Bernhard Bengtsson, folkskolläraren och hembygdsvännen som skapade biblioteket

Bernhard Bengtsson var lärare åt såväl min faster Anita född 1934 som åt mig född 1949. Jag hade honom visserligen bara i svenska åren 1959-1962 men ändå. Läs gärna nedan hur han skrev om sitt liv och sin gärning i Vallentuna. Vilket fint språk han hade. Det är 60 år senare fortfarande kristallklart.

Bromma aero bild 1963

Bernhard Bengtsson gjorde stora insatser för Vallentuna som den hembygdsvän han var. Den största bedriften var att ge kommunen ett bibliotek. Kommunalhuset bestod då av två separata hus. I det ena huserade politikerna och i det andra polisen och folktandvården. En länga som band ihop de båda kåkarna med varandra blev bibliotek möjligen bara i källaren men ändå. Bernhard hade all anledning att vara stolt.

Bernhard Bengtsson var en verklig eldsjäl som med liv och lust gick in för arbetet i det bibliotek han själv hade skapat.
Vallentuna bildarkiv.

Så här står det i sockenboken "Örnen, bilan och stjärnorna" 1988:
I början av seklet fanns ett litet sockenbibliotek vid kyrkan, men det var först 1933 som Vallentuna socken fick sitt första egentliga biblitek, tack vare den unge folkskolläraren Bernhard Bengtsson. Han var också verksam inom arbetarrörelsen, och genom ABF strtades ett bibliotek som från början innehöll åttioåtta band inköpta förmånligt för 150 kr. Det ställdes upp i en skolsal i "Vita skolan" vid Hjälmsta. 1950 hade bokbeståndet växt till 2 300 band. Då övertog kommunen biblioteket utan kostnad - det var värt ca 35 000 kr. Biblioteket hade byggts upp med hjälp av bidrag från kommunen, landstinget och ABF men också med skänkta böcker; författaren Jan Fridegård donerade exempelvis ett hundratal. Biblioteket hade då flyttats till en källarlokal i det nya kommunalhuset. 1965 fick biblioteket för första gången lokaler byggda särskilt för ändamålet. De låg på andra våningen i det nyuppförda Konsumhuset vid torget. Då hade det också utvecklats till ett modernt folkbibliotek med Upplandssamling, dagstidningar, en barnavdelning och så småningom även kyrkoarkivalier, mikrofilm för släktforskning. 1969 anställdes den första utbildade bibliotekarien.

Så här står det också i sockenboken "Örnen, bilan och stjärnorna" 1988:
I Vallentuna startades hembygdsföreningen 1955 av folkskollärare Bernhard Bengtsson som var en av vägröjarna för kulturen i VAllentuna. Väsbykvarnen är en symbol för föreningen som räknar över 500 medlemmar.

***

Bernhard Bengtsson föddes den 16/9 1899 i Oderljunga, Kristianstads län som äldste son till hemmansägare Sven August Bengtsson och hans hustru Nelly Bengtsson. Ytterligare fem barn föddes i familjen och Bernhard utbildade sig och skrevs snart som seminarieelev
Bernhard kom den 19/6 1924 som seminarieelev till Smörlyckan i Lunds domkyrkoförsamling, Malmöhus län. Den 9/6 1928 återvände han till föräldrahemmet från Lund och kunde då tituleras lärare.
Den 12/8 1931 kom Bernhard som folkskollärare till Vallentuna. Han flyttade in i Berga skolhus vid Lindö och tjänstgjorde där.
Folkräkningen 1940 visar att Bernhard Bengtsson nu var folkskollärare och bosatt i Högvalla, Hjälmsta i Vallentuna.
Han var sedan 23/6 1932 gift med Linnéa Maria Josefsson född 29/11 1910 i Reftele, Jönköpings län.
Barn:

1. Bo Sven Bernhard Bengtsson född 8/6 1934 i Hammarby, Stockholms län (Löwenströmska las) (död 31/10 2005, då bosatt på Allévägen 61, Vallentuna)
2. Ulf Bertil Arnold Bengtsson född 1936 i Hammarby, Stockholms län
3. Kerstin Valborg Birgitta Bengtsson född 1938 i Hammarby, Stockholms län
4. Astrid Anna-Lena Bengtsson född 1942 i Täby, Stockholms län

Vallentuna bildarkiv

I hushållet bodde 1940 även ogifta Dagny Linnéa Nilsson född 23/9 1924 i Ljusnarsberg, Örebro län, som ägnade sig åt hemgöromål.

Familjen bodde 1940 i Högvalla, Hjälmsta, Vallentuna, Stockholm (tre hemmavarande barn)
Familjen bodde 1950 i fastigheten Prästgården 1:3, Högvalla, Vallentuna (fyra hemmavarande barn)
Familjen bodde 1960 i fastigheten Prästgården 1:3, Högvalla, Vallentuna (inga hemmavarande barn)
Familjen bodde 1970 på adress Högvalla postlåda 276, Vallentuna (inga hemmavarande barn)
Familjen bodde 1975 på adress Högvalla Postlåda 276 i Vallentuna (inga hemmavarande barn)
Högvalla är alltså detsamma som den adress på Karlbergsvägen snett emot Karlbergsskolan där Bernhard bodde på 60-talet.

Vallentuna bildarkiv har lyckats få tag i en räkning daterad 1947 för 94 liter mjölk till folkskollärare Bengtsson från prästgårdsbonden Ragnar Eriksson. 32 öre litern kostade mjölken då. Som hittat.


Bernhard Bengtsson gick ur tiden den 26/10 1979 och hustrun Linnéa Maria den 18/12 2003.
De var båda vid sin död skrivna på Sommarvägen 13, Vallentuna.

Jag minns Bernhard Bengtsson som snäll men bestämd och på den tiden också lite disträ. Det hände att han glömde bort oss. Då stod vi snällt på led utanför skolan och väntade men slog inte larm förrän det var för sent att ha lektion. För övrigt minns jag mest bara hans bruna basker och att han ständigt tuggade domino ur en tablettask som ofta klasskompisen Ola fick cykla iväg och köpa åt honom.

Även lärarna hade kul i skolan på den tiden. Under scenen i Hjälmstaskolan fanns ett kommunförråd med teaterkläder som lärarna använde i sina föreställningar som var någon slags föregångare till Vallentuna Revyn 1980-2005. Och visst var Bernhard Bengtsson med och spelade då. Längst ner till vänster ser du honom.

 I bakre raden står fr v Josef Andersson, Barbro Sköldunger, Kerstin Lundqvist, okänd, Ester Åhl Petersson, Stella Gillberg??, Margit Oppermann och Sören Lundquist. Sittande fr v Bernhard Bengtsson, Kerstin Lindström, Linnea Bengtsson (1910-2003) och okänd. Vallentuna bildarkiv

Medaljregn över Bernhard Bengtsson 
Den 18 maj 1959 fick folkskollärare Bernhard Bengtsson, vid ett årsmöte i Österby bruk, en förtjänstmedalj av Upplands fornminnesförening. Så här berättade han själv om sin verksamhet och kulturminnesvårdande gärning:

- Den första kontakten med Uppland fick jag inte förrän 1925 , då jag en vacker junikväll trampade fram på min cykel på nuvarande riksväg 13 på väg till en sommarkurs i Uppsala. Från min hembygd nere i Skåne hade jag dagen förut startat min sextiomilafärd, som dåliga grusvägar och envis motvind allt annat än underlättat. Men då jag såg den första skymten av Uppsaladomens spiror från backsluttningen ned mot Flottsund var tröttheten i det närmaste obefintlig.

Genom talrika utflykter under kursen blev det inte bara Uppsala med alla dess minnen utan också en hel del av det uppländska landskapet, som jag lärde känna. Utfärderna till Linnés Hammarby, Gamla Uppsala och Skokloster glömmer jag inte.

Så gick några år. På våren 1927, då jag stod i begrepp att lämna Lund, fann jag i en bokhandel ett litet häfte, som var avsett för undervisningen i hembygdskunskap. Författarna var Sjöblom & Goes. När jag bläddrade genom den lilla skriften, fastnade blicken på en runsten, Jarlabankestenen på Vallentuna kyrkogård. Detta var första gången jag såg en bild, knuten till namnet Vallentuna.

Efter åtskilligt kringflackande, företrädesvis i södra Sverige, kom jag i början på 1931 till Vallentuna, där jag sedan dess varit bofast. Det dröjde inte länge, förrän jag fann, hur rik vallentunabygden är på minnen från gångna tider, något som i hög grad fascinerade mig. Men av flera orsaker kom det att dröja länge innan jag kände mig tillräckligt vuxen att delge andra, vad jag ur skilda källor fått fram om denna urgamla bygd.

Som nära granne och vän till författaren Jan Fridegård, som under större delen av 40-talet bodde i Vallentuna, fann jag snart, att vi hade många gemensamma intressen. Han var riksantikvariens ombud i Vallentuna och blev min förste vägledare inom runologien och fornminnesvården. När han i slutet på 40-talet flyttade från Vallentuna, blev jag hans efterträdare som riksantikvarieämbetets ombud, ett uppdrag som jag fortfarande innehar.

Vallentuna kommun är vårt lands runstensrikaste - över 70 runinskrifter äro kända - och för att sprida en smula kunskap om denna rika litteratur i sten utgav jag 1955 den lilla skriften "Stenarna talar". Den är sedan länge slutsåld, men jag hoppas att inom en snar framtid kunna presentera en ny utökad upplaga.

Under vintern 1955-1956 fick jag i gång ett par studiecirklar i hembygdskunskap. En kväll på våren 1956 var båda cirklarna samlade till ett gemensamt sammanträde och då ansåg jag det lämpligt att föreslå cirkelmedlemmarna att vi skulle bilda en hembygdsförening. Samtliga antecknade sig som medlemmar: Vallentuna hembygdsförening var ett faktum.

Det säges ofta att kulturvården är satt på svältkost. Tyvärr är detta omdöme riktigt i många, många fall, men det finnes dess bättre små undantag. Jag skall stanna vid några, som härrör sig från Vallentuna.

När frågan om försäljning av den sk runstenstomten i Bällsta, där de kända och mångomskrivna runstenarna är resta och "Arkils tingstad" är belägen, för några år sedan kom på tal passade Vallentuna kommun på att köpa tomten. Jag är glad över att ha fått vara med om detta beslut. Genom hembygdsföreningens försorg har tomten efter anvisningar av riksantikvarieämbetet iordningställts.

Tyvärr är det så, att de statliga kulturvårdande myndigheterna ofta saknar medel för sin verksamhet, något som inte minst gäller riksantikvarieämbetet. De många runstenarna behöver efterses och vårdas så att inte mossa och annan växtlighet gör inskriften oläslig. För några år sedan föreslog jag i kommunalnämnden, att kommunen skulle bevilja ett årligt anslag på 500 kronor, vilket skulle ställas till hembygdsföreningens förfogande och i samråd med riksantikvarieämbetet användas till att avhjälpa de värsta bristerna. Kommunalnämnden biföll enhällligt förslaget.

Vallentuna samhälle ligger vid Vallentunasjöns norra ände. På en kulle på Väsby gårds ägor med vacker utsikt över sjön, samhället och kyrkan står Väsby gårds gamla väderkvarn. För hembygdsföreningens räkning lyckades jag i våras föra frågan om ett förvärv av kvarnen lyckligt i hamn. Fröken Hanna Carlsson, som äger Väsby gård, utfärdade då till hembygdsföreningen ett gåvobrev på kvarnen och Vallentuna kommun visade i samband därmed åter prov på sitt hembygdsvårdande intresse genom att inköpa kvarntomten, som kommer att upplåtas åt hembygdsföreningen.

Vallentuna är ett samhälle, som under de sista tio åren expanderat i hastig takt. Många gånger medför en dylig utveckling allvarliga konsekvensker för såväl natur- som  hembygdsvård; det är inte alltid lätt att uppträda som ombud för den kulturella sektorn och föra dess talan hos myndigheterna. För min del månste jag säga, att de flesta problem av hithörande slag lösts i bästa samförstånd.

Som ledamot i kommunens vägnamnskommitté har jag alltid velat hävda, att nya vägnamn helst bör ankyta till bygdens historia så långt det är möjligt. Men självklart skall varje namnförslag vara grundligt utrett och motiverat, innan det lägges fram för beslut.

Den 18/12 1962 fick Bernhard
Bengtsson även en medalj av 
kommunalrådet Ingvar Lidskog.
Foto: Gunnar Kullberg 1962. 
Vallentuna bildarkiv.

Till sist återkommer jag till Jarlabankestenen på Vallentuna kyrkogård. Vid ett samtal med kontraktsprosten Sven Vängby, som alltid visat ett stort intresse för Vallentunabygdens fornminnen och deras vård, kom det fram, att vi båda otaliga gånger tillfrågats vad dessa runor betydde. Samma frågor framställdes beträffande texten på den 1937 i samband med kyrkans restaurering påträffade runstenen, som nu står upprest i kyrkans vapenhus och som kan uppvisa "det hittills äldsta svenska  exemplet på slutrim". Prosten Vängby inbjöd mig till ett sammanträde med kyrkorådet, där jag fick tillfälle att redogöra för olika skyltar och hur man anskaffar dem. Kyrkorådet beslöt anskaffa skyltar och svara för kostnaden samt anförtrodde mig att ombesörja detta. Under sommarens lopp har skyltarna färdigställts, varför turister och kyrkobesökare inte längre behöver sväva i okunnighet om tolkningen av dessa runinskrifter.

Så långt det varit mig möjligt har jag under årens lopp sökt tränga in i bygdens historia och genom forskningar och undersökningar samlat åtminstone något av det rika material vallentunabygden har att visa upp av minnen och kultur från gångna tider. Det skulle glädja mig, om jag någon gång finge möjlighet att i tryck redovisa resultatet, men då detta är en vy med stora ekonomiska aspekter, ser jag, åtminstone för närvarande, knappast någon lösning.
Bernhard Bengtsson

När Väsby kvarn fick nya vingar 1966 höll Bernhard Bengtsson tal på kvarntrappan. 

Göran Johansson förevigade det hela. Bilden publiceras här med fotografens tillstånd.  

Maktens herrar i Vallentuna 1967. Kommunalrådet Ingvar Lidskog (fp), rektor Josef Andersson,
Lars O Lagerqvist och folkskollärare Bernhard Bengtsson. 

Foto Kurt Jonsson 1967. Vallentuna bildarkiv.

Bernhard i kyrkoböckerna
Oderljunga (L) AIIa:1 (1895-1900) Bild 2260 / sid 222 (hos föräldrarna)
Oderljunga (L) AIIa:5 (1923-1936) Bild 1940 / sid 439 (först seminarieelev och sedan lärare) 
Lunds domkyrkoförsamling (M) AIIa:82 (1914-1925) Bild 1460 / sid 7642 (seminarieelev)
Lunds domkyrkoförsamling (M) AIIa:93 (1925-1934) Bild 930 / sid 1289 (seminarieelev)
Vallentuna (AB) AII:4b (1923-1931) Bild 980 / sid 90 (lärare Berga skolhus i Lindö)
Statistiska Centralbyrån (SCB) - 1940 års folkräkning H1AA:95 (1940) Bild 1410 / sid 18 (Hjälmsta)

Vallentuna Steget
29 juni 2005

En brun basker till minne av Bernhard

Finns det någon som har en mellanbrun basker med smala brätten, en mössa av typen koblaja med liten åskledare i mitten? Det undrar hembygdsföreningen som vill hedra sin upphovsman, folkskolläraren Bernhard Bengtsson i samband med 50-års jubiléet i oktober.

Bernhard Bengtsson med författaren
Artur Lundkvist 1969

Det var på initiativ av dr Axel Eriksson i Bällsta som folkskollärare Bernhard Bengtsson såg till att Vallentuna Hembygdsförening bildades 1955. Bernhard Bengtsson var en mycket allmänbildad man med ett hjärta som klappade för historia i allmänhet och Vallentunas historia i synnerhet. Själv hade han sina rötter i Oderljunga i norra Skåne som även såg författaren Artur Lundkvist växa upp. Det brukade han berätta om med en viss förtjusning. Bernhard kom till världen den 16 september 1899 som ett av sex barn i syskonskaran i ett småbrukarhem. 

– Det var ganska lång väg att gå till skolan, säger Bernhard i en bandad intervju med rektor Josef Andersson 1970. Vi hade en dryg halvmil att gå och det var ofta mycket besvärligt väglag med snö och annat.

Efter skolan blev Bernhard ryktare på en gård vilket innebar att han passade djur. Samtidigt försökte han skaffa sig böcker för att släcka sin läslust och kunskapstörst. Det var inte lätt. Några bibliotek fanns nämligen inte i Oderljunga.

– Jag tog anställning som byggnadsjobbare i Helsingborg, där det fanns tillgång till bibliotek, säger Bernhard på bandet. Där arbetade jag i flera år samtidigt som jag läste för att skaffa mig kunskaper. Så småningom sökte jag in på folkskoleseminariet i Lund, där jag sedan tog min folkskollärarexamen.

Skaffade böcker och bokhyllor

Det var ont om jobb för en nykläckt lärare på den tiden. Bernhard och hans kollegor fick nöja sig med vikariat på två, kanske tre eller högst fyra veckor, i den mån de fick något arbete alls.

– Under lundaåren lyssnade jag ofta på professor Albert Nilssons föreläsningar i litteraturhistoria. Han berättade bland annat om Sveriges äldsta bok ”Liber ecclesiae Vallentunensis” som härstammar från Vallentuna i Uppland. Hösten 1930 såg jag en annons om en lärartjänst som var ledig här i Vallentuna. Man skulle ha kompetens i att undervisa i yrkesbestämda fortsättningsskolor i anslutning till jordbruk med binäringar. Det hade jag, så jag sökte tjänsten. En tid senare kom det ett brev från prosten Sven Vängby som var ordförande för skolan då. Han skrev att jag hade fått en tjänst i Berga numera nedlagda skola.

Det första Bernhard frågade efter i sin nya kommun var bibliotekets öppettider. Prosten Vängby skakade på huvudet. Något bibliotek fanns dessvärre inte. Bernhard var emellertid en ivrig studiecirkelledare ibland annat ämnet Vår hembygd. Han drog därför igång en insamling som småningom blev grundplåten till Vallentuna bibliotek.

– ABF-biblioteket kom till 1937, säger Bernhard. Samma sommar gjorde jag ett par skåp på en snickerifabrik i Småland. De ställdes upp i Gula skolan som låg där verkstadslokalerna i Hjälmsta nu ligger.

Världsrekord i runstenar

Där höll biblioteket till, tills det överläts som gåva till kommunen i januari 1951. Då flyttade det ner i källaren under det första kommunalhuset. Några år senare fick böckerna komma upp i dagsljuset sedan en sammanhängande byggnad hade färdigställts mellan den första och den andra kommunalhusbyggnaden. Först 1965 flyttade biblioteket in i Torghuset, där Våning 1 numera håller till.   

Bernhard Bengtsson med författaren
Jan Fridegård 1955

Att vara folkbibliotekarie vid sidan av sin lärartjänst var emellertid ingen dans på rosor. Vid ett tillfälle, när biblioteket hade äskat medel för inköp av böcker, protesterade en ledamot i kommunfullmäktige. ”Jag yrkar avslag på den här framställningen. Vi äldre har bibel, psalmbok och postilla. Det räcker för oss. Och ungdomen idrottar. Några bibliotek behövs inte!”

Bernhard Bengtsson hade fler strängar än biblioteket på sin lyra. Långt innan han ens satte sin fot i kommunen, var han imponerad av Vallentunas rika tillgång på runstenar. Det är ett oslagbart världsrekord, säger han på bandet.

– I Vallentuna gamla kommun finns över 50 runstenar och efter kommunsammanslagningen, med Markim, Orkesta och Frösunda kom ännu fler stenar att höra hit.

Bernhard skrev artikelserien ”Stenarna talar” i Djursholms Tidning Roslags-Posten 1955 som småningom samlades i en liten bok som snart såldes slut. 

– Den mest intressanta stenen hittades i samband med kyrkans senaste restaurering 1937 och innehåller svenska språkets äldsta kända slutrim. Den fördes till Statens Historiska Museum, men som riksantikvariens ombud gjorde jag flera framställningar om, att runstenen skulle återföras hit. Med tiden lyckades jag och nu står den uppställd i kyrkans vapenhus.

Bernhard Bengtsson på syföreningens sommarfest och auktion i Klockargården 17 juni 1972.
Foto: Haga Studios. Vallentuna bildarkiv.

Bernhards bruna basker

Det var i en av Bernhards studiecirklar som dr Axel Eriksson i Bällsta föreslog bildandet av en hembygdsförening. Den kom till stånd 1955. Föreningen fick samtidigt överta Väsby kvarn som gåva från fröken Hanna Carlsson som då ägde Väsby gård.

– Kvarnen står vackert belägen på en kulle mellan sjön och Väsby gård, säger Bernhard. Den var ganska förfallen men vi lyckades restaurera den. Vingarna snurrade och folket jublade, när riksantikvarien utbringade ett fyrfaldigt leve för Väsby kvarn vid invigningen.

Bernhard Bengtsson hade en stor vårta på ena kinden och tuggade oavbrutet på dominotabletter. Det vet vi som i början av 60-talet satt som tända ljus i skolbänkarna. Han var oftast klädd i brunt och bar dessutom nästan alltid en brun basker. Det var den som en lördagskväll 1969 blåste av i seklets värsta höststorm, när han och några andra hembygdsvänner hade samlats vid kvarnen. Bernhard tvingades med risk för sitt liv krypa in under de skenande vingarna för att få tag i den. 

– Vi har tänkt ha en brun basker till minne av Bernhard Bengtsson i vår utställning på biblioteket den 8 oktober till 5 november, säger Jan Virstad, vice ordförande i hembygdsföreningen. Den riktiga finns tyvärr inte kvar och vi har inte hittat någon liknande heller. Därför vädjar vi till vallentunaborna att inventera sina gömmor.

Monica Antonsson

Vallentuna Steget

12 oktober 2005

Bernhards gamla finbasker hittades till slut

Dottern donerar huvudbonaden till hembygdsföreningen

Birgitta Albrecht
Foto: Monica Antonsson

Folkskollärare Bernhard Bengtssons basker är återfunnen. Inte den slitna, bruna vardagsbaskern men väl den svarta finbaskern.

– Vi skänker den till hembygdsföreningen som fyller 50 år, säger Bernhard Bengtssons dotter Birgitta Albrecht.

Det var i midsomras som hembygdsföreningen efterlyste Bernhard Bengtssons bruna basker. Det har sin givna plats i utställningen på biblioteket i samband med 50-årsjubileet den 22 oktober, när han nu inte själv kan vara med, tyckte vice ordföranden Jan Virstad. Barnbarnet Sara Albrecht i Stockholm hörde så småningom av sig, sedan hon och hennes mamma Birgitta Albrecht hade inventerat gömmorna och funnit Bernhards svarta finbasker.

– Morfar var väldigt förtjust i honung, sa Sara bland annat. Den skulle inhandlas på Konsum och ingen annanstans. Just därför hände det, att vi köpte den på Ica.

Det ledde vidare till en pratstund med Birgitta Albrecht i våningen på Linnégatan i förra veckan. Hon berättade om sin pappa, hans kunskapstörst, kärleken till böcker och den bildningen de stod för. Det var därför han grundade Vallentuna bibliotek. Bernhard var dessutom med om att starta hembygdsföreningen likaväl som Konsum. I ett nummer av tidningen Vi från 1950 finns ett reportage om, hur han fått butikerna i distriktet att starta kooperativ bokförsäljning av skönlitteratur.

Tomtebolycka i Högvalla 

– Det fanns knappt en nämnd han inte satt i. Många tyckte att han var sträng, men mot mig var han en ängel, säger Birgitta och plockar fram hans dödsannons. I den står, att han var ledamot av kommunfullmäktige i hela 26 år. Nykterhetsivrare var han också, aktiv inom IOGT med andra lokala kändisar som hushållslärarinnan Anna-Brita Dahl. De bodde grannar, sedan familjen Dahl hade köpt och flyttat in i författaren Jan Fridegårds hus.

– Jag var bästis med dottern Åse Fridegård, säger Birgitta. Jag var väldigt ledsen, när de flyttade. Sedan lekte vi med barnen Dahl, mina syskon och jag.

Det var hösten 1930 som Bernhard Bengtsson kom till Vallentuna och en utlyst, ledig tjänst som lärare i Berga. Midsommarafton 1932 gifte han sig med sin Linnea. Bland hans efterlämnade papper finns ett telegram med texten: ”En dag försenat men uppriktigt menat Lycka till” undertecknat av lärarkollegorna Edith Lindström, Margareta och Josef Andersson. Två år senare föddes sonen Bo tätt följd av barnen Ulf och Birgitta och småningom också Anna-Lena som alla växte upp i det gula huset Högvalla i hörnet av Karlbergsvägen och Lagmansvägen.

Kvarnen och biblioteket

– Pappa var nästan aldrig hemma om kvällarna. Om han inte drog hem folk förstås och såg till att sammanträdena hölls hemma hos oss. Då trivdes han allra bäst. Han beundrade mamma och tyckte, att hon var så fin. Speciellt som hon sydde och stickade alla sina kläder. Mamma ställde alltid upp med att koka kaffe och baka bröd, vare sig det var sammanträde eller författarafton. Och när kvarnen renoverades, fick arbetarna från Roslagen bo hemma hos oss i veckorna. Mamma lagade mat och såg till att de trivdes. Pappa var väldigt glad över kvarnen. Hur går det förresten med renoveringen?

Bernhard Bengtsson hade fyllt 80 år några månader före sin död. Från sängen på Danderyds sjukhus tittade han förvånat på alla blommor som bars in på salen.

– Det måste vara någon väldigt betydelsefull person som fyller år, sa han.

Linnea Bengtsson bodde kvar i Vallentuna till sin död för två år sedan. Hon var 92 år gammal när hon – mitt under ett telefonsamtal med Birgitta, Sara och Ulf – tappade luren och dog.

– Så länge hon levde, var vi i Vallentuna varje vecka, säger Birgitta som är djupt rotad i kommunen. Men det är mycket som har förändrats.  

Bo växte upp och blev affärsman. Han bor fortfarande kvar i Vallentuna. Ulf, som bor i Skåne, blev arkitekt och konstnär. Anna-Lena är hemmafru och Birgitta är förskollärare. Hon och hennes man, kemisten Eugene Albrecht, delar sin våning med dottern Sara och hennes barn Maria och Johan.

– Vi ska alla försöka delta i hembygdsföreningens jubileum den 22 oktober på Vallentuna bibliotek, säger Birgitta. Biblioteket var trots allt pappas stolthet.

Monica Antonsson  

Vallentunabor berättar om

Bernhard Bengtsson på Uno Skölds facebooksida "Så var det förr i Vallentuna":

Annika Karlsson Bergvall:
Bernhard Bengtsson min gamle lärare, hans fru bakade bullar till klassen, vill minnas att hon hette Linnea.

Åse Dethorey:
Jag minns en gång när han hade parkerat sin cykel i ”pelargången”, som vi kallade det, på skolgården. En kille undrade högt vad det var för en idiot som parkerat sin cykel där, det var ju förbjudet.
Bernard Bengtsson, som vi alla tyckte var sträng och var lite rädda för, kom bakifrån och sade på sin skånska med dånande stämma; cykeln är min och dåren det är jag! Killen blev helt förskräckt och vi andra fick svårt att hålla oss för skratt. Kan tro att det var ca 1961.
För oss barn oväntat eftersom han var sträng. Men hade helt klart humor oxå.

Peter Rimbe:
Ja, han var en rackare att lugga en hårt i nackhåret. :-)

Kaj Lindberg
Vadå lugga? Han kom bakifrån och satte knät i ryggslutet. Gjorde ont som f-n.
Elak var han.

Bo Schylander
Han var en mycket bra bibliotekarie och ledande socialdemokrat när jag kom till Vallentuna 1960.

Sirkka Harakka
Ja jag minns honom väl han räddade mitt liv när några pojkar i skolan begravde mig under snön ,han såg till att mobbningen av mig tog slut,han var en hjälte och han var vår biologilärare.

Maggan Hägglund
Bernard Bengtsson skötte också det gamla biblioteket i det gula kommunhus som är rivet sen länge. Mitt första sommarjobb var där hos Bernard på slutet av 60-talet