Uppmanad att skriva något om vårt samhälle på den tiden och hur det utvecklats under de drygt 60 år som förflutit sedan 1920 är inte lätt och jag anhåller om tillgift för alla fel och brister som vidlåter denna framställning.
Själv bodde jag med familjen, som då bestod av hustru Fanny och sonen Gunnar vid Norrdal i Össeby-Garn. Av någon anledning hade jag något ärende till Vallentuna och träffade oförmodat landsfiskal Emil Woxén som flytt från Brottby till Vallentuna.
Han var glad att vi träffades och berättade att de bildat elektrisk förening i Vallentuna, att han var ordförande, att de inköpt koppartråd och att de tänkte utbygga ledningsnätet under sommaren och tyckte att när förhållandet oss emellan var så gott vore det roligt om vi fick samarbeta igen. Han var nämligen kassör i Össeby-Garnsföreningen som utbyggdes 1919.
Jag fick telefonnummer och adress till deras konsult, som var Ingenjör Harald Engberg i ett företag som hette Föreningen för Stockholms Elektrifiering.
Engberg var glad när jag tog kontakt. Han hade många föreningar som skulle stakas och planeras. I Vallentuna hade han linjemästare Möller som planerade. Själv blev jag också glad. Jag hade tingat på arbete hos en skogshandlare Bohman i Brottby och var glad att få något annat.
Engberg ville att jag skulle staka och planera ledningsnätet i Markim-Orkesta som bildat förening och skulle elektrifiera. Jag minns tågresan till Lindholmen, hästskjutsen till Lindholmens gård, innehavaren Carl Jaede var ordförande i föreningen, och där fick jag kartor och instruktioner samt skjuts, efter en del förhandlingar, till Söderby gård, Hildor Carlsson, där jag fick bo i veckorna.
Hildor
Carlsson och hans fru, ja hela familjen var snälla och rara. Det blev som ett
andra hem för mig i hela mitt liv.
Sedan blev det Sorunda att staka och planera för elektrifiering, hamnade hos Lars-Petter Larsson som var ordförande i den föreningen.
Underhandlingar fördes med Woxén om ledningsnätet i Vallentuna och överenskoms att föreningen skulle inköpa och tillhandahålla erforderligt materiel och att jag med mina medhjälpare skulle utföra arbetet enligt det uppgjorda programmet för en ersättning av ungefär 20 000 kronor.
Medarbetarna kom tillbaka från sina hemorter, som var Åkers Styckebruk i Södermanland. Det var David och Karl Landin, Daniel Pettersson och Gustaf Lindman, friska och duktiga pojkar i 25-30-års åldern. Själv var jag 26 år. Det hade blivit sommar och torrt och hårt i marken när vi började på Mörby gärde med linjen norrut mot Veda, så jag minns att vi undrade om vi skulle kunna fullföra uppgörelsen.
Landin
med kamrater fick bo hos Jenny Östervall vid Ekeby. Själv fick jag med
familj hyra västra flygeln vid Molnby över sommaren, vi flyttade från Norrdal.
Vi fullföljde dock arbetet så att ledningsnätet kunde tagas i drift i början av november 1920. Axel Leverin, Lilla Mörby, skulle ha 50-årsfest och det ville han ha med elektriskt ljus.
Vallentuna var mest jordbruksbygd på den tiden.
Gårdarna ägdes av:
Lindö: Otto Nilsson och Rudolf AronssonMolnby: C J Ekström
Ubby: Valfrid Plomgren
Nygård: Erik Eriksson
Veda: N Forsell
Lingsberg: ägare obekant
Olhamra: Oskar Blomkvist
Väsby: Hanna och Jenny Carlssons sterbhus
Mörby: Albin Nordström
Lilla Mörby: Axel Leverin, Rosendal, N Ollén
Lindönäs: Isidor Ek
Kragsta: N Frölin
Kragsta II: David Sundin
Kragsta III: Axel Jansson
Kragsta IV (nuvarande Oppgården): Karl Johansson?
Uthamra: Birger Åkerberg eller Enroth
Säby: Emil Andersson
Sursta: G Gustafsson
Bergsäng: Albert Karlsson
Gällsta I: N Lindström
Gällsta II: N Lund
Gustafsberg: Oskar Söderlund
Grana: Birger Kahlson (ska möjligen vara Karlsson /MA)
Hällsta: Singer Johansson
Nähle: Singer Johansson
Stora Mellösa ägare 1920 obekant, sedan 1922 Sjunne Fridolin
Bällsta var förut anslutet till Täby med villkor att gå in i Vallentunaföreningen när möjligheter fanns och anslöts 1922.
Hassla,
Lilla Mellösa, Herräng, en gård i Sursta, två gårdar i Kragsta och jordbruket i
Vallentuna prästgård har elektrifierats senare.
Ligger i Vallentuna socken men elektrifierades från Össeby-Garn 1919.
Förutom
dessa jordbruksfastigheter anslöts ca 100 bostadsfastigheter, skolor och präst-
och lärarbostäder samt järnvägens belysning.
Conrad Österberg hade affär där nuvarande Konsum ligger med filial vid
Ekebydal. Valfrid Jonsson övertog affären vid Vallentuna station 1921.
Gustaf Palmblad där Sivertssons är, Halvardsson på Trekanten vid
Olsborgsvägen. Oskar Lelki vid Angarnsvägens anslutning till Åbyholmsvägen.
Lantbrukarna fick på den tiden frakta sin mjölk på järnvägen till Stockholm och forsla den samma till station med hästskjuts. Det kom en hel del skjutsar på morgnarna. Efter avlastning av mjölkflaskorna hade de oftast ärende till den närliggande affären där plats fanns att binda hästarna.
Molnby kunde lämna sitt gods vid anhalten.
Senare
körde Emil Adolfsson med bil och hämtade upp mjölken och annat gods för
transport till Stockholm från östra Vallentuna och Valfrid Jansson,
Berga, från västra Vallentuna. Nu hämtas mjölken i kylvagnar vid respektive
gårdar.
När vi kom till Vallentuna våren 1920 fanns där bland andra kyrkoherden och kontraktsprosten OS Pettersson,
fd
folkskolläraren Per Torell som nu var kommunalordförande,
stationsföreståndare
Henrik Opperman,
stationsskrivare
Axel Larsson,
stationsskrivare
Richard Andersson,
stationskarl
Henning Andersson,
folkskollärare
Oskar Härje,
folkskollärarinnorna
Edit Lindström och Lundkvist (ej att förväxla med Kerstin Lundkvist vid
Stendösvägen),
folkskollärarinnan
Nordenmark och
småskollärarinnan
fröken Andersson vid Berga skola,
småskollärarinnorna
fröken Gauffin och Margit Opperman,
handlarna
Conrad Österberg, Gustaf Palmblad och Oskar Lelki,
skomakare
Fritjof Gustafsson,
fabrikör
Axel Lundqvist,
verkmästare
Carl Thimgren,
godsägare
Oskar Blomqvist i Olhamra och
godsägare
C Carlsson i Västanberga.
De
tre sistnämnda utgjorde tillsammans med Emil Woxén och C J Ekström
i Molnby elföreningens första styrelse.
Våren 1921 flyttade vi från Molnby till lilla stugan hos Johan Lelki i Lillåker, Greta Lelkis hem, hon finns ännu kvar i samhället.
På hösten flyttade vi till Gotthem på Lingsbergsvägen där vi bodde till hösten 1925, då vi tog den nybyggda stugan på Rickeby 1:67 i besittning.
Och
nu ska jag berätta dess historia.
Vid Vallentuna station, någonstans där Vallentuna Motor har byggt, stod en gammal smedja på lut och där härskade smeden Axner. Vi anlitade honom för elföreningens räkning och blev bekanta och goda vänner. Han hade betalt handpenning på tomt 1:67 mfl men kunde inte fullfölja det. Han fick låna 300 kronor. Jag kan idag inte förstå att jag hade pengarna att låna ut. När jag sedan ville ha tillbaka beloppet erbjöd han mig tomten och att jag skulle övertaga skuldförbindelsen med tomtbolaget. Men vi var fattiga och att bygga såg hopplöst ut.
Det sade jag till vännen Ekström som var min förtrogne, och fick till svar: bygg, jag skaffar pengar.
Ekström
hade själv inga pengar att låna ut men visste att vi kunde få dem hos järnhandlare
Berglund i Stockholm.
Med goda vänners hjälp kunde vi sätta igång och bygga på våren 1925 och flyttade in sent på hösten. Grannen Viktor Carlsson ritade och Byggmästare Jansson, Norrdal, åtog sig bygget för 8 500 kronor. Värme och avlopp kostade 1 500 kronor.
Grunden
med källarmurar hade jag låtit utföras tidigare. Vi räknade med att hela bygget
skulle kosta ca 15 000 kronor.
Strax efter att vi flyttat in i stugan brann uthusbyggnaden vid Rickeby ned en kall och lugn höstnatt. Den låg med långsidan mot Mörbyvägen och södra gaveln mot Källvägen, byggd av timmer. Liljefelts bil ansågs vara orsak till branden.
Samma byggmästare Jansson med sina hjälpare byggde 1924 Röda skolan. Det var ett stort företag efter den tidens mått. Ingenjör Carlsson, Väsby, var kontrollant och 1923 byggde han stall- och ladugårdsbyggnaden vid Molnby.
Det
var fattigt i Vallentuna på den tiden. Lundqvists tegelbruk, som var den enda
industrin, slog igen över vintern och många var arbetslösa. Det ordnades
makadamslagning som nödhjälpsarbete för att förbättra Lingsbergsvägen och Åby
gata som var mycket dåliga höst och vår. I Åby gata lades en gångbana av trä
över södra vägdiket för de gående.
Att det var ont om pengar i kommunen belyses av följande historia:
Fullmäktige, som infördes i Vallentuna 1922, hade sammanträde för att bland annat besluta om ansvarsfrihet för de olika styrelserna. Revisorerna, som var bagare Brommeson och stationsskrivare Rickhard Andersson hade anmärkt på att Plåtmatte på matanvisningarna i Nordströms affär tagit ut kattmat under året inemot tre kronor. De anförde att kommunens medel inte borde användas på detta sätt och vill ej tillstyrka ansvarsfrihet för fattigvårdsstyrelsen.
Dess ordförande Josef Andersson, Oskar Härjes efterträdare som lärare, försvarade i ett briljant anförande sig och styrelsen och hemställde att fullmäktige skulle lämna besvären utan avseende. I annat fall förband han sig ”att av egna medel bekosta kattmaten tills endera katten eller undertecknad avgår med döden.” Fattigvårdsstyrelsen fick godkännande och ansvarsfrihet.
Plåtmatte var en gammal man som levde ensam med en hund eller katt i en liten stuga ungefär där Ekebyvägen är ansluten till nuvarande Teknikvägen.
Jag nämnde tidigare att vi bodde en tid vid Gotthem där vi hade en trevlig granne som hette Paul Backlund. Han var en mycket impulsiv person och byggde själv en stuga åt sig och familjen vid Lingsbergsvägen i nordvästra hörnet av Åbyholms hage.
Fru Backlund hette Greta Backlund, en snäll och rar kvinna, hade en syster vid namn Märta, tillfälligt gästande dem. Märta var förlovad med Karl Isaksson, reservlöjtnant vid flottan och i det civila styrman på ”Anny Jonsson”.
Isaksson skulle komma på besök och motsågs med stor spänning och jag hade lovat att möta honom vid Vallentuna station med motorcykeln, vilket jag gjorde.
Backlund
hade med anledning av besöket försett sig med starka drycker och provsmakat på
söndagsmorgonen och blivit något påverkad. Antagligen hade kvinnorna grälat på
honom så att när de hade hälsat och presenterat sig tänkte väl Backlund rehabilitera
sig och sade:
-
Säg löjtnant Isaksson är jag full?
Och
fick svaret:
- Det kan jag inte yttra mig om för jag har aldrig sett herr Backlund nykter.
Märta och Karl Isaksson gifte sig och han hade arbete på Jonssonlinjens kontor. Men han var sjöman och efter något år gav han sig ut på sjön igen, spolades över bord i södra Atlanten och kom aldrig tillbaka. Jag sörjde honom, det var en snäll och ovanligt trevlig och sympatisk man.
Två ynglingar i 15 års åldern drunknade under skridskoåkning i Kyrkviken, troligtvis 1923. Den ena var son till trädgårdsmästare Karl Karlsson,Knubbkalle kallad. Den andra till Einar Palm och hans hustrus enda barn, med stor sorg och tragik.
Under tiden kämpade kyrkans organist, Oskar Härje, för ny orgel i kyrkan. Han var beundransvärd som orkade trots allt motstånd. Till sist fick han församlingen att anslå 8000 kronor till en ny orgel som sattes in 1928. Den var nog ganska enkel och har byggts om flera gånger sedan dess.
Elektriska föreningen inköpte 1924 en motorcykel med sidovagn för att göra mina resor för skötsel och underhåll drägligare. Drift och underhåll fick jag själv bekosta. Inköpet väckte en del motstånd då ekonomin var svag men godsägare Rudolf Aronsson i Lindö var förespråkare.
Kontraktsprosten O S Pettersson avgick med pension 1928, en prästman av gamla typen, respektingivande och jag beundrade honom för hans framförande av sina åsikter oavsett opinionen.
Ålderdomshemmet i skolhusbacken byggdes 1928 och gamla ålderdomshemmet intill byggdes om av byggmästare Egnell, Lindholmen. Han utförde renoveringen av kyrkoherdebostaden ungefär samtidigt.
Lindö gård såldes på exekutiv auktion 1930 för 110 000 kronor. Köparen sålde igen efter ett år sedan han bekostat nytt tak på ladugårdshuset för 140 000 kronor till grosshandlare Linder. Ett bevis för det hårda tidsläget.
Lindö har sedan bytt ägare flera gånger, näst före nuvarande en ingenjör Rinman, Vallstanäs. Nuvarande ägare är Fru Inga Krantz. Tillsammans med andra gör de nu ett friluftscenter där
Det är mycket jag inte visste om Vallentuna. Därför ringde jag kanslichefen Gunnar Käller och bad om hjälp. Han är ovärderlig, alltid snäll och vänlig. Han kom upp med en lång lista som jag tänkte återge.
1856 Vallentuna kyrka träffas av blixten och brinner, endast murarna blev kvar.
1864 Klockargården byggs (mittemot Vallentuna kyrka) lärare- och klockarebostad
samt skollokaler.
1866 Gustaf Vasa-monumentet reses på Vasakullen i Lindholmen.
1885 Roslagsbanan från Östra station till Rimbo inviges
1910 Vita skolan byggs. Revs då verkstadsbyggnaden till Centralskolan uppfördes. Den
(Såväl skolan, då gul, som badet var igång ännu 1958 /MA)
1925 Röda skolan byggs (intill byggdes sedan Centralskolan)
1940 Beslutades om centralisering av den kommunala medelsförvaltningen. Förste
kommunalkamreren Sten Holmgren tillträder.
1950 Kommunen köper del av Prästgården 1:1, prästgårdsgärdet 404, 600 kvm för
40,5 öre per kvm. Kommunalhusets södra flygel byggs. Det första folkbiblioteket inreds
1951 Vallentuna, Markim, Orkesta och Frösunda bildare Vallentuna kommun. Kårsta, Vada,
1951 Husen vid Centralvägen (bostadsrättsföreningen Prästgården
1952 och Centralskolan (Hjälmstaskolan) byggs.
1955 Kommunalhuset tillbyggs med mellanlängan och norra flygeln och folkbiblioteket får nya
1955 Läkarstationsbyggnaden var färdig. Om- och tillbyggnad 1970.
1957 Vallentuna kommun ingår i Käppalaförbundet som medlem för avloppsrening.
1959 Första asfalteringen av gator i tätorten göres (Centralvägen, Skördevägen och
1960 Käppalaförbundets låggradiga reningsanläggning i Bällsta tas i bruk.
1961 Sporthallen Hjälmsta var färdigställd.
1962 Brandstationen vid Olsborgsvägen och bostadsrättsföreningarna Asken och Linden vid
1964 Genom Kungl Maj:ts beslut 7/2 1964 hänförs Vallentuna och Össeby till ett
1965 Konstumhuset byggs och folkbiblioteket flyttar in i övervåningen.
1965 Snapptunaområdet exploatering påbörjas
1967 Stockholms stad köper in stora arealer vid Angarnssjöängen och flera jordbruksgårdar,
1968 Kommunens första barnstuga (Videgården) tas i bruk, kultur(syns ej) inrättas, Väsby
1969 Gustaf Vasaskolan i Lindholmen invigs. Högdalatippen tas i bruk och Ekebyskolan
1969 Ålderdomshemmet Väsbygården och pensionärshemmen Kantarellen
1970 och Apeln byggs.
1970 Kvarnbadet byggs, kostnad 1,7 Mkr
1970 Rosendals industriområde exploateras. Lovisedalskolan byggs.
1970 Karlbergsskolan Etapp I och Etapp II uppföres och
1971 färdigställs.
1971 Väsby gård rives i samband med att Sörgården byggs. Järnvägsrestaurangen (Flugan)
1973 Tunahuset färdigställt.
1973 Karbyskolan i Össeby bygges.
1974 Ishallen byggs vid Vallentuna idrottsplats.
1975 Hammarbacksskolan byggs, kostnad 33 Mkr
1979 Nya brandstationen vid Angarnsvägen tas i bruk.
1981 Villaområdet med samma namn (Lovisedal) byggs. Byggnationen på Kragstalundsområdet och Östra Ormsta fortsätter. Flera barnstugor har byggts och mycket annat hänt fast det inte här relateras.
Samma blev förhållandet i Gottröra 1922, på vintern planerade jag och på sommaren fick vi utföra linjebygget.
En söndag sommaren 1922 kom Ekström i Molnby upp till Gotthem och ville att jag skulle överta platsen som föreningsmontör i Vallentuna och Markim-Orkesta som då var särskilda distributionsföreningar. Löneförmånerna var inte lockande. Jag tänkte, tar jag detta blir jag i Vallentuna hela livet – hade siktat på någon anställning vid Vattenfall – men tiderna var hårda. Jag ville inte bli arbetslös.
Jag tog platsen 1/9 1922. Lönen var 250 kronor per månad med tillstånd att utföra arbeten åt medlemmarna mot 50 öre i timman för den tid jag var på arbetsplatsen. Förutsättning var att Föreningens arbeten ej åsidosattes. Det var fattigt för de flesta. Otto Nilsson i Lindö sade, att om de fått ett öre mer för mjölken, hade de inte behövt föra konkurs, de fick 8 öre litern.
Landsfiskal Emil Woxén var ordförande i elföreningen. Han efterträddes av Otto Nilsson, Lindö 1926: han ersattes av handlare Valfrid Jonsson 1932 som hade uppdraget till 1934. Gottfrid Lindberg övertog uppdraget och innehade det till 1964.
Beträffande Elverkets utveckling hänvisas till den återblick jag gjorde i samband med 50-års-jubileet.
Vallentuna kommun har nu en stor stab tjänstemän, däribland kanslichefen Gunnar Käller som jag anser vara den fasta punkten i kommunalförvaltningen. Han anställdes 1950. Sven Edenborg, Väsbygårdens arkitekt, anställdes strax efter. Han har med Väsbygården visat prov på sin kunnighet och goda omdöme.
Ingenjörerna Bo Halvardsson (byggledare) och Bo Södergran (utredare och konsult) senare anställda förtjänar samma goda omdöme.
Här finns många fler goda tjänstemän, manliga och kvinnliga, som jag inte känner och ej namnge, men allt fungerar och vi får anse att vi har en god tjänstemannakår.
Jag hade så när glömt kommunalråden.
Vi
hade som första namn på den posten Hugo Rosén, ”Borgmästaren”, nu
bortgången men i gott minne ihågkommen för sin humor och jovialitet. Han
efterträddes av lantmätare Ingvar Lidskog, kunnig, kunde anses som en
tillgångför bygden, nu avflyttad från orten.
Ingenjör Carl-Erik Wikström är nu sedan
1976 hans efterträdare som kommunalråd, ett arbete som blir mer och mer krävande
på grund av samhällets tillväxt.
Tidigare har nämnts att kontraktsprosten och kyrkoherden O S Pettersson avgick 1928. Sven Vängby, en tidsenlig och folkvänlig präst, blev hans efterträdare. Han deltog även i kommunalfullmäktige där hans intelligens och intresse var en tillgång. Sven Vängby och hans hustru Ragnhild blev snart genom sin flärdfrihet och vänliga framträdande allmänt populära och omtyckta. Han avgick med pension 1963 men fick inte länge njuta av ledigheten då han avled 1964.
Kyrkoherde Sigvard Henriksson blev hans
efterträdare. Efter pensionen bor kan kvar i Vallentuna och tjänstgör vid
behov.
Per
Juliusson blev hans efterträdare
som kyrkoherde men på grund av svår sjukdom, som till sist medförde hans död, tiden
här blev kort.
Sven
Servin är nu kyrkoherde i Vallentuna, sedan
flera år bosatt och tjänstgjort som präst här och genom sitt enkla och fina
sätt tillvunnit sig stora sympatier.
Inom
kommunförvaltningen är det två personer jag kommit i beröring med som borde
omnämnas, ingenjör Lennart Hedlund och Lennart
Tillborg, även han ingenjör. Båda har byggt egna bostäder här i
samhället, skickliga och kunniga var och en på sitt område och sympatiska.
Ingenjör
Lennart Tillborg är son till den så hastigt bortgångne Bertil Tillborg och hans
hustru Svea. Bertil Tillborg var en toppman inom kommunen. Han var kommunalfullmäktiges
ordförande, nämndeman mm och sörjdes säkert av alla, inte bara anhöriga, som
kommit i beröring med honom.
Svea
Tillborg lever
fortfarande kvar i villan vid Stenvallavägen. Bertils far hette kom från Blekinge till Vallentuna
på våren 1922, som brukare av Ekeby, tillsammans med sin bror och sina barn,
som var en dotter och två söner, den ene Bertil.
Karl Tillborg
var, liksom hela familjen, enastående snäll och sympatisk. Nu är de alla borta,
men ej glömda - Bertils syster i tidig ungdom, sedan brodern, sedan fadern och
nu sist Bertil.
En gammal vän,
nu för länge sedan borta, kom jag att tänka på, det var fiskare Lugn.
Han bodde då i villa Fridhem, i Åby gatas förlängning över landsvägen med sin
hustru på övre botten.
Han sa till mig
en gång:
- Du är nog
stark men jag har varit stark jag också i min dar. Jag minns när jag var
fiskare vid Bogesund och hade varit i Vaxholm och sålt strömming, så var jag så
stark när jag rodde hem på kvällen, så det till och med luktade starkt om mej.
Han var stor och kraftig även nu fast gammal, troligtvis ett praktexemplar i
yngre dagar och humorist.
Han berättade
om övernattning i Vaxholm på ett näringsställe där han lovat innehavarinnanatt
stå till tjänst i händelse av bråk på krogen.
- En kväll kom
hon upp och ville ha mig med ner. Men jag var trött och ville sova, så jag sa:
- Ta ner
stövlarna. Ja, det räcker nog med en. Och då kanske de lugnar sig. Jag behövde
inte gå ner.
Han talade
också om att han varit kreatursskötare här vid Veda hos en godsägare
Forsell. Godsägaren hade anmärkt på något och det blev ordväxling med på
följd att Lugn gav Forsell ett par snytingar och kastade ut honom på dynghögen.
Forsell anmälde Lugn till åtal för misshandel hos landsfiskalen, som var Emil
Woxén. Han sökte upp Lugnt och sade:
- Forsell är
inte nöjd med den där behandlingen.
- Va! Är han
inte nöjd kan han så gärna få en omgång till, svarade Lugn.
Han blev i alla
fall åtalad och dömd till fem kronor i böter.
Han fiskade
ofta i Vallentunasjön och när han fått något till avsalu kom han upp till oss.
Vi var ju en stor familj. En gång som jag bevittnade var grannen K P
Gustafsson ute på sin tomt och när de hälsat sade han:
- Får Lugn nån
fisk?
- Ja, sade Lugn
och ställde ner säck och tog upp en ovanligt stor aborre. Sådana här fiskar får
jag, sa han och stoppade ned den i säcken. Tog upp samma aborre tre å fyra gånger
till och visade. Gustafsson blev häpen och slog sig på knäna. Ja, sådan var han
den gode Lugn.
Jag började
detta skriveri med att tala om elföreningen och dess tillkomst och hur jag
själv engagerades där. Det är ödet och tillfället som styr. Min aktiva tid vid
Elverket slutade 1963 då jag avgick med pension. Den var liten, 1000 kronor per
månad men värdebeständig och jag har förunnats ett långt liv, en sak som ej
tillkommer alla pensionärer.
Ingenjör Hans
Bohjort blev efterträdaren. Han utsågs bland 32 sökande. Vi gjorde ett gott
val. Han motsvarar förväntningarna.
Elverket är bra
rustat för de krav som kan ställas i ett modernt samhälle. Vi har god personal.
Kontoret är tillbyggt med en våning. Lagerlokalerna är om- och tillbyggda. Vi
har ny mottagningsstation vid Ubby som tillsammans med gamla stationen vid Mörby
förser oss med råkraft, 10 kV spänning på högspänningsnäten, förvärvat av
Vattenfalls 20 kV linje mot Täby mm som kunde anföras.
Det vore på
tiden att sluta nu men så erinrade jag mig att jag inte omnämnt Carl Johan
Ekström i Molnby, den gode vännen och min förtrogne. Han var allmänt aktad
och åtnjöt stort förtroende. Han tillhörde elföreningens styrelse från
föreningens tillkomst, var nämndeman, kyrkvärd mm. Vid 60 års ålder drabbades
han av någon hjärnblödning eller vad det var. Vi skulle ha styrelsesammanträde
men han kunde inte komma ned till samhället utan vi fick resa till Molnby och
ha sammanträdet där. Ekström var så dålig att han inte kunde komma ned till
kontoret. Vi höll sammanträdet på övre våningen där han låg. Men han repade sig
mot förmodan, tog körkort på bil, hade fästmö och levde i många år. Vårt
vänskapsförhållande blev sämre med tiden, med anledning av våra olika politiska
ställningstagande.
Denna
berättelse kunde vara färdig nu men jag fann att en person, nu avliden, och
hans familj ej omnämnts tidigare. Jag åsyftar den nu i förtid bortgångne Sven
Karlsson i Väsby gård. Han var ett praktexemplar både som jordbrukare och
människa, samma goda omdöme gäller hela familjen, hustru Märta som bor på
Vintervägen 1, de två döttrarna nu lyckligt gifta, får vi antaga, och sonen
Sven-Erik med familj vid Karlbergsvägen i Vallentuna.
Sven-Erik
Karlsson är troligen
avbild av sin far både till utseende och uppträdande, samma vänliga humor,
samma goda hjälpsamhet och samma skicklighet i arbetet.
Väsby gård med
en stor tvåvånings manbyggnad och två flygelbyggningar i gul färg samt
erforderliga ekonomibyggnader kunde anses som en prydnad för samhället och vi
var nog många som helst sett att i synnerhet manbyggnaden bevarats. Nu är det
endast väderkvarnen som minner om vad som varit. När kommunen förvärvade Väsby
gård för att bygga Sörgården skänkte ägarna Hanna och Jenny Carlsson
kvarnen till Vallentuna Hembygdsförening. Jag hoppas att den underhålls och får
finnas kvar. Den är ett säreget minnesmärke.
Andra som
förtjänar att omnämnas är familjen Karl Johan Sköld med hustru Tora och fyra
döttrar samt två söner. K J Sköld var telereparatör och kom från
Danderyd. Televerket hade byggt bostad åt dem där Brf Rönnen är byggd, hörnet
Stendösvägen / Fornminnesvägen och de kom till Vallentuna 1921.
Vårt första
sammanträffande var i Brottby 1919. Vi hade vid uppsättningen av ett skydd för
el-ledningarna åstadkommit kortslutning på telefonledningarna och Sköld kom för
att rätta till detta. Han var lite bister först men vi skildes i all vänskap
och den fortsatte.
Han åkte då
trampcykel men fick sedan motorcykel. Men vägarna var dåliga och han fastnade.
Allévägen var i början av 1920-talet en gräslind med ett par hjulspår från
Mörbyvägen och västerut. Förbättringen började när byggmästare Linder byggde
villa där nu Brf Kastajen byggdes. Förutom att Sköld var en god kamrat var han
humorist.
På väg till
arbetet stannade han vid järnvägsstationen någon då anmärkte:
- Du har för
lite luft i sidovagnshjulet, varpå Sköld svarade:
- Jag vill inte
ha något av den luft ni har i Vallentuna. Jag tar luft i Täby.
En annan gång
gick han in i Jonssons affär för att få några köttben hem åt sin hund. Det fick
han och Jonsson frågade:
- Vad är det
för ras?
Och Sköld svarade:
- När jag köpte
den var det en liten terrier men nu har ungarna dragit i den så nu tror jag det
har blivit en vinthund.
Sköld
pensionerades 1936 och familjen lämnade Vallentuna och bosatte sig i
Bollstanäs.
Det finns
mycket att berätta från förliden tid i gamla Vallentuna. Jag kom att tänka på
restaurangen vid järnvägsstationen, allmänt kallad Flugan, med mest
ölservering.
Vid min ankomst
till Vallentuna innehade den av källarmästare Norbäck, därförut av fru Bagge och efter
Norbäck med något mellanspel av fröken Öhbom. Den var belägen på norra
sidan stationshuset med ca 20 m passage emellan.
Bland
hyresgästerna i syskonvillorna bodde på den tiden tattare Lindgren. Han gästade
Flugan ibland. Vid ett tillfälle i fyllan bar han sig illa åt, knäppte ner
byxorna etc. Serveringsbiträdet Margit Brewitz, en trevlig och resolut
kvinna, körde ut busen och återställde ordningen. Hon berättade sedan för
fröken Öhbom vad som hänt, varvid hon fick svaret:
- Att Margit
inte ropade på mej!
Och Margit
replikerade:
- Skulle fröken
Öhbom velat se det där?
En annan person
som borde omnämnas är Galgmossarn, en gammal rallare, han hette
egentligen Eriksson. Namnet hade han fått för att han tidigare hade köpt
ett torp under Bällsta som heter Galgmossen, nuvarande Hallerfelts.
Han sålde
torpet och bosatte sig vid Furumon vid Karlbergsvägen (norr om Karlbergsskolan)
arbetade vid renhållningen i Stockholm tills pensionen. Han skrek och domdera
när han var något påverkad, det hände ibland, men var en snäll och rejäl
människa.
Han var vid ett
tillfälle på Flugan och skrek och väsnades så att fröken Öhbom ringde efter
polishjälp. Den kom och Eriksson utbrast:
- Kommer du din
djävla träbock!
Vilket polisen
tog som missfirmelse av polisman i tjänsteutövning och anmälde Eriksson till
åtal.
Vid den
följande rättegången frågade domaren om det var sanning det som sades.
Eriksson
svarade:
- Har jag sagt
det är det säkert sanning.
När han fyllde
70 år var vi några som uppvaktade. Vi fick ett hjärtligt mottagande och blev
bjudna på kaffe och brännvin. Närmaste grannen, lärare Bernhard Bengtsson kom
också för att gratulera och möttes av tillropet:
- Ska du ha en
sup?
Men Bengtsson
avböjde.
- Ska du ha ett
glas vin då?
Men fick
nekande svar. Bengtsson var absolutist.
- Hör du Ida,
sätt fram saft och kakor åt den djävla skolläraren. Han ska inte ha något
brännvin, ropade då Eriksson ut till köket.
Ja, sådan var
han, den gode Galgmossarn. Nu vilar han.
En annan gammal
hedersman var Klock-Nisse. Vi kallade honom så. Han berättade att han
gjutit om och hängt upp stora klockan i Vallentuna kyrka 1921. Egentligen var
namnet Larsson, förnamn minns jag inte nu. Han var då anställd vid
Bergholts gjuteri, men var sedan egen företagare i samma bransch, på senare år
övertagen av en son.
I det fall Ni
ej känner det förut, kan jag meddela att i förut omnämnda kyrkklocka är
ingjutet en inskription som jag här skall försöka återge:
Ӂr 1914 under
Gustaf V sjunde regeringsår, då kontraktsprosten OS Pettersson var kyrkoherde i
Vallentuna och Georg Jakobsson i Kusta och Singer Johansson i Näle
voro kyrkovärdar, spräcktes denna kocka vid mobiliseringsringning. Omgjuten vid
Bergholts gjuteri 1921.”
Jag kan ej garantera
exakta ordalydelsen men något liknande, samt en vers vars innehåll fallit ur
minnet.
Men det var om
klockgjutaren jag skulle berätta. Han bodde på östra Ormsta, i Karlavägens förlängning
åt norr, närmaste grannar var Knubb-Kalle åt söder och Glassel
västerut. Han kallade stugan Nissero. Han hade nog byggt den och en uthusbyggnad
själv med familjens hjälp. Med tiden blev han änkeman och i sorgen och
ensamheten sökte han tröst i spriten. Nordväst ut bodde en granne, fru
Dahlgren, vars sambo avlidit, och hon blev en hjälp i sorgen. De söp
tillsammans och konsumerade massor med sprit. Det var ju ransonering men Klockgjutaren
hade gott om pengar. Han hade tjänat dem på att smälta ryska rubler 1917,
berättade han.
Till slut
lämnade fru Dahlgren honom. Han kom ned till oss och beklagade sig. Jag minns
att han satt med huvudet i händerna och grät. Han sade:
- Hon är snäll
den lilla kråkan, bara hon inte var så in i helvete elak.
Fru Dahlgren
sökte sig in på Ålderdomshemmet och Klock-Nisse stannade hon oss. Nu minns jag
inte hur länge. Han fick en sup till frukost och en till middag och därmed nöjde
han sig. Barnen i Stockholm var glada och tacksamma att han repat sig så bra.
Men i början på
december reste han in till Stockholm, köpte ut och drack ur ransonen. Han kom
hem efter några dagar och ville att jag skulle ta ut min ranson. Men den tyckte
jag att vi borde ha till julen. Det förargade nog honom. Han reste till
Stockholm igen och kom inte tillbaka. Hörde sedan av sonen att han
omhändertagits på något vårdhem. Ett människoöde.
När jag söker i
minnet finner jag att Henrik Oppermann ej omnämnts tidigare. Han var stins på Vallentuna
järnvägsstation 1920 och många år därefter. När han avgick minns jag inte. Han
bodde en trappa upp i stationshuset med familjen som bestod av frun och dottern
Margit som tillträdde en lärarinnetjänst här i Vallentuna 1920 och innehade
till pensionsåldern. Hon var allmänt omtyckt och trevlig, samt en son vars
förnamn jag glömt.
Jag fann det
nu, det var Gunnar Oppermann, säkert ihågkommen
av många i samhället. Han var mycket intresserad av samhället utveckling, byggde
ett hem och gifte sig med en Vallentunaflicka Bergfelt men drabbades av någon
sjukdom och gick bort i sin ungdom.
Det är mycket
Gunnar Oppermanns förtjänst att vi har en fin idrottsanläggning på den plats
som nu är.
En historia
från Henrik Oppermanns tid som stinns i Vallentuna:
Posten var
förlagd till järnvägsstationen och jag kom dit med ca 150 st energiräkningar
som skulle frankeras och skickas. Jag ville därför köpa 150 st 10 öres
frimärken. Oppermann själv expedierade men han sade:
- Ta hit sk-ten
ska jag ordna det.
Han tänkte väl
på elföreningens svaga ekonomi. Jag fick inga frimärken.
En gång jag
fick bevittna kom Sjöberg, bodde vid Haga tillsammans med två systrar
och ansågs väl som ett problembarn, in på stationen. Han träffade Oppermann i
luckan, begärde att få låna fem kronor för tur- och returbiljett till
Stockholm.
- Du får igen
femman när jag kommer igen.
- Va! Säger du
du åt mig också, svarade Oppermann.
- Inte fan tör
jag säga du åt dej, var Sjöbergs replik. Men han fick sin biljett och
mellanskillnaden.
Det är många
prominenta personer jag erinrar mig från mitt långa liv i bygden som här ej
tidigare omnämnts, däribland Severin Åkerberg, Stora Lundby i Markim. Vera
Elisasson, pensionerad lärarinna från Markim, nu på Väsbygården, berättar
att när hon skulle tillträda tjänsten var Severin Åkerberg själv och hämtade
vid järnvägsstationen och han erbjöd henne hälften av månadslönen i förskott.
Åkerberg var då kassör i skolstyrelsen. Detta bevisar hans goda hjärta och
något hon aldrig glömmer.
Jag kommer ihåg
Severin Åkerberg ringde och sa:
- Karlsson
måste komma hit. Vi har varken ljus eller kraft. Det är något fel och så om han
vill hjälpa Modins montör få upp vingarna på vindturbin, han är här och håller
på och drar in vatten i ladugården.
Jag fick lämna
det arbete jag höll på med och ta motorcykeln och åka till Lundby och när jag
inte fann något fel på det elektriska gick jag till Ladugården och träffade Modins
montör som var sysselsatt med uppsättning av automatiska dryckeshoar för
djuren. När jag berättade att Åkerberg bett mig vara honom behjälplig med att
få vindturbinen iordning sade han bestämt ifrån att den brydde han sig inte det
minsta om.
Det var en svår
motgång. Vi måste ha något att hissa upp vingarna med så Åkerberg föreslog att
vi skulle åka till Bergby kvarn och se om vi kunde låna. Det fick vi. Vi drog
upp en sparre i vindturbinen att hänga taljan i och efter en del besvär var det
färdigt. Severin Åkerberg var nöjd. Jag påtalade att fel på det elektriska var
båg och fick till svar:
- Det var en
nödlögn. Jag var inte säker på att få hit Karlsson annars.
Det vore mycket
att berätta om Severin Åkerberg och hans rara fru, hennes förnamn glömt, men
jag får inskränka mig. Själv har jag alltid tyckte det varit trevligt att komma
till Lundby, snälla och gästfria människor.
Nu är det en ny
generation som övertagit regimen. Sven Andersson, dotterson till makarna
Åkerberg. Han är uppväxt på gården och har tillsammans med sin rara ståtliga
hustru tre barn, två döttrar och en son. Det är nya människor nu men lika
snälla och trevliga när man lärt känna dem.
Stora Lundby
är, enligt mitt förmenande, att anse som en mönstergård med bra och tidsenliga
byggnader och välskött jordbruk. Att så är förhållandet förtjänar Sven
Andersson och familjen, och kanske mostern Ellen Åkerberg, en eloge för.
Förutom att
Sven Andersson är en skicklig jordbrukare är han en prima människa, som
utnyttjats av samhället för många förtroendeuppdrag, däribland ordförande i
kyrkofullmäktige, kyrkvärd, ordförande i styrelsen för Vallentuna Elverk som nu
omsluter hela storkommunen mm.
Jag hoppas att
Björn fortsätter i sin fars fotspår så att Stora Lundby förblir en mönstergård.
Jag önskar även ”Lycka till” för döttrarna, nu minns jag ej namnen, men det går
nog bra, de har sådant påbrå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar