Hjältinnan bor runt hörnet

Allas Veckotidning 

Nr 25, 2009

Anki och pappa Bo skriver hårdkokta deckare ihop 

Byline:

Av Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson

Brödtext:

Efter debutboken "Det är ju cancer" har Anki Wide Karlsson, 39, i Vallentuna slagit sig ihop med sin pappa, förre kriminalkommissarien Bo Wide, 67, och börjat skriva polisromaner. Den första, "Misstänkt mord", har just nått bokdiskarna och redan nu är en uppföljare på gång.

– Vi delar upp skrivandet mellan oss, mailar till varandra, diskuterar och ändrar, säger Anki. Och vi gör det med stor ödmjukhet. Vi har faktiskt inte blivit osams en enda gång.

Ankis första bok kom ut 2005 som ett slags bokslut över nioåriga dottern Linas tröstlösa kamp mot leukemi. Två och ett halvt år fyllda av operationer och smärtsamma behandlingar var över. Lina hade mått illa långa tider, tappat sitt vackra hår och blivit allt mera infektionskänslig. Anki, hennes man Linus, syskonen Alice och Lucas, far- och morföräldrar kunde bara hjälplösa se på. Läkarna prövade allt men till sist fanns bara smärtstillande medel kvar att ta till för att minska hennes lidande. Lina gav upp natten den 20 juli 2000, när sommaren var som vackrast. Familjen fanns vid hennes sida och syskonen såg till, att hon fick med sig både gosedjur och slantar, innan de vinkade farväl till bilen som hämtade henne.

Skapandet av "Linas Livsglädjefond" blev ett sätt att bearbeta sorgen. Genom den sätter Lina från sin himmel numera guldkant på andra cancersjuka barns vardag. Det kan vara att uppfylla drömmen om ett musikinstrument eller en vacker klänning. Boken "Det är ju cancer! Om att fylla vår dotters dagar med liv" blev ett annat sätt att bearbeta sorgen. Samtidigt var det ett sätt att hålla minnet av Lina kvar och förklara för vänner och bekanta, vad familjen haft för sig de senaste åren.

– Sorgen går aldrig över, konstaterar Anki. Den får vi bära med oss och hantera varje dag. Det går inte att sätta punkt för den. Lina finns och kommer alltid att finnas med oss. De jobbiga åren kan vi däremot lägga till handlingarna. Det gäller att kunna gå vidare och fokusera på livet här och nu.

Linas död blev en vändpunkt för familjen på många sätt. Anki och Linus gjorde äntligen slag i saken och gifte sig. Han sålde dessutom bensinmacken han ärvt av sin pappa - som även han gått bort i cancer. Linas läkare kunde nämligen inte garantera, att det inte var miljön på just macken som orsakat det hela. Linus sadlade om och arbetar numera med golf. Anki pluggade till sjuksköterska övertygad om, att hon hade en uppgift att fylla inom sjukvården. Att boken om Lina blev utgiven, omskriven och väl mottagen satte emellertid även fart på lusten att skriva.

– Jag minns hur mina klasskompisar våndades i skolan, när det var dags uppsatsskrivning, säger Anki. De satt tysta och grunnade, medan jag skrev och skrev. Jag kunde aldrig förstå det där. Det var ju så kul att skriva, tyckte jag. Efter boken om Lina, när så många sa, att den var behaglig att läsa, tänkte jag, att jag kanske faktiskt också kan.

Perfekt kompanjon

Anki skrev i rask takt ytterligare en bok på samma tema avsedd för syskon till cancersjuka barn. När inget bokförlag tände på idén, hamnade den hos Barncancerfonden som kanhända ger ut den så småningom. 

– Det skulle göra mig glad, säger Anki. Den är tänkt att bli en bilderbok och känns så himla viktig.

Anki och hennes pappa hade länge skojat om, att de kanske skulle börja skriva deckare tillsammans. Han skulle bara gå i pension från jobbet som kriminalkommissarie först. Sedan skulle det finnas både tid och möjlighet.

– Bättre kompanjon skulle jag ju inte kunna få, säger Anki. Det han inte vet om polisarbete är ju inte värt att veta.

Bo Wide hade varit chef för våldsroteln i Täby i Roslagens polisdistrikt i tio år, innan han blev spaningsledare vid Stockholmspolisen. Mord och dråp, som inte var så vanligt i Täby, blev plötsligt hans vardag. Bo var dessutom polisens ansikte utåt och därför den som ständigt intervjuades i media. Bland de mest omskrivna våldsbrotten nämner han mordet på taxichauffören Dusanka Petrén i Vaxholm 1991.

– Hon och maken hade tre barn och ett blomstrande taxiföretag. Allt var frid och fröjd, tills hon hittade honom i säng med barnflickan. Äktenskapet slutade med skilsmässa. Vi fick aldrig reda på det exakta motivet, men han lejde tre svenska, i övrigt välartade 19-åringar som mot betalning mördade hustrun. Vi var föregångare inom polisen då, de första som använde spaning med mobiltelefon. Det var också första gången i Sverige det gick att bevisa, att man kunde köpa tjänsten att mörda någon.

Förutom en lång rad andra mord och dråp var Bo inblandad i utredningen av såväl Stureplansmassakern om fyra döda och 20 skadade som Estonias förlisning. De två sista yrkesverksamma åren föll det på hans lott att dra igång gruppen Kalla Mord eller Cold Case, som han kallar den, inom Länskriminalpolisen. Det ledde senare vidare till tv-serien om 20 avsnitt med samma namn.

Bo har emellertid inte bara varit polis. Under några år var han dessutom frilansreporter vid Norrtelje Tidning och har därför vana vid att skriva annat än polisrapporter.

– Jag började rapportera om polisiära ärenden som cykelolyckor och sånt, innan jag fortsatte med exempelvis kommunsammanträden. Det är ju 35 år sedan, så man fick ringa redaktionen och läsa in artikeln på en bandspelare. Skulle det vara bilder, fick man köpa svartvit film i metervara, klippte lagom långa stycken och fotografera själv. Sedan framkallade man filmen hemma i garderoben. Jag är rätt stolt över det där faktiskt och har nog alla klipp kvar.

Bo hade inte varit pensionär särskilt länge, förrän Anki fick veta, att han faktiskt hade en idé till en polisroman.

– Så det är pappa som har kokat ihop intrigen, konstaterar hon. Sedan bidrar han förstås med sina kunskaper om hur utredning och polisförhör går till.

– Jag fastnar lätt i det byråkratiska språket, förklarar Bo. Då får Anki ta över. Vi delar upp avsnitten, skriver och ändrar, tills båda är nöjda med resultatet.

"Misstänkt mord" är historien om ett giftmord. En ung vacker programledare i TV faller ihop strax före sändning, fraktas till sjukhus och dör. Kriminalinspektör Malin Larsson misstänker att allt inte står rätt till och börjar nysta i ärendet. 

– Malin är drygt 40 år. Hon bor i Vallentuna och har två barn, skrattar Anki. Den mördade kvinnans mamma bor förresten också här, närmare bestämt i det pistagegröna hyreshuset på Fornminnesvägen, där vi bodde, när jag var barn. Båda åker Roslagsbanan till jobbet och så vidare. Det var ju enklast att välja en trakt vi känner.

Uppföljare på gång

Än så länge skriver Anki bara på lediga stunder. Författarskapet tar emellertid allt mer av hennes tid. Om det framöver ska leda till, att hon lägger sjuksköterskejobbet på hyllan, vet hon ännu inte.

– Det enda jag vet, är att jag älskar att sjunka ner i soffhörnan med datorn och bara försvinna in i fantasins värld. Tiden bara rusar iväg. Rätt som det är kan klockan vara fyra och jag sitter fortfarande i pyjamasen.

Anki tror att det är nyttigt att ha en annan yrkesverksamhet vid sidan av skrivandet.

– Det kan nog bli väldigt ensidigt annars. När man skriver lever man lätt som i en bubbla.

I uppföljaren är karaktärerna är desamma. Malin Larsson bor kvar i Vallentuna och samarbetar fortfarande med spaningschefen Bert Åkerblom och kriminalinspektör Oscar Norén från "Misstänkt mord". Pappa Bo står bakom även den nya intrigen. Med sin stora erfarenhet från åren som polis har han ett stort mentalt arkiv att gräva ur.

– Jag knycker inga fall ur verkligheten som somliga andra, påpekar han. Men jag blandar kanske tre, fyra olika fall till en oigenkännlig berättelse som sedan får eget liv.

Anki känner sig belåten med att redan vara i gång med bok nummer två. När de väl satte igång, insåg hon, att hon hade saknat och till och med längtat efter karaktärerna.

– Det var härligt att få träffa dem igen, skrattar hon. Så starkt lever man sig in i historien. Häromdagen kallade jag till och med Alice för Malin…

Monica Antonsson