Visar inlägg med etikett Olsson Carl-Axel. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Olsson Carl-Axel. Visa alla inlägg

tisdag 17 mars 2015

Carl-Axel Olsson och Företagarföreningen

Lokaltidningen
Nr 12, 1994

(Vallentuna)
Vallentuna Företagarförening har fyllt trettio år. Det firades med årsmöte, middag och dans på anrika Lindholmens gård förra helgen.

Alla var där, som man säger. Även de som inte längre är yrkesverksamma men medlemmar ändå. Det var urmakare Arne Andersson med fru Asta, handlare Bertil Ihrfeldt med fru Maja och rörmokare Rune Lindgren med fru Brita. Och så alla de aktiva förstås från plåtslagardirektör Lage Jansson och uppfinnaren Claes Eriksson och Lena Eriksson som driver skobutik. Kanske var de ett hundratal glada jubilarer den här kvällen.

Många tal
Det blev många tal vid middagen och Gustav Nilsson höll låda längst. Han tog initiativet till föreningen när det begav sig och höll själv i ordförande klubban de första åren. Samtidigt var han kommunstyrelsens ordförande och kom kanhända i konflikt med sig själv ibland.
- Vår stora uppgift var att ordna bostäder så att företagen kunde locka arbetskraft till Vallentuna, sa han.
Gustav planerade byggnationen med ena handen och fördelade bostäder mellan företagen med den andra. Men ingen annan ville vara ordförande och då fick han göra det själv.

Motvillig ordförande
- Till slut tvingade vi Ingvar Johansson som drev Vallentuna Möbelsnickeri, att bli ordförande, sa Gustav Nilsson. Han fick ingen chans att tacka nej förrän vi hade klubba igenom beslutet.

Ingvar Johansson tog motvilligt emot ordförandeklubban och behöll den sedan i 17 år. Sedan valberedningen år efter år övertalade honom att fortsätta, lade han slutligen in sitt veto för att bli av med uppdraget.

- Då kom Carl-Axel Olsson från ”landsbygden” i Markim, berättade Gustav Nilsson. Vi visste inte så mycket om honom men han fick bli ordförande ändå. Genom åren har vi insett att det var ett bra val.

Trivsamt
Företagarna, både unga och gamla, trivdes gott på jubileumsfesten. Gustav Nilsson, 86, tyckte till och med oss att han kände sig tio år yngre.
- Gubben är gammal. Men det är så trevligt att träffa er alla  


Lokaltidningen
Nr 39, 1995


Kreativa företagare planerar bondeuppror

(VALLENTUNA)
Det var en påtagligt nöjd Carl-Axel Olsson som samlade Vallentunas företagare omkring sig till månadsmöte härom kvällen.
Kreativiteten blomstrar i kommunen och evenemanget med kommunledningen på Hantverkstorget under Vattenfestivalen blev succé.
- Vi var där allihop, sa Carl-Axel Olsson. 
- Hela familjen Vallentuna! 

Carl-Axel Olsson började med att presentera Datorteket som med Arbetsförmedlingens hjälp har installerats på Företagarcentrum. Där ska arbetslösa ungdomar lära sig Windows framöver och de vanligaste datorprogrammen.
- Ett 50-tal har redan anmält sig, sa Jonas Erasmie s om ska hålla i trådarna. Lika många tjejer som killar.

Många pensionärer
- Till och med pensionärerna är på hugget, sa Carl-Axel Olsson. De är lediga på dagarna och vill komma igång med datorerna så fort som möjligt.
Företagarcentrum är i färd med att ordna telefonpassning åt företagare i organiserad form. Telefonsvararnas tid är förbi och även Telias telefonpassning med telefonister i Kalix och Göteborg.
- De vet ju inte var Violvägen ligger och har svårt att ta emot längre meddelanden som kanske kräver lokalkännedom. Vi kan berätta vad Anderssons plåt gör och inte gör och se till att en presumtiv kund får en offert. Nu är det personlig service som gäller.
Fortfarande finns vissa tekniska frågor att knäcka men i början av oktober ska det vara klart, trodde Carl-Axel Olsson.

Nya profiler
Vallentuna har fått två nya profiler på sistone, Postchefen Britt-Marie Glad och kommunchefen Eric Sörlin som båda presenterades. Hon är Vallentunabo sedan 28 år men har varit postmästare i Mörby centrum. Han kommer närmast från Gävle där han arbetat som kommundirektör de senaste sex åren.

Så presenterade Carl-Axel Olsson några nya företag i kommunen. Adastra AB som går lysande, AB Frankering som inom kort behöver anställa tio och snart ytterligare tjugo personer samt Oldsbergs Hydralik som behöver femton.

Kompetensstyrelsen fanns också på plats, ett gäng duktiga äldre arbetslösa som via Trygghetsrådet gått samman och bildat extraresurs åt småföretag. Till en kostnad av 18 000 kronor för ett halvår (!) ställer två personer upp som mentor och bollplank eller kompetenskraft på annat sätt.

Mycket på gång
- Vi arbetar redan åt 20 företag och har 25 till på gång, sa bland andra Marianne Andersson.
Sko-Ejjes Lena Eriksson berättade om företagarnas kvinnliga nätverk som nu har regelbundna och mycket uppskattade träffar.
- Många av oss jobbar ensamma utan andra kontakter med omvärlden än genom telefonen. Därför är det väldigt värdefullt att vi träffas och får kännedom om varandra.

Kommunalrådet Birgitta Almlöf (m) berättade om ett spännande projekt med ungdomsbostäder i Viggbyholm och antydde att hon har vissa planer även för Vallentunas del. Likaså krävs snart mer okonventionella åtgärder för att få snurr på planerna kring Arningeleden.
- Vi får göra något den fjärde oktober, sa Carl-Axel Olsson. Ett bondeuppror! Jag säger inte vad för då blir det ingen överraskning. 
Monica Antonsson


Lokaltidningen 
Nr 39, 1995

Arningevägens ovissa framtid

(VALLENTUNA)
Det mesta är fortfarande ovisst när det gäller Arningevägen och Röda korset i centrala Vallentuna.
Politikerna i Stockholms stadshus har skjutit upp beslutet om Arningevägen och vägverket struntar i den besvärliga korsningen.


Det var vid företagarföreningens sammanträde härom kvällen som kommunalrådet Birgitta Almlöf (m) fick frågan av Carl-Axel Olsson om hon kunde skönja någon ljusning på trafikproblemen i Vallentuna.
- Det har inte hänt något nytt, sa hon. Det är socialdemokraterna i stadshuset, den rödgröna röran, som vägrar ta fram en detaljplan för betalstationerna. Och kommunikationsminister Ines Uusman, som har samma partifärg, har sagt att det inte blir en krona till några vägar förrän det är gjort.

Ingenting över
Arningeleden ingår i länstrafikplanen och, enligt Birgitta Almlöf, medför räntan på det som redan lagts ut på Dennispaketet så stora kostnader att det inte blir något över till betalstationer.
- Det handlar om att den rödgröna röran i stadshuset ska komma överens och för närvarande är frågan uppskjuten till novembermötet. Men jag vet att det pågår förhandlingar i både stora och lilla Dennisgruppen. Enligt senaste budet ska ingen spade sättas i jorden förrän under andra hälften av 1996.
Birgitta Almlöf berättade vidare att företagsledaren Lasse Barkström har varslat om att hans företag Diskteknik vill utvidga verksamheten ytterligare men att Arningeleden är en förutsättning. De kringboende vill inte ha fler lastbilar på Kullabergsvägen.

Flyttar företaget
- Lasse Barkström har sagt till mig, att blir det ingen Arningeled så flyttar han sitt företag ur kommunen. Jag har därför bett honom skriva till mig så att jag kan kontakta Ines Uusmann. Vallentuna kommun, som har störst utpendling i hela länet, har inte råd att förlora en sådan arbetsgivare.

Birgitta Almlöf kom också in på problemet Röda korset, korsningen Väsbyvägen/Stockholmsvägen/järnvägen i centrala Vallentuna.
- Tro inte att jag har glömt den! Jag blir ständigt påmind för jag åker där själv varenda dag. Det kan ta upp emot nio minuter att ta sig över. Det är en mycket besvärlig korsning i en väldigt ömtålig miljö.

Inte ens skyltar
- Där finns inte skyltar ens en gång, så man hittar inte ens till Norrtälje. Och ännu värre är det med centrum. Bilisterna har redan passerat när de upptäcker i backspegeln att de just kört förbi ett köpcentrum.
- Vägverkets Hans Rode kommer hit den tredje oktober och då ska vi prata vägar med honom.

Birgitta Almlöf berättade att kommunen fått över hundra brev sedan översiktsplanen ställdes ut i Vallentunasalen i våras. Både enskilda intressenter, experter, organisationer och företag har yttrat sig om vilken lösning de vill ha.
- De flesta har förordat förslaget om en planskild korsning med rondell samt en genomfartsled norr om Korallen.
Ekonomiskt sett är Röda korset Vägverkets ansvar och inte kommunens. Vallentuna måste förmodligen ändå lätta på penningpungen för att få en ändring till stånd.
- Vi bör nog anlita en konsult som kan rita om korsningen, sa Birgitta Almlöf. Det får vi antagligen kosta på oss. Vi behöver en ritning att sticka under näsan på Vägverket helt enkelt.
Monica Antonsson


Lokaltidningen
Nr 41, 1995



Stoppade bondetåg mot stadshuset

(VALLENTUNA)
Oppositionslandstingsrådet Elwe Nilsson (m) stoppade Vallentunaföretagares bondetåg mot Stockholms stadshus den 4 oktober.
- Och jag som hade sett fram emot att gå jämsides med kommunalrådet Birgitta Almlöf (m) med en påse ruttna tomater, sa företagarföreningens ordförande Carl-Axel Olsson vid ett tidigt frukostmöte på Företagarcentrum.


Det var när Carl-Axel Olsson informerade Elwe Nilsson om vad som var på gång som oppositionslandstingsrådet satte stopp för planerna på ett moderna tiders bondeuppror i kampen för Arningevägen. För det var det saken gällde. Företagarna börjar bli rejält trötta på den väg som hägrar i framtiden men som ständigt skjuts upp.

Två miljarder
- Folk tycks ha glömt att vi lyckades pressa in Arningevägen i länstrafikplanen för några år sedan och påskynda den ännu mer genom att förskottera medel till den. Att den sedan fastnat i Stockholms stadshus beror på en rad olyckliga omständigheter.

Enligt Elwe Nilsson har moderater och folkpartister gått med på att straffbelägga bilisterna genom vägtullar av ett enda skäl, att tullarna ger inkomster på två miljarder kronor per år som kan användas till nya vägbyggen.

- Bilisterna ska känna att de får något för pengarna. Men politikerna i Stockholms stadshus, den så kallade rödgröna röran med socialdemokraterna i spetsen, har gång på gång skickat ärendet på återremiss. Alla tidsplaner har spruckit och nu har regeringen frusit alla pengar till trafiken. Det blir inte en krona till vare sig bussar, tunnelbana eller Arningevägen förrän norra länken är klar och biltullarna har öppnat.

Släpps samma dag
Regeringen har, enligt Elwe Nilsson, garanterat att pengarna släpps samma dag som politikerna i Stockholms stadshus tar beslut om vägtullarna.
- Om tidplanen håller kommer beslut att tas i Stockholms fullmäktige den 27 november. Redan dagen därpå sätter vägverket spaden i jorden och kör igång med Arningevägen. Senast 1 januari 1999 står fina kurer klara vid Stockholms alla infarter. Där ska vi som kör bil betala pengar motsvarande ett halvt paket cigarretter om dagen.

30 miljoner mer
Elwe Nilsson berättade att kostnaden för Arningevägen hr stigit med omkring 30 miljoner kronor. Men det beror på ”normen” som ”några tjänstemän i Borlänge” har hittat på.
- Så här går det till: ”Vi måste ha en norm, grabbar”, säger de. Och så gör de en. ”Då räcker inte pengarna”, invänder kommunerna varpå de svarar: ”Sorry, men det är normen.”
Ränteläget är viktigt för kostnaderna. En procent hit eller dit motsvarar mycket när det gäller lån av miljonbelopp.

Måste ha visioner
- Ändå måste man ha visioner, sa Elwe Nilsson. Sedan får man ändra dem efterhand. Börjar de strula nu så får vi ta i med hårdhandskarna sedan.
Något bondeuppror bland Vallentunaföretagen blev det alltså inte den här gången. Företagarna får se framtiden an och avvakta den 27 november.
Monica Antonsson
________________________________________________________________________________

Lokaltidningen 
Nr 44, 1995 

Här satsas det på ”bra miljöval 

(VALLENTUNA) 
Lars Barkström började röra ihop diskmedel i en 200-liters tunna med avtappningskran hemma i garaget den första juli 1972. 
Idag är Diskteknik kommunens framgångsrikaste företag med omkring 90 anställda och en omsättning på 110 miljoner kronor som inom kort väntas fördubblas. 


Företagarföreningens halvårsmöte hölls i Disktekniks lokaler. Många företagare fanns på plats liksom kommunalrådet Birgitta Almlöf, kommunchefen Eric Sörlin och en rad andra makthavare. Lars Barkström tog tillfället i akt att få berätta om sitt livsverk Diskteknik. 

Det började när företaget han jobbade i blev förstatligat. Då hoppade han av och startade eget. Så småningom köpte han Hallerfelts gamla svinfabrik på Kullabergsvägen som numera är Disktekniks representativa lokaler. Och konceptet har varit framgångsrik, kurvan har pekat stadigt uppåt genom åren. Inte ens storbranden 1991 har kunnat sätta stopp för framgången. 
- Diskteknik är faktiskt marknadsledande i Sverige på maskindiskmedel, berättade Lars Barkström. 

För några år sedan började miljötänkandet göra sig gällande på företaget. Det var sonen Henrik Barkström som stod för det mesta av idéerna. Han är genuint intresserad och har belönats med kommunens miljöstipendium för några år sedan. Men även pappa Lars har insett återanvändningens fördelar. 
- Det var en högskolerestaurang som först bad mig ta tillbaka de skrymmande diskmedelsdunkarna. Och de gick att fylla på nytt. Vi tog merförtjänsten och de slapp betala sophämtningen. 

Miljötänkande 
Sedan den dagen har Diskteknik, med miljöchefen Henrik Barkström i spetsen, utvecklat miljötänkandet så mycket det gått. Satsningen på returemballage och bränsleframställningen av raps från Vallentunas jordbruk är unika åtgärder. 
- Vi får tillbaka returemballage från kunderna vid varje leveranstillfälle. Polyetendunkarna, som diskas och fylls på nytt, håller för återanvändning i fem år. 

Och målsättningen är hög. Innehållet i de kemtekniska produkterna ska till hundra procent inom 1996 vara märkt med ”bra miljöval” och hälften av alla förpackningar ska återanvändas. Företaget ska dessutom satsa stort på en diskskola så att kunderna bättre ska kunna utnyttja produkterna. Mer än hälften av alla transporter ska ske i bilar som körs på biobränsle. Och det är stora miljövinster det handlar om. 

25 långtradare 
- 140 000 emballage motsvarar 2 024 kubikmeter eller 62 400 kilo polyeten, sa Henrik Barkström. Det motsvarar över 25 långtradare med en bränsleförbrukning på 6 325 liter som inte behöver levereras till Diskteknik. Mängden sopor som minskas hos kunderna är 506 kubikmeter pressat material till en vikt av 62 400 kilo. Det skulle ha gått åt 4 350 liter bränsle för att få det bortkört. Det blir nya jobb också, sa Lars Barkström. Vi har en heltidsanställd som är fullt sysselsatt med att ta hand om förpackningar. 

Annonsblad 
För en tid sedan drog sig Lars Barkström tillbaka som vd för Diskteknik. Han äger fortfarande företaget men har anställt Sten Kollberg i sitt ställe. Efter en förhandling med sig själv tog han med ett kapital som sedan placerades på lämpligt sätt i något av hans många andra bolag. 
Vid halvårsmötet presenterade han sju sådana varav ett driver annonsbladet Vallentunasteget. Två företag på listan ville han hålla hemliga. Det ena var troligen nybildade Vallentuna Hockey Förvaltnings AB som ska driva hotellrörelse vid idrottsplatsen. 
Monica Antonsson

_________________________________________________________________________________

Lokaltidningen
Nr 47, 1995





_________________________________________________________________________________

Lokaltidningen
Nr 50, 1995


_________________________________________________________________________________

Lokaltidningen
Nr 52, 1995




"Nu samlar vi våra styrkor till ett bondeuppror och protesterar"


__________________________________________________________________________________






tisdag 22 juli 2014

Carl Axel Olsson, en man med hjärtat på rätta stället...

Södra Roslagen
11 februari 1987

Tacka Carl Axel för telefonkatalogen

(VALLENTUNA)
Äntligen har Vallentuna fått en egen telefonkatalog. Och det tack vare företagarföreningen och dess ordförande Carl-Axel Olsson.
- Vi är väldigt glada över att vi lyckades ro hem projektet. I fortsättningen kommer Vallentunaborna få kommunens egen katalog en gång om året alldeles gratis, säger Carl-Axel Olsson.

Initiativet till Vallentunas telefonkatalog kommer från företagarföreningen var styrelse gav ordföranden Carl-Axel Olsson i uppdrag att utreda frågan.

Tidigare lokalkataloger har omfattat ett större område och lilla Vallentuna har alltid hamnat längst bak. Frågan var bara om det fanns någon ekonomisk rimlighet i en egen telefonkatalog för kommunen. Med kommunalrådet vid sin sida tågade Carl-Axel Olsson därför in på ett tryckeri som specialiserat sig på telefonkataloger för att tala om saken.
- Katalogen finansieras med hjälp av företagarnas annonser. Därför har vi dels kunnat trycka katalogen och dels kunnat dela ut den gratis till alla hushåll. Redan nu har den fått ett brett positivt mottagande, säger Carl-Axel Olsson lyckligt.
Monica Antonsson

_______________________________________________________________________________

Södra Roslagen
30 november 1988


_______________________________________________________________________________

Södra Roslagen
31 maj 1989

_______________________________________________________________________________

Lokaltidningen 
Nr 47, 1993


_______________________________________________________________________________

Lokaltidningen
Nr 4, 1994


Lokaltidningen
Nr 6, 1994



________________________________________________________________________________

Lokaltidningen
Nr 50, 1994



_______________________________________________________________________________

Lokaltidningen, 
Nr 6, 1995

En tung politiker

Den jovialiske Carl Axel Olsson är förmodligen mest känd som centerpolitiker och företagarföreningens ordförande i Vallentuna.
Han kom hit 1969 och startade Tryckmedia två år senare. Det vet alla.
Men vem kunde ana att han en gång var en framgångsrik tyngdlyftare som siktade på att bli skogvaktare?

Carl Axel kom till världen i Söderhamn och växte upp strax intill Faxevallens idrottsplats där grannen och idolen Göran ”Dallas” Sedvall spelade bandy med de stora grabbarna. Småknattar som Carl Axel hängde runt rinken, med tidningspapper i skorna för att hålla värmen, för att lära sig ett och annat trix.

Sladdbarn
- Min mamma var 50 när jag föddes så jag var ett sladdbarn. Pappa, som var stuveriarbetare dog när jag var tre månader. Två barn fick adopteras bort. Sånt var livet på den tiden.
När Carl Axel var sju blev hans mamma hushållerska hos en änkling på Lidingö. Han fick följa med när hon flyttade dit men de äldre syskonen blev kvar i Söderhamn. När han var tolv gifte sig mamman med änklingen.

Mest i naturen
- Jag brydde mig inte så mycket om det, säger Carl Axel försiktigt. Han var inte särskilt förtjust i sin fosterfar. Han höll sig mest i naturen och tänkte sig en framtid som skogvaktare.
Carl-Axel var liten och klen men fylld av ambitioner. Därför tränade han tyngdlyftning hos IFK Lidingö.

Specialträning
- Jag fick specialträna med Mr Turkiet som hette Sabri Peközer. Han var en turkisk mästare som svenska tyngdlyftningsförbundet hade engagerat. Jag fick hjälp att bygga på mig massor av muskler. Anabola steroider hade vi aldrig hört talas om. Det var biff och proteiner som gällde för den som ville komma någon vart.
Alltid god och glad.
Carl Axel Olsson 


Det stod inte på förrän Carl Axel var lika stark som de andra i klubben. Han tävlade och vann några mästerskapstitlar innan andra intressen tog över.
- Jag lyfte som bäst 295 kg på tre moment, säger han stolt.

Skogsvårdsskola
Carl Axel studerade vid Ladviks Skogsvårdsskola, högg i skogen och körde timmer med häst. Men yrket var osäkert och det var ont om jobb för en skogvaktare. Han jobbade vid brandkåren, pluggade handel på Borgarskolan och blev småningom stjärnförsäljare vid Electrolux innan han så småningom blev delägare i ett trycker och lärde sig allt om trycksaksproduktion.

- Jag träffade Mary 1968 när jag fick en lägenhet på Lidingö. Vi möttes tack vare trappstädningen för hon bodde en trappa ner.

Byggde om.
Carl Axel byggde om sin lya efter alla konstens regler. Det blev en bar, en dörröppning som ett nyckelhål och en madrasserad dörr i svart läderimitation med guldfärgade nitar.
- Det kom en lapp i brevlådan när jag snickrade som värst. ”Tror ni att ni bor i skogen?” stod det. Jag trodde det var Mary som lämnat lappen och ropade genom brevinkastet men jag såg aldrig röken av lappskrivaren. Det bodde en del lustigt folk i huset.

Tog mod till sig
En dag tog han i alla fall mod till sig och bjöd in skön Mary för att visa baren och på den vägen är det. Året därpå flyttade de till Hästberga snett emot Orkesta kyrka där barnen Mikael, Roger och Elisabeth vuxit upp och där de ännu bor kvar. Resten av historien är känd för de flesta. Politiken har han numera lagt på hyllan. I stället driver han framgångsrikt sitt Företagarcentrum vid sidan av jobbet på Tryckmedia.

Tränar fortfarande
- Jag tränar fortfarande tyngdlyftning, säger Carl-Axel. Varje onsdag lyfter jag skrot i Hjälmstaskolans idrottshall tillsammans med fritidschefen Jan-Åke Bredberg. Det är inte direkt bodybuilding vi ägnar oss åt, skrattar han. Snarare budda-building.
Monica Antonsson
______________________________________________________________________________

Lokaltidningen
Nr 35, 1995

Vallentuna på Vattenfestivalen

Tack vare Carl-Axel Olsson!
Reportaget täckte sid 10-11 av Lokaltidningen.
Jag saknar tyvärr sid 10!

Carl Axel Olsson och Georg Seveson
Foto: Monica Antonsson


_____________________________________________________________________________
  
Hemmets Veckotidning nr 11, 2003



Sommaren var dramatisk värre för Mary och Carl-Axel Olsson i Vallentuna. Han gäckades av en hjärtinfarkt i flera veckor och räddades till slut av en operation. Då var det hennes tur att krokna. Plötsligt föll hon ihop av andnöd och bröstsmärtor. 

– Vi hade, som tur var, redan en säng på sjukhuset, säger Carl-Axel som likt Mary berättar med glimten i ögat. Efter snart 35 år tillsammans och med en stor portion humor i bagaget skrattar de mest åt alltsammans. 
– Våra barn Mikael, Roger och Elisabeth blir tokiga på oss, säger hon. De har haft fullt upp med att hålla ordning på oss, sedan de blev vuxna.

Mary och Carl Axel möttes 1968, sedan han flyttat in i sin första egna lya på Lidingö. Hon var frånskild och bodde en trappa ner med sonen Mikael.
– Min man var ute med andra och fick barn vid sidan om, så till sist slängde jag ut honom, förklarar hon. Som dotter till en byggnadsarbetare och en hemsömmerska som sydde pälsar och drygade ut hushållskassan med att städa i skolan, ställde hon minsann inte upp på vad som helst!

Carl Axel en kraftkarl
Carl Axels mamman var 50 fyllda, när han kom till världen. Pappan, som var stuveriarbetare, dog när han bara var tre månader gammal.
– Två av mina syskon adopterades bort. Så var det på den tiden. Mamma blev hushållerska hos en änkling som hon senare gifte sig med. På så vis kom vi från Söderhamn till Lidingö.

Carl Axel var liten och klen och inte särskilt förtjust i sin fosterfar. Han tränade tyngdlyftning och höll sig mest ute i naturen. 
– Jag fick specialträna med Mr Turkiet Sabri Peközer, en turkisk mästare som Svenska Tyngdlyftningsförbundet hade engagerat. Med hans hjälp byggde jag på mig massor av muskler. Vi åt biff och proteiner för hela slanten. Anabola steroider hade vi aldrig hört talas om.

Carl Axel blev stark som en tjur och tog några mästerskapstitlar. ”Här ser vi en av IFK:s granna tyngdlyftare som är klubbmästare i mellanvikt”, skrev Lidingö Nyheter om honom 1960. Som bäst lyfte han 295 kg på tre moment.

Blev kompis med Marys son
Carl Axel högg i skogen, körde timmer med häst och pluggade på Ladviks Skogsvårdsskola för att bli skogvaktare. Men det var ont om jobb, så han blev brandman och stjärnförsäljare vid Elektrolux, innan han så småningom blev delägare i ett tryckeri.
– Jag byggde om min första lya efter alla konstens regler. En garderob blev till en bar av skiffermosaik och öppningen till vardagsrummet fick formen av ett nyckelhål. Och vad sägs om en madrasserad dörr av svart läderimitation med guldfärgade nitar. Jag förde nog en del oväsen, för någon slängde in en lapp med texten ”Tror ni att ni bor i skogen?” genom brevinkastet.

Med lägenheten följde ansvar för trappstädningen och det var så Carl Axel fick upp ögonen för Mary en trappa ner. Hon var så otroligt snabb att försvinna in till sig, tyckte han.
– Jag blev kompis med Micke som var åtta år då. Han fick en boxboll och följde med mig till träningslokalen för att lyfta skrot.

Smög med bröllopet
En kväll tog Carl Axel mod till sig och bjöd in Mickes mamma för att visa baren. Mary lät sig imponeras och på den vägen är det. De förlovade sig och köpte huset i Hästberga i utkanten av Vallentuna, där de fortfarande bor. Det har byggts om och på i flera omgångar och andas följaktligen såväl trivsel som personlig stil. Det stora, inglasade uterummet och trädgården med pool gör inte saken sämre. 
– Vi gifte oss, när jag skulle adoptera Mikael, säger Carl Axel. Då hade även Roger anmält sin ankomst till världen. Vi smög lite med bröllopet. Grannarna trodde nämligen, att vi redan var gifta. Vi behöver ingen klockringning, sa vi till kyrkvaktmästaren som emellertid såg till att nyheten spreds på bygden. 

Trassel med hjärtat
Roger tog småningom över tryckeriet och Carl Axel fick möjlighet att förverkliga sin dröm om ett Företagarcentrum. Han och Mary driver det tillsammans och det har varit långa dagar, mycket jobb och en hel del stress genom åren. Inte underligt då att hjärtan börjar krångla. 

– Jag höll på att klippa gräset, när jag kände smärtan första gången, säger Carl Axel. Det var varmt, så svetten lackade och det gjorde ont i vänster arm och sida. Nu måste jag verkligen börja träna, tänkte jag. Dagen därpå skulle jag ta bort en häck. Då kom smärtorna tillbaka. Jag måste ha suttit i drag, tänkte jag då. Kanske beror det på luftkonditioneringen i bilen.

Värken satt i och förvärrades några dagar senare på en promenad genom Uppsala. Mary övertalade Carl Axel att gå till husläkaren som snabbt kunde konstatera, att han hade haft en hjärtinfarkt.
– Han ville ta nya prover några dagar senare, men jag övertalade honom att låta mig åka på semester till sommarstugan i Östersund. Där kan jag verkligen koppla av, sa jag. Han tvekade men släppte iväg mig med fickan full av mediciner. Själv var jag inte särskilt orolig. Han hade ju sagt, att infarkten var över.

"Det går nog över"
Efter en vecka i stugan for Mary och Carl Axel på bilsemester genom Lappland, innan de så småningom styrde kosan söderut. De campade och hälsade på vänner och bekanta lite varstans. 

– I Söderhamn skulle jag och min svåger ta oss fram till en tjärn i skogen. Vi gick över stenrösen och nedför backar. Då kom värken tillbaka. Jag blev rädd men tog en nitroglycerintablett och så gick värken över. Nästa dag, när jag skulle gå uppför en liten skogsbacke, kände jag av det igen.

Så här i efterhand är Mary övertygad om, att Carl Axel blev sämre ju närmare Stockholm och vardagsstressen han kom. Väl hemma sjönk han ihop på sängen, så Mary fick ensam bära in de stora, tunga väskorna.
– Han hade så ont, att han inte ens fick av sig kläderna, säger hon. Jag föreslog att vi skulle åka till akuten men han vägrade.

Men det gick inte över
I duschen nästa morgon var det dags igen. Dessbättre hade Carl Axel tid hos husläkaren för en kontroll.
– Han tog ett nytt EKG och konstaterade att den första infarkten var borta. Då ville jag inte förstöra stämningen genom att säga, att jag åter igen hade ont i armen och sidan. 

På eftermiddagen bar jag ut de tomma resväskorna till garaget. Det gjorde fruktansvärt ont. Jag fick stanna flera gånger, innan jag kom fram.
Några dagar senare blev Carl Axel kallad till Danderyds sjukhus för ett rutinmässigt arbets-EKG och i duschen samma morgon slog värken till på nytt.
– Jag får sluta duscha, tänkte jag.

Läkarna tvekade om Carl Axel verkligen skulle få göra sitt arbets-EKG eller inte. Han var helt enkelt i för dåligt skick. Själv tyckte han, att det gott kunde vänta. Han hade ju så mycket att göra på jobbet. Till sist fick han klättra upp på träningscykeln och börja trampa. Det gick hur fint som helst, tyckte han.
– Jag blev inlagd direkt. Läget var instabilt. Jag kunde när som helst få en ny hjärtinfarkt.

Ambulans till Karolinska
Carl Axel fick åka ambulans till Karolinska sjukhuset, där han blev inlagd i väntan på operation. Då kom kompisen med datorn.
– Vi jobbade tills en sjuksköterska sa ifrån på skarpen. Som tur var, hann vi göra klart jobbet.   
Carl Axel opererades med så kallad ballongsprängning och fick ett stent inlagt i den förträngda artären. Dagen därpå blev han, medtagen men frisk, utskriven.
– Jag ringde efter Mary som berättade att Mikael och hans fru Anette var på väg. Vi skulle fira alltsammans med en räksmörgås till kvällen. 

Mary hade haft en stressig vecka. Hon hade skött Företagscentrum själv, rastat hunden, tagit hand om huset och åkt skytteltrafik till sjukhuset. 
– När Carl Axel ringde, hade jag städat och stressat hela dagen. Jag kände mig stel i kroppen, så jag hoppade i poolen och tog ut mig ordentligt. Efteråt klev jag in i duschen och där började jag må illa. Jag hade tydliga smärtor i hjärtat och fick allt svårare att andas.
– Där ser du, säger Carl Axel. Du skulle aldrig ha duschat! Det måste vara vattnet.

Mary och Mikael for iväg för att hämta Carl Axel. 
– När vi passerade Danderyds sjukhus, ville Micke köra in mig till akuten. Jag vägrade och vi fortsatte till Karolinska. Där blev jag riktigt vissen, så han fick leda mig in. 

Mary tog över sängen
Carl Axel satt på sängen och åt, när de kom. Det är lika bra att du lägger dig, sa han och lämnade plats för henne i sängen. Mikael rusade efter en sköterska som emellertid hävdade att Mary kommit in fel väg. Som alla andra måste hon passera via akuten.

– Jag försökte tala henne till rätta men hon förbjöd mig att störa doktorn, säger Carl Axel. Det struntar jag i, sa jag och som tur var fick jag syn på honom i korridoren. ”Är du kvar än”, sa han, och jag berättade vad som hänt. ”Jag är ju nyopererad och orkar inte dra henne till akuten.” Då blev det fart. Läkaren kallade in en kollega och de tog EKG, varpå Mary fick både syrgas och morfin. Hon somnade, så Mikael och jag fick sätta oss i dagrummet och vänta.

Läkarna kunde konstatera att Mary har en defekt på sitt hjärta som gör att det vid stress kan börja galoppera och ge symtom som vid en infarkt. Någon omedelbar fara för hennes liv förelåg inte, men hon ska utredas och kommer att hållas under uppsikt framöver.
– Vi kom hem vid niotiden på kvällen. Mary slocknade direkt, så jag gick ut i köket för att leta rätt på räksmörgåsarna. De var borta! Anette hade tagit dem med sig, för att vi blev kvar på sjukhuset, säger Carl Axel och raljerar vidare.
- Där satt jag alldeles ensam och tyckte synd om mig själv. Inte fick jag stå i centrum längre och inte fick jag någon räksmörgås. Jag kunde lika gärna ha stannat kvar på sjukhuset. Där har de i alla fall bra service.
Monica Antonsson
Hemmets Veckotidning nr 11, 2003