Kerstin Strömberg

Hemmets Veckotidning
Nr 8, 2008

Handarbetet håller mig ung och pigg!

Det började med korsstygn i ungdomen, idag skapar Kerstin Strömberg fritt med nål och tråd. Inspiration hämtar hon i naturen. Så är också hennes broderade tavlor riktiga konstverk!
- Det skulle glädja mig mycket om jag kan inspirera någon att börja sy. 

Kerstin Strömgren, 78, är närmast besjälad av handarbete som ett uttryck för skapande och kreativitet. Hemma i villan i Vallentuna norr om Stockholm ligger hemvävda mattor på golven och på väggarna hänger allt från bonader till broderade tavlor med korsstygn, tvistsöm, skånskt yllebroderi och petits-points. 

Kerstin är emellertid inte så förtjust i traditionellt handarbete. Som fri konstnärssjäl skapar hon hellre fritt ur fantasin med korta och långa stygn hit och dit om vartannat. Inspiration hämtar hon i naturen.

– Man kan brodera med vilken sorts tråd som helst på valfritt tyg. Jag kan köpa linneväv men lika gärna brodera på servetter, dukar och lakan som egentligen har gjort sitt.

Kerstin syr ofta stora kompositioner med vanlig sytråd, silke, lin eller moulinégarn. Sedan prövar hon sig fram med en passepartout vilken del av motivet som bäst lämpar sig att rama in. Ibland kan hon rent av måla lite med pensel också eller sy på applikationer av tunn silkesslöja. 

– Jag är gammal i kroppen, men 17 år i knoppen, säger hon. Handarbetet håller mig sysselsatt. Det är det viktigaste.

Kerstin växte upp i Skäralid nära Spångens gästgivaregård i Skåne. Där spelade Edvard Perssons in filmen "Kalle på Spången" 1939. Kerstin var statist i den såväl som i "Den glade skräddaren". Då och då svängde hon också runt i dansen när hennes far, violinisten John Lundgren, spelade upp till dans med egen orkester på gästgivaregården.  

– Min morfar, som var möbelsnickare och banvakt vid järnvägen, byggde vårt hus när han gick i pension och lämnade banvaktsstugan. Det blev så stort att mormor kunde öppna både kiosk och servering. Vi serverade där om somrarna min syster och jag.

Bara fantasin begränsar

Att kvinnor handarbetade var en självklarhet då. Flinka fingrar såg alltid till att det låg broderade dukar på borden. Kerstins första alster blev ett korsstygnsbroderi. Undan för undan fyllde hon brudkistan med såväl lakan som örngott och handdukar med monogram. Hon utbildade sig till lågstadielärare och gifte sig med Allan Strömgren som var flyglärare på Ljungbyhed. När han sadlade om och blev pilot vid Linjeflyg, flyttade makarna till Sundbyberg för att komma nära Bromma flygplats. Sedan stod det inte länge på förrän dottern Eva och sonen Henrik kom till världen.

– Vi bodde en tid i Wien också i mitten av 60-talet. Österrikarna hade köpt DC3:or från Sverige och min man rekryterades som instruktör för piloterna.

Det var då handarbetet kom in i Kerstins liv lite mer på allvar. Som hemmafru på heltid behövde hon något att syssla med. Väl hemma igen köpte hon en vävstol och började väva.

– Jag gick på kvällskurser hos Handarbetets Vänner i sju år och lärde mig såväl vävning som broderi.

Kerstin återgick till läraryrket, utbildade sig till speciallärare för barn med dyslexi. I dag delar hon sin tid mellan de fem barnbarnen, trädgården, handarbetet och släktforskningen. Hon har en syateljé på övervåningen och ett särskilt rum för datorn. På den har hon forskat fram sina förfäder ända tillbaka till 1600-talet. På olika grenar sitter Fritjof Nilsson Piraten, förre moderatledaren Bo Lundgren och en rad andra anor med skiftande livsöden.

- Min farfars bror Axel Lundgren efterträdde faktiskt Per Albin Hansson som redaktör tidningen Arbetet i Malmö.

Kerstin påpekar att hon har lärt sig mycket om färg och form av sina elever. I skapandeprocessen är det oftast bara fantasin som begränsar.

– Det skulle glädja mig mycket om jag kan inspirera någon att ta fram nål, tråd och en bit stadigt tyg och börja sy. Ibland tar jag bara en handfull trådstumpar och släpper ner dem fritt på tyget. Sedan fäster jag trådarna, där de har hamnat eller pressar fast dem med flisofix. Det är ett form- och rörelseexperiment som ofta blir väldigt vackert. Men först tråcklar jag en fyrkant, så att jag vet vilken yta jag har att hålla mig inom. Tråckeltråden drar man bort sedan. Sist kommer monteringen. Det är det viktigaste momentet av alla. Jag är alltid väldigt noga med det.

Monica Antonsson

Bilderna

Kerstin förklarar:

Bild 1 (med Kerstin)

"Alar" (som hänger på stolsryggen) är broderad på grå linneväv och ska ramas in med en gråblå linneram som framhäver färgerna i motivet.

Bakom Kerstin syns en väv med blomstermotiv från Madeira.

Bild 2

"Årstider" (tre bilder) Inspirerad av en forell (fisk) har hon skapat vinter, vår och höst. Det är bara sommaren som saknas, säger Kerstin. Motiven är spända över pappkartong. Det ska helst vara syrafritt. Vanlig kartong förstör broderiet efter några år.

Bild 3

"Vintergatan" - Bilden ska svängas ett fjärdedels varv så att de svarta trådarna ligger åt höger, säger Kerstin. Bilen är ett resultat av slumpens skördar på en bit av en linneduk. Trådar och glitter fick falla ner på underlaget. Sedan strök hon fast det med flisofix och fäste trådarna med tusentals stygn, säger hon.

En present till svärdottern på 40-års dagen. 

Bild 4

"Flykt" – Applikation med blå och svart chiffong samt måleri på linne.