Karin Johansson kämpar mot självmord. Ingen ska ta sitt liv...

Hemmets Veckotidning
Nr 37, 2014

Angeläget

Karins dotter tog sitt liv

Jag blev mamma till mitt barnbarn

När Karins dotter begick självmord vändes hela världen uppochner. Men trots sorgen var hon tvungen att vara stark. Sara lämnade nämligen efter sig 7-åriga dottern Enya som behövde stöd, trygghet - och en mamma.

Våren stod i full blom den 29 maj 2004 när Karin Johansson släppte av sin dotter Sara vid hennes bostad i Vallentuna. Nästa dag var mors dag och de kom överens om att träffas och baka en tårta.

– Vi brukar inte fira mors dag men just den här gången enades vi om det, säger Karin där hon sitter med en kopp kaffe på sin uteplats. Än blommar ett och annat i trädgården och i fjärran hörs ett roslagsbanetåg rulla förbi.

– Vår dotter Elin bodde fortfarande hemma och Saras då sjuåriga dotter Enya skulle sova över hos oss. Min man Ronny och jag var stödfamilj åt henne eftersom Sara då och då mådde dåligt. Vår son Mikael hade flyttat hemifrån.  

Sara fick småningom den komplexa diagnosen borderline som ofta innebär instabil personlighetsstörning, separationsångest och ett svartvitt tänkande samt humörsvängningar, impulsivitet och som yttersta konsekvens en benägenhet för självmord. Sara gick emellertid i dialektisk beteendeterapi (DBT) som är det bästa vården kan erbjuda så Karin var hoppfull.    

– Hon hade tidigare på dagen sagt att hon inte kände sig riktigt bra. Jag tänkte att hon kanske höll på att bli förkyld och erbjöd henne att sova över men hon ville åka hem över natten.

När Karin ringde Sara nästa morgon fick hon inget svar. Så hon ringde igen och igen och igen.

– Till sist tog jag bilen och åkte dit. Jag hade egen nyckel men valde att ropa genom brevinkastet. Då kom katten och jamade vid dörren så jag låste upp och gick in. Sara låg i badrummet. Jag såg direkt att hon var bortom all räddning.

Sara kom till världen 

med läpp-, käk- och gomspalt den 13 november 1974. Hon kunde inte suga så Karin fick pumpa ur bröstmjölk och mata henne med sked.

– Jag grät och var så ledsen för Saras skull. Jag förstod ju att hon hade många svåra operationer framför sig.

Tre veckor gammal lades Sara in på sjukhus för operation och där blev hon kvar i sju månader.

– Jag var inte förberedd på att vi skulle tvingas lämna henne. Samtidigt hade vi Mikael hemma som hade börjat skolan och behövde allt stöd. Vi hälsade på Sara så ofta vi fick och ibland fick vi ta hem henne på permission. Det var hela tiden olika människor som hanterade henne.  Det är inte bra för ett litet barn. Barn kan dö om de inte får knyta an till sin mamma.

Det skulle visa sig att det satte spår i form av separationsångest hos Sara. Varje gång Karin skulle lämna henne på förskolan, skolan och fritids blev hon utom sig av ångest och oro.

– Sara grät och skrek hysteriskt varje gång hon skulle skiljas från mig. Minnet fanns liksom kvar i hennes kropp.

I tonåren växte problemen i samma takt som killar kom in i Saras liv. När hon var kär och kärleken var besvarad svävade hon på små moln. När förälskelsen tog slut ville hon inte leva längre.

– Hon fick prata med en jättebra kvinna på BUP och blev bättre. Sedan kom nästa kille. Då började det om igen.

Sara var 17 år när hon hoppade av gymnasiet och flyttade ihop med en kille vars föräldrar hade en gård i Ockelbo. Det enda Karin kunde göra var att ta kontakt med hans mamma och be henne hålla koll på Sara.

– Några år senare flyttade de till en lägenhet i Märsta och efter ytterligare ett år tog det slut. Då blev det ledsamt igen. Sara slutade äta, slöt sig i sitt skal och började skära sig. Jag försökte prata med henne men vågade inte nämna ordet självmord. Idag vet jag att man ska tala klarspråk med de som är självmordsbenägna. Då minskar ångesten. De kan i bästa fall tänka att de nog klarar sig en dag till och under tiden kan man förmå dem att söka hjälp. 

Sara var 22 år när hon blev mamma till Enya 1996. Barnafadern var en man med kontrollbehov som inte drog sig för att misshandla Sara.

– Hon polisanmälde och flyttade hem till oss men efter en tid kom han tillbaka. Då slog han henne så illa att han dömdes för misshandel.

Sara utbildade sig till undersköterska, fick anställning på Danderyds sjukhus och älskade sitt jobb. I tider av lugn och ro fungerade hon hur bra som helst.

– Men hennes värld var antingen svart eller vit. Hon såg inga nyanser. På slutet såg hon inte ens någon framtid. Hon hade hon inga planer alls.

Polis och rättsläkare 

såg till att Karin, som hon säger, kördes ut ur Saras lägenhet medan de gjorde sitt jobb. När hon fick komma tillbaka var Sara redan borta.

– Jag fick inte riktigt ta adjö av henne tyckte jag. Sedan skulle man åka hem och berätta alltihop för familjen. Vad händer med mig nu då, undrade Enya. Du behöver inte vara orolig, sa jag. Du får stanna här hos oss. En stund senare kom en kompis och frågade om hon fick komma ut och leka.

Får jag det, mormor, undrade hon. Det är klart att du får, sa jag. Så fortsatte livet för henne.

Sorgen gjorde sig förstås påmind då och då så Karin läste barnböcker om döden som ”Adjö herr Muffins” för Enya som bearbetade sorgen genom att till exempel bygga en modell av kyrkan med sina klossar som hon inredde med bänkar och mammas kista.

– Vi sörjde tillsammans och pratade mycket om hon hade svårt att sova. Hon var en tid väldigt orolig att hon hade ärvt sin mammas sjukdom men hon är som vilken tonåring som helst. Pappan har mest varit frånvarande. I början var hon jätteledsen för det. Jag föreslog att hon i stället skulle vara arg för att han var dålig på att höra av sig. Nu är de vänner på facebook. När hon lägger upp bilder brukar han skriva att de är jättefina. Det hjälper väl något, antar jag. Och farmor har varit ett ovärderligt stöd för Enya.

För att ge Enya en bra hobby tog Karin henne med till en ridskola. Det föll i god jord. Hästar är fortfarande Enyas stora intresse. I dag är hon elev vid Naturbruksgymnasiet i Berga där hon kan bli hästskötare. Pluggar hon vidare kan hon bli veterinär, ridinstruktör eller hovslagare. Möjligheterna är många.

På rekommendation av prästen som begravde Sara sökte Karin stöd för egen del hos Riksförbundet för Suicid Prevention och Efterlevandes Stöd (SPES).

– När jag åkte dit för att träffa ordföranden trodde jag att vi skulle vara ensamma. Men det var fullt av folk där och alla hade drabbats av att en nära anhörig hade tagit sitt liv.

Karin fick veta att 1500 människor tar sitt liv varje år och att tre gånger så många försöker.

– Om var och en lämnar tio sörjande anförvanter efter sig så blir vi onekligen rätt många. Orsaken är oftast psykisk. De flesta självmord är dessutom en impulshandling som kanske hade kunnat avvärjas.

Karin fick så starkt stöd av SPES att hon ville ge lite tillbaka. Det är också ett sätt att gå vidare. I dag är hon suppleant i förbundsstyrelsen, sitter i deras telefonjour och har gjort till sin uppgift att hjälpa andra. Tillsammans med den övriga styrelsen arbetar för bättre information om psykiska sjukdomar och självmordsbenägenhet i skolor och på arbetsplatser. De förordar förbättrad psykvård, stöd och hjälp till anhöriga samt en sorgpeng till dem som har drabbas av dödsfall i familjen.

– Idag får en anhörig bara stanna hemma i tio dagar, säger Karin. Det räcker inte. Inom den tiden hinner man inte ens begrava sin anförvant. I stället blir man sjukskriven för depression och annat. Men sorg är ingen sjukdom. Därför vill vi att man ska ha rätt till 100 dagars sjukledighet under en tvåårsperiod. Det kommer inte att bli dyrare än vad det är idag.

Så sent som i juli deltog Karin i Almedalsveckan där paraplyorganisation Samarbete för människor i sorg (SAMS) - i vilken SPEC ingår - spred sitt budskap.

– Vi bodde i Tofta, åkte in till Visby varje morgon och tillbaka igen på kvällen. Vi gick på seminarier, delade ut broschyrer och talade med folk. Vi lyckades få stort genomslag för förslaget om sorgpeng trots att vi inte hade något eget tält.

Monica Antonsson

  

Redaktionen 

lät en expert yttra sig om det som Karin gått igenom. 

Karin gillade inte det. Jag har därför inte tagit med det här.