Vallentunas siste gästgivarkusk...

I november 1988 fick jag möjlighet göra en intervju med Vallentunas siste gästgivarkusk. Emil Carlsson, som han hette, hade själv bett att jag skulle komma och hans vän hembygdsvännen Martin Linder körde mig dit. Det var en mycket märklig upplevelse som är ännu märkligare nu 30 år senare.

Artikeln publicerades i tidningen Södra Roslagen för vilken jag var lokalredaktör med bevakningsansvar den 23 november 1988. Bara några veckor senare dog Emil Carlsson den 11/12 1988.

Emil Carlsson
Foto: Monica Antonsson

(VALLENTUNA) I sin stuga uppe i Frösunda bor Emil Carlsson, 85 år, som var Vallentunas siste gästgiverikusk. Med häst och vagn har han kört både kreti och pleti hit och dit i kommunen. Ofta var det barnmorskan som skulle ut på förlossning och ibland var det länsman som skulle ut på förrättning.

- Vi höll på till 1926. Sedan började bilarna komma, säger Emil som sedan dess har skött lantbruket vid Frösunda prästgård i stället för skjutshästarna.

Emil Carlssons stuga är fin som ett dockskåp. På väggarna hänger tavlor av kungafamiljen i färg i flera upplagor – från Oscar II och hans familj till kung Carl-Gustaf, drottning Silvia och deras barn. Andra tavlor föreställer hus och gårdar där familjen bott och några porträtt av de nära och kära, familjens egna medlemmar. Tillsammans med sin bror Ejnar har Emil rest mycket på äldre dar och då kostat på sig att köpa souvenirer av alla slag. Fint uppställda på hyllor och i skåp blickar prylar från halva Europa mot besökaren hemma hos Emil. Det är skinande blankt och imponerande välordnat i stugan.

Martin Linder såg till att jag fick
intervjua Emil Carlsson.
Foto: Monica Antonsson

Mönsterjordbrukare

Emil föddes när seklet var ungt på Lövstaholms gård i Sigtuna. Fadern, Gustav Emil, var en mönsterjordbrukare som kunde slöjda och smida själv. Modern, Ida, var kommen från en bonde- och backstugusittarsläkt i Odensala.

- Pappa hade studerat vid lantbruksskola och folkhögskola. Det fattades bara två års studier så hade han varit utbildad agronom. Det skulle ha blivit en annan löneklass det, säger Emil.

Omkring 1918 kom familjen till Vallentuna när fadern blev arrendator på Ekeby gård. Den är numera riven men var belägen ungefär på samma plats som Ekeby daghem.

Skjutsstation

Vid järnvägsstationen låg på den tiden ett gästgiveri och järnvägshotell. Gästgivaren hette Söderberg och källarmästaren Norbäck. Varje järnvägsknut med självaktning höll sig även med en skjutsstation där resande kunde beställa fortsatt färd med häst och vagn.

 Emils pappa tyckte att det där med skjutsstation lät intressant och förhandlade till sig kontraktet 1919 tillsammans med källarmästare Norbäck. Ofta blev det Emil som fick rycka in som kusk.

- Vi höll på till 1926. Sedan började det komma bilar. Norbäck köpte både en Dixie och en Overland men själv kunde han bara köra framåt. Skulle han backa måste han ha hjälp. Det behövdes inga körkort på den tiden, konstaterar Emil.

Vallentuna järnvägshotell och järnvägsstation 1890.
Till vänster ses stationshuset och till höger hotellet som då
kallades Flugan för att många gäster fick i sig för mycket öl.

"Före 1921 fanns i hotellet en skjutsstation från vilken man 
kunde beställa häst och vagn för transport till och från
stationen." 

"Byggnaden bestod av ett par resanderum, bostad
för innehavaren samt kök och utskänkningslokal på nedre 
botten. Där serverades mest pilsner och smörgåsar."
Byggnaden brann ner till grunden 1970.
Vallentuna bildarkiv.

En gång skulle Emil skjutsa länsman till en gård i kommunens utkanter. Det hade ryktats om hembränning nämligen. Men länsman, som själv var glad i starkvaror, ringde och förvarnade den misstänkte om att han skulle komma.

Två liter brännvin

- När vi kom fram gick länsman och letade överallt medan jag fick dricka kaffe i köket. Inte hittade han någonting! Men det låg två liter brännvin av bästa kvalitet i vagnen när vi åkte hem, flinar Emil.

Det var minsann inte billigt att åka hästskjuts till Stockholm på 1920-talet. Fem kronor milen var taxan. Hem fick den hågade åka för halva priset så på slutet jämnade det kanhända ut sig. Vissa rutter var förutbestämda. Det var turen till Kårsta, turen till Åkersberga nära Runö, turen till Åshusby vid Norrsunda och turen till Ella. På dessa platser fanns ordentliga skjutshåll där Emil och andra kuskar kunde byta häst. Eventuellt kunde den resande byta kusk också om det föll sig bäst så.

Mangårdsbyggnaden i Stora Ekeby gård i Vallentuna byggdes omkring 1890. 
På bilden ses arrendatorn Gustav E Carlsson och hustrun Ida Carlsson med barn och tjänstefolk. 
Fotograf okänd. Vallentuna Bildarkiv.

En konstig resa

Arbetarbostaden vid Frösunda prästgård byggdes 1925.
Prästgårdsarrendatorn G E Carlsson och hans familj bodde
först i en av prästgårdens flyglar. Foto: GE Carlsson 1926.
Vallentuna Bildarkiv.

- En gång kom det en familj till Vallentuna med tåget. Det var snöyra och de hade beställt skjuts till Torsåker inom Upplands Väsby. Det var ett jädrans väglag och nästan omöjligt att ta sig fram. Men de var bara vanliga statare och hade inte råd att ligga över på hotellet.

Tillsammans med mannen i familjen ledde Emil sin häst genom snöyran. De gick på varsin sida av hästen så att släden inte skulle välta med hustrun och de två barnen. Frös gjorde de inte i vagnen. Emil hade alltid två tjocka fällar, en som passagerarna satt på och en som de hade över sig.

- När vi kom till Nibble tog vi en genväg till Torsåker genom skogen. Där kunde vi åka allihop. När vi väl kom fram fick jag binda hästen och få mig en kopp kaffe. Sedan satte jag mig i släden och hästen gick faktiskt hem av sig själv. Det var något konstigt med den resan, säger Emil.

- När jag kom hem igen skällde mor. Det var ju vansinnigt att ge sig ut i det vädret. Snön vräkte ner. ”Du kunde ha tagit med dig familjen hit hem och låtit dem ligga över natten i köket”, sa hon.

Emil Carlsson berättade med hjälp av Martin Linder.
Foto: Monica Antonsson

Att köra omkring med länsman på förrättning var en återkommande syssla för Emil och det kunde allt hända att det blev både middag och dryck i gårdarna.

- Länsman skipade rättvisa på sitt eget lilla vis. En gång var det två bönder som hade kommit ihop sig om en gärdesgård. Den ene ville stämma den andre och länsman bad att få träffa dem samtidigt. Länsman, som var en stor karl på 120 kilo, tog de båda karlarna i nacken och slog ihop dem. ”Inte ska ni jävlas om en sån skitsak”, sa han och slängde ut dem genom varsin dörr. Sedan var den saken avklarad.

- Han var väldigt snäll och hjälpte ofta fattigt folk att skriva när de ville ha lån. Folk var ju inte skrivkunniga på den tiden, säger Emil.

Barnmorskan

- En natt kom en liten pojke till skjutsstationen och knackade på. ”Vattnet har gått och mor är så sjuk, så sjuk”, sa han. Han hade gått ända från Gäddarö i nordvästra Vallentuna, bortemot Lindholmssjön. Norbäck ringde efter både barnmorska och kusk och pojken fick åka med tillbaka, berättar Emil. Telefonnumret till Vallentuna var då 1843 och under flera år fanns det bara sju abonnenter totalt.

- Barnmorskan, fru Henningsson, sa alltid att det inte var någon brådska. Hon var ute i god tid, ibland flera dagar före förlossningen. Barnen föddes i hemmen då. Hon hjälpte barn till livet och hon hjälpte de gamla att dö. Det fanns ju inga läkare då men fru Henningsson ryckte ut i alla väder.

Klockan från 1823 stannade när brodern dog.
Då stannade tiden hos Emil Carlsson.
Foto: Monica Antonsson

Provryttare

Kloka gummor och duktiga fjärrskådare har Emil också träffat i sin dar. En gång när Emil fick blodförgiftning i en arm vände han sig i sin nöd till en tant i Frösunda.

- Hon hade någon slags linement som hon smorde på och det blev bra med det, säger Emil. Han minns också ett ställe vid Byle där de ”höll på med sjukdomar”, ”Sprecklagumman” i Vada och Petter i Fjälln som var en duktig fjärrskådare.

Andra bra kunder till tjugotalets kuskar var provryttarna eller gårdfarihandlarna. De åkte omkring med varor och bjöd ut dem till folk i gårdarna. De kom från olika firmor och tog in på hotellet. Sedan körde gästgivarkusken provryttaren en rutt per dag, första dagen åt Orkestahållet och andra dagen åt Angarn, Brottby och Åkersberga.

Gifte sig aldrig

När skjutsstationen upphörde övergick familjen till att i stället driva jordbruket på prästgården i Frösunda. Sönerna tog över efter sin far 1943 och 1968 gick de i pension. Modern skötte hushållet till sin död.

Varken Emil eller hans bröder gifte sig. De skaffade sig inte ens ett ”rejält fruntimmer” till hushållet, som de hade tänkt.

Ejnar Carlsson
Foto: Yngve Sjögren 1984
Vallentuna Bildarkiv

- Morsan skulle aldrig ha tålt det, säger Emil. Mamma var lite kinkig och ville inte släppa in någon annan i huset. Men nog har vi haft tillfälle alltid. Man tittade ju på fruntimren men det blev inget mer.

Brodern Ejnar dog för tre år sedan nu. 
Efter det har Emil inte köpt någon ny almanacka. Den vackra moraklockan har stannat på fem över sex och Emil bara sover och äter mest. Han har svårt att röra sig på grund av värkande leder. En granne hjälper till med städningen och en annan gammal bekant tittar in ibland och hälsar på.

- Det är trevligt för det är roligt att tala om gamla tider, säger Emil Carlsson, den siste gästgivarkusken i Vallentuna.

Monica Antonsson  

Ida och Gustav Emil Carlsson med sina barn på Stora Ekeby i Vallentuna. Ida och Gustav Emil Carlsson arrenderade Stora Ekeby gård 1918-1922. Här står de med barnen Edit, Karl, Ejnar och Emil. Kanske är det kafferast i höskörden. Fotograf okänd 1920. Vallentuna Bildarkiv.

Backstugusittare
Ålderdomligt uttryck för lantbor som bodde på annans mark eller på allmänningen i en backstuga.

Barnmorskan 
hette Berta Henningsson. Hon bodde med sin familj i Villa Klippan som med beteckningen Rickeby 1:16 låg där daghemmet Videgården senare byggdes. 

Källarmästare Norbäck 
hette enligt husförhörslängden Per Erik Norbäck och var egentligen ägare till Järnvägshotellet i Hjälmsta från 23/11 1917 till minst 22/12 1923 då familjen flyttade till Sundborn. 
Det är möjligt att samme Norbäck som även drev Norbäcks bageri beläget helt nära järnvägsstationen. Bagaren hette i alla fall Johan Alfred Nordin. Han var från Västmanland precis som Norbäcks.

Den 2/12 1924 till 4/3 1927 var agronomen Hjalmar Ejnar Lindström hotellföreståndare.
Den 2/1 1927 till 6/3 1928 var Agnes Elfrida Claesson hotellföreståndarinna.
Den 12/10 1927  till 1931 var Hilda Vilhelmina Öbom hotellägare
Gästgivare Söderberg hittar jag däremot inte.
Husförhörslängden: Vallentuna (AB) AII:4a (1923-1931) Bild 350 / sid 22 (Järnvägshotellet)

Kloka gummor
kallades människor som i det gamla bondesamhället ansågs kunna bota sjukdomar.

Fjärrskådare
klärvoajant, siare och medium anses ha förmågan att se och redogöra för objekt och händelser som inte kan nås med människans normala sinnen.

Provryttare
handelseresande, representant, gårdfarihandlare eller agent

Sprecklagumman i Vada
Ingen förklaring

Den här tidtabellen från 1885 fick jag av Emil Carlsson i samband 

med intervjun 1988.

Mina minnen av intervjun med Emil Carlsson är tämligen sparsamma efter 30 år men anteckningarna finns kvar. Här följer spridda uttryck ur mina anteckningar som kanhända också kan komplettera bilden av den siste gästgivarkusken och hans tid. 

Emil Carlsson flyttade 1922 från Vallentuna till Frösunda prästgård, fadern var arrendator. 
Han var sedan 1968 bosatt i Tomthälla, Stolp-Ekeby, Frösunda.
Auktion 1967.
Bonde i 45 år, brukare på Frösunda prästgård.
- Pappa dog 1955.
Ejnar och Emil brukade jorden efter sin far.
- Pappa var en entusiastisk fotograf.

Emil Carlsson, Prästgården i Frösunda.
Emil arbetade tillsammans med sin far och
bror Ejnar som arrendator på prästgårdens
 jordbruk. Sedan fadern dött arrenderade
bröderna jordbruket 1947-1967.
Foto: Ejnar Carlsson 1930
Vallentuna bildarkiv

Emil sa att han hade mycket dålig pension och att han inte visste hur han skulle få ihop det. Han sa att han hade 31 000 kr i pension men att han av det betalade 24 000 i skatt. Något var taxerat till 22 000 kr, kanske var det huset. 

- Var ju hemma i 40 år och har inte haft någon lön.- Jag är för gammal. Jag klarar inte upp det, sa han. En advokat får ordna det. 

- Jag har för mycket saker. Jag funderar på att sälja ut. Jag kommer upp i 24 000 kronor i skatt. Man är för gammal. 

En granne hjälpte honom med städningen. - Jag bara äter och sover, sa Emil.

Emil och hans bror hade varit i Rom och åkt hästdroska som körde turister.
- Det är konstigt med hästar. När de kom till en viss plats så vände han och gick tillbaka igen.

Två månader i Rom, Heidelberg i Sydtyskland och en vecka i Schwiez. Lite varstans. Fotboll varenda söndag.  - Konstigt med italienarna. Man prata om Gunnar Nordahl. Nacka var inte i klass med... Nisse Lidholm och Gunnar Gren.

Gästgivaren vid Järnvägshotellet, Söderberg hade det först. Ölrättigheterna gick med gästgiveriet. Söderberg sa åt källarmästare Norbäck: Du sitter här tack vare mig!

Skjutsstationen såldes varje år på anbud. Då fick man 1500 kronor av länsstyrelsen för två hästar och sedan betalade varje skjuts. Norbäck kväsa ? och talade med pappa. Pappa åkte in och erbjöd länsstyrelsen hålla skjuts för 1000 kronor. Norbäck och pappa gick ihop. Måste finnas två hästar. Pappa började köra gästgivarskjutsen 1919 och vi höll på till nyåret 1926. Det var sista året man hade gästgiveriet som skjutsstation.

Eriksson i syskonvillorna.

Det är väl karboratorn som krånglar, sa han. Sen fick han namnet Karboratorn.

Bagare Johansson gick in i källaren och hämtade två öl. Då var det två kvarter brännvin.

Den hembrännare som länsman varnade bodde i Örsta. - Det var fint hembränt!

Emil fick en körning till Länsman Voxén som bodde vid nuvarande Olsborgsvägen klockan 9.00. 
- Halv tio kom Voxén ut med laddad portfölj. Sista ärendet för dagen på Olhamra gård. Voxén hoppade ur och Emil gick med hästarna till stallet. Sedan fick han vänta i köket. När ärendet var avklarat skulle åkaren Blomkvist... Dukat åt Voxén i fina rummet och åt Emil i köket. 
- Har vi suttit i släden hela dagen har vi ätit ihop, slut på middag. Han var en rättvis man. Synd att han tyckte om sprit.

Han var stor och kraftig och för snäll, tänkte på de fattiga men sa aldrig nej till sprit. 

Mellan Rosendal och Gullbron var det så igensnöat att vi gick på varsin sida och kände var diket var. Men vid Sursta var det ingen snö.

Klinta-Tilda var också kunnig. Bodde vid Klinten vid Risbyle i Täby, där Fresta, Vallentuna och Täby går ihop. Bergs-Elin i Frösunda gjorde eget linement. Gästgivaren i Kårsta, Fjäll-Pelle i Närtuna, - Fjäll-Pelle är död. - Det bryr jag mig inte om. Får jag bara se kåken så blir jag frisk. 

Fjäll-Pelles hushållerska gick ut och fråga vad som gällde. 
Sen kom han ut och visste allt. 
Men det var elakt förtal, sa de. 

De sänkte Vallentunasjön med 90 cm.- Folk pratar alltid om den gamla goda tiden men den var inte god. Nej fasiken, det var dåliga tider. Ont om pengar och arbete. Tänk när Lundkvist kom till Vallentuna och satte upp Tegelburket. Vilket himmelrike. 1919.

- Han kunde själv alla tempon i jobbet och lärde ut det. Tänk vad luffare det låg där! Det var ju folk som sökte arbete på Tegelbruket. De tiggde mat av bönderna och stekte den på tegelugnarna. Det dög att koka köttsoppa på. Hemlös kunde vem som helst bli. Det var inte att gå på det sociala då. De fick tigga åt sig vad de kunde. I Frösunda var de så mycket luffare att man kunde ha både en och två luffare i stallet om nätterna. Ju fattigare desto ärligare. 

- Jag var i Tyskland 1953. Då var det dåligt där. Men man kunde lägga plånboken ifrån sig. De tog aldrig ett öre.

Det var en käring som ville åka till Sursta.
- Den får du skjutsa, sa pappa. Hon ville inte åka bil fast de erbjöd att hon skulle få åka gratis.
Så jag måste gå ifrån och skjutsa henne.

Lokomotiven kunde inte forsla tillräckligt med kol och vatten så det räckte till Rimbo. De måste fylla på i Vallentuna. Vatten tog de från ån. På ena bryggan hade de kolkorgar och på andra en vattenpump för ångpannan. Så höll de på till 1918 då de fick de nya tyska loken. Banan blev inte elektrifierad förrän på 40-talet. "Stortysken" kallade...

Calle Östervall rådde om Rickeby. Han sålde till "Billiga tomter". Byggmästare Pettersson. 

Vallentunas första telefonstation. Brann 1911.

Åkte kälke i Fattigstubacken. 

När jag gick och läste skulle Ivan Mörk köpa cigaretter. Handlare Halv... Du får inte köpa cigaretter när du går och läser. 

Massor av fel i böckerna och de låtsas inte om det! Synd att de talar osanning. Stora förändringar. Badet gick på 21 000 kronor. 

Klockarbacken var pålad. Natten de sköt Gustav III rämnade vägen. 

Var det trögt (med försäljningen) tog provryttaren upp en konjaksflaska. Då gick det bättre. 

Ljunggren. Första handelsboden börja 1885 till 1910 innan Conrad Österberg kom. Det kunde vara 15-20 skjutsar på morgonen. Lämna mjölk vid 7-taget och sedan kockan 1. Affären revs och gav plats för Konsum och biblioteket.

Kul? Vete fasiken. Ibland var det roligt och ibland inte. 

En gång hämtade en käring vid -taget som skulle till Angarn. (Lilla Lundby gård?) Hon var så full att hon knappt kunde gå. Jag fick leda henne till släden. Det var en karl som öppnade. Han betalade resan men mota iväg henne. Hon ville inte följa med hem. Hon vingade iväg i snön. 

Skjutsstationen lades ner 1921. Då började Norbäcks med Vallentuna bilstation. Chaufför Oskar Wahlman som blev droskstation i Stockholm sen. Han söp ner sig fullständigt. 

Arrenderade Frösunda prästgård. Vi tog över efter far 1943 och brukade gården till 1968. Mor skötte hushållet. Vi skulle ha tagit ett yngre fruntimmer. Mor blev dålig. Ejnar fick laga mat och städa. Far gjorde inget, gick och slöjda. Skulle ha tagit ett rejält fruntimmer. Det är konstigt med de gamla. Lika med morsan. Hon tålde inte att det kom något nytt fruntimmer. Ungkarlar. Nog hade vi haft tillfälle alltid. Hade väl fått gott om fruntimmer. Man tittade på dem men det vart aldrig mer.

Pappa dog 1955. Mamma dog 1960. Sen började en annan bli gammal. Mamma var lite kinkig och ville inte släppa in någon annan i huset. 

Jag köpte huset efter Prästgården 1957/58. Ejnar dog för tre år sedan. Stor tomt med nerrucklad kåk. Vi rustade upp den.

Gillar inte Venedig. Finns inga gator, bara sjöar överallt. Stan håller på att sjunka.

***

Familjen:
Gustav Emil Carlsson född 3/5 1872 i Norra Solberga, Jönköpings län
död 13/10 1955 i Frösunda, Vallentuna
Ida Vilhelmina Andersson född  25/6 1880 i Odensala 
vigsel: 2/12 1900. Död 25/9 1960 i Frösunda, Vallentuna. Då skriven i prästgården, Frösunda

Barn:
1. Emil Heleve Carlsson föddes 1/7 1903 på Lövstaholms gård i St Olofs församling, Sigtuna.
     död 11/12 1988 i Frösunda, Vallentuna. Ogift man. 
2. Karl Gustaf Carlsson född 24/1 1906 i St Olofs församling, Sigtuna
3. Aina Wilhelmina f 12/12 1907 i St Olofs, Sigtuna - d 22/12 1909 difteri och hjärtförlamning. 
4. Oskar Einar född 12/6 1909 i St Olofs församling, Sigtuna - död ogift 9/7 1986 i Frösunda
5. Edith Maria född 26/12 1910 i Värmdö (tvilling) - död ogift 5/10 1996 i Frösunda
6. Edor Gerhard född 26/12 1910 i Värmdö (tvilling) - död 11/4 1911 av lunginflammation

Familjen kom 24/11 1902 från Spånga till Sankt Olofs församling i Sigtuna.
Familjen kom 19/11 1910 till Värmdö där Gustaf Emil Carlsson blev befallningsman.
Familjen kom 4/12 1911 från Värmdö till Gävle Heliga Trefaldighet varifrån de återvände till Värmdö 2/6 1915.
Familjen kom till Ekeby gård i Vallentuna den 3/6 1918 från Wårdinge. 
De flyttade därifrån till Frösunda den 21/4 1922.  De kom fram 21/11 1922 och blev kvar där. 
Alla barnen dog ogifta. Gustav och Ida fick inga barnbarn, berättade Emil. 

Kyrkoböckerna:
Sigtuna, Sankt Olof och Sankt Per (AB) AIIa:2 (1895-1903) Bild 1720 / sid 462 (familjen)
Sigtuna, Sankt Olof och Sankt Per (AB) AIIa:4 (1904-1915) Bild 1780 / sid 163 (familjen)
Värmdö (AB) AIIa:5 (1902-1911) Bild 1020 / sid 595 (familjen i Värmdö)
Värmdö (AB) AIIa:6 (1911-1920) Bild 1160 / sid 106 (familjen i Värmdö)
Gävle Heliga Trefaldighet (X) AIIaa:13 (1896-1923) Bild 3310 / sid 5126 (familjen i Gävle)
Vallentuna (AB) AII:3a (1917-1923) Bild 1680 / sid 152 (familjen i Ekeby, Vallentuna)
Frösunda (AB) AII:4 (1913-1930) Bild 2290 / sid 471 (familjen i Frösunda)

Elwe Nilsson

Under bearbetning

In kommer intervjuer med Elwe när jag hittar dem.
Hm... Det kommer inte att ske. De fick ett eget inlägg.
Du hittar det här.


Insändare 2002-05-27
Jag minns inte vilken tidning!

Det fina med att inte längre vara lokalreporter är, att man får skriva vad som helst. Varken nyhetsvärde eller opartiskhet är ett krav. Sånt underlättar för en politisk vilde med vana att rösta på tre olika partier.

Men vadan denna skröna? Jo, någon måste ju försvara Elwe Nilsson, denne stackars karl som i tid och otid får ta emot så mycket spott som spe. Är han inte arrogant och kör med svågerpolitik, så är han grodan som aldrig blev prins. Nog för att kritiken ser ut att rinna av honom som vattnet på en gås, men man vet ju aldrig. Även kritstrecksrandiga har sina stunder.

Elwe har en ärlighet som tilltalar mig. Han tar ställning och står för sin åsikt. Det är raka puckar från början till slut, vare sig man gillar dem eller ej. De politiska trixen kan visserligen ta sig ett och annat verkligt udda uttryck – som när han sålde tunnelbanan och Roslagsbanan till fransmännen!!! – men myglar gör han nog inte. Att han blev dömd till 50 dagsböter á 600 kronor visar bara att Vallentunamodellen inte håller i stan. Och det är tur det. För demokratin. Betydligt värre är politiker som mörkar. Att systematiskt tiga ihjäl saker och ting är både effektivt och väl beprövat inte minst i Vallentuna. Vi har några riktiga stolpskott i den lokala politiken. Låt oss hoppas att de försvinner före valet.

Men tillbaka till Elwe.
Han är född och uppväxt i Vallentuna. Som alla andra dansade han i folkparken, gick på samkväm i hemvärnsgården, mekade moppe och åkte Wölkers folkabuss – de hade hönseri i Bällsta – till lördagsdanserna i Väsby. På väg till jobbet frontalkrockade 22-årige lastbilschauffören Elwe med en bil som kom farandes emot honom med bredsidan före. Han tvingades ligga fem månader med sitt krossade vänsterben i sträck. Även han har haft sina prövningar.

Politiskt formades Elwe genom pappa Gustav hemma vid köksbordet i Gullåker. Gustav var kommunens starke man som förhållandevis självsvåldigt styrde och ställde. Han förstod nog aldrig att Gustavs Udde var ett namn tillkommet av delvis elak ironi. Han var stolt han.

– Vill du verkligen ha något gjort, ska du vända dig till Gustav, sa min pappa. Och så var det. Gustav såg till att saker hände. Alltid.   

Äpplet har sannerligen inte fallit långt från päronträdet. Elwe gör som far sin och får saker gjorda. På gott och ont. Men om han seglat fram i karriären på en räkmacka, så har han i varje fall inte gjort det utan djup. Med rötterna i Vallentuna känner han för bygden. Det är åtminstone delvis tack vare Elwe vi har Roslagsbanan kvar. När landstinget ville lägga ner bandelen Lindholmen-Kårsta, tog han partikollegorna på en slingrig busstur som fick dem att tänka om. Dessförinnan hade dåvarande trafiklandstingsrådet Stig Dingertz (m) dragit ett tjockt, svart streck över banan vid Lindholmen på sin karta. Det såg jag själv, där jag satt bredvid honom på 100-års-jubileumståget från Östra. Bara ett under kunde rädda bandelen och det fixade Elwe med benäget bistånd av föreningen Rädda Roslagsbanan, Kårstaborna och centerpartiet med landstingspolitikern Knut Nilsson i spetsen.

Elwe byggde Elweborg och så här i efterhand måste man erkänna att det är snyggt. Pappa Gustavs gamla kåk var förskräckligt otidsenlig. Kan vi nu bara bli av med Ingvar Lidskogs Tunahus, som vänder häcken mot alla som kommer hit, så kan det rent av bli riktigt bra. Det sa även Gustav Nilsson på sin tid. 

Elwe drev igenom systembolaget – gilla det eller inte - genom att göra det till den rättvisefråga det är. Och tänk på Berit som driver restaurangen på Östra station. Hon har haft ett elände de somrar, när trafiken varit avstängd och gästerna uteblivit. Visst har hon haft stöd från många men ytterst är det Elwe som har gripit in räddat verksamheten.

Det var likaså han som ringde och sa:

– Nu får du göra någonting. Nu har de strukit Ralles Diner från stadsplanen. 

Han menade ett antal självsvåldiga tjänstemän och det var inte bara Ralle han värnade om. Vallentuna Motor hade med några pennstreck avfärdats med en alldeles omöjlig infart.

– Det är ett gammalt genuint Vallentunaföretag, dundrade Elwe. Tjänstemännen vet inte vad de håller på med!

Det där var kanhända hemligt men i alla fall. Så här efteråt kan det berättas som ett exempel på att Elwe känner folk, vet vad han talar om och ställer upp. Det gillar jag. Så vi rörde om lite i grytan och Vallentuna Motor fick en bättre lösning. Ralles Diner är fortfarande raderat och ska försvinna. Man kan undra varför de gav honom lov att investera allt vad han ägde i en vedugn?!

När likvidatörerna (röjningsarbetarna) i det efter Tjernobyl radioaktiva Novozybkov 1999 bad mig om en bil, började jag spara pengar. Ett år senare fanns 11 000 kronor i kassan. Då såg Elwe till att jag fick tala med färdtjänstens åkare som efter det bidrog med fyra handikappbussar och en ambulans som Vallentuna Revyns folk körde till Ryssland med. Det säger en del om människan Elwe. Speciellt som vi i revyn genom åren har varit ganska elaka mot politikern med samma namn. Märkligt nog surar han aldrig för det. Det beundrar jag honom för. Han förstår att det ingår i jobbet och vet att vi menar väl. 

Men Svein Tryti då, undrar någon. Jag skrev så mycket om honom ett tag, att folk trodde vi var mer än kompisar. Låt mig säga så här: Svein Tryti var min i särklass bästa tipsare. Och han har alltid rätt i sina avslöjanden. Att inte ta honom tillvara är en praktmiss. Och att Svein, Lena Lundgren (v) och Christine Nerelius (sol) har gett upp fullmäktige är inte bara sorgligt, det är ett direkt hot mot demokratin. De höll koll på och avstyrde de värsta galenskaperna. Nu har vi inte ens en kritisk bevakning av den lokala politiken och får därför inget veta. Det är tragiskt men, som tur är, inte längre mitt ansvar.

Monica Antonsson

Som för övrigt inte har något annat än sitt vackra namn gemensamt med den präst som härförleden provpredikade i Karby.

Mina artiklar om Elwe Nilsson hittar du här. 

Mums! Anna-Brita Dahl

Underbart fina Anna-Brita Dahl

”Mums” – en eldsjäl

av Monica Antonsson

Lycklig den som var blåvinge i Vallentuna på 50-talet. Anna-Brita Dahl var chef för flickscouterna inom IOGT kåren, en verksamhet som hon själv hade dragit igång inom nykterhetslogen 1648 Blixten. Den utlösande faktorn var alla onyktra ungdomar som trängdes vid järnvägsstationen om kvällarna. Anna-Britta klarade bara inte av att se hur de förstörde sina liv. Så hon grundade scoutkåren NSF i oktober 1955 och tog, som sagt, själv hand om flickorna. Bror Mellkvist blev ledare för pojkarna som kallades vargungar. De barn som var lite äldre delades in i patrull- och seniorscouter.  

Själv blev jag bara nästan blåvinge. En enda gång i ettan fick jag följa med en kompis till ett möte på andra våningen i Gula skolan som tidigare hade varit vit och då kallats Vita skolan. Den låg vid Skolvägen som kallades Fattistu´backen för att fattigstugan förr låg vid backens krön. Anna-Brita var klädd i sin fina scoutdräkt och satt på en stol mitt på golvet. Vi ungar satt i en ring runt omkring. Hon pratade om hajker, hur man gör upp eld och om hur man knyter snusnäsduk. Det var becksvart utanför och höstregnet piskade mot rutan. Inne var det varmt och skönt, ty elden sprakade i öppna spisen. Så minns jag det i alla fall. Men det kan lika gärna ha varit en falsk eld med vedklabbar, en ficklampa och lite brandgult silkespapper. Oavsett vad så spred sig gemytet. Hon var sådan, Anna-Brita. Hon spred glädje omkring sig. I en korg låg höstfärgade lönnlöv klara att klistras upp på papper och i en annan låg nyplockad, ännu våt fallfrukt med gräs och jord på. Lokalen var tillfällig. Scouterna höll vanligen till i det röda godtemplarhuset vid nuvarande Norrgården.

Från den kvällen fanns Anna-Brita i mitt medvetande. Hon var en lika naturlig del av samhällsbilden som kantor Holger Hovmark som ledde barnkören och prosten Sven Vängby som dåförtiden ofta sågs promenera längs Centralvägen i sin svarta prästkappa. 
Anna-Brita syntes överallt och hade alltid bråttom. Det hade med hennes inneboende energi att göra. Hon hastade över skolgården, sneddade över torget och cyklade längs grusvägarna. Samtidigt tog hon sig alltid tid att prata bort en stund. Hon hade ett vänligt leende till övers för alla. Anna-Brita sålde lotter på torget, organiserade försäljningen av majblommor och deltog med liv och lust i aktuella debatter i Vallentunasalen. Och när det drog ihop sig till midsommar var det hon och ingen annan som såg till att majstången på Kyrkängen kläddes i praktfull blomsterskrud. 

Ungar med blommor strömmade till från alla håll för att ingen var så snäll som Mums. Det var ju så hon kallades. Först av scouterna som njöt av att ha henne som lägermamma. Sedan av elever och lärarkollegor – hon var hushållslärare till professionen - vänner och bekanta. Anna-Brita var känd för sin goda mat, sin hushållning, ordning och reda. Och det var hon som åtminstone vid ett tillfälle sopade torget rent med borste och skyffel efter en marknadsdag när arrangörerna hade glömt att städa.
- Vi inom scoutrörelsen ser alltid till att hålla rent efter oss, sa hon. 

Född absolutist

Vem var hon då den genompräktiga Anna-Brita Carolina Axelsson som kom till världen den 5 augusti 1907, samma år som Gustav V blev kung. Föräldrarna - Anna Olsdotter (1870-1954) från Skåne och Axel Andersson (1870-1936) från Sörmland - var båda av lantmannasläkter. De ägde och brukade Grantinge gård i Stoby socken, Hässleholm, från det att de gifte sig 1897 till 1906 då de tvingades sälja gården. Orsaken var att Axel godtroget hade gått i borgen för någon som inte gjorde rätt för sig. Det kan inte ha varit lätt för Anna som hade fått fädernesgården i morgongåva av sin far. När Anna-Brita kom till världen var katastrofen redan ett faktum och familjen hade flyttat till Ruda gård i Högsby där Axel var rektor på Lantmannaskolan. Året därpå gick flyttlasset vidare till Värmland innan familjen slutligen kom till Kristinehamn 1912 där Anna-Brita växte upp på en rad olika adresser.

”Morfar arbetade i Karlstads Mekaniska verkstad i Kristinehamn”, säger dottern Karin Dahl-Strandin. Han var något av en Uppfinnar-Jocke. Det sägs att han gjorde flera smarta uppfinningar utan att få betalt. Mormor var otroligt duktig på att få allt att gå ihop. Det var som att hon trollade. Hon vävde, snickrade, knypplade och drygade ut hushållskassan med att laga mat och servera såväl lunch som middag hemma i matsalen till folk som kunde betala för sig. På så vis lyckades hon hålla alla sina sex barn i skolan och ge dem högre utbildningar.

”Jag är född absolutist”, sade Anna-Brita när hon på 1980-talet berättade om sitt liv. Hon hade fått nykterhetsidealet med modersmjölken. Mamma Anna var en ivrig vitbandist och Vita bandet var en internationell nykterhetsorganisation för kvinnor.

Anna-Brita blev redan som sexåring elev i Haskelhems småskola för att hennes moster Rut ville, att hon skull ha en viss fröken Mårtensson som lärare. Året var 1914 och första världskriget hade just brutit ut. Tio år senare lämnade Anna-Brita Kristinehamns Elementärläroverk för flickor med utmärkta betyg. Efter drygt ett års praktik på en gård blev hon den första kvinnliga eleven vid Lantmannaskolan i Högsby. Hon var, som hon sade, pionjär redan då. 

”Jag fick lära mig allt praktiskt arbete som förekom i ett lanthushåll. Det var allt från bullbakning och djurskötsel till hästkörning. Jag var dessutom trädgårdselev med ansvar för stora växthus och flera tunnland jordgubbsodling som skulle rensas och skördas. Vi var fyra trädgårdselever som varje dag plockade 1200 liter jordgubbar för vidaretransport till Gotland. Det var ett hårt men roligt arbete. Tomater och gurkor som odlades under sommaren fick ge plats för blommor till hösten.”

Då och då ordnades ungdomsfester med dans och kaffe efter arbetspassen. Då skulle pojkarna skydda flickorna, var det tänkt. Det var nämligen otänkbart då för flickor att tacka nej, om de blev uppbjudna.  

”Pojkarna bevakade oss noga och såg till att ingen som var onykter ens kom i närheten av oss. Det var ju det värsta som kunde hända.”

1920-talets olycksbarn

Anna-Britas fick sin första tjänst som föreståndare på en sommarkoloni för ”bleka och utsvultna storstadsgossar”. Året var 1929 och på sina håll i landet var nöden stor.

”Den sommaren fick jag verkligen lära mig hur livet kan vara för en del. Somliga barn var magra som plockade höns! Och vissa ungar blev illamående av att plötsligt få ordentlig mat. De fick ligga till sängs tills magarna hade vant sig. Många kom från alkoholiserade hem och hade det särskilt svårt.”

Anna-Brita mindes särskilt en liten kille som var väldigt mörkrädd. För hans skull var hon noga med att alltid ha ljuset tänt.

”Hans pappa brukade komma hem om kvällarna och klå upp familjen.”

En annan pojke hade en grå tröja som han fått på en välgörenhetsfest. Han släppte den inte ur sikte på hela sommaren.

”Och tänk den lille skranglige killen som gick upp fem kilo under sommaren. Barnen brukade dra åt livremmen och sedan tvärt släppa taget. Om magen då följde med remmen ut så hade de lagt på hullet. Då var jag lycklig.”

Många av 20-talets olycksbarn var så kallade oäktingar för att papporna av en eller annan orsak var frånvarande. Mödrar, som ensamma tvingades dra försorg om sina barn, sågs orättfärdigt med särskilt oblida ögon av sin samtid. De fick ofta hanka sig fram bäst de kunde under spott och spe. Någon organiserad barntillsyn fanns förstås inte. Många barn drev därför omkring vind för våg. Det kunde bli både si och så med skolgången. Sedan var det lätt hänt att det gick snett av bara farten.

”Jag har träffat så många barn som har gått i hjälpklass”, sade Anna-Brita. ”De har egentligen aldrig fått känna att de duger. Då gäller det att börja om från början med att bygga upp deras självförtroende. Annars är det lätt att de blir märkta för livet.”

Anna-Brita var inte bara de oskyldiga barnens räddande ängel. Hon stod även på mödrarnas sida. 

”En av de duktigaste kvinnor jag har haft till min hjälp som hushållslärarinna var en kvinna som hade ett litet barn. Hennes fästman stack när hon blev havande och hördes aldrig mera av. Och tänk, att då slutade bekanta, som hade känt henne sedan hon var barn, att hälsa. Så hemskt var det på den tiden. Det var sannerligen inte lätt att vara ensam mor.”

Anna-Brita var 21 år fyllda när hon fick hon sin första riktiga tjänst som skolkökslärarinna. Plötsligt var hon chef och tvingad att nicka förläget när äldre men underlydande personal neg för henne. Om somrarna arbetade hon ungdomskonsulent inom JUF vilket närmast kan liknas 4H i Kalmar län. Som sådan reste hon omkring i landet för att lära unga, nyblivna lantmannahustrur att baka bullar på rätt sätt och ta vara på trädgårdarnas primörer. Hon var något av en expert på goda grönsaksinläggningar

Kärlek per korrespondens

Anna-Brita mötte kärleken i Sven Dahl på ett möte i Uppsala där hon var med om att bilda ett folkdanslag. Det var den första tisdagen i oktober månad 1929. Det dröjde emellertid ända till 1932 innan de började bekanta sig lite mer. Anna-Brita hade en tjänst på Södra Sundebyns folkhögskola mellan Boden och Luleå då och han studerade naturvetenskap i Uppsala. 

”Han bodde inackorderad på nykterhetsvännernas studenthem”, berättade Anna-Brita. ”Pojkarna som bodde där fick då och då bjuda in traktens flickor till bal. Det var väldigt högtidligt. När vi kom dit fick vi först hälsa på föreståndarinnan. Det gick inte an att bara komma och gå som man ville.”

På den tiden var långa promenader ett vanligt nöje. Det var också vanligt att ungdomar ställde till med dans lite varstans på ängarna. Kaffedrickning i gröngräset var ett bra sätt att träffas på.

”Det har verkligen förändrats”, konstaterade Anna-Brita.

Sven friade per brev minst två gånger innan de förlovade sig 1935. Att det dröjde så länge berodde på pappa Axels krav om att Sven först skulle vara klar med sin akademiska examen. 
På nyårsaftonen 1936 ringde så bröllopsklockorna för Anna-Brita och Sven Dahl i Kristinehamns kyrka. Hon var vid den tiden föreståndare för Lanthushållsskolan på Wendelsbergs folkhögskola i Göteborg. Det innebar att hon var såväl tillförordnad rektor som lärare i vävning, sömnad och matlagning. 
Familjen hyrde ett hus i anslutning till skolan och som på beställning föddes dottern Birgitta den 20 september 1937. I hela sitt liv påpekade Anna-Brita noga att födseln var beräknad till mitten av oktober, men att den lilla hade haft bråttom till världen. Inget otillbörligt hade skett före bröllopsnatten!

Familjen flyttade 1938 till Storvik mellan Gävle och Falun där Anna-Brita och Sven tillträdde varsin lärartjänst vid Västerbergs folkhögskola. Dottern Karin kom till världen 1939 följd av Gunnar 1942 och Ragnar 1943. Andra världskriget brann i Europa och under krigsåren var Sven inkallad som gasskyddstekniker stationerad i Strängnäs minst nio, tio månader om året.

”Han var mycket värdefull för försvaret”, sade Anna-Brita stolt. Själv axlade hon hela ansvaret för familjen. Att hans lön halverades gjorde inte uppgiften enklare då utgifterna bestod. Familjebidrag hade ännu ingen hört talas om.

”Vi bodde som tur var gratis i vår rymliga lärarbostad, så vi klarade oss på 190 kronor i månaden. Vi hade en hushållsgris och två kaniner som blev 32 innan sommaren var slut. Vi hade dessutom ett stort trädgårdsland och skogen alldeles inpå knutarna. Det var knapert men det gick.”

Anna-Brita samlade allt hon kom över i skogen. En kasse kantareller fick hon ihop på ett par timmar och 75 liter lingon plockade hon utan besvär på en enda dag. Samtidigt skötte hon de tre äldsta barnen och ammade minstingen.

”Det var innan de hade börjat bespruta skogarna. Då kunde man plocka flera liter bär på en enda tuva. Nu har de förstört allt.”

Politiker med kaffekorg

Familjen flyttade vidare till Västerås 1945 där Sven blev folkbildningskonsulent och Anna-Brita lärare. Andra världskriget tog slut och Sven brann för IOGT-rörelsen varför familjen drogs mot Stockholm. Där skulle barnen dessutom få tillgång till flera skolor. Anna-Brita ville emellertid inte bo i stan så familjen sökte sig till förorterna.

”Med fyra barn ville jag ha en villa med egen trädgård”, sade Anna-Brita.

Vid samma tid annonserade författaren Jan Fridegård ut sitt hus i Vallentuna till försäljning. Efter några år i kommunen skulle han och familjen flytta vidare till Uppsala. Han ville emellertid inte sälja sitt hus till vem som helst så det gällde för makarna Dahl att göra ett gott intryck. Skolläraren Bernhard Bengtsson lade ett gott ord för dem och 1947 fick de alltså köpa ”Bruna villan” med adress box 268 snett emot Ernst Gustavssons affär eller nuvarande ICA Rickeby.

Dottern Karins dop

”Jan Fridegård hade just fyllt 50 år, när vi kom för att titta på huset. De bjöd på kaffe och kaka som hade blivit över från kalaset. Han var mycket trevlig och hade en rar fru.”

Birgitta fick överta flickrummet efter Jan Fridegårds dotter Åse – till stort förtret för Karin som fick dela på barnkammaren med sina båda bröder. Birgitta fick till och med ärva skolbänken i skolan efter Åse Fridegård. Edit Lindström, en mörkhårig och vänlig liten dam med knut i nacken, blev hennes skolfröken. Om det berättade hon själv, när hon som Sveriges miljö- och energiminister, 1988 besökte Hammarbacksskolan med mamma Anna-Brita vid sin sida.

”Vi var bara 20 barn i varje klass och det fanns en enda klass per årskurs. När vi hade hembygdskunskap räckte det inte med att läsa böcker. Vi fick krypa omkring och mäta upp skolgården eller cykla runt och titta på runstenar och andra historiska minnesmärken. Vi skulle ständigt ut i naturen för att lära oss hur växter ser ut och vad de heter. Det var ett bra sätt att lära sig förstå sammanhangen och att allt hör ihop. Samspelet mellan kultur och natur, det är miljö i vid bemärkelse. Minns du, mamma, hur vi brukade samla ris och städa i skogen till Valborg? När jag var barn fick vi utslag i ansiktet när vi badade i Kyrkviken. Vattnet i Vallentunasjön var infekterat för att kommungubbarna släppte ut hela centralortens avlopp direkt i sjön.”

Gunnar, Ragnar och Karin Dahl påbörjade sin skolgång för fröknarna Margit Opperman och Kerstin Lundkvist i Röda skolan. Skolan hade en torrdasslänga med sex hål ute på skolgården. I källaren under Vita skolan – som senare blev gul - fanns dessutom ett varmbad, där alla ungar tvingades stå i långa rader och skrubba varandra på ryggarna under överinseende av en bastant badtant i vit rock.

”Många minns säkert de årliga julfesterna i den fullpackade gymnastiksalen som var en slags föregångare till våra dagars Vallentunarevyer”, säger Karin Dahl-Strandin. ”Varje klass skulle delta med ett nummer men klass 6 gjorde mest. Det var ju de som fick göra en skolresa för pengarna som samlades in.”

Anna-Brita blev hushållslärare i Vallentuna. Tämligen omgående engagerade hon sig i det lokala politiska livet. Som första kvinna blev hon ledamot av skolstyrelsen, personligen förordad för posten av den avgående kontraktsprosten Sven Vängby. Hon satt dessutom med i skolbyggnadskommittén likaväl som hon var ordförande i kommunens hushållsnämnd.

”Mamma var med och utformade skolköket när Hjälmstaskolan byggdes”, säger Karin Dahl-Strandin. ”Resultatet skulle emellertid godkännas av Skolöverstyrelsen som tyckte att förslaget var alldeles för storstilat. Mamma blev arg, packade kaffekorgen och meddelade Skolöverstyrelsen att hon var på väg. Väl framme bad hon att få prata med högsta hönset. Nu sitter jag här tills ni har ändrat er, sa hon. När hon kom hem framåt kvällen kom hon i triumf! Det var sannerligen en seger! Och skolköket ser fortfarande ut som hon utformade det.” 

Scouting alternativ till fylleri

Det var, som sagt, lite si och så med nykterheten i Vallentuna på den tiden. Anna-Brita satte därför fart på nykterhetslogen likaväl som hon tog sig in i fullmäktige för att kunna påverka saker och ting.

”Jag såg så många trevliga ungdomar sitta onyktra på tåget om kvällarna att jag var tvungen att göra något åt det. Det var omöjligt för mig att bara stillatigande se på.” 

Foto: Maggan Hägglund

Sven var ordenstudieledare för IOGT i Sverige då. Det var ett ideellt och väldigt ärofullt uppdrag som hela familjen deltog i lokalt. De ordnade dans i godtemplarlokalen till inhyrd orkester med ståfela, gitarr och dragspel och de ordnade lekaftnar för alla som ville vara med och sjunga, musicera och spela sketcher.

”Det var vettiga alternativ till alkoholen”, 
sade Anna-Brita lyckligt. ”Vi hade bra fart på ungdomsverksamheten då. Och vart jag än går, så träffar jag på alla knattar som var med och spelade blommor och tomtar i våra pjäser. Det är bara det att de har blivit så mycket större nu.”  

Foto: Maggan Hägglund

Anna-Britas hjärta klappade särskilt hårt för scoutkåren i vilken åtta flickor och åtta pojkar utgjorde elitpatrullerna. Medlemsantalet växte snabbt till 265 ungar som alltså delades in i blåvingar, vargungar, patrullscouter och seniorscouter. De grillade korv, lagade pinnbröd och fick lära sig att leva efter scoutlagen: Man ska visa respekt för Gud och hans ord. Man ska vara en ärlig och god kamrat. Man ska skydda naturen och ta ansvar för sig själv och andra.

”Och så var det något om att man skulle ha respekt för överheten”, skrattar Karin Dahl-Strandin. ”Vi sa åt mamma att det där var nog lite förlegat. Vi tyckte att det räckte med att man ska uppföra sig som folk.”

Foto: Maggan Hägglund

Anna-Brita engagerade sig allra mest i sina egna barn. När de växte upp hade familjen periodvis ett hembiträde som skulle bli skolkökslärarinna och därför behövde praktik. Hon fick följa familjen överallt och sköta hushållet, till och med till sommarstugan på Västkusten.

”Vi hyrde den där stugan för att barnen skulle få vistas i en fin sommarmiljö”, sade Anna-Brita. ”De badade mycket och var nog mer under än över vattenytan.”

Karin berättar att det var doktorn som rekommenderade sol och salta bad sommaren 1947. Lillebror Gunnar hade fått psoriasis. Anna-Brita smorde inom honom med salvor men det var semestern på Västkusten som gjorde susen.

”När vi kom hem hade han bara en liten, liten prick kvar innanför badbyxorna. Det ledde till att vi allihop tvingades bada utan baddräkt sommaren därpå. Det var bara att finna sig. Allt för att Gunnar skulle bli kvitt sina utslag.

Idyll i Bruna villan

Några år senare, berättade Anna-Brita, arbetade Birgitta i lanthandeln om somrarna när hon och syskonen inte strövade omkring i blåsippsbackarna och samlade herbarium. Vintertid åkte de ofta skridskor på sjön och på isbelagda lergropar. Det var spiskrokar som gällde då, halvrör och så småningom bandyrör. När det började lacka mot jul satte Anna-Brita upp ett litet julspel med barnen

som glada aktörer. De sjöng, läste dikter och spelade små pjäser i fantasifulla kostymer.

”Mamma tyckte helt enkelt om att leka”, säger Karin Dahl-Strandin. ”Så fort hon och pappa fick gäster så skulle vi barn uppträda och få applåder.”

Anna-Brita lärde barnen att dansa gammeldans också. Om lördagskvällarna drogs köksbordet åt sidan och radion knäpptes på. Efter sexnyheterna följde nämligen alltid Musiktimman. Programmet inleddes med en marsch varpå vals, hambo och schottis tog vid. ”Då dansade vi med mamma. Hon gjorde alla våra lördagskvällar mysiga. När vi lyssnade på Karusellen med Lennart Hyland i radion, bakade hon radiokaka med choklad och kex i. Pappa var allvarlig och alltid upptagen. Han fick inte störas. Han hade ingen tid att slösa bort på underhållning, sa han.”

Karin beskriver sin pappa som en typisk folkbildare. Han for runt och föreläste i astronomi, fysik och kemi. Åren 1955-1956 var han dessutom kommunstyrelsens ordförande i Vallentuna sedan partierna bett honom ställa upp för att hindra Gustaf ”Bonn-Nisse” Nilsson från att komma till makten.

”Vi barn tyckte att pappa var väldigt sträng. När vi såg Marting Ljung parodiera en föreläsare på Ideonteatern en gång brast vi alla ut i skratt. Han var som en karikatyr av pappa. På söndagarna efter middagen, när det var diskat och klart, körde han oss på porten. Gå ut och lek! Det var inte lönt att försöka kom undan, det var bara att traska ut. Då skulle mamma sova middag, sa han. Och det behövde hon ju också. Oftast lekte vi tillsammans alla fyra men ibland stod vi bara och tjurade, tills mamma hade vaknat och vi fick komma in igen.”

Tolv år efter flytten till Vallentuna gick flyttlasset 1959 vidare till Lidingö där Sven hade tillträtt en rektorstjänst vid Breviks folkhögskola. Bruna villan såldes till Ingvar Lidskog som var politiskt fostrad av makarna Dahl och som så småningom tog över som kommunstyrelsens ordförande. Det var emellertid med en sorg i hjärtat som Anna-Brita lämnade sitt Vallentuna. Scoutkåren kunde hon emellertid inte skiljas från, så en gång i veckan for hon hit för att elda i scoutstugans kamin och lära ungarna vett och sans.

Och vännerna kom…

Så kom skilsmässan 1961 som blev Anna-Britas stora livstrauma. Maken Sven bröt upp från familjen och gifte om sig med Klara Brits som var en gemensam vän. De hade umgåtts en tid bakom Anna-Britas rygg, ett svek som hon aldrig kom över.

”Mina syskon tog en tid avstånd från pappa för att mamma var så ledsen”, säger Karin Dahl-Strandin. ”Det som hände var svårt för oss alla. Vi hade ju tyckt att det var så roligt när Klara kom och hälsade på. Men hon fick det inte så lätt. Pappa var väldigt sjuk de sista åren. Han fick både skelettcancer och Parkinsons sjukdom.”

Anna-Brita bestämde sig för att flytta tillbaka till Vallentuna där hon kände sig trygg och där vännerna fanns. KG Jonsson på Oppgården som då var en av kommunens och centerpartiets ledande politiker, tipsade om huset på Björkhagsvägen 9 i Ormsta varpå Anna-Brita började packa. 

”Flyttlasset gick dagen före julafton”, säger Karin Dahl-Strandin. Mamma och jag blev kvar på Lidingö för att skura ur lägenheten innan Gunnar kom och hämtade oss några timmar senare. Vi åkte ut till Vallentuna där de andra redan var i full gång med att få allt på plats. Birgittas dotter Anna var så liten då att hon sov i sin insats som stod i badkaret. Vi var inte färdiga förrän klockan tre på natten, när vi dödströtta beslöt oss för att sjunga in julen, som vi alltid hade gjort om julaftonsmorgnarna. Mamma spelade på pianot och vi sjöng alla de gamla, välkända julsångerna. Sedan somnade vi allihop där vi kunde hitta en plats att vila på. Vid niotiden på morgonen, när vi drack vårt morgonkaffe, ringde det på dörren. Det var barnen Ek – Gunilla, Inga-Britt och Björn – som stod utanför dörren med en fin julgran. De var ju scouter alla tre så de visste att mamma höll på att flytta tillbaka.” 

Anna-Brita var i hela sitt återstående liv alltid mycket rörd, när hon berättade om julaftonen 1961. Efter barnen Ek kom nämligen den ena vännen efter den andra med julmat, pynt och klappar.

”Det blev trots allt en jul det året också”, sade hon.

Anna-Brita var snart lika engagerad i politik och föreningsliv som hon alltid tidigare hade varit. Hon blev bland annat kommunens första fritidsnämndsordförande. 
Birgitta hade blivit politiskt engagerad som student på grund av bristen på barnomsorg. Som byråsekreterare och senare byråchef på Sida hade hon dessutom fått resa runt i tredje världen vilket så småningom fick henne att ta politisk ställning.

”Vi har av nykterhetsskäl, på grund av skolfrågor och av religiösa skäl alltid varit folkpartister i vår familj”, kommenterade Anna-Brita sin dotters vägval. ”Birgitta hem och sade, att hon hade sett så mycket elände i världen att hon måste byta parti. Hon hade sett hur människor rika som troll inte brydde sig det minsta när deras landsmän svalt ihjäl på gatorna. Hon ville arbeta aktivt för en rättvisare fördelning av jordens resurser och det ville hon göra inom socialdemokratin. Jag förstod att det var hennes livsuppgift så jag opponerade mig inte.”

Foto: Monica Antonsson

Familjen viktigast av allt

”Mamma var en folkfrisinnad folkpartist”, som hon sa. ”Hon menade att det var lite speciellt och inte jämförbart med vanliga folkpartister”, säger Karin Dahl-Strandin som likt sin syster Birgitta är aktiv socialdemokrat.

”För mamma stod de sociala frågorna i fokus. Hennes övertygelser stämde väl överens med socialdemokratin fast det visste hon inte själv då. Hon hade en borgerlig bakgrund och i den miljön var det nog lite fult och suspekt att vara socialdemokrat eller socialist. Det är du som har fostrat oss, brukade vi säga för att retas lite. På slutet lämnade hon mycket riktigt folkpartiet som hon tyckte hade tappat bort de sociala frågorna. De två sista valrörelserna var hon faktiskt medlem hos oss.”

Birgitta blev småningom riksdagsledamot för socialdemokraterna och stack som sådan fram hakan i kärnkraftsdebatten likaväl som hon chockade folk med att amma sitt barn i riksdagen. Så småningom blev hon miljö- och energiminister och slutligen riksdagens talman. I dag har hon avgått med pension men är Senior Advisor åt FN:s generalsekreterare Kofi Annan. Hon är gift med Enn Kock och mamma till Anna, Kerstin och Matti.

Karin drömde länge om att bli skådespelerska men Anna-Brita menade, att hon först borde ha ett ordentligt yrke. Det slutade med att hon blev lärare likaväl som hon blev mamma till Anna-Karin och Jerk. Hon är numera gift med Hans Strandin som är oppositionsledare för socialdemokraterna i Vallentuna.

”Med min man Hasse följde även barnen Henning, Annika och Johanna till familjen. Mamma tog dem till sig likaväl som hon tog till sig alla andra barnbarn”, säger Karin Dahl-Strandin.

Gunnar är maskiningenjör, gift med Annika och pappa till Björn och Elisabeth. Ragnar är byggnadsingenjör, gift med Gunnel och pappa till Lena och Anders. Gunnel Orselius-Dahl är numera (2004) vice ordförande i kommunstyrelsen för folkpartiet och därmed Vallentunas näst mäktigaste politiker.

”Anna-Brita är min förebild”, säger Gunnel Orselius-Dahl. 

De fyra barnen och de 12 barnbarnen har tillsammans gett upphov till en ständigt växande skara barnbarnsbarn som Anna-Brita njöt av så länge hon levde. 

”När barnbarnen var små gnabbades de om, om jag var mormor eller farmor”, skrattade hon. ”Till sist sa Gunnar åt dem att kalla mig marmor!”

Anna-Brita följde sina barn och deras familjer med ett aldrig vikande intresse. Nästan dagligen stod de i kontakt med varandra. Mest i rampljuset stod förstås Birgitta under åren som riksdagsman, minister och talman. Det var därför med stolthet som Anna-Brita påpekade att Birgitta övertog ordförandeklubban i Vietnamkommittén efter förebilden Gunnar Myrdal.

”När Birgitta blev energiminister kände jag direkt att det var rätt för henne. Hon satte sig snabbt in i frågorna. Biologi var ett av hennes bästa ämnen. Tänk bara att hon tog sina flitpengar som ung och köpte bröd i Gustavssons affär bara för att kunna mata småfåglarna.”

På äventyr i New York

När Anna-Brita fyllde 70 år uppvaktades hon av sina scouter med en stor summa pengar för vilka hon skulle få en resa till valfritt mål. När Birgitta året därpå blev FN-delegat och disponerade en våning i ett hotell intill FN-högkvarteret i New York kunde därför Anna-Brita följa med.

”Birgitta lade till de pengar som saknades och vi fick tre härliga veckor tillsammans i Amerika. Det var bara hon och jag och vi hade det så trevligt. Alla var artiga mot mig och jag fick följa med överallt. Vi fick biljetter till fina konserter, vi åkte med Gray houndbuss till Washington och vi tillbringade en helg i bergen i Boston. Det var en fantastisk upplevelse! Jag hade aldrig kunnat drömma om att jag skulle få vara med om något liknande”, sade Anna-Brita. Ändå var hon tacksam över att få komma hem till Sverige igen. Med i bagaget bar hon minnet av Amerikas glittrande yta men även smuts och fattigdom.

”Sexfiliga vägar kan de ha men soporna ligger lika förbaskat kvar på gatorna. Så har vi det i alla fall inte i Sverige!”

På mammors vis månade Anna-Brita om sin kringflackande dotter som naturligtvis arbetade alldeles för hårt. När Birgitta kom på besök flyttade hon ut ur sitt sovrum och bäddade åt Birgitta i husets bästa säng. Rummet hade fönster mot trädgården som Anna-Brita alltid med stor omsorg påtade i. Där fanns varken bilar eller klockor som kunde störa.

”Birgitta brukar säga att hon blir som en ny människa när hon får sova en hel natt”, sade Anna-Brita. ”För det mesta får hon ju inte många timmars sömn.”

På mammors vis oroade hon sig också för sina kära. Speciellt för Birgitta som var en officiell person och därmed särskilt utsatt sedan statsminister Olof Palme hade skjutits på öppen gata 1986.

”Jag är rädd, att det ska hända henne något förfärligt. Hon har så mycket att göra. Det är rent underligt att hon hinner med allt. Men så är det i regeringen. De har så viktiga arbetsuppgifter. Samtidigt finns det så många illasinnade människor. De lever farligt och hela tiden finns risk för kapningar och bombhot när de reser kors och tvärs över jorden. Jag försöker att inte vara orolig men är det ändå. Jag är väl bara gammal…”

Lokaltidningen 16 maj (nr 20) 1994)
Rubrik: Anna-Brita, 87, alltd med när något händer.
Foto: Monica Antonsson

Med utsikt över Kyrkängen

Som pensionär var Anna-Brita med om att bilda pensionärsföreningen KOM där hon styrde och ställde med en aldrig sinande energi. Hennes uppgift var att försöka höja livskvaliteten för sina jämnåriga kompisar på ålderns höst. Hon ordnade studiecirklar, utflykter och sammankomster ock såg till att varenda pensionär inom räckhåll hade fullt upp.

Anna-Brita var den självklara ledaren när blomsterkransar skulle
bindas till stången runt vilken dansen tråddes varje midsommar-
afton. Vallentuna kommun 1982. Vallentuna bildarkiv.

Samtidigt deltog hon med stor entusiasm i scoutlivet  och fortfarande stod hon i spetsen för majblommekommittén. Det var hon och ingen annan som beställde hem vad kommittén trodde skulle gå åt av majblommor varje år. Och det var hon som fördelade blommorna mellan scoutkårerna och såg till att försäljarna fick ordentliga lådor att förvara dem i. Miniorscouterna sålde för 250 kronor medan juniorerna sålde för 500 kronor och patrullscouterna för 1000 kronor.

”Det gäller att sälja slut på alltihop så att det blir ett netto i kassan, sa Anna-Brita. Vi betalar tillverkning, distribution, förpackning och frakt. Sedan går 10 procent till vetenskaplig forskning kring barnsjukdomar. Nettot som blir kvar stannar i Vallentuna.” Majblommekommittén får tips från skolsköterskor och lärare varpå vi fördelar pengarna till barn med särskilda behov. Det kan gälla barn som behöver en meningsfull sommarledighet till exempel.

Försäljningen låg alltid på topp. Det såg Anna-Brita till. Men det var svårt att nå ut till ytterområdena där gårdarna ligger glest, tyckte hon. Själv stod hon på Konsum som då hette Domus och sålde majblommor både fredagar och lördagar.

”Det är så roligt att arbeta för barn. Om jag blir trött så får jag tänka på det”, sade Anna-Brita våren 1987, när både hon och majblomman fyllde 80 år.

Så dog Sven på Sveriges Nationaldag 1988. Karin hade vakat vid hans sida när han plötsligt bad att få tala med Anna-Brita.

”Jag var säker på, att han ville säga förlåt så Hasse körde som en biltjuv med mamma i baksätet”, säger Karin Dahl-Strandin. ”Tyvärr hann hon inte fram.”

Den kvällen firades Nationaldagen traditionsenligt vid Väsby kvarn. Anna-Brita var där klädd i sin scoutdräkt precis som vanligt. Men inget var som vanligt. Det syntes på hela hennes kroppshållning när hon sjönk ihop och satte sig en stund bland backsipporna. 
Några år senare drabbades hon av en lätt hjärtinfarkt och en mindre propp i hjärnan. I tre veckor låg hon på sjukhus innan hon var på benen igen positiv och glad som alltid. Från 1991 fick hon emellertid dras med såväl hjärtförstoring som högt blodtryck.

”De är så duktiga och vänliga på vårdcentralen att det inte är klokt”, sade hon och visade upp sin nya, fina trehjuling med tre cykelkorgar att stoppa varor i.

”Jag får inte bära tunga saker men jag får cykla. Det är bara bra för hjärtat”, konstaterade hon.

Åren har gått och Anna-Brita finns inte mer. 
Den 10 mars 1997 gick hon ur tiden efter en betydligt kraftigare hjärt- och hjärninfarkt. Men hon var pigg och vital in i det sista. Så sent som dagen innan sin död var hon med på födelsedagskalas hos ett av barnbarnen.

”När vi nådde fram till akuten var mamma inte längre kontaktbar”, säger Karin Dahl-Strandin. ”Men hon levde ändå tills alla fyra barnen var på plats.”

Birgitta lämnade i all hast ett statsbesök i Tyskland och Gunnar tog första bästa flyg från London. Inom bara några timmar förenades de med Karin och Ragnar hos Anna-Brita på sjukhuset.

”Alla fyra fick varsin stund med mamma”, säger Karin Dahl-Strandin. ”Och för varje barn som kom till sjuksängen blev hennes bekymmersrynkor alltmer utslätade. Sedan stod vi där tillsammans och pratade med henne. Vi såg hur hon slutade leva och när hon dog var hon alldeles fridfull. Det är minnet vi bär med oss.”

Om Anna-Brita hade fått leva vidare så hade hon fyllt 90 år den sommaren. Det blev inte så. Hon begravdes på skärtorsdagen på Vallentuna kyrkogård strax intill Kyrkängen, där hon så många gånger lekte lekar och trådde midsommardansen i gröngräset.

”Vi ville att mamma skulle få ha det just så”, säger Karin Dahl-Strandin.

Anna-Brita Dahl berättar om scoutrörelsen från parkscenen i Kommunalhusparken.

Södra Roslagen
13 maj 1987

Året Runt
Nr 40, 1989
Inget i datorn