lördag 2 oktober 2021

Martin Linder

Jag har hittat anteckningar från en intervju med Martin Linder. Året var 1988 och han hade hunnit fylla 80 år. Vi kände inte varandra och jag har nu mer än 30 år senare inget minne av intervjun. Jag hittar heller inget klipp men det kommer kanhända fram så småningom.

För att hans historia inte ska gå förlorad återger jag här innehållet i intervjun då Martin Linder var en lika genuin som stor lokal profil.    

Jag hittar just inga bilder heller utom från den gången i november 1988 då Martin tog mig med i sin bil till Frösunda för en intervju med Vallentunas siste gästgiverikusk Emil Carlsson. Jag kommer inte riktigt ihåg hur det kom sig mer än att han kom med erbjudandet - jag har ju aldrig haft bil - när vi ändå träffades. Kanske antecknade jag helt enkelt bara vad han sa medan vi åkte till Frösunda.  

Jag är oerhört tacksam för den åkturen. Inte många har träffat en livs levande gästgivarkusk som väl närmast kan jämföras med en taxichaufför med häst och vagn. Bara två veckor senare gick Emil Carlsson ur tiden.

Av anteckningarna framgår att Emil och Martin kände varandra sedan barnsben eller åtminstone sedan 1920-talet - för hundra år sedan - när båda arbetade vid Järnvägshotellet. I anslutning till hotellet fanns nämligen ett annex som först varit en affär. När källarmästare Norbäck 1918 tillträdde köpte han annexet av fru Bagge och byggde om det till ett bageri. Där arbetade Martin som med tiden blev en mycket skicklig bagare. 
Järnvägshotellet i Vallentuna 1890
Vallentuna Bildarkiv
- Vi bakade både fint och grovt bröd och levererade
till affärerna. Folk kunde lämna in 50 kg rågmjöl som de fått malet i kvarnen. Sedan kunde de hämta 40 kg färdigt bröd. Då hade bageriet tillräckligt över att sälja samt att det räckte till grisarna. 

Men efter ett långt yrkesliv hade Martin bakat färdigt. 
- Jag har varit bagare i 50 år, konstaterade han. Hemma är det frugan som bakar. Jag gör bara det som är roligt. Livet är annat än att stå och räkna pengar. 

Martin berättade att Gästgiveriet flyttade från Brottby 1885 och blev Järnvägshotell med annex, tre resanderum och en restaurang som i folkmun kallades Flugan. 
- Men det var inte alls så att flugorna åt på smörgåsarna, som Josef Andersson sa. De som har skrivit Bilderboken vet inte vad de talar om. Om jag hade fått skriva boken hade det blivit en historia utan okunnighet och osanningar. 

Alla tåg stannade åtta, tio minuter vid Vallentuna station för att fylla på vatten och kol före 1920 när de tyska loken kom. De resande kunde stiga av tåget och dricka en kopp kaffe i gästgiveriet där borden stod dukade. 
De som tog in på hotellet var ofta provryttare, en slags handelsresande som åkte till fasta kunder bland sina handlare. Då stod ofta gästgivarkusken till hands med skjuts. 

M/S Gurli byggd 1871 som gick i trafik mellan 
Toftesta i Garnsviken och Stockholm.
Före 1920 kördes mjölken från bönderna till Vallentuna station av 20-25 hästskjutsar för vidarebefordran med godståg till Stockholm. 
- Arbetet började vid sextiden om morgnarna. Mjölken från Lindö kom vid åttatiden och sedan kom tåget från stan. Det gällde att hålla reda på Stockholmstiden. Det var inte samma tid överallt då. 
-  När tåget kom skulle hästarna bindas fast vid stora ledstänger och mjölken lastas på.
Vintertid kördes mjölken till Stockholm även från Brottby av först båten Åkertuppen och sedan av M/S Gurli som gick i trafik från Garnsviken till Frihamnen och Nybroplan i Stockholm. 
 
- Mjölktransporterna till sjöss upphörde 1927, berättade Martin. 
Norbäck köpte så småningom en droska och startade Vallentunas första taxi. 
Då var även hästskjutsarnas tid förbi. 

Martin Linder kallade sig folkskildrare
och ville dela med sig av sina rätt gedigna historiska kunskaper. Han ville främst bli tagen på allvar, hade skrivit mycket, fått bra kritik men aldrig givit ut något vilket så här i efterhand är lite synd. Men han visste onekligen hur en slipsten skulle dras.
- Det måste finnas en röd tråd, konstaterade han. 
Långt senare skrev han en serie artiklar i Vallentuna Steget med vilka han gav prov på just det. 

Sanningsivrare
Martin var som alla förstår ytterst noga med sanningen. Lögner och verklighetsförvanskningar fick honom att se rött. Han stod följaktligen i opposition mot dem som sa och tyckte för mycket och som inte brydde sig om hur saker och ting verkligen förhöll sig. 

Martin och hans mor Ida Linder 1918
Foto: Fotokonst Stockholm.
Vallentuna bildarkiv
I vårt samtal 1988 var det något om kyrkohistorien som hade förvrängts. Det handlade om kyrkobröd och om något som kyrkosystrarna inte ville. Martin var även upprörd över att kommunalnämndens ordförande Karl-Erik Wikström informerat hembygdsföreningen om att kyrkstallet skulle rivas. 
- Det stod visst i vägen för utsikten, sa han och konstaterade att det var ett andelsstall för 16 hästar. 
- Det är en guldklimp som skulle kunna bli ett litet museum. 

Martin hade blivit invald som suppleang i hembygdsföreningen men petades när han opponerade sig. Han hade ingenting till övers för vare sig hembygdsfolket eller kulturnämnden. Ledamöterna var utsocknes folk som vandaliserat historien. 

- Det är ingen vård i och med att sanningen tigs ihjäl, sa han. De där skitstövlarna som sitter i hembygdsföreningen vill inte gå ner på gräsrotsnivå. Och de vill inte erkänna att de har gjort fel. Jag är väldigt ledsen för det. I och med att jag dör så dör historien också, sa Martin. 

Barndomshemmet
Jag förstår av anteckningarna att kommunen vid den här tiden hade för avsikt att riva Martins gamla barndomshem Marieberg vid Åby gata. Han var både ledsen som förbannad. Av ren okunnighet hade beslutsfattarna tagit död på den för kommunen så typiska gamla byggnadskulturen.
 - Om de inte hade bestämt sig för att riva så hade jag köpt torpet och bott där resten av mitt liv. Där uppe går jag och spinner som en katt. Men ingen lyssnar på mig. Jag är väl ingen akademiker. 

Skomakare Carl-Gustaf Linder och hans hustru Ida Maria Linder utanför Marieberg i Vallentuna. Barnen i övre raden fr v Rickard Linder, Agnes Linder, Maria Linder och t h om fadern Ragnar Linder. I moderns knä sitter Martin Linder och flickorna längst ner på trappan Märta Linder, Anna Linder och Lilly Linder. Okänd fotograf 1911. Vallentuna Bildarkiv.

Föräldrana från Skaraborg
Martins föräldrar kom till Vallentuna från Västergötland via Åkersberga och Lindholmen 1905. Fadern, Karl Gustaf Linder, var skomakare och det tycks ha varit han som byggde stugan i Marieberg. Den hade ett rum och kök på bottenvåningen. På den öppna vinden ovanför fanns ännu ett rum och den fina skomakarverkstaden. 

Martin Linders födelsenotis: Vallentuna (AB) CI:8 (1895-1917) Bild 740 / sid 70

Martin, som var född 25/4 1908 berättade om den utbredda fattigdomen och att de flesta hade många munnar att mätta. Det innebar att alla måste hjälpas åt. Mamma Ida Maria Weck drygade ut hushållskassan med att sälja äpplen på Östermalmstorg.

Byskomakaren. Bild från Wikimedia,
målning av Axel Berg
- Det fanns många skomakare under första världskriget (1914-1918) men det var samtidigt brist på läder. Min far hade lärt sig göra träskor av al. Men det gällde ju att få tag i ovanläder att spika på också.

Martin berättar om en man vars barn inte kunde gå i skolan. De hade helt enkelt inga skor. Och inte heller fanns det pengar i stugan att köpa skor för. Först måste karln få ett arbete och kunna börja jobba.  
- Gå hem och leta fram några trasiga gamla kängor och kom hit med dem, sa pappa till honom. Dagen därpå kom han med en hel säck! Men det var brist på al också så det blev ändå bekymmersamt. Då kom karln dragandes med en kälke fullastad med al. Tag mått på båda barnen så kan de turas om med skorna, sa mannen. Min far gjorde förstås skor åt båda barnen och ett par stövlar till fadern. De gamla kängorna som blev över behöll han för att få ovanläder. 

Mycket har blivit bättre,
konstaterade Martin. Som till exempel biblioteket. När han var liten fanns det inte många böcker att låna. Då åkte agenter från Åhlén & Holm omkring och sålde julböcker. 
- Då kunde man ju läsa en hel del. Men hur många gånger tror du man läste läxorna vid spisluckan. Det fanns ju inget lyse. Det enda som fanns var fotogen och karbid under kriget. 

Förr måste alla kunna sin kateches och lära sig psalmer utantill. En gång om året kom prästen och kontrollerade saken i så kallade husförhör. 
- Jag kan dem fortfarande utantill, sa Martin. Det var hårt många gånger.  

Gunnar Käller i samspråk med Martin Linder sedan den 
sistnämnde föreläst i biblioteket om Jula Fredlund.
Foto: Gun Hillbo 1983. Vallentuna bildarkiv. 
Brinnande intresse för historien
Med ett brinnande intresse för historien berättade Martin Linder om Dahlgrens slottshistoria (en bok kanske) och nämner Lindholmens slott.
- Montgomery rev slottet sent 1800-tal (och byggde nytt av) tegel som fanns i slottsvalven.   
Han berättade om "Lagen om städsla och husaga" att de som städslade sålde sin arbetskraft och att den besuttne hade kreatur och arbetskraft att sälja. 
Och han berättade om arbetsåret som slutade den 24 oktober och det nya började 1 november klockan 12.00. 
- Då hade man sex dagar på sig att kunna flytta. Den veckan kallades "slankvicka". Tanken var att då skulle man kunna gå till folk- och 

kreatursmarknaden och sälja sin plats. 
Man slank iväg, gick och slog dank. Den närmaste marknaden var i Toftesta i Össeby-Garn.
- Det måste vara fakta till allt, sa Martin Linder. 

Här behövs lite fakta känner jag. 
Wikipedia:
Slankvecka var den vecka då statare fick vara lediga. De kunde under denna tid även byta jobb. Slankveckan skall inte förväxlas med semester för det var ingen betald ledighet. Slankveckan inträffade under sista veckan i oktober. Slankveckan fick sitt namn då den var oavlönad och man fick föda sig själv. Slankveckan inleddes med flyttdagen.
Av Sveriges husförhörslängder framgår att slankveckan berör alla Sveriges medborgare. I husförhörslängden är alla medborgares namn angivna med namn yrke och födelsedatum etc. På andra sidan anges i en särskild förtryckt sida varje medborgares flyttdatum. I princip är det enbart en ägare med familj som sitter i fast bo.
Anställningsförhållanden för nästa år klargjordes under augusti eller september (oklart). Det finns exempel på att en stor del av en arbetsplats som herrgård eller järnbruk bytte personal helt. Det måste ha varit en rejäl omflyttning av människor i Sverige under denna vecka.
Detta gäller således definitivt inte enbart "statare". Ett exempel på en yrkesgrupp som flyttade på sig mycket var smeder på järnbruk. Ända från 1600-tal in på 1900-tal kan man se att de var utsatta för detta anställningsförhållande.
Angående slankveckan var det ett sökande för alla att hitta en arbetsplats med bra anställningsförhållanden. Den minskade under början av 1900-talet för att senare försvinna. Central i denna funktion var prästen som utförde husförhörslängden med möten om anställningsförhållanden. Varje persons anställning attesterades. Attesterades inte arbetet blev man "lös". Att bli "lös" var olagligt.

Nykrogen och tingsplatsen
Martin berättade vidare om en rättare och bokhållare vid Lindholmens gård som tycks ha hetat Ström. 
- Han måste upp i Mjölkmagasinet (och kontrollera) säd och dagsverken och bokföra det. Arbetarna var statare och dagsverkstorpare. 
- Fruntimmers arbete värderades till hälften så mycket som karldagsverken. En man blev karl när han kunde bära en tunna råg från tröskverket till magasinet. Det var mandomsprovet på den tiden. 

Vid ICA Rickeby möttes förr de fyra ursprungliga vägarna i Vallentuna. Där fick ägaren av Rickeby och Olhamra gårdar - Grundelsstierna - på 1700-talet tillstånd att bygga en krog. 
Det blev Nykrogen (1729-1835). Där byggdes även Vallentunas första tingshus. 
- Tingsrätten i Vallentuna (är den) äldsta inrättning vi har. Man höll ting under bar himmel från 1354. Sedan byggdes sockenstugan. Det har de ljugit mest om...

Martin tyckte sig inte ha någon chans att själv komma till tals och, som han sa, få ut sanningen. 
- Det finns inte ett barn som kan lära känna sin hembygd tack vare de lögnerna. Jag har ibland rest runt med barn och undervisat men det är en droppe i havet... 

Sågverket och tegelbruken
I ett annat samtal vid samma tid berättade Martin Linder att Marieberg var bränt trots att kommunen av hävd inte skulle få röra stugan. 
De fragment jag har av hans berättelse om industrierna hoppas jag att läsaren kan förstå. 

- Lundkvist startade det första tegelbruket 1919. Det drevs med en lokomobil vilket gav arbetstillfällen.

Wikipedia:
Ånglokomobil med nedfälld skorsten.
En lokomobil, ibland ångtraktor, är en flyttbar ångmaskin eller tändkulemotor på hjul, från vilken man tog kraft från svänghjulet, oftast med en planrem.
Lokomobilen flyttades mellan arbetsplatserna och rörligheten gjorde den användbar för många arbetsuppgifter, de kunde driva sågar, tröskverk eller pumpar. Med linor kunde lokomobilen även dra last och jordbruksredskap, till exempel som ångplog. 
Självgående lokomobiler, som för framdrivningen utrustats med kraftöverföring till drivhjul, var föregångare till traktorer.

- De hade ingen ugn. De gjorde som munkarna, 
travade upp teglet som i en kolmila och täckte med lera. Det kallades fältugn. Tills den första brännugnen (kom) som var en flamugn. Det var vår första industri som säkert gav arbete åt 8-10 man. 
- Den som stod i lergropen och grävde lera hette Johansson. Han fick namnet Grop-Johan. Det följde honom i graven. 
- Många av tegelgubbarna "gick med handel". De bodde i någon torklada och lagade mat över spritkök. Stockhaus på Sveavägen laddade alla väskor åt nasarna. 

Lundkvist grundade sågverket. Det var en klingsåg med vilken man gjorde många stora försågningar. Det blev arbetstillfället av det också. Lundkvist var alltid med och arbetade som en bland de andra. 
- När frosten kom var det slut. Då frös det sönder. (?)
Alla kände alla men samhället förändrades en del i samband med det.

_________________________________


Där upphör mina anteckningar från några få samtal med Martin Linder. Ylva Herholtz skrev om honom 1983 i Södra Roslagen. Det är snart 40 år sedan och tidningen är en annan nu. Så här skrev hon. 

Södra Roslagen
14 december 1983

Martin gjorde sina leksaker själv

(VALLENTUNA) 
När Martin Linder var liten grabb var det inte tal om att få fina, dyra leksaker i julklapp.
- Det var i 10-talets Vallentuna och pappa skomakarens förtjänst räckte inte till mycket mer än det allra nödvändigaste. Ville man ha en leksak fick man göra den själv. Av brädor, barkbitar, trådrullar och annat man kom över.
Och än idag minns händerna precis hur de gjorde. Nu går han runt bland skolor och bibliotek och lär dagens Vallentunabarn att göra leksaker från förr.

 
- Ja, det var ju av nöden tvunget att göra sina leksaker själv. Men det var väldigt roligt. Själva skapandet ger så mycket, det är lärorikt och viktigt för utvecklingen, säger Martin, 75 år.
- Det är lite synd om dagens barn på det sättet. Dom har allt liksom färdigt. Dom får inte använda sin egen fantasi, får inte skapa själva. Det blir en slags fattigdom.
 
Berätta för dagens barn
Men den försöker Martin råda bot på. Han går runt bland skolorna i Vallentuna och berättar för dagens barn om gårdagens lekar och visar hur han gjorde leksaker. Och på huvudbiblioteket – liksom på
Skansen i Stockholm – finns en uppsättning träleksaker han sågat och täljt till på senare tid i sin ”snickarbo” på torpet i Grävelsta i sydvästra Vallentuna. Ett Roslagsbanetåg i miniatyr, en liten kärra, ett vattenhjul, en lada med hage och barkhästar.
Bark och pinnar kunde man lätt komma över i skogen. Men till en del leksaker behövdes brädor och spik. Och då behövdes pengar.
 
Hade ingen veckopeng
- Veckopeng hade vi inte. Men vi tjänade ihop lite slantar genom att öppna grindar vid Haga, inte långt från vårt hus. Ett par öre blev det för varje gång. Och så brukade vi gallra rovor på sommaren.
För pengarna köpte Martin trälådor av handlaren. En gammal margarinlåda till exempel kunde med en stör och hjul tillsågade av en granstam bli en dragkärra. En större låda kunde bli en vedvagn att spänna för någon lekkamrat – så lekte man häst och kusk.
- Det blev både lek och nytta, ett roligt sätt att hjälpa mamma in med veden. De äldres arbete blev barnens lek.
 
Martin Linder visar hur barnen åkte skidor förr.
Foto: Eva Ramqvist 1982. Vallentuna bildarkiv
Trådrullarna blev till tåg

Martins far var skomakare med egen verkstad i hemmet som står kvar ännu vid Åbyholmsvägen. Till skosömmarna gick det åt mycket björntråd – och de tomma rullarna fick Martin.
- Dom var utmärkta som hjul i mina tåg, säger Martin.
Tågen blev en Roslagsbana i miniatyr. På räls. Vagnarna av små brädbitar lastade han med ved, grus, hö och allt möjligt – på den tiden gick det godstrafik på Roslagsbanan också.
 
Silltunnor fick bli Martins skidor
Ett par gärdsgårdsstörar blev ett par styltor. Och av gamla silltunnor gjorde Martin skidor – ”tunn-laggar”.
- Man slipade brädorna och täljde till en spets som man sen kokade så att dom blev böjda. Och så satte man på en läderrem eller snöre för foten. Till stavar tog man två pinnar och två skivor granstam. Silltunnornas järnringar blev jättefina rullband.
- Inte behövde man så mycket saker. Och inte så komplicerade leksaker som nuförtiden. Inte tror jag barnen har det bättre nu än förr på det området. Tvärtom.
Ylva Herholz


Mer om leksaker 
Av anteckningarna från mina samtal med Martin Linder framgår att han även för mig berättade om sina hemmagjorda leksaker. 
- De står på Skansen, konstaterar han. De var här och köpte alltihop. Och så har jag en inbjudande från Läckö slott om att göra en utställning där under rubriken "Barn från slott och koja".  

___________________________________________________


Martin Linders föräldrar och syskon:
Skomakaren 
Karl Gustaf Linder född 21/4 1863 i Marum, Skaraborgs län - död 28/3 1920 i Vallentuna
Den 3/11 1889 gift med:
Ida Maria Weck född 5/6 1864 i Sil, Skaraborgs län
De var i Vallentuna bosatta i Marieberg vid Åby gata.
Barn: 
  1. Karl Rickard född 3/2 1890 i Marum, Skaraborgs län (trädgårdsmästare)
  2. Gustaf Ragnar född 18/2 1894 i Österåker
  3. Ingeborg Maria född 23/8 1896 i Österåker - död 5/4 1915 i Vallentuna
  4. Agnes Maria född 28/9 1898 i Österåker
  5. Ester Lilly Elisabeth född 15/9 1901 i Österåker
  6. Märtha Linnea född 15/5 1903 i Vada
  7. Anna Viktoria född 18/3 1905 i Orkesta
  8. Karl Gustaf Martin född 25/4 1908 i Vallentuna

Martins egen familj: 
Karl Gustaf Martin född 25/4 1908 i Vallentuna
Gift 14/1 1950 med:
Maj Beata Elisabet Pettersson född 4/8 1921 i Bro, Uppsala län (sjuksköterskeelev)
Barn: 
  1. Karl Gunnar född 23/6 1950 i Täby
  2. Karl David Olof född 21/5 1952 i Sollentuna
_________________________________________________________________________________

Vallentuna Steget
27 november 1996


Martin Linder, en bygdens son, har gått ur tiden.


Måndagen den 11 november somnade han in, sittande i en av Roslagsbanans vagnar. Efter sig lämnar Martin sin hustru Maj samt sönerna Gunnar och Olle med familjer.

Vi minns Martin Linder som en person med stort engagemang för sin bygd, Vallentuna. Född vid södra Haga och yngst i en syskonskara på nio barn började den tolvårige Martin 1920 sitt första jobb i det nystartade bageriet, tidigare den första handelsboden, vid Vallentuna station. Bagaryrket blev sedan hans profession genom livet.

Martin släppte aldrig intresset för sin bygd. Hans berättelser om livet i Vallentuna, hans engagemang för folket och traditionerna och hans ärliga krav på uppriktighet och sanning väckte ständigt reaktioner åt olika håll. Med Martins ord blev minnena levande. Inte minst hans bidrag här i Vallentuna – Steget, under rubriken Martin Linders Vallendatuna, väckte många uppskattande kommentarer.
Begravningsgudstjänsten äger rum onsdagen den 27 november 1996 kl 13.00 i Vallentuna kyrka.
Janne Barrling

Vallendatuna
(Vid minnet av utsikten från Nykrogsberget)

Vallendatuna, Du urgamla bygd
Med minnen från hävdvunnen tid.
Dina runstenar tala om gammal kultur
Före kristet och vikingars liv.
Förfädren odla små tegar och land,
De grundlade byar och gav dem dess namn,
Som än i dag lever kvar.
Skänk de hängångna fädren en tanke
Och se deras verk med berömmande blick.
- Lär känna den bygd Du av fädren ärvde
Och tänk liksom de att med flit och i tro:
Ja, här vill jag bygga, ja, här vill jag bo
- ja, här vill jag bygga, ja här vill jag bo
Martin Linder


Martin i kyrkoböckerna:
Vallentuna (AB) CI:8 (1895-1917) Bild 740 / sid 70 (Martin Linder föds)
Vallentuna (AB) AII:1a (1900-1908) Bild 740 / sid 64 (fam i Marieberg, Åby. På A Olssons hemman)
Vallentuna (AB) AII:2a (1908-1917) Bild 820 / sid 70 (som ovan)
Vallentuna (AB) AII:4a (1923-1931) Bild 910 / sid 78 (som ovan, fadern död, modern skomakaränka)
Vallentuna (AB) AII:4a (1923-1931) Bild 1360 / sid 123 (skomakaränkan o tre barn i Haga 4)

Och folkräkningarna:
1940 Martin är ogift, ensamstående bageriarbetare bosatt i fastigheten Ormsta 1:233
1948 Martin är bosatt i Bromma
1949 Martin är bosatt på Hagmovägen 8 i Täby
1950 Martin är bagerimästare och har gift sig 14/1 1950 m Maj Beata Elisabet Pettersson o fått en son.
1960 Martin är bagerimästare och tvåbarnspappa. Familjen bor på Stationsvägen 17 i Norrviken
1970 Som ovan.
1975 Som ovan.
1980 Martin och Maj bor på Sommarvägen 16 i Vallentuna
1985 Som ovan
1990 Som ovan

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar