Någonstans i Åbyholm fanns förr ett Löfstaborg. I Vallentuna bildarkiv hittar jag en villa som hette
så vid Olsborgsvägen. Det kan vara den men säker är jag inte. Familjen som flyttade dit från Eskilstuna Kloster församling 1926 flyttade 1930 vidare till Furumon i Väsby, vilket väl bör ha legat i anslutning till Väsby gård där Väsbyhemmet ligger i dag, dvs i slutet av Allévägen.
- Frejus Fritjof Danneman (Olsson) född 28/11 1910 i Eskilstuna (ej döpt) (Umeå) Gift 14/10 1939. Bor 1940 i Oskars församling, Stockholm. Död 16/51986 i Lidingö. Adr. Lillåkersvägen 50. 1847 verksam i tivolibranschen.
- Ivonne Georgina född 2/11 1912 i Torshälla (ej döpt) gift Morast. Död 11/9 1995 i Enskede. Adress Dalens Allé 12, Enskededalen. 1947 damfrisörska gm avd chef Ivar Andersson i Haakonbolaget.
- Fritjof Reseen Danneman född 7/11 1913 i Torshälla (ej döpt) (Skeppsholm 18/9 1931) Gift 2/11 1935. Död 25/1 1983 i Österåker. Adr: Norrgårdsvägen 85, Åkersberga. 1947 verksam i tivolibranschen.
- Fritjof Lennart Danneman född 12/2 1915 i Torshälla (ej döpt) (Danderyd) Gift 3/1 1942. Död 8/11 1982 i Täby. Adr: Åkerbyvägen 386 Nb, Täby. 1947 anställd i rörledningsfirma.
- Fritiof Grindborg Danneman född 7/11 1916 i Torshälla (ej döpt) i db står felaktigt att han är född i Forshälla. 1940 Holmens bruksbostäder i Häverö. Gift 8/7 1938. Död 9/10 1960 i Katarina. Adr: Skånegatan 24, Stockholm. 1947 verksam i tivolibranschen.
- Fritjof Lill-Olle Danneman född 18/2 1920 i Mora, Fahlu län (ej döpt) gift 23/9 1944. Död 31/3 1975. Adr: Poppelvägen 22, Barkarby. 1947 byggnadsingenjör i Stockholm.
- Ingrid Selse Ema'gene född 6/8 1921 i Torshälla (ej döpt) Gift med tivoliägaren Widholm. Död 24/5 1976 i Maria Magdalena förs. Adr: Högbergsgatan 59B, Stockholm.
Om somrarna, då fly Sveriges tivoliägare varandra som pesten och fara i stora krokar för att slippa höra knallarna från varandras skjutbanor. En så här på höstkanten råkas de ett slag i Stockholm för att slå sina kloka huvuden ihop om gemensamma ting.
Medarbetaren hade en vision av att det skulle bli ett högst originellt och livligt sammanträde ute på Stallmästaregården på tisdagen, där små herrar med vaxade mustascher skulle gå fram och tillbaka och rycka svarta cigarrer ur munnen för att kalla varandra meine Herrschaften. Men ingalunda, det var så korrekt, så korrekt, man såg ut som borgarråd i ansiktet när man talade om den förhatliga nöjesskatten och som scoutledare när man talade om yrkets ökade anseende. Den enda gången det var en fläkt av fjärran karusellmusik i samtalet var när ordföranden hr Carl Fritiof Danneman siade om ett vaxkabinett med Bildsköne Bengtsson och kumpanen. Hr Danneman liksom sekreteraren P.G. Bergström och äldsta bekämparen av tråkigheten på landsbygden, hr Edvin Olsson, är från Eskilstuna, som tycks ha en ståtlig produktion av atleter och svärdslukare bakom sig.
Forna tiders tattartivolin finnas ej mer
- Nej, det är inte längre fråga om primitiv romantik i vårt yrke, säger hr Danneman, inte som förr, när tivolitrupperna for fram som vilda band efter vägarna och inte hade något anseende alls. Nu går det hela för det fösta inte på vinst och förlust, utan man gör upp ordentliga turnéer och passar Barnens dags-fester och andra lokala tillställningar. Och på så sätt stiger anseendet. Att till exempel vara skjutbaneflicka förr i tiden, det var inget nöje, de blevo betraktade som mindervärdiga slinkor och var för resten många gånger inte guds bästa barn häller. Ibland var nog ett tivolisällskap med rätta värre ansett än ett tattarband.
- Men vi rensar, säger sekreteraren med en kraft som skulle anstå starka Arvid. Det är just för det som den här föreningen kommit till. Fyra tusen tivoliägare finns det gudbevars i Sverige, men om jag säger att det är fyra hundra som ha rätt att bära titeln, så räcker det. De andra äro herrar som fara omkring och lurar folk och sedan åker ifrån räkningar och aldrig kan komma tillbaka, och det fast de kan få in mer pengar med sin enda lurattiralj i en kappsäck än ett stort tivoli.
Zigenarna ha givande spåmonopol
Och mycket i detta är myndigheternas fel, tar ordföranden vid igen. Om vi anmäler en sådan där ful fisk, så tror myndigheterna att det är avundsjuka och gör ingenting åt det. Likaså är det ingen ordning på bestämmelserna angående de tivoli, den ena landsfiskalen säger ja, den andra nej. Det enda man är enig om är nöjesskatten, men se det är vi också, fastän på annat sätt. Vi kan inte ta ut skatten av allmänheten som man gör på biljetter, och jag skulle vilja se bonddrängarna betala sju öre för ett skott i skjutbanan. Det blir ägaren som får betala, tjugu procent på bruttot ska ut, och det är tjugu procent för mycket, det. Ofta skall man leverera det på heder och samvete, och det är inte så lätt det häller, ägaren kan ju bara gå där och vanka och kontrollera biträdena så smått. Att kaffepengar och cigarrettpengar går ur tivolikassan, det vet man, och det är oskriven lag, men i övrigt är det inte lätt att hålla reda på allting.
Finare smak har svenska folket fått, det är alla tre överens om. Världens tjockaste kvinna är det ingen åtgång på längre, nu vill folk se idrottsstjärnor i panoramaglas, men att det skulle bli rusning i Åmål på ”Den bildsköne” i vax, det kan man dock gå i god för. Zigenarkonkurrensen existerar fortfarande, och så länge de ha monopol på spåkonsten, kunna de bräcka vilket tivoli som hälst. Andra bekymmer finnas också, ibland komma arbetslösa pojkar och pocka på att få dra karusellen, men tusen kr på en dag åkte man in i Motala åt hr Olsson, det är kanske en modernare sorts romantik.
Och sju barn har hr Danneman, det är också i gamla goda stilen, alltid kunna de göra någon nytta.
Om tisdagens förhandlingar är i övrigt att förmäla att till vice ordförande nyvaldes hr Frank Fredriksson, Karlstad, medan övriga styrelseledamöter omvaldes. Diskussionsfrågan i nöjesskattefrågan fortsättes på onsdagen. En kommitté skall tillsättas för utredning om förhållandena på olika platser i landet, och föreningen kommer eventuellt att söka samarbete med alla andra föreningar som icke äro nöjda med nöjesskattefrågan. I övrigt diskuterades program- och försäkringsfrågor, och kommittéer tillsattes för utredning av de senare.
Hr Danneman verkar lite tveksam, men så säger han bestämt att skjutbanorna stå i särklass. Något i kraftväsen, att rycka och dra i och mäta krafterna med gillas också bra. För övrigt skall jag säga, säger hr Danneman och stramar upp sig, att publiken håller på att återgå till de gamla hderliga nöjena, hästkaruseller, tråddragningar, boll- och ringkastning. Publiken är sig lik, som den varit i alla världsliga tider. Hunddressyr och akrobatnummer smäller lika högt. Om tivoliägarnas besvärligheter
Svenskarna få allt större anspråk, inte minst när det gäller att roa sig, så det duger inte längre för en tivoliägare att komma med vad strunt som helst, säger i en liten intervju för Namn och nytt hr C. Danneman, pigg karl, före detta sjöman, numera ordförande i Sveriges ambulerande nöjestivoliägarförening och fortfarande äventyrslysten. Han har lämnat sina ringar och pilar och skjutbanor och alla de andra grejorna i Hedesunda och kommit ner till stan för att sköta förbundets angelägenheter och lägga sista handen vid nästa nummer av dess tidning, som naturligtvis heter ”Karusellen”.
Vad man först och främst kräver är musik och åter musik, framför allt annat de senaste schlagermelodierna, och så är man mycket noga med att dansbanorna äro vällagda och lättdansade, som det heter. Och allt skall vara fint och pyntat med flaggor och vimplar, det är bara zigenarna som få ha det hur trasigt och ruggigt som helst, men då ska det också vara riktiga zigenare. Chokladhjulet, som snurrar och vinkar med prisaskar i olika storleksordning, är mycket populärt, och först och sist samla skjutbanorna allt större och större publik. Det är väl tidens fel eller förtjänst, hur man nu tar det.
Hr Danneman bör veta vad han talar om, han har hållit på med tivoliverksamhet i trettio år. Först vara han sjöman och seglade bland annat med den norska fullriggaren ”Constance” – han uttalar namnet nästan andaktsfullt och med darr på rösten, finare båt har aldrig funnits, anser han.
Så fick han gula febern och måste lämna sjön och slå sig på
något annat. Som han inte kunde finna sig till rätta med det alltför vanliga
och alldagliga, blev han till att börja med passopp och hjälpreda hos
tivoliägaren Zibell i Eskilstuna, tills han efter ett par år kunde köpa en
skjutbana och en kraftmätare och etablera egen affär. Sedan i höstas är han
bosatt i Stockholm, men far om somrarna land och rike kring med ett tivoli
som han gjort större och fullkomligare år efter år.
Den där lusten efter äventyr spelade väl också in när han grundade SANT, som onekligen är ett lätthanterligare namn än Sveriges ambulerande Nöjestivoliägareförening. Det var 1931 som Danneman och tio med honom bröto sig ut ur Sveriges tivoliägareförening och anordnade ett möte för att bilda den nya organisationen. De tio uteblevo emellertid, och inför den gamla föreningens män, som man grant infunnit sig, fick Danneman fungera som både ordförande, sekreterare och föredragshållare. Någon ny organisation kunde naturligtvis inte bildas den gången, och hr Danneman medger att det hela kändes rätt snöpligt. Men han gav sig inte, en månad senare hade sju av de uteblivna fått sitt kurage igen, och så kom SAN till. Nu har den ett 60-tal medlemmar bland landets inemot 400 tivoliägare, hr Danneman beklagar livligt att de flesta äro oorganiserade.
-
Vårt önskemål är att få dem med i föreningen,
att höja dem socialt och göra dem mera måna om sitt yrke och dess anseende. Det
brister ännu rätt mycket på den punkten. Jag skäms för att säga det, men det
finns till och med medlemmar i föreningen som svikit ett avtal om uppträdande
på en plats om de under tiden fått förmånligare anbud från en annan. Sådant är
inte bra, inte kan allmänheten få respekt för oss på det viset. Vidare är det
allt får vanligt att man i stället för månadslön betalar ”lätta gager”, det
vill säga de uppträdande få en viss procent på vad de dra in för kvällen. Det
systemet har lett till många ledsamheter, och föreningen gör allt för att få
bort det.
Föreningen har ett gott avtal med STIM, den har träffat
förmånliga leveransuppgörelser med ett flertal större firmor, nu intresserar
den sig närmast för den nya lotteriförordningen och för hur den kommer att
tillämpas. Det är uteslutande av godo att hjul- och spelaffärerna med kontantinsatser
försvunnit, de ha förryckt och förvildat allt vad tivoliverksamhet heter, menar
hr Danneman. För så där trettio år sedan var tivolifolket delat i två klasser,
de riktiga karlarna och ”ärevördiga” karusellägarna som till exempel numera
avlidne Axel Eriksson i Sala och fortfarande Frans Ericson på Gröna Lund, och
så bondfångarna och de andra skumma figurerna, som följde i släptåg och som
sedan mångdubblades under kontantinsatsernas blomstringstid efter 1914. Den nya
lagen skall väl äntligen rensa upp bland dem.
I sommar ha tivoliägarna haft det dåligt, mycket dåligt. Det har varit svårt att få bilar för transporter, en gengasbil har kostat 17 kr för en sträcka som man fick åka för 7 kr förut. Mörkläggningen har lagt hinder i vägen och de större festerna ha i stor utsträckning inställts, vilket betyder mycket, eftersom ungefär fyra femtedelar av säsongen brukar upptas av engagemang för dessa fester. Vidare har det varit svårt att få ihop ”nummer”. Inkallelser ha sprängt ensemblerna och likadant har det varit med musikkapellen. Många av tivoliägarna ha måst stanna hemma helt och hållet.
- Ja, det är ledsamt att tänka på, låt mig dra en rolig historia, redaktörn. Rolig för mig åtminstone, för jag tyckte inte om den där överkonstapeln i Enköping. Det är många år sedan dess, han kom ner och skulle syna karusellen innan jag fick sätta i gång. Han undrade om den var tung att dra, det sade jag att den inte var, tre eller fyra småpojkar kunde med lätthet sköta den. För att pröva klev han upp på bryggan, satte sig på en av hästarna och tryckte på mässingsstången allt vad han orkade. Karusellen röde sig naturligtvis inte ur fläcken, vilket han blev mycket förvånad över. Jag förklarade för honom att han försökte lyfta sig själv vid håret och föreslog honom i stället att göra ett försök med stativet runt masten. Då blev han generad och gick.Det var en barsk och otrevlig herre, som ingenting passade. Det är därför jag är så road av den lilla historien.
Dödsfall
Tivoliägaren C.F. Danneman avled på måndagen i sitt hem i Stockholm, 61 år gammal.
Den bortgångne var född i Köpenhamn av svenska föräldrar och hade sina uppväxtår i Landskrona. Han började vid mycket tidiga år i tivoliyrket och hade redan vid myndig ålder i blygsam omfattning egen rörelse, vilket han under årens lopp och med sin makas och sina barns medverkan upparbetat till ett av landets största ambulerande tivoliföretag.
Han sörjes närmast av sönerna Frejus, Fritiof och Grimborg, samtliga verksamma i tivolibranschen, Lennart, anställd i en rörledningsfirma, Olle, byggnadsingenjör i Stockholm samt döttrarna Yvonne, damfrisörska och gift med avdelningschefen Ivar Andersson i Haakonbolaget, och Ingrid, gift med tivoliägaren Sixten Widholm samt barnbarn.
