Tivoliägaren Carl Fritjof Danneman från Vallentuna bildade förening för 400 tivoliägare i Sverige

Någonstans i Åbyholm fanns förr ett Löfstaborg. 

I Vallentuna bildarkiv hittar jag en villa vid Olsborgsvägen som hette så. Det kan vara den men säker är jag förstås inte. 

Den tivoliägande familjen Olsson - senare Danneman - som flyttade dit från Eskilstuna Kloster församling 1926 flyttade 1930 vidare till Furumon i Väsby, Vallentuna. Det bör väl ha legat i närheten av Väsby gård med kvarnen, ungefär där Väsbyhemmet ligger i dag. Men inte heller det är jag säker på. Kanske låg det någonstans längs Väsbyvägen närmare dagens Väsby golf och Upplands Väsby. 1931 tycks de ha flyttat igen, den här gången till ett annat hus i Åbyholm.

Hur som helst, efter 1931 finns inga församlingsböcker för Vallentuna på nätet. Jag kan därför inte se var familjen slog sig ner. Av tidningsuppgifter (se nedan) framgår att de så småningom - hösten 1939 - flyttade in till Stockholm. Kanske för att andra världskriget just hade brutit ut, vilket säkert ställde till det för en tivoliägare. 

Det som är spännande med den här familjen är alltså att de reste omkring med ett tivoli. Av tidningsartiklarna nedan framgår att familjen bodde kvar i Vallentuna men att pappa Danneman och senare också sönerna pendlade till stan och sina åtaganden där. 

Familjen Olsson kom alltså småningom att kalla sig Danneman. Hur namnet kom till är svårt att veta men det var på den tiden även en hedrande titel. En danneman var synonymt med en duglig, pålitlig, redbar och aktad man. Och det ville han ju vara, tivoliägaren från Vallentuna. Hans barndom och uppväxt hade inte varit enkel. Se nedan. 

Tivoliägare

Carl Fritjof (Olsson) Danneman

Tivoliägare

Carl Fritjof (Olsson) Danneman född 27/9 1886 i Köpenhamn, Danmark - död 14/4 1947 i Hedvig Eleonora, Stockholm. 

Gift 24/9 1910 med:

Ingrid Elisabeth Berg gift (Olsson) Danneman född 25/8 1891 i Torshälla - död 12/2 1970 i Enskede

Familjen bodde i Vallentuna 1926-1939. 

De sju barnen förblev odöpta vilket antyder att de inte hade så mycket till övers för prästen och svenska kyrkan. Kanske var de av en helt annan religion.  

Barnen: 

1. Frejus Fritjof Danneman (Olsson) född 28/11 1910 i Eskilstuna (ej döpt) (Umeå) Gift 14/10 1939. Bor 1940 i Oskars församling, Stockholm. Död 16/51986 i Lidingö. Adr. Lillåkersvägen 50. 1947 verksam i tivolibranschen.
2. Ivonne Georgina född 2/11 1912 i Torshälla (ej döpt) gift Morast. Död 11/9 1995 i Enskede. Adress Dalens Allé 12, Enskededalen. 1947 damfrisörska gm avd chef Ivar Andersson i Haakonbolaget.
3. Fritjof Reseen Danneman född 7/11 1913 i Torshälla (ej döpt) (Skeppsholm 18/9 1931) Gift 2/11 1935. Död 25/1 1983 i Österåker. Adr: Norrgårdsvägen 85, Åkersberga. 1947 verksam i tivolibranschen.
4. 
   Fritjof Lennart Danneman född 12/2 1915 i Torshälla (ej döpt) (Danderyd) Gift 3/1 1942. Död 8/11 1982 i Täby. Adr: Åkerbyvägen 386 Nb, Täby. 1947 anställd i rörledningsfirma. Lennart Danneman var idrottsman och engagerad i Vallentuna Bollklubb. Han spelade fotboll 1930 och bandy i VBK 1933 likaväl som han deltog i klubbens 50-årsfest 1969 (fotot).
5. Fritiof Grindborg Danneman född 7/11 1916 i Torshälla (ej döpt) i db står felaktigt att han är född i Forshälla. 1940 Holmens bruksbostäder i Häverö. Gift 8/7 1938. Död 9/10 1960 i Katarina. Adr: Skånegatan 24, Stockholm. 1947 verksam i tivolibranschen.
6. Fritjof Lill-Olle Danneman född 18/2 1920 i Mora, Fahlu län (ej döpt) gift 23/9 1944. Död 31/3 1975. Adr: Poppelvägen 22, Barkarby. 1947 byggnadsingenjör i Stockholm. 
7. Ingrid Selse Ema'gene född 6/8 1921 i Torshälla (ej döpt) Ses på nedanstående skolfoto. Gift med tivoliägaren Sixten Widholm. Död 24/5 1976 i Maria Magdalena förs. Adr: Högbergsgatan 59B, Stockholm. 

Lärarinnan Margit Oppermann tillsammans med barnen i klassrummet i Röda skolan i Hjälmsta. I raden närmast kameran sitter fr v okänd, Åke Karlsson Solgården, okänd, okänd och Bengt Edman. Rad 2 fr v okänd, Tage Andersson Nyhaga, okänd, Reinhold ?, Mary Karlsson och Mary Lejholm. Rad 3 fr v okänd, okänd, Lilly Jansson Kragstalund, Inga Elisabet Andersson Hygel Byle, Anne-Marie Broman, och Astrid ? Lövsättra. Rad 4 närmast fönstret fr v v okänd, okänd, okänd, Ingrid Dannemann, Annie Jansson Kragsta och Ingrid Jansson.
Skolfoto från Vallentuna Centralskola 1928. Okänd fotograf. Vallentuna bildarkiv.

Medlemmar i Vallentuna bollklubb VBK:s fotbollslag tvättar sig i en vattenpöl vid vägkanten, dusch- och omklädningrum fanns inte då. Fr v (något osäker ordning) Jonny Blom Elof Pettersson Charles Östervall Harald Ek Herman Lundqvist Karl-Erik Pettersson 'Stubben' Holger Andersson Lennart Danneman Arne Lundqvist Erland Larsson Kurt Karlberg och Börje Karlsson.

Okänd fotograf 1930. Vallentuna bildarkiv. 

Familjen kom från Torshälla till Eskilstuna Kloster 2/2 1925 och flyttade därifrån till Vallentuna 11/10 1926. De flyttade in i Löfstaborg i Åbyholm som ägdes av fröken Josefina Eriksson, Luntmakargatan 55 i Stockholm. 1930 flyttade de vidare till Furumon i Väsby, Vallentuna. De lämnade Vallentuna för Stockholm hösten 1939.

Eskilstuna Kloster och Fors (D) AIIc:19 (1920-1930) Bild 3040 / sid 1496 (familjen i Eskilstuna)

Eskilstuna Kloster och Fors (D) AIIb:17 (1924-1930) Bild 810 / sid 1268 (flytt till Vallentuna)

Vallentuna (AB) AII:4a (1923-1931) Bild 1070 / sid 94 (i Löfstaborg Åbyholm fr Klosters 11/10 1926)

Vallentuna (AB) AII:4a (1923-1931) Bild 2110 / sid 198 (Furumon i Väsby 1930, kom från sid 94)

Dagens Nyheter 21 november 1934

Bildsköne Bengtsson i vax

Modern tivoliägares dröm

Världens fetaste dam är ej längre omtyckt
Om somrarna, då fly Sveriges tivoliägare varandra som pesten och fara i stora krokar för att slippa höra knallarna från varandras skjutbanor. En så här på höstkanten råkas de ett slag i Stockholm för att slå sina kloka huvuden ihop om gemensamma ting.

Medarbetaren hade en vision av att det skulle bli ett högst originellt och livligt sammanträde ute på Stallmästaregården på tisdagen, där små herrar med vaxade mustascher skulle gå fram och tillbaka och rycka svarta cigarrer ur munnen för att kalla varandra meine Herrschaften. Men ingalunda, det var så korrekt, så korrekt, man såg ut som borgarråd i ansiktet när man talade om den förhatliga nöjesskatten och som scoutledare när man talade om yrkets ökade anseende. Den enda gången det var en fläkt av fjärran karusellmusik i samtalet var när ordföranden hr Carl Fritiof Danneman siade om ett vaxkabinett med Bildsköne Bengtsson och kumpanen. Hr Danneman liksom sekreteraren P.G. Bergström och äldsta bekämparen av tråkigheten på landsbygden, hr Edvin Olsson, är från Eskilstuna, som tycks ha en ståtlig produktion av atleter och svärdslukare bakom sig.

Forna tiders tattartivolin finnas ej mer
- Nej, det är inte längre fråga om primitiv romantik i vårt yrke, säger hr Danneman, inte som förr, när tivolitrupperna for fram som vilda band efter vägarna och inte hade något anseende alls. Nu går det hela för det fösta inte på vinst och förlust, utan man gör upp ordentliga turnéer och passar Barnens dags-fester och andra lokala tillställningar. Och på så sätt stiger anseendet. Att till exempel vara skjutbaneflicka förr i tiden, det var inget nöje, de blevo betraktade som mindervärdiga slinkor och var för resten många gånger inte guds bästa barn häller. Ibland var nog ett tivolisällskap med rätta värre ansett än ett tattarband.

- Men vi rensar, säger sekreteraren med en kraft som skulle anstå starka Arvid. Det är just för det som den här föreningen kommit till. Fyra tusen tivoliägare finns det gudbevars i Sverige, men om jag säger att det är fyra hundra som ha rätt att bära titeln, så räcker det. De andra äro herrar som fara omkring och lurar folk och sedan åker ifrån räkningar och aldrig kan komma tillbaka, och det fast de kan få in mer pengar med sin enda lurattiralj i en kappsäck än ett stort tivoli.

Zigenarna ha givande spåmonopol
Och mycket i detta är myndigheternas fel, tar ordföranden vid igen. Om vi anmäler en sådan där ful fisk, så tror myndigheterna att det är avundsjuka och gör ingenting åt det. Likaså är det ingen ordning på bestämmelserna angående de tivoli, den ena landsfiskalen säger ja, den andra nej. Det enda man är enig om är nöjesskatten, men se det är vi också, fastän på annat sätt. Vi kan inte ta ut skatten av allmänheten som man gör på biljetter, och jag skulle vilja se bonddrängarna betala sju öre för ett skott i skjutbanan. Det blir ägaren som får betala, tjugu procent på bruttot ska ut, och det är tjugu procent för mycket, det. Ofta skall man leverera det på heder och samvete, och det är inte så lätt det häller, ägaren kan ju bara gå där och vanka och kontrollera biträdena så smått. Att kaffepengar och cigarrettpengar går ur tivolikassan, det vet man, och det är oskriven lag, men i övrigt är det inte lätt att hålla reda på allting.

Finare smak har svenska folket fått, det är alla tre överens om. Världens tjockaste kvinna är det ingen åtgång på längre, nu vill folk se idrottsstjärnor i panoramaglas, men att det skulle bli rusning i Åmål på ”Den bildsköne” i vax, det kan man dock gå i god för. Zigenarkonkurrensen existerar fortfarande, och så länge de ha monopol på spåkonsten, kunna de bräcka vilket tivoli som hälst. Andra bekymmer finnas också, ibland komma arbetslösa pojkar och pocka på att få dra karusellen, men tusen kr på en dag åkte man in i Motala åt hr Olsson, det är kanske en modernare sorts romantik.

Och sju barn har hr Danneman, det är också i gamla goda stilen, alltid kunna de göra någon nytta.

Om tisdagens förhandlingar är i övrigt att förmäla att till vice ordförande nyvaldes hr Frank Fredriksson, Karlstad, medan övriga styrelseledamöter omvaldes. Diskussionsfrågan i nöjesskattefrågan fortsättes på onsdagen. En kommitté skall tillsättas för utredning om förhållandena på olika platser i landet, och föreningen kommer eventuellt att söka samarbete med alla andra föreningar som icke äro nöjda med nöjesskattefrågan. I övrigt diskuterades program- och försäkringsfrågor, och kommittéer tillsattes för utredning av de senare.

Dagens Nyheter 21 december 1935 

Liten intervju med alla tivoliägares ordförande.

Sveriges ambulerande nöjestivoliägarförening har nyligen haft konferens. Ordföranden i denna förening, hr Danneman senior, är en herre som ambulerar mellan Vallentuna, där han hör hemma, och Stockholm, i vilken stad han emellanåt ordnar sina och föreningens angelägenheter. Aktuellt för närvarande är ett kollektivavtal med Stim, som går ut på att man får hala vilka bitar man vill på positivet utan att behöva betala skatt för varje enskild bit. En annan fråga som är aktuell är försäkringsfrågan. Man vill att så många som möjligt av föreningens medlemmar skola skaffa försäkring för sig och sina attiraljer i händelse av olycksfall i tivolit. 

- För att bli medlem i Sveriges ambulerande nöjestivoliägarförening äro uppställda vissa villkor, säger hr Carl Frithiof Danneman. Man bör vara svensk medborgare, dessutom bör man ha bedrivit yrket vissa år, men först och främst bör man uppvisa en hederlig vandel. En tivoliägare i genomsnitt är nämligen fullt lika ärlig och rekorderlig som vilken person som hälst. Vad den hederliga vandeln beträffar, så skaffar sig tivoliägaren skriftligt på den saken på de platser där han far fram för att sedan uppvisa papperet vid behov. Men det är inte nog med att tivoliägaren själv iakttar sådan omförmäld hederlig vandel; han bör även se till att personalen gör det och att den ser snygg och trevlig ut, så man kan visa den för folk. Det samma gäller om själva tivolit. Det är dock inget yrke som är så missförstått och misskänt som tivoliägarens. 

En tivoliägares tid är ömsom vin och ömsom vatten, man packar upp och man packar ner, och ibland så tar stormen alltihop. Att resa omkring med ett tivoli, det är inte bara som folk tror att resa omkring med ett par tre tält och en karusell. Det är en hel massa bråte och attiraljer för att inte tala om allt folk av diverse nationaliteter. 

- Vad tycker publiken bäst om på tivolit?

Hr Danneman verkar lite tveksam, men så säger han bestämt att skjutbanorna stå i särklass. Något i kraftväsen, att rycka och dra i och mäta krafterna med gillas också bra. För övrigt skall jag säga, säger hr Danneman och stramar upp sig, att publiken håller på att återgå till de gamla hderliga nöjena, hästkaruseller, tråddragningar, boll- och ringkastning. Publiken är sig lik, som den varit i alla världsliga tider. Hunddressyr och akrobatnummer smäller lika högt. 

Men, säger hr Danneman till sist, det är översvämning i landet av tivolin. Det beror på att en fest utan tivoli är ingen stor fest.

Beata

Dannemans tivoli är ett ambulerande sådant. Tivoliägaren annonserar ständigt vart de kommer efter fem sex snygga och trevliga pojkar som kan hjälpa till med att resa tältet. 

Dagens Nyheter 22 december 1935

Tivoliägarens liv

enligt Carl Frithiof Danneman

Den man som äger eget tivoli, hans tid är ömsom vin och ömsom fatten.

Än får han knappt ihop till nöjesskatten, än är han tät som ett finansgeni.

Än går publiken honom raskt förbi, än har han fullt med folk till sent på natten.

Och stundom kommer stormen, vars signal är tratten, och tar hans tält och allt som finns däri.

Än är han mörk till sinnes som mulatten, 

än delar han de glada jubelskratten hans karusell försätter folket i. 

Hans liv går upp och ner av själva katten, 

ty det är ömsom vin och ömsom vatten för den som äger eget tivoli.  

Dagens Nyheter 22 juni 1940

Liten intervju
Om tivoliägarnas besvärligheter

Svenskarna få allt större anspråk, inte minst när det gäller att roa sig, så det duger inte längre för en tivoliägare att komma med vad strunt som helst, säger i en liten intervju för Namn och nytt hr C. Danneman, pigg karl, före detta sjöman, numera ordförande i Sveriges ambulerande nöjestivoliägarförening och fortfarande äventyrslysten. Han har lämnat sina ringar och pilar och skjutbanor och alla de andra grejorna i Hedesunda och kommit ner till stan för att sköta förbundets angelägenheter och lägga sista handen vid nästa nummer av dess tidning, som naturligtvis heter ”Karusellen”.

Vad man först och främst kräver är musik och åter musik, framför allt annat de senaste schlagermelodierna, och så är man mycket noga med att dansbanorna äro vällagda och lättdansade, som det heter. Och allt skall vara fint och pyntat med flaggor och vimplar, det är bara zigenarna som få ha det hur trasigt och ruggigt som helst, men då ska det också vara riktiga zigenare. Chokladhjulet, som snurrar och vinkar med prisaskar i olika storleksordning, är mycket populärt, och först och sist samla skjutbanorna allt större och större publik. Det är väl tidens fel eller förtjänst, hur man nu tar det.

Hr Danneman bör veta vad han talar om, han har hållit på med tivoliverksamhet i trettio år. Först vara han sjöman och seglade bland annat med den norska fullriggaren ”Constance” – han uttalar namnet nästan andaktsfullt och med darr på rösten, finare båt har aldrig funnits, anser han.

Så fick han gula febern och måste lämna sjön och slå sig på något annat. Som han inte kunde finna sig till rätta med det alltför vanliga och alldagliga, blev han till att börja med passopp och hjälpreda hos tivoliägaren Zibell i Eskilstuna, tills han efter ett par år kunde köpa en skjutbana och en kraftmätare och etablera egen affär. Sedan i höstas är han bosatt i Stockholm, men far om somrarna land och rike kring med ett tivoli som han gjort större och fullkomligare år efter år.

Den där lusten efter äventyr spelade väl också in när han grundade SANT, som onekligen är ett lätthanterligare namn än Sveriges ambulerande Nöjestivoliägareförening. Det var 1931 som Danneman och tio med honom bröto sig ut ur Sveriges tivoliägareförening och anordnade ett möte för att bilda den nya organisationen. De tio uteblevo emellertid, och inför den gamla föreningens män, som man grant infunnit sig, fick Danneman fungera som både ordförande, sekreterare och föredragshållare. Någon ny organisation kunde naturligtvis inte bildas den gången, och hr Danneman medger att det hela kändes rätt snöpligt. Men han gav sig inte, en månad senare hade sju av de uteblivna fått sitt kurage igen, och så kom SAN till. Nu har den ett 60-tal medlemmar bland landets inemot 400 tivoliägare, hr Danneman beklagar livligt att de flesta äro oorganiserade.

-        Vårt önskemål är att få dem med i föreningen, att höja dem socialt och göra dem mera måna om sitt yrke och dess anseende. Det brister ännu rätt mycket på den punkten. Jag skäms för att säga det, men det finns till och med medlemmar i föreningen som svikit ett avtal om uppträdande på en plats om de under tiden fått förmånligare anbud från en annan. Sådant är inte bra, inte kan allmänheten få respekt för oss på det viset. Vidare är det allt får vanligt att man i stället för månadslön betalar ”lätta gager”, det vill säga de uppträdande få en viss procent på vad de dra in för kvällen. Det systemet har lett till många ledsamheter, och föreningen gör allt för att få bort det.

Föreningen har ett gott avtal med STIM, den har träffat förmånliga leveransuppgörelser med ett flertal större firmor, nu intresserar den sig närmast för den nya lotteriförordningen och för hur den kommer att tillämpas. Det är uteslutande av godo att hjul- och spelaffärerna med kontantinsatser försvunnit, de ha förryckt och förvildat allt vad tivoliverksamhet heter, menar hr Danneman. För så där trettio år sedan var tivolifolket delat i två klasser, de riktiga karlarna och ”ärevördiga” karusellägarna som till exempel numera avlidne Axel Eriksson i Sala och fortfarande Frans Ericson på Gröna Lund, och så bondfångarna och de andra skumma figurerna, som följde i släptåg och som sedan mångdubblades under kontantinsatsernas blomstringstid efter 1914. Den nya lagen skall väl äntligen rensa upp bland dem.

I sommar ha tivoliägarna haft det dåligt, mycket dåligt. Det har varit svårt att få bilar för transporter, en gengasbil har kostat 17 kr för en sträcka som man fick åka för 7 kr förut. Mörkläggningen har lagt hinder i vägen och de större festerna ha i stor utsträckning inställts, vilket betyder mycket, eftersom ungefär fyra femtedelar av säsongen brukar upptas av engagemang för dessa fester. Vidare har det varit svårt att få ihop ”nummer”. Inkallelser ha sprängt ensemblerna och likadant har det varit med musikkapellen. Många av tivoliägarna ha måst stanna hemma helt och hållet.

- Ja, det är ledsamt att tänka på, låt mig dra en rolig historia, redaktörn. Rolig för mig åtminstone, för jag tyckte inte om den där överkonstapeln i Enköping. Det är många år sedan dess, han kom ner och skulle syna karusellen innan jag fick sätta i gång. Han undrade om den var tung att dra, det sade jag att den inte var, tre eller fyra småpojkar kunde med lätthet sköta den. För att pröva klev han upp på bryggan, satte sig på en av hästarna och tryckte på mässingsstången allt vad han orkade. Karusellen röde sig naturligtvis inte ur fläcken, vilket han blev mycket förvånad över. Jag förklarade för honom att han försökte lyfta sig själv vid håret och föreslog honom i stället att göra ett försök med stativet runt masten. Då blev han generad och gick.
Det var en barsk och otrevlig herre, som ingenting passade. Det är därför jag är så road av den lilla historien.

Dagens Nyheter onsdagen den 16 april 1947
Dödsfall
Tivoliägaren C.F. Danneman avled på måndagen i sitt hem i Stockholm, 61 år gammal.
Den bortgångne var född i Köpenhamn av svenska föräldrar och hade sina uppväxtår i Landskrona. Han började vid mycket tidiga år i tivoliyrket och hade redan vid myndig ålder i blygsam omfattning egen rörelse, vilket han under årens lopp och med sin makas och sina barns medverkan upparbetat till ett av landets största ambulerande tivoliföretag. 

På senare åren har han även haft stationärt tivoli i Örnsköldsvik, medan en av sönerna nu övertagit den ambulerande rörelsen. Han startade tillsammans med några kolleger i branschen för 15 år sedan Sveriges ambulerande tivoliägareförening, vars ordförande han var till i höstas.

Han sörjes närmast av sönerna Frejus, Fritiof och Grimborg, samtliga verksamma i tivolibranschen, Lennart, anställd i en rörledningsfirma, Olle, byggnadsingenjör i Stockholm samt döttrarna Yvonne, damfrisörska och gift med avdelningschefen Ivar Andersson i Haakonbolaget, och Ingrid, gift med tivoliägaren Sixten Widholm samt barnbarn.

Tivoliägare C.F. Dannemans ursprung

Föräldrarna

Hästslaktaren och senare resehandlanden 

Olof August Olsson född 20/11 1853 i Ånsta, Örebro län - död 2/1 1923 i Nyköpings Västra

Gift 31/1 1879 med:

Georgina Bernhardina Petersson född 2/5 1861 i St Michel, Finland. Gifter om sig efter makens död och heter sedan Jansson. Hon blir änka igen 7/10 1936 och flyttar till ålderdomshemmet i Österhaninge där hon går ur tiden 28/4 1938.  

Mannen får frejdbetyg 24/4 och 26/9 1882 till Örebro. Han "förnekar hustrun frejdebetyg utan sin vetskap". Hon får emellertid frejdbetyg 16/10 1883. Oklart vad det betyder.

Allteftersom barnen föds förekommer också anteckningar om att de är oäkta. Svårförklarligt. 

Mannen får frejdbetyg 24/4 1883 och 8/10 1884 och flera andra datum inför resor till olika platser i samband med arbetsresor ser det ut som. Han blir häktad i Sala men vi får inte veta varför. Han får ändå fullständigt betyg den 23/5 1884 utfärdat. Prästen antecknar födelseorter för barnen enligt dopsedel från Gävle och Köpenhamn. Rörigt och bråkigt barndomshem.  

Genom domkapitlet i Strengnäs får makarna skiljobref den 26 november 1890 och blir skilda från hvarandra. Men de bor mestadels ändå ihop och 1895 tar de ut lysning och gifter sig på nytt den 8/3 1895 sedan en gemensam dotter fötts 4/2 1895. Samtidigt sadlar mannen om från hästslaktare till resehandlande. Och nu får de bortlämnade barnen komma hem igen. Ingen av dem kallas oäkta.  

Barn: 

1. Georg August Frithiof född 1/1 1880 i Enköping - död av luftrörsinflammation den 29/3 1881 i Torshälla (1 år 3 mån)
2. Georgina Wilhelmina född 4/12 1881 i Eskilstuna
3. Susanna Bernhardina född 16/12 1884 i Gävle (hustruns oäkta)
4. Carl Frithiof född 27/9 1886 i Köpenhamn (hustruns oäkta) Om barndom o föräldrar se nedan. 
5. Gustaf Adolf född 20/5 1888 i Lund (hustruns oäkta)
6. Esau Otto född 30/10 1900 i Sigtuna (tvilling) - död av sepsis 30/10 1900 i Sigtuna
7. Isak Mårten född 30/10 1900 i Sigtuna (tvilling) - död av magkatarr 18/6 1901 i Sigtuna
8. Ingeborg Genoveva född 10/3 1891 i Uppsala (hustruns oäkta)
9. Gabriella Olofa Ingeborg född 4/2 1895 i Uppsala
10. Lars Olof Gabriel född 6/3 1898 i Uppsala

Tivoliägarens föräldrahem

Torshälla (D) AI:22a (1876-1880) Bild 21 / sid 13 (föräldrarna nygifta med ett barn)

Torshälla (D) AI:23a (1881-1885) Bild 20 / sid 11 (äldste sonen död, flytt till Eskilstuna 14/4 1881)

Eskilstuna Kloster och Fors (D) AIb:28 (1879-1884) Bild 154 / sid 874 (mannen förnekar hustrun...)

Eskilstuna Kloster och Fors (D) AIb:33 (1884-1888) Bild 197 / sid 932 (mannen häktad i Sala)

Uppsala domkyrkoförsamling (C) AIaa:9 (1887-1896) Bild 295 / sid 291 (Skilsmässa, flera barn borta)

Uppsala domkyrkoförsamling (C) AIaa:9 (1887-1896) Bild 356 / sid 352 (som ovan)

Uppsala domkyrkoförsamling (C) AIaa:9 (1887-1896) Bild 339 / sid 335 (Olof bor ensam frånskild)

Eskilstuna Kloster och Fors (D) AIb:38 (1889-1893) Bild 301 / sid 1039 (frånskilda sambos)

Uppsala domkyrkoförsamling (C) AIaa:10 (1887-1896) Bild 157 / sid 152 (sambos igen, omgifta)

Uppsala domkyrkoförsamling (C) AIaa:9 (1887-1896) Bild 296 / sid 292 (omgifta o nytt barn)

Uppsala domkyrkoförsamling (C) AIIaa:10 (1895-1906) Bild 2910 / sid 3487 (till Sigtuna 1900)

Sigtuna, Sankt Olof och Sankt Per (AB) AIIa:1 (1895-1903) Bild 1840 / sid 170 (familjen samlad)

Eskilstuna Kloster och Fors (D) AIIa:3 (1901-1911) Bild 2270 / sid 939 (från Kloster 1908)

Flen (D) AIIa:2b (1904-1907) Bild 2470 / sid 235 (fam i Karlshamn) (Karl insk å sjömanshus 1905)

Flen (D) AIIa:2a (1904-1907) Bild 2070 / sid 195 (familjen i Åda No 1)

Torshälla (D) AIIa:3 (1905-1917) Bild 1230 / sid 111 (

Eskilstuna Kloster och Fors (D) AIIb:4 (1906-1908) Bild 400 / sid 934 (Karl Fritiof är sjöman)

Eskilstuna Kloster och Fors (D) AIIb:6 (1908-1920) Bild 980 / sid 77 (Karl F afförd fr sjöman 1908)

Eskilstuna Kloster och Fors (D) AIIa:9 (1911-1920) Bild 2540 / sid 240 (familjen ok)

Carl Fritiof (Olsson) född 27/9 1886 (tivoliägaren)

Carl bor i föräldrahemmet de tre fyra första åren. Det är uppenbarligen bråkigt och stökigt. Fadern är hästslaktare och tycks resa omkring i sitt arbete. I samma takt som barnen föds påstås de - även Carl - vara oäkta. Modern skulle alltså ha varit kroniskt otrogen (såvida hon inte var tvungen att bidra till försörjningen genom att sälja sin kropp) eller så var fadern sjukligt svartsjuk. Han står uppenbarligen inte ut med sin situation och den 26 november 1890 är skilsmässan ett faktum. De "oäkta" barnen lämnas därmed bort och blir en del av "Stadens fosterbarn" i Eskilstuna. 

Den lille gossen Carl Fritiof Olsson placeras först som fosterbarn hos Axel Fredrik Lundholm i Årbylund i Eskilstuna Kloster men kommer 10/4 1895 till soldat nr 114 i Kjula, Adolf Fredrik Berg född 26/6 1862 i Kjula och hans hustru Augusta Carolina Pettersson född 17/12 1858 i Julita. Prästen skriver att Carl Fritiof tillhör Eskilstuna stads fosterbarn. 

Den 16/9 1895 får han nio år gammal flytta från soldattorpet till Uppsala där föräldrarna har gift om sig och bor. Eskilstuna stad anger att flytten ägde rum först 27/7 1896. 

Livet i föräldrahemmet tycks nu fungera bättre och några småsyskon kommer till. 

Carl Fritiof skrivs in å Norrköpings sjömanshus 13/3 1905 och senare i Westerviks sjömanshus 25/7 1906. Han blir avförd från sjömanshuset 24/8 1908 på grund av (oläsligt). Enligt en artikel ovan berodde det på att han fått spanska sjukan och inte längre var lika kraftfull. Därmed sadlade han om och blev tivoliägare. 

Carl Fritiof (Olsson) född 27/9 1886 (tivoliägaren)

Eskilstuna Kloster och Fors (D) AIb:41 (1894-1902) Bild 336 / sid 311 (stadens fosterbarn)

Kjula (D) AI:22 (1891-1895) Bild 149 / sid 138 (Carl Fritiof fosterbarn i soldattorp)

Uppsala domkyrkoförsamling (C) AIIaa:10 (1895-1906) Bild 2910 / sid 3487 (i föräldrahemmet)

Sigtuna, Sankt Olof och Sankt Per (AB) AIIa:1 (1895-1903) Bild 1840 / sid 170 (i föräldrahemmet)

Sigtuna, Sankt Olof och Sankt Per (AB) AIIa:2 (1895-1903) Bild 1950 / sid 485 (dräng i Sigtuna)