Gravhögarna i Bällsta

Jag vet inte om det existerar några bilder av gravkullarna i Bällsta. De låg i min barndom bortom först farmors åker och sedan åkern bortom ån också. Den ena högen, den större av de två, låg något närmare än den andra. Den stack nästan ut i nuvarande Stockholmsvägen (som byggdes 1961) hundra meter söderut räknat från busshållplatsen Ryttarvägen.

Farmor (1904-1981) sa alltid att kullarna inte var några gravhögar. Där hade bönderna helt enkelt genom generationernas gång slängt sten och skräp när åkrarna bröts för att kunna odlas. Hon var synsk farmor. Hon kunde ta ut vatten med klyka hur lätt som helst och hon visste det mesta om sånt som ännu inte hade hänt. Så varför skulle hon ha haft fel om gravhögarna?

Men så här skriver 
Vallentuna hembygdsförening i sin medlemstidning nr 3, 1967.

Två deciliter brända ben och en hästtand

Mälardalsområdet rymmer mer än 250 000 registrerade fornlämningar dvs gravhögar, stensättningar, runstenar, husgrunder mm. Det säger sig självt att det moderna samhällets expansion gör det omöjligt att behålla alla dessa. I vissa fall är de omistliga och då måste tex väg- eller byggnadsplaner läggas om. När det gäller sådana ståtliga minnesmärken som tex Uppsala högar har till och med yngre bebyggelse avlägsnats för att fornminnena bättre ska komma till sin rätt.
 
Kan ett fornminne som icke är omistligt ej beredas tillräcklig miljö, dvs ett område runt omkring detsamma, som hindrar ny bebyggelse eller väg från att ”slå ihjäl” det, måste det avlägsnas. Detta sker efter tillstånd av riksantikvarien.
En arkeologiskt utbildad fackman i Stockholmstrakten, vanligen från riksantikvarieämbetets uppdragsverksamhet, blir grävningsledare.
En sådan undersökning måste helt gäldas av exploatören, en mycket fornminnesrik trakt kan därför orsaka ett avsevärt höjt kvadratmeterpris, eftersom kommunen eller den privata försäljaren av tomtmarken på något sätt måste få ersättning för denna utgift.
Staten lämnar emellertid nästan inga anslag för sådana undersökningar, samtidigt stadgar fornminneslagen av år 1942, med anor från 1666, att undersökning måste ske. I annat fall kan det bli fråga om böter eller till och med fängelse. Och utgrävningen kan inte ske gratis ju.
 
Till ett sådant fornminne i vår kommun, som måst vika, hör de två gravhögarna i Bällsta. Den ena togs bort redan 1960 när vägen mellan Täby kyrka och Vallentuna rätades ut och förlades väster om järnvägen. Den andra, som låg blott några meter därifrån, lämnades kvar alldeles invid vägen framför Elementhusområdet. Sedan nu även denna äng ska exploateras har högen undersökts och skall borttagas, ännu när detta skrives kan man fortfarande se den utgrävda högen invid vägen när man åker till eller från Stockholm.
 
Undersökningen 1960 av den första eller östligaste högen var intressantast. Anläggningen var efter borttagande av jord och torv 8 meter i diameter och uppbyggd av stenar på från 1/2 till 1 ½ meter. Mellan stenarna hade man fyllt på mylla.
 
Mitt i stensättningen låg en grop som innehöll ca 2 dl brända ben efter den döde. Utanför denna grop påträffades bland annat rester av ett järnföremål, en hästtand samt – vilket är det märkligaste – runt om högens yta ett 60-tal fragment av en bildsten tillverkad av röd sandsten. En bit satt fastkilad uppe på toppen. Stenen har alltså stått rest på högen. Ett 10-tal av dessa fragment var ornerade men vad bilden en gång föreställt kan tyvärr ej fastställas.
 
Bildstenar av denna typ, av vilka några finns bevarade i Uppland, dateras till 400-500-talen. De har vanligen inte runskrift och skall inte förväxlas med runstenar. Bildmotivet kan visa till exempel en hingsthetsning eller ett skepp. 

(Det finns lika gamla runstenar men av våra uppländska är flertalet från 1000-talet, dvs slutet av vikingatiden och resta av kristna. Ni vet väl att Vallentuna är världens runrikaste kommun?)