tisdag 2 september 2014

Det finns de som behöver min pension bättre än jag...

Gustav Andersson
på Nygård vid Räfsta i Angarn
(1903-1992)



Året Runt
Nr 24 1989

Han har bara upplevt fattigdom.
Ändå tycker Gustav Andersson att han lever i överflöd



Det finns de
som behöver min pension bättre än jag


När Gustav var ett år miste han sina föräldrar. De bara försvann. Han blev ett ”socknens oönskade barn”. Idag är han 86 och tycker att hans fattiga, ensamma liv varit rikt. Därför ger han bort pensionen – anonymt.
Jag är nöjd och har allt jag behöver, säger snart åttiosexårige Gustav Andersson och drar kaffehurran från vedspisen.
- Jag trivs bra här och har mycket att sköta om, tillägger han.


Sedan 35 år hyr Gustav övervåningen i en kall och dragig sekelskifteskåk i en avlägsen skogsglänta i Angarn i Vallentuna, några mil norr om Stockholm. I hans välskurade kök står ett enkelt bord, tre pinnstolar och en byrå. I den förvarar han det mesta av sina ägodelar.
Ingen har tänkt på att måla om i hans bostad sedan han flyttade dit. Därför flanar färgen och därför är korkmattan trasig här och där. I taket ger en naken glödlampa det ljus Gustav behöver. En diskbänk med en kran för varmt och kallt vatten är hans endamodernitet vid sidan om transistorradion som han fick i present på sjuttioårsdagen.


- Jag lyssnar mycket på radion och följer med vad som händer ute i världen, säger han.
Grannen har flera gånger försökt ge Gustav en TV men han vägrar ta emot den. En telefon har han dock gått med på att installera. Men för att lugnet ska få förbli ostört har han infört telefontid en timme om dagen. Då, men aldrig annars, sätter han i telefonjacken.
- Jag är inte van vid nymoderniteter, muttrar Gustav.
På kammaren står Gustavs välbäddade säng. I den har han numera både elektrisk värmedyna och fårskinnsväll för att slippa frysa.
- Det blir väldigt kallt här om vintrarna, säger han och ryser. I 35 år har han bott i stugan som ändå är en lyxvåning mot de drängstugor han tidigare bott i.

Föräldrarna bara försvann
När Gustav föddes var tiderna annorlunda, särskilt för en statarfamilj som hans. Med tre små barn i flyttlasset kom hans föräldrar till Angarn för att arbeta på en gård. Föräldrarna försvann – kanske dog de i spanska sjukan – och socknen fick ta hand om de små. Gustav var bara något år gammal.
Den bonde som tog minst betalat av socknen fick på den tiden bli fosterföräldrar till föräldralösa barn. I praktiken betydde det en lönande investering i gratis arbetskraft till gården.
De tre syskonen splittrades och kom till varsin fosterfamilj. Ena systern dog i unga år men den andra levde till för några år sedan.
- Fosterföräldrarna hade 25 kronor i månaden för att ta hand om mig och det var ju inte mycket. Man slet ju både skor och strumpor.

Under s in uppväxt fick Gustav byta fosterföräldrar flera gånger. Hos dem alla fick han ”göra rätt för brödfödan” genom hårt arbete som lilldräng från morgon till kväll. När familjens egna barn skuttade runt på ängarna och lekte fick han arbeta. Ofta fick han skulden om någon av dem ställt till med ofog. Vissa ”föräldrar” var snälla men ibland fick han utstå spott, spe och stryk. Det var aldrig tal om kärlek och omsorg för socknens barn.
- Jag kunde inte begära att de skulle behandla mig som de egna barnen, säger Gustav. Han fann sig i sitt öde och lydde. Fosterföräldrarna kallade han ”tant och farbror”. Man kunde inte säga mamma och pappa när man kom till nytt folk.

Fick stryk av de stora grabbarna
- Min första fostermor var riktigt elak. En morgon, när jag var sex år gammal, väckte hon mig med att slå vatten över mitt huvud. Sedan kom jag till andra familjer och då blev det bättre. En var snäll mot mig. Henne besökte jag på ålderdomshemmet innan hon dog 96 år gammal.
Gustav gick i byskolan som hade fyra klasser. Småskolan huserade i skolhusets övervåning och de högre klasserna på bottenplanet.
- Man fick stryk av de stora grabbarna. De slog helt enkelt bara ner en…
- Och det var svårt att orka med. Jag skulle ju först upp klockan fem på morgonen och åka till mejeriet innan jag fick tvätta mig och gå till skolan. På kvällen måste jag arbeta igen. Inte hann jag med några läxor.
- Till slut sa skolläraren att jag måste bort från det fosterhemmet om jag skulle klara skolan.

Jag kan aldrig glömma min älskade Annie
Då fick jag byta och i det nya fick jag sluta i ladugården klockan sex på kvällen för att läsa läxor. Då gick det ju bra.
Gustav läste fram för prästen 1917. Konfirmanderna fick finna sig i att gå den milslångavägen till kyrkan eller spänna på sig skidorna och staka sig fram över den frusna sjön.
- Prästen ville att vi pojkar skulle lova att aldrig supa och röka. Det löftet har jag hållit. Jag har aldrig druckit en droppe och aldrig rökt, säger Gustav.

14 timmars arbetsdag
Efter konfirmationen tog Gustav anställning som dräng för en årslön av 300 kronor. Snabbt lärde han sig plöja, dika, slå med lie och sköta alla andra typer av drängsysslor.
- Arbetstiden var från fem på morgonen till sju på kvällen. Senare blev det lindrigare och vi fick sluta klockan sex på lördagar. Då hade man brått hem för att tvätta sig. Vi skulle ut på dansbanan ett helt gäng grabbar förstås. Där slogs och söp de och rullade runt i gräset…
- Kom och smaka, Gustav, lockade de och viftade med flaskorna. Men jag skakade på huvudet och lät mig aldrig övertalas.

Dans var inget för Gustav. Han nöjde sig med att titta på och höll mest till på skjutbanan som traditionellt fanns på varenda festplats. Han tävlade och vann för det mesta. Skytte i alla former har varit Gustavs stora passion i livet. Det är därför han aldrig blev gift, säger han och gapskrattar. Hobbyn tog all hans tid.
- Men ska jag tala sanning så hade jag en flicka en gång. Men hon blev sjuk i lunginflammation och dog. Det var 1927 och doktorn kunde inget göra, säger Gustav.

Fästmön hette Annie Andersson och var piga på en granngård. En vinterdag när Gustav var ute för att fiska gädda möttes de. Annie var på väg till sin far med kaffe och Gustav tog mössan i näven och hälsade så artigt han kunde. Det hade han lärt sig av prästen. Hon kunde sedan aldrig glömma den artige gossen. Senare kom de i tjänst på samma gård där han var fördräng och hon hjälpte frun som var sjuk efter barnafödande.
- På det viset lärde vi känna varandra. Hon var 23 år och jag ett år äldre. Alla sa att vi passade så bra ihop! Folk trodde att vi skulle förlova oss och det var väl snudd på. Men det blev ju aldrig så…
- Annie behövde mig. Hon var så nervös efter två stora bränder.
- En dag var vi bjudna på julgransplundring hos Annies syster. En farbror spelade dragspel och hon dansade så mycket att hon blev svettig. Hon blev väl kall och förkyld när hon satt på sparken hem. Det var väl därför hon dog…
Gustav har varit sin Annie trogen i hela sitt liv. Aldrig har han kommit över förlusten av sin käresta.
- Nej, det sitter naturligtvis i, säger han.

Promenerar en mil om dagen
Alla prylar i Gustavs stuga är priser han vunnit i skyttetävlingar. Många gånger om har han kammat hem mästartitlar av alla de slag. Byrån rymmer lådvis med medaljer och plaketter. I skafferiet trängs ett sextiotal pokaler med prinskorv och blodpudding.
Gustav veckohandlar varje fredag. I alla år har han gått och släpat sina varor längs en milslång stig i skogen. De senaste åren har han dock kostat på sig att låta butiken köra hem varorna.
Gustav handlar alltid exakt samma varor. För tolv år sedan kostade hans matkasse 100 kronor. I dag kostar den i snitt 300 kronor.
- Ena veckan betalar jag ungefär 280 kronor och andra veckan 320. Det varierar lite och kaffe handlar jag bara varannan vecka.
- Jag är uppe mellan fyra och fem på morgnarna och dricker kaffe på bit, för jag har lite svårt att sova på efternatten. Det är då jag städar och tvättar mina kläder. Tvättvattnet värmer jag i en kittel på vedspisen.

När Gustav har betalat hyra, mat och någon enstaka räkning blir det en slant över av pensionen. Men aldrig har det fallit honom in att kosta på sig något extra. I stället skänker han det som blir över till välgörande ändamål.
- Jag skänker anonymt till dem som behöver pengarna bättre. Jag har så jag reder mig. 

Gustav har ödmjukt funnit sig i sitt öde utan att klaga. Han har gjort sig känd som en osedvanligt duglig arbetare. Stark, snabb och noggrann har han alltid varit. Det finns knappt ett dike i trakten som inte bär spår av hans spade. I skogen har han också slitit med huggning och barkning för hand. Någon motorsåg har han aldrig haft.

Gustav promenerar en mil om dagen i skogen längst någon av sina fem rutter. Han röjer och håller stigarna fria. Omkullfallna träd hugger han till ved som han drar hem på en kärra. Veden staplas efter alla konstens regler utanför vedboden där den kan torka.
Skogen förser honom också med bär och mat. Av svampar plockar han bara kantareller. Det brukar bli åtminstone fyrtio liter att smörsteka hemma på vedspisen.
Från en skogskälla 600 meter från huset hämtar han sitt dricksvatten eftersom han tycker kranvattnet luktar illa.

För fem år sedan blev Gustav sjuk för första gången i sitt liv och hamnade på sjukhus. Två gånger blev han opererad för bråck innan han skickades till ett vilohem utanför stan. Där passade han på att skriva sina memoarer i en blå liten anteckningsbok. Boken avslutas efter sex veckors omvårdnad med orden:
- Tack alla som har pysslat om mig. Nu är jag bra igen! Hurra!
- Det var alla tiders där, säger han.
Gustav är ensam i livet och vill så förbli trots att en granne (en dam) med stort hus har erbjudit honom en ny bostad. Men i sin torftiga stuga lever han fri där han går och påtar i hyresvärdens trädgård.
- Inte kan jag flytta nu. Jag har ju så mycket saker. Och förresten skulle det bara bli prat, säger han med ett befriande stort skratt.
Monica Antonsson

Gustav Andersson 1989
Foto: Monica Antonsson


Södra Roslagen
25 oktober 1989

Gustav i Angarn är nöjd med sin dragiga stuga


(VALLENTUNA)
Gustav Andersson, 86, tycker att han bor i ett fint hus. Bättre än så här har han nämligen aldrig haft det.
För Gustav är det drängstugor i Angarn som gällt i hela hans liv. Han har fått nöja sig med att leva i obeskrivligt dåliga kyffen – med dagens mått mätt.
- Men här har jag allt jag behöver, säger Gustav om sin dragiga gamla kåk i den avlägsna skogsgläntan.


Gustav Andersson bor sedan 35 år på övervåningen i en gammal sekelskifteskåk i Angarn. Han hyr ”lägenheten2 för 400 kronor i månaden och bostaden skulle omedelbart dömas ut om någon brydde sig om att titta efter. 
Här är dåligt isolerat och kalla vintrar genom åren har Gustav frusit så mycket att riktigt ryser vid bara tanken. En snäll granne har numera utrustat honom med en värmedyna, men ändå.
Färg och tapeter på väggarna finns knappt tillstymmelse till och en naken glödlampa sprider sitt kalla sken från taket. På vedspisen lagar Gustav sin mat och värmer sitt tvättvatten. En transistorradio är hans enda modernitet och sällskap.
Självklart står dasset på gården och i husets väggar kryper råttor och möss. Senaste vintern var mild. Bara 39 gnagare fastnade i fällorna som Gustav ställt i garderoben.
- Jag slänger dem direkt i vedspisen, säger Gustav som vore det den naturligaste sak i världen.

Föräldrarna försvann
När Gustav föddes var tiderna inte som nu, särskilt inte för en statarfamilj som hans. Med tre små barn i flyttlasset kom hans föräldrar till Angarn för att arbeta på en gård. Föräldrarna försvann – kanske dog de i spanska sjukan – och socknen fick ta hand om de små. Gustav var ett år gammal när han och syskonen auktionerades ut bland bönderna till den som krävde minst betalt för att ta hand om de små.
- Fosterföräldrarna fick 25 kronor i månaden för mig. Det var ju inte mycket med tanke på att jag slet både skor och strumpor, säger Gustav som fick byta fosterföräldrar flera gånger. Hos alla fick han ”göra rätt för brödfödan” genom hårt arbete från morgon till kväll. Lek och stoj var förbehållet familjens egna barn.
- Jag kunde ju inte begära att fosterföräldrarna skulle behandla mig som sina egna barn, konstatera Gustav. Vissa föräldrar var snälla men av andra fick han utstå både stryk och andra orättvisor. Det var aldrig tal om kärlek och omsorg för socknens föräldralösa barn.

Konfirmand 1917
Gustav läste fram för prästen 1917 och konfirmanderna fick finna sig i att gå den milslånga vägen till kyrkan i Vada. De kunde också spänna på sig skidorna och staka sig fram över den frusna Angarnssjön.
- Prästen ville att vi pojkar skulle lova att aldrig supa eller röka. Det löftet har jag hållit i hela mitt liv, säger Gustav som gjort sig känd som en sjutusan till arbetskarl. Han har slitit och jobbat hårt i hela sitt liv som dräng och arbetskarl åt andra för usel betalning. Han har grävt brunnar och diken, huggit timmer och gjort allt hårt jobb som tänkas kan. Vida omkring har han gjort sig känd för sitt gedigna hantverk.

Fästmön dog
I slutet av 1920-talet hade Gustav en fästmö som hette Annie. Hon var piga där han var dräng och alla trodde väl att de så småningom skulle slå sina påsar ihop.
- Det hade ju varit praktiskt också. Hon hette nämligen också Andersson så hon hade inte behövt byta efternamn ens en gång, säger Gustav som dock fick se sina planer grusade.
- En dag var vi bjudna på julgransplundring hos hennes syster. En farbror spelade dragspel och hon dansade så mycket att hon blev svettig. Sedan blev hon väl kall och förkyld när hon satt på sparken hem. Det var väl därför hon dog, säger Gustav sorgset.
Annie dog alltså – av lunginflammation – och Gustav fick förbli ensam. I alla år har han varit henne trogen och bevarat hennes minne i sitt hjärta.

Alla prylar i Gustavs stuga är priser han vunnit i skyttetävlingar. Han är nämligen en mycket passionerad mästerskydd som lyckats skjuta hem de flesta titlar värda att vinna. Skytte är den enda hobby han unnat sig i livet och i byrån förvarar han lådvis med medaljer och plaketter. I skafferiet trängs ett sextiotal pokaler med prinskorv och blodpudding.

En mil till affären
Gustav handlar mat för 300 kronor varje vecka och det som för 12 år sedan kostade 100 kronor kostar tre gånger så mycket idag. När Gustav betalat hyra, mat och någon enstaka extra räkning blir det en slant över på pensionen. Den skänker han anonymt till något välgörande ändamål som han tycker har gjort sig förtjänt av lite hjälp. Själv har han så han reder sig, tycker han.

Mellan fyra och fem på morgnarna stiger han upp och dricker sitt kaffe på bit. Han tvättar sina kläder i en kittel på vedspisen och tar sedan itu med dagens bestyr. Sitt dricksvatten hämtar han i en källa 600 meter in i skogen och han röjer och städer upp längs stigarna där han dagligen tar sina milslånga promenader.

Gustav är snäll och glad och full av humor. Nöjd ser han tillbaka på sitt liv och tycker egentligen att han har det riktigt bra i sin stuga. Visst skulle han kunna tänka sig något bättre men till Vallentuna vill han inte flytta.
- Jag blir allt kvar i Angarn, säger han. Det är här jag har mitt liv och mina rötter.
Måtte han åtminstone få en mild vinter i år…
Monica Antonsson

 

Södra Roslagen 25 okt 1989

Se också:
http://vallentunabilder.blogspot.se/2014/09/fastmon-dog-1929-renlevnadsmannen.html
http://vallentunabilder.blogspot.se/2014/09/ur-gustavs-fotoalbum.html


Lite info från Stockholmskällan

Stockholms skytteförbund

Den skarpskytterörelse som funnits sedan 1800-talet blev en hel folkrörelse under andra världskriget.
Vid mitten av 1800-talet fanns  i Sverige och Stockholm en skarpskytterörelse som var en sorts folklig försvarsrörelse. Man övade sig i skytte med skarp ammunition och hade miltären som förebild. Vid sekelskiftet 1900 ökade anslutningen och det fanns nu regler för hur man sköt: liggande, knästående och stående.Vid första världskriget var medlemsantalet uppe i 225 000 för hela Sverige. Sedan trodde man på fred och antalet medlemmar sjönk och var 1934 nere i 58 000.
År 1939 hade Stockholms olika skytteföreningar sammanlagt 8 143 medlemmar. Under andra världskriget blev skyttet en stor folkrörelse, som stod mitt emellan idrottrörelsen och försvarsrörelsen. Även kvinnor sköt och man kan se av medlemslistorna att kvinnor hade skjutit även tidigare men först nu togs de med i medlemslistorna med anteckningen ”ej förut angivna”.
Ovanstående bild är en av få från denna tid som visar en flicka som övningsskjuter.






Föräldrarna spärrades in och barnen såldes på auktion...

Gustav Andersson
på Nygård vid Räfsta i Angarn
(1903-1992)

Gustav Andersson i slutet av 1970-talet
Foto: Kjell Berglöf

Historien om Gustavs liv som han berättade den för mig 1989.
Läs gärna artiklarna här.

Gustav ville berätta om sitt liv. När jag som lokalreporter hade skrivit en artikel om Vallentunas siste gästgivarkusk i Södra Roslagen – den enda tidning Gustav läste – tyckte han att det var dags. Med tidningen under armen gick han genom skogen till sin granne Marianne Telenius i Olhamra kvarn. Han pekade på mitt namn under artikeln och sa:
- Är det den där jäntungen som sprang omkring uppe i Bällsta på 50-talet när jag var där och grävde brunn?

Gustav kände min far. Skytte var hans liv och de var båda medlemmar i skytteföreningen och sågs om söndagarna när det var fältskytte. Gustav var dessutom behjälplig när grunden till mina föräldrars hus grävdes 1956 och alltså också vår brunn.
Marianne visste inte vad hon skulle tro, så hon lyfte helt enkelt luren. Några dagar senare åkte jag och fotografen Kurt Pettersson hem till Gustav för Året Runt och senare också för Södra Roslagen. Gustav ville berätta om sitt liv som dräng i Angarn och om hur bra han hade fått det till sist.

Gustav visste att han som barn hade sålts till lägstbjudande på auktion. Den som krävde lägst ersättning av församlingen fick ett fosterbarn.
- Föräldrarna bara försvann, som han sa.

Ingen berättade för Gustav vad som hade hänt med föräldrarna. Det förblev en gåta för honom hela livet. Så sent som 1980 försökte grannen Marianne Telenius hjälpa honom genom att skriva till de olika pastorsexpeditionerna och fråga vad kyrkoböckerna kunde berätta. Det hjälpte inte. Prästerna föredrog att tiga. Det är med facit i handen lätt att förstå varför. 

Inför det här blogginlägget bestämde jag mig för att ta reda på vad som verkligen hände. Föräldrar kan ju inte bara försvinna. Efteråt kan jag ärligt säga att jag något ångrar det. Det var ingen trevlig historia som kom i dagen. Jag är glad att Gustav inte visste.

Sverige i början av 1900-talet var ett mycket fattigt land. I det har vi alla våra politiska rötter. Bildningsnivån var låg och de som stod allra lägst i rang var statarna. De levde i en värld av ohyra, svält och elände. I vissa stockholmsförorter avslöjar husförhörslängderna att många barn blev fosterbarn då. De biologiska föräldrarna var ofta okända och/eller medellösa. Fosterföräldrarna som möjligen kan kallas änglamakerskor fick betalt och barnen dog som flugor ofta på grund av vanvård.

Statarna tvingades flytta omkring bland gårdarna varje år för sin försörjning. I oktober var flyttlassen en vanlig syn i hela Sverige. De går att följa tack vare de inrikes pass – prästbetygen (flyttnings- och åldersbetyg)
– som alla var tvungna att ha (ett system som används i bland annat Ryssland idag). I prästbetygen stod allt som var värt att veta om personens vandel. Den som gjort sig skyldig till brott eller hade fött ett så kallat oäkta barn fick finna sig i att det fördes in i prästbetyget och följde henne/honom livet ut.   

Gustavs pappa var statdräng. Prästerna noterade att han var odöpt vilket innebar att föräldrarna hade en annan religion och gissningsvis i detta fall var baptister. De dog tidigt. Som elvaåring stod han ensam, omhändertagen på Tacktorps fattiggård i Eskilstuna där han tvingades arbeta i jordbruket innan han några år senare tvingades stå på egna ben som dräng.

Moderns bakgrund måste forskas fram men man kan lätt utgå från att makarna var utan tillgångar. Han försörjde familjen som statdräng men man kan se att de ofta flyttade två gånger om året vilket möjligen ger en fingervisning om hans person. Makarna förde ett minst sagt kringflackande liv med sina tre barn tills de båda spärrades in 1907 – han för otuktsbrott med minst en dotter och hon för sinnessjukdom. Kanske blev hon tokig på grund av mannen.  

Gustav sa att han såldes som ettåring, att föräldrarna kom till Angarn och vips liksom bara försvann för att aldrig komma tillbaka. Men han var fyra år när föräldrarna försvann. Kvar stod han ensam med sina två systrar - ett och sex år gamla. Båda föräldrarna förklarades sinnessjuka. Fadern sattes i fängelse och modern spärrades in på Konradsberg i Marieberg i Stockholm, mentalsjukhuset som i folkmun kallades Dårarnas slott, en efterföljare  till Stockholms Idiothem vid Danvikstull.

Konradsbergs sinnessjukhus
Om det visste Gustav förstås ingenting. Och det var nog bäst så. Han trodde att föräldrarna helt enkelt hade dött, kanske i spanska sjukan.
Men prästen i Angarn visste så man kan ana att det tisslades och tasslades i församlingen. Ingenting tyder dock på att Gustav fick ovett för vad helst föräldrarna kan ha gjort.

Systrarna försvann ur kommunen men Gustav blev kvar. Han älskade Angarn och blev församlingen trogen i hela sitt liv. Han kunde inte under några förhållanden tänka sig att flytta till en modern lägenhet i Vallentuna. Han var och förblev Angarnbo. 

Gustav växte upp som fosterbarn eller dräng i olika fosterhem och blev ofta väldigt illa behandlad. Att vara fosterbarn då betydde att man fick arbeta hårt, ta emot hugg och slag och bo med tjänstefolket i dåliga drängstugor med stampat jordgolv. Levnadsstandarden var obeskrivligt låg.

Kanske Annie men i varje fall Gustav
Ur: Gustav Anderssons album
Han mötte i alla fall kärleken i pigan Annie som han antagligen hade friat till för henne skulle han gifta sig med. Efter en kväll med dans skjutsade han hem henne på spark. Hon var varm och svettig, fick lunginflammation och dog. Gustav glömde henne aldrig. Han förblev henne trogen tills han dog 1992.

Gustav hade alla sina tillhörigheter i en byrå i köket. Där i en låda låg fotografiet på Annie. Det fick jag inte se 1989. Det behöll han för sig själv. Annars var han öppen om det mesta.  

Det var först när Gustav drygt 50 år gammal fick hyra övervåningen på huset i Nygård som han fick bo med riktigt golv. Det var kanske därför han tyckte det var så fint. Men stugan var usel, full av råttor och om vintern iskall. Han fick vara glad om det ens var plusgrader inomhus när han vaknade om morgnarna. Räddningen var den jättelika vedspisen som han eldade i och som gjorde att han helt enkelt inte frös ihjäl. Motvilligt tog han under åren emot en bra säng, transistorradio, en fårskinnsfäll och ett litet elektriskt element av Marianne Telenius. Sedan kunde han åtminstone hålla sovrummet varmt. Än mer motvilligt tog han emot telefonen han fick men införde för säkerhets skull telefontid en timma om dagen.

Gustav hade nära och godkontakt
med sin syster Julia.
Gustav var i hela sitt liv mån om att lyda överheten. Han hade inga förväntningar för egen del. Livet ut avstod han från brännvin och tobak precis som konfirmationsprästen sagt att han skulle göra. Han förblev en renlevnadsman till sin död.

Gustav och systern Julia Viktoria, som bodde i en grannkommun, lyckades återfå och hålla kontakten livet ut. Yngsta systern dog 26 år gammal av hjärn- eller hjärnhinneinflammation. 

Gustav trivdes i huset Nygård och när han fick sin minimala pension kände han sig väldigt rik. Ja, så rik var han att han gav bort allt sitt överskott till välgörenhet.
- Det finns andra som behöver min pension bättre, sa han.
Han hade också lyckats spara ihop ett litet kapital på banken som småningom skulle täcka begravningskostnaderna.

När Gustav i mitten av 80-talet blev sjuk, opererades på sjukhus och hamnade på Annedals Vilohem tyckte han att han hade hamnat i paradiset. Då skrev han sina memoarer i en blå liten anteckningsbok (se texten nedan).

Sedan Gustav hade lämnat jordelivet tog Marianne Telenius hand om hans skyttepokaler och det som fanns i byrån. Dessvärre är hon borta nu. Hennes dotter Eva har vänligen låtit mig botanisera i den lilla lådan med handlingar, brev och kort efter Gustav. Sånt som är viktigt. Där ligger motboken som visar att han sparade flitigt i hela sitt liv. Gustav skrev till och med ett testamente sedan systern gått bort och han inte längre hade några arvingar. Han testamenterade alla sina silverskedar som han vunnit på skytte till Marianne Telenius. "Samt andra saker som hon kan vilja ha." Och så förstås betygen som han hade all anledning att vara stolt över.

Gustav var flitig och duktig i skolan.
Han fick underkänt i sång men det kunde han säkert leva med.
Dränggossen Gustav Vilhelm... har skötit ladugården...  till min belåtenhet samt varit ärlig, nykter och ordentlig...
drängen Gustav V... är fullt nykter, ärlig och kompitent i de arbeten som till ett jordbruk hörer...

Jordbruksarbetaren Gustav Wilhelm... varit ärlig, höflig, villig, arbetsam och absolut nykter. Andersson besitter stor arbets-
förmåga, och har förrättat alla förekommande arbeten med både insigt och omdöme...


*** 
Gustav trivdes med livet
och skrev sina memoarer i en liten blå bok:

En återblick på mitt långa liv.

Jag började som sexåring vid Alby gård i Angarn hos en familj Karlsson. Hon var riktigt elak mot mig. Därför sitter det i minnet så bra. En morgon väckte hon mig med att slå vatten i huvudet på mig så jag vaknade.
Sedan kom jag till en snäll familj som hette Pettersson och då började jag i skolan. Jag är född i Botkyrka kommun.
Pettersson var både snickare och smed. Då var det ju bara hästar på gårdarna och mycket folk, så vi pojkar var med och åkte ibland. Det var bara järnhjul då så det skakade bra.
Då hade de en lokomobil som de både sågade och tröskade med, så vi pojkar var med och flyttade plank över gärdet. De flyttas för hand, den eldas med ved. Den var stark.

Kanske fru Mällberg
Ur: Gustav Anderssons album
Pettersson dog sedan så jag fick nya föräldrar som hette Mällberg. Men då var jag nio år, så det blev ju tant och farbror, men de var mycket snälla mot mig, så jag besökte henne på ålderdomshemmet i Vallentuna. Hon blev 96 år.
Ja, sedan kom jag till Olsson i Åsta. Jag var då 12 år. Jag började jobba som drängpojke. Jag gick och läste till Vada.
  
1917

Vi var 30 läsbarn då varav 15 från Vada och 15 från Angarn. Vi var tre som åkte skidor, minns jag, rätt över Angarnssjön. Det blev ju närmare så jag har åkt länge. Det är roligt med skidor. Åker än i dag. Är nu över 80 år.

Jag kom sedan till Myran i Östra Ryd för 300 kronor om året. Då var jag 15 år. Han hette Lindersson. Det var han som lärde mig plöja och dika och slå med lie samt stänga gärdesgårdar. Det torpet var bara 20 tunnland så jag hann med mycket ensam, var då 16 år.

Fru Elvira Lindersson stod på Östermalms torg i 17 år och sålde varor, potatis och grönsaker. Sedan köpte de en gård i Täby Skålhamra på 150 tunnland.
Ur: Gustav Anderssons album
Jag börja med att fiska mycket då. Det var skojigt. Var uppe vid tvåtiden på söndagsmorgon och drog upp abborrar. Jag hade båt med sex spön, tre åt varje hållet. Jag hade jämt göra när fisken högg. Hade daggmask som bete som man plockade när det hade regnat.
En annan sport som jag börja med var skytte som jag sedan fortsatte med i 42 år. Det var mycket intressant och fordrade mycket träning. Jag blev kretsmästare 1939 vid Rosersberg och fick guldmedaljen. Och blev sexa söndagen därpå vid Järvabanan. Och i St Riksskyttet har jag fått ihop 197 på 200 möjliga med tre 9-or, sexor i hela Sverige så nog har jag hållit i. Mycket priser.

1928
Kom jag till Ubby i Vallentuna. Var där i 5 år hos Valfrid Öhman. Sedan kom jag igen till Angarn. Jobbade hos Evert Eriksson i 20 och halvt år tills hon höll auktion. Hans fru Astrid var bas då. Då jag grävde graven. Vi var både skol- och läskamrater så vi jobba bra ihop i Räfsta.

1954
Ja så kom jag till Nygårds där jag nu bott i 30 år. Jag började i cementgjuteriet i Lövsättra och slog både grundsten och rör i alla sortiment ifrån 4 tum till 12 tum, så man har provat på.
Ja, sedan var jag skogshuggare i 10 år. Det var jobbigt i kylan och mycket snö ibland, fick skotta ibland.

Ur: Gustav Anderssons album
PS. Jag fick en riktigt smäll i Åstaskogen en dag. Jag hade fällt en timmertall och då följde en granslana med ungefär fem tum grov.
Den var spänd som en pilbåge och inte bruten i roten, så när jag kvistade av grenarna slogs den upp och träffade mig rätt över ögonlocket så det sprack och jag for in i en enbuske tre meter därifrån.
Men jag svimmade inte som tur var. Jag hade ju nerdraget för öronen. Det var 18 grader kallt då, minns jag.

Sedan började det droppa på händerna så jag måste upp, så jag tog snö och fick blodet att sluta och levra sig, men krutgubben var som kvar hela dagen. Man var stark då. Han ska sår... anfos åt alla håll. Sedan fick jag tvätta rent när jag kom hem och lägga på plåster.

När jag var i 20 årsåldern satt jag på höskullen och lura räv i månskenet. Det var intressant. Satt en hel vecka då med hagelbössan i knät för öppen glugg. Och han kom och smög mot betet men stannade tre meter ifrån. Då small det så han duka under. Är van skytt, siktar noga. Jag fick 50 kronor för skinnet. Det var ju bra.

Sedan sköt jag en räv vid Räfsta då genom fönstret i ladugården. Man bara tvättar rent riktigt. Rutan far ju ut av trycket. Så jag har hållit på med lite av varje.

Änder och kråkor var också med då i skottgluggen. Pojkar vill ju gärna skjuta.

Jag har varit med om rörläggning åt Stockholms stad i flera år. Det var mycket pyssel.
Annebergs vilohem
1984. Alldeles före jul fick jag sån värk så jag måste till Danderyd för operation.

Det var bråck så jag låg där i tre veckor. Sedan kom en propp och gick runt i hjärtat och vänster lunga. Det var hemskt vad det var ont.

Så det tar tid att bli bra igen och nu är jag här vid Annebergs Vilohem, Ektorp, för vila.
Här är ju ett paradis att vara på. Och all den goda mat vi får. Det är nu den 17:e idag och ännu en vecka kvar. Lycklig ost brukar man säga. Jag får nu sluta mina urplock av den svunna tiden.

Gustav Anderssons memoarer
Skrivet vid Annebergs Vilohem, Ektorp, 1985, utan glasögon. Snart 82 år.
Gustav Andersson
Februari... Burr
Sex veckor vid Anneberg.
Toppen!
Nu är jag bra igen.
Hurra!

1985
Jag vill nu tacka alla som har pysslat om mig så att jag har blivit bra igen och kan gå ute. Här är den bästa plats att vara på, lugn och ro och mycket god mat har vi fått.
Detta är skrivet utan glasögon. Jag är snart 82 år.
Tack än en gång alla vid Annebergs Vilohem!
Gustav Andersson
Gustav Andersson i Nygård, Angarn, 1989
Foto: Monica Antonsson

 ***

Gustav Anderssons familj i kyrkoböckerna

Vad hände egentligen?

Så sent som 1980 försökte grannen Marianne Telenius hjälpa Gustav att få veta vad som faktiskt hände med familjen. Hon gjorde som man gjorde då, skrev till de olika pastorsexpeditionerna men av dem fick de ingenting veta...



I dag är det enklare. 
I dag kan man släktforska själv framför datorn.


Statdrängen
Karl Wilhelm Andersson född 6/4 1879 i Eskilstuna (f = Gustavs far)
Johanna Maria Pettersson född 16/7 1879 i Katarina församling, Stockholm (m = Gustavs mor)
Dottern Julia Viktoria född 5/11 1901 i Flen
Sonen Gustaf Wilhelm född den 8/8 1903 i Botkyrka.
Dottern Klara Maria född den 18/5 1906 i Botkyrka

1879 6/4     Carl Wilhelm (korrekt stavning) Andersson (f) föds i Eskilstuna Klosters församling. Föräldrarna arbetskarlen och eldaren Eric Andersson (ff) (född 5/10 1837 i Eskilstuna Kloster) och Johanna Augusta Eriksson (fm) (född 21/9(2) 1852 i Vallby, Södermanland) vägrar låta döpa barnet. Det tyder på att de var medlemmar i någon frikyrka. Att döma av andra grannar som vägrade döpa sina barn kan de ha varit baptister (Svenska baptistsamfundet är den äldsta svenska frikyrkan). Gossen fick därför inga faddrar. Han hade däremot en tre år äldre bror, Eric Linus Andersson, och en tre år yngre bror, Axel Gabriel. Ingen av dem var döpt. Deras förnamn skrevs därför inom parentes i kyrkoböckerna.

1880 Folkräkningen. Carl Wilhelm, föräldrarna och brodern Erik Linus är skrivna i Eskilstuna stadsförsamling. Axel Gabriel finns inte längre med.

Tillägg 2019.Arkiv Digital (registersökning)
Eskilstuna Kloster och Fors (D) AIb:34 (1884-1888) Bild 318 / sid 1417Här står att familjen flyttade in till Eskilstuna Kloster 11/12 1884 och ut till Fors15/10 1887. Vidare står: "Ha fattidel, bo vid Harsbrickan i Kloster".

1890 Folkräkningen. Carl Wilhelm, 11 år, är ensamstående och skriven på Tarlafors (ska vara Tacktorps) Fattiggård i Eskilstuna. Där står att han är son till aflidne arbetskarlen Erik Andersson från Eskilstuna. Brodern Erik Linus, 14 år, är också ensamstående och skriven i Eskilstuna. Modern? Kanske var även hon avliden.

1900 Folkräkningen
Tillägg 2019.Arkiv Digital (registersökning)
Karl Wilhelm har gift sig med sin Johanna Marie Pettersson 23/4 1901. De bor nu med dottern Julia i Näsby, Botkyrka dit de kom från Flen 4/11 1902.
Familjen flyttar vidare till Salem varifrån de kom till Angarn 22/10 1904. Därifrån flyttar de till Spånga 25/4 1905. Då har också sonen, vår Gustaf Wilhelm, kommit till världen 1903.
Den 4/6 1908 kommer familjen från Munsö tillbaka till Angarn där de flyttar in i fattighuset. Då har dottern Klara Maria också kommit till världen 1908.
Flen (D) AIIa:1 (1900-1905) Bild 390 / sid 25Botkyrka (AB) AIIa:2 (1897-1902) Bild 160 / sid 254Angarn (AB) AIIa:2 (1906-1925) Bild 160 / sid 5Angarn (AB) AIIa:2 (1906-1925) Bild 2690 / sid 258 (fattighuset)

Tidslinje
1901 23/4   Karl Wilhelm och Johanna Maria gifter sig
1901 5/11    Dottern Julia Viktoria kommer till världen.
1902 4/11   Familjen flyttar från Flen till Näsby i Botkyrka församling
1903 8/8     onen Gustaf Wilhelm föds (korrekt stavning) i Botkyrka församling.
1903 28/11 Familjen flyttar från Botkyrka till Viksberg i Salems församling
1904 22/10 Familjen flyttar från Salem till Alby i Angarn där Karl Wilhelm blir statdräng åt
                      rättaren Frans Oskar Vedin i Alby.
1905 25/4   Familjen flyttar från Angarn till Kista i Spånga församling
1905 14/10 Familjen flyttar från Spånga till i Brogård i Bro församling
1906 3/5     Familjen flyttar från Bro till Hammarby i Botkyrka församling
1906 18/5   Dottern Klara Maria föds i Botkyrka församling
1906 26/10 Familjen flyttar från Botkyrka till Norrby i Munsö församling
1907 20/3   Karl Wilhelm dömd till 8 år och 6 mån fängelse för otuktsbrott med sin dotter.
1907 30/7   Johanna Maria intagen på Konradsbergs hospital (för mentalpatienter)
1915 26/9    Karl Wilhelm frisläppt

Så här långt har absolut ingenting i kyrkoböckerna sett konstigt ut. Snarare tvärtom. Men i Munsö husförhörslängd får vi plötsligt veta följande om pappa Karl Wilhelm:


Enligt Upsala läns södra domsagas därstädes utslag den 20 mars 1907 dömd till åtta (8) år sex (6) månaders straffarbete för otuktsbrott.
Lösgifves den 26/9 1915.
Ankom till Härlanda Centralfängelse vid Göteborg den 17/5 1907.
Brottet var otukt med minderårig dotter.
Svagsint.

Det var den vid domslutet drygt femåriga Julia Viktoria som hade drabbats. 
Anteckningar i två olika husförhörslängder i Munsö, dit yngsta flickan kom, står det dock att han gjort sig skyldig till otukt med "sina barn" i pluralis. 



 Inte underligt då att modern blev sinnessjuk om hon nu blev det.

1907 20/3  Fadern döms till 8 års straffarbete för otukt med barn.
1907 17/5  Fadern inställer sig på Härlanda Centralfängelse i Göteborg och sitter därefter inlåst.
1907 30/7  Modern tas omhand för tvångsvård på Konradsbergs hospital på Marieberg vid Kungsholmen i Stockholm.

Församlingsboken AIIa:2 (1906-1925) sid 258 i Angarns församling.

1908 4/6   Familjen flyttar från Munsö till Fattighuset i Angarn. Mannen kallas sinnessjuk och var fängslad men skrivs som boende i församlingen. Såväl mannen som hustrun skrivs in i "Förteckning öfver Sinnessjuka, som tidigare hade egt sitt förstånds fulla bruk" och som alltså tidigare inte hade varit galna. 

I husförhörslängden får vi veta att modern, Johanna Maria Andersson född Pettersson, är sinnessjuk och har tagits in på Konradsbergs Hospital den 30/7 1907 och därefter (Täby 1912) samt Uppsala hospital den 11/4 1915 (osäkert, något svårläst). Det är ju inte så konstigt att Gustafs föräldrar, som han sa, bara försvann. De blev ju inspärrade.

1909        Modern bevistar möjligen husförhöret i Angarns församling.


Barnen som rimligtvis måste ha varit i stort behov av kvalificerat omhändertagande auktionerades nu ut till lägstbjudande.

1910        Alla tre barnen auktioneras ut.
                Julia Viktoria hamnar på sid 80 i församlingsboken, Angarn
                Gustaf Wilhelm hamnar på sid 8 i församlingsboken, Angarn
                Klara Maria flyttar tillbaka till Munsö församling den 14/11 1910.

1915 11/4 Modern möjligen intagen på Uppsala hospital.

1915 26/9 Friges fadern om han överlevt fängelseåren. Jag hittar inga mer uppgifter om honom i de databaser jag har tillgång till, inte ens dödboken.

1940 25/9 Modern blir änka efter en man vid namn Andersson. Antagligen Gustavs far. Hon uppges felaktigt ha hetat Andersson före äktenskapet.
Numera (2019) finns också en dödsnotis i dödboken på Karl Vilhelm Andersson denna dag. Han var vid sin död 25/9 1940 bokförd som hemmahörande på Fattighuset i Angarn.

1950 19/10 dör modern på ålderdomshemmet i - Angarn! 
(Oklart om hon faktiskt vistades där) 


Barnen:

Julia Viktoria född 5/11 1901 i Flen såldes till lägstbjudande på auktion i Angarn och blev som ett extra tillskott i kassan fosterbarn i en statarfamilj. Den 26/10 1912 flyttade hon till Täby elva år gammal. Hon var vid sin död den 25/3 1983 änka sedan 1977 och bosatt i en grannkommun. Det är för mig okänt om hon hade några barn. Hon blev 82 år 7 månader och 10 dagar gammal.

Gustaf Wilhelm född 8/8 1903 i Botkyrka såldes till lägstbjudande på auktion i Angarn och blev fosterbarn hos statardrängen Karl Peter Mälberg och hans hustru Emma Charlotta Lindblom i Alby, Angarn. Minst från 13 års ålder fick Gustaf försörja sig själv som dräng vilket man kan säga att han förblev hela livet. Han var ogift och barnlös och dog den 23/3 1992. Han blev 89 år 4 månader och 15 dagar gammal.

Klara Maria född 18/5 1906 i Botkyrka såldes till lägstbjudande på auktion i Angarn och återfördes till Munsö den 14/11 1910. Hon blev fosterbarn hos skepparen och torparen Olof Fredrik Vallin och hans hustru Klara Elisabet Carlsson som hade minst fem egna, lite äldre barn när de tog Klara Maria som fosterdotter. Hon bodde kvar i familjen till sin död den 6/12 1932. Orsaken var någon form av hjärn- eller hjärnhinneinflammation. Hon angavs då vara mantalsfri vilket innebar att hon var befriad från viss form av skatt. Klara Maria var ogift och blev bara 26 år 6 månader och 18 dagar gammal.


Kanske finns ändå en liten ljuspunkt...



Det är alltså möjligt att Gustavs mamma kom tillbaka till Angarn. 
När hon dog 1950 var hon åtminstone skriven på det eländigt fattiga ålderdomshemmet, en timmerstuga belägen på andra sidan bergknallen från kyrkan räknat. 
Om hon fanns där så kände Gustav inte till det.
Eller gjorde han det?
Kanske kände de eller åtminstone visste om varandra.
För en dag kom ett brev... 



Kanske kanske...

_________________________________________

12 oktober 2019:
Nu har jag hittat faderns biografi från Härlanda fängelse. 
Nya Varvets centralfängelse (O) DIIIe:18 (1906-1912) Bild 500 / sid 39 (biografi)
Nya Varvets centralfängelse (O) DIIIa:2 (1891-1909) Bild 80 (register till fångrulla)
Nya Varvets centralfängelse (O) DIIIb:19 (1905-1907) Bild 40 (fångrulla, stamrulla, hänvisning till 120)


Härlanda fängelse som då hette Nya Varvets Centralfängelse har bemödat sig med att intervjua sina fångar och skriva deras biografier. Så här står det om Straffången No 31 (senare 33) Karl Wilhelm Andersson född 6/4 1879 i Eskilstuna:

Ådömt straff: Slutdömd af Uppsala läns södra domsagas Häradsrätt
Dömd af: Södra Roslags tingslags Häradsrätt den 20 mars 1907
för: Otukt med sin minderåriga dotter till straffarbete under: åtta (8) år och sex månader och förlust af medborgerligt förtroende intill dess (ej ifyllt) år förflutit från det han, efter utståndet straff, blifvit frigifven. Strafftiden började den 26 mars 1907 och slutar den 26 sept 1915.
Utdrag ur rättegångsförhandlingarne: Andersson har befunnits lagligen förvunnen att hafva måndagen den 5 November 1906 i sin bostad med sin år 1901 födda dotter Julia Viktoria bedrifvit otukt. 

Fångens själs- och sinnestillstånd vid ankomsten till fängelset: Godt
Fångens kroppliga vigt: 67,5 kg

Slägtförhållanden
Föräldrarna döda. Fadern arrendator, dog 1891. Modern dog 1890. Hemmet var fattigt på grund af faderns sjuklighet. Modern försörjde familjen med att gå omkring hos familjer och skura mm. 2 bröder, båda döda. Den ene, smärglare, uppnådde 21 års ålder. Insjuknade i lungsot och dog. Den andre var blott fyra år då han afled. 
Gift sedan 1900.
De senare åren dåligt på grund af hustruns svartsjuka. God. Hon är nu sinnessjuk och vårdas i Ulfsunda upptagningsanstalt. 3 barn. Det äldsta 6 år. De äro nu omhändertagna av Munsö församlings fattigvård. 
Obekant om någon inom slägten varit tilltalad eller straffad för brott. 

Lefnadsutveckling
Hur lång vistelse i föräldrahemmet? Tills han fyllt 12 år då fadern dog. 
Hurudan vård dersammastädes? Dålig beroende på faderns sjukdom och att modern för uppehället måste vara borta från hemmet för mycket. 2 á 3 år i småskola. Blef på grund af bristande begåfning aldrig uppflyttad i folkskolan.
Lefnadsförhållanden före strafftiden: Efter det han förlorat sina föräldrar togs han omhand af kommunens fattigvård och sändes till en bonde för att tjäna dräng. Olika drängplatser hade A tills han tog värfning vid Svea Ingeniörsbataljon vid 18 års ålder. Här stannade han i 3 år och tjänstgjorde i köket. Därefter gifte han sig och blef statdräng. Som sådan har han arbetat tills han blef häktad. I allmänhet har A fört en oförvitlig vandel men under sin tjänstgöring vid Svea ingeniörsbataljon lärde han sig liderlighet och dryckenskap. 

Lärt något yrke eller hantverk? Jordbruksarbete
Fört sysslolös lefnad? Nej
Varit fallen för dryckenskap? Ja, se ofvan!
Såsom minderårig begått brott? Nej.
För hvilket brott första gången straffad? Vidstående. 
När och huru dömd? Se vidstående.
Hvilken anses orsaken varit till brottet? Låg moral och dryckenskapens verkan.
Under hvilka omständigheter begicks desamma? A hade dagen förut varit starkt berusad och under bakrusets inverkan fick han liderliga tankar och begick det hemska brottet. 
_______________

Var det någon som sa att det var bättre förr?