Hennes liv bland mördare och råskinn i Franska Guyana...

Inte från Vallentuna men...

En förbaskat bra historia från närliggande Täby.

Hennes son var några år kanslichef på Täby kommun och historien är helt enkelt läsvärd. 

Särskilt för den som har läst boken eller sett filmen ”Papillon”.

Se filmerna i slutet av inlägget!

Hemmets Veckotidning
Nr 32, 1991
 
Mitt äventyrliga liv

 

När den unga Mary-Ann Blomberg från Göteborg gifte sig med den franske officeren Xavier de Sainz väntade henne ett liv fjärran från det svenska folkhemmet…

Efter några år av lyx i Paris och Afrika flyttade familjen till Franska Guyana i Sydamerika. Xavier fick i uppgift att avveckla den ökända straffkolonin där bland annat Djävulsön ingick…

- En dag när jag och barnen var och badade hade jag glömt min revolver. Plötsligt dök två straffångar på flykt upp. De slet fram en stor djungelkniv och sa: ”Vi börjar med barnen…”

Jag bar ständigt en laddad revolver vid höften – alla våra tolv tjänare var ju mördare…

Mary-Ann växte upp i Göteborg som sin välbärgade fars ögonsten. Modern hade fullt upp med representation och umgängesliv så den vardagliga omsorgen om Mary-Ann och hennes tre bröder sköttes av en rejäl tysk guvernant. Mary-Ann hade naturligtvis egen häst och så småningom också egen bil. Hon var minst sagt bortskämd. Det säger hon själv. 

Som för alla andra flickor av ”fin familj” var det äktenskapet som hägrade mest för Mary-Ann. Vid 18 års ålder for hon till en moster i Paris för att gå i skola och lära sig tillskärning. I väntan på drömprinsen kunde hon tänka sig en tid som modedesigner. Men prinsen kom förr än hon anat och studierna avbröts.

- Min moster hade bjudit hem en officer ur dåvarande franska kolonialarmén på middag. Major Xavier de Sainz var 17 år äldre än jag men blev min stora kärlek, säger Mary-Ann som gifte sig med sin officer i december 1938. Året därpå var lyckan fulländad genom dottern Ann-Christins födelse. 

Familjen bodde i en stor våning i hjärtat av Paris och som hos varje militär av rang skötte tjänstefolk allt arbete i hemmet. Mary-Ann kunde med andra ord ostört ägna sig åt sitt liv som lyxhustru.

Andra världskriget bröt ut och i maj 1940 intog tyskarna Frankrike. Det ljuva livet i Paris blev ett minne blott och när mannen kallades in till militärtjänst placerades Mary-Ann och dottern hos släktingar i sydfrankrike.

- Min man, som både var officer och läkare, tillhörde Åttonde Armén som tidigt tillfångatogs i trakterna mellan Belgien, Tyskland och Frankrike. Han hade uppgifter som tyskarna ville åt och utsattes för väldig press. Tyskarna tryckte varje dag revolvern mot hans huvud och hotade skjuta.

Men majoren stod på sig. Inga uppgifter sipprade ut och en vacker dag lyckades han fly. På cykel försökte han ta sig igenom landet men avslöjades och tillfångatogs igen. Han hamnade på fängelsets sjukavdelning där en sköterska så småningom hjälpte honom att fly genom fönstret med hjälp av hopbundna lakan.

Mary-Ann återförenades med sin man som nu på general de Gaulles order sändes att tjänstgöra i Senegal, Västafrika. Familjen följde med och kunde ta ett stort hus med tjänstefolk i besittning.

Så föddes sonen Jean-Louis men Mary-Ann kunde även i fortsättningen ägna sig åt sällskapsliv och nöjen tillsammans med de andra officersfruarna i kolonin. Blomsterarrangemangen i hemmet och planeringen av husets representationsmiddagar var hennes enda uppgift. En kock sköte matlagningen, militärens folk tog hand om städningen och putsningen av makens stövlar medan afrikanska flickor skötte barnen.

Nordafrika invaderades
- Administrationen ställde alltid väldigt vackra hem till förfogande utan att vi betalade ett enda öre. Det enda vi själva bekostade var maten, säger Mary-Ann som då och då skilde sig från mängden genom att cykla till officersklubben med ett barn fram och ett bak på cykeln – i stället för att låta sig köras i bil.

- En kväll när vi hade bjudning satte jag på radion i hopp om att få in lite bättre dansmusik än den som grammofonen kunde erbjuda. Just då berättade speakern att Nordafrika hade invaderats. En tid senare bombades hamnen i Dakar där vi bodde. Det var ett öronbedövande dån och kulorna ven omkring oss.

Familjen bröt upp och återvände till Frankrike för nya regeringsuppdrag. Den förödande inhemska kritiken mot förhållandena på straffkolonin i Franska Guyana hade vid den tiden fått de Gaulle att reagera. Xavier de Sainz, som nu blivit överste, fick i uppgift att avveckla den.

Det på naturtillgångar så rika Franska Guyana hade av Napoleon III förvandlats till en enorm straffkoloni år 1852. Hans förhoppning hade varit att fångarna genom slavarbete skulle utvinna rikedomar åt Frankrike. Förutom fastlandet, med sitt centralfängelse och huvudstaden Cayenne, bestod kolonin av de tre ”frälsningsöarna” Royale, Saint Joseph och Ille du Diable – Djävulsön. På Royale fanns administration, verkstäder och fängelse för vanliga brottslingar. På Saint Joseph satt farliga och galna fångar eller sådana som hade försökt fly. På Djävulsön satt förrädarna. Där avtjänade bland andra den oskyldigt dömde Alfred Dreyfus* sitt straff i slutet av 1800-talet.  

- I centralfängelset fanns ordnade celler. Fångarna sov i hängmattor och kunde tvätta sig i korridorerna. På Saint Joseph fanns fasansfulla hålor i klipporna där fångarna spärrades in. Månadsvis, ibland halvårsvis, tvingade de leva på bara vatten och bröd. Ensamma fick de sitta i sina mörka hål, förbjudna att tala.
Man kunde titta ner på fångarna genom ett litet hål i taket. De kunde höra – men inte se – hur Atlantens vågor brusade, berättar Mary-Ann som blev den första kvinnan i världen som någonsin steg iland på frälsningsöarna och med egna ögon såg de vidriga fängelsegrottorna. 
- När jag besökte Dreyfus fängelsehåla rann kallsvetten längs ryggraden. Jag såg med fasa alla djur, ödlor och maskar som kröp längs väggarna. Inte underligt att de flesta fångar som satt inspärrade där blev galna.

Som på film

Till sitt nya hem i Franska Guyana, ett jättelikt stenpalats i Saint Laurent, kom familjen med flodbåt från Cayenne. Barnen hade sovit på presenningar och föräldrarna på hårda bänkar i båten längs den 250 mil långa Maronifloden. Väl framme togs familjen emot av en delegation vitklädda officerare. Bredvid dem stod nunnor från franska skolan och skolbarn som viftade med små franska flaggor medan blåsorkestern spelade Marseljäsen.
- Min man hade tilldelats en position som generaldirektör med diplomatisk status. Ändå var det lite skrattretande med alla dessa officerare som stod på rad och gjorde honnör. Det var overkligt, nästan som på film.

Foto av inramad målning: Monica Antonsson

Mary-Ann såg sig omkring i den lilla hamnen. Hela byn var byggd av fångar. Här fanns både kyrka, post och bank i anslutning till den franska militärförläggningen. Här fanns läkare, präster och annat yrkeskunnigt folk – allt som allt förutom fångarna 26 vita och 2500 guyaner.
- Från hamnen kördes vi i en stor, välputsad bil. Efter några minuter svängde vi in genom väldiga grindar och körde genom en stor park innan bilen stannade framför en väldig marmortrappa. Jag trodde inte mina ögon! Det var min trädgård och mitt palats och varje sten i det stora residenset hade fraktats dit med båt från Paris!

Mary-Ann, som bara var 23 år gammal, tittade med stora ögon på den trupp av 12 tjänare som med nedböjda huvuden iklädda röd- och vitrandig fångpyjamas stod uppställda på nedersta trappsteget och trummade på brättena till sina halmhattar. Alla var de straffångar dömda för mord.
- Vi steg in i en jättelik salong med sagolika kristallkronor. På golvet låg äkta mattor i ljusblått och silver. Allt var otroligt luxuöst. Ändå befann vi oss mitt i bushen!

Mary-Ann fick genast lära sig hantera en revolver. Ständigt gick hon beväpnad trots den personliga livvakt som militären utrustat henne med. Barnen fick aldrig lämnas utan tillsyn ens i trädgården och alla förbjöds att sätta så mycket som en fot utanför muren. Det var förenat med livsfara. Djungeln kryllade av boaormar, anakondor, människoätande röda myror, livsfarliga fjärilar, tapirer, jaguarer och blodsugande fladdermöss.

- Både chauffören och kusken hade dödat sina hustrurs älskare. Min ena trädgårdsmästare hade rånat en taxi i Paris och mördat chauffören för en mycket mager dagskassa. De två andra hade mördat sina respektive fäder i samband med arvstvister. Hovmästaren hade fått livstid för mordet på sin lilla dotter som skrek hela nätterna. Min betjänt hade mördat sin adoptivfar – en kolonialofficer – sedan denne nekat honom pengar. Vid sidan av dem hade jag fem nordafrikaner till min hjälp. 
Deras uppgift var att dagarna i ända pumpa upp vatten till badrum, kök och toalett, säger Mary-Ann.

Familjens vietnamesiske kock lagade utsökt god mat. Särskilt med tanke på att han tidigare hade giftmördat åtta personer!
- Han hade arbetat på ett stort köttkonservföretag i Frankrike. När kassaskåpet en dag var både uppbrutet och länsat blev han oskyldigt anklagad för stöld. Under fängelsetiden i Paris ruvade han på hämnd. Så småningom blev han kock ombord på en kryssare som gick på rutten Marseille-Saigon.

Mary-Ann Blomberg de Sainz 1991
Foto: Monica Antonsson

En kväll klev åtta representanter för köttkonservföretaget ombord och kocken såg sin chans. Efter en vecka ute på havet förgiftade han deras mat med arsenik. De dog på fläcken allihop. 

Fångarna i Franska Guyana ägnade sällan eller aldrig en tanke åt att försöka fly. Ute i djungeln kunde ingen klara sig och några vägar fanns inte. Av totalt 58 000 fångar hade bara 500 klarat sig därifrån med livet i behåll.

- Vi var fullständigt instängda. På grund av klimatet gick vi sällan ens ut i trädgården. Men det hände att vi badade i floden då och då. 

En dag när Mary-Ann och barnen badade hade hon glömt revolvern som hon annars ständigt bar på höften. Livvakten hade lagt sin pistol ett stycke därifrån och givit sig av i ett ärende. Plötsligt kom två straffångar på flykt tyst glidande längs floden i en 
kanot. De steg iland, drog upp kanoten och Mary-Ann visste att både hon och barnen svävade i livsfara. Varje vittne måste tystas.
- Jag försökte prata bort männen men en av dem drog en stor djungelkniv och sa: ”Vi börjar med barnen!”

I samma stund hördes motorbuller och männen flydde för livet. Det var livvakten som kom och som sedan såg till att männen greps några kilometer längre bort.
- De sattes i dödsceller på Saint Joseph och fick utstå en fruktansvärd behandling. Till slut tvingade jag min man att släppa dem därifrån. Jag kunde inte sova med vetskapen om hur de levde i hålorna. Det var någon alldeles fasansfullt!

Mary-Ann blev som en biktmor för många av straffångarna. Hon är en god lyssnare och hade alltid en stund över för dem som ville prata. I linje med makens strävan att avveckla kolonin förbättrades livsvillkoren för fångarna innan de flesta benådades.
- Under de här åren lärde jag mig mycket om livet. Där satt jag, bortskämd borgarflicka i mitt palats, medan fångarna levde som djur.

Underbara saker
Straffkolonin var avvecklad efter drygt tre år. Då hade general de Sainz benådat 2 500 straffångar medan de som varit omöjliga att ”rehabilitera” hade överförts till fängelser i Frankrike.
- Min man gjorde underbara saker i Franska Guyana. När vi fick veta att Paris var fritt från tyskar lät han servera alla fångarna en fantastisk måltid. De åt och drack som tokiga – och blev sjuka förstås. Ingen hade tänkt på att deras magar var ovana vid mat.

Den fyraårige sonen hade nu drabbats av engelska sjukan. Mary-Ann och barnen lämnade därför Franska Guyana och styrde kosan mot föräldrarnas hem i Göteborg. Där fick Jean-Louis vistas i ett hälsosammare klimat och tillfrisknade så småningom.

Kriget tog slut och Mary-Anns man kommenderades till Elfenbenskusten som chef för landets hälso- och sjukvård. Äktenskapet hade emellertid börjat knaka i fogarna och i december 1951 kom makarna överens om skilsmässa.

Hemma i Sverige stod Mary-Ann inför en ny verklighet som ensamstående mor med två barn. För de små betalade mannen underhåll men själv måste hon nu börja arbeta för sin försörjning. Goda språkkunskaper gav henne en tid uppdrag som tolk vid filmfestivalen i Cannes.
- Min man, som dog 1984, hade bra kontakt med barnen men försökte till en början få vårdnaden om dem. Han var trots allt adelsman av en mycket stark och förmögen familj. Dessutom hade barnen franskt medborgarskap. Periodvis var det en väldigt slitsam process och det var bara tack vare pappa och hans tre advokater som jag lyckades behålla vårdnaden.

Med hjälp av studielån började Mary-Ann studera vid Katedralskolan i Uppsala. Vid 40 års ålder kunde hon sedan gratulera sig själv till en ”med utmärkt beröm godkänd” studentexamen. Därefter läste hon både pedagogik och romanska språk vid universitetet.
- Äntligen fick jag visa att den bortskämda Mary-Ann kunde bita ihop tänderna och klara sig själv, att jag dög något till. Det var underbart!

Mary-Ann blev adjunkt och förste byråsekreterare vid SIDA. Så småningom pensionerades hon men tar fortfarande vid fyllda 71 emot privatelever i sitt hem.
Hon är dessutom flitigt anlitad som föredragshållare och skriver på lediga stunder en bok om sitt äventyrsfyllda liv.
Dottern Ann-Christin har nyligen blivit änka. För tillfället bor hon tillsammans med sin mor i lägenheten i Täby utanför Stockholm. Jean-Louis med fru och tre små söner bor i en våning strax intill.
- Varje eftermiddag kommer mina yngsta barnbarn hit och läser sina läxor. Det är en underbar känsla för en farmor, konstaterar Mary-Ann.

Några fotografier från tiden i Franska Guyana finns inte. Klimatet och kriget omöjliggjorde fotografering då. Istället har skickliga fångar genom teckningar dokumenterat livet i Saint Laurent. Inramad på Mary-Anns sovrumsvägg hänger exempelvis bilden av det sagolikt vackra djungelpalats som en gång var hennes hem.
- Residenset finns fortfarande kvar men jag har ingen aning om vem som bor där, säger Mary-Ann
Som dock håller kontakten levande med en och annan vän i Saint Laurent. 

- Jag fick nyligen veta att två fångar fortfarande finns kvar på fastlandet. Båda är i 85äårsålern och minns mycket väl både mig och min man, säger Mary-Ann och avslöjar sin dröm om att en gång få återvända.
Det vore väl ett lämpligt projekt för svenskt och fransk TV att dela på, säger hon förhoppningsfullt.
Text: Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson

 *Dreyfusaffären skakade Frankrike 1894-1906.

Alfred Dreyfus

Generalstabsofficeren Alfred Dreyfus (1859-1935) var huvudperson i en rättsskandal som delade nationen i två läger som spelade på antisemitistiska stämningar. Dreyfus var jude.

Han anklagades för spionage och påstods ha sammanställt en förteckning över militära hemliga handlingar till tyskarna. Krigsrätten dömde honom till degradering och livstids deportering till Djävulsön dit han fördes 1895.

Det blev författaren Émile Zola som med artikeln ”J´accuse…!” (Jag anklagar) anklagade regeringen och armén för justitiemord – och till slut fick rätt. Ändå dömdes Dreyfus som skyldig även vid en rättegång 1899. Det skulle dröja ända till 1906 innan domen upphävdes och en annan officer – den skyldige – utpekades.

Alfred Dreyfus satt oskyldigt fängslad i sin bergshåla på Djävulsön i fyra år, åtta månader och fem dagar innan han frigavs därifrån 1899.

 

Täby Centrum Tidning
Januari 1991

Hennes liv har varit ett stort äventyr

När Mary-Ann som 18-åring gifte sig med den 17 år äldre major Xavier Sainz tog hon ett stort kliv rakt ut i det okända. Hemma i Göteborg hade hon alltid varit pappa tandläkarens ögonsten och fått vad hon pekat på. Nu blev hon officershustru med eget tjänstefolk och stor våning i hjärtat av Paris.

- Så kom kriget och min man, som tillhörde åttonde armén, blev tillfångatagen av tyskarna, säger Mary-Ann och berättar om hans dramatiska flykt från fängelsets sjukavdelning.

- Han firade sig ut genom fönstret med hjälp av hopbundna lakan. I trädgårdslandet nedanför väntade en fransk sjuksköterska med civila kläder. De gick tillsammans med en barnvagn ända till gränsen.

Mary-Ann återförenades med sin man som på tjänsteuppdrag av general de Gaulle sändes till den ena afrikanska kolonin efter den andra.

Lyxliv i marmorpalats

Som officershustru levde Mary-Ann ett liv i lyx i de upplåtna residensen och familjen begåvades snart med två små barn, dottern Ann-Christin och sonen Jean-Louis. Officersfruarna fördrev tiden med segling, bjudningar och andra nöjen. För dem var all form av ”vanligt arbete” fullständigt otänkbart.

Så fick Xavier de Sainz, som nu blivit överste, i uppdrag att resa till Franska Guyana för att avveckla fånglägren där. Hela kolonin, både fastlandet och öarna Royale, Saint Joseph och Ile du Diable – Djävulsön, var då enbart befolkade av militär och straffångar sedan fängelserna i Frankrike helt enkelt hade blivit överfulla.

Till sitt nya hem – ett jättelikt marmorpalats mitt i djungeln – kom familjen med flodbåt. Efter den 250 mil långa resan på Maronifloden togs de emot av en välkomstkommitté.
- Min man hade tilldelats en position som generaldirektör med diplomatiskt status. Ändå var det lite skrattretande med alla vitklädda officerare som stod där på rad och gjorde honnör, skrattar Mary-Ann.

Familjen kördes i limousin till sitt hus med den jättelika tropiska trädråden några minuter från hamnen.
- Vi steg in i en stor salong med sagolika kristallkronor. På golven låg äkta mattor i ljusblått och silver. Allt var otroligt luxuöst trots att vi befann oss mitt i bushen.

Ständigt beväpnad
Mary-Ann fick omgående lära sig att hantera en revolver. Ständigt gick hon beväpnad trots den personlige livvakten som militären utrustat henne med. Barnen fick aldrig lämnas utan tillsyn en s i trädgården och samtliga förbjöds sätta sin fot utanför murarna som omgav den. Det skulle vara förenat med livsfara. Djungeln kryllade av boaormar, anakondor, människoätande rödmyror, livsfarliga fjärilar, tapirer, jaguarer och blodsugande fladdermöss. Mary-Ann fick därför låta sig köras omkring i bil – och barnen med häst och vagn – av straffångar som ansågs säkra. Ändå var de mördare allihop.

- Min ene trädgårdsmästare hade rånat en taxi i Paris och mördat chauffören för en mager dagskassa. Det två andra hade båda mördat sina fäder i samband med arvstvister. Hovmästaren hade fått livstid för mordet på sin lilla dotter som skrek om nätterna. Min betjänt hade mördat sin adoptivfar – en kolonialofficer sedan denne nekat honom pengar. Både chauffören och kusken hade dödat sina hustrurs älskare.

- Vi hade dessutom en vietnamesisk kock som hade giftmördat åtta personer. De ansågs alla mycket säkra när de utsågs att serva oss, säger Mary-Ann som dessutom hade hjälp av fem fångar från Nordafrika.
- Deras uppgift var att hela dagarna pumpa upp vatten till mitt badrum samt kök och toalett.

Skulle tystas för gott
På grund av klimatet valde familjen för det mesta att vistas inomhus. Då och då for Mari-Ann, barnen och säkerhetsvakten till en plats vid floden där det inte fanns så mycket krokodiler och de därför kunde bada.
- En dag när vi badade kom två flyende fångar paddlande längs floden i en kanot. De stannade och klev i land för att tysta os, säger Mary-Ann som plötslig fanns sig stå öga mot öga med en stor djungelkniv. ”Vi börjar med barnen”, sa männen.

Mary-Ann Blomberg de Sainz
Foto: Monica Antonsson

- Just den här dagen hade jag glömt min revolver och vi var därför väldigt illa ute. Plötsligt hördes dock motorbuller och männen flydde för livet i sin kanot. De greps några kilometer längre ner.

De två straffångarna tilldelades kolonins hårdaste straff och blev instängda på vatten och bröd i varsin bergshåla på Saint Joseph. Där fick de sitta tills Mary-Ann av medlidande förmått sin man att lindra deras straff.

- På öarna fanns fasansfulla grottor där fångarna spärrades in. De fick sitta ensamma i sina mörka hål och var förbjudna att tala. Högt uppe vid taket fanns ett litet hål där ljus sipprade in. Därifrån kunde man titta ner på dem, säger Mary-Ann som var den första kvinnan i världen som satte sin fot på öarna.

- På Royale satt vanliga brottslingar, på Saint Joseph de varliga, galna och sådana som försökt fly. På Djävulsön satt förrädarna. Det var här som den oskyldigt dömde Alfred Dreyfus* avtjänade sitt straff i slutet av 1800-talet.

- När jag besökte hans fängelsehåla rann kallsvetten längs ryggraden. Jag såg med fasa alla djur, ödlor och maskar som kröp längs väggarna. De flesta som satt inspärrade här blev faktiskt galna.

Magar ovana vid mat

Överste de Sainz avvecklade straffkolonin i Franska Guyana på drygt tre år. Då hade 2 500 fångar återfått friheten medan de som omöjligen kunde ”rehabiliteras” hade överförts till fängelser i Frankrike. 
- Min man gjorde underbara saker där. När vi exempelvis fick höra att Paris var fritt från nazister bjöd han alla fångar på en fantastisk måltid. De åt och drack som tokiga och blev sjuka förstås. Ingen hade tänkt på att deras tomma magar var ovana vid mat.

Kriget tog slut och nya uppdrag tog vid för mannen som sedermera förärades titeln general. Några år senare var skilsmässan ett faktum efter lång och varaktig söndring, som det hette. Generalen for till Vietnam och var bland annat med om det stora slaget om fästningen Dien Bien Phusom 1954, det so slutligen tvingade fransmännen att ge upp Indokina. 

Mary-Ann stod inför en ny verklighet som ensamstående mor med två barn. För de små betalade mannen underhåll men för egen del måste hon börja se sig om efter ett arbete. En tid höll hon familjen flytande som tolk vid filmfestivalen i Cannes och senare också i Madrid där hon bodde några år tillsammans med dottern medan sonen studerade i Sigtuna. 

Studenten vid 40
Så småningom insåg hon att en utbildning var vad även hon behövde. Åter i Sverige slog hon sig därför ner i en skolbänk i Uppsala och tog 40 år fyllda studenten med lysande betyg. Fortsatta studier gjorde henne så småningom till lektor innan ett arbete vid SIDA gav henne titeln byråsekreterare.
- Äntligen fick jag visa att den bortskämda Mary-Ann kunde bita ihop tänderna och klara sig själv, säger Mary-Ann. Det var underbart!

Mary-Ann Blomberg de Sainz 1991
Foto: Monica Antonsson

Idag är hon pensionär men tar fortfarande emot privatelever i sin lägenhet på Marknadsvägen. Hon är en flitigt anlitad föredragshållare och skriver på lediga stunder en bok om sitt äventyrliga liv. 

Dottern Ann-Christine (som gifte sig med en spanjor och flyttade till Brasilien) har blivit änka och åtminstone tillfälligt flyttat hem till mor. Jean-Louise med fru och tre små barn bor strax intill.
- Mina yngsta barnbarn kommer hit och läser sina läxor varje eftermiddag. Det är underbart för en farmor, konstaterar hon.
 

Några fotografier från tiden i Franska Guyana finns inte. Klimatet omöjliggjorde fotografering då. Istället har skickliga fångar genom teckningar dokumenterat livet i Saint Laurent. Inramad på Mary-Anns sovrumsvägg hänger exempelvis bilden av det sagolikt vackra djungelpalats som en gång var hennes hem.
- Residenset finns fortfarande kvar men jag har ingen aning om vem som bor där, säger Mary-Ann och avslöjar sin dröm om att en gång få återvända.
Monica Antonsson

Foto av inramad målning: Monica Antonsson

Tidningen Bo

HSB-tidningen Täby-Roslagen

Nr 4, 2000

Mary-Anne Blomberg de Sainz född 17/10 1919 i Göteborgs Vasa
Frånskild 26/12 1951 – död 7/12 2011 i Täby.
Hon var vid sin död skriven på Åkerbyvägen 1 i Täby

Filmen Papillon från 1973 finns i sin helhet på Youtube med spansk och annan främmande text. 

Vill man ha den på engelska och med svensk text får man streama den från Viaplay. 

Här kan man i alla fall få en resume av Dreyfusaffäen och en glimt av den värld Mary-Ann

Blomberg de Sainz berättar om. 

  På Youtube ligger dessutom en nyinspelning av Papillon som kan hyras eller köpas. 

Inte Vallentuna men nästan...
Och Nygård är vi alla intresserade av.

Lokaltidningen
Nr 45, År ?
 
Annorlunda och festligt pensionat
 
Nygård är en annorlunda plats för rekreation och festliga tillfällen strax bortom allfarvägen i Täby Kyrkby.
En lördagskväll i Skänkstugan är följaktligen något utöver det vanliga.
 

Nygård, Fittja och Ängby är resultatet av att Fittja by styckades upp i tre delar mellan lika många syskon 1831. En grosshandlare Pauli lät sedan uppföra den vackra mangårdsbyggnaden 1902 och 20 år senare donerade han ägorna till Spårvägens personal som startade pensionat.
 
Pensionatet drevs tills brandmyndigheterna stängde Nygård i slutet av 60-talet. Några år senare konstaterade miljö- och hälsoskyddskontoret att vattnet var otjänligt. Nygårds glanstid var därmed över, trodde många, och byggnaderna fick stå och förfalla.
Men så kom Monika Berglund in i bilen och vände allt till det rätta igen.

Mångsidig
Monika har varit både sömmerska, förskollärare, bussförare och trafikledare innan hon sadlade om och blev krögare. Hon är följaktligen utrustad med såväl födgeni som arbetsglädje utöver det vanliga.
- Det finns en väldig styrka i att klara sig själv, säger Monica som tog fyra dagbarn och startade syateljé hemma i lägenheten när hon blev ensamstående trebarnsmor. 1973 blev hon busschaufför och året därpå trafikexpeditionsassistent.
 
För att dryga ut hushållskassan extraknäckade hon hela tiden med att köra buss i Roslagen om nätterna. Likaså drev hon en städfirma och höll på med torghandel.
- Jag brukade ordna fester för SL-personalen på Nygård som är Spårvägsföreningens semesterhem. När kommunen drog fram kommunalt vatten och avlopp 1988 började jag fundera på att arrendera och rusta stället.
Vid det laget var hon redan krögare. Hon hade lämnat SL och startat Café Ängsgården i Gribbylund. Det ledde vidare till restaurang Jaktvillan i Arninge som ledde vidare till Nygård 1992.
 
Monica rustade huvudbyggnaden till såväl festvåning som bostad liksom den så kallade Skänkstugan, en gammal bagarstuga från 1700-talet, strax intill. Här har hon öppet för allmänheten om dagarna och ställer ibland till med lördagsfest med musik från 50- och 60-talet för traktens 40-talister.
Omkring 50 personer får plats i Skänkstugan, så det är trivsamt och trångt.
 
Grånad och rondör
Det är här de dyker upp, de som var med i svängen på 60-taltet. Lite grånade förstås och med en viss gemytlig rondör men för övrigt är de samma gamla polare. Hit kommer också året runt semestrande familjer från stugorna.
 
Hit kommer också ungdomar från Vallentuna som börjar kvällen här och sjunger med i ”Corina, Corina” innan de drar vidare till discot på Gästgiveriet i Vallentuna.
 
Lite konstigt är det allt. Vad vet de om brylkräm och angora?
- Vi kan låtarna, säger 21-åriga Zandra Irlander och Therese Angelin. Vi lyssnar på Radio vinyl och är här för tredje gången nu.
 
Just den här kvällen spelar Clas Svanbergs enmansorkester från Vallentuna. Han var med på riktigt när det begav sig – har till och med turnerat med Jimi Hendrix – så det svänger rejält bland tyllgardinerna.
 
Stämningen är på topp ända tills Monika och hennes man, radioproducenten Ingmar Ottosson stänger butiken för denna gång strax efter midnatt.
 
 

 
 
Lokaltidningen företag
Nr 10, 1996
 
Monika Berglund på Nygårds Värdshus är en ovanligt driftig tjej. När ryggen inte längre höll för jobbet som busschaufför, sadlade hon om och blev krögare.
- Jag måste ha ett rörligt jobb, säger hon. Det skulle aldrig falla mig in att slå mig till ro.
 
Historien om Monika är en berättelse om födgeni och sann arbetsglädje. Hon är sömmerska till professionen men var både förskollärare, bussförare och trafikledare innan hon hoppade av och blev krögare. Hon har stått pall för hårda västanfläktar i livet och blivit ovanligt driftig på kuppen.
 
När hon var ensamstående trebarnsmor, tog hon fyra dagbarn och startade syateljé hemma i lägenheten. Snart såg hon till att minst 25 damer i grannskapet hade garderober som höll måttet. När hon senare ville plugga till förskollärare sydde hon om nätterna i stället.
- Det finns en väldig styrka i att klara sig själv, säger Monika som började som bussförare 1973. Redan året därpå blev hon trafikexpeditionsassistent. Då extraknäckade hon som chaufför om nätterna, körde buss runt hela Roslagen för att dryga ut hushållskassan.
- Jag ordnade då och då fester för personalen på Nygård som är Spårvägsföreningens semesterhem.
 
Nygård byggdes 1902 av en grosshandlare Pauli. Tjugo år senare donerade han gården till spårvägens personal som året därpå gjorde om det till pensionat. Förutom huvudbyggnaden och Skänkstugan, som då var förråd, fanns och finns omkring 25 sommarstugor möjliga att hyra.
- Pensionatet drevs tills brandmyndigheterna stängde Nygård i slutet av 60-talet. Några år senare konstaterade miljö- och hälsoskyddskontoret att vattnet var otjänligt.
 
Nygårds glanstid var därmed över och byggnaderna fick stå och förfalla. När kommunen drog fram kommunalt vatten 1988, började Monica fundera på att arrendera och rusta Nygård.
Vid det laget var hon nämligen redan igång som krögare. Hon hade slutat som bussförare och med torghandel, som hon drivit i många år. Städfirman, som i alla år varit hennes trygghet, fanns däremot kvar. I sex år var hon också klubbmästare hos Företagarna i Täby.
- Jag hoppade av som bussförare när jag startade Café Ängsgården i Gribbylund. Det ledde vidare till restaurang Jaktvillan i Arninge som i sin tur ledde vidare till Nygård.
 
Året var 1992 och Monika tog genast itu med att rusta huvudbyggnaden till en gedigen festvåning för stora sällskap. Här hålls såväl konferenser som bröllop och stora födelsedagskalas. En del av succén svarar kokerskan Leila Eklind för. Hon följde med från Jaktvillan och är omtalad för sin goda mat.
 
Från köket på Nygård bedrivs även en viss cateringverksamhet till företag och institutioner i trakten. Från och med april månad får exempelvis dagcentralerna i Vallentuna och Vargmötet njuta av maten från Nygård.
- I vår ska vi specialisera oss på varma och kalla smörgåsar i Skänkstugan, säger Monika. Allt enligt recept jag fått med mig hem från Australien. Jag hoppas kunna servera goda smörgåsar och soppa till en mycket billig penning. SL-personal och andra hyr fortfarande in sig i stugorna på Nygård men de flesta kommer i husvagn.
- I mitt avtal ingår att jag ska erbjuda dem möjlighet till mat, säger Monika som därför rustat Skänkstugan, en gammal bagarstuga från 1700-talet. Den är i dag norra Storstockholms charmigaste matställe med kapacitet att servera ett 50-tal gäster samtidigt.
- Skänkstugan är en härlig plats för oss 40-talister. Vi ordnar levande musik varenda vecka. Vårens premiär infaller lördagen den 30 mars.
Monica Antonsson

Fotnot.

Det är säkert mer än två decennier sedan som Monica Berglund lämnade Nygård. 

Såvitt jag minns flyttade hon med Ingmar Ottosson till Spanien. 

Nygård drivs idag i helt annan regi. 

Tillägg 5 juli 2021:

Jag har idag haft en pratstund med Monica Berglunds man Ingmar Ottosson i Kristdala. 

Han berättar att han och Monica efter tiden på Nygård valde att halvårsvis bo i Spanien, först i Nerja och sedan i Torrox på Costa del Sol. 

- Vi fick många härliga år tillsammans, konstaterar han. 

Monica drabbades dessvärre av cystisk fibros och var väldigt sjuk de sista åren. 

Monica Berglund gick ur tiden den 21 april 2020.