Härlig pensionärsrevy

Ulla Isaksson

Södra Roslagen

16 december 1987

____________________________________________________________________________

Södra Roslagen

30 november 1988

Författarpar berättade om sitt arbete

(VALLENTUNA)

När det i Vallentuna bosatta författarparet Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder härom kvällen ställde upp för en frågestund i kyrkobrödernas regi möttes de av en skara mycket intresserade åhörare i Mathiasgården.

Självfallet kom kvällen att handla om de bådas författarskap och då inte minst om Ulla Isakssons senaste bok ”Födelsedagen”.

Långt innan den nu uppmärksammade romanen ”Födelsedagen” fanns till ens i sinnevärlden började Ulla Isaksson intressera sig för Elin Wägner, något som uppenbarligen präglat Ulla Isakssons författarskap. Hon var en pionjär inom den svenska kvinnohistorien som betytt mycket för senare tiders medsystrar. Själv var Elin Wägner sin tids första kvinnliga reporter på dåvarande Helsinborgsposten. Hon skrev bland annat Selma Lagerlöfs biografi.

- Elin Wägner, som var född 1882, hade egentligen utsett Barbro Alving att skriva sin biografi. Men i slutet av 60-talet blev Bang, som hon kallades, sjuk och orkade inte med arbetet.

Själv var jag då upptagen med mitt arbete om Hjalmar Bergman men jag tyckte att det arbetet borde passa Ulla som just då hade avslutat arbetet med sin roman ”Paradistorg”, berättade Erik Hjalmar Linder

- Barbro började lasta över sitt material på mig. Hon hade gjort intervjuer med alla människor som känt Elin Wagner, till och med hennes fästmans nya fästmö! Allt var samlat men inte genomgånget, berättade Ulla Isaksson om början av det mastodontarbete som skulle resultera i Elin Wägners biografi i två band några år senare.

- Elin Wägner var en verklig pionjär och jag har fått många kvinnohistoriska aspekter genom henne. Vi bär alla våra anmödrar på ryggen, sa Ulla Isaksson som menade att det är kvinnorna som bär kulturen i Sverige i dag.

Sedan slutet av 60-talet hämtar Ulla Isaksson ofta romanfigurer, uppslag och stoff ur sina drömmar. Huvudpersonen i den nu aktuella ”Födelsedagen” Olga, är en av dem.

- Olga helt enkelt uppenbarade sig för mig en natt och jag visste plötsligt att romanen skulle handla om henne. Slutet visste jag också. Sedan återstod det stora arbetet med att skriva själva romanen, sa Ulla Isaksson.

”Födelsedagen” handlar om en enda dag, den dagen då Olga ska fylla 75 år. Hon är änka och ser hur allt förfaller omkring henne. Hon vill varken fylla år eller träffa någon alls.

- Boken handlar om hur moderskärlek övergår i en modersmakt som barnen måste slå sig fria från, sa Ulla Isaksson och menade att det är lätt att fastna i sin roll.

- Man måste abdikera, sa hon.

- Många tycker att boken är hemskt sorglig men jag kan inte hålla med om det. Till slut har en försoning inträffat, åtminstone för mig.

Några förebilder ut verkligheten har Ulla Isaksson alltså inte för sina romanfigurer. Platsen Nääs i ”Födelsedagen” har däremot sin motsvarighet i verklighetens Sjöö och Olgas dotter bor i bokens ”Tuna” i ett hus som liknar Rosengården i Vallentuna, skulle det visa sig.

- För fattare arbetar på olika sätt. Personligen har jag svårast för att börja. Det kan ta två år innan jag kommer igång. Inte heller kan jag visa upp något jag skrivit förrän det är helt färdigt. Och då får Erik läsa det först av alla, sa Ulla Isaksson varmt leende.

- Det var skönt att höra, replikerade Erik Hjalmar Linder.

Monica Antonsson  

_________________________________________________________________________________

Lokaltidningen

Nr 49, 1994

_____________________________________________________________________________

Lokaltidningen
Nr 16, 1995

______________________________________________________________________________

Erik Lindahl och Tellus Maskin - en framgångssaga så länge det varade...

Vallentuna station 1965 innan Tunahuset skymde utsikten. På andra sidan järnvägsspren skymtar Maskin Tellus byggnader.
Okänd fotograf. Vallentuna Bildarkiv.

Fd kommunalrådet Carl-Erik Wikström (C), kommunfullmäktiges ordförande Erik Lindahl (M) tillika fd vd för Tellus Maskin och företagarföreningens ordförande tillika vd för Möbelfabriken Ingvar Johansson gästar Sörabs 20-årsjubileum 1998. 
Foto: Monica Antonsson

Företagsspegeln 1990

Tellus Maskins uppgång och fall

Erik Lindahl minns den ljuva tiden

- När den tog slut föll jag i gråt

I Vallentuna är bröderna Lindahl och deras företag Tellus Maskin närmast ett begrepp.

När imperiet var som störst omsatte det 180 miljoner kronor om året varav dotterbolaget i Amerika svarade för 15 miljoner – dollar.

I början av 80-talet släppte bröderna kontrollen över företaget genom att låta sig köpas upp av Euroc-koncernen i syfte att tillföra Tellus friskt kapital.

I stället för nya framgångar blev den åtgärden början till det definitiva slutet för Tellus.

Erik Lindahl
Foto: Monica Antonsson

Det unika samarbetet mellan bröderna Erik och Gösta Lindahl, som skulle resultera i Vallentunas genom tiderna största industri, började på dagen den 13 april 1947.

Erik och Gösta hade vuxit upp i Vasastan och som alla andra ungdomar på den t iden roat sig hos Topsy Lindblom på nöjespalatset Nalen. Där hade Erik träffat Ulla som så småningom också blev hans lagvigda. När samarbetet inleddes hade de varit gifta några år. Dottern Karin var två år gammal och sonen Bengt hade aviserat sin ankomst till sommaren det året.

Som på räls

Den då 27-årige Erik försörjde sin familj som förman på Kungliga Mynt- och Justeringsverket medan Gösta, som var tre år yngre, var försäljningschef till professionen. Man tyckte att brödernas olika färdigheter kompletterade varandra alldeles för väl för att slösas bort på något annat än en egen rörelse.

Och så blev det alltså. I en villa stod Erik och svarvade bakelithjul medan Ulla höll i och Gösta åkte omkring i landet och sålde.

- Vi var nog först med den produkten som lämpade sig särskilt bra för mejerier. De gummihjul som hade använts tidigare höll inte i fettet på golven där.

Affärerna gick som på räls och bröderna Lindahl började utöka verksamheten med vagnar, rullbanor och andra enkla saker, som Erik säger. Snar var en sju åtta man anställda och ingen av dem drog sig för att jobba övertid. Därav framgången.

- Vi jobbade när andra var lediga. Det är så man måste göra för att komma igång, säger Erik som vid den här tiden började se begränsningar i sin egen kompetens.

- Vi skulle göra en hissanordning till spårvägen i Norrköping och när jag räknat på jobbet med mina realskolekunskaper blev det naturligtvis fel! Då bestämde jag mig omgående för att börja studera på aftonskola, säger Erik som tre år senare, 1952, avlade sin ingenjörsexamen.

Så småningom måste verksamheten flytta och möjliga objekt visade sig vara en tomt i Rimbo eller en i Vallentuna. De valde Vallentuna.

Fick visa upp sig

Erik och Gösta började förhandla med Gustaf Nilsson som då var kommunstyrelsens ordförande. Så småningom stod det klart att bröderna skulle få köpa marken för sin fabrik till den svindlande summan av 20 000 kronor.

- Vi hade ju inga stora pengar och att flytta skulle bli mycket kostsamt insåg vi. Kommunen gick med på att sälja marken på avbetalning. Först tvingades vi dock komma till kommunfullmäktige och visa upp oss.

På tio år skulle lånet betalas men fyra år senare var skulden reglerad och klar.

- Det kändes väldigt skönt och vi var mycket stolta för det, minns Erik.

År 1954 stod lokalerna, som är gymnasiets nuvarande matsal, klara för inflyttning och bröderna Lindahl började driva Tellus som blev kommunens största företag med 300 anställda, när det var som störst.       

Erik Lindahl, pausfika i fullmäktige 1970.
Foto: Jan Ek. Vallentuna Bildarkiv

De första 200 kvadraten (”som kändes som Blå hallen”) hade i början av 1960-talet blivit 900. Tellus hade fått en ordentlig maskinverkstad med gedigna maskiner för precisionsarbeten liksom en konstruktionsavdelning för fem heltidsanställda ingenjörer. Tjugo år senare var de 45 till antalet.

Erik hade för länge sedan slutat att svarva själv. Med sin examen på fickan blev det han som räknade på jobben, gjorde lösningarna och sålde dem. Gösta, i sin tur, slutade sälja till förmån för ekonomi och administration.

Jobben strömmade in. Tellus tillverkade och utvecklade bandtransportörer med avancerad automatik, rullbanor, rullmaskiner, lyftanordningar till brädgårdar och en hel del andra invecklade produkter.

I mitten av 60-talet tog Tellus sig in på gjuterisidan med sin banbrytande automatik. Tellus installerade den ena stora anläggningen efter den andra i landet. E väckte så stor uppmärksamhet att en polsk delegation en dag plötsligt knackade på dörren i Vallentuna följd av en tjeckisk följd av en…

Miljontals dollar

Nästa jätteprojekt blev transportanordningarna till en höglageranläggning hos Scania Vabis i Södertälje. Erik konstruerade en anordning som helt och hållet hängde i takbjälkarna. Därigenom kunde 1000 lastpallar mer än beräknat få plats i utrymmet. Dessutom datastyrdes hela anläggningen med avancerad utrustning skapad av det amerikanska bolaget Westinghouse. Därigenom fick även Amerika upp ögonen för Tellus.

- Westinghouse inviterade oss till Buffalo, berättar Erik som tillsammans med Gösta från och med nu bröt sig in på den amerikanska marknaden. Över hela USA installerades höglageranläggningar efter svensk modell – och miljontals dollar rullade in till lilla Tellus i Vallentuna.

Så småningom startade Erik och Gösta också ett dotterbolag i Peoria i Illinois som såg till att det över hela USA installerades tekniska lösningar framsprungna hos bröderna Lindahl i Vallentuna. Erik talar varmt om sin personal och betonar att framgångarna varit omöjliga utan dem.

- Jag har alltid haft mycket trevliga och duktiga ingenjörer. Även om jag var väldigt bestämd och kanske pressade dem lite då och då, så ställde de upp. Å andra sidan lärde de sig mycket på Tellus. Faktum är att de flesta är i ledande ställning i andra företag idag.

- Jag var väldigt noga med två saker. Dels skulle de komma i tid på morgnarna och dels skulle de hålla sig nyktra på jobbet. Ingen sprid på verkstan! Jag har personligen lyft ut flera killar och ställt dem utanför grindarna på grund av fylla. Det blev till och med räddningen för en del av dem, de som slutade supa.

Samarbete med Volvo

Ett annat stort projekt som kom att betyda mycket för Tellus var Volvos biltillverkning i Kalmar som skulle automatiseras.

- Bilen skulle stå på en mycket låg vagn och styras genom en elektrisk ledning i golvet. Med hjälp av olika frekvenser på strömmen och ett avkännaraggregat styrs vagnen. Hela bilen skulle dessutom kunna tippas 90 grader upp så att monteringen på undersidan skulle kunna göras, berättar Erik. Och självklart löstes problemet av Tellus.

I USA kom Tellus mer och mer att arbeta med förarlösa vagnar framförda genom elektriska kablar i golv.

- Vi fick installera en sådan anläggning hos International Harvester för traktorer som vägde 35 ton vardera. De skulle gå automatiskt från station till station och testas. Alltihop ritades i Sverige och amerikanarna skickade till och med hit en traktor för oss att pröva med. När anläggningen skulle testas här i Vallentuna kom till och med kungen på besök. Han hade hört talas om projektet och blivit nyfiken.

Tvingades sälja

De amerikanska uppdragen blev allt fler och hemma i Sverige tvingades Erik och Gösta inse att plånboken inte riktigt räckte till. De ekonomiska utläggen blev stora och långa innan produkten kunde levereras och därmed betala sig. När därför Euroc-koncernen 1976 erbjöd sig att köpa upp 51% av företaget, och därmed ge Tellus del av en betydligt större portmonnä, tvingades bröderna säga ja.

Tyvärr bara ett tidningsklipp
Foto: Monica Antonsson

Gösta började få problem med hälsan och föredrog så småningom pensionering. Erik tackade nej till VD-posten i det ”nya” företaget med motivering att han trots allt hörde hemma bland teknikerna.

- Det kändes väldigt, väldigt svårt att lämna sitt livsverk! När jag var ensam grät jag nästan, säger Erik som då hade fyllt 60 år.

- När jag skulle gå kom varenda gubbe upp. De hade gjort en fantastisk tavla med foton från alla år och skrivit dit sina namn. Det gjorde avskedet nästan dubbelt smärtsamt.

Men Erik gick och fick därefter följa Tellus öden via pressen. Genom dålig ledning kördes företaget - på slutet mer eller mindre avsiktligt – fullständigt i botten. Personalen friställdes och Tellus var konkursmässigt.

- Jag mådde mycket illa av det som hände och var till och med nere och försökte prata ledningen till rätta. Personalen, ja till och med facket, kom hit och bad mig komma tillbaka.

Jobbar för Sörab

Men Tellus saga var all, åtminstone för Eriks del. Den lilla rest av bröderna Lindahls imperium som idag finns kvar är numera danskägt. Av fabriken byggde kommunen så småningom ett gymnasium som än idag är tydliga spår efter det gamla Tellus. Den stora traversen i cafeterians tak är ett och järnsaxen i korridoren intill en annan.

- Jag brukar gå fram och klappa om saxen som en gammal vän varje gång jag går förbi, erkänner Erik. Den saxen var en av de första maskinerna vi köpte, Gösta och jag.

Själv gav sig Erik ut på arbetsmarknaden som konsult. Inte en tanke ägnade han åt pensionering trots omfattande politiska uppdrag i kommunen – som bekant är han sedan många år kommunfullmäktiges ordförande, bland annat.

Idag, vid 70 års ålder, jobbar han halvtid med att konstruera finurliga maskiner och tekniska lösningar för Sörab. Hans senaste projekt är en metod att återanvända freon ur gamla kyl- och frysskåp. Men det är en helt annan historia.

Monica Antonsson

Vallentuna centrum 1962 innan Tunahuset stängde av utsikten. Bakom stationshusen, pressbyrån och järnvägens godslager sedan Tellus Maskin AB som idag (2020) är Vallentuna gymnasium.
Foto: Gunnar Kullberg. Vallentuna Bildarkiv.

Lokaltidningen

Nr 41, 1994

Sista kvällen med gänget

Erik Lindahl, kommunfullmäktiges ordförande (m) mannen bakom Vallentunas genom tiderna största industri har avgått efter 35 år i den lokala politiken.

- I fortsättningen ska jag säga som stinsen sa om tåget. Ikväll är det fullmäktige, men det skiter jag i.

Erik Lindahl och hans bror Gösta kom från Stockholm till Vallentuna 1947. Erik hade konstruerat tekniska detaljer för industrin och Gösta skötte försäljningen. De utökade verksamheten med vagnar och rullbanor och det blev dags att bygga fabrik.

- Vi förhandlade med kommens starke man Gustav Nilsson och fick visa upp oss i kommunfullmäktige för att få köpa industritomten för 20 000 kronor på avbetalning.

Erik Lindahl håller tal med anledning av kungaparets besök.
Foto: Thord Stodeus 1991. Vallentuna Bildarkiv.

Gymnasiets matsal

Lokalerna, som idag är gymnasiets matsal, stod klara 1954 och Tellus maskin flyttade in. Företaget blev snart kommunens största industri med över 300 anställda. De första 100 kvadraten hade i början av 1960-talet utökats till 900.

- Då hade vi fått en ordentlig maskinverkstad med gedigna maskiner för precisionsarbeten och en konstruktionsavdelning för fem heltidsanställda ingenjörer. 20 år senare var de 45 till antalet.

Jobben strömmade in och Tellus växte. De startade dotterbolag i Peoria i Illinois och började installera tekniska lösningar över hela USA, vars idéer var framsprungna hos Erik Lindahl i Vallentuna. Bland annat förarlösa vagnar som framförs på elektriska kablar i golvet.

Besök av kungen

- Vi fick installera en sådan anläggning för traktorer på 35 ton hos International Harvester. När anläggningen skulle testas i Vallentuna kom till och med kungen på besök. Han hade hört talas om projektet och blivit nyfiken.

De amerikanska uppdragen blev allt flera och bröderna Lindahl tvingades till sist inse att plånboken var för liten. De ekonomiska utläggen blev stora och det tog tid innan produkterna kunde betala sig. När Euroc-koncernen erbjöd sig att köpa 51 procent av företaget 1976, och därmed ge Tellus en större portmonnä, tvingades de säga ja.

Gösta pensionerade sig och Erik tackade nej till posten som VD. Han hörde hemma bland teknikerna, tyckte han, hade alltid varit sin egen.

Svår tid.

- Det kändes väldig, väldigt svårt att lämna sitt livsverk. När jag var ensam grät jag nästan, trots att jag fyllt 60.

Sedan den dagen har Erik följt företagets öde via pressen. Det blev dessvärre ingen vacker saga. Tellus maskin kördes i botten och personalen friställdes innan företaget slutligen gick i konkurs. Många sa att koncernen hade köpt Tellus maskin för att göra just så.

- Jag mådde mycket illa av det som hände och försökte prata ledningen till rätta. Personalen, ja till och med facket, bad mig komma tillbaka.

Minnen i gymnasiet

Men Tellus saga var all. Det enda som minner om dess storhetstid är industrisaxen som nu står monument i teaterfoajén på gymnasiet och traversen som blivit lamphållare i kafeterians tak.

- Jag brukar klappa järnsaxen som en gammal vän, när jag går förbi, säger Erik Lindahl. Det har jag gjort vid varje fullmäktigemöte. Nu är det slut och lika gott är det.

Monica Antonsson

Erik Lindahl lämnade posten som kommunfullmäktiges ordförande efter 36 år. 

Vallentunasteget

16 november 1994

I samband med att Erik Lindahl avgick som kommunfullmäktiges ordförande skrev han en krönika i Vallentunasteget. Min känsla för Erik säger mig att det han skrev är det han vill bli ihågkommen för. Jag tar mig därför friheten att publicera hans text här.

Mina fyrtio år i Vallentuna…

Erik Lindahl
Foto: Monica Antonsson

Att bo i Vallentuna på 1990-talet är att kunna se i backspegeln hur ett samhälle kan utveckla sig under en generation. Från att på 50-talet endast ha varit ett agrarsamhälle till det moderna samhälle som nu är med bekvämligheter som relativt bra vägar, bussar och tåg för snabba förbindelser åt alla håll, ja även matarbussar till centralorten.

När jag och min familj kom till Vallentuna 1953, för att se hur Vallentuna såg ut, fanns det bara en gata, Centralvägen. Där låg de få affärer som etablerat sig. Men till julen hade affärerna med stolthet satt upp en banderoll som med stora bokstäver visade JULKLAPPSGATAN, så visst var Vallentuna framåt redan då.

Mitt första möte med det kommunala Vallentuna skedde i det nu rivna kommunalhuset. Vid ett fullmäktigemöte fick min bror och jag gå fram och visa upp vad vi var för figurer som eventuellt skull flytta till Vallentuna med vårt företag TELLUS i Sundbyberg, och få ett industritomtlån på den fantastiska summan om 20 000:- att återbetalas inom fem år. Vi fick det önskade lånet tack vare några framsynta politiker.

I juni 1954 flyttade vi in i den nya verkstadsbyggnaden med 6 anställda för tillverkning av transportutrustningar.

Företaget gick bra och hade 1980 en omsättning om 120 miljoner kronor och 300 anställda. Genom de stora order vi fick i Sverige och Europa behövde vi ha kassatillskott och sålde därför till ett företag i Malmö med större resurser. Några år efter att vi slutat gick tyvärr TELLUS sin väg mot sin ”Via Dolorosa”.

Jag tror det är viktigt för en företagare att engagera sig i samhällets politiska liv Själv kom jag in i kommunstyrelse och fullmäktige redan 1958 och har därför på nära håll kunnat följa kommunens utveckling.

Sedan mitten av 50-talet har vi gått från en absolut jordbruksbygd till dagens moderna förortssamhälle. Duktiga och framsynta politiker har sett en väg i kristallkulan och fört Vallentuna och dess invånare mot ett innehållsrikare och trivsammare samhälle.

Jag nämner gärna med respekt politiker som Josef Andersson, Gustav Nilsson, Bertil Tillborg, Ingvar Lidskog, Holger Hovmark, Carl Erik Wikström, Elwe Nilsson och många fler. Kommunala tjänstemän som Gunnar Käller, Sven Edenborg och företagare som alla strävade att ge Vallentuna en identitet. Det har man lyckats bra med. Vallentuna spelar om man får använda idrottsspråk i ”Första Divisionen” bland länets kommuner vad det gäller ekonomi och allmän kommunal utveckling.

För fritid och kultur finns mycket i kommunen, såsom en idrottsplats med utomordentliga faciliteter för träning och rekreation samt det fina utomhusbadet inte att förglömma. Kulturen har sitt fina bibliotek med utställningar och andra utåtriktade aktiviteter samt vår pärla i Angarnssjöängen med alla dess fåglar som är en verklig upplevelse att se och studera.

En av de allra nödvändigaste samhällsfunktionerna är skolan. För alla ungdomar är yrkesutbildning, både praktisk och teoretisk, en nödvändighet för att kunna möta arbetsmarknadens krav på kunskap. Här har Vallentuna varit verkligt framsynt, dels genom renoveringar av äldre skolor tex Hjälmstaskolan med sitt högstadium.

Gymnasiet i Vallentuna är en annan mycket lyckad satsning och vida berömt för sin utformning och lösning, ja till och med blivit referensskola för skolverket, Europarådet och utländska skolor under uppförande.

I gymnasiet med sin framtidssatsning lever dessutom namnet TELLUS kvar i den fina idrottshallen, till glädje för mig och många aktiva Vallentunabor.

Det har varit ett stort äventyr att få vara med om en sådan utveckling genom kommunstyrelse och kommunfullmäktige. Jag har mycket att tacka Vallentuna kommun för. Sedan 1980 har jag dessutom haft förmånen att inneha ett av de finaste uppdragen i Vallentuna – posten som Kommunfullmäktiges Ordförande. Även om det behövts många timmar av arbete utanför fullmäktigesammanträdena har det gett mig stor tillfredsställelse att inneha ämbetet.

Vi har ju rätt många partier i fullmäktige, 8 st, där varje parti har sin patentmedicin för hur Vallentuna bör styras, mediciner som i början av diskussionerna väsentligt kan skilja sig från varandra. Men efter jämkningar har ändå lösningar gått att nå, som en majoritet kan acceptera.

Detta är kanske en av grunderna till att Vallentuna kunnat utveckla sig så positivt sedan mitten av 50-talet när det fanns ca 5000 invånare mot för närvarande ca 23 000.

Det känns lite vemodigt nu när jag slutar efter 36 år i politiken, men efter alla dessa år kan jag konstatera att de flesta politiker i Vallentuna lärt av John F Kennedys bevingade ord som i något omskriven form kan lyda:

Fråga inte vad Vallentuna kan göra för dej, utan vad du kan göra för Vallentuna

Tack fullmäktige för alla trevliga och spännande stunder under åren.

Och tack Vallentuna kommun för vad Du betytt för mej under alla mina Vallentuna-år

Erik Lindahl

Avgående Kommunfullmäktige Ordförande

Engelbrekt (A, AB) CI:6 (1920-1922) Bild 60 / sid 2

Fakta

Stig Erik Roland Lindahl var född 17/1 1920 i Engelbrekts församling, Stockholm

Son till:

Spårvagnskonduktör Anton Erik Rudolf Lindahl född 1894 i Hästveda, Kristianstads län och hans hustru Nissy Karin Nilsson född 1896 i Leksand. Familjen bodde på Odengatan 8 i Stockholm.

1940 hade fadern sadlat om. Då var både han och Erik myntarbetare vid myntverket.

De var då bosatta på Observatoriegatan 19.

Familjen 1940

Erik var myntarbetare…

1950

Erik gifte sig 3/7 1943 med Ulla Margareta Eriksson född 14/12 1920 i Johannes församling, Stockholm

De var 1950 mantalsskrivna i Bromma på adress Ringsjövägen 16, 110/21 Bromma

Erik titulerades smed.

1960

Erik och Ulla har flyttat till Vallentuna och bor på Appelbomsvägen 14.

De har fått barnen: Karin 1945 och Bengt 1947.

Erik Lindahl blev änkling 1/11 2002. Han sålde så småningom villan på Appelbomsvägen och flyttade till en lägenhet på Källvägen i Vallentuna. Där var han skriven när han drygt 91 år gammal lämnade jordelivet den 24/3 2011. Han var en mycket fin man.                                                                                

Carl-Axel Olsson och Företagarföreningen

Lokaltidningen

Nr 12, 1994

(Vallentuna)

Vallentuna Företagarförening har fyllt trettio år. Det firades med årsmöte, middag och dans på anrika Lindholmens gård förra helgen.

Alla var där, som man säger. Även de som inte längre är yrkesverksamma men medlemmar ändå. Det var urmakare Arne Andersson med fru Asta, handlare Bertil Ihrfeldt med fru Maja och rörmokare Rune Lindgren med fru Brita. Och så alla de aktiva förstås från plåtslagardirektör Lage Jansson och uppfinnaren Claes Eriksson och Lena Eriksson som driver skobutik. Kanske var de ett hundratal glada jubilarer den här kvällen.

Många tal

Det blev många tal vid middagen och Gustav Nilsson höll låda längst. Han tog initiativet till föreningen när det begav sig och höll själv i ordförande klubban de första åren. Samtidigt var han kommunstyrelsens ordförande och kom kanhända i konflikt med sig själv ibland.

- Vår stora uppgift var att ordna bostäder så att företagen kunde locka arbetskraft till Vallentuna, sa han.

Gustav planerade byggnationen med ena handen och fördelade bostäder mellan företagen med den andra. Men ingen annan ville vara ordförande och då fick han göra det själv.

Motvillig ordförande

- Till slut tvingade vi Ingvar Johansson som drev Vallentuna Möbelsnickeri, att bli ordförande, sa Gustav Nilsson. Han fick ingen chans att tacka nej förrän vi hade klubba igenom beslutet.

Ingvar Johansson tog motvilligt emot ordförandeklubban och behöll den sedan i 17 år. Sedan valberedningen år efter år övertalade honom att fortsätta, lade han slutligen in sitt veto för att bli av med uppdraget.

- Då kom Carl-Axel Olsson från ”landsbygden” i Markim, berättade Gustav Nilsson. Vi visste inte så mycket om honom men han fick bli ordförande ändå. Genom åren har vi insett att det var ett bra val.

Trivsamt

Företagarna, både unga och gamla, trivdes gott på jubileumsfesten. Gustav Nilsson, 86, tyckte till och med oss att han kände sig tio år yngre.

- Gubben är gammal. Men det är så trevligt att träffa er alla  

Lokaltidningen

Nr 39, 1995

Kreativa företagare planerar bondeuppror

(VALLENTUNA)
Det var en påtagligt nöjd Carl-Axel Olsson som samlade Vallentunas företagare omkring sig till månadsmöte härom kvällen.
Kreativiteten blomstrar i kommunen och evenemanget med kommunledningen på Hantverkstorget under Vattenfestivalen blev succé.
- Vi var där allihop, sa Carl-Axel Olsson. 

- Hela familjen Vallentuna! 

Carl-Axel Olsson började med att presentera Datorteket som med Arbetsförmedlingens hjälp har installerats på Företagarcentrum. Där ska arbetslösa ungdomar lära sig Windows framöver och de vanligaste datorprogrammen.
- Ett 50-tal har redan anmält sig, sa Jonas Erasmie s om ska hålla i trådarna. Lika många tjejer som killar.

Många pensionärer
- Till och med pensionärerna är på hugget, sa Carl-Axel Olsson. De är lediga på dagarna och vill komma igång med datorerna så fort som möjligt.
Företagarcentrum är i färd med att ordna telefonpassning åt företagare i organiserad form. Telefonsvararnas tid är förbi och även Telias telefonpassning med telefonister i Kalix och Göteborg.
- De vet ju inte var Violvägen ligger och har svårt att ta emot längre meddelanden som kanske kräver lokalkännedom. Vi kan berätta vad Anderssons plåt gör och inte gör och se till att en presumtiv kund får en offert. Nu är det personlig service som gäller.
Fortfarande finns vissa tekniska frågor att knäcka men i början av oktober ska det vara klart, trodde Carl-Axel Olsson.

Nya profiler
Vallentuna har fått två nya profiler på sistone, Postchefen Britt-Marie Glad och kommunchefen Eric Sörlin som båda presenterades. Hon är Vallentunabo sedan 28 år men har varit postmästare i Mörby centrum. Han kommer närmast från Gävle där han arbetat som kommundirektör de senaste sex åren.

Så presenterade Carl-Axel Olsson några nya företag i kommunen. Adastra AB som går lysande, AB Frankering som inom kort behöver anställa tio och snart ytterligare tjugo personer samt Oldsbergs Hydralik som behöver femton.

Kompetensstyrelsen fanns också på plats, ett gäng duktiga äldre arbetslösa som via Trygghetsrådet gått samman och bildat extraresurs åt småföretag. Till en kostnad av 18 000 kronor för ett halvår (!) ställer två personer upp som mentor och bollplank eller kompetenskraft på annat sätt.

Mycket på gång
- Vi arbetar redan åt 20 företag och har 25 till på gång, sa bland andra Marianne Andersson.
Sko-Ejjes Lena Eriksson berättade om företagarnas kvinnliga nätverk som nu har regelbundna och mycket uppskattade träffar.
- Många av oss jobbar ensamma utan andra kontakter med omvärlden än genom telefonen. Därför är det väldigt värdefullt att vi träffas och får kännedom om varandra.

Kommunalrådet Birgitta Almlöf (m) berättade om ett spännande projekt med ungdomsbostäder i Viggbyholm och antydde att hon har vissa planer även för Vallentunas del. Likaså krävs snart mer okonventionella åtgärder för att få snurr på planerna kring Arningeleden.
- Vi får göra något den fjärde oktober, sa Carl-Axel Olsson. Ett bondeuppror! Jag säger inte vad för då blir det ingen överraskning. 

Monica Antonsson

Lokaltidningen 

Nr 39, 1995

Arningevägens ovissa framtid

(VALLENTUNA)
Det mesta är fortfarande ovisst när det gäller Arningevägen och Röda korset i centrala Vallentuna.
Politikerna i Stockholms stadshus har skjutit upp beslutet om Arningevägen och vägverket struntar i den besvärliga korsningen.

Det var vid företagarföreningens sammanträde härom kvällen som kommunalrådet Birgitta Almlöf (m) fick frågan av Carl-Axel Olsson om hon kunde skönja någon ljusning på trafikproblemen i Vallentuna.
- Det har inte hänt något nytt, sa hon. Det är socialdemokraterna i stadshuset, den rödgröna röran, som vägrar ta fram en detaljplan för betalstationerna. Och kommunikationsminister Ines Uusman, som har samma partifärg, har sagt att det inte blir en krona till några vägar förrän det är gjort.

Ingenting över
Arningeleden ingår i länstrafikplanen och, enligt Birgitta Almlöf, medför räntan på det som redan lagts ut på Dennispaketet så stora kostnader att det inte blir något över till betalstationer.
- Det handlar om att den rödgröna röran i stadshuset ska komma överens och för närvarande är frågan uppskjuten till novembermötet. Men jag vet att det pågår förhandlingar i både stora och lilla Dennisgruppen. Enligt senaste budet ska ingen spade sättas i jorden förrän under andra hälften av 1996.
Birgitta Almlöf berättade vidare att företagsledaren Lasse Barkström har varslat om att hans företag Diskteknik vill utvidga verksamheten ytterligare men att Arningeleden är en förutsättning. De kringboende vill inte ha fler lastbilar på Kullabergsvägen.

Flyttar företaget
- Lasse Barkström har sagt till mig, att blir det ingen Arningeled så flyttar han sitt företag ur kommunen. Jag har därför bett honom skriva till mig så att jag kan kontakta Ines Uusmann. Vallentuna kommun, som har störst utpendling i hela länet, har inte råd att förlora en sådan arbetsgivare.

Birgitta Almlöf kom också in på problemet Röda korset, korsningen Väsbyvägen/Stockholmsvägen/järnvägen i centrala Vallentuna.
- Tro inte att jag har glömt den! Jag blir ständigt påmind för jag åker där själv varenda dag. Det kan ta upp emot nio minuter att ta sig över. Det är en mycket besvärlig korsning i en väldigt ömtålig miljö.

Inte ens skyltar
- Där finns inte skyltar ens en gång, så man hittar inte ens till Norrtälje. Och ännu värre är det med centrum. Bilisterna har redan passerat när de upptäcker i backspegeln att de just kört förbi ett köpcentrum.
- Vägverkets Hans Rode kommer hit den tredje oktober och då ska vi prata vägar med honom.

Birgitta Almlöf berättade att kommunen fått över hundra brev sedan översiktsplanen ställdes ut i Vallentunasalen i våras. Både enskilda intressenter, experter, organisationer och företag har yttrat sig om vilken lösning de vill ha.
- De flesta har förordat förslaget om en planskild korsning med rondell samt en genomfartsled norr om Korallen.
Ekonomiskt sett är Röda korset Vägverkets ansvar och inte kommunens. Vallentuna måste förmodligen ändå lätta på penningpungen för att få en ändring till stånd.
- Vi bör nog anlita en konsult som kan rita om korsningen, sa Birgitta Almlöf. Det får vi antagligen kosta på oss. Vi behöver en ritning att sticka under näsan på Vägverket helt enkelt.
Monica Antonsson

Lokaltidningen

Nr 41, 1995

Stoppade bondetåg mot stadshuset

(VALLENTUNA)
Oppositionslandstingsrådet Elwe Nilsson (m) stoppade Vallentunaföretagares bondetåg mot Stockholms stadshus den 4 oktober.
- Och jag som hade sett fram emot att gå jämsides med kommunalrådet Birgitta Almlöf (m) med en påse ruttna tomater, sa företagarföreningens ordförande Carl-Axel Olsson vid ett tidigt frukostmöte på Företagarcentrum.

Det var när Carl-Axel Olsson informerade Elwe Nilsson om vad som var på gång som oppositionslandstingsrådet satte stopp för planerna på ett moderna tiders bondeuppror i kampen för Arningevägen. För det var det saken gällde. Företagarna börjar bli rejält trötta på den väg som hägrar i framtiden men som ständigt skjuts upp.

Två miljarder
- Folk tycks ha glömt att vi lyckades pressa in Arningevägen i länstrafikplanen för några år sedan och påskynda den ännu mer genom att förskottera medel till den. Att den sedan fastnat i Stockholms stadshus beror på en rad olyckliga omständigheter.

Enligt Elwe Nilsson har moderater och folkpartister gått med på att straffbelägga bilisterna genom vägtullar av ett enda skäl, att tullarna ger inkomster på två miljarder kronor per år som kan användas till nya vägbyggen.

- Bilisterna ska känna att de får något för pengarna. Men politikerna i Stockholms stadshus, den så kallade rödgröna röran med socialdemokraterna i spetsen, har gång på gång skickat ärendet på återremiss. Alla tidsplaner har spruckit och nu har regeringen frusit alla pengar till trafiken. Det blir inte en krona till vare sig bussar, tunnelbana eller Arningevägen förrän norra länken är klar och biltullarna har öppnat.

Släpps samma dag
Regeringen har, enligt Elwe Nilsson, garanterat att pengarna släpps samma dag som politikerna i Stockholms stadshus tar beslut om vägtullarna.
- Om tidplanen håller kommer beslut att tas i Stockholms fullmäktige den 27 november. Redan dagen därpå sätter vägverket spaden i jorden och kör igång med Arningevägen. Senast 1 januari 1999 står fina kurer klara vid Stockholms alla infarter. Där ska vi som kör bil betala pengar motsvarande ett halvt paket cigarretter om dagen.

30 miljoner mer
Elwe Nilsson berättade att kostnaden för Arningevägen hr stigit med omkring 30 miljoner kronor. Men det beror på ”normen” som ”några tjänstemän i Borlänge” har hittat på.
- Så här går det till: ”Vi måste ha en norm, grabbar”, säger de. Och så gör de en. ”Då räcker inte pengarna”, invänder kommunerna varpå de svarar: ”Sorry, men det är normen.”
Ränteläget är viktigt för kostnaderna. En procent hit eller dit motsvarar mycket när det gäller lån av miljonbelopp.

Måste ha visioner
- Ändå måste man ha visioner, sa Elwe Nilsson. Sedan får man ändra dem efterhand. Börjar de strula nu så får vi ta i med hårdhandskarna sedan.
Något bondeuppror bland Vallentunaföretagen blev det alltså inte den här gången. Företagarna får se framtiden an och avvakta den 27 november.
Monica Antonsson

________________________________________________________________________________

Lokaltidningen 
Nr 44, 1995 

Här satsas det på ”bra miljöval 

(VALLENTUNA) 
Lars Barkström började röra ihop diskmedel i en 200-liters tunna med avtappningskran hemma i garaget den första juli 1972. 
Idag är Diskteknik kommunens framgångsrikaste företag med omkring 90 anställda och en omsättning på 110 miljoner kronor som inom kort väntas fördubblas. 

Företagarföreningens halvårsmöte hölls i Disktekniks lokaler. Många företagare fanns på plats liksom kommunalrådet Birgitta Almlöf, kommunchefen Eric Sörlin och en rad andra makthavare. Lars Barkström tog tillfället i akt att få berätta om sitt livsverk Diskteknik. 

Det började när företaget han jobbade i blev förstatligat. Då hoppade han av och startade eget. Så småningom köpte han Hallerfelts gamla svinfabrik på Kullabergsvägen som numera är Disktekniks representativa lokaler. Och konceptet har varit framgångsrik, kurvan har pekat stadigt uppåt genom åren. Inte ens storbranden 1991 har kunnat sätta stopp för framgången. 
- Diskteknik är faktiskt marknadsledande i Sverige på maskindiskmedel, berättade Lars Barkström. 

För några år sedan började miljötänkandet göra sig gällande på företaget. Det var sonen Henrik Barkström som stod för det mesta av idéerna. Han är genuint intresserad och har belönats med kommunens miljöstipendium för några år sedan. Men även pappa Lars har insett återanvändningens fördelar. 
- Det var en högskolerestaurang som först bad mig ta tillbaka de skrymmande diskmedelsdunkarna. Och de gick att fylla på nytt. Vi tog merförtjänsten och de slapp betala sophämtningen. 

Miljötänkande 
Sedan den dagen har Diskteknik, med miljöchefen Henrik Barkström i spetsen, utvecklat miljötänkandet så mycket det gått. Satsningen på returemballage och bränsleframställningen av raps från Vallentunas jordbruk är unika åtgärder. 
- Vi får tillbaka returemballage från kunderna vid varje leveranstillfälle. Polyetendunkarna, som diskas och fylls på nytt, håller för återanvändning i fem år. 

Och målsättningen är hög. Innehållet i de kemtekniska produkterna ska till hundra procent inom 1996 vara märkt med ”bra miljöval” och hälften av alla förpackningar ska återanvändas. Företaget ska dessutom satsa stort på en diskskola så att kunderna bättre ska kunna utnyttja produkterna. Mer än hälften av alla transporter ska ske i bilar som körs på biobränsle. Och det är stora miljövinster det handlar om. 

25 långtradare 
- 140 000 emballage motsvarar 2 024 kubikmeter eller 62 400 kilo polyeten, sa Henrik Barkström. Det motsvarar över 25 långtradare med en bränsleförbrukning på 6 325 liter som inte behöver levereras till Diskteknik. Mängden sopor som minskas hos kunderna är 506 kubikmeter pressat material till en vikt av 62 400 kilo. Det skulle ha gått åt 4 350 liter bränsle för att få det bortkört. Det blir nya jobb också, sa Lars Barkström. Vi har en heltidsanställd som är fullt sysselsatt med att ta hand om förpackningar. 

Annonsblad 
För en tid sedan drog sig Lars Barkström tillbaka som vd för Diskteknik. Han äger fortfarande företaget men har anställt Sten Kollberg i sitt ställe. Efter en förhandling med sig själv tog han med ett kapital som sedan placerades på lämpligt sätt i något av hans många andra bolag. 
Vid halvårsmötet presenterade han sju sådana varav ett driver annonsbladet Vallentunasteget. Två företag på listan ville han hålla hemliga. Det ena var troligen nybildade Vallentuna Hockey Förvaltnings AB som ska driva hotellrörelse vid idrottsplatsen. 
Monica Antonsson

_________________________________________________________________________________

Lokaltidningen

Nr 47, 1995

_________________________________________________________________________________

Lokaltidningen

Nr 50, 1995

_________________________________________________________________________________

Lokaltidningen

Nr 52, 1995

"Nu samlar vi våra styrkor till ett bondeuppror och protesterar"

__________________________________________________________________________________

Reiki Healing

Södra Roslagen

20 april 1988

Lokaltidningen
Nr 50, 1994

Skansen-Kalle från Artinge, en äkta torpare i Markim

Kalle Andersson i Artinge, född 1925, kunde som få berätta om gångna tider, om statarnas liv och drängarnas umbäranden. Han tog ofta kontakt med mig som lokalreporter och försåg mig med lämpligt material, när han ville berätta något. Det var mer eller mindre hans jobb också på ålderns höst, att locka folk till Skansen. Där återupplevde han torparlivet inför publik. Där plöjde han fåror i jorden, slog med lie och skjutsade barn på hölass efter häst. Han var, som han sa, ett livs levande museiföremål.

(Det går dessvärre inte alltid att redigera som man vill eller förse bilderna med texter. 

Blogger har tyvärr sina brister.)

Karl Erik Andersson i Artinge 1995
Foto: Monica Antonsson

Kalle Andersson i Artinge fick ofta både förstasidor och mittuppslag i lokaltidningarna.

Lokaltidningen Nyheter 

Nr 43, 1995 

(VALLENTUNA) 
Han föddes som statarbarn i mitten av 1920-talet. 
Idag är han torpare i Markim och ett livs levande museiföremål på Skansen. 
Den 24 oktober, 50 år efter statarsystemets avskaffande, kör Karl-Erik Andersson ett sista statarlass med häst och vagn genom Stockholm.

Karl-Erik Andersson bor vid vägens slut, på Artinge gård i Markim. Hans vackra stuga bär ännu sitt sekelskiftestimmer och sin omsorgsfullt snidade snickarglädje.
Gärdesgården av björk avskiljer rabatterna där höstastern lyster blå i solen. En vissnad midsommarstång minner om varmare dagar då familjen var samlad och glädjen stod högt i tak.

Katterna, som lojt sträcker ut sig på varsin fårskinnsfäll, heter Ian och Bert efter väl kända förebilder.
En till åren kommen ridhäst promenerar omkring i hagen nedanför tillsammans med svarta får som går på bete. I en damm intill plaskar några stiliga kyskänder som Karl-Erik helst vill bli av med för att de förökar sig så fort.

Kalle på yttertrappen med en av sina katter.

Foto: Monica Antonsson

Fadern var statare

Han föddes i Ed i Upplands Väsby. Fadern var statare, lantarbetare utan egen jord. Lönen bestod av en blygsam kontantersättning och en stat, gratis bostad, eld i spisen, spannmål och mjölk. Som de flesta andra flyttade familjen från gård till gård i oktober, den vecka som också var statarens semester.

- Då skulle gubbarna supa, så pappa började tulla på litern tidigt på morgonen. Det blev mamma som fick packa bohaget och se till att vi kom dit det skulle med flyttlasset. En gång fick hon gömma honom i visthusboden när nye godsägaren kom för att hälsa. ”Han steg av nere i samhället”, sa hon. ”Han hade ärenden att uträtta och kommer senare.”

Familjen flyttade så många gånger att Karl-Erik hann gå sina dryga fem skolår i åtta skolor. Det är egentligen bara den sista flytten med häst och vagn han minns. Sedan blev det bilar.

Familjen kom till Hagby gård i Täby 1938. Karl-Erik blev lilldräng men avancerade snabbt till kördräng när kriget bröt ut och karlarna kallades in till militärtjänst.
- De äldre drängarna gick in för att plåga livet ur mig. Men jag hade fördrängen på min sida och fick förmånen att få sela på i förväg om morgnarna så att jag skulle kunna hänga med. Rättaren väckte mig i god tid innan vällingklockan ringde för de andra.
Det var inspektorn som bestämde vilket jobb som skulle utföras. Sedan stod han på gårdsplanen och såg till att allt blev gjort. Grosshandlaren Emil Lindstedt var sträng och militärisk så det var ingen idé att sticka upp.
- De var som kungar på den tiden och statarna var lite livegna. Varje gång man mötte grosshandlaren skulle mössan av om det så blev tio gånger om dagen.

Karl-Eriks pappa var hård men rättvis och hemma i stugan var det han som var kung. Det var till honom de rykande heta karotterna med torftig middagsmat ställdes fram och det var han som försåg sig först. Sedan var det barnens tur medan mamma åt vid spisen. Pappa var stolt också och vägrade ta emot fattigvårdens skor till barnen.

- Då och då tog pappa trampcykeln och for iväg för att handla. Han kom oftast hem med varsin tvåöres karamellstrut åt oss barn. Vi satt som tända ljus på golvet och väntade på att få dem. 

När barnen skulle bada i stora zinkbaljan värmde mamman vatten på vedspisen. Hon skrubbade sina sju småttingar och lade dem att sova. Kökssoffan rymde de fyra yngsta om de låg skavfötters.
- Folk var väldigt blyga på den tiden. När vi barn hade gått till sängs kunde vi höra hur mamma kröp ner i zinkbaljan och när hon var klar var det pappas tur. De visade sig aldrig nakna för varandra. Det är märkligt hur folk kunde få så många barn på den tiden. Statarsystemet upphörde 1945 och i god tid byggde familjen en villa i Enebyberg. Karl-Erik tog alla jobb han kunde få medan pappan, som var hovslagare, tog sig an hästarna på Hägerneholm.

Karl-Erik köpte Artinge gård i Markim med sin första fru för 37 000 kronor 1952. Han var i sina bästa år då, säger han, körde timmer i skogen och brukade jorden som den strävsamma torpare han var.
- En gång i veckan körde jag ägg och rödbetor med häst och vagn ner till föreståndare Näslund på Konsum i Vallentuna. Det tog nästan hela dagen.

Karl-Erik gifte så småningom om sig med Kerstin och fick döttrarna Lena, Ann-Charlotte och Camilla som för länge sedan flyttat – och så minstingen Sara förstås, som ännu bor kvar hemma på gården.

Kalle i Artinge som livs levande museiföremål på Skansen.
Foto: Monica Antonsson

Det var tack vare Kerstin som Karl-Erik för några år sedan blev turistattraktion på Skansen. Hon är en duktig hemslöjdare och aktiv i byalaget. När Skansen behövde en riktig hästkarl visste hon precis vem som lämpade sig bäst. Karl-Erik blev bonde på Älvrosgården från Härjedalen några veckor med uppgift att hugga ved inför publik.
- jag trodde inte mina ögon! Alla japaner ville pröva yxan medan kamerorna knäppte. 

Och så har det fortsatt. Karl-Erik har just avverkat sin andra sommar som hästkarl på Skansen där han till och med ridit in en tjur! Varje dag har han kört mat till djuren och tömt sopsäckar medan turisterna fotograferat eller åkt med på kuskbocken.

Skansen-Kalle från Artinge skjutsar barn på Skansen.
Foto: Monica Antonsson

- Jag brukar stanna en extra stund på Bollnästorget så de hinner med att fotografera, säger han. Det är det roligaste jobb jag någonsin haft. Alla är genomsnälla och chefen Anna-Greta Leijon är toppen. Hon brukar tjoa och heja och be att få åka med. 

Den 24 oktober firas 50-årsminnet av att statarsystemet upphörde 1945. Prick klockan 12.00 startar Karl-Erik Andersson sitt statarlass med ungar, bohag och allt vid LO-borgen på Norrabantorget och kör tvärs genom stan längs Vasagatan, Hamngatan och strandvägen till Folkets hus på Skansen. Missa honom inte!
Monica Antonsson

 

Skansen-Kalle från Artinge körde stan runt med sitt statarlass.
Fotot kom per post. Baksidan såg ut så här:

Kerstin och Karl Erik Andersson på revy i Vallentuna
Foto: Monica Antonsson

En gång var jag med om slåtter med Kalle på Skansen. Bilderna har jag och artikeln kommer väl fram så småningom. I en paus i gröngräset anslöt sig dåvarande Skansenchefen Anna-Greta Leijon. 

- Hon är alla tiders, sa Kalle. Och det är hon ju...

     

Kaffepaus i slåtterbacken på Skansen.
Foto: Monica Antonsson

Lokaltidningen
Nr 41, 1996 (?)

Kalle minns det tunga och hårda arbetet i skogen
Kalle Andersson på gården Artinge i norra Vallentuna är ett livs levande museiföremål.
Just nu sitter han i skogskojan på Skansen och berättar för alla som vill höra på hur det var för skogsarbetarna förr.

Kalle Andersson kan det gamla. Han är son till en statare och var dräng på Hagby gård i Täby i sin ungdom. Då sågade han is i Vallentunasjön och körde häst och vagn till milan vid Fjäturen i Fresta, där de kolade då. I dag gör han samma sak på Skansen. Dessutom hugger han ved och plöjer med oxar när han inte kör barn med häst och vagn.

Inte nådigt
- Det var inte nådigt att vara skogshuggare förr, säger han. Gubbarna åkte upp till sina skogskojor vid nyåret och kom inte hem förrän den 3 maj. De lastade så mycket proviant de kunde på hästarna. Mest var det foder. Hästarna fodrades hårt med 12-13 kilo havre om dagen.

Knivslipning på Skansen
Foto: Monica Antonsson

När det medhavda fodret var slut fyllde skogsbolagen på med mer – på skogshuggarnas bekostnad. Gubbarna jobbade på ackord och arbetsdagen varade ofta från sju på morgonen till sju på kvällen.
- Skogshuggarna åt amerikanskt fläsk som bestod av fett och salt och levererades i trälådor. Dessutom hade de sluring och kolbullar som de gjorde själva. De bestod av fläskflott, rågmjöl, kornmjöl och vatten som de blandade ihop. Det var bra att jobba på. Skogshuggarna förbrände många kalorier.

I mitten av 1800-talet högg gubbarna med yxa. Det förbjöds 1856 till förmån för timmersågen från Amerika som krävde två mans arbetsinsats. Strax före sekelskiftet kom den så kallade ensvansen som skogshuggaren kunde klara själv.
- På 1920-talet hade de 4,5 öre kubikfoten, säger Kalle. De fick hugga mycket för tre kronor på den tiden. När skogshuggarna for hem igen fick de 613 kronor för tre man att dela på. Men först skulle hästfodret betalas.

Skogskojan värmdes upp med en eldpall – en fyrkantig eldstad – i kojans mitt. Runt den låg gubbarna skavfötters inlindade i fällar och sov.

Sov påklädda
- De var fullt påklädda i sina vadmalskläder, säger Kalle. Det var inte tal om att klä av sig och inte att tvätta sig heller för den delen. De gned möjligen av sig i ansiktet med lite snö.

Toaletten var en stång ute bland träden. Dit fick gubbarna skubba även när det var 30 grader kallt.
- Så snart de hade en tillräckligt stor dynghög, satte de mäsk på råg, socker och jäst. Sedan brände de brännvin med hjälp av ett handfat och en hink. De kunde inte rena spriten så det blev mycket finkel i drickan som satte fart på magarna. Då var det inte roligt att springa ut till ribban. Toapapper var inte att tänka på. De fick nöja sig med mossa.
- Det var inte så att de söp, säger Kalle. Det kunde väl bli en skvätt varannan lördag. 

Kalle i Artinge plöjde på Skansen
Foto: Monica Antonsson

Fingerkrok
Kalle berättar hur skogshuggarna mätte sina krafter genom fingerkrok och dra pinne samtidigt som någon kunde spela munspel. Söndagarna ägnade de sig åt att fila sågar och skafta om yxor. Kusken hade sina hästar att ta hand om. Kanske fick han sko om någon innan han såg över kälkarna. I vilket fall som helst måste allt vara i trim när måndagsmorgonen grydde.

Skansenpubliken sitter tyst och lyssnar när kalle berättar. Den här dagen har han besökare från såväl Canada som Nya Zeeland och Amerika i skogskojan. Fotograf Anders Gustafsson hjälper honom att översätta.
- I förra veckan körde jag ärtsoppa och brännvin från Soliden och bröd från bagarna till höstmarknaden, säger Kalle. Och ibland körde jag barn mellan stånden. Det var väldigt populärt. Nästa gång dyker jag nog upp som gårdfarihandlare här på Skansen…
Monica Antonsson 

Lokaltidningen
Nr 15, 1997

Isbitar som ska hålla hela sommaren

Kalle Andersson i Artinge, som av och till tjänstgör som levande museiföremål på Skansen, sågade häromdagen is på Drevviken vid Sköndal.
Vid sin sida hade han bland andra Sven Erik Jansson från Snottsta. 

Privatbild

Kalle Andersson på gården Artinge i Markim i norra Vallentuna lärde sig såga is på Vallentunasjön redan som lilldräng på Hagby gård i Täby, dit hans statarfamilj kom 1938. Numera är konsten att såga is och bevara den frusen hela sommaren närmast bortglömd. Det är bara Kalle och några till som minns. Det är därför han ställer upp och berättar.
- Man sågar isen och läger upp ett isberg som täcks med sågspån. Får man det bara tätt och fint, håller sig isen ända till hösten.

När isen på Drevviken härförleden skulle sågas tog Kalle Andersson hjälp av sin gode vän Sven Erik Jansson på Snottsta gård i Markim.

Sedan 30-talet
- han har varit med och sågat sedan 30-talet, då bönderna gick ihop och tog is på Ekebysjön, säger Kalle. De måste ju ha is för att kyla mjölken med. Och så höll vi på ända in på 1950-talet.

Sjöis användes förr till de isskåp som var kylskåpens föregångare. På gårdarna hissades 50-liters mjölkflaskor ned i stora, kylda vattenkärl över natten. Tidigt på morgonen togs de upp och ställdes ut på mjölkpallen, där mjölkkusken kom och hämtade.
- det hände att bönderna skickade sin motbok med mjölkkusken så att han skulle kunna köpa hem brännvin eller spik från järnaffären åt dem. De stoppade både motbok och pengar i en liten låda under mjölkpappen utan tanke på att något otillbörligt skulle kunna hända. Då fanns inte tjuvar som nu.

De 30 isbitarna från Drevviken, som var och en vägde 150 kg drogs på kälke till en lastbil som sedan körde alltihop till Skansen. Där har Kalle och Sven-Erik sedan dess byggt årets stora isstack vid Skogaholms gård.
- Den är väldigt lyckad i år, säger Kalle som garanterar att isen kommer att ligga kvar ända till september, oktober. Den smälter inte hur varmt det än blir.
- Det gäller att vara noga med täckningen. Är man bara det så isolerar sågspån jättefint.
Monica Antonsson

Kalle i Artinge och hans vänner sågar is 1997. 
Privatbild.

Kalle i Artinge stod till och med modell för Årets vykort.
"Middagslur vid Skansens stall"
Foto: Lena Bergqvist

Och nu har Kalle gått ur tiden...

Karl Erik Fredrik Andersson 

född 6/12 1925 i Ed, Stockholms län

död 7/12 2018 i Vallentuna

Gift med Kerstin 13/5 1962

Markim, Artinge

186 93  Vallentuna

Tack för allt Kalle!