Carl Axel Olsson, en man med hjärtat på rätta stället...

Södra Roslagen

11 februari 1987

Tacka Carl Axel för telefonkatalogen

(VALLENTUNA)

Äntligen har Vallentuna fått en egen telefonkatalog. Och det tack vare företagarföreningen och dess ordförande Carl-Axel Olsson.

- Vi är väldigt glada över att vi lyckades ro hem projektet. I fortsättningen kommer Vallentunaborna få kommunens egen katalog en gång om året alldeles gratis, säger Carl-Axel Olsson.

Initiativet till Vallentunas telefonkatalog kommer från företagarföreningen var styrelse gav ordföranden Carl-Axel Olsson i uppdrag att utreda frågan.

Tidigare lokalkataloger har omfattat ett större område och lilla Vallentuna har alltid hamnat längst bak. Frågan var bara om det fanns någon ekonomisk rimlighet i en egen telefonkatalog för kommunen. Med kommunalrådet vid sin sida tågade Carl-Axel Olsson därför in på ett tryckeri som specialiserat sig på telefonkataloger för att tala om saken.

- Katalogen finansieras med hjälp av företagarnas annonser. Därför har vi dels kunnat trycka katalogen och dels kunnat dela ut den gratis till alla hushåll. Redan nu har den fått ett brett positivt mottagande, säger Carl-Axel Olsson lyckligt.

Monica Antonsson

_______________________________________________________________________________

Södra Roslagen
30 november 1988

_______________________________________________________________________________

Södra Roslagen
31 maj 1989

_______________________________________________________________________________

Lokaltidningen 

Nr 47, 1993

_______________________________________________________________________________

Lokaltidningen

Nr 4, 1994

Lokaltidningen

Nr 6, 1994

________________________________________________________________________________

Lokaltidningen

Nr 50, 1994

_______________________________________________________________________________

Lokaltidningen, 

Nr 6, 1995

En tung politiker

Den jovialiske Carl Axel Olsson är förmodligen mest känd som centerpolitiker och företagarföreningens ordförande i Vallentuna.

Han kom hit 1969 och startade Tryckmedia två år senare. Det vet alla.

Men vem kunde ana att han en gång var en framgångsrik tyngdlyftare som siktade på att bli skogvaktare?

Carl Axel kom till världen i Söderhamn och växte upp strax intill Faxevallens idrottsplats där grannen och idolen Göran ”Dallas” Sedvall spelade bandy med de stora grabbarna. Småknattar som Carl Axel hängde runt rinken, med tidningspapper i skorna för att hålla värmen, för att lära sig ett och annat trix.

Sladdbarn

- Min mamma var 50 när jag föddes så jag var ett sladdbarn. Pappa, som var stuveriarbetare dog när jag var tre månader. Två barn fick adopteras bort. Sånt var livet på den tiden.

När Carl Axel var sju blev hans mamma hushållerska hos en änkling på Lidingö. Han fick följa med när hon flyttade dit men de äldre syskonen blev kvar i Söderhamn. När han var tolv gifte sig mamman med änklingen.

Mest i naturen

- Jag brydde mig inte så mycket om det, säger Carl Axel försiktigt. Han var inte särskilt förtjust i sin fosterfar. Han höll sig mest i naturen och tänkte sig en framtid som skogvaktare.

Carl-Axel var liten och klen men fylld av ambitioner. Därför tränade han tyngdlyftning hos IFK Lidingö.

Specialträning

- Jag fick specialträna med Mr Turkiet som hette Sabri Peközer. Han var en turkisk mästare som svenska tyngdlyftningsförbundet hade engagerat. Jag fick hjälp att bygga på mig massor av muskler. Anabola steroider hade vi aldrig hört talas om. Det var biff och proteiner som gällde för den som ville komma någon vart.

Alltid god och glad.
Carl Axel Olsson 

Det stod inte på förrän Carl Axel var lika stark som de andra i klubben. Han tävlade och vann några mästerskapstitlar innan andra intressen tog över.

- Jag lyfte som bäst 295 kg på tre moment, säger han stolt.

Skogsvårdsskola

Carl Axel studerade vid Ladviks Skogsvårdsskola, högg i skogen och körde timmer med häst. Men yrket var osäkert och det var ont om jobb för en skogvaktare. Han jobbade vid brandkåren, pluggade handel på Borgarskolan och blev småningom stjärnförsäljare vid Electrolux innan han så småningom blev delägare i ett trycker och lärde sig allt om trycksaksproduktion.

- Jag träffade Mary 1968 när jag fick en lägenhet på Lidingö. Vi möttes tack vare trappstädningen för hon bodde en trappa ner.

Byggde om.

Carl Axel byggde om sin lya efter alla konstens regler. Det blev en bar, en dörröppning som ett nyckelhål och en madrasserad dörr i svart läderimitation med guldfärgade nitar.

- Det kom en lapp i brevlådan när jag snickrade som värst. ”Tror ni att ni bor i skogen?” stod det. Jag trodde det var Mary som lämnat lappen och ropade genom brevinkastet men jag såg aldrig röken av lappskrivaren. Det bodde en del lustigt folk i huset.

Tog mod till sig

En dag tog han i alla fall mod till sig och bjöd in skön Mary för att visa baren och på den vägen är det. Året därpå flyttade de till Hästberga snett emot Orkesta kyrka där barnen Mikael, Roger och Elisabeth vuxit upp och där de ännu bor kvar. Resten av historien är känd för de flesta. Politiken har han numera lagt på hyllan. I stället driver han framgångsrikt sitt Företagarcentrum vid sidan av jobbet på Tryckmedia.

Tränar fortfarande

- Jag tränar fortfarande tyngdlyftning, säger Carl-Axel. Varje onsdag lyfter jag skrot i Hjälmstaskolans idrottshall tillsammans med fritidschefen Jan-Åke Bredberg. Det är inte direkt bodybuilding vi ägnar oss åt, skrattar han. Snarare budda-building.

Monica Antonsson

______________________________________________________________________________

Lokaltidningen
Nr 35, 1995

Vallentuna på Vattenfestivalen

Tack vare Carl-Axel Olsson!

Reportaget täckte sid 10-11 av Lokaltidningen.

Jag saknar tyvärr sid 10!

Carl Axel Olsson och Georg Seveson
Foto: Monica Antonsson

_____________________________________________________________________________

  

Hemmets Veckotidning nr 11, 2003

Sommaren var dramatisk värre för Mary och Carl-Axel Olsson i Vallentuna. Han gäckades av en hjärtinfarkt i flera veckor och räddades till slut av en operation. Då var det hennes tur att krokna. Plötsligt föll hon ihop av andnöd och bröstsmärtor. 

– Vi hade, som tur var, redan en säng på sjukhuset, säger Carl-Axel som likt Mary berättar med glimten i ögat. Efter snart 35 år tillsammans och med en stor portion humor i bagaget skrattar de mest åt alltsammans. 

– Våra barn Mikael, Roger och Elisabeth blir tokiga på oss, säger hon. De har haft fullt upp med att hålla ordning på oss, sedan de blev vuxna.

Mary och Carl Axel möttes 1968, sedan han flyttat in i sin första egna lya på Lidingö. Hon var frånskild och bodde en trappa ner med sonen Mikael.

– Min man var ute med andra och fick barn vid sidan om, så till sist slängde jag ut honom, förklarar hon. Som dotter till en byggnadsarbetare och en hemsömmerska som sydde pälsar och drygade ut hushållskassan med att städa i skolan, ställde hon minsann inte upp på vad som helst!

Carl Axel en kraftkarl

Carl Axels mamman var 50 fyllda, när han kom till världen. Pappan, som var stuveriarbetare, dog när han bara var tre månader gammal.

– Två av mina syskon adopterades bort. Så var det på den tiden. Mamma blev hushållerska hos en änkling som hon senare gifte sig med. På så vis kom vi från Söderhamn till Lidingö.

Carl Axel var liten och klen och inte särskilt förtjust i sin fosterfar. Han tränade tyngdlyftning och höll sig mest ute i naturen. 

– Jag fick specialträna med Mr Turkiet Sabri Peközer, en turkisk mästare som Svenska Tyngdlyftningsförbundet hade engagerat. Med hans hjälp byggde jag på mig massor av muskler. Vi åt biff och proteiner för hela slanten. Anabola steroider hade vi aldrig hört talas om.

Carl Axel blev stark som en tjur och tog några mästerskapstitlar. ”Här ser vi en av IFK:s granna tyngdlyftare som är klubbmästare i mellanvikt”, skrev Lidingö Nyheter om honom 1960. Som bäst lyfte han 295 kg på tre moment.

Blev kompis med Marys son

Carl Axel högg i skogen, körde timmer med häst och pluggade på Ladviks Skogsvårdsskola för att bli skogvaktare. Men det var ont om jobb, så han blev brandman och stjärnförsäljare vid Elektrolux, innan han så småningom blev delägare i ett tryckeri.

– Jag byggde om min första lya efter alla konstens regler. En garderob blev till en bar av skiffermosaik och öppningen till vardagsrummet fick formen av ett nyckelhål. Och vad sägs om en madrasserad dörr av svart läderimitation med guldfärgade nitar. Jag förde nog en del oväsen, för någon slängde in en lapp med texten ”Tror ni att ni bor i skogen?” genom brevinkastet.

Med lägenheten följde ansvar för trappstädningen och det var så Carl Axel fick upp ögonen för Mary en trappa ner. Hon var så otroligt snabb att försvinna in till sig, tyckte han.

– Jag blev kompis med Micke som var åtta år då. Han fick en boxboll och följde med mig till träningslokalen för att lyfta skrot.

Smög med bröllopet

En kväll tog Carl Axel mod till sig och bjöd in Mickes mamma för att visa baren. Mary lät sig imponeras och på den vägen är det. De förlovade sig och köpte huset i Hästberga i utkanten av Vallentuna, där de fortfarande bor. Det har byggts om och på i flera omgångar och andas följaktligen såväl trivsel som personlig stil. Det stora, inglasade uterummet och trädgården med pool gör inte saken sämre. 

– Vi gifte oss, när jag skulle adoptera Mikael, säger Carl Axel. Då hade även Roger anmält sin ankomst till världen. Vi smög lite med bröllopet. Grannarna trodde nämligen, att vi redan var gifta. Vi behöver ingen klockringning, sa vi till kyrkvaktmästaren som emellertid såg till att nyheten spreds på bygden. 

Trassel med hjärtat

Roger tog småningom över tryckeriet och Carl Axel fick möjlighet att förverkliga sin dröm om ett Företagarcentrum. Han och Mary driver det tillsammans och det har varit långa dagar, mycket jobb och en hel del stress genom åren. Inte underligt då att hjärtan börjar krångla. 

– Jag höll på att klippa gräset, när jag kände smärtan första gången, säger Carl Axel. Det var varmt, så svetten lackade och det gjorde ont i vänster arm och sida. Nu måste jag verkligen börja träna, tänkte jag. Dagen därpå skulle jag ta bort en häck. Då kom smärtorna tillbaka. Jag måste ha suttit i drag, tänkte jag då. Kanske beror det på luftkonditioneringen i bilen.

Värken satt i och förvärrades några dagar senare på en promenad genom Uppsala. Mary övertalade Carl Axel att gå till husläkaren som snabbt kunde konstatera, att han hade haft en hjärtinfarkt.

– Han ville ta nya prover några dagar senare, men jag övertalade honom att låta mig åka på semester till sommarstugan i Östersund. Där kan jag verkligen koppla av, sa jag. Han tvekade men släppte iväg mig med fickan full av mediciner. Själv var jag inte särskilt orolig. Han hade ju sagt, att infarkten var över.

"Det går nog över"

Efter en vecka i stugan for Mary och Carl Axel på bilsemester genom Lappland, innan de så småningom styrde kosan söderut. De campade och hälsade på vänner och bekanta lite varstans. 

– I Söderhamn skulle jag och min svåger ta oss fram till en tjärn i skogen. Vi gick över stenrösen och nedför backar. Då kom värken tillbaka. Jag blev rädd men tog en nitroglycerintablett och så gick värken över. Nästa dag, när jag skulle gå uppför en liten skogsbacke, kände jag av det igen.

Så här i efterhand är Mary övertygad om, att Carl Axel blev sämre ju närmare Stockholm och vardagsstressen han kom. Väl hemma sjönk han ihop på sängen, så Mary fick ensam bära in de stora, tunga väskorna.

– Han hade så ont, att han inte ens fick av sig kläderna, säger hon. Jag föreslog att vi skulle åka till akuten men han vägrade.

Men det gick inte över

I duschen nästa morgon var det dags igen. Dessbättre hade Carl Axel tid hos husläkaren för en kontroll.

– Han tog ett nytt EKG och konstaterade att den första infarkten var borta. Då ville jag inte förstöra stämningen genom att säga, att jag åter igen hade ont i armen och sidan. 

På eftermiddagen bar jag ut de tomma resväskorna till garaget. Det gjorde fruktansvärt ont. Jag fick stanna flera gånger, innan jag kom fram.

Några dagar senare blev Carl Axel kallad till Danderyds sjukhus för ett rutinmässigt arbets-EKG och i duschen samma morgon slog värken till på nytt.

– Jag får sluta duscha, tänkte jag.

Läkarna tvekade om Carl Axel verkligen skulle få göra sitt arbets-EKG eller inte. Han var helt enkelt i för dåligt skick. Själv tyckte han, att det gott kunde vänta. Han hade ju så mycket att göra på jobbet. Till sist fick han klättra upp på träningscykeln och börja trampa. Det gick hur fint som helst, tyckte han.

– Jag blev inlagd direkt. Läget var instabilt. Jag kunde när som helst få en ny hjärtinfarkt.

Ambulans till Karolinska

Carl Axel fick åka ambulans till Karolinska sjukhuset, där han blev inlagd i väntan på operation. Då kom kompisen med datorn.

– Vi jobbade tills en sjuksköterska sa ifrån på skarpen. Som tur var, hann vi göra klart jobbet.   

Carl Axel opererades med så kallad ballongsprängning och fick ett stent inlagt i den förträngda artären. Dagen därpå blev han, medtagen men frisk, utskriven.

– Jag ringde efter Mary som berättade att Mikael och hans fru Anette var på väg. Vi skulle fira alltsammans med en räksmörgås till kvällen. 

Mary hade haft en stressig vecka. Hon hade skött Företagscentrum själv, rastat hunden, tagit hand om huset och åkt skytteltrafik till sjukhuset. 

– När Carl Axel ringde, hade jag städat och stressat hela dagen. Jag kände mig stel i kroppen, så jag hoppade i poolen och tog ut mig ordentligt. Efteråt klev jag in i duschen och där började jag må illa. Jag hade tydliga smärtor i hjärtat och fick allt svårare att andas.

– Där ser du, säger Carl Axel. Du skulle aldrig ha duschat! Det måste vara vattnet.

Mary och Mikael for iväg för att hämta Carl Axel. 

– När vi passerade Danderyds sjukhus, ville Micke köra in mig till akuten. Jag vägrade och vi fortsatte till Karolinska. Där blev jag riktigt vissen, så han fick leda mig in. 

Mary tog över sängen

Carl Axel satt på sängen och åt, när de kom. Det är lika bra att du lägger dig, sa han och lämnade plats för henne i sängen. Mikael rusade efter en sköterska som emellertid hävdade att Mary kommit in fel väg. Som alla andra måste hon passera via akuten.

– Jag försökte tala henne till rätta men hon förbjöd mig att störa doktorn, säger Carl Axel. Det struntar jag i, sa jag och som tur var fick jag syn på honom i korridoren. ”Är du kvar än”, sa han, och jag berättade vad som hänt. ”Jag är ju nyopererad och orkar inte dra henne till akuten.” Då blev det fart. Läkaren kallade in en kollega och de tog EKG, varpå Mary fick både syrgas och morfin. Hon somnade, så Mikael och jag fick sätta oss i dagrummet och vänta.

Läkarna kunde konstatera att Mary har en defekt på sitt hjärta som gör att det vid stress kan börja galoppera och ge symtom som vid en infarkt. Någon omedelbar fara för hennes liv förelåg inte, men hon ska utredas och kommer att hållas under uppsikt framöver.

– Vi kom hem vid niotiden på kvällen. Mary slocknade direkt, så jag gick ut i köket för att leta rätt på räksmörgåsarna. De var borta! Anette hade tagit dem med sig, för att vi blev kvar på sjukhuset, säger Carl Axel och raljerar vidare.

- Där satt jag alldeles ensam och tyckte synd om mig själv. Inte fick jag stå i centrum längre och inte fick jag någon räksmörgås. Jag kunde lika gärna ha stannat kvar på sjukhuset. Där har de i alla fall bra service.

Monica Antonsson

Hemmets Veckotidning nr 11, 2003

Vi gifte oss vid vår dotters grav...

Året Runt 

Nr 3, 2010

Vi gifte oss vid vår dotters grav...

Det är en stolt författare som sitter och tummar på barnboken "När Annas syster blev sjuk" hemma i villan i Vallentuna. 

Anki Wide Karlsson, 40, har skrivit den för syskon till barn som drabbats av cancer. När katastrofen är ett faktum och föräldrarna måste koncentrera sig på det drabbade barnet kommer syskonen ofta på undantag.

Barnboken är Ankis tredje alster i ett författarskap som fick gro i djup sorg efter dottern Lina. Hon ville berätta vad som hänt och tala om vad familjen haft för sig de senaste åren. Framför allt ville hon ge Linas syskon svar på alla svåra frågor. 

– Jag älskar att skriva. Det är en lyckokänsla som sprider sig i hela magen, säger Anki där hon sitter vid köksbordet med sina böcker. I rummet intill sitter maken Linus Karlsson, 46, och disku- terar kvällens middag med Lucas, 16, och Alice, 14.

Det började med en till synes helt vanlig förkylning vintern 1997. Äldsta dottern Lina, som då var sju år gammal, hostade och snörvlade utan att infektionen gav med sig. 

– Vi tog henne till husläkaren som efter ett blodprov sa att vi måste åka raka vägen till St Görans Barnsjukhus. När Linus ringde hem därifrån och sa att Lina troligen hade leukemi och att de skulle åka vidare till Radiumhemmet på Karolinska sjukhuset skrek jag bara rakt ut. Leukemi! Det är ju cancer!

Lina togs in på barncanceravdelningen på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Framför henne låg två och ett halvt år av smärtsamma behandlingar och operationer. Hon tappade hon sitt vackra hår av cellgiftsbehandlingarna och förlorade sitt immunförsvar efter en benmärgstransplantation vilket ledde till att hon drog på sig en rad följdsjukdomar.   

– Vi blev oerhört väl omhändertagna av både läkare och personal på sjukhuset, säger Anki. Själva kunde vi ingenting göra så vi överlät ansvaret på dem. Ibland mådde Lina lite bättre och orkade skoja som förr. Då var det nästan som vanligt igen.

Men det var inte som vanligt. Lina tvingades bo på sjukhuset långa perioder. Anki och Linus turades om att sova hos henne för att ständigt finnas till hands. Periodvis fick hon vistas hemma. Då kom skolfröken och lärde henne läsa, skriva och räkna.

– Vi försökte stötta henne genom att försöka uppfylla hennes önskningar. Ville hon gå på bio tog vi ledigt från sjukhuset några timmar. For vi längre bort så ordande läkarna att hon fick behandling där.

När Anki fyllde 30 år låg Lina på Huddinge sjukhus för en benmärgstransplantation. Familjen tog bilen till konditoriet i Huddinge centrum där barnen tryckte näsorna mot skyltfönstret och valde varsin bakelse. Sedan åkte de tillbaka till sjukhuset igen.

– Lina kunde omöjligt gå in, förklarar Anki. Infektionsrisken var alldeles för stor. Kalaset blev ändå en glädjestund som fick oss att orka kämpa vidare.

Lina blev aldrig frisk. På Ankis 31-års dag förklarade läkarna att alla möjligheter till bot och bättring var uttömda. Smärtlindring var det enda som återstod. Anki och Linus förstod och gav klartecken till full smärtlindring. Lina hade kämpat så länge och lidit nog.

– Vi vet inte om hon förstod hur allvarligt det var, säger Linus som kommit ut i köket för att koka spagetti till familjen.

- Som tur var ställde hon aldrig frågan.

Vi startade Linas livsglädjefond

Natten den 20 juli 2000 gav Lina upp. Anki och Linus satt hos henne då. En stund senare fick Lucas och Alice ta farväl. Barnen såg till att hon fick med sig gosedjur och slantar innan de vinkade farväl till bilen som hämtade henne.

Det var en kompis till Linus som föreslog en fond till Linas minne. Resultatet blev Linas Livsglädjefond som sedan dess har satt en guldkant på tillvaron för många cancersjuka barn i Sverige. Det kan vara ett musikinstrument eller en fin klänning som barnen önskar sig men det kan också vara en solresa efter avslutad behandling.

– I förra veckan var det en flicka som ville åka till Borlänge för att bada och bo på hotell. Läkarna ringde och sa att det var bråttom. Vi såg förstås till att hon kunde resa efter bara några dagar. Det är sånt här som hade gjort Lina lycklig om hon bara hade vetat.

Ett år efter Linas död for familjen till Skåne på semester. Linus kände att han måste vända sorgen till glädje. En kväll när de skulle grilla på stranden for han och köpte jordgubbar som han sedan formade han till ett hjärta på en bricka. En stund senare drog han ett djupt andetag och friade till sin livskamrat. 

– Barnen blev alldeles exalterade, skrattar Anki. Åh, mamma vad roligt! Vad ska du ha på dig? Det var som att vi skulle gifta oss allihop.

När bröllopsdagen kom bar Anki en vit, vacker klänning med slöja. Linus var klädd i ljus kostym och barnen var de allra näpnaste brudnäbbar. Vigselakten inleddes i Vallentuna kyrka. En stund senare tågade hela brudföljet ut i sommargrönskan till tonerna av "Over the rainbow". Allt medan kyrkklockorna ringde.

– Vi stannade vid Linas grav. Det var ju klart att hon måste få vara med. Hon fick en likadan bukett som den Alice bar fast Linas rosor var gula och Alice röda. Vi avslutade vigselakten där varpå vi tågade ner till sjön och tog båten till bröllopsfesten på Täby Golfklubb i Skålhamra.

Linas död blev en vändpunkt i livet för familjen. Linus sålde sitt företag och blev golftränare på heltid. Anki pluggade till sjuksköterska. Väl färdigutbildad tyckte hon att det var svårt att jobba med sjuka så idag jobbar hon med friskvård. Och så hinner hon ju skriva.

Berättelsen om Linas kamp för livet blev Ankis debutbok 2005. "Det är ju cancer! Om att fylla vår dotters dagar med liv" blev också ett sätt att bearbeta sorgen. Redan då skrev Anki också sin barnbok för syskon till cancersjuka barn.

- Men det var inget förlag som nappade på idén.

Skrivklådan hade emellertid slagit rot gott så hon gjorde verklighet av en annan dröm. Tillsammans med pappa Bo Wide, som är pensionerad kriminalkommissarie och känd för de flesta genom tv-serien Cold Cases, skrev hon polisromanen "Misstänkt mord" som kom ut förra året.

- Då hörde plötsligt Barncancerfonden av sig och ville ge ut barnboken, säger Anki som därmed har gjort vad hon kan för att hjälpa andra drabbade familjer.

– Det känns bra men betyder inte att man kan sätta punkt för sorgen. Förlusten av Lina får vi leva med och hantera den varje dag resten av våra liv. De jobbiga åren kan vi däremot lägga till bakom oss. 

Nästan tio år har gått sedan Lina dog. Livet har gått vidare och syskonen har vuxit upp. Anki och Linus har nya, annorlunda liv som för hennes del även innebär att hon numera gärna kryper upp i soffan med laptopen för att skriva. En uppföljare på polisromanen står närmast på tur. Intrigen är klar och morden är, som hon säger, utförda.

- Nu återstår bara för vår poliskvinna att klara upp dem också.

Monica Antonsson

Året Runt nr 3, 2010

Linas Livsglädjefond: pg 90 06 41-2

http://www.linaslivsgladjefond.se/

Stiftelsen Linas Livsglädjefonds Fan Club

https://www.facebook.com/pages/Stiftelsen-Linas-Livsgl%C3%A4djefond-Fan-Club/214546138574229


Linas Livsglädjefond startades 2001 och skänkte 500 sjuka barn
livsglädjestunder innan den lades ner efter 15 år 2016. 

Pappa slängde ut mamma. Då började min kvinnokamp!

Birgitta Dahl och Enn Kock

Hemmets Veckotidning nr 36, 2009

När pappa slängde ut mamma 

då började min kvinnokamp

Väl dold bakom en hög häck av blommande rosenbuskar har Birgitta Dahl och Enn Kokk sitt sommarparadis. Den stora skärgårdstomten i hjärtat av Öregrund är helt omgiven av doftande rosor. Det enda som syns utåt gatan är gaveln på det faluröda huset med sina vita knutar. Och så brevlådan förstås med deras namn på. Men den sattes upp först för sju år sedan när Birgitta gick i pension som förste talman i Sveriges Riksdag. 

– Vi brukar flytta ut vid påsk med krukväxter, post och tidningar, säger Birgitta när Hemmets Veckotidning får hälsa på mitt i den blommande sommaren.

– Vi blir kvar till början av oktober. Många vet förstås att vi bor här i Öregrund. Men om främlingar frågar efter adressen brukar folk visa dem åt fel håll.

Inga bilar står parkerade i anslutning till fastigheten. Varken Birgitta eller Enn har körkort. De åker kommunalt till och från lägenheten i Uppsala och har årskort hos Uppsala Länstrafik. 

En stenlagd gång löper mellan täta perennrabatter fram till huset som ursprungligen var två små stugor. I den ena, som har sina rötter i 1890-talet, bodde fiskaren Jansson med sin familj. Den andra var förr en undantagsstuga med rum och vedspis.

– Vi kom hit 1969 när jag väntade vårt första gemensamma barn, säger Birgitta. Jag satt i riksdagen då och var väldigt utarbetad. Min dotter Anna var åtta år gammal och vi sökte efter en plats där jag skulle kunna dra mig undan den sommaren, innan Kerstin kom till världen.

En av Enns arbetskamrater var son till fiskaren Jansson. Han och hans tre syskon hade ärvt stugan efter modern 1936 men aldrig kunnat enas om hur den skulle skötas. 1969 hade den alltså stått tom i 33 år.   

– Vi åkte hit för och pulsade omkring i snö upp till midjan, säger Birgitta. Vi tyckte om vad vi såg och slog till, trots att fastigheten var både omodern och förfallen.

Det visade sig när snön hade smält att tomten var övervuxen av brännässlor. Bakom huset fanns en sophög med allt från bläckburkar till gammalt trasigt porslin. Men där fanns även fin matjord som kom väl till pass.

– Vi rustade och målade huset så gott vi kunde och behöll den gamla stilen. När sommaren kom flyttade vi in. Det var som att vi hade fått en hemvist på jorden. Vi är ju båda uppväxta på landet. Enn är från Estland. Hans familj flydde till Finland 1944 och sedan vidare i öppen båt till Sverige. Det var väldigt dramatiskt.

Birgittas erfarenhet av trädgårdsskötsel inskränkte sig då till de balkonger hon dittills hade haft. Mamma Anna-Brita var emellertid lanthushållslärare och kunde bistå med goda råd.

– Vi har rustat trädgården efterhand. Enn har anlagt fruktträdgården och jag har kärrat jord, komposterat och förvandlat varje tillgänglig skreva till små trädgårdsland.

Birgitta tar oss med på en rundtur bland sibirisk vallmo, akleja och riddarsporrar. Den ovanliga trädgården visar sig bestå av många rum med spännande odlingar. Särskilt stolt är hon över kryddlanden där hon odlar allt från rosmarin och koriander till citronmeliss, vinterkyndel och kungsmynta. Hon skördar efterhand, finklipper i små askar och fryser in. 

– Jag kryddar mitt brännvin själv förstås, säger hon. Oftast med svarta vinbär, rölleka och johannesört. Det bjuder jag på till sillen i midsommartid och till kräftorna i augusti.  

Birgitta tillbringar flera timmar varje dag i trädgården. Hon klipper bort sånt som blommat ut, gallrar och rensar i rabatterna. 

– Ibland sitter jag ute i trädgården och bara njuter av dofterna, säger Birgitta som också gärna sitter utomhus och broderar.

- Det är väldigt rogivande, tycker jag.

När barnen var små var livet på landet hur omodernt som helst. Det fanns bara kallvatten i kranen. Birgitta värmde varmvatten på vedspisen och tvättade för hand. Hon berättar också att fiskaren Janssons köksskåp var hopsnickrade av sockerlådor och att torrdasset stod nere vid grinden.

– Efter 20 år tyckte vi att det var dags att modernisera. Husen byggdes ihop och fick dessutom en tillbyggnad. Vi lät installera elektrisk spis, dusch och tvättmaskin. Våra barn fick egna rum och varsin dörr att stänga om sig.

Köket är inrett i den ursprungliga fiskarstugan från 1890-talet. Det är numera moderniserat men vedspisen står kvar. Ingen vettig människa kastar ut en vedspis med kåpa, säger Enn.
Foto: Kurt Pettersson

I ena dotterns rum står numera datorn. Vid den arbetar Enn och Birgitta varje dag. De hanterar sin e-korrespondens och Enn har dessutom en blogg på vilken ha varje dag skriver små essäer.

Birgittas föräldrar var frisinnade folkpartister och nykterhetsivrare. Hon är äldst av fyra syskon. Pappans arbete gjorde att familjen ofta tvingades flytta. Birgitta fick vanligen byta skola varje år vilket inte var så bra. Först 1947 kom de till Vallentuna där de köpte ett hus och blev kvar lite längre. 

– Jag började sy mina kläder när jag var tolv, säger Birgitta. Mamma lärde mig. Det var ju alltid ont om pengar. De räckte ju inte långt om man skulle köpa färdigt.

Birgitta tog studenten 1956 och flyttade hemifrån för att studera historia i Uppsala. Året därpå var hon gift. Det hindrade henne inte från att engagera sig politiskt. Hon ordnade protestmöten mot ryssarnas intåg i Ungern och tog hand om flyktingar från Budapest. Hon tilltalades av tanken på solidaritet och människors lika värde, gick ur statskyrkan och blev socialdemokrat. Föräldrarnas skilsmässa 1961 var ett trauma som lade grunden för hennes envisa kamp för jämställdhet mellan könen.

– Pappa kastade ut mamma och sa att han aldrig mer ville se henne. Det fick mig att verkligen slåss för jämställdheten. Jag såg ju vilket pris mamma och andra kvinnor i hennes situation fick betala. Hon hade ingen egen ekonomi och levde med föreställningen att hon nu måste sitta längst ner vid bordet när det var kalas. Hon var ingenting värd längre. 

Birgitta var 23 år gammal, nybliven mamma och fullständigt rasande över den tidens kvinnosyn.

- Jag bestämde mig helt enkelt för att den skulle bort!

I växthuset växer vindruvor, tomater och paprika. 
Om våren driver hon upp plantor här.

- Redan i maj har jag min första skörd av rädisor.

Birgittas äktenskap slutade med skilsmässa efter några år. Hon träffade Enn på ett politiskt möte i Uppsala och tycke uppstod. I dag har de varit ett par i över 41 år.

– Vi är egentligen ganska olika men har väldigt mycket gemensamt.

Dottern Anna är numera pastor i Svenska Missionskyrkan och landstingspolitiker på heltid. Hon är också mor till Sara, 17, Amanda, 15 och Ella, 13. Kerstin är kommunikatör och arkivarie på IOGT-NTO:s kansli. Hon har barnen Klara, 6, och Viggo, 4. Sonen Matti är barnpsykolog och musiker.

– De har alla många härliga sommarminnen härifrån, säger Birgitta.

Birgitta skrev historia när dottern Kerstin kom till världen i september 1969 och fick följa med sin mamma till riksdagen. På den tiden tillät försäkringssystemet ingen barnledighet för riksdagsledamöter att få. Hon var tvungen att börja arbeta igen två veckor efter förlossningen.

– Det var ingen demonstration, försäkrar hon. Det var rena nöden. Och det var väldigt svårt att hitta en avskild plats att amma på. Vi hade ju inga arbetsrum. Vi hade bara varsitt skåp i kapprummet. Och i de flesta gemensamma utrymmen rökte folk.

Riksdagens medelålders, konservativa herrar kände sig besvärade av den unga mamman och visade ingen som helst respekt för hennes behov av avskildhet. 

– Jag blev närmast ovänligt behandlad, säger Birgitta. Det var otroligt besvärligt. När vår son Matti föddes i februari 1973 tillhörde även riksdagsledamöter den allmänna försäkringen och kunde ta föräldraledigt. Det är tur att det går framåt.

Birgitta har ett starkt rättspatos och har ofta stått på barrikaderna för det hon tror på. Hon visar samma civilkurage vare sig det gäller jämställdhet, barns rättigheter, Sydafrikafrågan, Vietnam, miljöfrågorna eller kärnkraften. För det har hon fått mycket beröm men också trädgårdsmöblerna sönderslagna. Hon har blivit kallad förbannade kommunistiska hora och fått använda kondomer med posten. Priset för den politiska karriären har med andra ord varit högt många gånger. Periodvis har hon måst leva med beväpnade livvakter omkring sig.

Som på 70-talet när hon var med och drev igenom förbudet mot barnaga och kravet på att våldtäkt inom äktenskapet skulle betraktas som just våldtäkt. 

– Jag mötte ett väldigt starkt motstånd. Ändå handlade det bara om grundläggande mänskliga rättigheter. I den offentliga debatten i Sveriges Riksdag stod folk och sa, att det var en fin gammal svensk sed att slå sitt barn och våldta sin hustru.

Men Birgitta gav sig inte. Hon kämpade och vann. Idag är det svårt att tro att barnaga och våldtäkt inte alltid har varit förbjudet. 

– Den förändring som skett av såväl mäns som kvinnors levnadsvillkor är faktiskt fullständigt revolutionerande. Det är ett mirakel som jag faktiskt är stolt över. Det är inte många länder som har lyckats så bra. Den verklighet som de flesta av världens kvinnor lever i är fasansfull.

Som det jämställda par de är lagar Birgitta och Enn varannan dag. Och den som inte lagade maten diskar. Hon väljer ofta svenskt medan han lagar estnisk och ibland kaukasisk mat vilket uppskattas av hela tjocka släkten. 

– Vi samlar hela familjen en gång om året, säger Birgitta. Då träffas vi syskon med resepektive, barn och barnbarn. Numera är vi närmare 50 personer så det får ske utomhus om somrarna. Vi turas om så vart fjärde år är vi här hos oss i Öregrund.

Birgitta har fortfarande en lång rad hedersuppdrag som tar det mesta av hennes tid. Det största är kanhända ordförandeskapet för Unicef Sverige. Om några år tänker hon dra sig tillbaka för att skriva memoarer. 

– Jag blir ju faktiskt äldre och äldre, konstaterar hon. Och ska man skriva memoarer måste man kunna koncentrera sig på det. Men jag ska varken vända ut och in på mig själv eller ta ut hämnd på andra. Jag har fått vara med om väldigt många spännande saker, så jag har mycket att berätta. 

Av: Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson

Interiören är överallt målad i blått och vitt precis som makarnas lägenhet i Uppsala.

Det tillbyggda rummet går som ett skepp ut i trädgården. Den broderade duken på bordet är ett arv efter mamma Anna-Brita.

Södra Roslagen

6 juli 1988

Energiministerns rötter i Vallentuna

(VALLENTUNA) När Birgitta Dahl för en tid sedan besökte Vallentuna, var det inte bara landets miljö- och energiminister som kom på visit. Besöket var ett av många. Birgitta Dahl har nämligen en del av sina rötter i Vallentuna. 

Här har hon växt upp och här har hon både mamma Anna-Brita och syskonen Karin, Gunnar och Ragnar att hälsa på.

- När Birgitta kommer flyttar jag ur mitt rum och bäddar i husets bästa säng. Rummet har fönster mot trädgården och det finns varken bilar eller klockor som kan störa. Birgitta brukar säga att hon blir som en ny människa när ho får sova en hel natt. Ofta blir det ju inte mer än några timmar, säger Anna-Brita, 81, med en mors alla omsorger.

- Birgitta har så mycket att göra. Så är det med regering och sånt, säger Anna-Brita som mest oroar sig över vad som kan hända dottern på resorna runt om i världen.

Orolig

Jag är så rädd för de otäcka kapningarna och bombningarna; att det skulle hända något när hon reser omkring i all världens hörn.

Anna-Brita har, som hushållslärarinna, lärt generationer Vallentuna barn att laga mat. Det är därför hon går under smeknamnet ”Mums”. Många ungar har hon varit med om att fostra vid sidan av sina egna. För att inte tala om alla hennes insatser inom scoutrörelsen och första-maj-blommekommittén och IOGT och det lokala folkpartiet och midsommarfirandet och pensionärsföreningen och…

- nu har vi barn enats om att mamma inte får hålla på längre med majblommeförsäljningen, säger smått oroligt Birgitta och hennes syster Karin Dahl-Strandin, som anslutit sig till sällskapet. Döttrarnas omsorg om Anna-Brita lyser lika klart som försommarsolen.

Stor familj

- Vi är så snälla mot varandra i familjen och minst en gång om året samlas vi allihop, ofta på Birgittas sommarställe, berättar Anna-Brita. Det betyder en försvarligt mängd familjemedlemmar när också bröderna Gunnar och Ragnar, samtliga med familjer, ansluter sig. Mina tolv barnbarn småtvistar då om Anna-Brita är farmor eller mormor. Den gyllene medelvägen råder dock i familjen och Anna-Brita kallas följaktligen marmor.

Familjen Dahl kom till Vallentuna 1947 då fadern och maken hade fått en attraktiv tjänst i Stockholm. De fyra barnen fann sig snabbt till rätta och för äldsta dottern Birgitta blev det skolgång för legendariska Edith Lindström i dåvarande Centralskolan nuvarande Hjälmstaskolan.

- Jag gick femte klass här i Vallentuna. Sedan var det ju dags för realskolan i stan, säger Birgitta.

- Vi köpte en villa av författaren Jan Fridegård. Birgitta fick till och med ärva skolbänken efter hans dotter, berättar Anna-Brita.

- När jag växte upp här var Vallentuna annorlunda. Då fanns bara Hjälmstaskolan med 20 barn i varje klass och en klass per årskurs, säger Birgitta Dahl.

- När vi hade hembygdskunskap räckte det inte med att läsa böcker. I stället fick vi krypa omkring och mäta upp skolgården eller cykla och titta på runstenar och andra historiska minnesmärken. Ut i naturen skulle vi, för att lära oss hur växter ser ut och vad de heter.

Det var ett bra sätt att som barn lära om de olika sammanhangen. Att allt hör ihop, att kartlägga och ta reda på orsaker, vad de får för konsekvenser och vilka åtgärder som kan vidtas, gäller det mesta här i livet, från små sammanhang till stora.

- Det är viktigt att lära sig hur hembygden ser ut. Att lära känna samspelet mellan kultur och natur. Det är miljö i vidare bemärkelse. Nästa del är miljövård, säger Birgitta och berättar hur hon och Anna-Brita brukade städa upp i naturen kring valborg.

Roslagsbanan

Roslagsbanan på vilken energiministern tillbringat många timmars restid ger Birgitta dess beskärda del av stöd och beskydd.

- Vi måste självklart satsa på miljövänlig kollektivtrafik. Det är på tiden att ansvariga politiker bestämmer sig för en rejäl satsning på Roslagsbanan. Spårbunden trafik är särskilt viktig i trakter där miljöproblem är så koncentrerade som här, sa Birgitta Dahl.

- Birgitta har i alla år varit väldigt duktig, både praktiskt och teoretiskt. Hennes lilla ”a” i sång var väl sämsta betyget, säger Anna-Brita.

- Hon har en oerhört god hälsa. Hon cyklar, åker skidor och äter mycket grönsaker. Förr simmade hon 1000 meter varje morgon. Som flicka deltog hon i skolmästerskapen i både skidor, orientering och skridskor. Föremålet för all denna beundran skruvar på sig och vill helst tala om annat.

- När jag var barn fick vi utslag i ansiktet för att vattnet i Vallentunasjön var infekterat. De släppte ju ut hela centralortens avlopp direkt i sjön, minns Birgitta i en diskussion om miljöföroreningarnas orsaker och effekter.

Åren har gått och långt borta tycks nu Birgitta Dahls ”vita skola” som hade torrdass med sex hål och bastu i källaren. Där var det bad varannan lördag under distriktssköterskans besiktning.

De många blåsippsbackarna är på utdöende allt eftersom dungarna bebyggs. De återstående backsippskolonierna vårdas ömt i sin kamp mot exploatörernas idéer om en allt tätare bebyggelse. Men än en tid kan de numera fridlysta blommorna glädja vallentunaborna.

Långa promenader

- Mest minns jag mina långa promenader i naturen. Jag vandrade, åkte skidor, samlade herbarium och deltog i IOGT-logen. Om sommarloven arbetade hon i Gustavssons affär, i Vallentuna varuhus och Andreassons lanthandel, en syssla som roade henne. Och om vintrarna åkte hon skidor i isbelagda lergropar, minns hon.

Efter studenten flyttade Birgitta Dahl 1956 hemifrån och blev så småningom kommunalpolitiker i Uppsala innan hon gjorde sig känd för hela världen som Sveriges miljö- och energiminister. Men det är ju en helt annan historia.

Monica Antonsson

Södra Roslagen

11 maj 1988

Minister vill ha kvar Kårstalinjen

 (förstasidan)

(VALLENTUNA) – Det är mycket viktigt att satsa på spårbunden järnvägstrafik i den här regionen.

Det slaget för Roslagsbanan slog energiminister Birgitta Dahl vid ett besök på Hammarbackens skola i Vallentuna förra veckan.

- Kommun länsstyrelse och SLJ måste så snart som möjligt enas om ökade resurser för att få ordning på problemet Roslagsbanan.

Birgitta Dahl menade också att en spårbunden trafik gynnar vår miljö.

- Vi måste satsa på en övergång till järnvägen till en så stor utsträckning som möjligt, påpekade Birgitta Dahl.

Birgitta Dahl menade vidare att frågan om spårbunden trafik är speciellt viktig i den här regionen eftersom miljöproblemen här är så koncentrerade.

Miljövecka i Vallentuna lockade energiministern

Birgitta Dahl
Foto: Monica Antonsson

 (VALLENTUNA) 

- Det är mycket mycket viktigt att satsa på spårbunden järnvägstrafik i den här regionen. Därför måste kommunen, länsstyrelse och SLJ så snart som möjligt enas om ökade resurser för att få ordning på problemet Roslagsbanan. Problemen blir bara värre för vart år som går.

Det sa miljö- och energiminister Birgitta Dahl (s) när hon på onsdagen besökte skolbarnen och deras miljövecka i Hammarbacksskolan i Vallentuna, angående storstadsregionens svåra avgasutsläppsproblem.

- Vi måste alla bli medvetna om miljöproblemen och ta vårt ansvar. Ni barn och ungdomar är mycket mer förståndiga än vi vuxna. Ni vet att vi måste stoppa utsläppen från industrier, avlopp och jordbruk. Vi måste satsa på återvinning och bojkotta exempelvis aluminiumburkar för läsk.

Det var en mycket engagerad Birgitta Dahl som tidigt på onsdagsmorgonen anlände till aulan i Hammarbacksskolan. Hon kom inte i limousin eller ens i taxi. I stället kom hon gåendes med mamma Anna-Brita vid armen.

I aulan satt skolans alla nior och väntade på den celebra gästen. I en vecka hade de jobbat för fullt med allehanda miljöfrågor och var vid det här laget ganska välinformerade om de problem världen lider av. Birgitta Dahls besök var resultatet av att en ambitiös lärare som dristat sig till att skriva ett brev till ministern. Skolans temapaket innehöll miljöfrågorna under rubriker som kartläggning, orsaker, konsekvenser och åtgärder, något som tilltalade Birgitta Dahl.

Inte hopplöst

- Det är fint att ni inte bara har talat om hotet mot vår miljö utan också om vad vi kan göra åt det. Situationen är inte hopplös och det är inte för sent för åtgärder. Därför är det särskilt viktigt att skolorna jobbar med dessa problem, sa Birgitta Dahl.

- Här i Sverige har vi trots allt mycket oförstörd miljö. Det är ovanligt i Europa som till största delen är täckt av en hinna med smutsiga avgaser. Dessutom har vi allemansrätten som tillåter oss att vistas i naturen utan att äga den. Det är alldeles unikt och mycket fint. Men allemansrätten innebär att det är både vår rätt och vår skyldighet att vårda naturen.

- De värsta hoten mot miljön är dels vårt slöseri med naturresurser och råvaror, dels de smygande katastrofer vi har att vänta efter långsam förgiftning av olika utsläpp och dels risken för stora dramatiska olyckor som kan drabba oss när som helst, sa Birgitta Dahl och nämnde kärnkraftsolyckan i Tjernobyl för några år sedan.

Kärnkraftsolycka

- De risker vi talar om är verkliga och inga hypoteser. En liknande kärnkraftsolycka kommer förmodligen att inträffa inom en tioårsperiod. Har vi tur blir det inga alls men hr vi otur blir det flera än en, sa hon allvarligt.

Så berättade miljö- och energiministern om den långa raden av åtgärder som varje dag vidtas för att förbättra miljösituationen i landet och världen. Bara i år har 400 bekämpningsmedel förbjudits i hushållen och ständigt införs allt hårdare restriktioner mot industri och jordbruk.

- Det är först när det blir förbud som industrin bjuder till och får fram ny teknik. Vi har lärt oss att billig teknik. Vi har lärt oss att ”billig” teknik är dyr teknik.

Så släpptes eleverna lösa för en frågestund med ministern och självklart kom kärnkraftsproblemen att dominera.

- Varför måste vi vänta många år med avvecklingen här vi kan göra det genast, undrade någon.

- Varför ska vi satsa massor av pengar på att få fram alternativa tekniker när vi i stället kan lägga pengarna på att göra kärnkraften ofarlig, undrade en annan.

Avveckla förnuftigt

Birgitta Dahl
Foto: Monica Antonsson

- Vi måste avveckla på ett förnuftigt sätt så att vi inte skapar nya problem med metoder som är ännu farligare. Olja, kol och vindkraft räcker inte som alternativ. I stället blir det fråga om energier som bränsleceller, vätgas och annat, trodde hon.

- Det är viktigt att snabbt stoppa den pågående miljöförstörelsen med alla dess utsläpp av kväve, klor och dioxin till exempel. Kommunerna måste förbättra sin avloppsrening. Dessutom måste jordbrukens läckage av gödningsmedel och bekämpningsmedel hejdas, sa Birgitta Dahl som menade att dessutom skulle allt vad freoner heter vara borta före 1994.

Så följde några timmars rundvandring mellan de olika klassrummen i Hammarbacksskolan. Elever fick visa vad de ägnat sig åt under miljöveckan. Henrik Jonsson i 9A fick på energiministerns fråga förklara det här med kärnkraft. Thomas Hedvall 9B berättade om vindkraften och visade på sin egenhändigt byggda prototyp.

Angarnssjöängen

- Be era kommunalpolitiker komma hit för att berätta vad de gör för miljön, föreslog Birgitta Dahl när några ungdomar framförde oroliga funderingar om föroreningen vid Angarnssjöängen.

- Ni kan också fråga personalen på miljö- och hälsoskyddskontoret. De är skyldiga att hålla efter sina soptippar. Gör de inte det kan en högre instans ge dem bakläxa, berättade Birgitta Dahl.

Miljövänligt icke-klorerat papper, läsk i flaskor i stället för i aluminiumburk, mjölkkartonger av oblekt papper, återvinning av papper och glas och inlämnade av batterier och läkemedel var några av de råd Birgitta Dahl hade att ge Hammarbacksskolans barn.

Kollektivtrafik

- Vi måste satsa på kollektivtrafiken, helst spårbunden trafik. Dessutom ska vi tvinga fram en bättre teknisk utveckling inom bilindustrin, sa Birgitta Dahl. Vi måste satsa på en övergång till järnväg i så stor utsträckning som möjligt.

- Frågan är särskilt viktig i den här regionen där miljöproblemen är koncentrerade. De olika instanserna måste komma överens om snabba åtgärder för att lösa problemet Roslagsbanan. Busstrafik är inte utan problem.

- Detta är en mycket, mycket viktig fråga, påpekade Birgitta Dahl.

Jessika Eriksson och Hanna Wallerman i 9E fick s om skolans minireportrar ställa de politiska frågorna till Birgitta Dahl.

- Vi har ju så många förbud om allt möjligt, varför kan vi då inte få lite fler förbud mot miljöförstöring, undrade de.

- Undan för undan blir förbuden flera. Men främst måste alla enskilda personer ta sitt ansvar, sa Birgitta Dahl. Fråga i affärerna efter miljövänliga produkter och sluta köpa exempelvis läsk på burk.

Monica Antonsson     

BIRGITTA DAHLS HELIGA VREDE

– SVT PLAY

Möt Birgitta Dahl i ett porträtt av Henrik von Sydow.

Med sina skarpa åsikter, korta kjolar och som första ammande kvinna i Sveriges riksdag retade hon gallfeber på den gamla tidens män. Under sina 33 år i riksdagen var Birgitta Dahl med och drev igenom flera av de jämställdhetsreformer som vi idag tar för givna: daghem åt alla, allmän föräldraförsäkring, förbud mot barnaga och förbud mot våldtäkt inom äktenskapet

Dokumentären utgick tyvärr 11/8 2023. Hoppas den kommer tillbaka!

Hör ett reportage om dokumentären i SR 2021. Du hittar den här

Aftonbladet: Helig vrede drev fram jämställdhetspolitiken

Uppsala Nya Tidning: Jag vill stanna längre i berättelsen om Birgitta Dahl 

Expressen: Jag har betalat ett högt pris

Karin är ett av de största fansen

Allas Veckotidningen

Nr 26, 2008

Karin är ett av de största fansen i 

Allsång på Skansen

- Det är tur att Anders Lundin har sin fru med sig.

Karin Andersson – Allsång på Skansen

Byline:

Av Monica Antonsson

Foto: Per Arvidsson

- Det fina med Allsång på Skansen är gemenskapen och glädjen att få sjunga tillsammans.

Så säger Karin Andersson, 42, som varje tisdag under säsongen trängs i publikhavet framför Solidenscenen. 

Ibland fångas hon in av kamerorna och syns i tv. Kännetecknet är en gul keps.

– Allsången är en viktig del av mitt liv, säger Karin. Vi kan inte ens åka på semester, förrän jag har kollat vilka artister som ska vara med. 

Allt vi gör planeras efter programmet. Att titta på tv är inte samma sak. Om vi är ute med husvagnen, åker vi oftast hem, så att jag ska kunna åka in till Skansen.

Karin bor i Vallentuna några mil norr om Stockholm. Hon sjöng i kyrkans barnkör, när hon växte upp och skulle gärna sjunga i kör igen, om hon fick. 

- Fast det räcker med Allsång på Skansen, konstaterar hon.

Till vardags arbetar Karin med bistånd till tredje världen. Hon sorterar och packar begagnade kläder som sänds iväg till bland annat Afrika med Erikshjälpen. Dessbättre kan hon pussla med arbetstiderna så, att hon kan jobba halvtid de tisdagar under allsångssäsongen, när hon är i tjänst. Picknickkorgen har hon packat med såväl lunch som mellanmål och vattenflaska redan på morgonen. Efter jobbet är det därför bara att ta tåget in till stan.

– Om vädret är opålitligt, tar jag regnkläder, gummistövlar och ett klädbyte med mig. Det kan ju hända att jag blir blöt. Och så har jag en kudde att sitta på. Jag tänker på allt och får bära det själv.

Det började med Bosse Larsson, allsångsledaren som en gång efterträdde Egon Kjerrman och ledde programmet i hela 20 år. Från och med 1979 sändes det i tv och Karin satt som klistrad framför apparaten och såg vartenda program. När Lasse Berghagen tog över, åkte hon för första gången in till Skansen. Äntligen skulle hon med egna ögon få se hur programmen kom till.

– Det var ingen som ville åka med, så jag åkte ensam. På den tiden var det inte så mycket folk, så jag fick till och med en sittplats.

Det var den 12 juli 1994 och gäster var dansbandssångerskan Ann-Cathrine Wiklander och Robert Wells.  

– Det var en fantastisk upplevelse, säger Karin. Vilken fantastisk gemenskap. Det kändes genom märg och ben. Där satt vi allihop och sjöng tillsammans, fast vi inte kände varandra.

Veckan därpå gästades Skansen av Stefan & Krister och Svt noterade 660 000 tittare. En vecka senare stod Roger Pontare och Kalle Moraeus på scenen, varpå tittarsiffrorna steg till 730 000 tittare. Gästartisterna blev fler och allt namnkunnigare. 

I slutet av säsongen noterades fler än 1 miljon tv-tittare - en siffra som Lasse Berghagen så småningom fördubblade. Allsång på Skansen blev kult.

Karin satt hela första året för sig själv och sjöng framför scenen. Kompisar som av och till åkte med var mest ett störande moment, tyckte hon. De hade inte samma känsla för Allsången som hon. Det blev för mycket att ta hänsyn till.

Karin samlade autografer de första åren. Det är gott om kändisar på Allsången. De flesta har skrivit sina hälsningar i hennes allsångshäften. Många är svåra att tyda men Lasse Berghagen, Björn Skifs och Lars-Åke "Babsan" Wilhelmsson finns bland dem som har skrivit in sig kring sångtexterna.

– Här har Lasse Åberg skrivit sitt namn, säger Karin och visar en uppslagen bok. Den autografen fick jag tack vare ljudteknikern. Jag hade lärt känna honom, så han tog mitt allsångshäfte med sig ut i logen.

En dag i kön till toaletten 1995 fick Karin kontakt med annan stamgäst. De började prata och veckan därpå höll han en plats åt henne. Efter det lärde hon känna allt fler och i dag är hon med i Bettans gäng. Hon vet inte riktigt vad Bettan heter, men hon står inskriven under S i hennes telefonbok. S som i Skansen.

– Bettan är och fungerar som spindel i nätet. Hon har en lista på folk som brukar komma och tar varje vecka emot anmälningar från dem som vill att hon ska hålla en plats åt dem. Jag brukar ringa, när mitt tåg kommer in på Östra station. Då vet hon säkert, att jag är på väg.

Karin berättar att Bettan är pensionär och att hon som så många andra hänger på låset på Skansen, när grindarna öppnas om tisdagsmorgnarna. Sedan deltar hon i gatloppet upp till Solliden för att få de bästa platserna.

– Bettan brukar ta fyra bänkrader, om hon kan. Det gäller att komma så nära viparna som möjligt. Sedan hjälps vi åt att passa bänkarna under dagen. Vi har så roligt tillsammans. Och så turas vi om att gå på toa. Men ungdomarna tar de bästa platserna. De springer helt enkelt snabbast.

Viparna är inbjudna vip-gäster som sitter längs gången, där artisterna sedan går och sjunger. De är kändisar, anhöriga och bekanta till artisterna. Deras ansikten i tv ger dignitet åt programmet.   

Väl uppe på Solliden äter Karin sin medhavda lunch i glada vänners lag. 

Sex timmar senare är det dags för middag. Då väljer hon samiska specialiteter som klämma med stekt renkött, potatismos och hjortronsylt som säljs i ett stånd strax intill.

– Det är så gott, säger Karin. Det är så gott, att jag ibland köper två.

Repetitionen före sändning är roligast för dem som finns på plats. Då får nämligen även publiken instruktioner.

– Ibland ska vi gunga i takt med musiken och ibland ska vi krama varandra. Men framför allt övar vi alla sånger som ska sjungas med artisterna. Somliga låtar får vi sjunga flera gånger om, innan de sitter som de ska.

Allt får de emellertid inte veta. Om exempelvis Robert Gustafsson är hemlig gäst, markerar studiomännen hans framträdande på egen hand.

– Då blir vi i publiken lika överraskade som tv-tittarna, säger Karin som när tv-sändningen är över stannar kvar för att se artisternas extrauppträdanden. Minst en halvtimma extra brukar de bjuda på.

– Det är toppen att få se alla dessa artister livs levande. När kamerorna stängts brukar de skoja och vara mer lättsamma. Då är det ju inte samma allvar. 

Bland Karins favoriter finns artister som Svante Thuresson, Lill-Babs, Lena Philipsson och Maria Möller. Den stora drömmen var emellertid att få höra Peter Lundblad sjunga "Tag mig till havet", en dröm som gick i uppfyllelse den 10 augusti 2004 när Peter avslutade säsongen med just den sången.

– Det hände faktiskt, säger Karin. Och jag fick uppleva det på första parkett. 

 Av allsångsledarna tycker Karin bäst om Lasse Berghagen. Han var mer folklig än Anders Lundin och brydde sig lite mer om de äldre. Det var mer hjärta, värme och glädje under hans tid.

– Men Anders är också duktig. Han kanske inte sjunger så bra, men han bjuder på sig själv och det är det viktigaste. Folk gnäller väldigt mycket i onödan, tycker jag.

Med Anders Lundin vid rodret har Allsången fyllts av mer pop än allsång. Det har i sin tur lockat allt fler ungdomar till Skansen. Publiken blir allt större och tv-tittarna allt flera. Den 26 juni förra sommaren registrerades hela 2 265 000 tv-tittare. Framgången har emellertid sitt pris.

– Pensionärerna skuffas ofta längst bak numera, säger Karin som tar illa vid sig av det. Ungdomarna tar för sig och viparna blir allt fler platser i anspråk. Ibland har järngängen inte känt sig riktigt välkomna.

– Arrangörerna borde stötta pensionärerna, säger Karin. Lite mer allsång skulle heller inte skada. Men det är bra att Anders har sin fru Kerstin med på scenen. Det är nog ett sätt att klara familjelivet. Annars hade hon kanske tyckt, att han jobbar och är hemifrån för mycket.  

När ljusen släcks på Sollidenscenen om tisdagskvällarna, tar Karin tåget hem till Vallentuna igen. Där vid stationen möter sambon Roger Larsson, 54. Han har varit med på Skansen en gång och tycker att det räcker. Han är fullt nöjd med att spela in programmet i hemmets lugna vrå.

– Jag knäpper på videon det första jag gör, när jag kommer hem. Det är sanningens minut. Då vill jag se, om jag är med på bild eller ej. Det brukar lyckas varannan gång ungefär. Då är dagen fulländad. 

Monica Antonsson 

Allas Veckotidning nr 26, 2008