Nu är vi alla som en ny stor familj

Hemmets Veckotidning

Nr 7, 2000

Mänskligt

Så kan du få en lycklig skilsmässa

Nu är vi alla som en ny stor familj

- men det har kostat många stormiga gräl att nå hit

Finns det egentligen några lyckliga skilsmässor? 

Är det över huvud taget möjligt att bli bästa kompis med sin före detta man och fortsätta hjälpas åt med ungarna och vardagsbestyren?

Katarina Bengtsberg, 37, och Tommy Almström, 39, i Vallentuna är ett levande bevis på att det faktiskt går.

- Man får kanske svälja sin stolthet till en början, säger Katarina. Annars handlar det mest om sunt förnuft.

Katarina träffade sin förra man Lasse Bengtsberg när hon var 14 år. Hon var en besvärlig tonåring och han var fritidsledare på ungdomsgården. När hon var 16 år gammal stack hon hemifrån med sin kudde, sin tandborste och en kasse kläder.

- Gå du, sa mamma. Hon var säker på att jag snart skulle komma hem igen. Men Lasse, som var fyra år äldre, tyckte synd om mig och lät mig flytta in. Första tiden höll han på med sitt och jag med mitt. Sedan började omgivningen började betrakta oss som ett par – vi blev bjudna på samma fester och så – och plötsligt var vi det också. 

Sonen Richard, 18, kom till världen när hon var 19. Fem månader senare gifte de sig. Året därpå föddes Gabriella, 16. Efter fyra år som hemmafru tog hon ut skilsmässa. Med sämsta möjliga förutsättningar – usla grundskolebetyg och några tonårsår på fabrik som enda yrkeserfarenhet – skulle hon, 23 år gammal, stå på egna ben. Ambitionen var det emellertid inget fel på. Arbetsförmedlingen såg till att hon fick en kontorsutbildning och innan kursen var slut, hade hon fått jobb. Ett år senare var hon skadereglerare vid ett försäkringsbolag och det är hon än i dag.

Jag grät floder av 

saknad varje julafton

- Det var förstås ledsamt med skilsmässan, men Lasse och jag har alltid kunnat prata med varandra. Det blev värre när han träffade Monica och hon ville ta del av våra barn, följa med på föräldramöten och så. I början tog jag väldigt illa upp, men i dag är vi bästa vänner. Vi har till och med samma smak. Det har till och med hänt, att vi har kommit till skolavslutningen i exakt i likadana klänningar.

Livet som ensamstående tvåbarnsmamma blev inte särskilt spännande för Katarina, trots att hon börjat spela revy och blev lokal stjärna. Hon och Lasse delade sin påskmiddag och firade första julen tillsammans men med nya partners följde så småningom en annan sorts umgänge med barnen. De vande sig vid att varje vecka flytta mellan mamma och pappa. För Katarina var det en fördel att varannan vecka kunna rå sig själv. I gengäld kände hon sig ofta väldigt ensam och saknade barnen.

- Jag grät floder, när det var julafton och barnen var hos Lasse, säger Katarina. Ändå brukade vi dela på just den dagen, så att barnen var hos mig på dagen, om de var hos Lasse på kvällen. Som tur var, hade jag flera väninnor i samma situation, så vi kunde genomlida julhelgen tillsammans.

Richard och Gabriella var lyckligt ovetande om hur Katarina mådde. Än i dag har de egentligen ingen aning om, hur det känns att vara skilsmässobarn. De har helt enkelt aldrig varit något annat.

- Så klart att vi försöker spela ut föräldrarna mot varandra då och då, säger Gabriella. Ibland lyckas man, ibland inte. Problemet är att pappa och mamma konspirerar med varandra och fattar gemensamma beslut.

Katarina började drömma om, vad hon kallar, ett Svenssonliv med man, barn och villa. Och visst träffade hon män men ingen passade riktigt bra in i bilden. Inte förrän Tommy klev in i hennes liv.

Tommy Almström, som är socionom på en av Invandrarverkets anläggningar, flyttade till Kårsta från Uddevalla som 20-åring. Ett år senare mötte han Monica Håkansson och blev kvar.

- Hon flyttade hem till mig 1983 och två år senare föddes Josefin, säger han. Ett halvår senare, på valborgsmässoafton 1986, drabbades vi av en fruktansvärd tragedi. Min svåger Thomas, som bara var 19 år gammal, misshandlades till döds på en fest. Vittnena teg och ingen blev fälld för dråpet. Det orsakade ett väldigt trauma i familjen. Gång på gång försökte vi prata oss igenom det hela men lyckades inte. Vår relation blev aldrig mer vad den varit.

Monica och Tommy tänkte att ett nytt barn kanske kunde svetsa dem samman. 

Lille Jonathan, 6, kom till världen och strax därpå firade de såväl dop som bröllop i ett sista försök att rädda familjen. Två år senare var skilsmässan ett faktum.

- Jag hörde aldrig något bråk mellan mamma och pappa men förstod ändå, säger Josefin, 15. Efter skilsmässan var Tommy ur balans. Han hyrde ett hus i skogen för att få vara i fred. Det hände också  att han ”festade om” för att döva det som gjorde ont.

- Jag stod helt enkelt inte ut, säger han. Ändå förmådde jag inte göra något åt min situation. Det var först när jag förstod, att Josefin var orolig för mig, som jag lyckades ta mig samman.

Tommy drömde om en riktigt nära relation – en kvinna att älska, barn och ett gemensamt hem.

- Jag träffade Katarina på krogen den 8 februari 1997, säger Tommy. Jag kände igen henne direkt och tyckte att hon var spännande. Hon höll ju på med revy. Jag visste direkt att hon var min drömtjej - kreativ, direkt och spontan. Hos henne sitter ingenting fast. För Katarina finns bara möjligheter.

Gabriella ropade åt

mamma att fråga om chans

Katarina, som kom direkt från en föreställning med Vallentuna-Revyn den kvällen, blev genast intresserad. De hade träffats i vimlet förut och hon såg honom som sin drömprins. En vecka senare tog han sina barn på revy. ”Ska du inte lägga in en stöt på Kattis”, undrade Josefin, när de åkte hem.

- Jag ville inte att pappa skulle vara ensam, säger hon. Och då kunde Kattis, som var så spännande, vara ett bra alternativ. När mamma träffade Anders vägrade jag att ens träffa honom. Men han är en av de snällaste personer jag vet. Vi bor på en bondgård med djur och allt.

När Tommy ringde Katarina dagen efter, lystrade Gabriella med särskilt stora ögon.

- Jag hörde direkt att det var något alldeles speciellt. ”Ska du inte fråga chans på honom”, ropade jag. Då gjorde hon det – och fick ja! Gud, vilka omogna föräldrar!

- Några veckor senare sa pappa, att vi skulle åka och träffa Kattis och hennes barn, säger Josefin. Det var jättenervöst. Jag hade knappt varit i Vallentuna förut och kände mig som värsta tönten.

Katarina och Tommy tog sina barn till en neutral miljö på restaurang. Josefin och Gabriella vågade knappt titta på varandra och lille Jonathan vägrade sitta stilla. Till slut kröp både han, Richard och Tommy under bordet.

- Kyparen frågade vad de höll på med, berättar Katarina. Det lättade upp stämningen en del. Men när vi kysstes i smyg, Tommy och jag, tyckte Josefin att det gick för långt.

- Jag fick kramp i magen, men vågade ingenting säga. När jag såg att Gabriella och Richard inte reagerade, hängde jag med av bara farten. Första gången vi sov över hos dem, satt Gabriella och jag uppe och pratade hela natten. Vi sov inte en blund.

- Jag tyckte det kändes skönt att mamma hade hittat någon till slut, säger Gabriella. Herr Svensson hade knackat på och det var bara radhuset som fattades. Men det var nackdelar med honom också. Plötsligt fick man inte gå ut och äta pizza så ofta längre. Och jag tyckte det var fånigt, att han fick se på ishockey, när det var Tre Kronor. Dessutom höll mamma på och smörade in sig hos Josefin! Jag grät hemma hos pappa över det. Å andra sidan kunde man alltid utnyttja Tommy, när man ville spela spel. Han var ju tvungen att smöra för oss.

Att vara 

skilsmässobarn är

naturligt för oss

Josefin och Gabriella blev snabbt bästisar och Richard fick rätta sig i ledet. Josefin är fortfarande imponerad av revyn medan Gabriella, som har vuxit upp bak kulisserna, ingenting förstår.

- Vallentuna är bara en liten håla med en amatörrevy, säger hon. Vi ungar tar över allt mer. Det känns nästan som om revyn går i arv. 

Katarina och Tommy flyttade ihop efter bara några månader. De skaffade hunden Chilli, en minibuss med plats för åtta personer och en villa med rum för var och en. För att dryga ut hushållskassan startade de eget och började importera barnmöbler från Asien via internet. Som kronan på verket kom kärleksbarnet Love till världen för drygt ett år sedan nu. Men det var att ta i, tyckte Josefin.

- Det blev alldeles för många förändringar på kort tid, säger hon. Fast han är ju väldigt söt…

Tommy var möjligen också lite tveksam. Han var bränd och ville ha garantier för att kärleken skulle hålla livet ut. Katarina tvekade däremot inte. Speciellt inte som hon en gång blev spådd av Heiki Vesa, att hon skulle få tre barn.

- Han sa att du skulle bo i ett brunt hus också, påpekar Gabriella. Får du syn på ett sådant, så köper du väl det!

Katarina och Josefin rök

ihop så att gnistorna yrde

Det var naturligtvis inte helt konfliktfritt att bilda storfamilj. Värst var problemen mellan Katarina och Josefin som rök ihop om än det ena än det andra.

- Det slutade med ett praktgräl, säger Katarina. Vi kom fram till att man inte behöver älska varandra. Det räcker med att vara kompisar och det har vi förblivit. Men det tog ett tag.

Även Tommy har haft sina duster med Katarinas barn. Men när Josefin smäller i dörrar, är de mer sofistikerade och håller sig undan. Med tiden har allihop fått en väldig respekt för varandra. 

- Det är naturligtvis inte så lätt för barnen att bli hopfösta i en konstellation de inte själva har valt, säger Katarina. Man får respektera varandra som man är och försöka göra det bästa möjliga av situationen.

I och med Loves ankomst till världen har Katarina måst hålla sig utanför revyscenen. I stället har Tommy, som staterat i åtskilliga TV-serier, debuterat som revyartist.

- Jag blev jättestolt, när de skrev om honom i tidningarna, säger Josefin som numera, tillsammans med Gabriella och Richard, jobbar bakom scenen.

Barnen kommer och går enligt ett komplicerat schema hemma hos Katarina och Tommy. Ibland har de alla fem ungarna i huset och ibland bara Love. Barnen har dubbla uppsättningar av det mesta – en hos mamma och en hos pappa - och bär själva sina trunkar emellan.

Lasse är numera gift med Monica och har barnen Robin, 10, och Josefin, 6.

- Jag tyckte det var jättespännande att prata med Robin, när han låg i Monicas mage, säger Gabriella. Robin och Josefin är verkligen mina riktiga syskon. Jag tyckte lite synd om mamma, när pappa fick en ny familj. Men mamma ställde upp som barnvakt och köpte presenter även till dem, när hon varit utomlands, så det gick snart över. Vi har aldrig behövt välja mellan mamma och pappa. Därför har vi heller aldrig mått dåligt av deras skilsmässa.

Katarina, Lasse och Monica är de bästa vänner. Det är även Tommy, Monica och Anders. Far- och morföräldrar har bara att hänga med. 

- Vi hjälps åt med det mesta, säger Katarina. Barnen ärver kläder av varandra och om den ena familjen behöver skjuts – till exempel från Arlanda efter en utlandsresa - så ställer den andra upp. Det handlar, som sagt, bara om sunt förnuft.    

Monica Antonsson