Det var sista gången jag var tomte

Allas Veckotidning 

Nr 49, 2011

Gustaf Hammarsten vägrar spela teater på julafton

- Det var sista gången jag var tomte!

Byline: Monica Antonsson

Foto: Per Arvidsson

Brödtext:

När det lackar mot jul samlar skådespelarparet Gustaf Hammarsten, 44, och Jessica Liedberg, 42, sina nära och kära omkring sig. 

Barnen Edit, Ella och Märta som är nio, sju och två år gamla älskar att klä granen som på julaftons morgon står där och lyser så vackert. Sista stöket pågår i våningen på Kungsholmen i Stockholm och ljuvliga dofter sprider sig från rum till rum. 

Julstämning råder i varje hörn när gästerna börjar anlända. Det är morföräldrar, farföräldrar, mostrar och fastrar med respektive i en lång rad tills alla är samlade och kan sätta sig till bords.

– Vi börjar tidigt så vi hinner äta mycket, säger Gustaf som för egen del aldrig missar mamma Ullas inlagda sill. Den är ett absolut måste på julbordet.

– Jag vet inte hur hon gör den men hon brukar alltid ha med sig en burk. Ofta är det hon som står för skinkan också. 

Jobbar med pappa

I år kommer hela familjen att bänka sig framför TV:n för att se adventskalendern. Gustaf spelar trots allt supertjuven Kurre Karlsson i "Tjuvarnas jul" som på julafton får sin lyckliga upplösning i bästa Charles Dickensstil efter 23 spännande avsnitt.

– Det är en klassisk julsaga av Stefan Roos och Per Simonsson. Det mesta utspelar sig i Gamla stan men vi har spelat in rätt mycket på Skansen också. Vi var där främst om nätterna i sex veckor förra vintern när det var som kallast. Tjuvar är ju som bekant vakna om nätterna.

"Tjuvarnas jul" handlar om en flicka som kommer till Kurre Karlsson med ett brev. Av det framgår att han är hennes pappa.

– Det blir väldigt komplicerat för Kurre som är tjuv att få ett barn på halsen. Han måste ju ta hand om henne på något sätt. Hon ser honom med ett barns oskyldiga ögon vilket får honom att omvärdera sitt liv som i en riktigt genuin julsaga.

Men inte nog med att Gustaf spelar huvudrollen. Edit och Ella medverkar också som barnhemsbarn. 

– Jag tycker mig se anlagen, erkänner Gustaf. Men jag vill verkligen inte påverka dem i deras yrkesval. Jag är glad åt att de verkade ha roligt.

Kändes helt rätt

Gustaf har sina rötter i stockholmsförorten Vallentuna. Där åkte han skateboard med skolkamraten Eric Gadd och gjorde sig hörd på klassens roliga timme. Men han var inte direkt flickornas favorit, säger han.

– Det är man inte om man är rödhårig och fräknig, smal och tanig och heter Gustaf. Vill man vara populär ska man vara blond och blåögd och heta Micke.

Som barn hade han inte en tanke på att bli skådespelare. Han skulle gå i pappa Reidars fotspår och göra karriär i reklambranschen.

– Pappa är typograf och grafisk formgivare så det föll sig tämligen självklart att jag skulle hålla på med reklam. Efter skolan jobbade jag på en reklambyrå men precis när jag skulle söka till Bergs Reklamskola kom mamma med en annons om Kalle Flygares teaterskola. Det här kan kanske vara något för dig, sa hon. Hon kanske såg en skådespelarbegåvning hos mig, jag vet inte, men jag älskade verkligen att uppträda. Ändå var jag så blyg att jag blev röd i ansiktet så fort någon sa hej till mig.

Väl på Kalle Flygares teaterskola insåg Gustaf att han hade hittat rätt. Efter avslutad utbildning sökte han sig till Teaterhögskolan men sprack två år i rad i sista intagningsprovet.

- Då sökte jag studielån, åkte till New York och pluggade teater vid Lee Strasberg Theatre Institute.

Gustaf berättar om en strulig tid. Han blev utslängd från hyresrummet och studielånet uteblev. Pank och bostadslös stod han mitt på Manhattan med sin madrass, det enda han hade kostat på sig att köpa.

– Som tur var bodde min syster Anna i New York då. Hon jobbade på ett av de största modehusen och hade en liten lägenhet där även jag kunde flytta in. Dagen därpå ringde min kompis och sa att även han hade blivit utslängd så vi fick tränga ihop oss alla tre. Det ordnade sig till sist och pappa ställde upp med pengar. Så här efteråt måste jag säga att åren i New York var ett väldigt lärorikt äventyr. Väl hemma igen sökte jag scenskolan på nytt men sprack i tredje provet. Jag hade alltså bara blivit sämre! Som tur var fick jag jobb som figurant i "Peter Pan" på Dramaten. Det var mitt första riktiga skådespelarjobb.

Fjärde gången gick det vägen. Gustaf kom in på scenskolan och fick ägna sig helt och fullt åt teater i tre och ett halvt år med Keve Hjelm som professor och mentor.

– Problemet var att få jobb efter avslutad utbildning. Tanken var att vi med en slutproduktion skulle bli upptäckta och få in en fot någonstans.

Gustafs årskull om sex elever skulle sätta upp "En midsommarnattsdröm" i regi av Peter Oskarsson som emellertid krävde att få samarbeta med den kinesiske regissören Maké som till vardags var konstnärlig ledare vid Pekingoperan i Shanghai.

– Vi elever ville göra smutsig diskbänksrealism och visa framfötterna som karaktärsskådespelare. I stället fick vi gå runt med masker och prata med ljusa röster. Själv skulle jag i rollen som vävare Botten skrika som en åsna, vara iförd träskor och långa öron på huvudet! Men det blev hur bra som helst.

Fick barn tidigt

Föreställningen sattes upp på Orionteatern 1995 och blev en succé. Självaste Jarl Kulle kom och tittade på elevproduktionen.

– Det var stort! Jag såg honom skratta och applådera efter första akten.

Vid samma tid blev Peter Oskarsson chef för Folkteatern i Gävle. Han tog med sig de sex eleverna dit vilket innebar att hela årskullen fick jobb.

- Han har lärt mig oerhört mycket om teater, säger Gustaf som blev kvar i Gävle i flera år innan han återvände till Stockholm och stadsteatern här.

– Det var då jag träffade Jessica, säger han. Och på den vägen är det. Vi fick barn ganska tidigt. Det var väldigt omvälvande. I vårt yrke är vi ju vana vid att fokusera på oss själva, våra tankar och känslor. Plötsligt fick man bli realist och ställa sig i bakgrunden för en annan varelse för att hon faktiskt var viktigare.  

Gustaf har ännu en realistisk sida, visar det sig. Som smygsnickare. Han renoverar och sätter bo för jämnan.

– Jag har just flyttat vårt kök från ett rum till ett annat och i princip gjort det mesta själv. Det blev väldigt bra faktiskt. Med tre barn måste man ibland disponera om.

Hollywood lockar

Gustaf berättar om livet som frilansande skådespelare med allt vad det innebär av ovisshet och dålig ekonomisk trygghet.

– Det passar mig rätt bra trots att man alltid är lite orolig. Det mesta löser sig på ett eller annat sätt.

Det är ingen tvekan om att karriären hittills har gått som på räls. Gustaf blev tidigt folkkär i tv-serier som "Cleo" och "Parlamentet" för att inte tala om "Våra vänners liv" som fick tv-priset Kristallen 2011 för årets bästa tv-drama. Han har gjort en rad filmroller och hyllats för sina insatser i Lukas Moodyssons "Tillsammans" och Lisa Olins "Tillfällig fru sökes" som gav honom Torino Cinema delle donnes festivalpris för bästa skådespelare. Som den tyske assistenten Lutz i Boratstjärnan Sacha Baron Cohens film om den österrikiske modereportern Brüno tog han dessutom Hollywood med storm. Gustaf förväntades därmed bli näste svensk att slå igenom internationellt.

– Jag borde naturligtvis ha varit på plats efter att filmen haft premiär, säger han. Men det sammanföll med Märtas födelse så det var lite svårt att åka dit då.

Hollywood kom emellertid till Sverige och Gustaf fick en liten roll i "The girl with the dragon tattoo" som är den amerikanska versionen av Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor".

– Man kan säga att Hollywood lockar lite men än finns inga tydliga planer, säger Gustaf som nu när julen står för dörren också är aktuell i nästa Hamiltonfilm. Någon jultomte på julafton tänker han emellertid inte vara.

Aldrig mer tomte

– När barnen var små kom vi plötsligt på att vi skulle ha en tomte. Jag gick ut och köpte en tomtedräkt i sista sekunden och hade en idé om att jag skulle komma gåendes genom parken med min lykta så att barnen skulle kunna se mig på långt håll. Det var bara det att jag råkade stöta ihop med en kollega. Hon såg att det var jag, så jag fick ta av mig skägget för att vi skulle kunna prata en stund. Jag var sannolikt lite halvpackad också vilket väl inte gjorde saken bättre. Jag förklarade att jag skulle överraska mina barn men hon såg undrande ut och verkade bekymrad för min skull. Hon undrade antagligen hur jag hade det med jobb och om jag var tvungen att extraknäcka som tomte. Så det är färdigtomtat hemma hos oss. Det var en kort karriär. Min äldsta dotter skulle dessutom säga ifrån direkt. Lägg av pappa, skulle hon säga. Du är pinsam! Och det är bara bra. Man vill ju vara ledig också och inte spela teater jämt.

Monica Antonsson

Allas Veckotidning nr 49, 2011