Ögonblicksbilder ur lokal- och veckopress
I samband med att jag påbörjat en storstädning modell grundlig här hemma inser jag att jag genom åren har porträtterat rätt många Vallentunabor också bland alla kändisar och andra intressanta personer. Jag har umgåtts med tanken på att samla dem i en bok men tiden är knapp så det lär aldrig bli av. Därför lägger jag upp dem här allt eftersom jag hittar dem så att ni ska kunna ta del av deras fantastiska levnadsberättelser. (Ni måste antagligen förstora bilden för att kunna läsa.) Jag har även tagit med några riksintressen.
Jag har nästan uteslutande jobbat med fotograferna Kurt Pettersson och Per Arvidsson.
Man ska komma ihåg att många år har gått sedan artiklarna skrevs. De är att se som ögonblicksbilder av hur det var för de intervjuade då. Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Folk har skilt sig, gift om sig och fått ännu flera barn. En del har sadlat om yrkesmässigt, flyttat till staden eller landet eller rent av emigrerat. Några av dem finns inte mer.
Jag tycker väldigt mycket om dem allihop så jag vill inte att deras berättelser ska samla damm i arkiv, klippböcker och hemma hos mig och bara glömmas bort. Om någon tycker illa vara så säg till.
Trevlig läsning! / Monica Antonsson

torsdag 13 april 2017

Om äpplet, päronträdet och en snuvad lokalredaktör...

Jag har just sett sjunde avsnittet av dramathrillerserien Farang med Ola Rapace i huvudrollen. Serien är producerad av och sänds på C-More. Den utspelar sig i Thailand och får åtminstone inte mig att vilja resa dit. Ola Rapace är emellertid en upplevelse så stor han är.  

Jag kommer osökt att tänka på en mörk och regnig kväll i november 1986 - samma år som mordet på Olof Palme (28/2) och kärnkrafts- olyckan i Tjernobyl (26/4).

Sveriges kommunistiska parti (SKP) hade gått i graven, tagit avstånd från kommunismen och i stället skapat Solidaritetspartiet (SOL) med ett nytt förändrat partiprogram.

- Vi har gjort en grundläggande uppgörelse med den kommunistiska traditionen, sa partiordföranden Jan-Olof Norell.

Tidskriften Marxistiskt Forum gav samtidigt plats för tidningen Solidaritets-Gnistan (som vid ett tillfälle recenserade Vallentuna-Revyn, minns jag).

Jan-Olof Norell var lärare och bosatt i Vallentuna. Och som lokalreporter med bevakningsansvar måste jag naturligtvis dit och rapportera. Det är ju inte varje dag man har en partiledare i sin kommun att intervjua.

Partitoppen höll möte hemma hos Jan-Olof Norell den där kvällen i november och av någon anledning kom jag dit ganska sent. Kanske hade jag varit på ett annat uppdrag innan. Jag hade ju barn (och barnvakt) hemma så det måste ha varit något särskilt. Jag minns till och med att jag hade skjuts av en närstående så att jag skulle kunna komma hem fort.

Det visade sig att Jan-Olof var ensamstående pappa till en liten kille som låg och sov i rummet intill. Sånt föll man i farstun för på den tiden. Pappor som tog hand om sina barn stod högt i kurs. Ensamstående mammor var mest patetiska, fattiga och trista.
Ola Rapace
Onekligen lik pappa Jan-Olof Norell.

Jan-Olof Norells son var emellertid inte så liten som jag vill minnas nu. Med facit i handen kan man ju helt enkelt räkna. Sonen skulle snart fylla 15 år och höll sig antagligen bara undan den nyfikne lokalredaktören. Pär Ola Norell hette han då. Ola Rapace heter han idag drygt 30 år senare. Han och förra hustrun Noomi tog sig namnet Rapace när de var ett par. I dag är båda världsstjärnor.

Jag kom sedan att bevaka det lokala politiska livet tämligen intensivt i en herrans massa år. Minst fram till millennieskiftet. Solidaritetspartiet hade som mest tre mandat i kommunfullmäktige, om jag inte minns fel.

Jan-Olof Norell visade sig vara en riktigt, riktigt bra politiker som alltid stod på den lilla människans sida. Allt var hedersvärt hos honom. En seriös och mycket vänlig person. Andra profiler med stort civilkurage i partiet var Christine Nerelius och Göran Wiksell.

Men motståndet var hårt och kraftfullt i det mörkblå Vallentuna. 1989 gick Gnistan i graven och 1990 lades partiet helt enkelt ned. Jan-Olof Norell fortsatte arbeta som lärare och har åtminstone åldersmässigt numera gått i pension. Av allt att döma bor han kvar i den lägenhet där intervjun gjordes 1986 och där Ola Rapace alltså växte upp.

Att sonen Ola gick Teaterhögskolan i Göteborg 1995-1998 sa Jan-Olof Norell aldrig något om. Han hade hög integritet helt enkelt. Annars hade jag förstås försökt få en intervju med gossen. Så jag missade honom helt enkelt. När han så småningom dök han upp i tv-serien Tusenbröder 2002, Wallanderfilmerna 2005-2006, Maria Langs filmatiserade böcker och i den 23:e James Bond-filmen Skyfall 2012 hade han för länge sedan lämnat Vallentuna.

Inför den nu aktuella TV-serien Farang lyckades Aftonbladet fånga Ola för en intervju:
Ola Rapace: 
Polisen är lika kriminell som de kriminella 
Stor intervju med skådespelaren om nya storserien ”Farang”, machoepitet och politik: ”Det som finns här är en skendemokrati”Han tycker att Thailand är vidrigt, har inte mycket gott att säga om Sverige och skulle aldrig tänka sig att rösta. 
Andra saker som ”Farang”-aktuella Ola Rapace, 45, inte har mycket till övers för är machoepitet, folk i allmänhet och dagens demokrati.– Det som finns här är en skendemokrati. Det finns ingen anledning att lyssna på packet.
Det är oförlåtligt grått utanför fönstret och inte heller Ola Rapace är på ett soligt humör. Han hade hellre varit i Paris – hans hemstad sedan tre år tillbaka – istället för i Stockholm. Dessutom har han råkat bli dubbelbokad. 
Det är för att prata om dramathrillern ”Farang” som den 45-årige skådespelaren sitter i en soffa i Greta Garbo-sviten på ett hotell i centrala Stockholm. En hårförlängning avslöjar dock att han befinner sig mitt uppe i filmandet av något annat. 
Efter intervjun ska Ola Rapace åka direkt till inspelningarna av ”Hassel” för att göra stuntjobb hela natten. Han – som tagit över rollen som Roland Hassel som under 80-talets gjordes berömd av den nyligen bortgångne Lars-Erik Berenett – gör nästan uteslutande sina egna stunts.
– Ibland finns det sådant som man inte får göra på grund av olika försäkringsfrågor men annars gör jag allt.
Och om politik:
- Jag har aldrig röstat i något val.
Är du anarkist?– Jag tycker att det är larvigt att vara det också – det är politiskt och jag kan inte ställa mig under någon fana. Jag har aldrig köpt lögnen om demokrati. Det är bara hyckleri. Jag har aldrig röstat själv i något val. Min 17-åriga dotter säger åt mig vad jag ska rösta på och så gör jag som hon vill. Hon tror fortfarande på den bluffen. 
Har du något förslag på vad som skulle vara bättre än dagens demokrati?
− Det bästa skulle vara hitta en demokrati som var demokrati. Det som finns här är bara skendemokrati. Bara det att tjugo procent av idioterna röstar på Sverigedemokraterna – det finns ingen anledning att lyssna på packet. 
Läs hela artikeln här.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar