Linas död blev en vändpunkt i livet...

Allas Veckotidning
Nr 36, 2002

Anki och Linus har bildat en fond till sin dotters minne

Lina lever vidare i glädjen

Kanhända föddes hon med en alldeles särskilt livsuppgift, lilla Lina. Den 12 februari 1991 kom hon till världen, ett kärleksbarn och ett högst påtagligt band mellan Anki Wide, 33, och Linus Karlsson, 39. I deras ögon var hon förstås den allra sötaste av småttingar. De kunde knappt se sig mätta på hennes långa, bruna hår och stora ögon. Det hände till och med att Anki tyckte lite synd om andra föräldrar, för att just deras baby var så söt. 

– Det var verkligen något särskilt med Lina, säger hon. Folk böjde sig ner över vagnen, vart vi än kom. Åh, vilket vackert barn, sa de. 

Det hade emellertid inte hänt, om inte Anki hösten 1989 hade kört in på Statoil i Vallentuna för att tanka. Macken behövde folk och innan hon visste ordet av, hade hon bytt jobb. För Linus kom hon som en positiv överraskning. Plötsligt stod hon bara där, glad och pigg, bakom kassaapparaten. Han hade några riktigt tuffa år bakom sig. Pappa Sture, som drev macken från början, hade drabbats av cancer 1987 och gått bort efter bara tre månader. Den då 24-årige Linus tvingades ta över företaget mycket tidigare än någon hade tänkt sig. 

– Jag var inte beredd, säger han. Och det hade aldrig gått utan personalen. Många av dem hade jobbat länge på macken och visste precis hur den skulle skötas. Själv tänkte jag, att det värsta redan hade hänt. Livet kunde just inte bli värre.

Linus var sedan tonåren förtjust i rockbandet Eldkvarn från Norrköping. Så snart de kom till Stockholmtrakten, stod han på plats framför scenen. En kväll strax efter det att Anki hade börjat på macken, skulle Linus gå på ännu en konsert tillsammans med en kompis. Denne fick emellertid förhinder, så där stod Linus ensam med två biljetter.

– Jag gick ut till Anki på lagret och frågade, om hon ville följa med. Hon hade aldrig hört talas om Eldkvarn men tackade ja ändå.

Anki blev inte särskilt imponerad. Efter två låtar förklarade hon, att hon föredrog baren. Linus, som redan hade hört bandet fem, sex gånger den sommaren, valde att följa med. Blev Anki alltför trist, kunde han alltid gå tillbaka, resonerade han.

De blev ett par den kvällen och hon kom att ändra uppfattning om Eldkvarn. I dag är hon nästan lika förtjust i gruppen som Linus är.

– En tid senare for jag till Italien med mina kompisar för att se fotbolls-VM, säger Linus. Det var bestämt sedan länge. Där nere – i telefon - fick jag veta att Lina var på väg. Det var fantastiskt!

Två år efter Lina föddes Lucas, 9, och ytterligare två år senare lilla Alice, 7.

– Då förlovade vi oss. Jag hade ringarna beredda i fickan, redan när jag frågade Anki. Som tur var sa hon ja.

Vintern 1997 blev Lina förkyld. Infektionen ville inte ge med sig och till sist blev husläkaren konsulterad.

– Han tog ett blodprov och sa, att vi måste åka raka vägen till St Görans Barnsjukhus. Det behöver inte vara allvarligt, sa han, men det kan också vara det.

Anki och Linus satt tysta i bilen hela vägen till sjukhuset. Det var som om de anade katastrofen som snart skulle drabba dem. Väl framme vände Anki hem till de andra barnen medan Linus följde Lina in till doktorn.

– Sköterskorna tog nya prover och efter en stund ville läkaren prata med mig. Sätt dig, sa hon. Det ser ut som om Lina har leukemi. Ni ska ta en taxi direkt till Radiumhemmet på Karolinska sjukhuset. Vi har ringt och sagt att ni kommer. .

Det var som om världen rämnade för Linus, men han tog sig samman och ringde hem.

– Det är det svåraste samtal jag någonsin har ringt. Anki bara skrek rakt ut. Leukemi! Det är ju cancer!

Lina blev inlagd på barncanceravdelningen som småningom flyttades till Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Framför henne låg två och ett halvt år av operationer och smärtsamma behandlingar. Hon tappade håret av cellgifterna och förlorade immunförsvaret av en benmärgstransplantation. Extremt infektionskänslig drabbades hon av en lång rad följdsjukdomar.

– Vi blev oerhört väl omhändertagna på sjukhuset, så vi överlämnade oss till läkarna och den övriga personalen. De ställde verkligen upp. I en sådan situation uppskattar man verkligen små, små glädjeämnen. Ibland mådde Lina lite bättre och orkade skoja som förr. Då var det nästan som vanligt igen.

Men det var inte som vanligt. Lina fick eget rum och tvingades bo på sjukhuset långa perioder. Anki och Linus turades om att sova hos henne.

– Man måste vara med sitt barn, förklarar Anki. Det är fulla arbetsdagar på sjukhuset. Det är mycket som ska göras inför varje behandling. 

Periodvis fick Lina vistas hemma. Då kom skolfröken och lärde henne läsa, skriva och räkna.

– Hon såg verkligen fram mot det och tyckte det var roligt.

Lina var en tapper liten tjej. Utan att klaga särskilt mycket uthärdade hon sina behandlingar. Anki och Linus, mormor, morfar och farmor stöttade henne genom att i möjligaste mån uppfylla hennes önskningar. Ville hon gå på bio, försökte de få ledigt från sjukhuset några timmar. Och for de längre bort, ordnade läkarna så att hon fick behandling dit de kom. En helg for de till delfinariet på Kolmården med alla kusinerna och en annan helg tog de X 2000 till Liseberg i Göteborg. Vid ett tillfälle åkte Lina till och med Ålandsfärjan med mormor och morfar och var borta ett helt dygn.

När Anki fyllde 30 år låg Lina på Huddinge sjukhus för sin benmärgstransplantation. Födelsedagen firades med att hela familjen for till konditoriet i Huddinge centrum. Infektionsrisken var så stor, att Lina inte fick gå in. Syskonen tryckte i stället näsorna mot skyltfönstret och valde varsin bakelse. Detsamma gällde leksaksaffären. Lina fick inte gå in, så de nöjde sig med att köpa varsin studsboll i automaten utanför.

– Vi åkte tillbaka till sjukhuset och fikade där. Det var en sådan glädjestund som man måste ha ibland för att orka med. 

Lina blev aldrig riktigt frisk och på Ankis 31-års dag förklarade läkarna, att alla möjligheter var uttömda. Efter det koncentrerades all vård till smärtlindring. Lina hade kämpat så länge och lidit nog.

– Vi vet inte, om hon förstod hur illa det var, säger Linus. Som tur var ställde hon aldrig den frågan.

Natten den 20 juli 2000 gav Lina upp. Anki och Linus fanns hos henne och en stund senare fick Lucas och Alice ta farväl. De såg till att hon fick med sig både gosedjur och slantar, innan de vinkade farväl till bilen som hämtade henne. Några dagar senare kom prästen Jonas Ideström för att planera begravningen.

– Barnen ville egentligen inte vara hemma då, men han gled in genom dörren och tog det hur fint som helst med dem.

Vägen tillbaka till ett någorlunda normalt liv fick ta den tid det tog. Barncanceravdelningen och läkarna där stod fortfarande till familjens förfogande.

– Vi fick ställa hur många frågor som helst och vi märkte att de faktiskt brydde sig. Behövde vi hjälp med sjukskrivning, så ordnade de det. Och ville vi prata med psykolog, så ordnade de det. 

Det var en kompis till Linus som kom med idén om en fond till Linas minne. Resultatet blev Linas Livsglädjefond med uppgift att sätta en guldkant på tillvaron för cancersjuka barn och deras familjer. Grundplåten blev en gåva från Jesper Parnevik. Han och Linus har varit kompisar i Täby golfklubb och när han fick höra talas om Lina fond, skänkte han på stående fot den bil han just vunnit i en golfturnering. Sedan dess har bidragen fortsatt att droppa in från enskilda, Lindö golfklubb och Vallentuna Lions Club likaväl som från kyrkans barnkör som höll auktion till förmån för Linas fond. Som grädde på moset ställde Eldkvarn upp och spelade vid en kyrkokonsert på Linas elvaårsdag den 12 februari.

– Förra sommaren, ett år efter Linas död, tyckte Linus att vi måste bryta sorgen och göra något roligt. Vi var på semester i Skåne då och skulle grilla på stranden en kväll. Han och Lucas for iväg för att köpa jordgubbar. Linus formade dem till ett hjärta på en bricka och friade. Barnen blev alldeles exalterade. Åh, mamma vad roligt! Vad ska du ha på dig? Det var som om vi skulle gifta oss allihop.

Anki bar vit klänning och slöja på bröllopsdagen och det var självklart att Jonas Ideström skulle viga dem. Lina var högst närvarande i kyrkan, när vigselakten inleddes. Anki och Linus växlade ringar och gick ut ur kyrkan till tonerna av Judy Garlands ”Over the rainbow” ur ”Trollkarlen från Oz”.

– Vi gick ut till Linas grav med alla gästerna. Hon fick en likadan bukett som den Alice bar, fast Linas rosor var gula och Alice röda. Vigselakten avslutades där, varpå vi gick ner till sjön och tog båten till bröllopsfesten på Täby golfklubb.

Eldkvarn hade just släppt en ny CD som Linus försåg bröllopsgästerna med. Döm om hans förvåning när bröderna Plura och Carla Jonsson ur Eldkvarn som en bröllopspresent plötsligt dök upp livs levande på kalaset. Då föll det sig naturligt att be dem spela på konserten för Lina.

– Biljetterna sålde slut på nolltid, så vi ordnade en extra konsert samma kväll. Överskottet gick till Linas Livsglädjefond. 

Anki och Linus vände sig till personalen på Astrid Lindgrens Barnsjukhus och Huddinge sjukhus, när fonden väl var verklighet. De hade känt Lina och förstod vad Anki och Linus ville förmedla. Sedan dess tipsar de om barn som har det svårt och kan behöva något litet extra. Som till exempel flickan som ville se ”Sagan om ringen” men var för sjuk för att gå på bio. Linas Livsglädjefond köpte en DVD-spelare till barncanceravdelningen och så var den saken klar. Flickan som drömde om en ny klänning till jul fick också sin önskan uppfylld.

- Personalen ordnade, så att hon fick komma till Kapp-Ahl och prova, sedan butiken hade stängt.

En pojke fick ta med sina syskon till terrariet på Skansen och en annan fick åka till Kolmården. Ytterligare en flicka fick respengar, så att en kompis kunde följa med, när hon skulle till Stockholm för behandling. Och så har det fortsatt. Då och då faller numera små korn av glädje över drabbade barn med en hälsning från Lina. Med jämna mellanrum klingar bland annat därför lyckliga skratt från barncanceravdelningen.

– Det hade gjort Lina lycklig, om hon bara hade vetat, säger Anki. Och vem vet? Kanske sitter hon där på ett moln i sin himmel och gläder sig med barnen. Kanske är hon till och med lite lycklig själv trots allt. 

Monica Antonsson

Lina tar emot penninggåvor på sin Livsglädjefond med 

postgiro 483 70 25-8 och bankgiro 5355-0737.

Med på bild: mormor Vera och morfar Bo Wide.

_____________________________________________________________________________

Allas Veckotidning
Nr 8 eller 9, 2006

Nu kan Anki och Linus gå vidare efter dotterns död

- Det går att finna glädje i den djupaste sorg

Rubrik:

Anki o Linus Karlsson – vändpunkt i livet efter dotterns död

Byline:

Av Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson 

Brödtext:

– Min första tanke var, att jag ville berätta för folk, vad vi har hållit på med de senaste åren.

Så säger Anki Wide Karlsson, 36, med anledning av debutboken ”Det är ju cancer! Om att fylla vår dotters dagar med liv”.  

Bakgrunden är lika sorglig som tragisk. Äldsta dottern Lina hade inte ens fyllt sju år, när hon drabbades av en envis förkylning som visade sig vara leukemi. Därmed inleddes två års envis kamp för hennes liv som emellertid inte stod att rädda. 

– Innerst inne var jag rädd, att Lina skulle försvinna för gott, säger Anki. Att vi skulle glömma. 

Samtidigt ville jag ge barnen svar på alla frågor. För mitt inre såg jag, hur de skulle sitta här med boken och bläddra.

Några kämpiga år

Anki och hennes man Linus Karlsson, 42, träffades, när hon började jobba på macken som han just hade tagit över efter sin pappa. Linus var bara 24 år gammal då och hade egentligen inte tänkt slå sig till ro på länge. Det var golf som gällde och han var lika framgångsrik som klubbkamraten Jesper Parnevik. Hans pappa Sture fick emellertid cancer och dog på bara tre månader. Linus hade just inget val. Det var bara att kliva rakt in i familjeföretaget och ta över verksamheten. Att macken var under om- och tillbyggnad komplicerade det hela, men Linus fick hjälp av personalen. Många hade jobbat länge hos hans pappa och visste precis hur den skulle skötas.

– Vi stretade på och fick vind i seglen, säger Linus. Företaget genererade vinst och jag kunde betala av alla lån. Men utan personalen hade det aldrig gått. 

Att Anki blev anställd, kom som en glad överraskning för Linus. Plötsligt stod hon bara där, pigg och glad, bakom disken. De blev ett par och så kom Lina till världen den 12 februari 1991. Två år senare föddes Lucas och ytterligare två år senare minstingen Alice.

– Då förlovade vi oss, säger Anki. Linus var säker på sin sak. Han hade ringarna i fickan, redan när han friade.   

Det var i januari 1998 som Lina fick diagnosen leukemi. Linus fick det tveksamma nöjet att ringa hem till Anki och berätta. Hon skrek rakt ut. Leukemi! Det är ju cancer. 

– Det var ju för fan cancer, upprepar Linus. Vår älskade lilla Lina hade cancer! Hur kunde det vara möjligt? Det värsta hade ju redan hänt mig, trodde jag, när pappa blev sjuk!

Så följde drygt två år av operationer och svåra behandlingar som lilla Lina kämpade sig igenom. Hon tappade håret av cellgifterna och immunförsvaret slogs ut. Långa perioder fick hon bo på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Anki och Linus turades om att sova över hos henne. Den trogna personalen fick ta hand om macken.

– Ibland fick Lina vara hemma, säger Anki. Då kom skolfröken för att lära henne läsa, skriva och räkna. Sånt gjorde henne lycklig. 

Delar ut pengar

Familjen försökte uppfylla Linas önskningar. Även små glädjeämnen kan förgylla tillvaron för en cancersjuk. Om Lina ville gå på bio, tog de ledigt från sjukhuset några timmar. Och när Anki fyllde år for de iväg till ett konditori, tryckte näsorna mot skyltfönstret och valde varsin bakelse att en stund senare smaska i sig på sjukhuset. Infektionsrisken var alldeles för stor för att hon skulle kunna gå in och bli serverad.

Efter två års kamp förklarade läkarna, att alla möjligheter var uttömda. Vården koncentrerades till smärtlindring. Natten den 20 juli 2000 gav hon upp. Anki och Linus satt vid hennes sida och syskonen slöt upp. De såg till att hon fick med sig både gosedjur och slantar, innan de vinkade farväl till bilen som hämtade henne.

En tid senare skapades Linas livsglädjefond med uppgift att sätta en guldkant på tillvaron för cancersjuka barn och deras familjer. Grundplåten blev en gåva från Jesper Parnevik som på stående fot skänkte den bil han just hade vunnit i en turnering. Sedan dess har bidragen droppat in från alla håll.

– Vi delar ut massor med pengar, säger Anki. Så sent som i dag fick vi en vädjan om en ny fiol till en cancersjuk flicka. Det är klart, att hon får en.

Ett år efter Linas död friade Linus på nytt. Det var dags att bryta sorgen, tyckte han. Bröllopsklockorna ringde i Vallentuna kyrka och vigseln avslutades vid Linas grav.

– Sedan tog vi båten till bröllopsfesten på Täby golfklubb. 

Vägen tillbaka till ett normalt vardagsliv fick ta den tid det tog. Familjen fick stöd och hjälp av personalen på barncanceravdelningen. Det som var ett normalt liv innan fanns emellertid inte mer. Såväl Anki som Linus var förändrade. 

– Jag hade blivit alldeles för human för att vara chef, säger Linus som alldeles tydligt vantrivdes i rollen.

– Om personalen kände sig hängig, sa jag åt dem att gå hem. Tidigare hade jag bett dem jobba så länge som möjligt.

Anki lämnade macken och började plugga. Om några månader är hon färdig sjuksköterska. Med boken om Lina debuterar hon dessutom som författare.

– Sedan Lina hade dött, genomled vi några månader av vakuum, säger hon. Sedan föddes tanken på en bok. I två och ett halvt år satt jag i soffan framför TV:n och skrev ner allt för hand i kronologisk ordning. Sedan skrev jag in alltihop i en dator och började bearbeta texten. Först hade jag tänkt, att boken inte skulle bli så personlig. Men medan jag skrev, upplevde jag alltihop på nytt. Nu är den färdig, full av känslor och väldigt utelämnande. Mitt enkla budskap är, att man kan ha det väldigt bra, fast det är mycket dåligt.

Morfar är med i tv

Ankis pappa, den sympatiske, pensionerade kriminalkomissarien Bo Wide i TV-serien Cold Cases, har hjälpt henne att korta och redigera texten till den 200 sidor tjocka bok som nu ligger på bokdiskarna.

– Jag skrev för min egen och familjens skull, säger Anki. Och för Linas. Och för att vi ska ha historien kvar. Nu har jag fått blodad tand och funderar på en barnbok om, hur det är att ha ett sjukt syskon.

Linus är omåttligt stolt över Anki. Han har emellertid inte orkat läsa hennes bok. Efter bara några sidor kommer tårarna. Själv har han gjort sig av med macken och det tunga ansvaret den innebar. I januari 2005 avslutade han en sju sidor lång krönika ställd till Statoils ledning med att be om att få sluta som köpman och återförsäljare i Vallentuna. I den anger han skäl som en omstrukturering inom kedjan, en hyreshöjning och allt sämre marginal. I själva verket vill han pröva något nytt, innan det är för sent.

– Alternativet hade varit att satsa stort, men då hade jag varit fast i många år. Det var roligare förr, när macken gick bra och man kunde premiera personalen med en extra lön till jul.

Familjen är viktigast

Det finns emellertid skäl som smäller högre än pengar. När Lina var sjuk, sa läkarna, att hennes cancer mycket väl kunde bero på, att hon ofta vistades på macken. Det är nämligen känt, att folk som jobbar på bensinmackar i högre grad än andra drabbas av cancer. Som till exempel Linus pappa.

– Miljötänkandet är bättre nu, än det var förr, men jag vill faktiskt inte ta risken, säger Linus. Jag känner tydligt, att jag inte mår bra av att vara där. Det har redan hänt så mycket i vår familj, att jag inte vill chansa.

I våras gick Linus rakt ut i arbetslöshet för att fri som fågeln försöka bygga upp något nytt. Först skulle emellertid familjen få en sommar tillsammans fylld av gemensamma aktiviteter.

– Sedan dess har jag mest spelat golf och jobbat med evenemang på golfklubben, säger Linus som drömmer om att bli sportjournalist eller radiokommentator. Går inte det, rättar han sig i ledet och blir golfinstruktör. En fullt möjlig internationell karriär som golfproffs tackar emellertid nej till, trots att han har 0,0 i handikapp och mycket väl skulle kunna vara världsstjärna.

– Det är familjen som gäller, säger Linus bestämt. Lukas och Alice behöver mig hemma.

Lucas, 12, spelar golf och hockey, medan Alice, 10, ägnar sig åt fotboll och volleyboll. Snart ska hon dessutom börja i travskola på Solvalla. Båda behöver uppbackning och nästan dagligen någon som skjutsar. 

– Om tio år eller så kan jag kanske tävla i gubbtouren, säger Linus. Det får räcka för mig.

Monica Antonsson

Vi gifte oss vid vår dotters grav...

Året Runt 

Nr 3, 2010

Vi gifte oss vid vår dotters grav...

Det är en stolt författare som sitter och tummar på barnboken "När Annas syster blev sjuk" hemma i villan i Vallentuna. 

Anki Wide Karlsson, 40, har skrivit den för syskon till barn som drabbats av cancer. När katastrofen är ett faktum och föräldrarna måste koncentrera sig på det drabbade barnet kommer syskonen ofta på undantag.

Barnboken är Ankis tredje alster i ett författarskap som fick gro i djup sorg efter dottern Lina. Hon ville berätta vad som hänt och tala om vad familjen haft för sig de senaste åren. Framför allt ville hon ge Linas syskon svar på alla svåra frågor. 

– Jag älskar att skriva. Det är en lyckokänsla som sprider sig i hela magen, säger Anki där hon sitter vid köksbordet med sina böcker. I rummet intill sitter maken Linus Karlsson, 46, och disku- terar kvällens middag med Lucas, 16, och Alice, 14.

Det började med en till synes helt vanlig förkylning vintern 1997. Äldsta dottern Lina, som då var sju år gammal, hostade och snörvlade utan att infektionen gav med sig. 

– Vi tog henne till husläkaren som efter ett blodprov sa att vi måste åka raka vägen till St Görans Barnsjukhus. När Linus ringde hem därifrån och sa att Lina troligen hade leukemi och att de skulle åka vidare till Radiumhemmet på Karolinska sjukhuset skrek jag bara rakt ut. Leukemi! Det är ju cancer!

Lina togs in på barncanceravdelningen på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Framför henne låg två och ett halvt år av smärtsamma behandlingar och operationer. Hon tappade hon sitt vackra hår av cellgiftsbehandlingarna och förlorade sitt immunförsvar efter en benmärgstransplantation vilket ledde till att hon drog på sig en rad följdsjukdomar.   

– Vi blev oerhört väl omhändertagna av både läkare och personal på sjukhuset, säger Anki. Själva kunde vi ingenting göra så vi överlät ansvaret på dem. Ibland mådde Lina lite bättre och orkade skoja som förr. Då var det nästan som vanligt igen.

Men det var inte som vanligt. Lina tvingades bo på sjukhuset långa perioder. Anki och Linus turades om att sova hos henne för att ständigt finnas till hands. Periodvis fick hon vistas hemma. Då kom skolfröken och lärde henne läsa, skriva och räkna.

– Vi försökte stötta henne genom att försöka uppfylla hennes önskningar. Ville hon gå på bio tog vi ledigt från sjukhuset några timmar. For vi längre bort så ordande läkarna att hon fick behandling där.

När Anki fyllde 30 år låg Lina på Huddinge sjukhus för en benmärgstransplantation. Familjen tog bilen till konditoriet i Huddinge centrum där barnen tryckte näsorna mot skyltfönstret och valde varsin bakelse. Sedan åkte de tillbaka till sjukhuset igen.

– Lina kunde omöjligt gå in, förklarar Anki. Infektionsrisken var alldeles för stor. Kalaset blev ändå en glädjestund som fick oss att orka kämpa vidare.

Lina blev aldrig frisk. På Ankis 31-års dag förklarade läkarna att alla möjligheter till bot och bättring var uttömda. Smärtlindring var det enda som återstod. Anki och Linus förstod och gav klartecken till full smärtlindring. Lina hade kämpat så länge och lidit nog.

– Vi vet inte om hon förstod hur allvarligt det var, säger Linus som kommit ut i köket för att koka spagetti till familjen.

- Som tur var ställde hon aldrig frågan.

Vi startade Linas livsglädjefond

Natten den 20 juli 2000 gav Lina upp. Anki och Linus satt hos henne då. En stund senare fick Lucas och Alice ta farväl. Barnen såg till att hon fick med sig gosedjur och slantar innan de vinkade farväl till bilen som hämtade henne.

Det var en kompis till Linus som föreslog en fond till Linas minne. Resultatet blev Linas Livsglädjefond som sedan dess har satt en guldkant på tillvaron för många cancersjuka barn i Sverige. Det kan vara ett musikinstrument eller en fin klänning som barnen önskar sig men det kan också vara en solresa efter avslutad behandling.

– I förra veckan var det en flicka som ville åka till Borlänge för att bada och bo på hotell. Läkarna ringde och sa att det var bråttom. Vi såg förstås till att hon kunde resa efter bara några dagar. Det är sånt här som hade gjort Lina lycklig om hon bara hade vetat.

Ett år efter Linas död for familjen till Skåne på semester. Linus kände att han måste vända sorgen till glädje. En kväll när de skulle grilla på stranden for han och köpte jordgubbar som han sedan formade han till ett hjärta på en bricka. En stund senare drog han ett djupt andetag och friade till sin livskamrat. 

– Barnen blev alldeles exalterade, skrattar Anki. Åh, mamma vad roligt! Vad ska du ha på dig? Det var som att vi skulle gifta oss allihop.

När bröllopsdagen kom bar Anki en vit, vacker klänning med slöja. Linus var klädd i ljus kostym och barnen var de allra näpnaste brudnäbbar. Vigselakten inleddes i Vallentuna kyrka. En stund senare tågade hela brudföljet ut i sommargrönskan till tonerna av "Over the rainbow". Allt medan kyrkklockorna ringde.

– Vi stannade vid Linas grav. Det var ju klart att hon måste få vara med. Hon fick en likadan bukett som den Alice bar fast Linas rosor var gula och Alice röda. Vi avslutade vigselakten där varpå vi tågade ner till sjön och tog båten till bröllopsfesten på Täby Golfklubb i Skålhamra.

Linas död blev en vändpunkt i livet för familjen. Linus sålde sitt företag och blev golftränare på heltid. Anki pluggade till sjuksköterska. Väl färdigutbildad tyckte hon att det var svårt att jobba med sjuka så idag jobbar hon med friskvård. Och så hinner hon ju skriva.

Berättelsen om Linas kamp för livet blev Ankis debutbok 2005. "Det är ju cancer! Om att fylla vår dotters dagar med liv" blev också ett sätt att bearbeta sorgen. Redan då skrev Anki också sin barnbok för syskon till cancersjuka barn.

- Men det var inget förlag som nappade på idén.

Skrivklådan hade emellertid slagit rot gott så hon gjorde verklighet av en annan dröm. Tillsammans med pappa Bo Wide, som är pensionerad kriminalkommissarie och känd för de flesta genom tv-serien Cold Cases, skrev hon polisromanen "Misstänkt mord" som kom ut förra året.

- Då hörde plötsligt Barncancerfonden av sig och ville ge ut barnboken, säger Anki som därmed har gjort vad hon kan för att hjälpa andra drabbade familjer.

– Det känns bra men betyder inte att man kan sätta punkt för sorgen. Förlusten av Lina får vi leva med och hantera den varje dag resten av våra liv. De jobbiga åren kan vi däremot lägga till bakom oss. 

Nästan tio år har gått sedan Lina dog. Livet har gått vidare och syskonen har vuxit upp. Anki och Linus har nya, annorlunda liv som för hennes del även innebär att hon numera gärna kryper upp i soffan med laptopen för att skriva. En uppföljare på polisromanen står närmast på tur. Intrigen är klar och morden är, som hon säger, utförda.

- Nu återstår bara för vår poliskvinna att klara upp dem också.

Monica Antonsson

Året Runt nr 3, 2010

Linas Livsglädjefond: pg 90 06 41-2

http://www.linaslivsgladjefond.se/

Stiftelsen Linas Livsglädjefonds Fan Club

https://www.facebook.com/pages/Stiftelsen-Linas-Livsgl%C3%A4djefond-Fan-Club/214546138574229


Linas Livsglädjefond startades 2001 och skänkte 500 sjuka barn
livsglädjestunder innan den lades ner efter 15 år 2016. 

Hjältinnan bor runt hörnet

Allas Veckotidning 

Nr 25, 2009

Anki och pappa Bo skriver hårdkokta deckare ihop 

Byline:

Av Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson

Brödtext:

Efter debutboken "Det är ju cancer" har Anki Wide Karlsson, 39, i Vallentuna slagit sig ihop med sin pappa, förre kriminalkommissarien Bo Wide, 67, och börjat skriva polisromaner. Den första, "Misstänkt mord", har just nått bokdiskarna och redan nu är en uppföljare på gång.

– Vi delar upp skrivandet mellan oss, mailar till varandra, diskuterar och ändrar, säger Anki. Och vi gör det med stor ödmjukhet. Vi har faktiskt inte blivit osams en enda gång.

Ankis första bok kom ut 2005 som ett slags bokslut över nioåriga dottern Linas tröstlösa kamp mot leukemi. Två och ett halvt år fyllda av operationer och smärtsamma behandlingar var över. Lina hade mått illa långa tider, tappat sitt vackra hår och blivit allt mera infektionskänslig. Anki, hennes man Linus, syskonen Alice och Lucas, far- och morföräldrar kunde bara hjälplösa se på. Läkarna prövade allt men till sist fanns bara smärtstillande medel kvar att ta till för att minska hennes lidande. Lina gav upp natten den 20 juli 2000, när sommaren var som vackrast. Familjen fanns vid hennes sida och syskonen såg till, att hon fick med sig både gosedjur och slantar, innan de vinkade farväl till bilen som hämtade henne.

Skapandet av "Linas Livsglädjefond" blev ett sätt att bearbeta sorgen. Genom den sätter Lina från sin himmel numera guldkant på andra cancersjuka barns vardag. Det kan vara att uppfylla drömmen om ett musikinstrument eller en vacker klänning. Boken "Det är ju cancer! Om att fylla vår dotters dagar med liv" blev ett annat sätt att bearbeta sorgen. Samtidigt var det ett sätt att hålla minnet av Lina kvar och förklara för vänner och bekanta, vad familjen haft för sig de senaste åren.

– Sorgen går aldrig över, konstaterar Anki. Den får vi bära med oss och hantera varje dag. Det går inte att sätta punkt för den. Lina finns och kommer alltid att finnas med oss. De jobbiga åren kan vi däremot lägga till handlingarna. Det gäller att kunna gå vidare och fokusera på livet här och nu.

Linas död blev en vändpunkt för familjen på många sätt. Anki och Linus gjorde äntligen slag i saken och gifte sig. Han sålde dessutom bensinmacken han ärvt av sin pappa - som även han gått bort i cancer. Linas läkare kunde nämligen inte garantera, att det inte var miljön på just macken som orsakat det hela. Linus sadlade om och arbetar numera med golf. Anki pluggade till sjuksköterska övertygad om, att hon hade en uppgift att fylla inom sjukvården. Att boken om Lina blev utgiven, omskriven och väl mottagen satte emellertid även fart på lusten att skriva.

– Jag minns hur mina klasskompisar våndades i skolan, när det var dags uppsatsskrivning, säger Anki. De satt tysta och grunnade, medan jag skrev och skrev. Jag kunde aldrig förstå det där. Det var ju så kul att skriva, tyckte jag. Efter boken om Lina, när så många sa, att den var behaglig att läsa, tänkte jag, att jag kanske faktiskt också kan.

Perfekt kompanjon

Anki skrev i rask takt ytterligare en bok på samma tema avsedd för syskon till cancersjuka barn. När inget bokförlag tände på idén, hamnade den hos Barncancerfonden som kanhända ger ut den så småningom. 

– Det skulle göra mig glad, säger Anki. Den är tänkt att bli en bilderbok och känns så himla viktig.

Anki och hennes pappa hade länge skojat om, att de kanske skulle börja skriva deckare tillsammans. Han skulle bara gå i pension från jobbet som kriminalkommissarie först. Sedan skulle det finnas både tid och möjlighet.

– Bättre kompanjon skulle jag ju inte kunna få, säger Anki. Det han inte vet om polisarbete är ju inte värt att veta.

Bo Wide hade varit chef för våldsroteln i Täby i Roslagens polisdistrikt i tio år, innan han blev spaningsledare vid Stockholmspolisen. Mord och dråp, som inte var så vanligt i Täby, blev plötsligt hans vardag. Bo var dessutom polisens ansikte utåt och därför den som ständigt intervjuades i media. Bland de mest omskrivna våldsbrotten nämner han mordet på taxichauffören Dusanka Petrén i Vaxholm 1991.

– Hon och maken hade tre barn och ett blomstrande taxiföretag. Allt var frid och fröjd, tills hon hittade honom i säng med barnflickan. Äktenskapet slutade med skilsmässa. Vi fick aldrig reda på det exakta motivet, men han lejde tre svenska, i övrigt välartade 19-åringar som mot betalning mördade hustrun. Vi var föregångare inom polisen då, de första som använde spaning med mobiltelefon. Det var också första gången i Sverige det gick att bevisa, att man kunde köpa tjänsten att mörda någon.

Förutom en lång rad andra mord och dråp var Bo inblandad i utredningen av såväl Stureplansmassakern om fyra döda och 20 skadade som Estonias förlisning. De två sista yrkesverksamma åren föll det på hans lott att dra igång gruppen Kalla Mord eller Cold Case, som han kallar den, inom Länskriminalpolisen. Det ledde senare vidare till tv-serien om 20 avsnitt med samma namn.

Bo har emellertid inte bara varit polis. Under några år var han dessutom frilansreporter vid Norrtelje Tidning och har därför vana vid att skriva annat än polisrapporter.

– Jag började rapportera om polisiära ärenden som cykelolyckor och sånt, innan jag fortsatte med exempelvis kommunsammanträden. Det är ju 35 år sedan, så man fick ringa redaktionen och läsa in artikeln på en bandspelare. Skulle det vara bilder, fick man köpa svartvit film i metervara, klippte lagom långa stycken och fotografera själv. Sedan framkallade man filmen hemma i garderoben. Jag är rätt stolt över det där faktiskt och har nog alla klipp kvar.

Bo hade inte varit pensionär särskilt länge, förrän Anki fick veta, att han faktiskt hade en idé till en polisroman.

– Så det är pappa som har kokat ihop intrigen, konstaterar hon. Sedan bidrar han förstås med sina kunskaper om hur utredning och polisförhör går till.

– Jag fastnar lätt i det byråkratiska språket, förklarar Bo. Då får Anki ta över. Vi delar upp avsnitten, skriver och ändrar, tills båda är nöjda med resultatet.

"Misstänkt mord" är historien om ett giftmord. En ung vacker programledare i TV faller ihop strax före sändning, fraktas till sjukhus och dör. Kriminalinspektör Malin Larsson misstänker att allt inte står rätt till och börjar nysta i ärendet. 

– Malin är drygt 40 år. Hon bor i Vallentuna och har två barn, skrattar Anki. Den mördade kvinnans mamma bor förresten också här, närmare bestämt i det pistagegröna hyreshuset på Fornminnesvägen, där vi bodde, när jag var barn. Båda åker Roslagsbanan till jobbet och så vidare. Det var ju enklast att välja en trakt vi känner.

Uppföljare på gång

Än så länge skriver Anki bara på lediga stunder. Författarskapet tar emellertid allt mer av hennes tid. Om det framöver ska leda till, att hon lägger sjuksköterskejobbet på hyllan, vet hon ännu inte.

– Det enda jag vet, är att jag älskar att sjunka ner i soffhörnan med datorn och bara försvinna in i fantasins värld. Tiden bara rusar iväg. Rätt som det är kan klockan vara fyra och jag sitter fortfarande i pyjamasen.

Anki tror att det är nyttigt att ha en annan yrkesverksamhet vid sidan av skrivandet.

– Det kan nog bli väldigt ensidigt annars. När man skriver lever man lätt som i en bubbla.

I uppföljaren är karaktärerna är desamma. Malin Larsson bor kvar i Vallentuna och samarbetar fortfarande med spaningschefen Bert Åkerblom och kriminalinspektör Oscar Norén från "Misstänkt mord". Pappa Bo står bakom även den nya intrigen. Med sin stora erfarenhet från åren som polis har han ett stort mentalt arkiv att gräva ur.

– Jag knycker inga fall ur verkligheten som somliga andra, påpekar han. Men jag blandar kanske tre, fyra olika fall till en oigenkännlig berättelse som sedan får eget liv.

Anki känner sig belåten med att redan vara i gång med bok nummer två. När de väl satte igång, insåg hon, att hon hade saknat och till och med längtat efter karaktärerna.

– Det var härligt att få träffa dem igen, skrattar hon. Så starkt lever man sig in i historien. Häromdagen kallade jag till och med Alice för Malin…

Monica Antonsson