Julia Fredlund räddade oss från lössen...

Julia Teresia Fredlund var född 23/3 1855 i Össeby-Garn

Hon kom till Vallentuna den 13/10 1916 som före detta folkskolelärarinna. Hon lämnade lärarjobbet och Gustaf Wasa församling i Stockholm bakom sig. Hon flyttade in i Adolfslund, Rickeby, och här blev hennes titel kort och gott hyresgäst. 

Julia Fredlund dog 3/3 1940. 

Hon var då bosatt på Vasagatan 6, Klara församling i Stockholm. 

Ur boken Örnen, Bilan och Stjärnorna:

En som ömmade särskilt för de fattiga barnen var Julia Fredlund, född i Vada socken, men lärarinna i Stockholm till 1916, då hon som pensionerad flyttade till Vallentuna.

Om henne kunde Martin Linder berätta. Han hade i sin barndom sett henne vandra omkring i socknen för att lära känna den och dess levnadsvillkor, som vid denna tid var rätt hårda; 1917 räckte inte socknens inkomster till för att värma upp skolan, så barnen fick plocka kottar i skogen att elda med i kaminerna.

Genom att ta ett och annat fosterbarn kunde familjer få hjälp med sin egen överlevnad. Julia Fredlund blev barnavårdsman 1924; en uppgift som hon tog på djupt allvar. Hon ryckte ut med skurhink och borste för att göra rent om det behövdes. Hon skrubbade också barnen rena och gav dem nya underkläder som hon köpt för egna pengar. Trots sin generositet mot barnen – dem, som hon ömmade mest för gav hon också julklappar – fick hon pengar över för en för den tiden storslagen donation, 11 000 kronor till ett folk- och skolbad i Vallentuna. I Hjälmstaskolan omsattes pengarna till att inreda källaren med bastu, tvättrum, två badkar och omklädningsrum.

I Angarn såg kvinnorna i den kyrkliga syföreningen till att barnen åtminstone fick välling och limpsmörgås en gång om dagen under den kristid som uppstod i samband med första världskriget. De kan räknas till pionjärerna inom skolbespisningen. Här var det innehaverskan av Angarns handel, Edla Augusta (Nanna) Lundin som gick i spetsen. Också hon bekämpade smutsen handgripligen ute i stugorna. Inte ens gummorna i fattigstugan lät hon vara i fred för tvål och vatten.

Gula skolan 1955. Okänd fotograf. Vallentuna bildarkiv.

Gula, tidigare Vita, skolan i Hjälmsta. Från att ha varit vit från början målades skolhuset, byggt 1910, om i gul färg i samband med bygget av nya Centralskolan. I Gula skolans källare inrättades ett bad och bastu med bidrag från bl a den pensionerade lärarinnan Julia Fredlund och även från Röda korset. Badet var en populär inrättning då de flesta hushåll saknade möjlighet att bada hemma. Vita/gula skolan revs och brändes ner i januari 1964 och på dess plats invigdes 1965 en röd tegelbyggnad för verkstadstekniska ämnen.

Ur boken: 

Örnen, bilan och stjärnorna

Vallentuna (AB) AII:2b (1908-1917) Bild 2170 / sid 463 (Julia i Adolfslund)
Vallentuna (AB) AII:3b (1917-1923) Bild 1940 / sid 441 (Julia i Villasamhället Nr 54 Adolfslund)
Vallentuna (AB) AII:4a (1923-1931) Bild 3000 / sid 287 (som ovan)

________________________________________________________________________________

Jag har aldrig sett någon bild på Julia Fredlund. Men Martin Linder såg till att alla och en var fick höra talas om henne. Han skrev dessutom en krönika i Vallentuna Steget 25 oktober 1995. Efter klartecken från chefredaktör Uffe Lindeborg publicerar jag den här (min rubrik). 

Ingen tackade Julia Fredlund för donationen...

För de barn som på den tiden kallades "oäkta" eller "horungar" klappade Julia Fredlunds hjärta särskilt varmt. Hon intresserade sig också för familjer med många barn. För egna pengar köpte hon till jularna små klappar åt de små liven, som hon gick till var och en med. Jag skriver än en gång gick.

Gunnar Käller i samspråk med Martin Linder sedan den 
sistnämnde föreläst i biblioteket om Jula Fredlund.
Foto: Gun Hillbo 1983. Vallentuna bildarkiv. 

För barnen blev tant fredlunden sagans goda fe. Hon hade vid sina besök i stugorna kommit folk och barn närmare. Hon hade även gjort upptäckter: lus och smuts.

En familj med många barn och i stor misär bodde vid ett litet torp. Torpet tillhörde en gård och ligger ca 6 km från Vallentuna centrum. Där gjorde hon ofta besök.

En försommarmorgon var det någon som mötte henne när hon var på väg dit. I vänsterhand hade hon ett paket och i höger en hink innehållande såpa, tvål och borstar.

Där var hon så kvar hela dagen, hjälpte den förslöade och utav barnsängar utarmade torparfrun att tvätta och skura. Det blev rent i stugan.

Och när hon på eftermiddagen hade värmt en balja med vatten och utanför stugan tvättat så stora de var, samt ur sitt paket tagit fram en ren skjorta eller särk och satt på de små ett rent ombyte, då hade hon känt sig nöjd. (Underkläderna till barnen hade hon köpt för egna pengar.)

Modern var sjuk och de minsta i familjen måste ackorderas ut. Till två skaffade hon ett bra hem i Örnsköldsvik. Hon skulle själv resa dit med barnen men krafterna stod henne inte bi. Hon vidtalade då Josef Andersson om ett handtag. Han gav henne detsamma:
- Jag kan läsa ifatt längre fram den tid som går förlorad!
Resa och uppehälle under färden betalade fröken Fredlund ur egen pung.

Åren tog ut sin rätt. Julia Fredlund kände att hon inte orkade med sitt kall och måste avsäga sig detsamma. Hon flyttade även från orten till Uppsala. Men innan hon reste donerade hon 12 000 kronor till ett folk- och skolbad i Vallentuna. Lokal fanns. Källarplanet i Hjälmsta skola var utmärkt.

Men när en stor betrodd kommunalman, som även stod kyrkan mycket nära, fick höra om kvinnans donation blev han mäkta vred. Detta bad skulle bli en kräfthärd för sockenen:
- Hade hon donerat pengar till kyrkan så hade hon gjort både gud och människor en tjänst.

Denne person kanske visste att det var kyrkans prelater som i slutet av 1700-talet till början av 1800-talet hade avskaffat badstugorna i Sverige.
Illgärningsmän brukar i sina handlingar använda ordet Gud och sanning när de går åstad. Så gjorde även dessa.
Som barn hörde jag äldre tala:
- En människa är inte frisk om han inte är lusig. Är han sjuk trivs inte lusen.

Det kanske var någon propagandafras de höga prelaterna hittat på och som slog. Något år efter personen yttrat sig om donationen till barnen blev han behängd med guldmedalj för sitt nit i kyrkans och Herrens tjänst.

Detta bad blev ingen kräfthärd i socknen. Badet blev livligt frekventerat av både ung och gammal. För VBK-grabbarna blev det ett kärt tillhåll.

Fröken Fredlund som hade flyttat till Uppsala ville se badet i färdigt skick. Hon reste med Roslagsbanan, men när tåget passerade Vallentuna hade hon somnat in. Hon vaknade till i närheten av Täby. Där gick hon av och gick sdan vägen tillbaka till Vallentuna. Där fick hon se sin önskan uppfylld. Bastu, tvättrum, två badkar föräldre och ett snyggt omklädningsrum. Därtill en proper baderska. När hon var på utväg vände hon sig åter mot lokalerna, knäppte sina händer samt neg.

Julia Fredlund reste med middagståget åter till Uppsala. Jag tror att hon på sin hemresa hade en bild av badet i sitt minne. Hon såg nog även små barn som kom lusiga och smutsiga, men i badet bli tvättade och rena och i hennes fantasi intaga en skepnad av små änglar.

Av någon anledning blev hon aldrig officiellt omnämnd, och en minnestavla över hennes gärning sattes heller aldrig upp.
Martin Linder

_________________________________________________________________________________

Ingången till badet var så långt ut till höger i bild man kan komma, mitt på den högra gaveln i källarplanet. Där stod vi allihop nakna i långa rader i småskolan och skrubbade varandra på ryggen. 

_________________________________________________________________________________

I Uno Skölds facebook-grupp "Så var det i Vallentuna" är det några som minns badet: 

Tomas Törnebohm
Tobbe Segebladh Jag och mina klasskamrater blev skrubbade med hårda borstar av hårda gamla damer i skolans källare.
EJ populärt !

Åse Dethorey
Tomas Törnebohm Jag minns hur vi
utrustade med varsitt trä-ämbar och varsin borste, fick stå på en lång rad och borsta varandras ryggar. Stackars den som stod sist, den blev borstad av baderskan.
Därefter var det marsch in i bastun. Jag och många med mig hade aldrig varit i en bastu och gick snabbt ut igen. Då kom baderskan och motade in oss igen. Så ställde hon sig och vaktade dörren tills hon tyckte att vi bastat klart. Tur att ingen hade (eller fick) klaustrofobi.

Ingvar Lidskog

Uno Sköld bjuder på sidor ur Kommuninformation Nr 6, 1974 i vilken fd kommunalrådet Ingvar Lidskog (fp) skrev en krönika om skatten. Men vem var han egentligen?

Wikipedia:

Carl Ingvar Gustaf Lidskog, 

Född 12 september 1919 i Mörlunda.

Död 30 oktober 2010 i Nyköping.

Han var en svensk ämbetsman och politiker för folkpartiet. 

Ingvar Lidskog arbetade som lantmätare i olika delar av Sverige innan han 1953 tog tjänst i Domänstyrelsen där han var avdelningsdirektör och chef för fastighetskontoret 1957-1967. 

I juni-december 1960 var han riksdagsledamot i andra kammaren för Stockholms läns valkrets.

Ingvar Lidskog var kommunalråd i Vallentuna 1968-1973. 

Familjen bodde under de åren i samma villa i Rickeby som tidigare hade bebotts av författaren Jan Fridegård med familj och därefter av Anna-Brita och Sven Dahl med familj.

Ur folkräkningarna:

Ingvar Lidskog föddes som:

Karl Ingvar Gustaf Andersson född 12/9 1919 i Mörlunda, Kalmar län. 

Han var son till kassören och inspektorn:

Ernst Gustaf Fredrik Andersson 

född 24/10 1884 i Hjorted och

Gertrud Emilie Mathilda Bohman 

född 30/7 1885 i Fogelfors

Deras barn:

   1. Aina Signe Matilda född 23/8 1916 i V. 

       Ed (icke döpt)

   2. Karl Ingvar Gustaf född 12/9 1919 i 

       Mörlunda (icke döpt)

Familjen var 1918 inflyttad till Mörlunda från Sättersta i Södermanland och flyttade 1920 vidare till Västerljung. 

Barnen förblev odöpta under uppväxtåren utan att det får någon förklaring i husförhörslängden. Det brukar emellertid betyda att familjen tillhörde en frikyrka. 

Ingvar Andersson gifte sig den 15/7 1945 med Birgit Maria Moström och tog sig namnet Lidskog. 

Birgit Maria Moström var född 29/6 1923 i Junele, Västernorrlands län. Hon var småskollärare och vikarierade som sådan i Vallentuna Centralskola när maken var kommunalråd. 

Deras barn: 

1. Niklas född 1946
2. Maria född 1947
3. Nils född 1953

Vid folkräkningen 1950 bodde familjen på Kungsgatan 24A i Norrtälje dit de 1948 kommit från Sävsjö i Jönköpings län. 

1960 var adressen Tallberget, Rickeby 1:43 i Vallentuna. 

1970 var adressen: Jan Fridegårds väg 14, Vallentuna, vilket torde vara samma fastighet. 

1980 bodde familjen på adress Arnöberg i Enköping

1990 Arnöberg, Arnö, Strängnäs

2000 Bullersta gård, Nyköping

Ingvar Lidskog blev änkling 9/3 2003 

och gick själv ur tiden 30/10 2010 i Nyköping. 

Det enda man ser av Ingvar Lidskogs dödsruna i DN (pga betalväggen) är följande:  

20 dec. 2010 — Lantmätare Ingvar Lidskog har avlidit 91 år gammal. Hans närmaste är barnen Niklas, Maria och Nils med familjer. ... Ingvar tog studenten 1940 och ...

På Vallentuna kommuns hemsida kan man läsa: 

Vallentuna 50 år!

(30 december 2020)

Den 1 januari 2021 firar vi i Vallentuna 50 år som kommun. År 1971 genomfördes en stor kommunreform i Sverige. Det var då antalet kommuner reducerades genom omfattande sammanläggningar till dagens 290 kommuner.

I arkivet har vi hittat en tidningsartikel från 1971 som du även kan läsa i sin helhet längre ner. I artikeln kan man läsa om grannar som tidigare bodde i var sin kommun nu tillhör samma. Ingvar Lidskog intervjuas i samma artikel. Han var kommunalråd vid första kommunreformen år 1952 och sedan även år 1971. Detta kan man läsa:

Hur märks sammanslagningen?

"I Vallentunadelen märks den nog inte alls. I Össebydelen har man funnit att kommunalkontoret i Lilla Garn har stängts och personalen arbetar på kommunalförvaltningen i Vallentuna. Det har blivit längre resor för att nå de kommunala myndigheterna och bristen på kollektiva kommunikationer mellan kommunens olika delar och centralorten har upplevts som påtaglig. Hundägarna har fått högre hundskatt och vatten- och avloppsavgiften har också höjts till Vallentunanivån. Lika regler för föreningsstöd och bidrag till studieorganisationer har införts och innebär vissa jämkningar upp och ner."

Har då inget blivit bättre för Össeby?

"Jo, bostadstilläggen för såväl pensionärer som barnfamiljer har höjts avsevärt. Den kommunala förvaltningen har nu tillgång till specialister av olika slag och kan bättre betjäna kommuninvånarna och det måste på längre sikt vara av stort värde."



Bilden från 1971 är en illustration över Vallentuna kommun efter kommunsammanslagningarna. Bilden är hämtad ur Vallentuna bildarkiv.
Så här gick det till
Kommunreformen från 1952 visade sig inte vara tillräckligt genomgripande och man började fundera på centralortsprincipen. Städer och landsbygd skulle tillsammans bilda enhetliga kommuner där staden, eller en annan större tätort, skulle vara centralort för det omliggande området.
År 1959 föreslogs en ny kommunreform.
År 1960 var det gemensamma invånarantalet i Vallentunas dåvarande två kommuner ca 7000.
En livligt debatterande process inleddes den 1 januari 1964 då Sveriges kommuner grupperades i 282 kommunblock. Förberedelser gjordes för andra reformer som också skulle leda fram till en mer enhetlig lokal förvaltning av Sverige, som till exempel:
- tingsrättsreformen, då vissa städers jurisdiktion avskaffades
- polisväsendets förstatligande
- förändringar inom skatteförvaltningen.
Den 1 januari 1971 infördes en enhetlig kommuntyp, då samtliga tidigare landskommuner, städer och köpingar ombildades till enbart kommuner där alla hade samma juridiska ställning. Vid den stora kommunsammanslagningen, slogs Össeby kommun ihop med Vallentuna kommun. År 1971 hade storkommunen Vallentuna ca 13 400 invånare
Nu bor det ca 34 000 invånare i Vallentuna kommun.

Kommuninfo nr 2, 1976

Vallentuna Kommuninfo 1971 kan du läsa här. 

Sven Erik Vingedal

Evigt unge Uno Sköld publicerar i sin facebookgrupp följande text ur Kommuninformation nr 6, 1974: 

Men vem var författaren?

Den som är intresserad av Vallentuna med omnejd stöter snart på namnet Sven Erik Vingedal. Han skrev en rad spännande böcker som exempelvis "Den svarta konsten" (1958) om tidig svensk boktryckarkonst. Och det är han som - förutom om dikter, porslin och litteratur - har skrivit böcker som:

• På Roslagens tröskel. Studier i södra Roslagens äldre kulturhistoria (1954)
• Till hembygdens lov. Uppländksa studier och skisser (1955)
• Täby genom tiderna (1959)
• Roslagskrönikor i ord och bild (1960)
• Näktergalen sjunger i Roslagen. Nya Roslagskrönikor i ord och bild (1964)
• Gravhallarna i Täby kyrka. En vägledning (1968)
• Kring runstenarnas sjö, en vandring i Täby- och Vallentunabygden (1972)
• Strövtåg i norrort. 18 utfärdsmål till norrorts sevärdheter (1973)
• Karby gård. Täby hembygdsförening (1976)

På Kungliga biblioteket finns dessutom en brevsamling "Brev till Sven Erik Vingedal" där han tituleras konservator och författare (1906-1978). Det rör sig möjligen om brev av Verner von Heidenstam om vilka Vingedal också skrev en bok "Okända brev och skämtteckningar av VvH" (1946).

På nätet finns "Biskopstuna" (1973) om vad som hände sedan historiskt intresserade turister trampat rakt igenom en igenvuxen ruinkulle vid Tuna gård i Österåker, känd som ärkebiskopstård sedan 1290-talet.

Du hittar artikeln ur "Strövtåg i norrort" här. 

Sidan ägs av Roland Dethorey. 

Och på nyårsafton 1967 mottog Sven Erik Vingedal Täby kommun kulturpris av dåvarande kommunfullmäktiges ordförande Holger Palm. Man får gissa vem som är vem på bilden.

Vallentuna kommun har aldrig haft något liknande.

Täby hembygdsförening skriver så här: 

Sven Erik Vingedal var en stridbar, viljestark men stimulerande personlighet med ett hängivet intresse för hembygden och även för andra kulturaktiviteter av skilda slag. 

Han var konservator, konsthantverkare, författare, hembygdsforskare, föreläsare, arkivarie, fornvårdare, för att bara nämna de viktigaste arbetsfälten. 

Inom Täby hembygdsförening är hans insatser av betydande och av bestående värde. Han tog sig redan från början (1942) an föreningens arkiv. Han sökte efter källor, byggde upp dokumentation, systematiserade, katalogiserade, sammanfattade och berättade. 

Alla som försökt eller försöker säga något om Täbys historia tar utgångspunkt i hans forskning. För den som idag ger sig in i vårt dokumentarkiv finns hans noteringar på små handskrivna lappar, i föreläsningsserien ”Arkivarien berättar” och i ett antal skrifter i vår förlagsserie. Sven Erik Vingedals kulturinsatser har inte enbart begränsats till hembygdsrörelsen. Han har utgett ett 60-tal skrifter, skrivit oräkneliga kulturartiklar, framför allt i lokalpressen, och var dessutom en duktig tecknare, en hängiven konstvän och konstkännare. 

Och han skrev alltså ett och annat om Vallentuna också.

Jag hittar ingen ytterligare biografi om Sven Erik Vingedal så jag tar en titt i folkräkningarna. 

Namnet Vingedal togs förmodligen i samband med giftermålet 1936.  

Sven Erik Axel Johansson var född 4/12 1906 i Katarina församling, Stockholm. 

Son till:

Snickaren Johan Axel Johansson född 11/8 1878 i Börje, Uppsala län och

Alma Josefina Johanson född Thorell född 4/2 1879 i Vänge, Uppsala län.

Barn:

1. Märta Josefina Elisabet Johanson född 29/5 1905 i Maria Magdalena förs (barn inom äktenskapet)
2. Sven Erik Axel Johanson född 4/12 1906 i Katarina förs (barn inom äktenskapet)
3. Bror Johan Bertil Johansson född 8/11 1908 i Kungsholms förs (barn inom äktenskapet)
4. Margit Ingegerd Marianne Johansson född 30/4 1913 i Kungsholms förs

Sven Erik Johansson gifte sig 10/10 1936 med:

Valborg Lovisa Larsson född 11/4 1908 i Torshälla, Södermanland - död 16/8 2007 i Täby.

I samband med folkräkningen 1940 står båda registrerade som Vingedal. 

Barn: 

1. Sven Gunnar född 7/2 1938 i Hedvig Eleonora - död 20/1 2012 i Täby
2. Dotter född 1946

Sven Erik Vingedal gick ur tiden 7/7 1978. 

Familjen var då sedan länge bosatt på Centralvägen 36 i Täby.