Frans Leonard Wårman, den liderlige smeden i Hjälmstalund...

Ur Vallentuna dödbok:

26 juni 1866            

avled förre Statssoldaten och förre Smedslärlingen

Frans Leonard Wårman i Hjälmstalund.

 på Straff- och Arbetsfängelset å Långholmen

39 år 8 mån 25 dag 

Dödsorsak: Ileus 

Av husförhörslängden i Vallentuna framgår att Frans Leonard Wåhrman var född 1/10 1826 i Enköping. Han var inneboende arbetskarl och hade flyttat till Hjälmstalund i Vallentuna från Katarina församling i Stockholm 24/11 1862.

Hjälmsta är samma område som Prästgården, alltså nuvarande centrala Vallentuna. Under Hjälmsta låg ett antal torp varav Hjälmstalund var ett. Där bodde skomakare Johan Wallin född 11/4 1816 i Vallentuna med hustrun Margreta Christina Jansdotter född 13/4 1818 i Vallentuna och deras sex barn. Frågan är varför Frans Leonard Wårman blev inneboende hos just dem just i Vallentuna.

Prästen skriver i dödboken några år senare: 

Han (Frans Leonard Wårman) blev den 3/9 1864 dömd för horsbrott i förening med blodskam (med sin syster) att mista sitt lif genom halshuggning. Domen överklagades till Svea Hofrätt som genom Kunglig Nåd kunde meddela att domen ändrats till 2 år och 6 månaders straffarbete. Han tycks tidigare ha varit ostraffad.

Frans Leonard hade två systrar som båda levde mycket fattiga liv.

Den ena systern begick han enfalt hor och blodskam med. 
Varför?

Var det en kärlekshistoria, en våldtäkt eller en ren affärsuppgörelse? 

Ingen vet. 
Men det bör ha pågått när han bodde i Vallentuna. 

Frans Leonard blev dömd till döden genom halshuggning!

Det mildrades till 2,5 års straffarbete - och lika mycket fick hon. 

Man frågar sig hur det upptäcktes. Man frågar sig om kärleken bar frukt.

Svaret finns förstås i rättegångsprotokollen som vi inte har tillgång till...

Så vem var han?

Fadern: 

Hofslagaren Johan Lars (Lorentz) Wårman född 1783 i Enköping - död på Fattighuset 60 år gammal den 28 maj 1843.

Modern (hustru I): 

Greta Ahl född 1782 - död av nervfeber 45 år gammal den 30/2 1827 i Enköping
Modern kallas även ibland Anna Ahl.  

Hustru II

Brita Ersdotter född 1789 i Bred

Barn i första giftet:

1. Adolph född 1804 (oäkta, hustruns före äktenskapet)
2. Sophia Johanna född 2/12 1811 i Enköping (mkt otydligt) (flyttar 1830)
3. Laurentia Margreta född 11/12 1817 i Enköping (till Gran 9/1 1832)
4. Joseph Leontius född 18/7 1823 i Enköping (flyttar 13/9 1839)
5. Frans Leonard född 1/10 1826 i Enköping (flyttar 24/4 1840)

Frans Leonard Wårman 

blir moderlös som spädbarn och får en styvmor när han är sex år gammal. 

Han flyttar hemifrån 13,5 år gammal 1830 för att gå i smedlära. 

1840-1841 i pappa hovslagarens lära i Uppsala (länet).

1842-1847 i smedslära.

1847-1850 i Sprutfabrik. Titel: Sprutl(ackerare) på Kungsholmen.

Han sadlade därefter om och blev Stadssoldat 1860-1863.  

Stockholms stads Militärkompani (A, AB) A:4 (1835-1875) Bild 186 / sid 271

Frans Leonard Wårman tog allså värvning 34 år gammal i Stockholms Stads Militärkompani som Stadssoldat No 45. Det finns några slarviga anteckningar om honom. Där det står om andra soldater att de har förnämlig eller god frejd står det om Frans Leonard att han har hjelplig sådan och att han är ledig till äktenskap. Det finns anteckningar från 1854 och 1856 och besked om att han fick avsked 11/4 1856 med kommentaren "sig väl förhållit... " Tre dagar senare blir han "åter antagen som Soldat No 114". 

Stockholms stads Militärkompani (A, AB) A:4 (1835-1875) Bild 186 / sid 271

Här står:

Betyg från Catharina församling 3/7 1854. Anvärsa (?) 26/11 1855. Afsked 12/4 1856.

Rymd 1857 - utstruken. 26/11 1861 för rymning, kronopersedlars förskingring samt liderlighet. Nytt betyg den 24/11 1862. Betyg till okänd ort den 13/3 1862. 

Han blev därefter smed på landet, heter det i handlingarna. 

Med det menas att Frans Leonard Wårman flyttade till Vallentuna redan 1862 och blev inneboende hos skomakare Johan Wallin i Hjelmstalund. Här var han alltså yrkesverksam som smed.  

Skomakare Johan Wallin, 48, var gift med Margareta Christina Jansdotter, 46. De var båda födda och uppväxta i Vallentuna. Fem barn mellan 6 och 20 år fanns i torpstugan när den "liderlige" fd Stadssoldaten anlände den 24/11 1862 från Catharina församling i Stockholm. 

Prästen i Vallentuna skriver i husförhörslängden:

Wårman enligt Commendant Ehrbetch vid Straff och arbetsfängelset å Långholmen dit ankomma 1865. Febr 2 blir fri derifrån fri 27 Juli 1867.  

Genom Utslag 3/9 1864 dömd för horsbrott i förening med blodskam mista lif sitt genom hallshuggning. Utslaget ställt under Svea Hofrätts pröfning.  

Betyg afpostadt och afsänt till ... och för anklagelse för hor och blodskam (med gift syster). Frejd och äktenskapsledighet ej betygade.

Den liderlige Frans Leonard Wårman bodde alltså i Vallentuna sina sista år av livet - från 1862 - 1866. Det är under dessa år han måste ha begått såväl hor som blodskam med sin syster. 

Centralfängelset Långholmens kyrkoarkiv (A, AB) AIa:7 (1863-1866) Bild 191 / sid 157

Frans Leonard Wårman skrivs in på Centralfängelset Långholmens kyrkoarkiv. Där står:

"Ankom den 2/2 1865 dömd för det han med sin syster begått blodskam och enfalt hor till döden men genom Konglig Nåd förändrat till 2 års och 6 månaders straffarbete. 

Jämlikt Kongl Majt:s Nådiga Utslag af den 4:de Jan 1865." 

Man konstaterar att han läser väl innan och utantill och är skrivkunnig.

Centralfängelset Långholmens kyrkoarkiv (A, AB) AIa:7 (1863-1866) Bild 191 / sid 157

Han anländer, som sagt, till Långholmen den 2/2 1865. Det är då bestämt att han ska friges 27/6 1867. Han avlider emellertid den 26/6 1866 och kommer följaktligen inte tillbaka till Vallentuna.

Dödsorsak: Ileus = tarmvred. 

Man ska dock ha klart för sig att han bör ha varit en mycket illa sedd person bland fångarna. Hans död kommenteras inte med ett enda ord i handlingarna. Man skickar helt enkelt bara den 11/7 1866 en attest om saken till prästämbetet i Vallentuna. 

Frans Leonard Wårman blev 39 år 8 mån 25 dag gammal.

Läs mer om liderlighet och prostitution här. 

Familjen i Enköping

Enköping (C) C:5a (1774-1839) Bild 177 / sid 331 (Frans Leonard föds)

Enköping (C) AI:11 (1824-1831) Bild 272 / sid 248 (familjen i Qvarteret 12, Södra Roten)

Enköping (C) AI:12 (1831-1838) Bild 2580 / sid 254 (familjen i qv 12, Sö Roten)

Enköping (C) AI:13 (1838-1842) Bild 263 / sid 246 (familjen som ovan)

Enköping (C) AI:14 (1843-1851) Bild 205 / sid 184 (far död, obs, fel datum 28/4 1843)

Enköping (C) C:5b (1774-1839) Bild 74 / sid 480 (modern dör av nervfeber)

Enköping (C) C:6 (1840-1861) Bild 83 / sid 195 (far Hovsl Johan Wårman död Fattighuset)

Frans Leonard Wårman
Kungsholm (A, AB) AIa:43 (1847) Bild 42 / sid 67 (Frans W sprutl i Bergklippan No 1847) 

Stockholms stads Militärkompani (A, AB) A:4 (1835-1875) Bild 186 / sid 271 (stadssoldat)

Stockholms stads Militärkompani (A, AB) A:6 (1835-1875) Bild 140 / sid 151 (stadssoldat)

Vallentuna (AB) AI:19 (1861-1868) Bild 2250 / sid 218 (Frans W i Hjälmstalund)

Vallentuna (AB) FI:1 (1861-1883) Bild 230 (dödboken)

Centralfängelset Långholmens kyrkoarkiv (A, AB) AIa:7 (1863-1866) Bild 191 / sid 157

Centralfängelset Långholmens kyrkoarkiv (A, AB) F:2 (1860-1894) Bild 22 / sid 18 (död)

Systern

Johanna Sofia Ervall född Wårman

Johanna Sofia Ervall född Wårman

född 2/12 1811 (står ibland felakrigt 1812) i Enköping. Hon hamnade också i fängelse och vi tar del av hennes berättelse i handlingarna från Centralfängelset på Norrmalms kyrkoarkiv.

Johanna Sofia bodde i föräldrahemmet tills modern dog den 30/2 1827. Hon var då drygt 15 år gammal. Därefter tjänade hon piga och försörjde sig själv tills hon trädde i gifte. Hon gifte sig 1845 med Nålmakaren Anders Ervall i Uppsala vilket äktenskap enligt Kongl Majt Utslag av den 4/1 1865 är upplöst.

Hon är tidigare ostraffad.

Centralfängelset på Norrmalms kyrkoarkiv (A, AB) AIa:9 (1863-1866) Bild 1150

Centralfängelset: 

Hon hitkom den 2 februari 1865 dömd för blodskam och enfalt hor här i 2 år och 6 mån arbete jämlikt K. Majts Utslag av den 4 (jan).

Hon kan något skriva. Läser innantill försvarligt. Förstår svagt. Uppför sig väl.

Planerat frisläppande 27/7 1867.

Johanna Sofia Ervall bor 1869 hos sin syster Margreta Sandberg med make Gustaf Sandberg och deras barn. Adress Italien Större i Jakob och Johannes församling, Stockholm.

Hon är frånskild.

Johanna Sofia inflyttar till Stockholm 1878 som inneboende på Kvinnoavdelningen, Allmänna Försörjningsinrättningen på Kungsholmen - och ut igen 18/9 1882 (kvarstående). Social anteckning: Remitterad från Jak O. Joh-s No 215. 

(Rotemansarkivet)

Hon finns även registrerad under sitt rätta födelsedatum 2/12 1811 (ibland 1812). Hon är alltjämt skriven på Allmänna Försörjningsinrättningen och bärs ut som död 1/10 1885.
Dödsorsak: äggstockscancer och ålderdomssvaghet.
Hon blev 73 år 9 mån 29 dagar gammal.

Johanna Sofia Ervall: Centralfängelset på Norrmalms kyrkoarkiv (A, AB) AIa:9 (1863-1866) Bild 1150 
Jakob och Johannes (A, AB) AIb:54 (1869) Bild 71 / sid 68 (bor hos systerns familj)

https://sok.stadsarkivet.stockholm.se/Databas/stockholms-halsovardsnamnd-dodsbevis-vissa-forsamlingar-1878-1926/Visa/johanna-sofia-ervall-18851001/7587d8e6-cd48-4918-b835-69c798640475?sidindex=7030

(Stockholms hälsovårdsnämnds dödsbevis 1878-1926 i vissa församlingar. 

Systern

Laurentia Margreta Sandberg född Wårman

Laurentia Margreta Sandberg född Wårman född 11/12 1817
Bor utan efternamn i Jakob och Johannes församling 1847. Hon kallas hustrun och är sambo med Gustaf Sandberg (kallas ibland Lundberg) född 2/10 1824 i Odensvi. De bor i Qvarteret Italien Större Nr 86 (gammalt nr 7).
Barn: (fosterbarnen skulle kunna vara systerns/broderns barn)

1. Laura Augusta född 29/8 1848 (försvinner)
2. Sofia Charlotta född 5/9 1850 (ensam mor 1877, bor 1884 å Arbetsinrättningen)
3. Johan Axel Albert Wallin född 25/11 1856 (fosterbarn, försvinner)
4. Renholdina Charlotta Ahlmstedt född 24/1 1862 (fosterbarn) 

Laura Augusta Sandberg född 29/8 1848 (oklart var) bor med föräldrarna först i Öfra Wätan (Regeringsgatan), sedan i Väderquarn (1857) och sist i Italien Större (1865) i Jakob och Johannes församling. 1865-1868 bodde familjen i Lerlafven, Hedvig Eleonora församling. Hon är då 20 år gammal. Därefter försvinner hon och återfinns inte ens i dödboken.  

Sofia Charlotta Sandberg född 5/9 1850 i Jakob och Johannes församling, Stockholm.
Bor med föräldrarna först i Öfra Wätan (Regeringsgatan), sedan i Väderquarn (1857) och sist i Italien Större (1865) i Jakob och Johannes församling. 1865-1868 bodde familjen i Lerlafven, Hedvig Eleonora församling och 1869 i Barnängen mindre, Katarina församling.

Ekonomiskt har det gått utför för familjen och när fadern, Gustaf Sandberg, dör 1871 blir det riktigt illa ställt. 

Sofia Charlotta föder Karl Herman Sandberg född 18/10 1877 i Katarina församling. Han är ett oäkta barn som dör på självaste julafton den 24/12 1877 bara 3 mån 8 dagar gammal. Svårläst orsak. I kyrkoböckerna får han emellertid hänga med några år och finns exempelvis med sin mor i folkräkningen 1880 bosatt i Qvarteret Barnängen mindre No 13, Katarina. 

Den 22/9 1882 finns en social anteckning (Arb Inr) och Sofia Charlotta skrivs in på Allmänna Arbetsinrättningen där man antecknar att hon har ganska god kristinedomskunskap men var: 

• dömd till arbete 3 mån den 9/6 1879
• dömd till arbete 6 mån den 18/9 1882  

• (har medborgerligt förtroende)

Sofia Charlotta Sandberg föder 20/5 1881 oäkta dottern Gunhild Carolina.
Hon finner det för gott för dem båda att emigrera till Amerika vilket antecknas i utflyttningsboken den 21/3 1883. De utvandrade två dagar senare, den 23/3 1883, från Göteborg varifrån de avseglade till Chicago.

Katarina (A, AB) FI:23 (1874-1878) Bild 274 / sid 223 (sonen död)Allmänna arbetsinrättningen (A, AB) A:4 (1870-1905) Bild 173 / sid 167Katarina (A, AB) BII:15 (1882-1883) Bild 286 / sid 280 (Amerika)

Fosterbarnen: 

Johan Axel Albert Wallin född 25/11 1856 i Jakob och Johannes församling (födelsenotisen återfinns ej). Bor i familjen åtminstone 1869 när han är 13 år. Han är i övrigt registrerad som ensamstående arbetskarl, utan uppgift om familj och utan barn i Jakob och Johannes, Maria och Katarina församlingar. 1880 finns han med som arbetskarl, ogift och ensamstående boende på adress Hammarbysjö No 2, Katarina församling. 1885 bokförs han i den så kallade bilagan, ett häfte med "lösa personer" och försvinner. Syns ej som utvandrad och dyker inte heller upp i dödboken.

Reinholdina (eg Bernhardina) Charlotta Ahlmstedt född 24/1 1862 i Jakob och Johannes församling var hemmahörande på adress: David Bagares Gata 19. Båda föräldrarna är okända i födelsenotisen. Flickan döptes 25/1 utan att vittnen närvarade. Hemligare än så kan det knappast bli. Hon gifte sig så småningom med Frans Oskar Wiman och fick minst två barn. Hon dog i Stockholm 1936.

Gustaf Sandberg, som var tobaksarbetare, dog drygt 53 år gammal den 14/5 1871. Han var då gift och skriven på Fattigvårdsinrättningen Södra Arbetsinrättningen.

Laurentia Margreta Sandberg flyttar - enligt Rotemannen - ensam till Stockholm 1878 och ut igen 1879 men är kvarskriven. Man vet alltså inte var hon finns. Hon är inneboende/anställd utan familj och bor på Stadsträdgårdsgatan 2; Stora Glasbruksgatan 25 som är adress för Arbetsinrättningen Glasbruket Mindre.

Hon kallas Hjon och det finns en social anteckning rörande namn, yrke eller näringsfång. 

Hon bärs ut för gott den 21/4 1880 sedan hon dött 62 år 3 mån 10 dag gammal. Dödsorsak: hjärntumör. Hon var då änka och skriven på Allmänna arbetsinrättningen. 

Laurentia Margreta Sandberg född Wårman:
Jakob och Johannes (A, AB) AIb:35 (1847) Bild 59 / sid 109 (sambo med Sandberg)

Jakob och Johannes (A, AB) AIb:54 (1869) Bild 71 / sid 68 (gift med Sandberg, fyra barn)

Katarina (A, AB) FI:25 (1878-1883) Bild 149 / sid 81 (systern Laurentia Margreta död)
Jakob och Johannes (A, AB) CIa:24 (1862-1869) Bild 36 / sid 4 (fosterdtr okända föräldrar)

Kåkfararen som ville börja om på nytt i Kragsta...

Johan Herman Cato 1846-1888

Jag sitter och bläddrar i Vallentunas dödbok (1882-1891) och hittar en kille som utmärker sig nämligen:

Kåkfararen Johan Herman Cato

Bosatt i Kragsta No 1 1882 - 1888

Inhyses muraren Johan Herman Cato född 7/6 1846 i Skänninge, Östergötland. Han flyttade till Vallentuna från Stockholm den 8/11 1882. Han var då 36 år fyllda och redan elva år tidigare dömd för dråp. Han slog sig ner i Kragsta No 1 där han skrevs som inhyses murare.

Året därpå, den 5/1 1883, gifte han sig med den 14 år äldre Kristina Katarina Borglund född 16/12 1832 i Fellingsbro som den 16/2 1883 också flyttade till Kragsta No 1 från Stockholm. Prästen skriver att hon är svag i läsning. Han får omdömet klen.

Det bor mycket folk på Kragsta No 1 vid den här tiden. Paret Cato tycks bo på det 1/2 mantal som bebos av en rusthållarefamilj. Där finns gott om allehanda tjänstefolk som pigor och drängar men även flera inhyses.

Kristina Katarina Berglund blir inte kvar så länge hos sin man. Hon flyttar tillbaka till Stockholm, närmare bestämt till Jakobs församling1886. Varför kan vi bara spekulera i. Ingen anteckning om skilsmässa

Vallentuna (AB) AI:22a (1882-1891) Bild 250 / sid 15

Den 28/5 1888 skriver prästen i husförhörslängden att Johan Herman Cato har häktats.
Senare skriver han:
"Den 1/8 1888 af Stockholms Rådhusrätt (dömd) till 4 års straffarbete och förlust av medborgerligt förtroende för alltid." 

Av det förstår man att Johan Herman Cato knappast var en snäll kille. Förlust av medborgerligt förtroende var vanligtvis begränsat till högst ett par år eller lika länge som det utdömda fängelsestraffet. Så vad hade Johan Herman Cato gjort för att förtjäna detta?

Den 24/8 1888, skriver prästen i Vallentuna att muraren i Kragsta, Johan Herman Cato denna dag har dött av hängning i Rannsakningsfängelset i Stockholm och att begravningen ägt rum fyra dagar senare den 28/8 1888.

Den som googlar hittar Johan Herman Cato tämligen omgående bland Stockholmspolisens signalementsfotografier 1869-1920. Där kallas han före detta åkaredräng. Det visar sig att han dömdes för mened 1/8 1888 men att han finns flera gånger om i straffrullan innan han kom till Vallentuna där han måhända hade tänkt börja om på nytt.

Straffrulla 1878 nummer 189
Straffrulla 1880 nummer 328
Straffrulla 1881 nummer 328


Jag vill veta vem han var och får ta det från början...

Skänninge (E) C:5 (1842-1860) Bild 9 / sid 11

Modern
Stina Maria Andersdotter eller Christina Cato som Johan Herman senare kallar henne.
född 1/3 1812 i Styra anländer 1837 till Nordanåqvarteret No 135 i Skänninge från Westra Tullhuset.
Dit kommer även från Motala Drängen Carl Johan Cato född 3/7 1817 i Allhelgona församling, Östergötland. Båda skrevs in bland ett stort antal andra pigor och drängar på samma gård.

Stina blir gravid men de hinner gifta sig den 18/4 1838 innan sonen Gustaf Adolph föds några veckor senare den 10/5 1838. Prästen skriver i husförhörslängden att Stina dessutom har ett oäkta barn som vistas i Styra. Den skammen kommer hon inte undan.

I efterhand kan man undra om Carl Johan Cato gifte sig med Stina för att rädda hennes/deras heder eller om han helt enkelt ångrade sig. Samma år anklagas han för lösdriveri och en tid senare skriver prästen att han tagit värvning. Han har blivit Soldat No 51 vid Stockholms stads Militärkompani där han skrivs in med felaktigt födelsedatum (14/6 1817) som följer honom resten av livet. Han uppges vara godkänd, ärlig och gift 1839 i Skenninge.
Carl Johan Cato bor 16 år senare - 1855 - i Bandetorpet Större, Katarina församling i Stockholm.
Han antecknas sista gången (?) 25/12 1858 och tycks helt ha lämnat hustrun Stina och gemensamme sonen åt sitt öde i Skenninge.

Stina stretar på så gott hon kan och flyttar ofta mellan de bostäder som står till buds i Skänninge. Bäst tycks hon trivas i Svartlings stuga med adress Nordanåqvarteret 140. Där föder hon 7/6 1846 sitt tredje barn, den oäkte gossen Johan Herrman. Hon har alltså en frånvarande man och tre barn varav två är oäkta att försörja.

Barn: 
Carl August Carlsson född 2/1 1834 i Styra (oäkta, vistas i Hvite)
Gustaf Adolph född 10/5 1838 i Skänninge (äkta)
Johan Herman född 7/6 1846 i Skänninge (oäkta)

Stina Maria och barnen flyttar 1847 till Sprättebunnskvarteret No 88 och året därpå till Nordanåqvarteret No 147. Prästen skriver:

"Flyttar hösten 1848 till Svartlings stuga der hon allaredan varit boendes. Undgått bestraffning för horsbrott 1851 enligt Rödby Rättm utflytt 10/4 1849."  

Svartlings stuga är No 140 dit hon flyttar igen 1853 med båda pojkarna. 1855 flyttar hon med yngsta sonen till 147 medan äkte sonen flyttar till 107. 1857 återkommer yngste sonen Johan Herman till mor Stina som då är tillbaka i No 140. Han har sedan han var 10 år gammal varit hemifrån en tid.
Prästen skriver att han:

"åtföljde Enkefru Ambrosias Lina danser trupper" när han tio år gammal den 19/8 1856 flyttade till obestämd ort. 

Resande teatersällskap på 1800-talet
Generellt var skådespelare på den tiden ofta populära och beundrade som artister, men ringaktade som privatpersoner, och yrket föraktat. Detta gällde särskilt kvinnliga artister, som ansågs vara prostituerade och blev "beundrade på scenen, föraktade utanför den". Fram till mitten av 1800-talet

Ett annat resande teatersällskap på 1800-talet.
"Eisfeldt - en gränslös resandefamilj."

var de flesta skådespelare antingen barn till föräldrar med samma eller liknande yrke, eller också från fattiga förhållanden. Att artisten Julie Berwald gifte sig med en adelsman på 1850-talet var en sensation. Det började förändras i slutet av 1800-talet, då det började komma en och annan skådespelare från "medelklassen".
I just Sverige turnerade kringresande teatersällskap omkring fram till 1910-talet. I början uppträdde de i lador, kaféer och samlingslokaler, från ca 1850-talet i teatrar utan fast personal. De var glatt välkomnade, men de tjänade inte mycket och var inte heller respekterade.

Läs mer om Cirkusfolket i samhällets utkanter här.
Och om familjen Eisfeldt kan du läsa här.

Tidslinje för
Johan Herman Cato

1846
Johan Herman föds 7/6 1846 i Skänninge

1851

Modern, Stina Maria Andersdotter Cato, undgår bestraffning för horbrott. 

1756

Tioårige Johan Herman Cato ger sig ut på turné i Sverige med ett resande teatersällskap.

1757

Johan Herman Cato är 11 år och återvänder från turnén med teatersällskapet.

1860
flyttar Stina Maria till No 145. Hon kallas då plötsligt änka varför man anar att maken, Carl Johan Cato, har avlidit.

1861
lagom till jul den 21/12 1861 flyttar sonen Johan Herrman från Stockholm till sin mor i Skänninge. Prästen skriver att han är 17 år och att han:

har återkommit från Stockholm utan att där hafva ... eller aflemnat den medhafda attesten arbetsbetyg till Sthm 17/6 1862 (AI:29 sid 189) Han var alltså inte så noga med prästbetygen. 

1863
den 27/11 1863 flyttar Johan Herrman tillbaka till Stockholm.

1864
Johan Herman Cato blir 1864 straffad med 1 månads fängelse för öfverdådigt körande. Avtjänades, enligt uppgift nedan, i Stockholms Centralfängelse. (Jag har letat - säkert fel - utan att hitta honom vare sig på Långholmen eller Norrmalm)
Åkaredräng om vintrarna sedan 1864.

1865
Den 19/11 1865 dör Stina Maria Andersdotter eller Christina Cato i Nordanåkvarteret 140 i Skänninge. I dödboken kallas hon Lifgrenadierenkan och får äntligen lite status.
Dödsorsak: Marasm Senilis = ålderdomssvaghet.

1867 
Johan Herman Cato dömdes 26/2 1867 för slagsmål till 3 månader och 12 dagars fängelse.
Se nedan.
Han skriver dessutom in sig den 15/6 1867 vid Allmänna Arbetsinrättningen som var Stockholms stads arbetsanstalt för den arbetslösa befolkningen.

Det officiella namnet var från 1864 Stockholms stads arbetsinrättning, men den kallades vanligen Dihlströmska efter den fabrikör P C Dihlström som tidigare ägt klädesfabriken på Stora Glasbruksgatan (Katarina förs) i vilken inrättningen etablerades 1844. Och de intagna kallades följaktligen Dihlströmmare.
Där inhystes arbetslösa män och kvinnor, de flesta frivilligt, men även personer dömda för lösdriveri och skuldister, d v s personer som stod i skuld till fattigvårdsnämnden.
Arbetet bestod bl a i bakning och tvätt (för kvinnorna), vedsågning, snickeri och gaturenhållning. Förhållandena var åtminstone tidvis minst sagt eländiga

1868

Kronohäktet Långholmens kyrkoarkiv (A, AB) AIa:4 (1868-1872) Bild 360 / sid 5

Kronohäktet Långholmens kyrkoarkiv
Kronohäktet Långholmens kyrkoarkiv (A, AB) AIa:4 (1868-1872) Bild 360 / sid 5

Johan Herman Cato berättar att föräldrarna är döda och att han vistades hemma tills han var nio år. Därefter följde han med Ambrosi Theatertrupp 1 år. Sedan han dels ... ett par år, klef sedan i byggmästarlära i tre år och har sedan varit arbetskarl. Hemma 1 gång 1863 ... samma gång. "oförhindrad". Åkaredräng.
Han är ogift och hemmahörande i Skenninge.
"Till frejden oklanderlig"
"1864 straffad med 1 månads fängelse för öfverdådigt körande i Stockholms Centralfängelse."

"Den 30 januari 1868 dömd för wåld och smädliga yttranden mot polisbetjening till 2 mån fängelse och i brist af böter för fylleri och oljud å allmän gata ytterligare 42 dagar. Jemlikt Stockholms Rådshus Rätts utslag den 26/2 1869.14/2 1868: 6 dagar för mistning av fångkläde för rättning i en fångetillhörig bok.
Avgick den 10/5 1868 efter ut... straff.

1868-1869
"Den 30 januari 1868 dömd för wåld och smädliga yttranden mot polisbetjening till 2 mån fängelse och i brist af böter för fylleri och oljud å allmän gata ytterligare 42 dagar. Jemlikt Stockholms Rådshus Rätts utslag den 26/2 1869. Släpptes 10/5 1868.

1869-1871
Bosatt i Stockholm stads rannsakningsfängelse.

1870

Stockholms stads rannsakningsfängelses (SRF) kyrkoarkiv (A, AB) A:10 (1869-1871) Bild 3510 / sid 317

Johan Herrman står inskriven i Stockholm Stads Rannsakningsfängelses kyrkoarkiv som nr 573.
Han kallar sin mor Christina Cato men uppger att hon är död.
Han berättar vidare att han var hemma tills han var 13 år och att han därefter var mureriarbetare i tre år. Sedan 1864 har han varit åkaredräng om vintrarna och grå(en) (arbetskraft) om somrarna.
Han är ogift och har bott i Johannes församling 1869-1871.

1867 blev han straffad för slagsmål till 3 månader och 12 dagars fängelse.
15/11 1870 dömd för stöld.
Han kan skrifva.

1870
Johan Herman Cato blev 15/11 1870 dömd för stöld, enligt nedan.

1871 
Johan Herman Cato är detta år skriven i Johannes församling, Stockholm
Han anländer till Malmö Centralfängelse den 16 november  1871 förpassad från Kongliga Öfver Ståthållare Embetet i Stockholm för att avtjäna 4 års fängelse. Man antecknar följande om honom:

Födelseår, månad och dag, samt ställe, uppgifvet till By, Socken, Härad eller Stad, eller kort beskrifning på utseendet. Tjenst,  yrke eller benämning samt den Församling der fången jemlikt Kongl. Förordningen den 20 juli 1861 bör mantalsskrifvas. 

Född den 7 juni 1846 i Skeninge. Har brunt hår, blå ögon, ovalt ansigte - ett mindre ärr ofvan wenstra handens tumme och en tatuering å wenstra armen "J.H.C" samt årtalet "1846" - är 5 fot 8,6 tum lång.
Warit senast åkaredräng, förut byggmästarelärling.
(Sednast mantalskrifven i Skeninge stadsförsamling e.a.)
Icke Gift.
f.d. Gardist (ej i Centrala Soldatregistret) 

Sednast mantalsskrifven (för år 1871) inom St Johannes församling i Stockholm enl. hit inkommen prestattest daterad den 18/10 1872.

Om, när och af hvad anledning tillförene häktad, för brott tilltalad, frikänd, bestraffad eller benådad, jemte uppgift på Domstolar, som slutligen dömt och utslagens data.  

För wåld mot polisbetjent mm dömd af Stockholms Rådstufvarätt den 26/2 1867 till 3 månader och 12 dagars fängelse, som han undergått å Kronohäktet på Långholmen och slutat den 10/5 1868. 

Uppgift på anledningen, hvarföre personen till Fångvårdsanstalten ankommit, Auktoriteten, som dömt i första och sista Instantien, samt Utslagens data.  

För uppsåtligen af hastigt mod föröfvadt wåld å person hvaraf denne ljutit döden, dömd af Stockholms Rådstugfvarätt den 7:e November 1871, till fyra (4) års straffarbete.  

Vid ankomsten medhafde och sedermera erhållne penningar och persedlar, jemte åsatt värde å de sednare. 

Kontant              1 Riksdaler 5 öre
1 Rock                2 Riksdaler 5 öre
1 Wäst                2 Riksdaler 15 öre
1 pr byxor           2 Riksdaler 75 öre
1 Skjorta             2 Riksdaler 30 öre
1 pr Strumpor     2 Riksdaler 30 öre             
1 pr Stöflar         2 Riksdaler 30 öre
1 halsduk            2 Riksdaler 1 öre
2 Näsdukar         2 Riksdaler 10 öre
1 väska (?)         2 Riksdaler 2 öre
1 Portmonnä      2 Riksdaler 1 öre
1 Svångrem       2 Riksdaler 2 öre
1Butälj               2 Riksdaler 1 öre
Egna medel        108 Riksdaler 62 öre
Arbetsförtjänst   229 Riksdaler 15 öre

Egna medel:
15 Riksdaler 24 öre

Arbetsförtjänst:
109 Riksdaler 75 öre

Rem. till Herr Byggmästare C M i Malmö:
200 Riksdaler

Kontant vid frigifningen:
12 Riksdaler 78 öre 

Summa: 337 Riksdaler 77 öre 

Likvid godkännes och qvitteras den 9 November 1875
J H Cato

Efter ankomsten erhållne belöningar, skälen därtill och tiden när.

Har för godt uppförande ... fängelsetiden vid frigifningen. Svårläst. Se bilden ovan. Johan Herman Cato släpptes fri den 9 november 1875 och fick ett pass till Malmö Stad. 

1872
Den 4/10 1872 skriver prästen i Skänninge att han har meddelat Kommendantexped vid Malmö Citadell (Malmö Centralfängelse) att Cato avflyttat till Stockholm 27/11 1863 å således ej tillhör Skänninge församling
(AI:29 sid 171)

Johan Herman Cato ansöker om nåd den 27/3 1872 men får avslag.

1875
Johan Herman Cato friges från Malmö Centralfängelse. Han är murare, frisk, fullt arbetsför och förses med pass till Malmö stad.

1878
Straffrulla 1878 nummer 189

Johan Herman flyttar 5/11 1878 till Karlskrona i Blekinge.
Rotemansarkivet i Stockholm: Inflyttad 1878 (kvarstående) Flyttar som ovan 5/11 till Karlskrona stadsförsamling i Blekinge.

1879
Johan Herman Cato inflyttad till Johannes församling i Stockholm från Karlskrona i Blekinge. Adress Norra Tullportsgatan 16 och 24. Fastigheten ägs av Tobaksplantören Lars Peter Svensson.
Rotemansarkivet i Stockholm: Mureriarbetare inflyttad från Karlskrona. Flyttar ut igen 1880 till Rote 5 (Tegnérroten).

1880
Straffrulla 1880 nummer 328

Utflyttad från Johannes församling till annan rote i staden. 

Inflyttad till Adolf Fredriks församling 12/11 1880 från annan rote i Stockholm. 

Adress: Saltmätargatan 4, Stora Badstugatan 19. Fastigheten Sankt Anna 3.
Rotemansarkivet i Stockholm: Johan Herman kallas nu byggmästare. Han flyttar in 12/11 1880 från rote 8 (Roslagsroten) och bor på adress Saltmätargatan 4; Stora Badstugatan 19 (Sankt Anna 3) i rote 5 (Tegnerroten).

1881

Straffrulla 1881 nummer 328

Flyttar in till Adolf Fredriks församling från annan rote i Stockholm. Adress Lundtmakargatan 67, Markvardsgränd 6A. Fastighet Apelträdet 2. 

Flyttar ut från Adolf Fredrik 8/11 1881 till annan rote i staden.
Rotemansarkivet i Stockholm: Johan Herman flyttar till rote 6 (Observatoreroten) där han åter kallas mureriarbetare (ogift och ensamstående). Härifrån flyttar han till Vallentuna 1882.

1882
Johan Herman Cato flyttar från Adrolf Fredriks församling i Stockholm till Vallentuna den 8/11 1882. Han var 36 år fyllda och redan elva år tidigare dömd för dråp. Han slog sig ner i Kragsta No 1 där han tituleras inhyses murare.

1883
Året därpå, närmare bestämt den 5/1 1883, gifte han sig med den 14 år äldre Kristina Katarina Berglund född 16/12 1832 i Fellingsbro som också flyttade till Kragsta No 1 från Stockholm den 16/2 1883. Hon har varit piga i Stockholm sedan 1878.
De gifte sig inte i Vallentuna. Prästen skriver att hon är svag och han är klen i läsning. 

1886
Kristina Katarina Berglund lämnar maken och flyttar tillbaka till Stockholm, närmare bestämt till Jakobs församling 1886. Ingen anteckning om skilsmässa.

1887
Kristina Katarina Cato är åter piga i Stockholm (gift och ensamstående). Hon flyttar mellan rotarna allteftersom hon får nya uppdragsgivare.

1888
Johan Herman Cato häktas den 28/5 1888 och blir åtalad för mened. Han döms den 1/ 8 1888 till fyra års straffarbete och förlust av medborgerliga förtroende för alltid.
Den 24/8 1888 hänger han i Stockholms Rannsakningsfängelse.

1888
Misstänkt för mened

Stockholms stads rannsakningsfängelse (A, AB) D3A:89 (1888) Bild 1620

Den 28/5 1888 skriver prästen i husförhörslängden att Johan Herman Cato har häktats. Senare skriver han: "Den 1/8 1888 af Stockholms Rådhusrätt (dömd) till 4 års straffarbete och förlust av medborgerligt förtroende för alltid." 

Den 24/8 1888, skriver prästen i Vallentuna att muraren i Kragsta, Johan Herman Cato denna dag har dött av hängning i Rannsakningsfängelset i Stockholm och att begravningen ägt rum fyra dagar senare den 28/8 1888.

1890
Kristina Katarina Cato född Berglund är tillbaka i Stockholm och kallas nu murareänka. Hon flyttar 1890 från rote 6 (Observatorieroten) till Brahegatan 46; Östermalmsgatan 26,33 (Hinden 5) i rote 10 (Nybroroten) Hedvig Eleonora förs.

1893
Kristina Katarina Cato född Berglund får 11/12 1893 och 24/8 1894 "betyg till sjukhus" (Rotemansarkivet)

1895
Johan Herman Catos äldste halvbror, Carl August Carlsson, dör den 13/11 1895 i Skänninge. Han var gift 24/11 1885, hade flera barn, kallades kortvaruhandlare men var vid sin död skriven på staden, dvs utan känd adress.

1896
Den 3/12 1896 dör hustrun, murareänkan Kristina Katarina Cato född Borglund på Allmänna Försörjningsinrättningen som tog hand om begravningen (?) och meddelade församlingen. Hon var då skriven på Brahegatan 14 i Hedvig Eleonora församling. Hennes kvarlevor kan lika gärna ha gått till forskning på Karolinska institutet vilket var vanligt från just Allmänna Försörjningsinrättningen.
Stockholm. Dödsorsak: Myelites transvers (inflammerad ryggmärg) som du kan läsa googleöversatt om här.

1905
Den 2/7 1905 dog Johan Hermans bror - Stina Maria Catos ende äkte son - Gustaf Adolf Katoni som alltså hade valt att förändra sitt namn. Han var gift sedan 30/12 1866, hade många barn och var vid sin död bosatt på adress Knorren i Bredaryd.

___________________________________________

Moderns make:
Motala (E) AI:16 (1836-1840) Bild 169 / sid 324 (fadern dräng i Motala)
Katarina (A, AB) AI:107 (1855) Bild 25 / sid 39 (fadern 1855 i Katarina församling)
Stockholms stads Militärkompani (A, AB) A:4 (1835-1875) Bild 65 / sid 111 (fadern tog värvning)

Modern och barnen:
Skänninge (E) C:5 (1842-1860) Bild 9 / sid 11 (Johan Herman föds)
Skänninge (E) AI:19 (1835-1839) Bild 66 / sid 119 (Catos i Nordanåqvarteret No 135)
Skänninge (E) AI:20 (1840-1844) Bild 47 / sid 77 (1839 till Follingekvarteret Nr 30 från No 135
Skänninge (E) AI:21 (1840-1844) Bild 81 / sid 149 (Catos fru i No 140, kom från nr 30 1841)
Skänninge (E) AI:23 (1845-1849) Bild 85 / sid 157 (Catos i Nordanåqvarteret No 140)
Skänninge (E) AI:23 (1845-1849) Bild 14 / sid 15 (Catos i Sprättebrunnskvarteret No 88)
Skänninge (E) AI:23 (1845-1849) Bild 93 / sid 173 (Catos i Nordanåqvarteret No 147)
Skänninge (E) AI:25 (1850-1854) Bild 88 / sid 153 (Catos i No 140)
Skänninge (E) AI:25 (1850-1854) Bild 85 / sid 147 (Catos i No 138)
Skänninge (E) AI:27 (1855-1860) Bild 106 / sid 197 (Svartlings stuga i No 147)
Skänninge (E) AI:29 (1861-1865) Bild 179 / sid 175 (Catos i No 140)
Skänninge (E) AI:29 (1861-1865) Bild 175 / sid 171 (Catos i No 139 Cato änka, Johan H till Sthlm)
Skänninge (E) AI:29 (1861-1865) Bild 193 / sid 189 (Catos i No 145)
Skänninge (E) C:6 (1861-1870) Bild 69 / sid 133 (änkan död, ska då ha bott i No 87 men återfinns ej)

Stockholm
Allmänna arbetsinrättningen (A, AB) A:1 (1859-1869) Bild 57 / sid 54
BiS, Befolkningen i Sverige 1840-1947 (ArkivDigital) (mureriarbetare i Johannes församling)
BiS, Befolkningen i Sverige 1840-1947 (mureriarbetare i Adolf Fredriks förs - till Vallentuna)
Hedvig Eleonora (A, AB) FI:16 (1895-1897) Bild 1700 / sid 164 (hustrun död)

Vallentuna 1882-1888:
Vallentuna (AB) AI:22a (1882-1891) Bild 250 / sid 15 (Cato i Kragsta)
Vallentuna (AB) FI:2 (1884-1894) Bild 160 (Cato död)

Fängelser:
Kronohäktet Långholmens kyrkoarkiv (A, AB) AIa:4 (1868-1872) Bild 360 / sid 5
Stockholms stads rannsakningsfängelses (SRF) kyrkoarkiv (A, AB) A:10 (1869-1871) Bild 3510 / sid 317
Malmö centralfängelse (M) DIIIa:41 (1873-1912) Bild 190 (AID: v446393.b190, NAD: SE/LLA/10271)
Malmö centralfängelse (M) DIIIa:37 (1867-1876) Bild 420 / sid 239 (AID: v446389.b420.s239, NAD: SE/LLA/10271)Stockholms stads rannsakningsfängelse (A, AB) D3A:89 (1888) Bild 1620

Stockholmspolisen
https://sok.stadsarkivet.stockholm.se/Databas/stockholmspolisens-spaningsfotografier-1869-1920/Visa/johan-herman-cato/21365?sidindex=1051

Det går naturligtvis att ta reda på exakt vad Johan Herman Cato gjorde sig skyldig till för brott.
Man måste sannolikt besöka Stockholms Stadsarkiv och där ta del av de så kallade straffrullorna.
Jag har ägnat en (1) dag åt Johan Herman Cato. Det får räcka för mig. Åtminstone just nu. Komplettera gärna om du känner för det!

De drack fosfor för att undgå horluvan...

Jag bläddrade igenom en av Vallentunas dödböcker och hittade

vid förra sekelskiftet

två fall av: 

"Sjelfmord genom fosforintagning för fosterfördrifning"

1. 

Maria Dorothea Jansson
arrendatorsdotter i stora Gävsjö

Maria Dorothea Jansson född 6/10 1878 i Östra Ryd
Arrendatorsdotter från Stora Gäfsjö
Sjelfmord genom fosforintagning för fosterfördrifning
Dödsdatum: 24/2 1899
Begravning 15/3 1899
Obduktion å liket verkställd af Provincialläkare A Berlin
Begrafven i stillhet.
Vallentuna (AB) CI:8 (1895-1917) Bild 1780 / sid 12

Vallentuna (AB) CI:8 (1895-1917) Bild 1780 / sid 12

Det var naturligtvis inte meningen att hon skulle dö. 

Maria Dorothea ville bara göra sig av med det foster hon bar under sitt hjärta. Hon hade redan skämt ut sig så det räckte när hon ett drygt år tidigare gav liv åt sonen Gustaf Thore den 30/6 1898 i Vallentuna. Hon hade antingen vägrat avslöja barnafadern - det står ingenting i födelseboken - eller så hölls han hemlig av familjen. Gossen döptes och vittnen var torparen August Lutteman och hans hustru vid Stora Ladängen. 

Maria Dorothea var dotter till till arrendatorn Per Gustaf Jansson, 57, och hustrun Maria Sofia Andersdotter, 48, på stora Gävsjö i Bällsta. Hon var näst äldst i en syskonskara på fem. Hennes oäkte son Gustaf Thore var ett drygt år gammal, när hon upptäckte att hon åter igen var gravid.

Det var det värsta som kunde ha hänt henne. Ungen måste bort. Hon kunde inte komma dragandes till föräldrarna med en oäkting till.

I slutet av 1800-talet använde kvinnor fosfor från tändstickor för att framkalla abort. Man skrapade av tändstickorna och blandade ut fosforn med något som var drickbart.

Det kunde framkalla abort men många kvinnor blev förgiftade och dog också, ett öde som alltså drabbade Maria Dorothea Jansson från Stora Gäfsjö den 24/2 1899. Hennes liv tog slut innan det hade börjat.
Hon blev 20 år 4 månader och 18 dagar gammal. 

Drängen Karl Johan August Johansson född 15/5 1875 i Stora Gäfsjö - en torparson från Eriksdal i Lövsättra - tog på sig faderskapet för lille Gustaf Thore.  Prästen skrev in det i såväl födelseboken som husförhörslängden. Han hade kommit till gården den 8/11 1897 och tämligen omgående gjort arrendatorsdottern med barn. Det finns ingen anledning att tro att han inte var far även till hennes andra barn. Kanske tänkte de sig en framtid tillsammans.

Dagen efter Maria Dorotheas död, den 25/2 1899, skriver prästen in lille Gustaf Thore som fosterbarn till hennes föräldrar. Drängen Karl Johan August Johansson, 24, hade ingenting att sätta emot. Provinsialläkare A Berlin obducerade liket, skriver prästan i husförhörslängden.
Begravningen genomfördes i stillhet, som man skrev om självspillingar som inte fick begravas i vigd jord.

Sedan sommaren gått och skörden väl kommit in under tak lämnade drängen Karl Johan August Johansson sin son på Stora Gäfsjö och flyttade till Stockholm. Han hade naturligtvis ingenting att säga till om när det gällde pojken ens om han hade velat. 

• Arbetaren Karl Johan August Johansson gifte sig med Johanna Albertina Nyman med vilken han fick minst tre döttrar födda 1905, 1907 och 1910. Familjen bytte namn till Jämbring. Karl Johan August dog på Sabbatsbergs ålderdomshem 1961. 
• Gustaf Thore Johansson växte upp och blev chaufför. Han gifte sig med Karin Elisabet Halldin 1925 och dog i Stockholm 1983. Jag kan inte se att de fick några barn. 

Vallentuna (AB) AI:23b (1892-1899) Bild 560 / sid 252 (Eriksdal i Löfsätra)

Vallentuna (AB) CI:8 (1895-1917) Bild 260 / sid 22 (Gustaf Thores födelse)

Vallentuna (AB) AI:23b (1892-1899) Bild 780 / sid 274 (familjen i Stora Gävsjö)

Vallentuna (AB) CI:8 (1895-1917) Bild 1780 / sid 12 (Maria Dorothea död)

2. 

Emma Sofia Lindström
Piga i Hellsta

Emma Sofia Lindström född 31/1 1875 i Knutby
Piga vid Näle, Hellsta, Vallentuna
Sjelfmord genom fosforintagning för fosterfördrifning
Dödsdatum: 15/6 1900
Begravd 29/6 1900
Begrafven i stillhet. Obduktion å liket verkställd.
Vallentuna (AB) CI:8 (1895-1917) Bild 1820 / sid 16

Vallentuna (AB) CI:8 (1895-1917) Bild 1820 / sid 16

Emma Sofia Lindström född 31/1 1875 i Knutby.
Hon var dotter till torparen Johan Jansson Lindström i Mellan Finndalen och hans hustru Johanna Gran. Familjen: 

Torparen Johan Jansson Lindström född 17/4 1834 i Almunge

Johanna Gran född 6/1 1835 i Knutby, dotter till Dragonen Anders Gran ohh Greta Jansdotter

Familjen bodde i (Ekeby) Finndalen Mellan, Knutby dit de kommit 9/11 1874 från Kollsta i Knutby. 

Barn:

1. Anna Lovisa född 29/12 1859  i Knutby
2. Johan Alfred född 11/6 1862 i Funbo
3. Per August född 7/11 1865 i Knutby
4. Johanna Elisabeth född 13/6 1871 i Knutby
5. Emma Sofia född 31/1 1875 i Knutby
6. Karl Gustaf född 29/3 1878 i Knutby - död 25/5 1885 i Knutby av "okänd sjukdom"

Emma Sofia blir i föräldrahemmet till 1892 då hon flyttar till Stora Kråkhvilan i Björkö, Knutby, för att bli piga. Året därpå återvänder hon till föräldrahemmet. 1895 blir hon piga hos en bonde i Kumla, Knutby. Den piga hon arbetar tillsammans med är tidvis sinnesrubbad, skriver prästen.

Den 4/11 1897 flyttar hon till en tjänst som piga i prästgården i Knutby och den 24/10 1899 går flyttlasset till Näle i Hellsta, Vallentuna. Där skrivs hon in sist bland tjänstefolket och ett drygt år senare, strax före midsommar den 15/6 1900, är hon död. Det visar sig att hon har intagit fosfor i syfte att fördriva sitt ofödda foster.

Prästen nöjer sig med att konstatera dödsfallet i husförhörslängden. I dödboken skriver han att hon begått självmord genom fosforintagning för fosterfördrifning. Liket obducerades och begravningen ägde rum i stillhet som det alltså hette när det fanns skam med i bilden. Inte ett ord utöver detta.
Emma Sofia Lindström blev 25 år 4 månader och 14 dagar gammal.

Knutby (AB, C) C:4 (1823-1861) Bild 68 (modern Johanna Grans födelse)
Knutby (AB, C) C:6 (1862-1875) Bild 93 (Emma Sofia föds)

Knutby (AB, C) AI:19 (1871-1875) Bild 188 / sid 184 (familjen i Finndalen mellan, Knutby)

Knutby (AB, C) AI:20 (1876-1880) Bild 179 / sid 169 (familjen i Finndalen mellan, Knutby)

Knutby (AB, C) AI:20 (1876-1880) Bild 227 / sid 218 (familjen i Björkö Apallund, Knutby)

Knutby (AB, C) AI:21 (1881-1885) Bild 214 / sid 209 (familjen i Björkö Apallund, Knutby)

Knutby (AB, C) AI:22 (1886-1890) Bild 224 / sid 209 (familjen i Björkö Apallund, Knutby)

Knutby (AB, C) AI:23 (1891-1895) Bild 242 / sid 230 (familjen i Björkö Apallund, Knutby)

Knutby (AB, C) AI:23 (1891-1895) Bild 244 / sid 232 (Emma Sofia piga i Björkö Stora Kråkhvilan)

Knutby (AB, C) AI:23 (1891-1895) Bild 250 / sid 238 (Emma Sofia piga i Kumla, Knutby)
Knutby (AB, C) AIIa:1 (1896-1899) Bild 2920 / sid 280 (Emma Sofia flyttar till prästgården)
Knutby (AB, C) AIIa:1 (1896-1899) Bild 160 / sid 4 (Emma S piga i prästgården, flytt till Vallentuna)
Vallentuna (AB) AI:23a (1892-1899) Bild 920 / sid 78 (Emma Sofia piga i Näle)
Vallentuna (AB) AII:1b (1900-1908) Bild 1560 / sid 357 (Emma Sofia piga i Näle)
Vallentuna (AB) CI:8 (1895-1917) Bild 1820 / sid 16 (Emma Sofia död)


Wikipedia:
Om fosterfördrivning i Sverige


Antalet utomäktenskapliga barn fördubblades från 1800-talets början till dess slut, och detta höll i sig ända till 1920-talets slut. Under denna period genomgick även samhället många stora förändringar, i samband med bland annat den industriella revolutionen och detta berörde även relationerna mellan könen. En stor del av de utomäktenskapliga barnen kom till genom förhållanden mellan en socialt högre ställd man och en lägre ställd kvinna, exempelvis mellan en husbonde och en piga som inte vågade säga ifrån. Detta har kallats för strukturförtryck av Jonas Frykman och det anses vara en av orsakerna till ökningen av utomäktenskapliga barn i delar av mellersta och södra Sverige.

Att bli betraktad som en hora i sin socken innebar för många ett livslångt straff för sinlösaktighet, tillsammans med många andra mycket negativa statusförändringar. "Horrollen" markerades sedan gammalt ofta i hennes kläder, då ogifta mödrar främst tvingades att bära horluvan.

Horklut, horluva eller horhätta
en simpel huva som mödrar till utomäktenskapliga barn (de ansågs vara "horor") i delar av Sverige tidigare kunde tvingas bära för att signalera sin sociala ställning: varken ogift (en ungmö kunde gå med huvudet bart) eller ärbart gift (en gift kvinna bar i regel en mer heltäckande huvudbonad). Bruket upphörde under 1800-talet.

En kvinna dömd för hor kunde utsättas för ett flertal former av social utstötning. I de mellansvenska områdena fanns en föreställning om att en hora kunde förorsaka horeskäver, rakitis, hos barn, vilket gjorde att hon måste undvikas. För att utmärka en "hora", fanns i vissa delar av Sverige, åtminstone under 1800-talets början, seden att tvinga dem att bära en särskild form av huvudklädnad kallad horeklut eller hormössa, som signalerade att hon varken var en gift kvinna eller en ogift (dvs icke sexuellt aktiv) kvinna.

Den seden levde kvar under en lång period och dog vid 1800-talets slut, men skammen och den sociala isoleringen levde vidare. Horan förlorade inte bara sitt anseende, utan även sitt umgänge bland de andra ogifta. Om hon deltog i fel social kontext kunde hon även bli utskälld för att vara hora, luder och liknande. Hon riskerade även att förlora sin anställning om husbondfolket misstänkte att hon var gravid. Till detta kvarstod även kyrkans bestraffning, som tog form i olika typer av ceremonier med ogifta och gifta kvinnor vid kyrktagningen efter förlossningen. Att kvinnan dessutom skulle erkänna sitt brott i enskilda skrifter, för att få syndernas förlåtelse, var en sed som fortfarande var i bruk under 1800-talets andra hälft. Allt detta bidrog därför naturligtvis till att många kvinnor försökte att genomföra en abort, hellre än att bli ansedd som hora, även om hon då begick en handling som var straffbar inför lagen. Oavsett hur hon handlade, om hon fördrev fostret eller födde det, betraktades hon fortfarande som en syndare. Den enda räddningen var att försöka göra sig av med fostret i hemlighet och hoppas att ingen skulle fatta misstankar.

Invärtes metoder

De metoder som beskrivs är endast en del av alla de metoder som användes vid fosterfördrivning. Andra metoder som kunde användas när en kvinna ville utföra en abort kunde vara intag av brännvin, kaffe, såpa, fotogen, ättika, mässingsärg, kolokvintdroppar, så kallat influensapulver, opium, mineralsyra, kloroform och så vidare. Även användning av olika örter och växtgifter såsom sävenbom, stormhatt, mattlummer, vinruta och kolokvint förekom.

Tre olika typer av arseniksyrlighet: oren, ren och destillerad

Arsenik

Det vanligaste fosterfördrivningsmedlet för de aborter som kom till officiell kännedom under åren 1851-1880 var arsenik. Den vanligaste formen av arsenik som användes var under beteckningen arseniksyrlighet, vilket är ett vitt pulver som består av föreningen av arsenik och syre. Det har efter senare efterforskningar visat sig vara cancerogent. I Bohuslän såldes arsenik i gårdarna av bland annat kringvandrande försäljare, vilka ibland vandrade till gruvorna för att köpa en större mängd arsenik för att senare sälja vidare till folket på landsbygden. Från Småland finns det liknande uppgifter, då det i tätorten Målilla fanns en "gubbe" som sålde arsenik, officiellt till boskap för att de skulle få bättre matlust av preparatet. Sammantaget var arsenik relativt lättillgängligt under denna tid, men efter att arsenik blev borttaget från handeln 1876 blev giftet svårare att få tag på. Troligtvis intogs arseniken oralt av kvinnorna, men andra användningssätt, som att lägga giftet i ett sår som man skurit upp i armvecket, påstods även leda till att fostret aborterades. Konsten var att använda rätt mängd.

Fosfor
Fosfortändstickor från sent 1800-tal
Ett annat vanligt fosterfördrivningsmedel var fosfor, som blev alltmer använt efter 1850-talet. Det nya medlet gick om arseniken på 1880-talet och efter 1890-talet stod fosfor för 96% av de uppdagade aborterna i Sverige under den tiden. Fosforet som användes till fosterfördrivningar kom från fosfortändstickor som började tillverkas under samma period som medlet blev populärt, och dessa innehöll så kallad gul fosfor. Intaget av den typen av fosfor bidrog till blödningar från bland annat livmodern, och om kvinnan är gravid bidrog detta senare till missfall. Senare fanns det en mycket stor risk att intaget av det gula fosforet slutade med döden. Möjligheten för överlevnad blev däremot mycket större om man på ett tidigt stadium kräktes upp majoriteten av giftet, vilket förklarar varför så många kvinnor trots allt överlevde ingreppen. 

Ett fall där fosfor användes i fosterfördrivningens syfte beskrevs i tidningen "Jordemodern" (vilket även är ett annat ord för barnmorska), som berättade om en kvinna i Ystad som redan var gift och hade två barn. För att få i sig fosfor skrapade hon av tändsatsen av cirka 80 tändstickor, som sedan blandades ner i mjölk. Två dagar senare blev hon sjuk, med frossa som ett av symptomen. Samma kväll fick hon en blödning i livmodern och nästa dag blödde hon kraftigt, varpå fostret kom senare på eftermiddagen. Fostret beräknades av barnmorska vara cirka 5 månader gammalt medan kvinnan själv förnekade detta och påstod det var högst 2-3 månader. Efter detta blev kvinnan gulfärgad, men tillfrisknade efter några veckor. Så lyckligt slutade det dock inte för alla som intog giftet, då det rapporterades ett flertal dödsfall där kvinnor och flickor försökt fördriva sina foster. Oftast köpte kvinnorna själva tändstickorna och brukade, likt kvinnan från Ystad, ofta blanda ner giftet i mat, vatten eller mjölk. 

Det framstår i ett flertal uppteckningar från den tidigare delen av 1900-talet som om medlet var ett allmänt känt fosterfördrivningsmedel, men fosfortändstickorna förbjöds till slut för försäljning i Sverige 1901. De fortsattes dock att produceras för export, och därför kunde kvinnor som arbetade på tändsticksfabrikerna fortfarande komma över fosfor.

Kvicksilver

Kvicksilvret kallades ibland för sublimat,  vilket var ett frekvent använt antiseptiskt medel i tablettform. Trots akut förgiftning är det ett långsamt verkande medel, och döden kan dröja upp till ett par veckor senare. Det ansågs vara "bra" och effektivt om man tog det i rätt mängd, och man vet att kvinnor i Halland blev tillsagda att kvicksilver i nysilad mjölk skulle bidra till att fostret skulle fördrivas. Andra källor från Halland uppger också att vissa tog in kvicksilvret i kroppen genom sår i antingen armveck eller på benen, för att det skulle direkt in i blodet. En kvicksilverkula som var ungefär lika stor som ett knappnålshuvud, skulle ta bort fostret.

Saffran

Saffran från 1850-talet, tillverkad av föregångarna till märket Gevalia.

Ett medel som användes mycket flitigt vid fosterfördrivning var saffran. På grund av ständigt höga priser handlade ingreppen ofta om mycket små doser, och metoden hade sällan önskad effekt, vilket senare bidrog till att kvinnorna sökte sig till mer effektiva medel. I vissa uppteckningar berättas det om så kallade "knallar", kringvandrande säljare som sålde saffran i Västergötland, vilket innebär att medlet trots sitt dyra pris ändå fanns tillgängligt. Saffran var liksom fosfor ett allmänt känt fosterfördrivningsmedel på många platser i Sverige. I vissa fall var dosen saffran dödlig, då det blir giftigt om det konsumeras i stora mängder. Det kom ett flertal rapporter om fall där desperata kvinnor intagit en alltför stor mängd. Detta förekom även under 1960-talet, då de yrkesmässiga abortörerna börjat utföra sina mer effektiva aborter. Matts Bergmark har i sin bok Bad och bot: om vattnet som läkemedel och njutningsmedel berättat om en flicka på Gotland som under 60-talet dog på grund av sitt intag av saffran, men att det senare visade sig att hon inte var gravid och att hon därmed tagit det i onödan.

Utvärtes metoder

Tunga lyft och överansträngning

Det som var det i särklass vanligaste sättet att sätta igång en förlossning, en försenad menstruation eller försöka framkalla abort var genom tunga lyft, överansträngning eller liknande. Att så många kvinnor försökte fördriva foster genom till exempel tunga lyft var troligtvis på grund av att det, förutom något tungt att lyfta eller en hökulle att hoppa ifrån, inte krävde tillgång till andra medel, och därför även blev svårt att bevisa inför domstol. Uppteckningar om de metoderna finns från hela Sverige. En metod som användes flitigt i Bohuslän var att lyfta tunga vattenbaljor och att "hoppa och springa". I Hälsingland kallades det att "lyfta bort barnet". Annars var hopp från berg eller höloft vanligt, och det berättas i samma uppteckningar att fattigt folk brukade arbeta extra hårt i sjunde till åttonde månaden av graviditeten, för att orsaka en tidig förlossning, med barnets död som följd. "Tunga lyft, tungt arbete och att falla från höga höjder" rekommenderades i Jukkasjärvi i Lappland. 

Åderlåtning

Åderlåtning i Värmland, Mangskogs socken 1922.

Åderlåtning var en ganska beprövad metod vid de flesta besvär inom folkmedicin,  och som fördrivningmedel var det känt över hela landet. Enligt den terapin skulle man med hjälp av en koppa tappa ut blod ur kroppen, och därmed skulle "det sjuka" komma ut genom blodet och göra kvinnan "frisk" från sitt foster. Blodiglar användes också till åderlåtning. Den minskade dock kraftigt som acceptabel behandlingsmetod under 1850-talet. Skrock har även varit förbundet med åderlåtning, och i gamla almanackor kunde det finnas noggranna direktiv för vilken kroppsdel som var lämpligast respektive olämpligast, att vid en viss tidpunkt att ta blod ifrån för en specifik åkomma. Åderlåtningsmannen var en återkommande bild i många gamla almanackor.

Även om man slutade acceptera åderlåtning under 1850-talet litade man på denna metod som fosterfördrivningsmedel inom folkmedicinen. Det talades om ett flertal olika ställen på kroppen där en åder skulle öppnas. Det talades bland annat om en åder på benet, som var "hemlig för alla förutom åderlåtaren och kvinnan", på stortån och på lilltån. Att tappa blod på lilltån ansågs särskilt effektivt i Västergötland därför att man ansåg att det gick en åder direkt från livmodern till tån. Ingreppet gjorde att fostret inte fick tillräckligt med blod och därmed dog.^[23] I uppteckningar från Nordiska Museet och ULMA (Språk- och folkminnesarkivet i Uppsala) berättas om två enskilda fall där åderlåtning användes som fosterfördrivningsmetod i Medelpad och Bohuslän. I Medelpad blandades det tappade blodet, från en okänd åder på den drabbade flickan, med en likaså okänd medicin som flickan senare fick dricka. Det andra fallet i Bohuslän sköttes istället åderlåtningen av flickans egna far, där flickan senare dog av blodbrist. Kvinnor som var för långt gångna i sin graviditet uppmanades att även ta in medicin, men vilken medicin det var har inte framgått i några uppteckningar.

Livmodersköljningar och mekaniska medel
Livmodersköljning har förekommit vid ett antal kända fosterfördrivningsförsök under 1950-talet, då kvinnor använde sig av medel som bland annat såpa, sublimat, ättika och såpsprit, vilket är en blandning av vatten, såpa och t-sprit. Dessa olika medel sprutades in i livmodern med hjälp av vaginalsprutor eller smala slangar och på så sätt frättes fosterhinnor bort och fostret dog. I samband med att man använde sumblimat vid livmodersköljning kombinerade man i Värmland ibland behandlingen med att använda sig av en smal slang som förde in luft i livmodern.

Bortsett från vaginalsprutor användes även andra mer "mekaniska" medel vid fosterfördrivning i Sverige, fast inte alls i samma utsträckning som andra invärtes metoder. Abortinstrumenten var välkända sedan tidigare, men hade större genomslag i andra länder som Frankrike och USA under 1700- och 1800-talet, i samband med att den medicinska kunskapen ökade och att antal läkare och barnmorskor blev allt fler. I aborter studerade av läkaren Gunnar Hedrén under 1800-talets andra hälft framgick det att endast 10 av totalt 1400 illegala aborter hade utförts med mekaniska medel, medan 1200 hade genomförts med hjälp av fosfor. De så kallade yrkesabortörerna använde sig ofta av mekaniska medel, som oftast var mycket effektiva men samtidigt mycket farliga på grund av infektionsrisken. Då bestod metoderna av att man med hjälp av sonder och andra vassa föremål stack hål på ägghinnan för att på så sätt få missfall. För övrigt finns det lite information om de mekaniska medlens användning i Sverige under denna tidsperiod, och att abortinstrumenten inte var vanliga under 1800- och 1900-talen stöds även av Nordiska Museets och Folklivsarkivets frågelistor och uppteckningar. Ett hundratal människor gav information om graviditet och abort i sin hemtrakt, där vissa förnekade att fosterfördrivning alls förekom i deras ort medan andra menade att abort var relativt vanligt. Det som däremot är gemensamt var att aborterna utförts på ogifta mödrar genom olika metoder som: tunga lyft, fosfor, arsenik, svavel, "influensapulver", krossat glas och att "ha samlag med många män". Livmodersprutan nämns bara en gång och att "föra in en slang i slidan" nämns även det av en annan person.

Utöver dessa metoder användes även ångbad och misshandel som fosterfördrivningsmetod i varierande utsträckning.

Magiska och irrationella metoder
Metoden att använda mässingfilspån från kyrkklockor för att fördriva foster var en metod som upptecknats i Småland, där det sades att filspånen skulle bakas in i en deg för att sedan ätas upp. Att detta var en magisk metod har ifrågasatts, eftersom det kunde vara själva filspånen som var verksamma. Detta var dock inte en metod som använts i någon vidare stor utsträckning, då den endast nämnts i ett fåtal uppteckningar. Andra medel att ta in kunde bland annat vara ägg, där det i Uppland där instruktionerna löd: "Sjud ett par ägg, giv henne några skedblad av vattnet, så bliver hon fostret kvitt." En annan metod där man återigen använde sig av ägg bestod av att kvinnan skulle ta en höna "och ur ändan gräva fram ett ägg, som inte var fullskalat" och koka äggen för att sedan äta upp dem. Detta var dock inte en särskilt effektiv metod. I Medelpad och Jämtland talades det om att hästsvett från insidan av "hästlokorna" och häststöv, avfall vid ryktningen, var bra vid fosterfördrivning. Ett tredje medel som också sades vara bra var omtalat i Småland var den frukt som skapades genom ympning, då ympkvistar från ett fruktträd inympades på en tall.

I övrigt brukades inte magiska metoder i en större utsträckning, de rent magiska metoderna som användes har endast omnämnts två gånger i Nordiska Museets och Folklivsarkivets frågelistor. Det kvinnan då råddes att göra var att antingen gå genom en vagn där "långvagnsträet tagits bort" eller gå till nordsidan på en stuga och stötta med "snäckan" (slidan) mot knuten och säga '"Jag vill ha mitt igen", för att efterföljas med att mannen som befruktat henne sedan ska ta slemmet från "snäckan" på knuten, lägga det på en sockerbit och sätta den på tungan för att sedan säga "Jag vill ha mitt igen jag också".

För att få begravas i vigd jord måste säkerhet råda om hur döden inträtt. Den som gått i förväg - genom självmord - fick inte begravas i vigd jord. Enligt 1734 års lag skulle skarprättaren då föra liket till skogs och gräva ner det i jorden. På 1840-talet ändrades praxis så att det blev tillåtet att begrava en så kallad självspilling inom kyrkogården. De fick emellertid ligga på norr, den delen av kyrkogården som hade lägre status. Begravningen skedde i tysthet, utan klockringning, efter solnedgången och med endast de nödvändiga personerna närvarande. Om begravningen fick ske på kyrkogården tog man ofta kistan över muren i norr, där några trappsteg fanns inmurade för ändamålet.

Läs mer i Louise Hagbergs bok "När döden gästar" (1937) och främst då kapitlen Ligga på norr (s. 492-496) och Neslig begravning och begravning i stillhet (s. 499-505).

Fosfortändstickor förbjöds 1901 av just den här anledningen

Läs mer om abortmetoder här.