Lokaltidningen
Nr 46, 1995 

Kyrkoherde Gunnevi Styrström framför Vallentuna kyrka
Foto: Monica Antonsson

Gunnevi ställer upp för sin församling

Gunnevi Styrström, kyrkoherde i Vallentuna, är en modern präst och en enkel tjej. Uppväxt på Åland, men sedan slutet av 80-talet Vallentunabo.
- Konfirmanderna kallar mig Gunnsan. Vilket namn av tillit!
Så ställer hon också upp i alla väder för sina församlingsbor.


”Gunsan” ställer upp för församlingen i alla väder

(VALLENTUNA)
Gunnevi Styrström är kyrkoherde i Vallentuna, en modern präst och enkel tjej som har nära till skratt och ställer upp för sina medmänniskor i alla väder.
- Konfirmanderna kallar mig Gunsan. Vilket namn av tillit! Det väcker en sådan värme.

Hon är född och uppväxt i Lemland, en dryg mil söder om Mariehamn på Åland. Släkten kom dit för ett par hundra år sedan och en kusin som släktforskat har spårat förfadern som hette Ur och kom från Västra Nyland nära Åbo.
- Ur straffades för att han hjälpte lösdrivare undan lagen. Det var förbjudet att vara utan arbete på den tiden. Min kusin tyckte att Ur var en värdig förfader till en blivande präst.

Morfar sjökapten
Hon berättar att prästgården på hemorten byggdes 1798 och att Gustav IV vistades där 1808-1809.
- Han var impopulär på alla sätt. Soldat Blå försökte till och med mörda honom.
Gunnevis morfar var sjökapten på en segelskuta som gick med säd mellan Australien och England. Båten rammades av ett fartyg en dag och när han skulle hämta loggboken föll han överbord mellan båtarna och drunknade.
- Mormor tvingades ensam bygga färdigt deras hus och hon klarade det tack vare en enorm viljestyrka. Hon är den finaste människa jag någonsin mött.
Även pappan var sjöman men när barnen kom sadlade han om och blev lantbrukare. 

Starka band
- Min tvillingbror är tio minuter äldre än jag. Det har jag fått sota för i hela mitt liv. Han kämpade sig före och jag kom blåslagen till världen med fötterna före. Vi har alltid hållit ihop samtidigt som vi fört en ständig kamp i all vänskaplighet. I skolan hade jag rent av nytta av honom, för han är väldigt respektingivande.

Banden till en äldre syster var särskilt starka och Gunnevis första traumatiska upplevelse kom i fyraårsåldern, när systern skulle åka till Helsingfors för att studera.

- Jag stod bakom lekstugan och grät förtvivlat. När jag numera någon gång känner mig riktigt ledsen, kan jag återskapa den ledsna fyraåringen inom mig. Sådant bär man med sig genom livet.

Hon spelade på orgeln därhemma. Mamma tog fram ”Nu ska vi sjunga” och skrev med blyerts på tangenterna vad tonerna hette. Sedan lärde hon sig efter hand.

Kristet hem
- Vårt hem var kristet med en kyrklig förankring. Jag gick i söndagsskolan där mamma var lärare och så småningom blev jag både lärare och kantor själv.
Gunnevis äldsta syster dog som spädbarn men hennes minne hölls levande så Gunnevi växte upp med vetskapen om att hon hade en syster i himlen.
- Jag hörde berättas om Jakobs stege, att det fanns en stege mellan himmel och jord som änglarna klättrade på. Jag var säker på att Kerstin hade klättrat upp där. Och jag som var så höjdrädd! Jag skulle nog klara av att dö, tänkte jag. Men aldrig att jag skulle våga kättra på stegen.

Fördömande
Det kom en period i tonåren då Gunnevi tyckte att kyrkans folk inte var riktigt trovärdigt. De nickade med i kärleksbudskapet men hann knappt utanför dörren förrän de fördömde sina medmänniskor.
- Det berodde inte på Kristus utan mer på dem som tagit kristendomen på entreprenad, säger Gunnevi som dock aldrig förlorade sin tro. Det var en lång process men jag insåg att kärleken är den enda kraft som verkligen förändrar. Är det någon mening med att vara kristen så måste det som utmärkte Kristus även utmärka den kristne. En sur kristen är värre för kyrkan än tio ateister.

Bara att flytta
Hon bestämde sig för att bli präst, trots att kvinnliga präster inte ens var påtänkta i Finland på den tiden. Så sent som 1988 prästvigdes den första.
- Det var bara att flytta till Sverige, säger Gunnevi som 21 år gammal kom till Uppsala.
- Diskussionen om kvinnliga präster gick hög här då men jag har aldrig hört till dem som springer undan. Jag tror benhårt att alla har sin uppgift i livet och ser prästjobbet som en kallelse

Prästvigd 1983
Gunnevi prästvigdes den 12 juni 1983 av biskop Olof Sundby och tillträdde sedan sin första tjänst i Hofors. I september 1987 provpredikade hon för komministertjänsten i Vallentuna. Något år senare blev hon tillförordnad kyrkoherde och 1991 ordinarie. 

Därmed blev hon också chef över 45 anställda och högsta ledare för all församlingsverksamhet – från kyrkans barntimme till familjerådgivning och invandrarverksamhet utom kansli och kyrkogård. 

- Det känns som ett förtroende. Varje verksamhet har en ansvarig person. Mig ropar de bara på när något händer. 

Vacker prästgård
Gunnevi bor i den vackra röda prästgården, ett lagom stort hus där hon kan ta emot mycket folk. Församlingsborna söker nämligen upp henne i tid och otid och hon finns till hands så långt hon förmår. Där finns stora och små rum och knarrar hemtrevligt då och då. Gunnevi skojar och säger att prosten Pettersson, vem han nu var, går igen.
- Jag tror naturligtvis inte på reinkarnation, säger hon bestämt. Jag känner en enorm glädje över livet som det är och försöker göra mitt bästa. För mig är livet en utveckling mot en större mognad. När vi dör går vi över gränsen till ett annat liv, det eviga. Kanske är det då det verkligen börjar… 

Monica Antonsson

Kyrkoherde Gunnevi Styrström framför prästgården
Foto: Monica Antonsson

Gunnevi Helena Dorotea Styrström lämnade tyvärr Vallentuna för att återvända till Mariehamn på Åland och en tjänst som kyrkoherde och kaplan. 

Jag hittar ett klipp ur Ålands tidning från 23 februari 2017 och hoppas att jag får låna påannonsen.  

Säg till annars så tar jag bort det. 

Här finns även en artikel från 2006 om Gunnevi och hennes tvillingbror överkommissarie Lars-Ole "Lasse! Mathias Styrström som fyllde 50 + 50 = 100 år, ett jubileum de firade med att resa runt Svalbard på isbjörnssafari i midnattssol. Gunnevi var då bosatt i sitt bandomshem, Hellestorp. 

23 februari 2017

Prästerna viger samkönade trots att kyrkan säger nej
Tre av prästerna i Mariehamns församling kan tänka sig viga samkönade par trots att kyrkan inte tagit beslut i frågan.
Men då väntar samtal från domkapitlet och biskopen.
– Jag har aldrig haft några problem med detta. Men jag är bedrövad över att kyrkan hänger efter i frågan, säger kaplan Gunnevi Styrström.

Ur finska Kyrkpressen:

"Inte en sekund har jag ångrat att jag valde det här jobbet!

MARIEHAMN.
För Gunnevi Styrström blev prästjobbet ett drömjobb, ett jobb där hon fått betyda något i människors liv, här och nu. 

26.3.2020 kl. 13:58

Gunnevi Styrström växte upp i Lemland, under en tid då det inte fanns på kartan att bli präst om man var kvinna. Ändå kände hon ett kall växa fram. Hon studerade teologi i Uppsala och prästvigdes i Uppsala domkyrka.

– Jag har älskat att vara präst, jag har älskat hela paketet. Inte en sekund har jag ångrat att jag valde det här jobbet. Jag är otroligt tacksam att jag tog den här vägen, säger hon idag, någon månad efter sin avskedspredikan.

Under sin tid i Sverige jobbade hon först i Gästrikland, sedan som kyrkoherde i Vallentuna i Stockholm. Att lämna Stockholmsförsamlingen för Hammarlands församling på Åland var ett enormt steg. Vallentuna församling hade ju fler medlemmar än hela Åland hade invånare.

– När jag kom till Åland tänkte jag att nu blir det färre förrättningar – men det gick inte så. Jag hade lätt att komma in i samhället som ålänning. När folk tog kontakt med mig var det för att det fanns en anknytning: de kanske kände mina bröder eller hade fiskat med min kusin.

Det viktigaste för henne har varit förrättningarna – och arbetet med ungdomar.

– Ungdomarna har format mig. De har en viss ärlighet. Även på den tiden då prästerna hade mer auktoritet än de har idag sa ungdomarna vad de tyckte. Den dialogen har varit utvecklande. Det betyder att jag hela tiden haft ett motstånd, fått tänka om. Och det är nyttigt.

Det har betytt mycket också för hennes predikningar: att hela tiden hitta de ord som har täckning i verkligheten.
– Där har ungdomarna varit viktiga. Du kan inte ta till någon teologi med dem, du måste omvandla den till någonting konkret och påtagligt, som har betydelse för människors liv här och nu.

Den finaste erkänsla hon fått kom från en ung man som hon ofta träffat på Lemböte lägergård. När han begav sig ut i världen och kom hem igen, sa han: ”Vet du Gunsan, när jag står i olika situationer i livet, tänker jag alltid att vad skulle Gunsan ha gjort.”
– När jag hör något sånt, då växer den här tanten några meter. Det är en erkänsla att jag betytt någonting.

När Gunnevi Styrström tänker på ålänningarnas relation till kyrkan tänker hon att de vet var kyrkan finns när de behöver den. Sedan år 2010 har hon jobbat som kaplan i Mariehamn.
– De senaste åren har jag unnat mig att vara kaplan, för att kunna njuta av att vara präst. I Mariehamns församling finns en förväntan och glädje bland församlingsborna, och då är det roligt att jobba.

Hon har alltid jobbat mycket och gärna, men i höstas gick hon in i väggen.
– Jag, som alltid gått på lust och vilja! Jag förlorade all ork, och det hjälpte inte att vila. Så jag var tvungen att söka hjälp.

Nu har hon gått i pension och tackar fortfarande nej till de flesta förrättningar.
– Det har varit tufft att lära mig säga nej. Men jag har varit tvungen. Annars blir jag aldrig riktigt bra.

Hon har haft stor glädje av att hon läser mycket.
– När jag gick in i väggen kunde jag skapa mig en egen värld där jag låg i sängen och läste.
Sofia Torvalds

Foto: Tinca Björke

Janne Birgersson och Korviga strumpor...

Lokaltidningen
Nr 42, 1994

Kyrkan ska profilera sig

Det är alldeles för få som söker sig till kyrkan när livet kör ihop sig. För att få reda på varför och vad som kan göras åt saken, gjorde Vallentuna pastorat en enkätundersökning bland 400 statistiskt utvalda Vallentunabor mellan 30 och 50 år.
- Det är en superaktiv ålder, säger Gunnevi Styrström som är präst i Vallentuna. Folk rusar genom livet. Livsfrågorna finns där men man förväntar sig inte att kyrkan har något att ge.

Pastoratet har genomfört enkätundersökningen tillsammans med fyra församlingar på annat håll. Resultatet är samstämmigt. Kyrkan hör av tradition till vissa initiala skeden i människors liv såsom dop, konfirmation, vigsel och begravning. Folk väljer dock inte kyrkan som forum för att prata livsfrågor eller för att få hjälp och tröst i svåra situationer. 

Vanföreställningar
- Många tror att Gud är något som bara har med söndagslivet att göra, säger Gunnevi Styrström. De tänker inte på att kyrkans arbete handlar om hela livet.
Jan Birgersson (m) ordförande i pastoratskyrkorådet, tror att det finns många vanföreställningar om präster. Gamla fördomar sitter i.
- Förr var prästen, överläraren och landsfiskalen personer man skulle passa sig för, säger Jan Birgersson som själv är prästson. Som sådan fick han ofta gå förbi kön i mataffären på Åland där han växte upp. Det fanns husförhör och präster som satte betyg på människors kunskaper.

Alert församling
- Allt det där är historia. Vallentuna har en alert församling som passar in i dagens samhälle. Här är väldigt öppet och utvecklande.

Vad kan då göras åt saken?
Genom enkätundersökningen har pastoratet kartlagt ”vilken efterfrågan som finns på marknaden”. 

Resultatet visar att de viktigaste frågorna är barnen och föräldrarollen, partnerrelationen, framtiden för natur och miljö, det egna välbefinnandet, kropp och hälsa samt funderingar om arbetsmarknad, arbetslöshet och utbildning. Frågor om andligt sökande, tro och uppfattning om Gud är minst angelägna.
- Vi ser resultatet som en utmaning och ett argument för förnyelse och förändring, säger Jan Birgersson som tror att själva avståndet till ”kyrkbacken” kan vara ett hinder. Kommer inte folket till kyrkan så får kyrkan komma till folket.

Kyrkan söker just nu en bra, centralt placerad lokal i Vallentuna som skulle kunna bli en samlingspunkt. Pastoratskyrkorådet har till och med diskuterat att öppna en pub med sång, musik och ölservering i kyrkans regi.
- Det handlar om marknadsföring. Kyrkan ska profilera sig. Folk ska upptäcka att kyrkan inte består av tanter med korviga stumpor och knut i nacken, säger Jan Birgersson som hälsar alla församlingsbor välkomna till kyrkans lokaler.
Monica Antonsson

_________________________________________________________________________________

Lokaltidningen

Nr 43, 1994

Nej, Jan ringaktar inga damer

Oj, oj, oj så många upprörda känslor som väcktes efter förra veckans artikel om hur kyrkan i Vallentuna ska profilera sig.
Men ingen ska ta åt sig av kyrkorådets ordförande Jan Birgerssons (m) liknelse om fördomarna kring det kyrkliga livet.
 
I förra veckan berättade Jan Birgersson och prästen Gunnevi Styrström om en undersökning kring folks attityder till kyrkan. Det visade sig att fördomarna är många och att kommuninvånare avstår från att vända sig dit i svåra stunder och när det gäller livsfrågor.
Tanken var att visa vilken öppen och alert församling som finns i Vallentuna, att välkomna alla dem som tidigare kanske inte vågat sig dit.
- Det handlar om att marknadsföra sig, sa Jan Birgersson. Folk ska upptäcka att kyrkan inte består av tanter med korviga yllestrumpor och knut i nacken.
Det uttrycket har sårat många av kyrkans anställda och frivilliga medarbetare. Vad som inte framgick var att Jan Birgersson faktiskt citerade ärkebiskop Anton Niklas Sundbergs numera smått bevingade ord.
- Biskop Sundberg sa så här: ”Näst efter skenheliga kärringar med korviga strumpor och knut i nacken är för små brännvinsglas det värsta jag vet”, berättar Jan Birgersson som är mycket ledsen för de starka reaktioner som citatet väckt.
- Det ligger ingen som helst ringaktning mot våra hedervärda damer i detta. Damerna i kyrkans syföreningar och andra frivilligarbetare är tvärtom kyrkans ryggrad. Utan dem skulle verksamheten stanna på samma vis som Sverige skulle stanna utan bilar.
 
Jan Birgersson använde liknelsen för att påvisa den nidbild och missuppfattning som folk i allmänhet kan ha om kyrkans verksamhet.
Diskussionen om en pub med ölservering i kyrkans regi har också väckt upprörda känslor. Ölserveringen är emellertid inte det viktiga utan samlingsplatsen för gemyt, trevligt umgänge och diskussion av livsfrågor med föreläsare.
Monica Antonsson

________________________________________________________________________________

Lokaltidningen

Nr 46, 1994

Rätt ska vara rätt 

– även i fråga om 

”korviga strumpor”
 
När kyrkorådets ordförande, Jan Birgersson (m), för en tid sedan beskrev det kyrkliga livet i Vallentuna, beskrev han också en vanligt förekommande nidbild av densamma genom att citera ärkebiskop Anton Niklas Sundberg.
Vän av ordning har nu hört av sig till Lokaltidningen.
- Citatet är helt felaktigt, säger damen som vill vara anonym.
 
”Folk ska upptäcka att kyrkan inte består av tanter med korviga yllestrumpor och knut i nacken”, sa Jan Birgersson när han i positiva ordalag ville beskriva det kyrkliga livet i Vallentuna.
Det skulle han aldrig ha gjort.
Många har tagit illa vid sig trots att han försäkrat att han inte syftat på de duktiga damer som arbetar inom kyrkan och att han redovisat sin ståndpunkt om att kvinnor och syföreningar är kyrkans ryggrad.
 
Bevingade ord
- Jag citerade biskop Sundbergs bevingade ord för att påvisa en nidbild och inget annat, säger Jan Birgersson. ”Näst skenheliga kärringar med korviga strumpor och knut i nacken är för små brännvinsglas det värsta jag vet.”
 
En läsare, som gjort sig omaket att slå upp biskop Sundbergs uttryck i Pelle Holms ”Bevingade ord” har nu hört av sig till Lokaltidningen.
 
- Han har fel
- Jan Birgersson har fel. Biskop Sundberg sa: ”Näst religion (läs gudlighet) och sedlighet är för små brännvinsglas det värsta jag vet”.
Yttrandet skulle, enligt Pelle Holm, ha fällts som svar till en salvelsefull renlevnadsman.
Jan Birgersson känner inte igen den versionen av uttrycket. Hans egen version har däremot följt honom genom livet sedan han först hörde den av sin far som var präst.
 
Nidbildssymbol
- Jag har hört versionen med de korviga strumporna i olika sammanhang, säger Jan Birgersson. Det är en nidbildssymbol för gudlighet. Men det är typiskt för bevingade ord att de förekommer i många olika versioner.
Monica Antonsson  

_________________________________________________________________________________

Lokaltidningen
Nr 49, 1994

Ännu ett inlägg om ”korviga strumpor”
 
Jan Birgersson (m), kyrkorådets ordförande i Vallentuna, trodde att han citerade en biskop. Det var fel. Åtminstone till hälften.
I förra veckan fick vi veta var halva uttrycket kom ifrån. Eddy Vidborg i Åkersberga berättar resten.
 
Jan Birgersson kunde aldrig ana att så många upprörda känslor skulle sättas igång av hans skämtsamma liknelse, när kyrkan skulle marknadsföras. ”Folk ska upptäcka att kyrkan inte består av tanter med korviga yllestrumpor och knut i nacken”, sa han.
Ingen anade att någon kunde identifiera sig med ”tanterna” och att väldigt många av kyrkans närstående blev ledsna och upprörda.
 
Bara ett citat…
Jan Birgersson försvarade sig med att han citerat ärkebiskop Anton Niklas Sundberg som skulle ha sagt: ”Näst skenheliga kärringar med korviga strumpor och knut i nacken är för små brännvinsglas det värsta jag vet”.
- Jag har hört uttrycket då och då i hela mitt liv, försvarade sig Jan Birgersson. Inte minst från min far som var präst.
 
En läsare som vill vara anonym hörde av sig i förra veckan. Hon hade slagit upp uttrycket i Pelle Holms ”Bevingade ord” och kunde visa att Jan Birgersson citerat fel. ”Näst religion och sedlighet är för små brännvinsglas det värsta jag vet”, sa biskop Sundberg. Tanterna med de korviga strumporna fanns inte med någonstans.
 
Förväxling
Eddy Vidborg från Åkersberga kan dock ge besked om saken.
- Jan Birgersson har förväxlat två sägner, säger Eddy Vidborg. De små brännvinsglasen kommer mycket riktigt från Biskop Sundberg. Uttrycket med de korviga strumporna har däremot präglats av läkaren Samuel Hübinette (1876-1939).
Samuel Hübinette kom från Norrö i Åkersberga och är begravd i Österåkers kyrka där han fått en fin minnesskylt.
- Han var berömd men finns inte med i uppslagsverken, påpekar Eddy Vidborg.
 
Svärande professor
Samuel Hübinette var professor och en mycket skicklig lärare vid Karolinska institutet. Han var fallen efter frireligiösa föräldrar men svor, enligt somliga, till överdrift.
- Han arbetade vid ett tillfälle tillsammans med sjuksköterskan Maria Bernadotte som inte tyckte om hans stil. ”Det värsta jag vet är när läkare svär2, sa hon en dag och Hübinette blev henne inte svaret skyldig. ”Det jävligaste jag vet är när sköterskor har korviga strumpor”, sa han.
 
Knuten i nacken?
Så var det med det. Biskop Sundberg pratade om brännvinsglas och doktor Hübinette om korviga strumpor. Är det månne någon som vet var knuten i nacken kommer ifrån?
Frågan är om Jan Birgersson genom sitt citat själv har präglat ett bevingat ord som ska leva vidare i Vallentuna.
Monica Antonsson  

________________________________________________________________________________

Lokaltidningen
Nr 9, 1995

SKÅL!
Kyrkans pub har öppnat
 
Den kyrkliga puben i Vallentuna har öppnat. Eller Vallentunadialogens café som arrangörerna föredrar att kalla sammankomsterna på Vallentuna Gästgiveri.
- Det här är toppen, sa kyrkorådets Jan Birgersson (m). Det blev precis som vi tänkte redan från början.
 
Premiären begicks i månads kväll sedan 750 tonårsföräldrar hade bjudits in till Vallentunadialogens caféföredrag. Ett 40-tal intresserade kom för att höra opinionsbildaren Åke Jansson från Norrköping tala om tonåringarnas krassa verklighet.
Efter varsin giftgrön drink utan alkohol gav han en målande bild av den verklighet den uppväxande generationen lever i.
 
En annan värld
- Det går inte att jämföra vår ungdomstid med dagens verklighet, sa han. Dagens tonåringar lever i en helt annan värld. Tillvaron är ofta förvirrad. Vilken utbildning ska de välja? Finns det några jobb? Finns det något som är säkert?
 
Präglas av bilder
Åke Jansson konstaterade att dagens unga ofta saknar en vuxen som har tid och lust att tala om viktiga saker.
- Vi lever i en oerhört teknisk värld. På nästan varje område har vi teknik som gör det lättare för oss att leva. Den unga generationen utsätts för och präglas starkt av bilder. Många ser på TV 30-40 timmar i veckan. Vad händer med dem som växer upp med en sådan koncentration av våldsbilder omkring sig? Satelliterna är över oss. Vad gör de med våra ungdomar? Vilken människosyn får de?
 
Föräldrarna viktiga
Åke Jansson hade just inga förslag att komma med när det gäller att lösa problemen annat än att föräldrarna är de absolut viktigaste personerna i sammanhanget.
- Undersökningar har visat att ungdomar helst anförtror sig åt morsan. Farsan kommer först på fjärde plats. Det visar ändå att vi föräldrar inte har spelat ut vår roll, att vi inte är helt ute.
 
Inga korviga strumpor
Efter föredraget bjöd arrangörerna på landgång, kaffe och thé till subventionerat pris. En och annan öl serverades förstås också. Av korviga strumpor syntes dock inte röken. Det var med andra ord precis som Jan Birgersson redan från början tänkte sig den kyrkliga puben som från och med nu kallas café.

Monica Antonsson

PS. Jag undrar vad som fick redigeraren att skriva SKÅL! i rubriken... / Monica 2020. DS.

_________________________________________________________________________________

Lokaltidningen

Vecka 49, 1995

Efter bröllopet kom räkningen:

 Stearinljus och städning av kyrkan: 930 kronor
 
(VALLENTUNA)
- Betala tillbaka pengarna till brudparet, säger Sonja Nisensjö i Kårsta som fick betala 1680 kronor när hennes dotter, som bott i centrala Vallentuna några år, gifte sig i sin hembygds kyrka.
 
Sonja Nisensjös dotter Anette har bott i Kårsta sedan hon var sju år. Hon har konfirmerats där och varit med i ungdomsförsamlingen. Hon flyttade hemifrån när hon fick egen lägenhet i centrala Vallentuna för några år sedan. Samma sak gäller Roger Qvist från Ekskogen. När ungdomarna så småningom ville gifta sig, den 19 juli 1994 närmare bestämt, valde de att ha vigseln i sin barndoms kyrka.
 
Annat pastorat
- Då fick vi veta att det skulle kosta pengar eftersom Annette och Roger var bosatta i ett annat pastorat, säger Sonja Nisensjö.
Sonja frågade om inte hon kunde få hyra kyrkan för ungdomarnas bröllop. Men det gick inte. ”Börjar vi göra undantag så blir det flera”, sa kyrkorådets ordförande i Össeby-Garn, Per-Olof Staff. Prästen som skulle viga ungdomarna tyckte dock att det var pinsamt och avstod från sin del av kostanden.
- Några dagar före vigseln träffade jag kyrkvaktmästare Eivy Staff av en slump. Hon frågade hur vi skulle göra med uppvärmningen. Med tanke på att det var över 35 grader varmt ute, så förstod jag inte hennes fråga. Vi såg alla fram mot en sval kyrka för vigseln.
 
Två stearinljus
Familjen dekorerade kyrkan men pastoratet bidrog med två stearinljus. Strax efter vigseln genomfördes dessutom ett barndop, så kyrkans folk skulle ändå ha funnits på plats.
- Det var ingen som städade mellan vigseln och dopet, säger Soja Nisensjö. Vi kastade inga risgryn inne i kyrkan, så det behövdes inte. Ändå fick vi städningen på vår faktura.
Den maskinskrivna fakturan som så småningom anlände till brudgummen slutade på 1680 kronor. Kantorn kostade 300, hans resa till Kårsta 150 och kyrkvaktmästaren 300 kronor. Uppvärmning, ljus och städning debiterades med 930 kronor.
 
Ville inte bråka
- Vi ville inte bråka så vi betalade fakturan, säger Sonja Nisensjö. Men så här efteråt blir man förargad. Jag tycker att kyrkorådet ska skämmas och skänka pengarna till brudparet. Städning och stearinljus kan inte kosta över 900 kronor.
 
Kyrkorådets ordförande Per-Olof Staff tillbakavisar Sonja Nisensjös krav på återbetalning.
- Det är en olyckligt formulerad faktura, säger Per-Olof Staff. De 930 kronorna utgör hyra för kyrkan. Vi kan inte betala några pengar alls till folk som inte är skrivna i Össeby-Garn. Fram till årsskiftet gäller regeln att de som är bosatta utanför pastoratet måste betala för förrättningar i Kårsta. Efter årsskiftet blir det gratis men bara för Vallentunabor.
 
Han tillägger:
- Sonja Nisensjö ska inte springa runt och prata med pressens representanter om det som rör kyrkan. Hon kan ringa direkt till mig om det är något.
 
Det har Sonja Nisensjö redan gjort. Med magert resultat.
- Det hjälper ju inte, säger Sonja Nisensjö. Kyrkorådet bör dessutom tänka sig för hur de formulerar sina fakturor. Jag har papper på hur mycket de tar för städning och stearinljus.
Flera läsare än Soja Nisensjö har hört av sig till Lokaltidningen efter artikeln i Össeby-Garn som kostade 1500 kronor för att den avlidna kvinnan hade vårdats på en institution i centralorten de sista åren av sitt liv.
- Det hade varit okey om kyrkorådet hade annonserat kostnaderna, säger exempelvis Svea Mattsson och berättar om en begravning av en man född och uppväxt i Ekskogen som tillbringade sina sista år på Väsbygården.
- Han var skötsam i hela sitt liv, säger Svea Mattsson. Kostnaden för begravningen slutade på 3 720 kronor innan allt var klart. Kyrkorådet bör absolut betala tillbaka de pengarna. Det är dyrt nog att dö ändå.
Monica Antonsson

________________________________________________________________________________

Lokaltidningen 
Nr 50, 1995

Per-Olof Staff:

- Det var rätt att ta betalt för bröllopet!

Men det tycker inte Jan Birgersson...

(VALLENTUNA) 

Den märkliga historien om kyrkorådets avgifter för förrättningar för utsocknes i Össeby-Garn går vidare.
- Det är inte vi som gör fel när vi tar ut avgifter för förrättningar, säger Per-Olof Staff (c) som är kyrkorådets ordförande i Össeby-Garn. Det är Vallentuna pastorat som bryter mot lagen när de inte gör det!

 
Sedan 1989, när Angarn, Vada, Össeby-Garn och Kårsta blev ett och samma pastorat har kyrkorådet tagit betalt för sina tjänster till utsocknes. Det har medfört att åldringar som de sista åren av sina liv bott på institution eller sjukhem i centrala Vallentuna måst betala dyra pengar för sin sista resa hem. Alla sådana institutioner är belägna i Vallentuna så folk har just inte kunnat välja. Många gamla och sjuka bor dessutom i Täby och Åkersberga.
 
Folk reagerar
Avgifterna i Össeby-Garn har tagits ut enligt en speciell förhållandevis hög taxa som även gällt bröllop och dop. Folk har börjat reagera och Lokaltidningen har på sistone berättat om såväl begravningar som bröllop till höga kostnader. I förra veckan berättade exempelvis Sonja Nisensjö i Kårsta hur hon fått betala 930 kronor för två stearinljus, städning och uppvärmning av kyrkan i juli månad 1994 när det var 30 grader varmt ute.
 
- Ett påhopp
Kyrkorådets ordförande, Per-Olof Staff ©, upplever kritiken som ett påhopp och vägrar betala tillbaka pengarna som flera församlingsbor krävt. Folk som är skrivna utanför pastoratet är utsocknes, slår han fast. Någonstans måste gränsen dras. I fallet Sonja Nisensjö rörde det sig dessutom inte om två ljus utan om hyra, påpekar han. Det finns det bildbevis på.
- Jag försvarar mina församlingsbor och följer reglerna. Skattemedel får inte användas till utsocknes förrättningar. Vallentuna pastorat, som inte tar ut några avgifter alls för kommuninvånare begår ett lagbrott!
 
- Clearingavtal
Per-Olof Staff läser ur protokollen hur han personligen i maj 1990 tog upp frågan med sitt kyrkoråd. Kyrkoherde Tom Wallgren fick då i uppdrag att ordna ett så kallat clearingavtal med Vallentuna pastorat.
- Vi har fått rapporter om läget med jämna mellanrum men Vallentuna har inte velat sluta något avtal. De har rent av varit kallsinniga, säger Per-Olof Staff. Vi har kämpat hårt, min vice ordförande och jag, men utan resultat.
 
Kyrkorådets ordförande i Vallentuna, Jan Birgersson (m), vet inte om pastoratet gör sig skyldigt till lagbrott eller inte då de upplåter kyrkan gratis till alla Vallentunabor.
 
- Vore konstigt
- Det vore konstigt om det står i lagen att man inte får svara generös, säger han. Det är inte kyrkans sak att sitta och räkna kronor. Vill en Kårstabo gifta sig i Vallentuna så är han eller hon välkommen att göra det utan kostnad.
Jan Birgersson menar att människor besöker kyrkan i antingen stor glädje eller stor sorg och det ska inte behöva kosta pengar. Var och en betalar sin kyrkoskatt någonstans i kommunen, det jämnar ut sig på slutet.
 
Förnekar
Jan Birgersson förnekar bestämt att Össeby-Garns pastorat har hört av sig med förslag om clearingavtal.
- Det svar Åke Carlestam här hos oss som i början av 1995 motionerade om ett sådant avtal. Motionen beviljades och vi tog därefter kontakt med Per-Olof Staff som kom hit på ett möte hos kyrkoherde Gunnevi Styrström. Det resulterade i ett clearingavtal som träder i kraft vid årsskiftet som innebär att pastoraten framöver debiterar varandra för de kostnader som uppstår men att allmänheten går fri.
 
- Kyrkoherdenivå
Per-Olof Staff tillstår att Össeby-Garns ”förhandlingar" inte har förts med kyrkorådet i Vallentuna utan på, som han säger, kyrkoherdenivå. Själv tvår han, som ytterst ansvarig, sina händer och säger att han varit blåögd.
De som önskar begära återbetalning av erlagda avgifter i Össeby-Garn kan skriva till kyrkorådet om saken. Frågan blir då ett ärende som måste behandlas och besvaras.
Monica Antonsson
______________________________________________________________________________

Hälsingborgs dagblad

Dödsfall i Sverige

22 juni 2004 10:40

Jan Birgersson, informationschef, Vallentuna, har avlidit i en ålder av 68 år. Efter studentexamen i Gävle och studier vid Uppsala universitet började han sin yrkesbana som journalist och var bland annat kriminalreporter på Svenska Dagbladet. 

Jan Birgersson var därefter pressombudsman vid Stora Kopparberg och informationschef vid Röda korset innan han startade eget företag i informationsbranschen. 

Ett stort uppdrag var tv:s insamlingsprojekt Röda Fjädern, som gav honom reklampriset DM-nyckeln. 

På fritiden var han politiskt aktiv för moderaterna och vid sin bortgång ordförande i Vallentuna kommunfullmäktige. Han var också ordförande för Vallentuna BK:s fotbollssektion. Hans närmaste är makan Maj samt döttrarna Anna och Karin med familjer.