Nr 36, 2002
Anki och Linus har bildat en fond till sin dotters minne
Lina lever vidare i glädjen
Kanhända föddes hon med en alldeles särskilt livsuppgift,
lilla Lina. Den 12 februari 1991 kom hon till världen, ett kärleksbarn och ett
högst påtagligt band mellan Anki Wide, 33, och Linus Karlsson, 39. I deras ögon
var hon förstås den allra sötaste av småttingar. De kunde knappt se sig mätta
på hennes långa, bruna hår och stora ögon. Det hände till och med att Anki
tyckte lite synd om andra föräldrar, för att just deras baby var så söt.
– Det var verkligen något särskilt med Lina, säger hon. Folk
böjde sig ner över vagnen, vart vi än kom. Åh, vilket vackert barn, sa de.
Det hade emellertid inte hänt, om inte Anki hösten 1989 hade
kört in på Statoil i Vallentuna för att tanka. Macken behövde folk och innan
hon visste ordet av, hade hon bytt jobb. För Linus kom hon som en positiv
överraskning. Plötsligt stod hon bara där, glad och pigg, bakom kassaapparaten.
Han hade några riktigt tuffa år bakom sig. Pappa Sture, som drev macken från
början, hade drabbats av cancer 1987 och gått bort efter bara tre månader. Den
då 24-årige Linus tvingades ta över företaget mycket tidigare än någon hade
tänkt sig.
– Jag var inte beredd, säger han. Och det hade aldrig gått
utan personalen. Många av dem hade jobbat länge på macken och visste precis hur
den skulle skötas. Själv tänkte jag, att det värsta redan hade hänt. Livet
kunde just inte bli värre.
Linus var sedan tonåren förtjust i rockbandet Eldkvarn från
Norrköping. Så snart de kom till Stockholmtrakten, stod han på plats framför
scenen. En kväll strax efter det att Anki hade börjat på macken, skulle Linus
gå på ännu en konsert tillsammans med en kompis. Denne fick emellertid
förhinder, så där stod Linus ensam med två biljetter.
– Jag gick ut till Anki på lagret och frågade, om hon ville
följa med. Hon hade aldrig hört talas om Eldkvarn men tackade ja ändå.
Anki blev inte särskilt imponerad. Efter två låtar
förklarade hon, att hon föredrog baren. Linus, som redan hade hört bandet fem,
sex gånger den sommaren, valde att följa med. Blev Anki alltför trist, kunde
han alltid gå tillbaka, resonerade han.
De blev ett par den kvällen och hon kom att ändra
uppfattning om Eldkvarn. I dag är hon nästan lika förtjust i gruppen som Linus
är.
– En tid senare for jag till Italien med mina kompisar för
att se fotbolls-VM, säger Linus. Det var bestämt sedan länge. Där nere – i
telefon - fick jag veta att Lina var på väg. Det var fantastiskt!
Två år efter Lina föddes Lucas, 9, och ytterligare två år
senare lilla Alice, 7.
– Då förlovade vi oss. Jag hade ringarna beredda i fickan,
redan när jag frågade Anki. Som tur var sa hon ja.
Vintern 1997 blev Lina förkyld. Infektionen ville inte ge
med sig och till sist blev husläkaren konsulterad.
– Han tog ett blodprov och sa, att vi måste åka raka vägen
till St Görans Barnsjukhus. Det behöver inte vara allvarligt, sa han, men det
kan också vara det.
Anki och Linus satt tysta i bilen hela vägen till sjukhuset.
Det var som om de anade katastrofen som snart skulle drabba dem. Väl framme
vände Anki hem till de andra barnen medan Linus följde Lina in till doktorn.
– Sköterskorna tog nya prover och efter en stund ville
läkaren prata med mig. Sätt dig, sa hon. Det ser ut som om Lina har leukemi. Ni
ska ta en taxi direkt till Radiumhemmet på Karolinska sjukhuset. Vi har ringt
och sagt att ni kommer. .
Det var som om världen rämnade för Linus, men han tog sig
samman och ringde hem.
– Det är det svåraste samtal jag någonsin har ringt. Anki
bara skrek rakt ut. Leukemi! Det är ju cancer!
Lina blev inlagd på barncanceravdelningen som småningom
flyttades till Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Framför henne låg två och ett
halvt år av operationer och smärtsamma behandlingar. Hon tappade håret av
cellgifterna och förlorade immunförsvaret av en benmärgstransplantation.
Extremt infektionskänslig drabbades hon av en lång rad följdsjukdomar.
– Vi blev oerhört väl omhändertagna på sjukhuset, så vi
överlämnade oss till läkarna och den övriga personalen. De ställde verkligen
upp. I en sådan situation uppskattar man verkligen små, små glädjeämnen. Ibland
mådde Lina lite bättre och orkade skoja som förr. Då var det nästan som vanligt
igen.
Men det var inte som vanligt. Lina fick eget rum och
tvingades bo på sjukhuset långa perioder. Anki och Linus turades om att sova
hos henne.
– Man måste vara med sitt barn, förklarar Anki. Det är fulla
arbetsdagar på sjukhuset. Det är mycket som ska göras inför varje
behandling.
Periodvis fick Lina vistas hemma. Då kom skolfröken och
lärde henne läsa, skriva och räkna.
– Hon såg verkligen fram mot det och tyckte det var roligt.
Lina var en tapper liten tjej. Utan att klaga särskilt
mycket uthärdade hon sina behandlingar. Anki och Linus, mormor, morfar och
farmor stöttade henne genom att i möjligaste mån uppfylla hennes önskningar.
Ville hon gå på bio, försökte de få ledigt från sjukhuset några timmar. Och for
de längre bort, ordnade läkarna så att hon fick behandling dit de kom. En helg
for de till delfinariet på Kolmården med alla kusinerna och en annan helg tog
de X 2000 till Liseberg i Göteborg. Vid ett tillfälle åkte Lina till och med
Ålandsfärjan med mormor och morfar och var borta ett helt dygn.
När Anki fyllde 30 år låg Lina på Huddinge sjukhus för sin
benmärgstransplantation. Födelsedagen firades med att hela familjen for till
konditoriet i Huddinge centrum. Infektionsrisken var så stor, att Lina inte
fick gå in. Syskonen tryckte i stället näsorna mot skyltfönstret och valde
varsin bakelse. Detsamma gällde leksaksaffären. Lina fick inte gå in, så de
nöjde sig med att köpa varsin studsboll i automaten utanför.
– Vi åkte tillbaka till sjukhuset och fikade där. Det var en
sådan glädjestund som man måste ha ibland för att orka med.
Lina blev aldrig riktigt frisk och på Ankis 31-års dag
förklarade läkarna, att alla möjligheter var uttömda. Efter det koncentrerades
all vård till smärtlindring. Lina hade kämpat så länge och lidit nog.
– Vi vet inte, om hon förstod hur illa det var, säger Linus.
Som tur var ställde hon aldrig den frågan.
Natten den 20 juli 2000 gav Lina upp. Anki och Linus fanns
hos henne och en stund senare fick Lucas och Alice ta farväl. De såg till att
hon fick med sig både gosedjur och slantar, innan de vinkade farväl till bilen
som hämtade henne. Några dagar senare kom prästen Jonas Ideström för att
planera begravningen.
– Barnen ville egentligen inte vara hemma då, men han gled
in genom dörren och tog det hur fint som helst med dem.
Vägen tillbaka till ett någorlunda normalt liv fick ta den
tid det tog. Barncanceravdelningen och läkarna där stod fortfarande till
familjens förfogande.
– Vi fick ställa hur många frågor som helst och vi märkte
att de faktiskt brydde sig. Behövde vi hjälp med sjukskrivning, så ordnade de
det. Och ville vi prata med psykolog, så ordnade de det.
Det var en kompis till Linus som kom med idén om en fond
till Linas minne. Resultatet blev Linas Livsglädjefond med uppgift att sätta en
guldkant på tillvaron för cancersjuka barn och deras familjer. Grundplåten blev
en gåva från Jesper Parnevik. Han och Linus har varit kompisar i Täby golfklubb
och när han fick höra talas om Lina fond, skänkte han på stående fot den bil
han just vunnit i en golfturnering. Sedan dess har bidragen fortsatt att droppa
in från enskilda, Lindö golfklubb och Vallentuna Lions Club likaväl som från
kyrkans barnkör som höll auktion till förmån för Linas fond. Som grädde på
moset ställde Eldkvarn upp och spelade vid en kyrkokonsert på Linas elvaårsdag
den 12 februari.
– Förra sommaren, ett år efter Linas död, tyckte Linus att
vi måste bryta sorgen och göra något roligt. Vi var på semester i Skåne då och
skulle grilla på stranden en kväll. Han och Lucas for iväg för att köpa
jordgubbar. Linus formade dem till ett hjärta på en bricka och friade. Barnen
blev alldeles exalterade. Åh, mamma vad roligt! Vad ska du ha på dig? Det var
som om vi skulle gifta oss allihop.
Anki bar vit klänning och slöja på bröllopsdagen och det var
självklart att Jonas Ideström skulle viga dem. Lina var högst närvarande i
kyrkan, när vigselakten inleddes. Anki och Linus växlade ringar och gick ut ur
kyrkan till tonerna av Judy Garlands ”Over the rainbow” ur ”Trollkarlen från
Oz”.
– Vi gick ut till Linas grav med alla gästerna. Hon fick en
likadan bukett som den Alice bar, fast Linas rosor var gula och Alice röda.
Vigselakten avslutades där, varpå vi gick ner till sjön och tog båten till
bröllopsfesten på Täby golfklubb.
Eldkvarn hade just släppt en ny CD som Linus försåg
bröllopsgästerna med. Döm om hans förvåning när bröderna Plura och Carla
Jonsson ur Eldkvarn som en bröllopspresent plötsligt dök upp livs levande på
kalaset. Då föll det sig naturligt att be dem spela på konserten för Lina.
– Biljetterna sålde slut på nolltid, så vi ordnade en extra
konsert samma kväll. Överskottet gick till Linas Livsglädjefond.
Anki och Linus vände sig till personalen på Astrid Lindgrens
Barnsjukhus och Huddinge sjukhus, när fonden väl var verklighet. De hade känt
Lina och förstod vad Anki och Linus ville förmedla. Sedan dess tipsar de om
barn som har det svårt och kan behöva något litet extra. Som till exempel
flickan som ville se ”Sagan om ringen” men var för sjuk för att gå på bio.
Linas Livsglädjefond köpte en DVD-spelare till barncanceravdelningen och så var
den saken klar. Flickan som drömde om en ny klänning till jul fick också sin
önskan uppfylld.
- Personalen ordnade, så att hon fick komma till Kapp-Ahl
och prova, sedan butiken hade stängt.
En pojke fick ta med sina syskon till terrariet på Skansen
och en annan fick åka till Kolmården. Ytterligare en flicka fick respengar, så
att en kompis kunde följa med, när hon skulle till Stockholm för behandling. Och
så har det fortsatt. Då och då faller numera små korn av glädje över drabbade
barn med en hälsning från Lina. Med jämna mellanrum klingar bland annat därför
lyckliga skratt från barncanceravdelningen.
– Det hade gjort Lina lycklig, om hon bara hade vetat, säger
Anki. Och vem vet? Kanske sitter hon där på ett moln i sin himmel och gläder
sig med barnen. Kanske är hon till och med lite lycklig själv trots allt.
Monica Antonsson
Lina tar emot penninggåvor på sin Livsglädjefond med
postgiro 483 70 25-8 och bankgiro 5355-0737.
Med på bild: mormor Vera och morfar Bo Wide.
_____________________________________________________________________________
Allas Veckotidning
Nr 8 eller 9, 2006
Nu kan Anki och Linus gå vidare efter dotterns död
- Det går att finna glädje i den djupaste sorg
Rubrik:
Anki o Linus
Karlsson – vändpunkt i livet efter dotterns död
Byline:
Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
Brödtext:
– Min första tanke var, att jag
ville berätta för folk, vad vi har hållit på med de senaste åren.
Så säger Anki Wide Karlsson, 36,
med anledning av debutboken ”Det är ju cancer! Om att fylla vår dotters dagar
med liv”.
Bakgrunden är lika sorglig som
tragisk. Äldsta dottern Lina hade inte ens fyllt sju år, när hon drabbades av
en envis förkylning som visade sig vara leukemi. Därmed inleddes två års envis
kamp för hennes liv som emellertid inte stod att rädda.
– Innerst inne var jag rädd, att
Lina skulle försvinna för gott, säger Anki. Att vi skulle glömma.
Samtidigt
ville jag ge barnen svar på alla frågor. För mitt inre såg jag, hur de skulle
sitta här med boken och bläddra.
Några kämpiga år
Anki och hennes man Linus
Karlsson, 42, träffades, när hon började jobba på macken som han just hade
tagit över efter sin pappa. Linus var bara 24 år gammal då och hade egentligen
inte tänkt slå sig till ro på länge. Det var golf som gällde och han var lika
framgångsrik som klubbkamraten Jesper Parnevik. Hans pappa Sture fick
emellertid cancer och dog på bara tre månader. Linus hade just inget val. Det
var bara att kliva rakt in i familjeföretaget och ta över verksamheten. Att
macken var under om- och tillbyggnad komplicerade det hela, men Linus fick
hjälp av personalen. Många hade jobbat länge hos hans pappa och visste precis
hur den skulle skötas.
– Vi stretade på och fick vind i
seglen, säger Linus. Företaget genererade vinst och jag kunde betala av alla
lån. Men utan personalen hade det aldrig gått.
Att Anki blev anställd, kom som en
glad överraskning för Linus. Plötsligt stod hon bara där, pigg och glad, bakom
disken. De blev ett par och så kom Lina till världen den 12 februari 1991. Två
år senare föddes Lucas och ytterligare två år senare minstingen Alice.
– Då förlovade vi oss, säger Anki.
Linus var säker på sin sak. Han hade ringarna i fickan, redan när han
friade.
Det var i januari 1998 som Lina
fick diagnosen leukemi. Linus fick det tveksamma nöjet att ringa hem till Anki
och berätta. Hon skrek rakt ut. Leukemi! Det är ju cancer.
– Det var ju för fan cancer,
upprepar Linus. Vår älskade lilla Lina hade cancer! Hur kunde det vara möjligt?
Det värsta hade ju redan hänt mig, trodde jag, när pappa blev sjuk!
Så följde drygt två år av
operationer och svåra behandlingar som lilla Lina kämpade sig igenom. Hon
tappade håret av cellgifterna och immunförsvaret slogs ut. Långa perioder fick
hon bo på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Anki och Linus turades om att sova över
hos henne. Den trogna personalen fick ta hand om macken.
– Ibland fick Lina vara hemma,
säger Anki. Då kom skolfröken för att lära henne läsa, skriva och räkna. Sånt
gjorde henne lycklig.
Delar ut pengar
Familjen försökte uppfylla Linas
önskningar. Även små glädjeämnen kan förgylla tillvaron för en cancersjuk. Om
Lina ville gå på bio, tog de ledigt från sjukhuset några timmar. Och när Anki
fyllde år for de iväg till ett konditori, tryckte näsorna mot skyltfönstret och
valde varsin bakelse att en stund senare smaska i sig på sjukhuset.
Infektionsrisken var alldeles för stor för att hon skulle kunna gå in och bli
serverad.
Efter två års kamp förklarade
läkarna, att alla möjligheter var uttömda. Vården koncentrerades till
smärtlindring. Natten den 20 juli 2000 gav hon upp. Anki och Linus satt vid
hennes sida och syskonen slöt upp. De såg till att hon fick med sig både
gosedjur och slantar, innan de vinkade farväl till bilen som hämtade henne.
En tid senare skapades Linas
livsglädjefond med uppgift att sätta en guldkant på tillvaron för cancersjuka
barn och deras familjer. Grundplåten blev en gåva från Jesper Parnevik som på
stående fot skänkte den bil han just hade vunnit i en turnering. Sedan dess har
bidragen droppat in från alla håll.
– Vi delar ut massor med pengar,
säger Anki. Så sent som i dag fick vi en vädjan om en ny fiol till en
cancersjuk flicka. Det är klart, att hon får en.
Ett år efter Linas död friade
Linus på nytt. Det var dags att bryta sorgen, tyckte han. Bröllopsklockorna
ringde i Vallentuna kyrka och vigseln avslutades vid Linas grav.
– Sedan tog vi båten till
bröllopsfesten på Täby golfklubb.
Vägen tillbaka till ett normalt
vardagsliv fick ta den tid det tog. Familjen fick stöd och hjälp av personalen
på barncanceravdelningen. Det som var ett normalt liv innan fanns emellertid
inte mer. Såväl Anki som Linus var förändrade.
– Jag hade blivit alldeles för
human för att vara chef, säger Linus som alldeles tydligt vantrivdes i rollen.
– Om personalen kände sig hängig,
sa jag åt dem att gå hem. Tidigare hade jag bett dem jobba så länge som
möjligt.
Anki lämnade macken och började
plugga. Om några månader är hon färdig sjuksköterska. Med boken om Lina
debuterar hon dessutom som författare.
– Sedan Lina hade dött, genomled
vi några månader av vakuum, säger hon. Sedan föddes tanken på en bok. I två och
ett halvt år satt jag i soffan framför TV:n och skrev ner allt för hand i
kronologisk ordning. Sedan skrev jag in alltihop i en dator och började
bearbeta texten. Först hade jag tänkt, att boken inte skulle bli så personlig.
Men medan jag skrev, upplevde jag alltihop på nytt. Nu är den färdig, full av
känslor och väldigt utelämnande. Mitt enkla budskap är, att man kan ha det
väldigt bra, fast det är mycket dåligt.
Morfar är med i tv
Ankis pappa, den sympatiske,
pensionerade kriminalkomissarien Bo Wide i TV-serien Cold Cases, har hjälpt
henne att korta och redigera texten till den 200 sidor tjocka bok som nu ligger
på bokdiskarna.
– Jag skrev för min egen och
familjens skull, säger Anki. Och för Linas. Och för att vi ska ha historien
kvar. Nu har jag fått blodad tand och funderar på en barnbok om, hur det är att
ha ett sjukt syskon.
Linus är omåttligt stolt över
Anki. Han har emellertid inte orkat läsa hennes bok. Efter bara några sidor
kommer tårarna. Själv har han gjort sig av med macken och det tunga ansvaret
den innebar. I januari 2005 avslutade han en sju sidor lång krönika ställd till
Statoils ledning med att be om att få sluta som köpman och återförsäljare i
Vallentuna. I den anger han skäl som en omstrukturering inom kedjan, en
hyreshöjning och allt sämre marginal. I själva verket vill han pröva något
nytt, innan det är för sent.
– Alternativet hade varit att
satsa stort, men då hade jag varit fast i många år. Det var roligare förr, när
macken gick bra och man kunde premiera personalen med en extra lön till jul.
Familjen är viktigast
Det finns emellertid skäl som
smäller högre än pengar. När Lina var sjuk, sa läkarna, att hennes cancer
mycket väl kunde bero på, att hon ofta vistades på macken. Det är nämligen
känt, att folk som jobbar på bensinmackar i högre grad än andra drabbas av cancer.
Som till exempel Linus pappa.
– Miljötänkandet är bättre nu, än
det var förr, men jag vill faktiskt inte ta risken, säger Linus. Jag känner tydligt,
att jag inte mår bra av att vara där. Det har redan hänt så mycket i vår
familj, att jag inte vill chansa.
I våras gick Linus rakt ut i
arbetslöshet för att fri som fågeln försöka bygga upp något nytt. Först skulle
emellertid familjen få en sommar tillsammans fylld av gemensamma aktiviteter.
– Sedan dess har jag mest spelat
golf och jobbat med evenemang på golfklubben, säger Linus som drömmer om att
bli sportjournalist eller radiokommentator. Går inte det, rättar han sig i
ledet och blir golfinstruktör. En fullt möjlig internationell karriär som
golfproffs tackar emellertid nej till, trots att han har 0,0 i handikapp och
mycket väl skulle kunna vara världsstjärna.
– Det är familjen som gäller,
säger Linus bestämt. Lukas och Alice behöver mig hemma.
Lucas, 12, spelar golf och hockey,
medan Alice, 10, ägnar sig åt fotboll och volleyboll. Snart ska hon dessutom
börja i travskola på Solvalla. Båda behöver uppbackning och nästan dagligen
någon som skjutsar.
– Om tio år eller så kan jag
kanske tävla i gubbtouren, säger Linus. Det får räcka för mig.
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar