Året Runt
Nr 47, 1991
Jag kände mig oönskad och värdelös
Tills jag träffade Lasse
 |
| Sofija och Lasse Mård Foto: Kurt Pettersson |
- Jag var ett oönskat barn. Det fanns ingen i hela världen
som ville ha mig, säger Sofija Mård när hon ska berätta sin historia.
Från den dagen i oktober 1941, då hon föddes, i Glada änkans och greve Danilos
Montenegro i Jugoslavien, tills hon slutligen fann lyckan i en svensk
färghandel, har vägen varit oändligt lång.
Sofijas far, skolläraren Maxim, var 40 år när han gifte sig
första gången. Den unga hustrun, bara hälften så gammal som han själv, födde i
rask takt tre barn innan hon fick blindtarmsinflammation och dog. Förkrossad av
sorg stod Maxim ensam med sina små innan han femton år senare fann en ny kvinna
som var villig att dela hans liv.
Hon var 38 år, ”mycket kraftig, jungfru och okysst”, som
Sofija säger. Från och med nu skulle hon styra och ställa i skollärarens hem,
trots att hon aldrig lärde sig tåla hans barn.
Tillsammans fick de lilla Sofija.
- Min far hade sannerligen otur för plötsligt fick min mor
en hjärtattack och dog.
Drygt tre år gammal blev Sofija moderlös. Den åldrige fadern
fann ingen annan råd än att gifta om sig. Hans tredje hustru blev en 40-årig
änka utan barn som lade ner all sin energi på att göra lilla Sofijas liv till
ett helvete.
- Jag var sju år och hon slog mig för minsta sak. Ibland
slog hon med tillhyggen, ibland med bara handen och ibland klöste hon mig med
sina långa naglar, säger Sofija och visar tydliga ärr både i ansiktet och på
armarna.
Av ren nervositet började Sofija stamma. Tiden och landet
var präglat av okunnighet och hennes stamning ansågs vara beviset för att hon
var dum. Till och med lärarna i skolan gjorde henne till åtlöje. Ofta nöjde de
sig inte förrän klasskamraterna tjöt av skratt när Sofija tvingades yttra sig
inför klassen.
- Det är därför jag inte kan tala på sammanträden eller i
andra sammanhang där det är mycket folk. Men Lasse vet och talar för mig, säger
hon lyckligt och menar sin man och livskamrat sedan 18 år.
Det är han som har skrivit lapparna på kylskåpsdörren där
det står ”Jag älskar dig” på både svenska och jugoslaviska, ”Tack för att du
finns här hos mig” och andra kärvänliga små budskap som undertecknats med en
skäggig streckgubbe som ska föreställa honom själv.
- Dessutom visade det sig att jag var vänsterhänt, säger
Sofija och återvänder till barndomsåren. Men på den tiden tvingades man skriva
med höger hand hur svårt det än var. Både styvmor och fröken i skolan satt och
hackade med pennspetsen på min vänsterhand för att jag inte skulle försöka
skriva med den. Följden blev att jag skriver dåligt med båda händerna.
Åren gick och Sofija genomled skolåren. Hon var ständigt
blåslagen. Till slut reagerade nunnorna i stans kloster och slog larm. De insåg
att flickan inte skulle kunna stanna hos sin fostermor utan risk för livet.
Slog sönder munnen med piska
- En gång slog hon sönder hela min mun med en piska. ”Stackars
mitt olyckliga barn”, grät far utan att kunna förmå sig att lyfta ett finger
till min hjälp.
Sofija blev piga hos en halvsyster i norra delen av landet.
Efter fyra år var Sofija inte längre välkommen att stanna
där. Sjutton år gammal packade hon därför sina få tillhörigheter och for till
Belgrad där hon för dyra pengar fick dela ett litet inackorderingsrum med en
annan flicka. Ambitiöst utbildade hon sig till kontorist och senare till
tandsköterska och finansierade det hela med att diska och skala potatis på
restaurang.
En kvinna i kvarteret tyckte synd om Sofija och ordnade ett
jobb på en bank. Där blev hon kvar i fyra år.
- Jag var verkligen överlycklig över att få sitta där och
räkna pengar.
Så dog Sofijas pappa och hon reste hem för att närvara vid
begravningen. Både hon och halvsyskonen möttes av ett oförsonligt hat från
styvmodern och av naturliga skäl sågs de sedan aldrig mer.
- Jag vet inte hur de bar sig åt men jag blev lurad på
arvet också.
Nu var Sofija ensam i världen med en lön som, trots att hon
jobbade hårt, inte räckte till hyra och mat för dagen. Hon bestämde sig för att
bryta upp.
En väninna hade en bekant som några år tidigare emigrerat
till Sverige. I sina brev hem hade flickan berättat om det rika landet är alla
fick bra jobb med god lön. Själv arbetade flickan på ett hotelltvätteri och
hade gift sig med en fin och förmögen direktör. Hon skulle säkert hjälpa Sofija
att komma tillrätta i landet.
Sofija lånade ihop 100 kronor, packade sina få
tillhörigheter och steg ombord på tåget norrut.
- Jag klev av i Hamburg för att byta tåg och hade turen att
träffa på två svenska kvinnor som också skulle till Stockholm. Jag tror de
tyckte synd om mig. De bjöd på både öl och mat så att jag fick behålla min
hundralapp.
Ingen mötte på centralen.
Ingen mötte Sofija på Stockholms central trots att så var
uppgjort. Men en ung tysk som hon träffat på tåget bjöd på taxi till den
uppgivna adressen i söderförorten Tallkrogen. Där var ingen hemma och Sofija slog
sig ner på en parkbänk. Det var ovanligt kyligt i oktober 1965 och Sofija var
snart blåfrusen. En granne som var ute för att rasta hunden kom till hennes
räddning, bjöd in henne i värmen och satte på kaffe. Kvinnan förklarade att
ingen av grannarna skulle komma hem förrän senare på kvällen eftersom de
arbetade.
Det visade sig att landsmaninnan delade lägenhet med flera andra.
Det var inte alls hennes namn som stod på dörren och den rike direktören var en
fyllbult.
Flickan själv var inte mycket bättre och knappt hade Sofija
kommit in förrän de gjort slut på allt hon hade, lite rökt skinka och en butelj
plommonbrännvin.
- Jag fick sova på golvet i köket den natten och förstod att
jag inte skulle kunna stanna där. De bråkade och skrek hela natten.
Sofija berättar hur hon tidigt nästa morgon tog bussen till
hotelltvätteriet för att söka jobb. Där fick hon veta att hon först måste
skaffa arbetstillstånd. ”Slå din knutna näve i handflatan och säg: Jag har inga
pengar. Då förstår de att du vill ha arbetstillstånd”, fick hon veta.
Sov utomhus på parkbänkar
Sofija fick sitt arbetstillstånd och kunde börja jobba. Men
hon hade ingenstans att bo. Ibland sov hon på vandrarhem, ibland på någon
parkbänk i stan. Så småningom fick hon flytta in hos ”tant Frida” på
Luntmakargatan där det redan bodde flera andra jugoslaver.
- Jag fick dela ett litet rum med en flicka men vi hade åtminstone
varsin säng. Sofijas tillvaro i Sverige blev knappast vad hon drömt om. Hon
arbetade dygnet runt, gick aldrig ut och roade sig och fick inga vänner. Efter
två år kollapsade hon på jobbet och fördes till sjukhus. Då bestämde hon sig för
att återvända till Jugoslavien.
- Det kändes som ett oerhört misslyckande! Tusen kronor var
allt jag hade lyckats spara under mina två år i Sverige.
Hemma i Jugoslavien fick Sofija jobb i en kiosk mitt i
Belgrad. En danskväll träffade hon en ung man som väckte hennes intresse. Han
ville gärna flytta till Sverige och de beslöt att göra det tillsammans. En tid
senare var de gifta.
- Jag ringde till tvätteriet och min chef blev så glad över
att jag ville komma tillbaka att han ordnade ett jobb även till min man.
Äntligen hade Sofija funnit någon att tycka om och hon
satsade därför allt på äktenskapet. Hennes man var dock inte lika intresserad
utan värnade i stället om sin frihet. Han slutade jobba och började köpa både
det enda och det andra på kredit. Sverige var som ett sagoland där allt tycktes
vara fritt, menade han. Här behövde ingen ta ansvar.
När Sofija lyckligt en dag berättade att hon väntade barn
blev han bara förskräckt.
Han hade ingen som helst avsikt att bilda familj och hon
fick se till att genast göra sig av med fostret.
- På den tiden fanns ingen fri abort och det var först sedan
jag hotat med att begå självmord som läkarna gick med på att göra ingreppet.
- Så snart det var gjort försvann min man.
Så småningom fick Sofija ett nytt jobb på Alcros
färglaboratorium. De hjälpte henne till en liten lägenhet i Spånga och ett
banklån på 15 000 kronor till insatsen.
Sofijas chef tyckte att hon måste börja träffa andra
människor än de närmaste arbetskamraterna och övertalade henne att gå med i
konstföreningen. Därigenom hamnade hon på en vernissage i Gamla stan.
- Titta på killen i safarijacka och med bockskägg, sa jag
till min väninna. Det var första gången jag såg Lasse. Han var butikdriftschef
på Alcro.
På den tiden var Lasse redan gift
Vernissagen pågick hela kvällen med både mat och dans utan
att de två fick kontakt. När det slutligen blev dags för sista dansen var det
Sofija som bjöd upp. Efteråt följde Lasse henne till tåget och båda visste att
kvällen var mycket speciell. Han var visserligen gift men förhållandet var inte
bra och paret stod inför sin skilsmässa.
- Vi träffades en torsdagskväll, min lyckodag den 14 juni
1973, och på lördagen damp det ner ett kort i min brevlåda, säger Sofija och
visar kortet där Lasse har skrivit ”Jag tänker på dig”.
Sofija och Lasse gifte sig och bytte upp sig till en trea.
Hans dröm var att få öppna en egen färghandel och tillsammans bestämde de sig
för att göra drömmen till verklighet. I januari 1976 övertog de så färghandeln
i Vallentuna som hade annonserats ut efter en konkurs.
- Det är femton år sedan nu, säger Lasse men lika roligt
fortfarande. Numera bor Sofija och Lasse i en vacker lägenhet i Vallentuna.
Deras kärlek är unik och har bara vuxit sig starkare med åren.
- Lasse är en verkligt fin kille, konstaterar Sofija. Aldrig
hade jag kunnat drömma om att just jag, som var så oönskad, oälskad och
värdelös, skulle få träffa en så fin man och bli så lycklig. Men det hände
verkligen och man kan nästan tro att Gud hade ett finger med i spelet. Ja, man
blir nästan religiös på kuppen, skrattar Sofija.
Lokaltidningen
Nr 49, 1993
Lågkonjunktur?
Sofija har sett värre elände
Lågkonjunkturen slår hårt mot Vallentunas köpmän, däribland
färgaffären som går sämre nu än på 17 år.
- Folk handlar tapeter i Täby Centrum. Sedan kommer de hit
och köper klistret de glömde, säger Sofija Mård bekymrat.
Men hon är glad ändå. Hon har sett betydligt svårare dagar
än de här.
 |
| Sofija Mård Foto: Monica Antonsson |
Tydliga ärr
- Hon slog mig för minsta sak, ibland med tillhyggen, ibland
med bara handen. Ibland klöste hon mig med sina långa naglar, säger Sofija och
visar tydliga ärr både i ansiktet och på armarna.
Hon började stamma av ren och skär nervositet vilket
tolkades som att hon var dum. Lärarna i skolan gjorde narr av henen och nöjde
sig ofta inte förrän de andra eleverna tjöt av skratt.
- Det är därför jag inte kan tala offentligt. Men Lasse
förstår och talar för mig, säger hon om äkte maken sedan 18 år.
Vänsterhänt – tyvärr
Tyvärr var hon vänsterhänt också. Ändå tvingades hon skriva
med höger hand. Både styvmor och fröken i skolan slog henne på fingrarna så
fort hon försökte med vänster.
- Därför skriver jag dåligt med båda händerna nu.
Sofija var ständigt blåslagen och till sist reagerade
nunnorna i klostret. De såg till att hon kom hemifrån med motiveringen att
fostermor var ett hot mot hennes liv.
Stackars barn
- En gång slog hon sönder min mun md en piska medan far grät
och sa ”Stackars barn”. Han förmådde inte stoppa henne.
Sofija blev piga hos en halvsyster men blev utslängd efter
en tid. Då började hon drömma om att resa till Sverige.
- En bekant till en väninna hade emigrerat några år
tidigare. Hon skrev hem och berättade om sin välbärgade direktör och det rika
landet där alla fick jobb och god lön.
100 kronor i fickan
Med 100 kronor på fickan satte hon sig på tåget mot
Stockholm. Den första tiden skulle hon få bo hos den bekanta flickan hade hon
blivit lovad.
- Ingen mötte mig på Centralen så jag tog mig till den uppgivna
adressen i Tallkrogen. Ingen var hemma så jag satte mig att vänta på en
parkbänk.
Sofija frös i den kalla oktoberkylan och en granne bjöd på
kaffe. Den fine direktören visade sig vara en fyllbult och flicka var bara en
av många som bodde i lägenheten.
Åt upp provianten
Året var 1965 och ingen hade ännu hört talas om vare sig
startbidrag eller svenska för invandrare. Sofija hade inget val. Hon fick sova
på golvet i köket medan de andra gjorde slut på hennes sparsamma proviant, en
bit rökt skinka och en butelj plommonbrännvin.
De följande årens berättelser är fyllda av svåra umbäranden.
Sofija arbetade dygnet runt med dåligt betalda arbeten och lärde sig språket så
gott hon kunde på egen hand. Hon sov på vandrarhem och parkbänkar innan hon
kunde gratulera sig själv till en säng i ett delat hyresrum.
Äktenskapet katastrof
Efter några år gifte hon sig med en landsman som helst
enkelt använde henne för att få uppehållstillstånd. Äktenskapet var en
katastrof och hon for mycket illa innan hon lyckades dra sig ur.
Så vände allt. Sofija mötte Lasse på en konstutställning i
Gamla stan. Sedan dess är de oskiljaktiga. Tillsammans har de uppfyllt hans dröm
om att bli färghandlare.
- Där ser du, säger Sofija. Lyckan kan faktiskt bo i en
alldeles vanlig färgaffär i Vallentuna trots att det är dåliga tider.
Monica Antonsson
(troligen 1995, kontrollera)
Vallentuna Steget
19 januari 2005
En epok i centrum är slut
Nu satsar färghandlarparet bara på kärleken
De har bommat igen färgbutiken efter 29 år i centrum. Lasse
och Sofija mård har tröttnat på det slitsamma arbetet och tycker att framtiden
ser tuff ut för Vallentuna centrum. Konkurrensen från närliggande storcentra
har hårdnat och de tycker inte att oddsen talar för handlarna i Vallentuna.
Sofija hade ingen lätt start på livet. Hon föddes 1941 i
Glada Änkans Montenegro i det forna Jugoslavien. Styvmodern och skolfröken
mobbade henne och hon tog sig till Sverige. Efter en tuff tid, sovandes på
vandrarhem och på parkbänkar fann hon sitt livs kärlek
 |
| Sofija och Lasse Mård Foto: Tommy Jansson |
Färgklicken borta
Färghandlarparet Lasse och Sofija
Färgaffären har stängt. Efter 29 år har Sofija och Lasse
Mård slagit igen butiken för gott.
- Arningevägen blev spiken i kistan, säger hon. Det är
knappt någon som handlar i Vallentuna längre. De har ju till och med ordnat
busslinje till Arninge.
Färghandelns saga är alltså all 54 år efter det att Hans
Urenius öppnade den 1951. Äldre Vallentunabor minns vilken sensation det var.
Centralvägen var på god väg att bli ett modernt centrum med butiker som Arne
Anderssons Ur & Optik, Harry Fors järnaffär, Berta Ekströms konditori och
Frans Karlssons Radioaffär. Färgaffären var en succé som fjorton år senare
såldes till Maj Roos. Hon sålde vidare till Sten Ahrneteg 1972 som efter fyra
år sålde den vidare till Sofija och Lasse Mård.
- Det har varit hårt och slitsamt, säger Sofija som har fått
operera såväl axel som nyckelben efter de många lyften. Dessutom sviker
kunderna. Folk ser det som ett nöje att ta bilen till stormarknaden och handla.
De säljer billig färg. Sedan får kunderna klara sig bäst de kan. Vi står här
med vårt yrkeskunnande och vår service och har inte skuggan av en chans att
konkurrera.
Askunge med elak styvmor
Om de senaste åren har präglats av slit och släp så är
färghandlarparets kärlekssaga desto vackrare. För att få grepp om den krävs en
förflyttning i tid och rum till oktober 1941 i Glada Änkans Montenegro i forna
Jugoslavien. Där och då föddes nämligen skollärardottern Sofija.
- Jag var ett oönskat barn. Det fanns ingen i hela världen
som ville ha mig.
Sofijas far var änkling med tre barn efter sin första fru.
Sofijas mor dog emellertid också, så han gifte om sig en tredje gång.
- Min styvmor var en 40-årig änka utan barn som lade ner all
sin energi på att göra mitt liv till ett helvete. Hon slog mig med tillhyggen och
klöste hon mig med sina långa naglar. Jag var ständigt blåslagen under min
uppväxt och började stamma av ren nervositet. Därför blev jag kallad dum.
Att Sofija var vänsterhänt gjorde inte saken bättre. Styvmor
och fröken i skolan satt och hackade på hennes vänsterhand med en pennspets, så
att hon inte skulle försöka använda den. Följden blev att hon skriver dåligt
med båda händerna.
Nunnorna i stans kloster slog till sist larm om min situation.
De insåg att min fostermor höll på att ta livet av mig. En gång slog hon sönder
min mun med en piska. Far grät men förmådde inte
Tog tåget till Sverige
Som 13-åring blev Sofija piga hos en halvsyster. Fyra år senare for hon till Belgrad, utbildade
sig och finansierade det hela med att diska och skala potatis på en restaurang.
Det ledde fram till ett jobb på en bank där hon under några år njöt av att
hantera andras pengar. Själv var hon fattig som en lus.
- Jag åkte hem till min fars begravning och möttes av min styvmors
oförsonliga hat. Jag vet inte hur hon bar sig åt, men hon lurade mig på arvet
också.
Ensam i hela världen bestämde sig Sofija för att bryta upp.
En landsmaninna i Sverige skrev om det fantastiska landet där alla fick bra
jobb med god lön. Själv arbetade hon i ett hotelltvätteri och var gift med en förmögen
direktör, skrev hon.
Sofija lånade 100 kronor, packade sin kappsäck och tog i
oktober 1965 tåget mot norr. Väl framme fick hon hjälp av en medresenär att ta
sig till väninnans adress i Tallkrogen.
- Ingen var hemma, så jag satte mig på en parkbänk för att
vänta. En granne som var ute med hunden blev min räddning. Jag var alldeles
blåfrusen och hon bjöd in mig på en kopp kaffe.
Sofijas väninna delade lägenhet med flera andra den rike
direktören var en fyllbult, visade det sig. Hon hann knappt innanför dörren
förrän de hade gjort slut på hennes skaffning, lite rökt skinka och en butelj plommonbrännvin.
Hon fick sova på golvet i köket, medan de skrek och bråkade. Dagen därpå
lämnade hon huset, skaffade arbetstillstånd och jobb i tvätteriet. Om nätterna
sov hon på vandrarhem och parkbänkar tills hon fick hyra en säng i en lägenhet
med flera andra jugoslaver. Två år senare kollapsade hon. Efter att oavbrutet
ha jobbat dygnet runt, hade hon bara lyckats spara tusen kronor. Hela livet var
ett enda stort misslyckande, tyckte hon. Och inte blev det bättre av att hon
gifte sig med en landsman som köpte saker på kredit, värnade sin frihet och tvingade
henne till abort, innan han försvann.
Kär i man med bockskägg
Lyckan vände när Sofija kom till Alcros färglaboratorium och
blev medlem i företagets konstförening. Hon hamnade på en vernissage med middag
och dans i Gamla stan och det var där hon fick syn på den unge Lars Mård i
safarijacka och bockskägg.
- Det var första gången jag såg Lasse. Han var butikdriftschef
på Alcro. Men kvällen gick utan att vi fick kontakt, så till sist bjöd jag upp.
Vi dansade sista dansen och han följde mig till tåget. Det var torsdagen den 14
juni 1973 – min lyckodag. Några dagar senare damp det ner ett kort i min brevlåda
med texten ”Jag tänker på dig”.
Sofija och Lasse gifte sig och bestämde sig för att förverkliga
hans dröm om en egen färghandel. Därför kom de till Vallentuna i januari 1976,
då de flyttade in i sin vackra lägenhet med utsikt mot kyrkan och tog över
färghandeln.
- Vi hade så mycket kunder de nio första åren, att vi talade
om att införa kölappar, säger Sofija. I samband med storstrejken 1980 hade vi
hela 18 000 kronor i kassan på en enda dag. Det var rekord för en liten
affär i Norrort. Det stod till och med i tidningen. Sedan kom lågkonjunkturen
och butiken började gå sämre.
Kärlekslappar
Kärleken har emellertid hållit i sig. Lasses kärvänliga
lappar på skåpdörrarna därhemma talar sitt tydliga språk. ”Jag älskar dig” står
det. ”Tack för att du finns hos mig”.
- Jag hade aldrig kunnat drömma om att jag som var så
oönskad, oälskad och värdelös, skulle få träffa en så fin man och bli så lycklig,
säger Sofija. Men det hände verkligen. Jag tackar Gud för det varje morgon jag
vaknar.
Sofija och Lasse drev färghandeln i knappt 29 år, innan de
packade ihop och stängde för gott strax före jul. Då hade de helt enkelt fått
nog.
Sofija och Lasse har anmält sig som arbetslösa hos
Arbetsförmedlingen. Med två år kvar till pensioneringen måste de trots allt
försörja sig. Någon A-kassa kan de inte få förrän aktiebolaget är sålt – om det
nu går att sälja.
- Vi vill gärna ha jobb, säger Sofija. Bara det inte är för
tungt.
Monica Antonsson
Sofija och Lars-Ove Mård har dessvärre lämnat Vallentuna.
De bor nu - 2020 - i St Sigfrids församling i Nybro, Kalmar län
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar