tisdag 7 april 2020

Eric Gadd mobbad i Ekebyskolan...

Södra Roslagen
27 april 1988

(VALLENTUNA)
Drogfritt disco blir det på Valborgsmässoafton i Vallentuna teater. Efter det traditionella valborgsmässofirandet tar discot vid kl 20.00 och pågår till 02.00.

Kvällens huvudattraktion blir Erik Gadd, en popstjärna med rötter i Vallentuna. En singel och en LP har han släppt via sitt grammofonbolag som spår honom en lysande framtid på pophimlen.

Diskjockey för kvällen blir "Krille" och för evenemanget svarar Vallentuna  Fritidsförvaltning. Entréavgiften är 40 kronor. Biljetter kan förköpas på fritidsgårdarna.

Den stora majbrasan tänds som vanligt vid ishallen där Hembygdskören traditionsenligt sjunger in våren.


















_______________________________________________________________________________

Allas Veckotidning
Nr 36, 2006

Eric Gadd blev mobbad av skolans råskinn
- Mamma klädde mig i keps och stickad rosa kofta

Av Monica Antonsson
Foto: Per Arvidsson
Brödtext:

Aktuell med sitt sjunde album håller Eric Gadd ett stadigt grepp om sin publik. Alltjämt ohotad kan han gratulera sig själv till sin tämligen oomstridda ställning som blågul soulkung. Med ett visst mått av humor bär han följaktligen såväl krona som kungamantel på senaste plattan. Första hiten "Meet me hear" har varit uppe på listorna och vänt. Snart kommer fler singlar att skörda ytterligare framgångar åt CD:n. Så är det åtminstone tänkt.

Privat håller Eric en betydligt lägre profil. Han jobbar hemifrån med ett antal egna bolag och är kompanjon med sin sjungande fru Cornelia Sojdelius. De har varit ett par i 22 år, vilket torde vara något av ett rekord i branschen. Sojdelius är hennes namn som gift. Förr hette hon Åkerman. Gadd är ett släktnamn på Erics mammas sida.

– Min far tog namnet Sojdelius efter vår gård Sojdums på Gotland, förklarar han. Det var på 70-talet, när alla skulle heta något på -elius. Från början hette vi faktiskt Johansson.

Retad och misshandlad
Det var alltså på Gotland som Carl Eric Gudmund Johansson först slog upp sina ljusblå. Året var 1965 och där, i den närmast magiska värld som heter Visby, tillbringade han sina första år
– Det var som att leva i en medeltida stad. Historien är oerhört påtaglig där.
Någon gång i mitten av 70-talet packade familjen sina kappsäckar och flyttade till Vallentuna några mil norr om Stockholm. Pappa Lars-Erik hade fått jobb som kanslichef på jordbruksutskottet och mamma Karin blev arkivarie på historiska museet. Eric och hans några år äldre syster Anna fick vackert finna sig i att byta skola.
– Det var tufft, säger Eric som tämligen omgående blev ett av skolans värsta mobboffer. Inte för att han talade gotländska, det hade han vant sig av med redan i samband med ett års Stockholmsvistelse som fyraåring, när föräldrarna studerade vid universitetet. Nej, det var snarare så, att han stack ut. 
– Det räckte med att komma någon annanstans ifrån för att bli en outsider. Och Gotland var ju faktiskt lite efter på den tiden. Jag var nio år och mamma valde fortfarande mina kläder. Jag gick klädd i små fina, stickade koftor med matchande keps, så jag såg nog väldigt annorlunda ut. Speciellt som mamma var förtjust i rosa.
Eric blev retad, utfryst och misshandlad under hela mellanstadiet, utan att lärarna gjorde något åt det.  
– Det var jag och två andra killar i klassen som var utsatta. De var inte utsocknes som jag men skilde sig från mängden på andra sätt. Den ene vågade grabbarna inte ge sig på. Han blev "bara" utfryst. Jag och den andre fick stryk av hela gäng ibland. Om sanningen ska fram, så var det faktiskt ganska rått.

Vann på ny stil
Eric kunde som tur var prata med sin mamma. Hon förstod, att hon fortsättningsvis inte kunde välja hans kläder och såg klokt nog till, att han fick en liten budget för nya klädinköp. 
– Jag ändrade min garderob över en natt, säger Eric som med mammans hjälp inhandlade nya plagg hos såväl Puss&Kram som Gul&Blå. En grabb som smalt in i mängden blev han emellertid inte. Redan då förstod han, att han aldrig kunna mäta sig med sina plågoandar på deras hemmaplan. Alternativet var att bli särskilt inne och väldigt annorlunda. Eric utvecklade därför sin egen stil vars första stora succé i var ett par platåträskor med stjärnor på.
– Det var bara jag och en kille till i hela plugget som hade sådana. Därmed åkte jag uppåt några pinnhål på stegen. Samtidigt började jag prata vitt och brett om mitt rockband som jag drömde om men som naturligtvis inte existerade.    
 
Eric hade redan som fyraåring bestämt sig för att bli popstjärna. Första låten hette "Tigerfamiljen" och bankades fram på gitarr. Föräldrarna försökte förgäves få in honom på en mer akademisk bana, men Eric hade bestämt sig. Skolan var inget för honom - dels på grund av mobbingen och dels på grund av rätt svåra koncentrationsproblem. 
– Koncentrationsförmågan har jag övat upp senare. Det sker automatiskt, när man repeterar åtta timmar om dagen. Jag har dessutom ägnat mig en hel del åt meditation, så jag börjar faktiskt få pejl på koncentrationen nu.

Kommunala musikskolan blev aldrig något vattenhål för Eric. Ändå fick han hoppa över den obligatoriska blockflöjten och gå direkt på gitarren. Musikskolan var bara notklink, tyckte han. En musiklärare ordnade emellertid egna kurser i ackordspel på sin fritid och där fann Eric sin plats.
– Jag lärde mig tre ackord och skrev i rask takt tio låtar, säger han. Samtidigt började skolkamraterna undra, om de inte skulle få höra det där rockbandet någon gång. Därmed blev jag tvungen att göra slag i saken. Jag startade mitt förta band med de två andra mobbade killarna. Vår sättning bestod av två gitarrer och ett trumset, men vi spelade "Stairway to heaven" på skolavslutningen och steg lite i graderna i alla fall. De andra gjorde sig löjliga över oss förstås, men där började ändå skymta fram någon form av respekt.

Sura på honom
Mobbingen avtog efter tre tämligen svåra år, när Eric började i högstadiet. Då splittrades sjätteklassen till flera sjuor med elever som strömmade till från andra håll. Eric fick vara i fred för sina forna plågoandar. Han spelade med i nya band och bytte småningom gitarren mot en bas vilket passade honom bättre.
– Jag var nog inte alldeles lätt att ha att göra med, säger han. Jag ville vara soloartist hela tiden och försökte forma de andra till att bli mitt kompband. De var nog rätt sura på mig många gånger. När jag väl hade tagit mig ur mobbingen, blev jag nämligen rätt bestämd.
Efter grundskolan blev Eric elev vid den sociala linjen på Östra Real i Stockholm, dit han tog sig med Roslagsbanan på en halvtimme varje morgon.

– Där stack jag verkligen ut! Dels kom jag från Vallentuna som var rena bondvischan då och dels gick jag klädd i trenchcoat med nitar och högklackade skor.
Åren av mobbing har på gott och ont präglat Eric som människa. Det positiva är att han själsligt stark vet vad han kan och genomför det han har bestämt sig för. Det negativa är hans misstänksamhet mot "nya" människor.
– Den bär jag med mig efter alla år. Jag har svårt för att lita på folk jag inte känner. Men ibland är det bra. Det hindrar mig från att gå på nitar.
Eric minns dem som mobbade och slog honom som barn. Somliga har han träffat efteråt och pratat med dock utan att beröra ämnet.
– Jag känner inte, att jag behöver sluta cirklarna. Genom musiken har jag gjort mycket av terapiarbetet själv. Jag har skrivit om det. Det finns i mina texter.

Tur med kärleken
Eric lämnade Vallentuna och flyttade in till stan, när han var 18 år gammal. Sällan eller aldrig har han återvänt. Han trivs helt enkelt inte. Detsamma gäller Cornelia som också växte upp där.
– Hon gick en klass under mig i högstadiet och var ihop med en av grabbarna i mitt band. Jag hade spanat på henne rätt länge och upplevde att min kompis inte riktigt förstod vilken pärla han hade. Samtidigt ville jag inte lägga mig i.

Ett år senare gjorde Eric slut med sin flickvän men var gentleman nog att följa henne hem den sista kvällen med Roslagsbanan.
– När hon hade gått av kom Cornelia på. Det visade sig, att hon just hade gjort slut med sin kille. Vi fann varandra direkt där på tåget. Det är 22 år sedan nu.
När Eric ska beskriva sin kärlek till Cornelia, säger han, att de är som gjorda för varandra. Kärlek låter sig emellertid inte förklaras. Den bara finns där. 
– Våra olika uppväxter och hemförhållanden hade på olika sätt rätt tidigt gjort oss till två ganska allvarliga människor. När vi möttes den där kvällen på tåget, var vi båda i stort behov av en vän eller snarare ett ankare i livet. Jag fann helt enkelt min själs kamrat väldigt tidigt i livet och det är jag lycklig för. Jag vet verkligen inte, hur jag skulle ha klarat mig annars. 
Cornelia stod vid Erics sida i samband med skivdebuten 1987 likaväl som vid det stora genombrottet 1991, då han drabbade hela Skandinavien med landsplågan "Do you Believe in Gadd". Med den blev han en kändis för vilken alla portar öppnades. Vart han kom, blev han bjuden på mat och drinkar.
– Den tiden är över, skrattar han. Det är ingen nyhet längre, om jag går på krogen. Jag blir inte bjuden på någonting. Men dörrarna står fortfarande öppna. Cornelia påminner mig ibland om varför. Jag glömmer hela tiden bort att jag är känd. 
I dag blir Cornelia, Eric och katten Asimov av rasen Russian Blue i en våning på Östermalm i Stockholm. De arbetar tillsammans och intar ofta sina middagar på tu man hand. Vid sidan av musiken är nämligen matlagning och mat från världens alla hörn Erics stora intresse. 
– Vi skulle gärna vilja ha barn, säger han. Absolut. Men i väntan på det, är vi lyckliga med varandra. Bättre kan vi egentligen inte ha det.
Monica Antonsson

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar