Nr 50, 1998
Jag sitter gärna isolerad i mitt torp
- bara jag får komma hem till Lasse på kvällen
Som chef för en elbutik förde Eva en stressig tillvaro. Så när hjärtat började krångla och svimningsanfallen kom trodde hon att hon var överansträngd. Men en läkare fick henne att inse att hon drabbats av något allvarligare. En sjukdom som skulle förändra hela hennes liv...
Eva Lanvald, 50, är
elöverkänslig och sjukskriven på heltid sedan fyra år. Hon har dessutom en
tumör på hypofysen som kontrolleras regelbundet men som inte behöver åtgärdas, så
länge den håller sig lugn. Det ena har orsakat det andra, men ingen vet vad som
kom först.
För att må riktigt bra
skulle Eva behöva avskärma sig från samhället. Det är el- och teleledningar
överallt och därmed fullt av magnetfält som hon inte tål. Men det är inte Evas
stil att isolera sig i en skogskoja. I stället har hon skräddarsytt sin
tillvaro, så att hon klarar av såväl socialt liv som elöverkänslighet. Kärleken
till maken Lasse Landevall går nämligen i första hand för Eva som är ovanligt
kreativ och fylld av såväl skaparglädje som livslust.
- Ibland kan jag titta på
Lasse och tänka, Åh, vad jag är kär i den karl´n!
Eva vet egentligen inte
när elöverkänsligheten började. Efter många framgångsrika år på ett varuhus,
där hon jobbade med heminredning och ljusdesign, blev hon butikschef för en
elbutik 1990. Hon gick in för jobbet med liv och lust medan hudratals lampor
lyste omkring henne.
- Jag kände ofta hur
hjärtat slog dubbla slag och det hände till och med att jag tuppade av. Men jag
arbetade hårt och trodde att det berodde på överansträngning. När jag fick ont
i lederna och utslag över hela kroppen, tyckte min husläkare att jag borde
sanera mina tänder och äta stora doser vitaminer och mineraler. Han var
ovanligt framåt. Det är först på senare år som sambandet mellan amalgam,
elöverkänslighet och så kallade antioxidanter har börjat bli känt.
Eva bytte tandläkare flera
gånger, innan hon lyckades övertyga folktandvården om att amalgamet i hennes
tänder måste bort. Hon trodde sin husläkare, speciellt som hon blev sjuk efter
varje tandläkarbesök.
- På den tiden visste man
inte särskilt mycket om kvicksilverångorna som uppstår vid sanering. De måste
ledas bort för att inte gå rakt ut i blodet. Det var vad som hände mig. Jag
blev kvicksilverförgiftad. Därmed blommade också elöverkänsligheten ut.
Eva blev sjukskriven och
har numera sjukbidrag. Till skillnad från många av sina olycksbröder och
olyckssystrar, som ofta viftas bort som psykfall, har hon det med diagnosen
elöverkänslighet.
- Alla läkare har trott på
mig, säger Eva. Jag har aldrig blivit ifrågasatt, inte ens av
försäkringskassan. Jag tuppar ju av så fort jag kommer in där. Det var värre på
jobbet. Mina forna arbetskamrater tror än i dag, att jag inbillar mig
alltsammans.
Maken Lasse har varit Evas
stora stöd de här åren. Han har trott på henne och hjälpt till så gott han
kunnat. Elementen i vardagsrummet fick ge plats för en kakelugn och för att Eva
skulle slippa ta i en elektrisk apparat, lät Lasse installera
centraldammsugare.
- Vi var skolkamrater på
Solna läroverk och sjöng i samma kör, säger Eva. Lasse bjöd ut mig på en
julfest och det blev kärlek direkt!
De flyttade ihop och
drömde väl som alla andra ungdomar om barn och tomtebolycka. I väntan på små
tassande fötter satsade Eva på sitt varuhusjobb - och blev lika besviken varje
månad när mensen kom.
- Det blev aldrig några
barn och det har varit svårt för oss båda. Efter åtta år gick vi skilda vägar
och tröstade oss så gott vi kunde på varsitt håll. I dag vet vi att det var
tumörens fel. Kanske var jag elöverkänslig redan då. Jag hade många diffusa
symtom som skulle kunna vara tecken på det.
Lasse gifte sig och Eva
träffade en annan man. Därmed bröts kontakten. Nio år senare hade Lasse skilt
sig. Han saknade Eva och skickade ett påskkort. Eva, som då drev en liten
ljusbutik, behövde flytthjälp på lagret och Lasse ställde upp. Sedan stod det
inte på, förrän de hade flyttat ihop igen.
Eva tror att det var
förutbestämt, att de skulle hitta tillbaka till varandra. De hade kanske aldrig
gått skilda vägar överhuvudtaget, om de bara fått barn.
- Nu är det vi två för
alltid. Visst är det upp och ner som i alla förhållanden men kärleken är
annorlunda nu, än när man var 19 år och fylld av romantiska drömmar. Lasse är
en underbar man med glimten i ögat. Jag skrattar ofta gott åt hans torra humor.
Det var alltstå saneringen
av tänderna som utlöste Evas elöverkänslighet på allvar. Amalgamångorna gick ut
i blodet och kroppens alla krafter gick åt till att överhuvudtaget hålla henne
på benen. Hon raglade omkring under lamporna i elbutiken och tuppade av med
jämna mellanrum. Minnet försämrades, lederna värkte och hon fick bölder över
hela kroppen. Till sist bar hon keps på jobbet bara för att slippa dem i
huvudet.
- Jag blev sjukskriven,
masade mig runt hemma och orkade ingenting. Läkartiderna var mina enda
hållpunkter i tillvaron. Efter tio minuter på stormarknaden med alla lysrör och
frysdiskar, låg jag utslagen hemma i flera timmar. Jag tog långa promenader med
vår hund Cirocco men blev sjuk varje gång. Det visade sig, att jag hade gått
längs en kraftledning. Varken kaffebryggare eller kylskåp kunde jag ta i.
Lasse köpte valpen Hayden
som tröst men Eva hade svårt att vistas i hemmet. Hon promenerade med hundarna
sex, åtta timmar om dagen, gick på valpkurs, unghundskurs och fortsättningskurs
för att slippa vara hemma. Om hon bara undvek kraftledningarna, så fick kroppen
vila tillräckligt, för att hon skulle orka vistas där på kvällen och natten.
- Jag förstod att jag
måste göra något radikalt, säger Eva som började leta efter en stuga att
tillbringa dagarna i. Hon hade tur och hittade ett torp i en skogsglänta på
gångavstånd från hemmet. Stugan, som hon fick hyra, har två rum och kök, brunn
med otjänligt vatten på gården, vedbod och utedass. I dag har finrummet förvandlats
till systuga och mysrum. Här samlas gästerna framför kakelugnen, när Eva bjuder
på poesikväll. Sovrummet har blivit vävvstuga och målarateljé och verandan är
numera snickarverkstad för all sköns konsthantverk.
Det finns el i gammaldags
blymantlade kablar i huset. När Eva först kom hit tålde hon inte ens att ha
strömmen på. I dag tål hon ungefär 15 watt på avstånd men det händer att hon
till och med känner av gatubelysningen flera hundra meter bort. Så hon föredrar
kakelugn, fotogenkamin, fotogenlampor och stearinljus.
- Jag gör av med 300 ljus
i månaden och flera dunkar fotogen. Strömmen sätter jag bara på för att sy
några enstaka sömmar på maskin. Men jag ska få en trampmaskin nu och då slipper
jag det. Jag vill hellre skriva på min dator med LCD-skärm som jag klarar av
att hantera en halvtimma om dagen i dagsljus.
Batterier laddar ur så
fort Eva kommer i närheten. Därför kan hon inte ha någon armbandsklocka. Hon
kan inte ha örhängen eller andra metallsmycken heller. De bränner och smärtan
fortplantas i huvudet. Vad det beror på är svårt att förstå och i väntan på
svar, försöker Eva leva så bra som möjligt.
- Jag faller i alla fall
inte ihop i armarna på första bästa, tjusiga karl efter fem minuter på posten
längre, skrattar hon. Jag tål till och med hushållsel ganska bra.
Den första tiden sov Eva i
stugan medan kroppen återhämtade sig. Om dagarna satt hon framför kakelugnen
och skrev såväl dikter som romaner för byrålådan. Efter en tid kunde hon flytta
hem igen och sedan dess pendlar hon till torpet varje dag, när Lasse åker till
jobbet.
- Dagsformen varierar
beroende på vad jag har utsatt mig för. Jag klarar mig riktigt bra, om jag bara
så mycket som möjligt håller mig borta från el. TV, radio och mobiltelefon är
inte att tänka på.
Eva är kreativ och har
svårt att sitta stilla. Hon hade följaktligen inte haft sin torpstuga särskilt
länge, förrän hon började måla, snickra, väva och sy. Dessutom ställde hon till
med allsköns kvällskurser. Hon steg även ut i offentlighetens ljus genom att
som glad amatör ge ut dikter på eget förlag. Dessutom ställer hon ut sina
målningar om tillfälle ges och säljer konsthantverk till självkostnadspris, när
det är marknad. På så vis kommer hon ut och får träffa folk, nya vänner som
gärna stänger av mobiltelefonen och parkerar på betryggande avstånd bara för
att få besöka hennes stuga.
- När jag fyllde 50 bjöd
Lasse oss båda på en vecka i Alcudia på Mallorca. När han någon gång uppvaktar
med blommor och presenter, brukar han kosta på det finaste.
Eva berättar hur Lasse tog
reda på vilka platser i planet som var mest elfria och hur han bokade hotell
med vidunderlig utsikt. Frukt och vin stod till och med framdukat på rummet,
när de kom.
- Vi hade en underbar
vecka! Lasse är fantastisk. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan honom.
Lasse lyssnar och myser åt
hennes kärleksförklaringar. Han har själv all anledning att vara glad, tycker
han, med en glad och hyfsat välmående hustru därhemma, när han kommer från
jobbet.
- Jag lever ett mycket
bättre liv nu, säger Eva. Jag vägrar vara den onödiga människan som gräver ner
sig i sin sjukdom. Jag kan både stå och gå, skriva, sy och måla. Jag tjänar
inga pengar på det - men jag kan!
Monica Antonsson
ps
De HAR olika efternamn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar