Lars Uno Lidegran

Lars Uno Lidegran som 
1975 var studierektor i
Vallentuna

Jag har ingenting om den vänlige Lars Uno Lidegran. Foton och berättelser mottages tacksamt.

Lars Uno Lidegran var framför allt folkskolärare. Men han var även politiskt aktiv (fp) och hade flera tunga förtroendeposter i Vallentuna.

En av sönerna hade Lars Uno Lidegran i matematik och har bara gott att säga om honom.

Jag mötte honom som ledamot av Kulturnämndens musikkommitté tillsammans med Sven Sjönell och Ove Hahn, ett gäng som smidde själva grundbulten till åtminstone tre decenniers kulturverksamhet i kommunen. 

Lars Uno Lidegran var dessutom orgelbyggare. Han ska ha haft en alldeles enastående kyrkoorgel i sitt hus vid Werséns väg 6 i Bällsta inte långt från Gustavs Udde. 

Ur dödboken:

19300118-2611

Lidegran, Lars Uno Esaias
Norrgården 47 lgh 1002, 18644  VALLENTUNA
Död 6/12 2018.
Folkbokförd i Vallentuna (distrikt), Vallentuna kn (Stockholms län, Uppland).
Född 18/1 1930 i Norra Solberga (Jönköpings län, Småland).
Gift man (21/6 1954).
Anm:
Fastighet: Vallentuna-Väsby 1:25
--------------
Ostandardiserad födelseplats:
N SOLBERGA (Jönköpings län)

Så jag googlar: 

Orsa kommun bildarkiv

Orsa skoltidning Nr 2, 1954 står under rubriken Skolnytt:

Lärarval. Till ord. folkskollärare vid Nederberga skola har valts folkskolläraren Lars-Uno Lidegran, Stockaryd, Småland. Hr Lidegran är född 1930 och avlade examen 1953. Han har genomgått organistkurser och kurs för utbildning av skidinstruktörer samt har varit simlärare i fyra år. Den nya läraren hälsas varmt välkommen till Orsa! 

I skriften "Orglarna i Gustafs kyrka", en kort historik och beskrivning står att läsa: 

Då orgelns elsystem visade sig svagt vidtog en diskussion att göra inte bara en renovering av detsamma utan att gå igenom hela orgeln. Den upplevdes skrikig och saknade en stabil matta av grundtonsklanger, men att bygga en ny orgel var inte på något sätt möjligt eller försvarbart. På kyrkvinden visade sig stämman Violon 16´, som togs bort ur Riegerorgeln 1950, ligga praktiskt taget intakt. Undertecknad hade också sedan lång tid tillbaka många orgelstämmor som skulle kunna användas för att berika klangen på Åkermanorgeln. 

En del pipor kunde införskaffas från pipförråd hos Lars Uno Lidegran som på 1970-talet framsynt nog tagit om hand gamla Immanuelskyrkans orgel i Stockholm.

Men var skulle dessa stå? Orgelhuset var så litet och redan trångt. Skulle man plocka bort stämmor och ställa dit nya? Då skulle man begå nya misstag. Orgelbyggare Martin Hausner, Tärnsjö, hade redan anlitats för att renovera elsystemet och kom med många idéer. En studiekamrat och kollega till undertecknad, Lennart Bergbom, kom med nya förlösande tankar då han som utifrån kommande kunde se situationen med andra ögon. Idéer och tankar diskuterades informellt med olika orgelsakkunniga parter samt med länsantikvarien i Falun. Snart hade ett koncept för utbyggnad, men med bevarande av Åkermanorgeln, växt fram.

Kyrkospelet
Lars Uno Lidegran deltar i Vallentuna kyrkospel som uppfördes i Össeby-Garns kyrka. 

Tre konungar från Österlandet, från vänster Lasse Berglund, Assar Hedegärd och Lars-Uno Lidegran utfrågas av Herodes som spelades av Josef Andersson 

Foto: Jan Ek 1972, 

Vallentuna bildarkiv. 

Kommuninfo nr 5, 1975

I Uno Skölds facebookgrupp "Så var det i Vallentuna" är det många som minns Lars Uno Lidegran: 

Erik Tinnis
Vår käre Lars-Uno! Han var en entusiast i många avseenden! Kanske inte alla vet att han också var amatörorgelbyggare. Orgelpipor som han räddade från förstörelse under 1970-talet klingar nu åter i flera orglar bl a i Olaus Petri i Örebro och i ”min” tidigare kyrka i Gustafs.

Rosemarie Loden Gusfors
Utanför hans kontor på Ekeby har man suttit och gjort multiplikations tabbel ett par gånger,

Tobias Toby Klang
Ja, han kommer jag också ihåg!
Han var både hårt och kul på en gång!

Lars Uno Lidegran leder Vallentuna kammarorkester i Åkbybergskyrkan den 23/4 1985.

Foto: Thord Stodeus, Vallentuna bildarkiv. 

Nytt Från SLN 

2 mars 2016 by Erin Almgren - Issuu

https://issuu.com/sjuuch/docs/nytt_1_16/10

- Jag och mina klasskamrater bojkottade studentfesten! 

En regnig decembereftermiddag stiger jag av bussen i Vallentuna för att hälsa på hos Kerstin Lidegran, en arbetskamrat från förr när vi båda arbetade i skolan i Vallentuna. Det blir ett trevligt återseende. 

Kerstina man Lars Uno är också hemma. Vi dricker kaffe och pratar om gamla minnen och också om hur vi har det nu. Det blir också en hel del prat om SLN för både Kerstin och Lars Uno är medlemmar i SLN. 

Kerstin växte upp i Stockaryd i Småland. Där började hon sin skolgång i folkskolan. Kerstins föräldrar tyckte det var viktigt med utbildning så hon fick gå i realskolan och sedan i gymnasiet.

Kerstin ville bli lärare så hon fortsatte sina studier på Linköpings seminarium för kvinnliga elever.
På den tiden fanns det ett seminarium för kvinnliga elever och ett för manliga elever. Man hade gemensamma föreningar där det fanns tillfällen att träffas, bland annat en kör och där träffade Kerstin en trevlig ung man som hette Lars Uno. Ljuv musik uppstod mellan dem.

Kerstin berättar att hennes första lärartjänst var i Stockaryd. Det var för många elever i skolan så Kerstin och hennes klass fick ha klassrum i IOGT:s Ordenshus. Hon hade en fin liten klass med tolv elever. Eleverna tyckte att det var så spännande på lördagarna när Kerstins fästman stod utanför och väntade på henne. Lars Uno skrattar gott när vi pratar om den kära fästmannen.

Åren gick. Kerstin och Lars Uno gift sig och fick fyra barn, två pojkar och två flickor. Under åren har de varit lärare på flera platser i Sverige, bland annat i Orsa, Hedemora och Vallentuna. I Vallentuna tjänstgjorde de i flera skolor. Både Kerstin och Lars Uno blev speciallärare och Lars Uno tjänstgjorde också som kantor.

När de blivit pensionärer flyttade de till Östergötland. Där bodde de i en gammal skola. De flyttade dit för Lars Uno letade efter en lämplig lokal där han kunde bygga orglar. Skolan var tillräckligt stor och lämplig för orgelbyggen. Efter tio år i Östergötland har de nu återvänt till Vallentuna.

Jag frågar Kerstin hur det kom sig när hon blev medlem i SLN.

- Man kan säga at jag är född in i SLN. Min pappa var folkskollärare och han var med både i IOGT och SLN: Han var mycket aktiv i SLN, det var mycket viktigt för honom att vara med i förbundet.
Man hade ingen speciell lokal utan man träffades i hemmen. Jag minns att jag var så förväntansfull. Det var spännande och extra festligt när pappa och de andra hade möten hemma hos oss. Man träffades och hade studiecirklar. Många lärare var med i SLN. De små skolorna låg utspridda och det var inte så många lärare i varje skola så det var trevligt och betydelsefullt för lärarna att träffas i SLN.

Redan i gymnasiet var jag med i en nykterhetsförening. Jag har alltid tyckt att det har varit viktigt med nykterhetsrörelsen och att vara med i SLN. Jag har också kunnat påverka omgivningen på olika sätt. När jag tog studenten bojkottade jag och mina klasskamrater studentfesten. Vi ville ha en alkoholfri studentfest men bakom ryggen på oss gick det runt listor där man skulle fylla i om man ville ha en studentfest med eller utan alkohol. Det tyckte vi inte om i min klass. Vi ville inte se våra lärare dricka alkohol och sen göra bort sig.

Kerstin berättar vidare att när hon under en period var tillsynslärare i skolan kunde hon utöva tillsyn på olika sätt.
- Jag kommer ihåg att jag vid ett tillfälle blev ovän med rektorn. Jag körde ut personal som rökte i personalrummet och det tyckte rektorn inte om. Innanför personalrummet skapades sen ett speciellt litet rum för rökarna. Där satt ett litet gäng och rökte på rasterna, de flesta lärarna var faktiskt inte rökare. Så småningom blev det helt förbjudet att röka inne i skolans lokaler.

Vid ett annat tillfälle vägrade Kerstin gå in i ett av personalrummen där det röktes.
- Då slutar vi röka! sa de som var där. Och med det bidrog Kerstin till att flera slutade röka.
Så bra att Kerstin tänkte på den personal som blev utsatt för passiv rökning.

Jag frågar Kerstin hur hon ser på ungdomar idag och deras inställning till nykterhet.
- Våra barn och barnbarn har tagit intryck av det nyktra levnadssätt som Lars Uno och jag har haft. En nykter och restriktiv inställning betyder mycket. Att som vuxen vara ett gott föredöme är viktigt. Men nuförtiden finns det så mycket som är ännu värre än alkohol. Alla dessa droger som inte fanns förr och det finns så många kanaler nu där man får intryck och blir påverkad.

Vi pratar om hur det ska bli med nykterhetsrörelsen i framtiden? Kommer den att försvinna? Hur blir det för SLN?
- När vi bodde i Östergötland upplevde vi inte någon verksamhet i SLN, säger Kerstin. Det är nog så på flera ställen i landet. Vad kan man göra åt det?
- Ja, vad kan vi göra åt det?

När jag åker hem i det trista, mörka, regniga vädret är jag ändå glad. Det känns så trevligt att träffa vänner i SLN. Det är intressant att få en historisk tillbakablick och även fundera kring det som sker inom nykterhetsrörelsen idag. Tänk så mycket SLN har betytt för många människor! Vi ska inte ge upp! Många goda krafter kan tillsammans påverka även om vi nu har stora kommersiella "drakar" att brottas med.
Eva Nordmark

När Vallentuna hade en riktig sheriff...

Söderqvist, Karl Gunnar född 17/10 1925 i Vidbo, Stockholms län

Gift med:

Anna Sofia Margareta Söderqvist 

född 11/5 1922 i Ådals-Liden, Västernorrlands län

Fyra söner
Fornminnesvägen 9, Vallentuna

Skilsmässa (13/3 1984).

Fornminnesvägen 9, Vallentuna

Död 19/7 2006.

Folkbokförd i Vallentuna, Vallentuna kn (Stockholms län, Uppland).
Född 17/10 1925 i Vidbo (Stockholms län, Uppland).
--------------
Motsvarande folkbokföringsförsamling(ar) 1/1 2020:
Vallentuna, Vallentuna kn (Stockholms län, Uppland)

Gunnar Söderqvist fick Lions Clubs högsta utmärkelse Melvin Jones 1992.

Gunnar var världens snällaste men ville inte ställa upp på en intervju i Lokaltidningen.

Jag borde ha tjatat lite mera...

Vallentuna kommuninfo 
nr 5, 1975 (sid 3)

20 år som polis i Vallentuna

Centralisering blev decentrialisering

För ungefär tio år sedan var det nära att Vallentuna hade mist sin polisstation i kommunalhuset. Rikspolisstyrelsen var då nämligen i full fart med att dra in polisstationer i hela landet i akt och mening att centralisera polisverksamheten. Planerna skulle för Vallentunas del innebära att den närmaste polisstationen skulle finnas i Täby.

Om det var Vallentunabornas alldeles särskilt energiska protester eller om rikspolisstyrelsen slutligen ändrade sig är väl svårt att säga men Vallentuna fick behålla sin polisstation och idag bedöms faran vara över, eftersom landets högsta polisledning tydligen har tänkt om och i stället för centralisering beslutat sig för en decentralisering av polisbevakningen. Det innebär inte bara att småorter av Vallentunas storlek får ha kvar sina polisstationer utan man har också börjat placera ut s.k. kvarterspoliser i vissa kommuner. Även Vallentuna har fått sig en s.k. kvarterspolistjänst tilldelad men man har tyvärr ännu inte kunnat finna någon befattningshavare. Bristen på poliser är som bekant stor över hela landet.

- Vi är naturligtvis mycket glada över att vi har fått en kvarterspolistjänst här i Vallentuna, säger polisinspektör Gunnar Söderquist men ännu gladare blir han när han fått tjänsten besatt. Denna polis har placerats i Sörgården och där har också en lokal gjorts i ordning. Det är för övrigt knappast för mycket sagt att polisstationen i Vallentuna fungerar som en slags kvarterspolis för hela kommunen. Gunnar Söderquist har varit polis i Vallentuna i tjugo år och hans personkännedom är enorm. Han känner praktiskt taget alla i kommunen – undantagandes möjligen de allra senast inflyttade – och nästan alla i kommunen känner sin polisinspektör.

Till ”Gunnar på polisen” ringer man när det är fråga om tillstånd av vad slag det vara må. Kontorsarbetet har nämligen blivit den huvudsakliga uppgiften för Gunnar Söderquist och hans medhjälpare på polisstationen.

- Det är tyvärr sällan man kommer utanför kontorslokalerna här, säger Gunnar Söderquist, som kanske tycker att det var roligare förr, när man kom i mera direkt kontakt med Vallentunaborna. Före den nya polisorganisationens tillkomst 1965 var Vallentuna placeringsort för distriktets landsfiskal. I mitten av 1950-talet byggdes kommunalhuset och där fick landsfiskalen och poliskontoret på den tiden utmärkt goda lokaler.

Gunnar Söderquist kom till Vallentuna redan 1955 och fick alltså uppleva tio år enligt den gamla polisorganisationen. Polisdistriktet omfattade då hela Vallentuna kommun, landsfiskalen hade därutöver också hand om Upplands Väsby. På ”landsfiskalstiden” var Vallentuna så att säga självförsörjande när det gällde polisiära uppgifter och det kunde givetvis emellanåt vara mycket arbetsamt även om brottsligheten då knappast var så stor. Denna fina brottsstatistik har för övrigt hållit i sig genom åren och Vallentuna har fortfarande mycket låga siffror när det gäller brottsligheten.

- Det är inte ofta som vi har grövre brott här i Vallentuna, säger Gunnar Söderquist. Vallentunaborna är i allmänhet mycket laglydiga och det är sällan polisen har anledning att ingripa.

Polisens organisation i Vallentuna har sedan 1965 undergått en ganska markerad förändring. Numera är polisens uppgifter huvudsakligen att ta emot ansökningar om tillstånd av olika slag, inte minst passansökningar, lämplighetsintyg för körkort och så vidare. Men man håller också ett öga på trafiken och hjälper till med övervakning av knivigare situationer.

- För något år sedan bestämdes att Tuna torg enbart skulle vara avsett för gående. Detta visar de blåvita skyltar föreställande en man som leder ett barn, vilka blivit uppsatta vid ingångarna till torget. Tyvärr bryter många mot den bestämmelsen, säger Gunnar Söderquist, och många farliga situationer kan lätt uppstå när cyklande pojkar kör in bland lekande småbarn och mammor med barnvagnar på Tuna torg. Så långt möjligt är försöker man upplysa cyklisterna om dessa regler, men visa det sig resultatlöst måste man väl tillgripa strängare åtgärder.

Vallentuna är sannerligen inte ensamt om den s.k. mopedterrorn men den är minst lika utbredd i Vallentuna som på andra platser. Polisen får ofta klagomål över mopedister, som sena kvällar smattrar igenom villaområdena – ofta med farter som tyder på att mopedmotorerna har utsatts för en otillåten trimning.

- Vi tycker att det är en viktig uppgift för oss att undervisa mopedungdomen om hur man ska köra sin moped, säger polisassistent Söderquist. Vi samlar ofta mopedungdomar till små träffar och ger upplysningar och försummar då inte att påpeka vikten av att man kör lagligt. Det behövs bara att en mopedist åker fast för någon otillåtenhet för att det körkort för bil som han så småningom tänker ansöka om ska bli svårare att få.

Gunnar Söderquist har alltså varit polis i Vallentuna nu i jämt två decennier och även om befordran och andra tjänster många gånger lockat till att flytta från Vallentuna så har han blivit kommunen trogen.

- Jag tror jag stannar i Vallentuna bl.a. för att jag trivs så bra med orten och befolkningen, säger Gunnar Söderquist och kastar en blick genom sitt kontorsfönster ut över Tuna torg som för ögonblicket verkligen gör skäl för beteckningen gångtorg.

I Uno Skölds facebook-grupp "Så var det i Vallentuna" är det många som minns Gunnar: 

• • • Hans Brandt

      Jag jobbade som polis i Vallentuna 1974. Jag hade Gunnar som chef, han var så snäll och en fin man. Hade bra kontakt med honom även efter han gick i pension, jag bodde och bor ännu i Vallentuna. Tyvärr gick Gunnar bort alldeles för tidigt.

      

      4

      • Gilla
      • Svara
      • 1 v
    • Bengt Lantz

      Bästa kompisen.

      • Gilla
      • Svara
      • 1 v
    • Barbro Sjöberg

      Väldigt trevlig polis

      

      Spela upp GIF-fil

      GIPHY

      • Gilla
      • Svara
      • 1 v
    • Tomas Törnebohm

      Jag jobbade i Vallentuna -82 till -95 och minns Gunnar med värme.

      Han kunde bl.a. berätta att han kollade upp luffarna vilka sov nära tegelugnarna i de båda tegelbruken vilka låg nära den nuvarande vårdcentralen. Hade de ej intyg på anställning kunde de bli gripna enligt lösdriveri lagen.

      De flesta hade intyg på anställning då de hade som uppgift att kolla att tegelugnarna höll rätt temperatur.

      Varje semester åkte Gunnar till sitt ”Paradis”, sin stuga på Gräsö.

      

      4

      • Gilla
      • Svara
      • 1 v
    • Gugge Jakobsson

      Bodde granne med och kände familjen många år, min pappa Åke Jakobsson och han kämpade med bostadsrättsföreningen vi bodde i.

      

      2

      • Gilla
      • Svara
      • 1 v
    • Maggan Hägglund

      Jag minns i slutet på

      60-talet (tror jag) då gjorde vi studiebesök med fröken hos honom på Polis. Det låg då i gamla kommunhuset som nu är rivet sen länge.

      Vi fick gå in i ”finkan” och där visade han hur starkt glaset var i fönstret, genom att slå med en stor sop mot rutan. Ojoj så imponerade vi ungar blev 

      • Gilla
      • Svara
      • 1 v
      • Redigerad
    • Bo Söderqvist

      Vår fina pappa!

      

      9

      • Gilla
      • Svara
      • 1 v
    • Helene Söderqvist

      Ohh, min fina svärfar minsann! 

      

      1

      • Gilla
      • Svara
      • 1 v
    • Anna-Karin Söderquist

      

      

      1

      • Gilla
      • Svara
      • 1 v
    • Sonia Blom

      'Sheriffen' var en mysig polis. Jag minns när han ringde mig på jobbet och sa: 'Jag ringer till dig som vän. Visst har grabben din en röd mopedhjälm?' Jo, det stämde ju. ' Då var det han som körde MC längs ån och över Ormstavägen nyss ... och han är väl bara 15 ...?'. Det blev ett allvarligt samtal med telningen den kvällen, som erkände att en äldre kompis låtit honom provköra MC'n på håltimmen. Sedan dess har sonen (nu 51 och entreprenör med eget företag) - mig veterligt - hållit sig inom lagens råmärken. 

      

      4

      • Gilla
      • Svara
      • 2 d
      • Tomas Törnebohm

        Sonia Blom

        

        • Gilla