Nr 12, 2012
Cecilia var där när jordbävningen skakade Japan
- Vi körde i tio timmar för att rädda liv...
Nyhetstelegrammen duggar
fortfarande tätt från Japan om jordbävningarna och tsunamin den 11 mars och den
efterföljande kärnkraftskatastrofen i Fukushima Daiichi med minst tre
härdsmältor jämförbara med den i Tjernobyl 1986. Hus sopades bort, bilar och tåg
bara försvann och 10 000-tals människor rapporterades saknade och döda. I dag
är stora delar av kusten är ödelagd och de radioaktivt nedsmutsade områdena
stora. Hur stora är det väl ännu ingen som vet. Den förbjudna zonen runt
kärnkraftsverket är 80 kilometer i diameter. Hundratusentals människor är
evakuerade och hemlösa inkvarterade varhelst de kunnat få ett tak över huvudet.
Infrastrukturen är sargad och arbetsplatser är bortsopade. Till det kommer nu
strålningen som förgiftar grödor och betesmarker vilket gör maten radioaktiv
med allt vad det innebär. Strålning som läcker ut motsvarar 168
Hiroshima-bomber vilket har fått premiärminister Naoto Kan att avgå.
Men i stort rullar livet
på ungefär som förut i det övriga Japan. Man talar förstås om trippelolyckan
och tar del av larmsignaler om radioaktiva ämnen i mat och vatten. Men
myndigheterna är lågmälda och lugnet relativt återställt. Åtminstone på ytan.
- Min känsla är att det
som hänt inte har sjunkit in än, säger Cecilia Eriksson, 34, som är doktor i biologi
och gästforskare vid Tohoku universitet i staden Hamamatsu i Shizuoka
Prefecture omkring 20 mil söder om Tokyo.
- Det är som att hela
Japan är i chock. Men man talar om olyckan mer och mer och man ser allt
tydligare hur traumatiserade vi alla är. Internet är en avgörande skillnad
mellan då och nu. Man får information direkt och det är lättare att ge varandra
stöd. Frågorna är många. Hur ska vi göra med maten. Somliga menar till och med
att hela befolkningen av solidaritet borde äta den radioaktiva maten som odlas
i katastrofområdet. Många tror att myndigheterna har lagt locket på och döljer
sanningen om haverierna. En annan tydlig trend är att folk skäms något alldeles
fruktansvärt inför omvärlden för att Japan släpper ut all denna radioaktivitet.
Följde ingivelsen
Cecilia har sina rötter i stockholmsförorten Vallentuna. Där växte hon upp och där drömde hon om
att bli lärare. På mellanstadiet gick hon musikskolan och sjöng i kör. På
gymnasiet gick hon teknisk linje med bygginriktning. Drömmen om läraryrket fanns
kvar och nu visste hon att hon ville bli högstadielärare i biologi och
matematik.
- Lärarna hade egna
företag vid sidan av skolan. Det är de bästa lärare jag någonsin haft. Så jag
tänkte att jag nog måste göra något annat först.
Hon blev elev vid Kungliga
Tekniska Högskolan där hon så småningom utexaminerades som civilingenjör.
- Jag undervisade i en
kurs på KTH och fick verkligen blodad tand. Men jag tror det är svårare på
högstadiet. Jag tror de ställer mycket svårare frågor. Dessutom måste man sänka
sig till deras nivå rent socialt.
Cecilia skrev sin doktorsavhandling om proteiner och doktorerade i bioteknik 2009.
- Vi har alla omkring 25
000 proteiner i kroppen, berättar hon och försäkrar att det är en spännande
värld.
- Många sjukdomar som
Diabetes och Alzheimers beror på att man har onormala nivåer av proteiner. Vid
den sistnämnda har man till exempel extra mycket av ett visst protein som
anhopas i hjärnan. Min grupp på KTH jobbade med olika terapeutiska idéer om
framtida behandlingsmetoder om hur man skulle kunna rensa bort de proteinerna.
I dag finns enzymer som behandlar symtomen men ingenting som botar sjukdomarna.
Inom den akademiska
världen är det vanligt att åka utomlands för att forska. Det är helt enkelt bra
för karriären. Cecilia är visserligen inte så karriärlysten men efter ett besök
hos en kompis i Tokyo sökte hon ett stipendium om att få åka dit och arbeta.
Men förutom den där kompisen, som dessutom reste hem igen, fanns egentligen
inget skäl för henne att välja just Japan.
- Så har det varit ganska
ofta i mitt liv när jag velat något riktigt mycket. Det finns ingen rationell
förklaring, det bara sitter i magen att jag ska följa min ingivelse.
Vill stanna i Japan
Efter två år i Japan har
Cecilia fått ytterligare fyra års stipendium. Hon vill gärna stanna och låter
sig inte avskräckas av risken för strålning från Fukushima. Hon saknar Sverige
och familjen förstås men idag finns såväl mail som Skype gör att Cecilia kan
stå i daglig kontakt med föräldrarna Inger och Bertil Eriksson och brorsan
Robin.
- Vi har aldrig pratat så
mycket som vi gör nu.
Vad gäller kärlek,
parbildning och barn ligger Cecilia helt enkelt lågt. Efter två långa
förhållanden som gått i kras ligger hon helt enkelt lågt.
- Jag har bott ihop med
folk hela livet och tycker faktiskt att det är skönt att få vara min egen ett
tag. Efter två riktigt seriösa relationer som var jättefina på många sätt
känner jag ingen stress. Jag väntar tills jag träffar någon som det känns rätt
med helt enkelt. Jag förstår dem som prioriterar barn väldigt högt men för mig
är det viktigt att allt stämmer och känns rätt.
För mig är just nu Japan
min utmaning. Jag bodde i Frankrike när jag var nitton. Det var nästan som
hemma. Japan är väldigt avskalat och helt annorlunda. De talar dålig engelska
och vi kan inte läsa deras bokstäver. Det är skönt på så sätt att man slipper
läsa reklamen. Hemma kan det vara svårt att skärma av löpsedlar och sånt som
kan vara stressande. Kulturen är väldigt svår att förstå sig på. Japan är
väldigt High Tech men det är samtidigt Low Tech, ett jordbrukssamhälle på många
sätt.
Cecilia bor i en
forskarbostad vid universitetet. Hon är lyckligt lottad, säger hon. Normalt
skulle hon ha fått totalt 15 kvadratmeter till sitt förfogande. Nu har hon en
parbostad om 40 kvadrat och gott om plats.
- När jag efter ett år i
Tokyo meddelande mina vänner att jag skulle flytta till XXX tyckte de att jag
flyttade ut på landet, skrattar Cecilia. Hur ska det gå, undrade de. Hur ska du
klara dig? Men här bor 800 000 invånare så jag klarar mig bra.
Cecilia berättar om sitt
arbete i ett projekt vars mål är att lösa gåtan med Parkinsons sjukdom.
- Vi försöker förstå vad
som orsakar sjukdomen. Man vet att det som händer är att cellerna i ett område
i hjärnan som styr motoriken börjar dö. Men det finns olika typer. De som är i
40-års åldern när sjukdomen bryter ut har ett protein som inte jobbar som det
ska vilket beror på en defekt gen. Det är otroligt spännande och relevant.
Cecilia berättar att det
är mycket svårare att forska i Japan än i Sverige. Det är samtidigt en bra
livserfarenhet.
På fritiden är det
vännerna som gäller, yoga och stickning i syjuntan men ledare slutar och juntan
är i Tokyo. Cecilia tycker det är fantastiskt att få vara med om att upptäcka
hur annorlunda ett samhälle kan vara uppbyggt. Man umgås på restaurang och blir
sällan eller aldrig hembjuden till någon.
- Man får som ett eget
rum och beställer in smårätter och äter tillsammans. Det är inget fett i maten
så det är ett bra bantningsland. Och så älskar jag karyokee. Jag har ju sjungit
i kör men aldrig sjungit i ett band. Det kan jag ibland drömma om att få
göra.
Cecilia var väl medveten
om risken för jordbävningar när hon slog sig ner i Tokyo. Sedan dess har hon
varit med om att jorden börjat skaka minst en gång i månaden.
- Första gången låg jag i
min säng. Plötsligt började hela rummet vibrera. Jag trodde att det var grannen
som hll på med något men när det bara ökade i styrka förstod jag att det var
ett jordskalv. Jag var helt exalterad nästa dag när jag gick till jobbet. Mina
arbetskamrater tyckte inte att det var så märkvärdigt. För dem var det vardag.
Nästa gång det hände tyckte jag att det var jättekul och spännande. Det var
ungefär som att vara i närheten av en sprängning. Det vibrerar till liksom.
Maten förgiftad
Jordbävningen den 11 mars
vid tvåtiden på eftermiddagen var betydligt värre.
- Jag var väl tio
personer på arbetsplatsen ungefär. När saker och ting började röra på sig
tittade vi förvånat på varandra. Den här gången var det inte en liten
vibration, det rörde sig verkligen. Vi kollade på Facebook vad våra kompisar i
Tokyo gjorde och där var det verkligen obehagligt. Vi fick evakuera hela
institutionen men kunde snart återvända. Då såg vi på nätet att det var
tsunamivarning i Fukushimaområdet. Vi såg bilder på hur vattnet sköljde in och
efterlämnade ett enda stort hav av bråte. Och när det gällde de radioaktiva
utsläppen visste vi inte vad som skulle hända. Var det farligt att gå ut i
regnet eller inte. Folk började hamstra båda mat och bensin som därmed började
ta slut i butikerna.
Det var helt
fruktansvärt. Och det är det fortfarande där uppe.
Cecilia har som många
andra från det övriga Japan varit på plats i Fukushima för att hjälpa till och
dra sitt strå till stacken. Hon har varit med och byggt duschar som monterats
isär, fraktats med lastbil till evakuerade i gymnastiksalar i katastrofområdet
och satts ihop igen. Hon har fraktat dit och delat ut leksaker till barn och
hon har fraktat ren mat till evakuerade och lagat till den dessutom.
Koordinerad av guvernören.
- Vi satt tio timmar i
bil för att komma dit. Då tvivlade jag på att det var vettigt. Sedan mötte jag
fem hemmafruar som hjälpte till att laga mat till 200 evakuerade i en
gymnastiksal. De kunde verkligen hacka kål. Det gick som en dans. De hade gjort
det förr. Då slog det mig att de inte längre har några hem. De har inte ens en
egen kniv att hacka med. För dem gällde det att hålla sig över ytan lite grand.
Överallt såg man behovet av att få ha en vardag.
Jag är förvånad över att
folk ändå verkar vara i så bra skick. De har fått nödtorftigt med kläder. Man
kunde se på människor att de var härjade men när vi kom blev det någon slags
happening. En man började gråta. Tack för att ni inte har glömt bort oss, sa
han. Det var två månader efter katastrofen. 350 000 människor är evakuerade och
20 000 saknas fortfarande.
- Det är svårt att
beskriva hur det ser ut, säger Cecilia. Allt är förstört. Hela strandremsan är
förstörd. Det är mycket bråte och total förödelse. Av många hus finns bara
grunden kvar. Bilar och båtar som spolats upp på hus som är över 20 meter höga
och vissa stålkonstruktioner från hus står ännu upp. Man sorterar sopor. Här
och där står berg av vitvaror och maskiner. Det kommer att ta år att städa upp.
Det är märkligt att stå
där mitt i bråten när solen skiner och havet ligger spegelblankt. Det är så
vackert att det gör ont i hjärtat. Nya blommor växer upp och folk lever på som
vanligt. Jag såg en femåring sitta och titta ut genom ett fönster och tänkte
att här ska den människan växa upp. Livet går vidare. Det fortsätter.
Jag är glad att jag
kunnat göra en pytteliten insats och att ha sett förödelsen med egna ögon. Det
är det bästa jag har gjort faktiskt. Jag kommer att åka dit igen. Det känns
verkligen viktigt.
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar