Karin Ytterberg

Karin Alfrida

Födelseboken: Allmänna barnbördshusets kyrkoarkiv (A, AB) CI:31 (1925) Bild 2520

Karin Alfrida föddes på Allmänna BB i Engelbrekts församling den 10 augusti 1925.
Fader okänd.

Modern var Hanna Karolina Johansson född 21/5 1897 (i Lindesberg) som bodde i Torphyttan 1  

Under "Särskilda anteckningar" står: Linde bergsförsamling Örebro län. 

Kanske var hon hemmahörande där och bara tillfälligt bosatt i Stockholm för att föda. Hon finns inte i Rotemannen vilket skulle kunna tyda på det. 

Några församlingsböcker finns ej för Engelbrekts församling hos AD men i födelseboken hänvisas till sid 882.  

Det visar sig att Torphyttan ligger i Lindesberg, Örebro län. Där bor Hanna Karolina Johansson ensam med sin lilla dotter Karin Alfrida. Hanna Karolina är hushållerska i en och under "Särskilda anteckningar" skriver prästen: 

Församlingsboken: Lindesberg (T) AIIaa:16 (1921-1930) Bild 1920 / sid 882

Jordbruksarbetaren Valfrid Leander Fridman har erkänt sig som fader till Hanna Karolina Johanssons barn Karin Alfrida. 

Karin Alfrida

född 10/8 1925 på Allmänna BB, Engelbrekts församling i Stockholm. 

Modern Hanna Karolina Johansson var hemmahörande i Lindesberg. Hon hade dottern Karin hos sig något år men tvingades till slut lämna henne hos fosterföräldrar. Därför hamnade hon omkring 1928 hos Ture Ferdinand Pettersson (1892-1949) och hans hustru Anna Ingeborg Lindberg i samband med att de slog sig ner i Tunagården och tillsammans med Tures bror Helge etablerade Heidegården i Bällsta, Vallentuna.

Petterssons (Heidmarks) hade sonen Bertil född 1925 och två fosterbarn varav ett alltså var Karin Alfrida. 

Karin Alfrida Johansson gifte sig 1/11 1947 med Sven Oskar Ytterberg född 31/10 1917 (i Edebo) och flyttade till Bällsta 2:259 Nyhaga i Vallentuna. Dottern Gunnel föddes 1952.

Sven Oskar Ytterberg gick ur tiden 21/9 1988 i Vallentuna och lämnade Karin kvar. 

 

Fantastiska Karin Ytterberg var och är en väl känd person som man kunde stöta på i svampskogen och lite överallt. 

1940 Karin är fosterbarn Ture Ferdinand Pettersson (1892-1949) och hans hustru Anna Ingeborg i 

         Tunagården Lindberg (1894-1992) i Tunagården vid Heidegården i Bällsta.

1950 Karin är gift 1/11 1947 med Sven Oskar Ytterberg och bosatt i Bällsta 2:259 i Nyhaga.

1960 Karin och Sven Ytterberg har fått dottern Gunnel 1952 och bor i Bällsta 2:259 i Nyhaga, 

1970 Karin bor med man och dotter i Tillerbäcken vid Nyhaga i Vallentuna.

1980 Karin och maken bor i Tillerbäcken vid Nyhaga. Dottern har flyttat. 

1990 Karin bor ensam på adress Karlbergsvägen 82, dvs Tillerbäcken, vid Nyhaga. Hon är änka sedan 

         21/9 1988. Där bor hon kvar till sin död 2021. 

_________________________________________________________________________________

Karins rötter:

Hanna Karolina Johansson (Karins mor)

född 21/5 1897 i Lindesberg var dotter till snickaren Carl August Johansson född 3/6 1871 i Nora och hans hustru Hilma Lovisa Carlsson född 5/11 1870. De gifte sig 1/5 1897 - bara 20 dagar innan Hanna Karolina föddes så man kan ana en viss desperation. 

Hilma Lovisa dog emellertid 7/1 1899 - innan dottern skulle fylla två - varför hon kom att växa upp moderlös. Fadern gifte småningom om sig (31/12 1906) och bildade familj på nytt. 

Hanna Karolina bodde hemma tills hon var 20 år. Då blev hon hushållerska hos Anders Johan Andersson (född 1847) i Södra Hidingen, Torphyttan, inte så långt hemifrån alltså, sedan dennes hustru hade dött 1917. Hanna Karolina var fortfarande hushållerska där när hon blev med barn. 

Av någon anledning reste hon till Stockholm för att föda lilla Karin Alfrida 1925 och sedan hon 1928 tycks ha lämnat bort sin dotter tycks hon ha försörjt sig som hushållerska men framför allt städerska till sin död 9/4 1974. Hon var då skriven på Rörstrandsgatan 25 Nb i Matteus församling, Stockholm.

Hanna Karolina Johansson (Karins mor)

Lindesberg (T) CI:21 (1895-1918) Bild 710 / sid 66 (Hanna Karolina föds i Torphyttan 1)

Lindesberg (T) AIIaa:4 (1902-1910) Bild 1930 / sid 1085 (hos fadern som är omgift)

Lindesberg (T) AIIaa:3 (1902-1910) Bild 1800 / sid 772 (som ovan)

Lindesberg (T) AIIaa:10 (1911-1920) Bild 1930 / sid 1088 (som ovan) 

Lindesberg (T) AIIaa:9 (1911-1920) Bild 1870 / sid 782 (Hanna K blir hushållerska i Södra Hidingen hos ägaren Anders Johan Andersson född 1847 sedan han blivit änkling 1917.

Lindesberg (T) AIIaa:16 (1921-1930) Bild 1920 / sid 882 

          (hushållerska med dotter i Lindesberg. Barnafadern nämnd)

Lindesberg (T) AIIaa:19 (1921-1930) Bild 3380 / sid 1983 (fd hushållerska med dotter uä. 

          Barnafadern nämnd. Flytt utan sotter till S:ta Clara 30/11 1928)

Danderyd (AB) AIIa:16 (1928-1935) Bild 350 / sid 527 

          (flytt från Solna till Danderyd 28/11 1929 och vidare till Högalid 10/10 1930)

1940 Hanna Carolina Johansson, ogift, städerska, bor i Borgarhemmet, kvarteret Yxlan 1:2, Högalids 

         församling, Stockholm

1950 Som ovan. Borgarhemmet, Högalidsgatan 28.

1960 Ogift städerska bosatt på Rörstrandsgatan 25 i Stockholm. 

Valfrid Leander Fridman (Karins far)

född 27/12 1897 i Näsby (Örebro län) var son till statdrängen Johan Axel Fridman född 10/9 1865 i Fellingsbro och hans hustru (9/11 1895) Ida Maria Pettersson född 19/4 1871 i Linde (trol Lindesberg). Familen bodde i Hyddan under Sörbyholm No 5 (2 mtl Säteri) i Fellingsbro. Valfrid Leander var deras äldsta barn men det skulle komma många flera.  

Det visar sig att Johan Alexander egentligen hette Björkman och hade varit Soldat nr 98 (avsked i sept 1902). Han hade då inte bara lämnat soldatsysslan utan även återtagit sin fars namn vid dennes avsked (troligen som soldat i Näsby) nämligen namnet Fridman.Det rör sig alltså om indelta soldater i minst två generationer. Familjen flyttar till Fellingsbro 25/10 1905. 

Valfrid Leander försörjer sig som dräng och jorbruksarbetare. Den 22/5 1920 erkänner han sig i Lindesberg som fader till Ester Maria Gerlströms (född 27/6 1897 i Fellingsbro) i Norlund No 3, Fellingsbro, barn Sven Valfrid född 8/2 1920 i Fellingsbro. Han flyttar 11/11 1927 till Guldsmedshyttan och sedan vidare till nästa arbete.

Valfrid Leander Fridman gifter sig 9/3 1935 med Anna Ethel Laura Hellberg född 30/11 1899 i Fellingsbro där de får sönerna Kjell Valfrid (1937) och Sune Leander (1941). I och med äktenskapet slår sig Valfrid Leander till ro i Bäck i Högsäter, Fellingsbro där han sedan dör 20/3 1968. 

Valfrid Leander hade följaktligen minst fyra barn nämligen: 

1. Sven Valfrid Jerlström född 8/2 1920 i Fellingsbro - död 29/9 2000 i Arboga
2. Karin Alfrida Johansson född 10/8 1925 i Engelbrekts församling, Stockholm
3. Kjell Valfrid född 1937  
4. Sune Leander född 1941   

Valfrid Leander Fridman (Karins far) (i oordning);

Näsby (T) AII:1 (1900-1905) Bild 460 / sid 36 (fam i Boberg, Stenbacken u Prästgården, namnbyte)

Fellingsbro (T) AIIa:5 (1898-1907) Bild 5080 / sid 494 (familjen i Sörbyholms säteri)

Fellingsbro (T) AIIa:1 (1898-1907) Bild 4200 / sid 406 (som ovan)

Fellingsbro (T) AIIa:6b (1908-1917) Bild 1390 / sid 427 (som ovan)

Ödeby (T) AIIa:2 (1901-1912) Bild 800 / sid 68 (hos föräldrarna i Ringaby)

Fellingsbro (T) AIIa:6b (1908-1917) Bild 1380 / sid 426 (dräng i Fänninge)

Fellingsbro (T) AIIa:10b (1908-1917) Bild 390 / sid 284 (dräng i Känäs nr 1)

Ödeby (T) AIIa:3 (1913-1927) Bild 790 / sid 67 (hos föräldrarna i Ringaby, Ödeby)

Fellingsbro (T) AIIa:13 (1917-1928) Bild 3910 / sid 910 (jordbruksarbetare i Lund)

Fellingsbro (T) AIIa:14 (1917-1928) Bild 1920 / sid 1186 (oä sonen född 1920 och hans mor)

Fellingsbro (T) AIIa:17 (1917-1928) Bild 2880 / sid 2182 (jordbruksarbetare i Finnåker)

Lindesberg (T) AIIaa:17 (1921-1930) Bild 1960 / sid 1186 (dräng, erkänner faderskap till son)

Guldsmedshyttan (T) AIIa:10 (1921-1930) Bild 1990 / sid 793 (Jordbruksarbetare)

Fellingsbro norra (T) AII:2 (1921-1933) Bild 2540 / sid 643 (hos föräldrarna i Finnåker. Frikallad. 

          Till Fellingsbro 1/12 1925)

Lindesberg (T) AIIaa:24 (1931-1940) Bild 1950 / sid 1186 (jordbruksarbetare i Fornbohyttan)

Fellingsbro (T) AIIa:21 (1928-1938) Bild 1270 / sid 110 (gjuteriarb. Gift 9/3 1935 och får son 1937)

1940 bor med fru och son i Bäck 2, Fellingsbro

1950 Som ova. Son nr 2 föds.

1960 Valfrid Leander är snickeriarbetare. Familjen bor i Bäck 2:21 i Högsäter, Fellingsbro. 

Kalle Blom, dragon i Lindö...

Dragon nr 34 Carl Helmer Blom 

Carl Helmer var född Carlsson 1856, antogs som indelt soldat 1880 och dog 98 år gammal 1954
Dragon Blom tillhörde Livregementets dragoner, 

Lindö rote. Lif-sqvadron kompaniet i Vallentuna socken.
Den lilla torpstugan var registrerad som LD-01-0034 i Lindö

Den här bilden finns i Vallentuna bildarkiv. Den tillhörande texten lyder:
"Dragontorpet i Vallentuna före 1930. "Blomens" kåk, han hälsade på straxt före sin 100-årsdag.
Blom föddes antagligen på Dragontorpet och bodde där i ca 50 år."
Oklart vem som höll i pennan för det är inte riktigt rätt. 
Foto 1925, fotograf okänd. Vallentuna bildarkiv. 

Det står överallt att Carl Helmer Carlsson var född i Brännkyrka församling, Stockholm. Men där får man leta efter födelsenotisen förgäves. Han var född i Lunda församling och ingenting annat. Felet uppstod när han som dräng lämnade Markim för Vallentuna men prästen av någon anledning skrev Stockholm i husförhörslängden. Väl i Vallentuna skrev näste präst att han kom från Brännkyrka och sedan var det klippt. Felet i folkbokföringen följde honom livet ut. 

Födelsenotisen: Lunda (AB) CI:4 (1812-1861) Bild 710
Familjen: Lunda (AB) AI:8 (1856-1861) Bild 910 / sid 85

Carl Helmer Carlsson var alltså född 24/4 1856 i Lunda församling, Stockholms län. Han var son till torparen Carl Gustaf mattsson och hans hustru Gretha Lotta Jönsdotter i Bergspränget, Lunda. Här antecknas också att modern kyrktogs den 8/6 samma år.

År 1876 återfinns Carl Helmer Carlsson i Markim där han står antecknad som dräng i Lundby Rusthåll No 2. Det står också att han har bevistat 1:a klasselns beväringsmöte 1877 och att han är något enfaldig. 

I nästa husförhörslängd för Markim står att han är dräng i Husby och har bevistat 2:dra klassens beväringsmöte 1878. 

Året därpå skriver prästen i Markim att Carl Helmer har flyttat till Stockholm den 23/10 1879. Det blev emellertid inte långvarigt. Dagen därpå, den 24/10 1879, flyttar han nämligen till Vallentuna där han blir dräng i Nähle. Där möter han sin tillkommande i pigan Mathilda Andersdotter. Året därpå, den 18/9, 25/9 och 2/10 lyser det för dem i Vallentuna kyrka.

 

Carl Helmer Carlsson antogs som indelt soldat och tog över dragontorpet i Lindö efter en Albert Pehrsson Fröjd född 1854 som valde att flytta till Stockholm 24/10 1880. Han tilldelades soldatnamnet Blom och kunde året därpå fria till sin Mathilda. Bröllopet stod den 27/10 1881 sedan hennes far "afgifvit skriftligt samtycke". Mindre än ett år senare föddes deras första barn... 

Vallentuna (AB) EI:2 (1861-1883) Bild 300

Familjen:

Dragon No 34 i Lindö

Blom Carl Helmer född Carlsson den 24/4 1856 i Lunda församling, Stockholms län

Gift 27/10 1881 med:

Mathilda Andersdotter född 21/10 1857 i Yllestad.

Om Mathildas rötter kan du läsa mer här.

Barn:

1. Alma Mathilda född 8/8 1882 i Vallentuna - gift 10/10 1903, flytt till Katarina förs
2. Ernst Helmer född 9/7 1886 i Vallentuna - död 3/4 1887 där 8 mån 24 dag. Ingen orsak angiven. 
3. Hulda Josefina född 11/2 1888 i Vallentuna - telefonist
4. Edit Bernhardina född 22/4 1891 i Vallentuna - biträde i hemmet
5. Sten Helmer född 1/3 1904 i Solna - död av lunginflammation den 15/2 1915 i Solna

Livregementets dragoner

Officerare från Livregementets dragoner K2.

Livregementets dragoner (K 2) var ett kavalleriförband inom svenska armén som verkade i olika former åren 1815–1927. Förbandsledningen var förlagd i Stockholms garnison i Stockholm och var en del av Kungl Maj:ts Liv- och Hustrupper. Läs mer om regementet här. 

Familjen "vistades" först i Solna en tid, medan Carl Helmer ännu var dragon i Lindö. Till slut flyttade de till Sjöudden i Solna den 4/11 1899 strax innan dottern Hulda Josefina skulle fylla 12 år. Karl Helmer Blom står där skriven som trävaruhandlare och fd dragon. De tre döttrarna är med i flyttlasset och snart föds sonen Sten Helmer 1904. Enligt folkräkningen 1910 (Riksarkivet) är dottern Hulda Josefina telefonist och Edit Bernhardina biträde i hemmet. 

Carl Helmer Blom blev änkling 26/3 1939. Han bodde då kvar i Sjöudden, Ekelund, Solna. 

Han gick själv ur tiden 98 år gammal den 27/8 1954 och var då skriven på adress: Solna Ålderdomshem med adress Skytteholmsvägen 13 i Solna.

Markim (AB) AI:16 (1876-1880) Bild 190 / sid 14 (född i Lunda, dräng i Lundby Rusthåll. Ngt enf) 

Markim (AB) AI:16 (1876-1880) Bild 300 / sid 25 (född i Lunda, dräng i Husby)

Markim (AB) AI:16 (1876-1880) Bild 530 / sid 48 (f Lunda, dr i Bergby Rusthåll, fl t Sth 23/10 1879)

Vallentuna (AB) AI:21 (1878-1881) Bild 550 / sid 51 (K 24/10 1879 fr Markim, dräng o piga i Nähle)

Vallentuna (AB) EI:2 (1861-1883) Bild 300 (vigsel) 

Vallentuna (AB) AI:21 (1878-1881) Bild 850 / sid 81 (dragonbostället i Lindö)

Vallentuna (AB) AI:22a (1882-1891) Bild 1670 / sid 157 (dragonbostället i Lindö) 

Vallentuna (AB) FI:2 (1884-1894) Bild 120 (sonen Ernst Helmer död, ingen orsak angiven)

Vallentuna (AB) AI:23a (1892-1899) Bild 1280 / sid 114 (dragonbostället i Lindö, flytt till Solna)

Solna (AB) AIIa:1b (1898-1901) Bild 1240 / sid 370 (fd dragon, bosatt i Sjöudden)

Solna (AB) AIIa:7 (1901-1906) Bild 2000 / sid 941 (fd dragon bosatt i Sjöudden)

Solna (AB) AIIa:17 (1906-1914) Bild 2640 / sid 1253 (familjen i Sjöudden)

Solna (AB) AIIa:27a (1914-1926) Bild 2530 / sid 1246 (som ovan)

Centrala soldatregistret hittar du här. 

Lindö dragonboställe ca 1925. Okänd fotograf. Vallentuna Bildarkiv.

De tre överlevande barnen:

1. Alma Mathilda född 8/8 1882 i Vallentuna - gift 10/10 1903, flytt till Katarina förs
2. Hulda Josefina född 11/2 1888 i Vallentuna - telefonist
3. Edit Bernhardina född 22/4 1891 i Vallentuna - biträde i hemmet

Alma Mathilda Blom född 8/8 1882 i Vallentuna. Gift: Lindgren. Tre döttrar 1904, 1908 och 1910. Bor på olika adresser i Stockholm och i Solna. Alma Mathilda blev änka 10/11 1920 och gick själv ur tiden den 12/6 1952. Hon var då skriven på adress Ölandsgatan 49B i Stockholm. 

Edit Bernhardina Blom född 22/4 1891 i Vallentuna. Gift Pettersson 31/12 1923. 

Står felaktigt på sina håll i folkbokföringen som född i Vestertuna. Det är ett läs- och skrivfel. 

Hon är 1940, 1950 och 1960 gift och bor i Matteus församling, Stockholm, men tycks inte ha några barn. Edit Bernhardina blev änka 27/10 1966 och gick själv ur tiden 28/5 1978. Hon var då skriven på Trondheimsgatan 11 i Spånga. 

(Björn Blomqvist berättar 2021 att Edit och maken Gustav bodde i en röd liten stuga mellan Huldas hus och järnvägen medan de byggde sin sommarstuga på kullen vid dagiset Kusin Vitamin. Återkommer om det. Bild finns hos Anita Y.)

Och så Hulda...

Huldas födelse: Vallentuna (AB) CI:7 (1884-1894) Bild 280 / sid 23

Hulda Josefina Blom född 11/2 1888 i Vallentuna: 

Birger Andreas Andersson född 1/6 1887 i Adolf Fredriks församling, Stockholm, som var son till 

          arbetaren Anders Johan Andersson född 23/12 1860 i Kedum, Skaraborgs län. Birger var äldst 

          av fem syskon.  

Hulda och Birger gifte sig 23/11 1918, bosatte sig på Tomtebogatan 5 i Stockholm och fick dottern:

1. Ulla Margareta född 22/1 1920 i Matteus församling, Stockholm

Ulla Margareta Andersson född 22/1 1920 i Matteus församling. Apoteksbiträde Apoteket Kronan. 

Ulla gifte sig 10/5 1941 med tjäntemannen John Tore Blomqvist född 25/9 1917 i Skeppsholm, Stockholms stad. De fick två barn: 

1. Björn Tore född 19/11 1944 i Solna   

2. Lars Olof född 25/11 1945 i Solna. 

    Gift 23/6 1978. Död 20/1 1991 Hedemora

 

Ulla Margareta dog i Matteus församling den 2/6 1948. Hon var då skriven på adress Drejargatan 3 i Stockholm. Maken gifte om sig 21/6 1949.

Sonen Björn bodde en tid på 60-talet hos morföräldrarna. 

Hulda och Birger bodde i Matteus församling till 1948 då de flyttade till fastigheten Bällsta 2:152 (Ryttarvägen) i Vallentuna. Han skrivs då som fd lokreparatör och senare fd tjänsteman.  

De bodde kvar såväl 1950 som 1960. 

1970 har de flyttat och bor på Ripstigen 5, VI i Solna (möjligen Bergshamra)

Hulda blev änka 7/8 1971 sedan Birger gått ur tiden. Själv dog hon 20/1 1978. Hon var då skriven på adress Jungfrudansen 17-311 i Solna.

Hulda och Birgers hus i Vallentuna är borta sedan länge. På fastigheten står numera fyra fyrkantiga villor och där deras hus en gång stod finns bara en dunge med stor lövhög. Det enda som minner om dem är en nedsänkning i Ryttarvägens trottoar som visar var deras infart en gång låg. 

Infarten till Hulda och Birger Anderssons hus vid Ryttarvägen.
Foto 2020 Monica Antonsson

Det sistnämnda har visat sig inte vara riktigt sant.

Läs mer om Hulda och Birger och spåren efter dem här. 

Lars Naumburg

Södra Roslagen
13 juli 1988

Lycklige Lasse odlar tomater i Lindholmen

(LINDHOLMEN)

I tre stora växthus vid Lindholmens station går Lasse Naumburg omkring och myser bland sina 2000 tomatplantor.
På fjärde året odlar han biologiskt och giftfritt efter alla konstens regler.
Som aktiv miljökämpe redan under 60-talet betyder nu ”Lindholmens trädgårdsmästeri” att han sakta men säkert håller på att uppfylla sitt livs dröm.

- Livet är ingen maskin, säger Lasse som lärt sig allt om odlingens filosofi av folk som verkligen kan det. Det hela handlar om hur han ser på det som växer.

Lärt från grunden
Engagerad i miljörörelsen var han redan på 60-talet. En farbror i Värmland var pionjären som odlade upp hedmark och fick den att blomma. Lasse bodde i kollektiv och fick lära om de ekologiska sambanden av Anders Björnsson som gjort sig känd på området.
- Det handlar om att stödja mikroorganismer, maskar och djur i jorden så att de befrämjar livskraften. Jag lärde mig grunden för all odling där, säger Lasse som går omkring och befriar sina smäckra tomatplantor från tjuvskott. Enkelt uttryckt handlar det om att få in så mycket mask som möjligt i växthuset.
- Jag håller hela tiden en kultur parasitsteklar levande. De konsumerar vita flygare om jag skulle råka ut för sådana angrepp.

 

- Jag går här och njuter. En del plantor är som läckra kvinnor och andra är fräsiga tanter som tvingats bända på sig en korselett. Se bara de vidjesmala skönheterna som ålar sig uppför trådarna, säger Lasse och försöker rätta till en tvåmetersplanta.
- Hör du Beda, ge dig nu, säger han skämtsamt.

Men Lasse har också en formell utbildning som odlare. Han har genomgått Finsta Lantbruksskola. Tanken har alltid varit att flytta ut på landet. Dräng på ett gods i Östergötland har han också varit en tid. När nu drömmen om ett eget trädgårdsmästeri blivit verklig går han alltså omkring och njuter i sina växthus.
- Mitt starka intresse för det biologiska livet gör att jag blir på så gott humör när jag får ägna mig åt detta. De lagar som styr växterna styr också oss människor, säger han.

Det är gott om liv i Lasses jord. Hans plantor växer i naturlig hönsgödsel bevattnad med mikroorganismer. När han kom hit för fyra år sedan stod tistlarna manshöga i växthusen. Men Lasse har kämpat mot dess envisa rötter och fyllt på stora mängder jord och stallgödsel. Vatten tar han via ett snillrikt system från Storsjön intill.
- Min ambition är att få fram så bra tomater som möjligt. Sorten heter Ida och är anpassad till den här typen av växthus.

Hela tio timmar per dag pysslar Lasse om sina plantor och ser till att de får rätt mängd luft, ljus och värme.
- Efter allt jobb så skördar jag nu lådvis md prima tomater varenda dag, säger den lycklige trädgårdsmästaren.
Monica Antonsson

Södra Roslagen

28 mars 1990

Lokaltidningen
Vecka 26, 1998

Modigt skrivet om kvinnomisshandel

(VALLENTUNA)
Kulturarbetaren Lars Naumburg i Lindholmen har debuterat som författare. Inte med en dussinroman utan med ett modigt dokument.
”Över gränsen – om männen och kvinnomisshandeln” analyserar verklighet och orsaker likaväl som den kommer med förslag till konstruktiva lösningar på ett av världens mest kontroversiella problem.

Lars Naumburg har arbetat för fred och mot förtryck i hela sitt 47-åriga liv. Han är, som han säger, sedan barnsben på rymmen från patriarkatet. Yrkesmässigt har han pendlat mellan å ena sidan jordbruk och trädgårdsskötsel och å andra sidan teater och skådespeleri.

Mångsysslande
När livet inom teatern blivit för hårt har han dragit sig tillbaka till trädgårdsarbetet och tvärtom. Han har skrivit också – mest pjäser och monologer – och han har arbetat aktivt inom fredsrörelsen Artister för fred.

Det var ett möte med Lena Widding Hedin som blev startskottet till den nu aktuella boken – och till ett framtida samarbete i syfte att råda bot på den rådande situationen. Lena Widding Heden

berättade om sin forskning – om kvinnor som misshandlas under graviditeten – och Lars blev så upprörd att han bestämde sig för att göra något åt det. Sedan dess har han läst in sig på fakta och forskning i ämnet och sammanställt det till en rapport. Boken ges ut av Utbildningsförlaget Brevskolan och kommer att användas som studiecirkelmaterial.

Hårresande
För att levandegöra ämnet inleder han med den hårresande berättelsen om Gunilla. Hon är en förhållandevis mogen kvinna som lämnar sin familj för ”den stora kärleken” men hamnar rakt i ett helvete av våld och förnedring. Därmed ger boken redan i inledningen upphov till både hjärtklappning och, kväljningar och raseri hos läsaren. När Lars i nästa kapitel blir analyserande och konstruktiv är det svårt att ställa om. Men det är nödvändigt. Det hjälper ingen att utan vidare bränna misshandlande män – kvinnors söner – på bål. Även de var en gång små älskade knyten utelämnade till en godtycklig vuxenvärld.

Torrhet
”Över gränsen” har forskningsrapportens traditionella torrhet – antagligen nödvändig för en saklig redovisning. Den tar avstamp i kanadensisk forskning som kommit längre än vår och får färg av författaren själv som berättar en händelse ur sitt eget liv, när han var tio.
- Framför oss cyklar en jämnårig flicka. Vi hade retat oss på henne. Hon pratade konstigt och hade ett konstigt namn. Vi prejade ner henne i diket. Vi slog henne och drog henne i håret. Hon hade inte gjort oss någonting.

Det är så det börjar – och när spärrarna en gång rämnat så…
Med vämjelse minns Lars Naumburg händelsen som så småningom fick honom att ta ställning i vettig riktning. Den unge gossens övertramp, som må vara honom förlåtet, förde alltså med sig något gott.

Inleder projektet
”Över gränsen” är egentligen inledningen på ett projekt som går ut på att överföra kanadensiska erfarenheter till Sverige. Det är i tidiga tonåren eller vid tiden för graviditet menar författaren, som åtgärder mot sexistisk misshandel bör sättas in. Nyckeln till gåtan är som alltid information. Pojkar och män måste lära sig kommunicera med ord i stället för med våld.
- Vi har sökt efter en kommun lämplig för ett pilotprojekt, säger Lars Naumburg som först lät erbjudandet gå till hemkommunen Vallentuna. De tackade nej med motiveringen att skolans sexualundervisning är fullt tillräcklig. Som det nu ser ut kommer pilotprojektet därför att hamna i Eslöv, en framsynt kommun som ligger långt framme i jämställdhetsarbetet.

Försökt engagera
Lars Naumburg har även på andra sätt försökt engagera Vallentunaborna i arbetet mot misshandel av kvinnor.
För något halvår sedan bjöd han in alla män – kvinnors fäder och bröder – till en första konstituerande träff i Vallentunasalen. Låt oss blygas över att ingen kom, glömma och börja om på nytt.
Monica Antonsson



Vallentuna Steget
Nr 24, 2005

Hård kritik mot makten inom Roks

– Det här etablissemanget har i åratal blockerat viktiga ansökningar om pengar till forskning om och utveckling av behandlingsmetoder för våldsamma män.
Det säger Lars Naumburg, vallentunabo och projektledare för Norrtäljes kvinnofridsprojekt vars syfte är att förebygga relationsvåld.

Lars Naumburg sätter Eva Lundgren i fokus för sin kritik. Hon är professorn i sociologi vid Uppsala universitet som gjort sig känd som rikshäxan som påstår att män offrar barn i skogen. Hon har också sagt, att män som inte misshandlar kvinnor bryter mot de kulturella lagarna och därför borde vara föremål för forskning. Lars Naumburg skräder inte orden:

– Hon har samlat lärjungar omkring sig och lyckats infiltrera regeringen. Det är hon som är själva proppen. På en konferens med Nationella Rådet för Kvinnofrid i riksdagshuset sa hon, att forskning är nog bra, bara man har det rätta perspektivet. Det är ofattbart att hon, i jämställdhetsminister Margareta Winbergs närvaro, fick säga, att forskning ska styras!

Roks kontrollerar forskningen
Lars Naumburg, som har skrivit boken ”Över gränsen – om männen och kvinnomisshandeln” är expert på området. Vid sidan av kvinnofridsprojektet i Norrtälje utbildar han Botkyrka kommun i ämnet. Han jobbar med rådgivning till våldsutsatta kvinnor och har - på uppdrag av kriminalvården - haft hundra våldsamma män under behandling enligt en metodik som har forskats fram i Kanada. Någon utvärdering har han aldrig fått göra. Roks ledning motsätter sig nämligen behandling av våldsamma män vilket sätter stop för anslagen. Lars Naumburg vill emellertid inte kalla vare sig Eva Lundgren eller Roks ledning för extremfeminister. Det vore en skymf mot feministerna, säger han.

– De är en samling oförsonliga, dogmatiska personer som har kommit på, hur de ska manipulera makteliten för att komma åt köttgrytorna. Där finns trots allt inte så många slevar. Nu sitter de där, har ministerns öra och styr forskningsanslagen till sina kompisar.

Roks hängde sig själva
Lars Naumburg har utan framgång ansökt om medel för att få utveckla metoder till hjälp för missbrukande kvinnor som utsätts för våld. Roks erkänner emellertid inte att mäns och kvinnors missbruk ofta har ett nära samband med våld.
– De anser att mäns våld mot kvinnor bara handlar om mäns makt och kontroll. Den förklaringen är för enkel. Man måste ta hänsyn till många faktorer och orsakssamband. Roks verkar bara vilja se en av orsakerna, den som passar deras politiska intressen. Det har gjort att Sverige ligger långt efter internationellt sett, när det gäller förebyggande arbete mot våld i nära relation.

Lars Naumburg har inte sett de uppmärksammade TV-programmen som lett fram till den här debatten. Han hade sett nog redan innan och orkade helt enkelt inte.
– Jag tänkte bara, att äntligen hänger de sig själva. Det är tragiskt att landets alla fantastiska kvinnojourer har blivit kidnappade av ett maktetablissemang.

Tar socialtjänstens ansvar
Lars Naumburg påpekar att de ideella kvinnojourerna har tagit på sig det ansvar som socialtjänsterna borde ha tagit för länge sedan. Det ska de också ha ett erkännande för.
– Samtidigt är det viktigt, att deras arbete utvärderas. Kvinnojourerna gör ett jobb som kräver professionalism. Nu får vi hoppas, att de rensar ut i ledningen för riksorganisationen och samtidigt höjer kraven på sig själva. Utsatta kvinnor ska inte behöva mötas av folk med exempelvis könspolitiska intressen. De förtjänas att bli mötta av proffs. Kvinnojourerna är ett viktigt komplement. Många utsatta kvinnor tvekar att beblanda sig med socialtjänsten. Dessutom finns lägen då en kvinnojour har bättre förutsättningar än en myndighet att ge den bästa hjälpen. Oavsett vem som kommer till hennes hjälp, så är det huvudsaken att den våldsutsatta kvinnans och hennes barns behov av säkerhet sätts före de egna intressena. Där har Roks styrelse, tragiskt nog, svikit.
Monica Antonsson

ANSVAR...

Se även Kim Anderzon

Persson Maria

Annika i Pippi Långstrump

Hemmets Journal
Nr 49, 1993

Annika hänger på krogen varenda dag

Allas Veckotidning

Nr 12, 1994

Året Runt

Nr 12, 1994

Lokaltidningen

Nr 4, 1994

Martin Linder

Jag har hittat anteckningar från en intervju med Martin Linder. Året var 1988 och han hade hunnit fylla 80 år. Vi kände inte varandra och jag har nu mer än 30 år senare inget minne av intervjun. Jag hittar heller inget klipp men det kommer kanhända fram så småningom.

För att hans historia inte ska gå förlorad återger jag här innehållet i intervjun då Martin Linder var en lika genuin som stor lokal profil.    

Jag hittar just inga bilder heller utom från den gången i november 1988 då Martin tog mig med i sin bil till Frösunda för en intervju med Vallentunas siste gästgiverikusk Emil Carlsson. Jag kommer inte riktigt ihåg hur det kom sig mer än att han kom med erbjudandet - jag har ju aldrig haft bil - när vi ändå träffades. Kanske antecknade jag helt enkelt bara vad han sa medan vi åkte till Frösunda.  

Jag är oerhört tacksam för den åkturen. Inte många har träffat en livs levande gästgivarkusk som väl närmast kan jämföras med en taxichaufför med häst och vagn. Bara två veckor senare gick Emil Carlsson ur tiden.

Av anteckningarna framgår att Emil och Martin kände varandra sedan barnsben eller åtminstone sedan 1920-talet - för hundra år sedan - när båda arbetade vid Järnvägshotellet. I anslutning till hotellet fanns nämligen ett annex som först varit en affär. När källarmästare Norbäck 1918 tillträdde köpte han annexet av fru Bagge och byggde om det till ett bageri. Där arbetade Martin som med tiden blev en mycket skicklig bagare. 

Järnvägshotellet i Vallentuna 1890
Vallentuna Bildarkiv

- Vi bakade både fint och grovt bröd och levererade

till affärerna. Folk kunde lämna in 50 kg rågmjöl som de fått malet i kvarnen. Sedan kunde de hämta 40 kg färdigt bröd. Då hade bageriet tillräckligt över att sälja samt att det räckte till grisarna. 

Men efter ett långt yrkesliv hade Martin bakat färdigt. 

- Jag har varit bagare i 50 år, konstaterade han. Hemma är det frugan som bakar. Jag gör bara det som är roligt. Livet är annat än att stå och räkna pengar. 

Martin berättade att Gästgiveriet flyttade från Brottby 1885 och blev Järnvägshotell med annex, tre resanderum och en restaurang som i folkmun kallades Flugan. 

- Men det var inte alls så att flugorna åt på smörgåsarna, som Josef Andersson sa. De som har skrivit Bilderboken vet inte vad de talar om. Om jag hade fått skriva boken hade det blivit en historia utan okunnighet och osanningar. 

Alla tåg stannade åtta, tio minuter vid Vallentuna station för att fylla på vatten och kol före 1920 när de tyska loken kom. De resande kunde stiga av tåget och dricka en kopp kaffe i gästgiveriet där borden stod dukade. 

De som tog in på hotellet var ofta provryttare, en slags handelsresande som åkte till fasta kunder bland sina handlare. Då stod ofta gästgivarkusken till hands med skjuts. 

M/S Gurli byggd 1871 som gick i trafik mellan 
Toftesta i Garnsviken och Stockholm.

Före 1920 kördes mjölken från bönderna till Vallentuna station av 20-25 hästskjutsar för vidarebefordran med godståg till Stockholm. 

- Arbetet började vid sextiden om morgnarna. Mjölken från Lindö kom vid åttatiden och sedan kom tåget från stan. Det gällde att hålla reda på Stockholmstiden. Det var inte samma tid överallt då. 

-  När tåget kom skulle hästarna bindas fast vid stora ledstänger och mjölken lastas på.

Vintertid kördes mjölken till Stockholm även från Brottby av först båten Åkertuppen och sedan av M/S Gurli som gick i trafik från Garnsviken till Frihamnen och Nybroplan i Stockholm. 

 

- Mjölktransporterna till sjöss upphörde 1927, berättade Martin. 

Norbäck köpte så småningom en droska och startade Vallentunas första taxi. 

Då var även hästskjutsarnas tid förbi. 

Martin Linder kallade sig folkskildrare

och ville dela med sig av sina rätt gedigna historiska kunskaper. Han ville främst bli tagen på allvar, hade skrivit mycket, fått bra kritik men aldrig givit ut något vilket så här i efterhand är lite synd. Men han visste onekligen hur en slipsten skulle dras.

- Det måste finnas en röd tråd, konstaterade han. 

Långt senare skrev han en serie artiklar i Vallentuna Steget med vilka han gav prov på just det. 

Sanningsivrare

Martin var som alla förstår ytterst noga med sanningen. Lögner och verklighetsförvanskningar fick honom att se rött. Han stod följaktligen i opposition mot dem som sa och tyckte för mycket och som inte brydde sig om hur saker och ting verkligen förhöll sig. 

Martin och hans mor Ida Linder 1918
Foto: Fotokonst Stockholm.
Vallentuna bildarkiv

I vårt samtal 1988 var det något om kyrkohistorien som hade förvrängts. Det handlade om kyrkobröd och om något som kyrkosystrarna inte ville. Martin var även upprörd över att kommunalnämndens ordförande Karl-Erik Wikström informerat hembygdsföreningen om att kyrkstallet skulle rivas. 

- Det stod visst i vägen för utsikten, sa han och konstaterade att det var ett andelsstall för 16 hästar. 

- Det är en guldklimp som skulle kunna bli ett litet museum. 

Martin hade blivit invald som suppleang i hembygdsföreningen men petades när han opponerade sig. Han hade ingenting till övers för vare sig hembygdsfolket eller kulturnämnden. Ledamöterna var utsocknes folk som vandaliserat historien. 

- Det är ingen vård i och med att sanningen tigs ihjäl, sa han. De där skitstövlarna som sitter i hembygdsföreningen vill inte gå ner på gräsrotsnivå. Och de vill inte erkänna att de har gjort fel. Jag är väldigt ledsen för det. I och med att jag dör så dör historien också, sa Martin. 

Barndomshemmet

Jag förstår av anteckningarna att kommunen vid den här tiden hade för avsikt att riva Martins gamla barndomshem Marieberg vid Åby gata. Han var både ledsen som förbannad. Av ren okunnighet hade beslutsfattarna tagit död på den för kommunen så typiska gamla byggnadskulturen.

 - Om de inte hade bestämt sig för att riva så hade jag köpt torpet och bott där resten av mitt liv. Där uppe går jag och spinner som en katt. Men ingen lyssnar på mig. Jag är väl ingen akademiker. 

Skomakare Carl-Gustaf Linder och hans hustru Ida Maria Linder utanför Marieberg i Vallentuna. Barnen i övre raden fr v Rickard Linder, Agnes Linder, Maria Linder och t h om fadern Ragnar Linder. I moderns knä sitter Martin Linder och flickorna längst ner på trappan Märta Linder, Anna Linder och Lilly Linder. Okänd fotograf 1911. Vallentuna Bildarkiv.

Föräldrana från Skaraborg

Martins föräldrar kom till Vallentuna från Västergötland via Åkersberga och Lindholmen 1905. Fadern, Karl Gustaf Linder, var skomakare och det tycks ha varit han som byggde stugan i Marieberg. Den hade ett rum och kök på bottenvåningen. På den öppna vinden ovanför fanns ännu ett rum och den fina skomakarverkstaden. 

Martin Linders födelsenotis: Vallentuna (AB) CI:8 (1895-1917) Bild 740 / sid 70

Martin, som var född 25/4 1908 berättade om den utbredda fattigdomen och att de flesta hade många munnar att mätta. Det innebar att alla måste hjälpas åt. Mamma Ida Maria Weck drygade ut hushållskassan med att sälja äpplen på Östermalmstorg.

Byskomakaren. Bild från Wikimedia,
målning av Axel Berg

- Det fanns många skomakare under första världskriget (1914-1918) men det var samtidigt brist på läder. Min far hade lärt sig göra träskor av al. Men det gällde ju att få tag i ovanläder att spika på också.

Martin berättar om en man vars barn inte kunde gå i skolan. De hade helt enkelt inga skor. Och inte heller fanns det pengar i stugan att köpa skor för. Först måste karln få ett arbete och kunna börja jobba.  

- Gå hem och leta fram några trasiga gamla kängor och kom hit med dem, sa pappa till honom. Dagen därpå kom han med en hel säck! Men det var brist på al också så det blev ändå bekymmersamt. Då kom karln dragandes med en kälke fullastad med al. Tag mått på båda barnen så kan de turas om med skorna, sa mannen. Min far gjorde förstås skor åt båda barnen och ett par stövlar till fadern. De gamla kängorna som blev över behöll han för att få ovanläder. 

Mycket har blivit bättre,

konstaterade Martin. Som till exempel biblioteket. När han var liten fanns det inte många böcker att låna. Då åkte agenter från Åhlén & Holm omkring och sålde julböcker. 

- Då kunde man ju läsa en hel del. Men hur många gånger tror du man läste läxorna vid spisluckan. Det fanns ju inget lyse. Det enda som fanns var fotogen och karbid under kriget. 

Förr måste alla kunna sin kateches och lära sig psalmer utantill. En gång om året kom prästen och kontrollerade saken i så kallade husförhör. 

- Jag kan dem fortfarande utantill, sa Martin. Det var hårt många gånger.  

Gunnar Käller i samspråk med Martin Linder sedan den 
sistnämnde föreläst i biblioteket om Jula Fredlund.
Foto: Gun Hillbo 1983. Vallentuna bildarkiv. 

Brinnande intresse för historien

Med ett brinnande intresse för historien berättade Martin Linder om Dahlgrens slottshistoria (en bok kanske) och nämner Lindholmens slott.

- Montgomery rev slottet sent 1800-tal (och byggde nytt av) tegel som fanns i slottsvalven.   

Han berättade om "Lagen om städsla och husaga" att de som städslade sålde sin arbetskraft och att den besuttne hade kreatur och arbetskraft att sälja. 

Och han berättade om arbetsåret som slutade den 24 oktober och det nya började 1 november klockan 12.00. 

- Då hade man sex dagar på sig att kunna flytta. Den veckan kallades "slankvicka". Tanken var att då skulle man kunna gå till folk- och 

kreatursmarknaden och sälja sin plats. 

Man slank iväg, gick och slog dank. Den närmaste marknaden var i Toftesta i Össeby-Garn.

- Det måste vara fakta till allt, sa Martin Linder. 

Här behövs lite fakta känner jag. 

Wikipedia:

Slankvecka var den vecka då statare fick vara lediga. De kunde under denna tid även byta jobb. Slankveckan skall inte förväxlas med semester för det var ingen betald ledighet. Slankveckan inträffade under sista veckan i oktober. Slankveckan fick sitt namn då den var oavlönad och man fick föda sig själv. Slankveckan inleddes med flyttdagen.

Av Sveriges husförhörslängder framgår att slankveckan berör alla Sveriges medborgare. I husförhörslängden är alla medborgares namn angivna med namn yrke och födelsedatum etc. På andra sidan anges i en särskild förtryckt sida varje medborgares flyttdatum. I princip är det enbart en ägare med familj som sitter i fast bo.

Anställningsförhållanden för nästa år klargjordes under augusti eller september (oklart). Det finns exempel på att en stor del av en arbetsplats som herrgård eller järnbruk bytte personal helt. Det måste ha varit en rejäl omflyttning av människor i Sverige under denna vecka.

Detta gäller således definitivt inte enbart "statare". Ett exempel på en yrkesgrupp som flyttade på sig mycket var smeder på järnbruk. Ända från 1600-tal in på 1900-tal kan man se att de var utsatta för detta anställningsförhållande.

Angående slankveckan var det ett sökande för alla att hitta en arbetsplats med bra anställningsförhållanden. Den minskade under början av 1900-talet för att senare försvinna. Central i denna funktion var prästen som utförde husförhörslängden med möten om anställningsförhållanden. Varje persons anställning attesterades. Attesterades inte arbetet blev man "lös". Att bli "lös" var olagligt.

Nykrogen och tingsplatsen

Martin berättade vidare om en rättare och bokhållare vid Lindholmens gård som tycks ha hetat Ström. 

- Han måste upp i Mjölkmagasinet (och kontrollera) säd och dagsverken och bokföra det. Arbetarna var statare och dagsverkstorpare. 

- Fruntimmers arbete värderades till hälften så mycket som karldagsverken. En man blev karl när han kunde bära en tunna råg från tröskverket till magasinet. Det var mandomsprovet på den tiden. 

Vid ICA Rickeby möttes förr de fyra ursprungliga vägarna i Vallentuna. Där fick ägaren av Rickeby och Olhamra gårdar - Grundelsstierna - på 1700-talet tillstånd att bygga en krog. 

Det blev Nykrogen (1729-1835). Där byggdes även Vallentunas första tingshus. 

- Tingsrätten i Vallentuna (är den) äldsta inrättning vi har. Man höll ting under bar himmel från 1354. Sedan byggdes sockenstugan. Det har de ljugit mest om...

Martin tyckte sig inte ha någon chans att själv komma till tals och, som han sa, få ut sanningen. 

- Det finns inte ett barn som kan lära känna sin hembygd tack vare de lögnerna. Jag har ibland rest runt med barn och undervisat men det är en droppe i havet... 

Sågverket och tegelbruken

I ett annat samtal vid samma tid berättade Martin Linder att Marieberg var bränt trots att kommunen av hävd inte skulle få röra stugan. 

De fragment jag har av hans berättelse om industrierna hoppas jag att läsaren kan förstå. 

- Lundkvist startade det första tegelbruket 1919. Det drevs med en lokomobil vilket gav arbetstillfällen.

Wikipedia:

Ånglokomobil med nedfälld skorsten.

En lokomobil, ibland ångtraktor, är en flyttbar ångmaskin eller tändkulemotor på hjul, från vilken man tog kraft från svänghjulet, oftast med en planrem.

Lokomobilen flyttades mellan arbetsplatserna och rörligheten gjorde den användbar för många arbetsuppgifter, de kunde driva sågar, tröskverk eller pumpar. Med linor kunde lokomobilen även dra last och jordbruksredskap, till exempel som ångplog. 

Självgående lokomobiler, som för framdrivningen utrustats med kraftöverföring till drivhjul, var föregångare till traktorer.

- De hade ingen ugn. De gjorde som munkarna, 

travade upp teglet som i en kolmila och täckte med lera. Det kallades fältugn. Tills den första brännugnen (kom) som var en flamugn. Det var vår första industri som säkert gav arbete åt 8-10 man. 

- Den som stod i lergropen och grävde lera hette Johansson. Han fick namnet Grop-Johan. Det följde honom i graven. 

- Många av tegelgubbarna "gick med handel". De bodde i någon torklada och lagade mat över spritkök. Stockhaus på Sveavägen laddade alla väskor åt nasarna. 

Lundkvist grundade sågverket. Det var en klingsåg med vilken man gjorde många stora försågningar. Det blev arbetstillfället av det också. Lundkvist var alltid med och arbetade som en bland de andra. 

- När frosten kom var det slut. Då frös det sönder. (?)

Alla kände alla men samhället förändrades en del i samband med det.

_________________________________

Där upphör mina anteckningar från några få samtal med Martin Linder. Ylva Herholtz skrev om honom 1983 i Södra Roslagen. Det är snart 40 år sedan och tidningen är en annan nu. Så här skrev hon. 

Södra Roslagen

14 december 1983

Martin gjorde sina leksaker själv

(VALLENTUNA) 

När Martin Linder var liten grabb var det inte tal om att få fina, dyra leksaker i julklapp.
- Det var i 10-talets Vallentuna och pappa skomakarens förtjänst räckte inte till mycket mer än det allra nödvändigaste. Ville man ha en leksak fick man göra den själv. Av brädor, barkbitar, trådrullar och annat man kom över.
Och än idag minns händerna precis hur de gjorde. Nu går han runt bland skolor och bibliotek och lär dagens Vallentunabarn att göra leksaker från förr.
 

- Ja, det var ju av nöden tvunget att göra sina leksaker själv. Men det var väldigt roligt. Själva skapandet ger så mycket, det är lärorikt och viktigt för utvecklingen, säger Martin, 75 år.
- Det är lite synd om dagens barn på det sättet. Dom har allt liksom färdigt. Dom får inte använda sin egen fantasi, får inte skapa själva. Det blir en slags fattigdom.
 
Berätta för dagens barn
Men den försöker Martin råda bot på. Han går runt bland skolorna i Vallentuna och berättar för dagens barn om gårdagens lekar och visar hur han gjorde leksaker. Och på huvudbiblioteket – liksom på

Skansen i Stockholm – finns en uppsättning träleksaker han sågat och täljt till på senare tid i sin ”snickarbo” på torpet i Grävelsta i sydvästra Vallentuna. Ett Roslagsbanetåg i miniatyr, en liten kärra, ett vattenhjul, en lada med hage och barkhästar.
Bark och pinnar kunde man lätt komma över i skogen. Men till en del leksaker behövdes brädor och spik. Och då behövdes pengar.
 
Hade ingen veckopeng
- Veckopeng hade vi inte. Men vi tjänade ihop lite slantar genom att öppna grindar vid Haga, inte långt från vårt hus. Ett par öre blev det för varje gång. Och så brukade vi gallra rovor på sommaren.
För pengarna köpte Martin trälådor av handlaren. En gammal margarinlåda till exempel kunde med en stör och hjul tillsågade av en granstam bli en dragkärra. En större låda kunde bli en vedvagn att spänna för någon lekkamrat – så lekte man häst och kusk.
- Det blev både lek och nytta, ett roligt sätt att hjälpa mamma in med veden. De äldres arbete blev barnens lek.
 

Martin Linder visar hur barnen åkte skidor förr.
Foto: Eva Ramqvist 1982. Vallentuna bildarkiv

Trådrullarna blev till tåg
Martins far var skomakare med egen verkstad i hemmet som står kvar ännu vid Åbyholmsvägen. Till skosömmarna gick det åt mycket björntråd – och de tomma rullarna fick Martin.
- Dom var utmärkta som hjul i mina tåg, säger Martin.
Tågen blev en Roslagsbana i miniatyr. På räls. Vagnarna av små brädbitar lastade han med ved, grus, hö och allt möjligt – på den tiden gick det godstrafik på Roslagsbanan också.
 
Silltunnor fick bli Martins skidor
Ett par gärdsgårdsstörar blev ett par styltor. Och av gamla silltunnor gjorde Martin skidor – ”tunn-laggar”.
- Man slipade brädorna och täljde till en spets som man sen kokade så att dom blev böjda. Och så satte man på en läderrem eller snöre för foten. Till stavar tog man två pinnar och två skivor granstam. Silltunnornas järnringar blev jättefina rullband.
- Inte behövde man så mycket saker. Och inte så komplicerade leksaker som nuförtiden. Inte tror jag barnen har det bättre nu än förr på det området. Tvärtom.
Ylva Herholz

Mer om leksaker 
Av anteckningarna från mina samtal med Martin Linder framgår att han även för mig berättade om sina hemmagjorda leksaker. 
- De står på Skansen, konstaterar han. De var här och köpte alltihop. Och så har jag en inbjudande från Läckö slott om att göra en utställning där under rubriken "Barn från slott och koja".  

___________________________________________________

Martin Linders föräldrar och syskon:

Skomakaren 

Karl Gustaf Linder född 21/4 1863 i Marum, Skaraborgs län - död 28/3 1920 i Vallentuna

Den 3/11 1889 gift med:

Ida Maria Weck född 5/6 1864 i Sil, Skaraborgs län

De var i Vallentuna bosatta i Marieberg vid Åby gata.

Barn: 

1. Karl Rickard född 3/2 1890 i Marum, Skaraborgs län (trädgårdsmästare)
2. Gustaf Ragnar född 18/2 1894 i Österåker
3. Ingeborg Maria född 23/8 1896 i Österåker - död 5/4 1915 i Vallentuna
4. Agnes Maria född 28/9 1898 i Österåker
5. Ester Lilly Elisabeth född 15/9 1901 i Österåker
6. Märtha Linnea född 15/5 1903 i Vada
7. Anna Viktoria född 18/3 1905 i Orkesta
8. Karl Gustaf Martin född 25/4 1908 i Vallentuna

Martins egen familj: 

Karl Gustaf Martin född 25/4 1908 i Vallentuna

Gift 14/1 1950 med:

Maj Beata Elisabet Pettersson född 4/8 1921 i Bro, Uppsala län (sjuksköterskeelev)

Barn: 

1. Karl Gunnar född 23/6 1950 i Täby
2. Karl David Olof född 21/5 1952 i Sollentuna

_________________________________________________________________________________

Vallentuna Steget

27 november 1996

Martin Linder, en bygdens son, har gått ur tiden.

Måndagen den 11 november somnade han in, sittande i en av Roslagsbanans vagnar. Efter sig lämnar Martin sin hustru Maj samt sönerna Gunnar och Olle med familjer.

Vi minns Martin Linder som en person med stort engagemang för sin bygd, Vallentuna. Född vid södra Haga och yngst i en syskonskara på nio barn började den tolvårige Martin 1920 sitt första jobb i det nystartade bageriet, tidigare den första handelsboden, vid Vallentuna station. Bagaryrket blev sedan hans profession genom livet.

Martin släppte aldrig intresset för sin bygd. Hans berättelser om livet i Vallentuna, hans engagemang för folket och traditionerna och hans ärliga krav på uppriktighet och sanning väckte ständigt reaktioner åt olika håll. Med Martins ord blev minnena levande. Inte minst hans bidrag här i Vallentuna – Steget, under rubriken Martin Linders Vallendatuna, väckte många uppskattande kommentarer.
Begravningsgudstjänsten äger rum onsdagen den 27 november 1996 kl 13.00 i Vallentuna kyrka.
Janne Barrling

Vallendatuna

(Vid minnet av utsikten från Nykrogsberget)

Vallendatuna, Du urgamla bygd

Med minnen från hävdvunnen tid.

Dina runstenar tala om gammal kultur

Före kristet och vikingars liv.

Förfädren odla små tegar och land,

De grundlade byar och gav dem dess namn,

Som än i dag lever kvar.

Skänk de hängångna fädren en tanke

Och se deras verk med berömmande blick.

- Lär känna den bygd Du av fädren ärvde

Och tänk liksom de att med flit och i tro:

Ja, här vill jag bygga, ja, här vill jag bo

- ja, här vill jag bygga, ja här vill jag bo

Martin Linder

Martin i kyrkoböckerna:

Vallentuna (AB) CI:8 (1895-1917) Bild 740 / sid 70 (Martin Linder föds)

Vallentuna (AB) AII:1a (1900-1908) Bild 740 / sid 64 (fam i Marieberg, Åby. På A Olssons hemman)

Vallentuna (AB) AII:2a (1908-1917) Bild 820 / sid 70 (som ovan)

Vallentuna (AB) AII:4a (1923-1931) Bild 910 / sid 78 (som ovan, fadern död, modern skomakaränka)

Vallentuna (AB) AII:4a (1923-1931) Bild 1360 / sid 123 (skomakaränkan o tre barn i Haga 4)

Och folkräkningarna:

1940 Martin är ogift, ensamstående bageriarbetare bosatt i fastigheten Ormsta 1:233

1948 Martin är bosatt i Bromma

1949 Martin är bosatt på Hagmovägen 8 i Täby

1950 Martin är bagerimästare och har gift sig 14/1 1950 m Maj Beata Elisabet Pettersson o fått en son.

1960 Martin är bagerimästare och tvåbarnspappa. Familjen bor på Stationsvägen 17 i Norrviken

1970 Som ovan.

1975 Som ovan.

1980 Martin och Maj bor på Sommarvägen 16 i Vallentuna

1985 Som ovan

1990 Som ovan