senaste tio åren som han började berätta olika typer av historier. Vi försökte in i det sista få honom att skriva några memoarer, han hade ju väldigt mycket
film- och tv-historier. Men han var inte riktigt pigg på det så det blev som det blev.
Jan Sjönell sörjer sin far, men säger samtidigt att det var tungt för honom de sista åren. Han berättar också att hans far somnade in lugnt och stilla.

– Det är sorgligt och ledsamt att han har lämnat oss men han har egentligen inte haft något liv det senaste året. Han blev nästan 88 år och har haft ett väldigt händelserikt, spännande och bra liv.



Jag ska leta och se om jag inte har några lokala klipp från när det begav sig också. 
Men jag vill också tacka dig Sven för att jag fick lära känna dig. 
Du var den snällaste och klokaste.
En av de allra bästa människor jag mött. 

***


Den här artikeln handlar om Sven under de år han bodde i Vallentuna.
Kerstin Hallert skrev. 
Jag gissar att detta klipp är ur Aftonbladet. 
Det ser ut så. 









Tack Agneta!
Allt gott till dig och familjen!