Nr 12, 2006
Lisbeth hittade kärleken när livet var som värst
- Bosses säng gick sönder redan vid första träffen
Det har inte alltid varit så lätt för Lisbeth. Hon har tampats med sjukdom och dålig ekonomi.
Men hon har tagit motgångarna med gott humör. Och tack vare sitt sinne för humor vann Lisbeth en alldeles speciell tävling
Rubrik:
Lisbeth Rosenström
– som vann en säng med en okänd karl
Byline:
Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
Brödtext:
Charmiga Lisbeth Rosenström, 55, berättar sin historia med
en god portion galghumor och självironi. Glada skratt sprider sig kring bordet,
där sonen Stephan Lundin, 33, serverar en fiskgryta som doftar gott av saffran
och timjan. Han är festfixare och entertainer och just nu på turné med Povel
Ramel. Stephan är dessutom sin mammas bäste kompis.
Lisbeths lite sorglustiga saga börjar 1996 när hon, nyskild
efter 20 års äktenskap och märkt av åratals kronisk värk, plötsligt fann sig
sitta ensam i en hyresrätt i Vallentuna.
Fick ingen hjälp
Värken var ett resultat av för tungt
kroppsarbete. En förslitning i höften, ett skadat knä, en leversjukdom och en
allvarlig tumörsjukdom kan knäcka den bästa. Värst ändå så här efteråt var den
tröstlösa kampen mot försäkringskassan.
– Jag hade ständig värk i ryggen, när Stephan växte upp. När
han hade gått till skolan och maken åkt till jobbet, satt jag ensam hemma med
min värk och grät. På den tiden åkte jag ut och in på olika sjuk- och
behandlingshem. Det var som att jag stod med en fot på sjukhuset och en ute i
livet. Försäkringskassan gav mig tid hos sin förtroendeläkare. Där var jag
tvungen att leka med klossar och rita figurer, innan jag ens fick träffa honom.
Jag har aldrig känt mig så nedvärderad som när jag stod utanför hans port och
grät. En vecka senare var det återbesök. Gör det något om jag röker, sa han och
blåste rökpuffar på mig. Då visade det sig, att han var psykolog. Han var inte
ett dugg intresserad av att titta på min dåliga rygg. Jag blev så förvånad, att
jag tappade talförmågan. Jag satt där som ett frågetecken, medan han frågade
vad jag tyckte om pappa, mamma, farmor och alla andra släktingar. Jättebra, sa
jag. Jag tycker om alla. Det var inte bra, sa han. En stund senare stod jag
utanför hans port och grät igen. De försökte idiotförklara mig. Det kommer jag
aldrig att förlåta dem för.
Lisbeth ville ha sina skador rättmätigt klassade som
arbetsskada, då hon hade fått dem i jobbet som laboratorietekniker. Hon ville
dessutom ha remiss till en smärtklinik för att en gång för alla bli av med
värken.
– Han skickade mig till en sjukgymnast, säger Lisbeth. Jag
gick där ett halvt år, utan att det hjälpte.
Lisbeth orkade inte bråka mer, så hon vände sig till facket.
Där hade hon ingen hjälp att få, så av ren besvikelse avbröt hon medlemskapet.
– Man är så ensam, konstaterar hon. De bestämde sig för, att
jag skulle arbetsträna med att sy små shorts och klänningar. Och jag som inte
kan sy! Jag låg mest på golvet och plockade knappnålar. Det är inte underligt
att jag förlorade mitt humör och att det gick som det gick med äktenskapet. På
den tiden var jag irriterad på allt.
Plötsligt satt hon alltså där i sin hyresrätt, halvt
sjukskriven och då med uppgift att arbetsträna som parkeringsvakt. Allt för att
lära sig leva med smärtan.
– Då fick man höra ett och annat från folk, säger hon och
skrattar gott. Framför allt fick jag höra vilket kön jag har!
Kändes förnedrande
Lisbeth hankade sig fram så gott hon kunde på sin låga a-kassa
och sitt halva sjukbidrag. Det räckte emellertid inte långt i den dyra
hyresrätten, varför hon tvingades till socialkontoret.
– Jag kan inte med ord beskriva, hur hemskt det var. Aldrig
i hela mitt liv har jag blivit så nedvärderad. Där satt en liten
socialassistent, som jag kunde ha varit mamma åt, och behandlade mig som dynga.
Det är det värsta, jag har varit med om. Hon beviljade mig ett bidrag på 32
kronor om dagen och tyckte att jag skulle sälja såväl bilen som TV:n. Jag
klarade inte av att gå dit igen. Som tur var, har jag en snäll bror. Han lät
mig handla mat på sitt ICA-kort.
Lisbeth klarade jobbet som parkeringsvakt förhållandevis bra
och lyckades småningom få en heltidstjänst. Därmed kunde hon också börja beta
av alla skulder hon under sjukdomstiden dragit på sig. Hon gjorde sig dessutom
av med hyresrätten och flyttade in i sin brors gillestuga, där hon blev kvar i
över ett år. Sedan var hon mogen att gå till banken för att be om lån till ett hus.
– Jag har aldrig haft någon betalningsanmärkning, säger hon.
Ändå sa de nej.
Den här gången gav hon sig inte. Hon ringde runt till flera
banker och till sist fick hon napp. Därmed kunde hon köpa sig en liten
sommarstuga i samma område som hon bodde i som gift.
– Det var härligt att komma tillbaka, säger hon. Vi har en
väldigt fin förening här som min före detta man har hjälpt till att bygga upp.
Så fick parkeringsbolaget en ny ägare som rationaliserade
verksamheten enligt principen sist in först ut. Lisbeth blev arbetslös vilket
ledde till ett arbete som vårdbiträde på ett sjukhem för äldre i
herrgårdsmiljö. Det ledde i sin tur till att Lisbeth fick eskortera en
rullstolsburen patient vid namn Kajsa till rekreationsanläggningen Vintersol på
Teneriffa.
– På Arlanda fick vi veta, att planet skulle bli två timmar
försenat. Jag gick till kafeterian för att handla något ätbart och där stod
Bosse med en kompis. De skulle också till Teneriffa, visade det sig. Bosse
kände dessutom väl till ön, sedan hans firma levererade larm till just
Vintersol. Han lovade visa oss några lämpliga smultronställen som även Kajsa
skulle kunna besöka. Kvällen därpå gick vi alla fyra till en handikappvänlig
restaurang. Kajsa tyckte det var så kul, att vi blev kvar till långt in på småtimmarna.
Sparade hennes sms
Bosse Rosenström, 64, kom till Sverige som finskt krigsbarn.
Han var bara ett och ett halvt år gammal då och hans ben var brutet. Dessvärre
blev han felbehandlad och fick ligga 4,5 år i gipsvagga. Så småningom
återförenades med sin mor och hennes man i Stockholm, där han växte upp. Han
gifte sig så småningom och det 18 år långa äktenskapet resulterade i tre barn
och ett stort hus på Svartsjölandet. När skilsmässan var ett faktum 1983, hade
de äldsta barnen flyttat. Bosse blev ensam kvar med minstingen.
– Vi umgicks med Bosse och hans kompis hela veckan på
Teneriffa, säger Lisbeth. Bosse blev allt mer övertygad om, att Kajsa borde ha
ett larm, så han lovade att skicka en broschyr.
Lisbeth förekom honom med ett SMS några dagar efter
hemkomsten.
– Jag blev jätteglad, säger Bosse som fortfarande har
meddelandet kvar i sin telefon.
Han ringde upp och Lisbeth for till Svartsjölandet på besök.
De tände en brasa i öppna spisen, badade bastu och pratade om allt och inget
hela natten. Skulle du fria nu, skulle jag säga ja, sa Lisbeth till den då
något förvånade Bosse.
– Första gången jag skulle sova över, gick sängbottnen ur,
säger Lisbeth och skrattar gott. Vi hamnade i en enda stor hög på golvet!
En tid senare for Lisbeth och Bosse på kryssning till Åland
med radiokanalen Vinyl 107. De sjöng karaoke och råkade hamna mitt i en tävling
med tre frågor om Hästens sängar. Slutligen skulle de motivera, varför just de
behövde en ny säng.
– Vi skrev som det var, att Bosses gamla säng gick sönder
redan vid första träffen, säger Lisbeth. Motiveringen lästes upp och vi vann
tävlingen. Sedan fick vi gå upp till kapten på bryggan och intervjuas i Radio
Vinyl.
Gifte sig i trädgården
Den nya sängen var bara 90 cm bred men icke desto mindre
värdefull. Förtjänsten från försäljningen räckte till en resa för två till Los
Christianos på Teneriffa. Där förlovade de sig i april 2003. Väl hemma igen
köpte de sin gemensamma villa i Vallentuna. En tid senare, på en kryssning till
Helsingfors, anhöll Bosse hos Stephan om Lisbeths hand. Får jag gifta mig med
din mor, frågade han. Självklart, sa Stephan, varpå Bosse friade till Lisbeth
och fick ja.
– Vi tänkte gifta oss på Teneriffa först, men alla barnen
kunde inte följa med. Därför fick det bli trädgården här hemma, säger Lisbeth
som alltså kom att stå brud under bar himmel, när våren var som vackrast 2004.
Som festfixare tog Stephan genast över förberedelserna och
bjöd in hela tjocka släkten. Bosses döttrar Lena och Lotta kom förstås liksom
sonen Rickard som till vardags bor i Kentucky, USA. Med viss assistens av Lotta
lövade Stephan verandan och dekorerade såväl hus som trädgård in i minsta
detalj. Han ordnade catering och dukade upp till festmåltid med hyrporslin,
medan grillen förvandlades till altare.
– Bosses morgongåva till mamma, en antik klocka värd 16 000
kronor blev dessvärre stulen vid ett inbrott i huset några dagar före
bröllopet, säger Stephan. Tjuvarna fick dessutom med sig en dator och två paket
cigarretter.
Litar på mamma
Bröllopsresan gick till Teneriffa. En hel vecka fick de för
sig själva, Lisbeth och Bosse. Sedan anslöt sig Stephan.
– Vi köpte varsin badmadrass, busade och hade kul i vattnet,
säger Lisbeth. Plötsligt slog Stephan en frivolt och var nära att bryta nacken.
Några dagar senare fick vi salmonella allihop av mat som serverades av en sjuk
servitris. Vi låg sjuka en hel månad. Den förbeställda taxfree påsen på planet
hem blev dessutom stulen.
Lisbeth har fortfarande problem med sin höft och sitt knä,
men hon har småningom lärt sig leva med smärtan. Den går liksom lättare nu, när
hon är lycklig. Hon har dessutom bytt jobb. Numera är hon turnéledare åt
Stephan och Povel Ramel. Det är hon som i ur och skur kör turnébilen landet
runt med kulisser och rekvisita.
– Vi behövde folk vi kunde lita på, säger Stephan. Och det
finns ingen jag litar mer på än min mamma. Dessutom har hon ju både bil och
körkort…
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar