Eva och Lasse Ekberg

Allas Veckotidning
No 35, 2008

Eva och Lasse vet hur bräcklig lyckan kan vara

- Kärleken har hjälpt oss genom alla sorger

Tragedierna stod som en svart ram runt hennes liv. Eva miste så många nära och kära att det aldrig tycktes ha en ände. Men hon hade Lasse, hon hade barnen. Och hon hade sin stora dröm kvar. Bara det inte var för sent...

Byline:

Av Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson

Brödtext:

Konstnärinnan Eva Ekberg, 58, har sin ateljé i en friggebod på tomten hemma i Markim. Det är där akvarellerna växer fram, medan maken Lasse, 56, jobbar som rörmokare och rådjuren strosar förbi på tomten. 

För några månader sedan hade hon en välbesökt utställning och sålde bra. På en konstsalong med flera andra konstnärer fick hon dessutom pris som publikens favorit. Ändå har hon precis bara börjat. 

– Det var först i samband med min 50-årsdag jag sadlade om. En väninna kom med ett akvarellblock, en pensel och en drömfångare i ett halssmycke. Det fick mig att börja fundera. Ska jag göra verklighet av mina drömmar, så måste det ske nu, tänkte jag och rådfrågade Lasse. Självklart, sa han. Men försörjningen då? Det är lugnt. Den fixar jag. 

Berättelsen om Eva är som hämtad ur en herrgårdsroman. Åtminstone i början. Hon växte upp på en stor gård i Skånela, där hennes far var befallningsman. Det innebar att han helt enkelt skötte lantbruket åt baronen på gården. Eva var äldst i barnaskaran och storasyster till tvillingarna Annika och Magnus samt minstingen Mimmi.
Rörmokarsonen Lasse från Upplands Väsby var kompis med Evas bror. Bara tolv år gammal fick Lasse sitt första sommarjobb på gården. Hela sommaren låg han och Magnus därför skavfötters med varandra.
– Lasse lyckades välta ett hölass, skrattar Eva. Då måste man böta en hela brännvin till gubbarna. Det gjorde han väl också så småningom eller om han helt enkelt betalade den. 
Eva flyttade hemifrån för att jobba inom vården. Teckning och målning hörde fritiden till för bönders barn. Och Lasse gjorde sig ärenden. Så fort han fick körkort började han hälsa på.

– Vi växte ihop, säger hon. När sedan kärleken blommade upp, blev det väldigt intensivt. Det är nog få förunnat att få vara med om något sådant. Vår förälskelse varade väldigt länge.

Självmord på födelsedagen

Idyllen slogs i kras, när Evas syster Annika på sin 22-årsdag oväntat tog sitt liv. Familjen hade då flyttat till Markims prästgård i Vallentuna.

– Annika och jag hade varit ute och shoppat dagen innan. Hon var lycklig. Hon skulle resa till sin pojkvän i Italien och hade redan köpt biljetten. Ingen vet varför hon tog salongsgeväret, låste in sig på sitt rum och sköt.

Hela familjen och speciellt Evas pappa tog illa vid sig. När han drygt ett år senare, 58 år gammal, drabbades av hjärtinfarkt, bad han Eva att inte ringa efter ambulansen.

– Han hade haft två små infarkter tidigare men tackat nej till operation av kranskärlen. Först kom vårbruket emellan och sedan höstplöjningen. Pappa visste bara allt för väl, att han skulle bli konvalescent resten av livet efter en sådan operation. Det blev man på den tiden. Och det gick inte an för en bonde. Jag struntade förstås i vad han sa. Jag ringde ambulansen men den hann inte fram. Magnus tog över gården. Han hade just inget val med en ladugård full av kor som måste mjölkas.
Eva och Lasse köpte sitt hus och han tog över rörfirman tillsammans med sin bror. Några barn ville det emellertid inte bli. Läkarna såg inte ens någon mening med fertilitetsutredning. I stället föreslog de adoption.
– Då blev vi tvungna att gifta oss, skrattar Lasse. Eva friade och jag sa ja.
De vigdes i Sigtuna rådhus i hänryckningens tid på självaste pingstafton 1977. Därefter drog adoptionsutredningen igång.
- De vänder ut och in på hela ens liv, säger Eva. Men när man längtar efter barn, så står man ut.

Mamma i tre veckor

Det tog några år. Eva och Lasse stod i kö för att få ett barn från Colombia. Hon jobbade som läkarsekreterare om dagarna och målade porslin på fritiden.

– En dag ringde Adoptionscentrum och berättade om en svårt undernärd liten pojke på barnhemmet i staden Cali. Han behövde snabbt få komma därifrån, så det blev bråttom för mig att flyga ner.

Eva kom fram men inte väskan med barnkläder och laktosfri modersmjölksersättning. Barnhemsbarnen låg i spjälsängar i stora salar och första mötet med Johan blev minst sagt känsloladdat.
 – Han var minst av alla och såg ut som en gammal människa i ett barns kropp, säger Eva. Jag tog honom till mig direkt. Det gör man ju.
Eva fick inte åka hem direkt med den lille. Hans trettonåriga mamma kunde inte adoptera bort honom på egen hand. De fick vackert vänta, tills äldre släktingar skrivit under alla papper.
 – Vi stod på ett advokatkontor sju trappor upp i ett höghus, när jag fick veta det, säger Eva. Jag var så chockad över beskedet, att jag inte ens kände, att hela huset började skaka. Tag inte hissarna, skrek folk som rusade omkring. Till sist förstod jag, att jag hade hamnat mitt i en jordbävning!
Eva lyckades så småningom ta sig hem till Sverige med Johan som fick mat och penicillin. Hans liv stod emellertid inte att rädda. Tre veckor senare slutade han andas och dog i sömnen.

– Hela tillvaron rasade, säger Lasse. Men vi var unga och stod varandra nära. Vi hade familj och vänner. Vi kämpade på.

Fler tragedier

Den 12 juni 1981 landade ett plan på Arlanda med nio månader gamle Alexander från Colombia ombord, en övergiven och otrygg liten pojke som bara längtade efter en fast punkt.
– Han var klädd i en vit pyjamas med röda och blå muddar, minns Eva. Han var så fantastiskt söt.  Den 5 december 1986 kom lilla Maria från Sydkorea. Hon var rund och rosig, hade fast blick och knöt an till oss direkt. Alexander var gudomlig med henne. Hans sydländska temperament gick så väldigt bra ihop med hennes asiatiska lugn.
Eva omskolade sig till medicinsk fotterapeut och knöts till Upplands Väsby kommun. När Alexander senare fick problem i skolan och riskerade att få gå om en klass, tog hon tjänstledigt för att som extra resurs hjälpa honom över svårigheterna. I dag är han civilingenjör i teknisk fysik och arbetar i Manchester. Maria arbetar med blommor och trädgård inte långt från Markim.

Olyckorna tog emellertid inte slut. Evas syster Mimmi drabbades svårt av en obotlig hjärnskada. Likaså gick deras mamma bort.
– Bli inte ledsen på mig nu, men jag vill inte vara med längre, sa hon och slutade äta. Men hon var gammal. Det gick att förstå. Däremot var det helt oväntat, att vi även skulle förlora Magnus. 
Någonstans tar orken slut och för Eva blev tragedierna till slut lite väl många. Samtidigt, påpekar hon, har livet bjudit på många lyckostunder. Framför allt med Lasse och barnen.
– Han är allt för mig. Han har varit mitt stora stöd hela tiden, säger hon och lägger huvudet på sned. I ena örat bär hon ännu en drömfångare.

– Vi har det bra, konstaterar han. Vi har lyckats med barnen, har ett vackert hem och ett härligt sommarställe i skärgården. Som tur är har rörmokeriet fungerat i alla år. 

Det bästa någonsin

Det var, som sagt, när Eva skulle fylla 50 år som vändningen kom. Någon berättade om en nystartad konstskola som hon skulle kunna söka till. Lasse hejade på och hon tog kontakt med Centrala Studiestödsnämnden. Kunde hon möjligen få låna lite pengar?
– Jag fick avslag på grund av min ålder, säger Eva som i sitt överklagande förklarade hur viktigt det kändes, att själv få stå för det ekonomiska. 
- En vecka senare var min ansökan beviljad! Sedan fick jag utvecklas och växa som konstnär på heltid i tre år. Det är det bästa jag någonsin gjort. Jag har aldrig trivts så bra någonstans. Och så är det fortfarande. Jag mår nästan aldrig så bra, som när jag målar.
Eva tog sin examen våren 2001 och titulerar sig numera konstnär, trots att det kanske låter lite väl ambitiöst, tycker hon. Lasse är minst lika nöjd. Eva har alltid ställt upp på hans intressen och nu är det han som ställer upp på henne.  
- Eva behövde något att verkligen brinna för. Och det som är bra för henne, är naturligtvis bra för mig och vårt förhållande. Kärleken har fått en ny skjuts och jag har växt på konstsidan. Numera tycker jag att det är riktigt kul att gå på vernissager.

Eva är övertygad om, att de allra flesta bär på en dröm de skulle vilja förverkliga. Själv är hon stolt och lycklig över att hon vågade till sist.
- Man ska ta tag i sina drömmar, säger hon. Jag inser att jag är privilegierad känner mig väldigt glad och lycklig över att jag har fått förverkliga min.
Monica Antonsson