Vår lycka blev en mardröm...

Södra Roslagen
1 februari 1989

________________________________________________________________________________


Hemmets Veckotidning nr 6, 1998
Vår lycka blev en mardröm!
Medan Stina kämpade för sitt liv satt jag ensam på BB med vår lille son...

Förlossningen är avklarad och den nyblivne pappan ger sig av hemåt för ett par timmars vila. Då händer det oväntade och hela livet ställs på ända.

Idag vårdar Sven och Stina Tryti sin kärlek ömt. Varje dag tillsammans är viktig.

- Bara det att Stina lever och är frisk känns som ett litet under, säger Svein.

I ett falurött hus från 1807 bor Svein och Stina Tryti. Här på gården Södra Åsta i Angarn, Några mil norr om Stockholm, har familjen skapat en alldeles egen vrå av världen. Sonen Jo, 10, och Sveins 15-åriga dotter Emma hör hit, liksom tre spinnande katter och en stor vänlig blandrashund.

- Vi har det lite knapert, säger Stina, 36. Men det gör ingenting. Svein är bra på att hushålla så vi klarar oss bra. Och så har vi ju varandra.

Svein, 49, är konstnär och författare. Hans bok ”Morfars hus” kom ut för några år sedan och fick mycket uppmärksamhet. Men de framgångarna betyder inte så mycket för Svein. För honom är familjen viktigast. Kärleken till Stina och barnen har gjort honom till en rik man. Bara det att Stina lever och är frisk är ju ett litet under i sig!

De båda träffades i en valstuga i mitten av 80-talet. Han satt på plats för vänsterpariet i Vallentuna och hon steg in för att få information.

- Jag var nyinflyttad, säger Stina som då var lokförare på Roslagsbanan. Jag visste en del om politik och hade rätt bestämda åsikter.

Stina och Svein blev ett par och hon flyttade hem till honom på Södra Åsta. Sedan dröjde det inte länge förrän kärleksbarnet Jo anmälde sin ankomst till världen.

- Han bär ett av Sveins norska släktnamn, säger Stina. Det hade vi bestämt redan från början att han skulle göra. Jag fick välja mellan Jo och Guttorm så valet var lätt.

Graviditeten avlöpte normalt och strax före jul skulle Stina föda.

- Jag gick över tiden och blev väldigt lättad när värkarna väl kom igång.

Stinas njurar hade slutat fungera.

Förlossningen var lindrig. Alltihop var överstökat på några timmar. Sedan blev det dramatiskt…

- Jag blev  plötsligt medvetslös. Det var som om någon släkt ljuset.

Stina märkte ingening av det som sedan hände. Det hon vet idag, har hon fått berättat för sig. Det var värre för Svein. Han hade just kommit hem när en läkare ringde och sa att Stina hade drabbats av havandeskapsförgiftning och förts till kvinnoklinikens vårdavdelning.

- Läkaren sa att jag inte skulle oroa mig. Därmed gick jag till sängs och somnade som en stock. Det hade varit en ganska omtumlande dag.

När Svein nästa morgon anlände till sjukhuset fanns Stina varken  på förlossningen eller vårdavdelningen. Han fick veta att hon under natten hade förts till sjuhusets intensivvårdsavdelning. Fylld av oro skyndade han sig dit och fann Stina medvetslös i ett sterilt, laboratorieliknande rum bland slangar och instrument.  Hon var kopplad till en respirator och fick både dialys och dropp. En maskin höll oavbruten kontroll på hennes EEG.

- Jag fick en chock, säger Svein. Det var munskydd och skyddskläder som gällde i rummet.

Svein fick veta att Stinas hjärna var full av proppar och att njurarna hade slutat fungera. Läget är ytterst kritiskt, sa läkarna.

Sjukhuspersonalen ordnade ett övernattningsrum åt Svein. Han ville själv sköta sin nyfödde son och finnas till hands för Stina.

- Jag ville att Jo likt de andra barnen skulle få ha en förälder hos sig. Så jag blev en av BB:s första skäggiga mammor.

Sven matade Jo sex gånger per dygn, bytte blöjor, vaggade och vyssade. Mellan varven hann han med fyra dagliga besök hos den medvetslösa Stina.

- Det var en väldig kontrast mellan BB:s trevliga rum med färger och ljus och intensivens sterila, nakna väggar med all livsviktig apparatur, säger Svein.

En läkare uppmanade Svein att tala med Stina om positiva saker. Hörseln är det sista sinne som lämnar människan, så en medvetslös kan mycket väl höra vad som sägs.

- Jag satt vid hennes säng och berättade allt om vårt lilla barn och de framsteg han gjorde, säger Svein. Än idag har han svårt att hålla tårarna tillbaka vid minnet.

Stina fick efteråt veta att hon plötsligt hade drabbats av skyhögt blodtryck med epilepsianfall och kramper i hjärtat som följd. Äggvita, som fälldes ut i blodet, satte sig som proppar överallt i hjärnan.

Det enda jag minns är ångestladdade drömmar i starka färger som så småningom blev allt vackrare och positiva. Så småningom fick jag klart för mig att Jo mådde bra. Jag hörde aldrig när Svein berättade men budskapet gick fram på något vis. Vissheten kom i drömmen.

En dag förklarade läkarna att nu eller aldrig måste blodförtunnande medel sättas in i behandlingen. ”Behandlar vi inte henne nu så kommer hon med all sannolikhet att bli liggande hjärndöd resten av livet. Men det finns en risk att behandlingen leder fram till att njurarna kollapsar totalt och då dör hon. Du får bestämma hur vi ska göra.”

Det var ett fruktansvärt slag för Svein.

Övertygad om att hon skulle överleva

- Jag höll Stinas öde i mina händer och bördan var olidligt tung. Till sist bestämde jag mig för att det var bättre med en död fru än med en fru som var levande död. Jag bad läkarna göra vad de kunde.

Behandlingen påbörjades och propp efter propp löstes upp i Stinas hjärna. Men det var farligt. När blodet tunnades ut började slemhinnorna blöda. Det gick så långt att stina måste få blodtransfusioner.

- En dag berättade läkarna att Stina skulle överleva. ”Men du får förbereda dig på att hon får bestående hjärnskador.” Jag blev djupt förtvivlad. Hur skulle det gå för JO? Hur skulle det gå för oss? Skulle vi över huvud taget kunna bo kvar på lantliga Södra Åsta med alla trappor…

Stina drömde obehagliga drömmar om att hon föll handlöst. Plötsligt ändrades drömmarna så att Svein och hennes mamma växelvis fanns på plats för att ta emot henne. Deras närvaro gjorde henne trygg och gav henne ro.

- Hur mår lille Jo, sa Stina plötsligt och slog upp sina ögon. Då hade hon legat medvetslös och döende en hel vecka. Läkarna trodde knappt sina ögon. Speciellt som hon inte visade tecken på några hjärnskador. Sedan gick tillfrisknandet rekordsnabbt. Hon var ung – bara 26 år – och i god fysisk kondition.

- Jag såg aldrig någon svart tunnel, säger Stina. Jag var hela tiden övertygad om att jag måste leva vidare. Jag hade ju fött ett litet barn!

Det var som om ingenting kunde hindra Stina från att bli frisk. Hon blev, som Svein säger, lika oförklarligt frisk som hon blev sjuk.

- Därför är hon inte bara ett unikum – utan två.

Dagen före julafton 1986 – drygt två veckor efter den dramatiska förlossningen – kunde familjen återförenas hemma på gården.

- Det var en ovanligt kall vinter, minns Stina. En morgon i januari, bara några veckor efter att vi kommit hem, var det 36 grader kallt utanför huset. Vattnet frös och kom inte tillbaka förrän våren smälte isen.

Stina har efteråt fått veta att hennes graviditetsförgiftning kallas ”de många teoriernas sjukdom”. Tillståndet är så ovanligt att man på Karolinska sjukhuset bara hade hört talas om ett enda fall tolv år tidigare.

- Det tog ett halvår innan jag insåg vad som egentligen hade hänt. Jag grubblade mycket och tog till sist kontakt med min läkare. Det slutade med att jag bestämde mig för sterilisering.

Stina återgick till jobbet som lokförare på Roslagsbanan. Där körde hon sina tåg till för två år sedan. Då sa hon upp sig för att förverkliga en dröm.

- Jag studerar till förskollärare med inriktning mot lek, idrott och rörelse, säger hon. Det känns väldigt inspirerande och går över förväntan. Vi får se hur det blir när jag är närmare 40 och ska ut på en ny arbetsmarknad.

I dag är Stina kärnfrisk och har inga som helst med av vare sig hjärn- eller njurskador. Några medicinska spår efter sjukdomen finns inte heller.

- Jag har haft väldigt svårt att släppa taget om Jo, säger Stina och lutar sig mot Svein som öppnar sin famn för henne. Om sanningen ska fram så har jag blivit en riktig hönsmamma. Det blir man kanske efter en så dramatisk händelse. Det var nära att vi förlorade varandra den gången, så nu är vi väldigt rädda om det vi har.

Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson

Mer om Svein...

Svein Tryti

27 februari 2009

I dag när jag var och handlade träffade jag Svein Tryti som tills för bara några år sedan var en lokal politiker av tyngd för vänsterpartiet i Vallentuna. Under mina 15 år som lokalredaktör var han en av mina allra bästa tipsare.

Av skäl som ni snart ska förstå kom jag att tänka på Jan Guillou. Väl hemma igen lät jag datorn söka efter en artikel om IB-affären. Jag hittade nedanstående text från 1998 som uppdaterades och återpublicerades 2005. Den jag letade efter är äldre och mer omfattande men den försvann nog med förra datorn.

Peter Bratt på DN har intygat för mig att Sveins historia är korrekt. Det var han och ingen annan som tipsade Folket i Bild/Kulturfront om IB-affären.

(ANGARN) 

En flicka berättade om sin pappas arbete inom såväl polisen som militären. Svein Tryti tyckte det lät skumt och sökte upp Jan Guillou och Peter Bratt på Folket i Bild/Kulturfront. Det blev upprinnelsen till IB-affären 1973.

– Jag är väldigt förvånad över, att socialdemokraterna efter drygt 30 år ännu inte har lagt korten på bordet, säger Svein. Att sopa sanningen under mattan skapar bara misstro.

Svein Tryti sitter hemma i stugvärmen och skriver på en uppföljare till boken ”Bestefars hus” som 1991 blev årets mest sålda barnbok i Norge. Strax därpå blev den ”Morfars hus” och TV-serie om tio avsnitt här i Sverige. Vid sidan av författandet, illustrerar han boken så konstnär han är. Bland barndomsminnen och vackra, fantasifulla collage är han med andra ord just nu långt från den politiska hetluften. Det känns ovant. Svein har i hela sitt liv stått på barrikaderna i miljöns, demokratins och rättvisans tjänst. Och han har ofta lyckats, även om det har kostat på och han tvingats överklaga till högre instanser. Att vara liten och kontroversiell och slåss mot de stora elefanterna tar emellertid på krafterna. I förra valet ställde vänsterpartiet därför inte ens upp lokalt. Så Svein har haft några år av lugn och ro då han kunnat ägna sig åt familjen, konsten och politiskt arbete i det tysta.

– Jag är hemmaman nu, säger han. Min fru Stina är förskollärare. Hon är den enda av oss som har fast lön.

Guillou tvivlade

Svein Tryti kom från Olso till Stockholm 1966 för att studera vid Nordiska folkhögskolan. Han flyttade in i ett kollektiv i Brottby och engagerade sig i FNL-rörelsen för att väcka opinion mot Vietnamkriget. Det var byalag, miljöföreningar och folkmusikgrupper, hippies och flower power för en lyckligare värld.

– Jag missade bussen från stan en kväll och fick sova över hos en väninna. Lägenheten låg mitt i ett industriområde söder om stan och jag undrade vems den var. Den visade sig tillhöra hennes pappa som använde den i tjänsten. Jag frågade vilken sorts arbete han hade och blev förvånad när jag fick veta att han var verksam inom såväl polisen som militären. Såvitt jag visste, var det bara diktaturer som hade polis och militär i en och samma organisation.

Svein tog kontakt med tidningen Folket i Bild/Kulturfront (FiB).

– Jag gick upp på redaktionen och berättade min historia för Jan Guillou. Han trodde mig inte. Han sa åt mig att gå hem och läsa Kriminaljournalen.

Ett svenskt KGB

En annan medarbetare på FiB ville veta mer så Svein skaffade fram namn och adresser till ansvariga för registreringen av så kallade vänsterelement.

– Jag fick löfte om att källan skulle hållas hemlig men Jan Guillou skrev att källan var en nära släkting till en av IB:s chefer. Det resulterade i att min väninna utsattes för långa, pressande förhör och blev psykiskt knäckt.

Informationsbyrån (IB) var en hemlig underrättelsetjänst direkt under socialdemokratiska regeringen. De bedrev spionage mot utlandet – till och med från andra länder – och olaglig, politisk registrering av svenskar genom infiltration, telefonavlyssning och brevöppning. Om socialdemokrater på vänsterkanten blev för populära inom facket spreds elaka rykten som ”rådde bot” på saken.

Sveins tips visade sig vara en del av ett stort sprängstoff som journalisten Peter Bratt kom att publicera tillsammans med Jan Guillou i FiB.

Affären tystades ner

Svein berättade emellertid också sin historia för en ung journalist på Aftonbladet som inte visste att en av tidningens ägare - Landsorganisationen (LO) - var inblandad i IB-affären.

– Artikeln stoppades men jag fick manuskriptet så jag tågade upp till vänsterpartiets tidning Ny Dag. Historien publicerades men bemöttes av regeringen som kommunistpropaganda. De talade med förakt om Sovjet och KGB men såvitt jag vet är socialdemokraterna det enda svenska parti som har haft en KGB-liknande organisation.

Locket lades på, folk tystades och IB-affären förblev outredd. I stället dömdes Peter Bratt, Jan Guillou och Håkan Isacsson till fängelse för spionage. Hemma i Angarn satt samtidigt Svein Tryti och var rädd för att även han skulle dras med i affären och kanske bli utvisad.

– Jag hyrde mitt hus de första åren och när jag köpte det 1976 drabbades jag av anlagda bränder två nätter i rad. Ena bostadshuset brann ned till grunden och brandkåren sa, att det luktade bensin. Då började ryktet gå att jag själv skulle ha satt eld på huset. Det hade jag naturligtvis inte. Socialdemokraterna hade just förlorat regeringsmakten - delvis på grund av IB-affären – och jag var faktiskt rädd för repressalier. Ryktesspridningen mot mig liknade den inom IB.

Tillbaka nästa val

Hemmamannen Svein har numera fullt upp med att ta hand om gården Åsta med flera byggnader som ska underhållas. Här finns även de två nordsvenska hästarna Mysing och Loke som han och Stina regelbundet rider ut i skogen på. Sonen Jo, 18, som tar studenten i vår bor fortfarande hemma. Dottern Emma, 26, som går i konstskola i Finland, har sett till att Svein numera är morfar till tvåårige lille Tareck. Till gården hör dessutom katterna Nelly och Svante samt hunden Koodo som Stina och Svein har köpt från ett stall där folk lämnar in hundar de inte vill ha.

– Jag är förvånad över att socialdemokraterna inte rensar upp den här affären. Norge hade en liknande affär, även om den inte var så stor, men där lade de korten på bordet. Här försvann plötsligt alla papper!

– IB-affären visar att politiker som sitter för länge vid makten lätt bedriver olagligheter och smutsig verksamhet. Det är därför jag drivs av en vilja att avslöja affärer som står i strid med kommunens legala verksamheter.

Svein erkänner, att det har känts lite tomt att stå vid sidan av det politiska skeendet de senaste åren. Speciellt som folk hela tiden frågar när han ska ta tag i kommunens miljöfrågor.

– Vänsterpartiet kommer tillbaka i samband med nästa val, avslöjar han. Då ställer vi upp i kommunalvalet igen!

Monica Antonsson

Svein Tryti:

Avslöjandet av IB. Så medverkade jag:
Av en tillfällighet blev jag bekant med en trevlig kvinna i Stockholm. Det var sent på kvällen och busstrafiken mot Norrtälje var usel. Jag erbjöds logi i hennes lägenhet som låg i Hägersten. Och så fick det bli. Väl där undrade jag varför den låg i ett industriområde. Hon svarade att hon fick låna lägenheten av en anhörig när han inte behövde den i jobbet. Jag undrade vad han sysslade med. Hon visste inte så mycket men berättade att han var anställd av polisen och militären.
Detta fick mig att reagera. Jag trodde att man i Sverige antingen var anställd inom polisen eller militären.

FiB Kulturfront hade nyligen skrivit något om åsiktsregistrering. Jag ringde dit och fick tala med Jan Guillou. Han bad mig komma inom och berätta. Det gjorde jag men innan jag berättat färdigt bad han mig dra hem och läsa Kriminaljournalen i stället.
De andra som var närvarande – deras namn fick jag aldrig höra – tyckte att jag kunde få tala till punkt. Det fick jag och mitt namn noterades.
Sarkasm var jag van vid på nära håll. Jag var politiskt aktiv och blev ständigt kallad för både det ena och det andra av M-politikern Elwe Nilsson i Vallentuna. Men nu kändes det att det kom från fel håll.

Besviken kontaktade jag en ung journalist på Aftonbladet. Hon blev jätteintresserad och sa: "Oj, detta kan bli min första stora journalistiska grej". Veckan därpå ringde hon och berättade att de som varit med på redaktionsmötet hade sagt, att LO inte ville att man skrev om sådant. Hon tyckte emellertid att det var viktigt så jag fick hennes artikel i syfte att jag skulle ge den till en annan tidning förutsatt att texten skulle skrivas om till oigenkännlighet. Annars kunde hon råka illa ut på jobbet.

Jag gick till min partitidning Ny Dag som var VPK:s veckotidning. Den skrev om saken men blev som vanligt avfärdade av omvärlden med att det var kommunistpropaganda.

En tid senare ringde Jan Guillou. Han lät inte lika ohövlig utan bad mig komma till redaktionen på nytt. För första gången hörde jag också ett annat namn i sammanhanget nämligen Peter Bratt.

Jag åkte dit och blev där ombedd att införskaffa ytterligare uppgifter. Jag ville gärna att saker och ting skulle komma fram men ville samtidigt inte att min väninna skulle råka illa ut. Jag begärde därför att källan skulle hemlighållas. "Självklart", sa Jan Guillou. "På heder och samvete."
Jag kontaktade kvinnan i Hägersten som svarade på mina frågor men blev orolig. Hon frågade varför jag var så nyfiken. Jag berättade att FiB Kulturfront var nyfiken på historien men försäkrade att hon kunde vara helt lugn. Vi hade ju fått Jan Guillous löfte om att källan inte skulle röjas.

Jan Guillou och Peter Bratt fick uppgifterna. När sedan första numret om IB-avslöjandet kom ut var historien mycket större än vad jag kunnat ana. Publiceringen innehöll dessutom uppgifter som inte borde ha varit med! Där stod: "En nära anhörig till en av IB:s chefer har berättat för en av FiB:s medlemmar…"
Vilket svek!

Jag kontaktade Jan Guillou och sa vad jag tyckte. Han svarade att om myndigheterna ville få kännedom om källan så kan de skaffa sig det ändå. Publiceringen gjorde varken från eller till.
En tid senare ringde kvinnan och talade om mitt svek. Ytterligare något senare ringde hon och sa: "Svein, snart orkar jag inte tiga längre".
Jag kontaktade Jan Guillou än en gång för att tala om vad jag tyckte om honom, att han är en svekfull typ utan journalistisk heder. Då blev han förbannad för att jag ringde.
Jag har alltid tyckt illa om Jan Guillou. Han lär vara en populär författare men han bör inte blanda ihop sina sagor med faktamaterial som i sin självbiografi.
Svein Tryti

Svenska Dagbladet, Brännpunkt

Norsk student var den verkliga IB-källan

Publicerad: 28 oktober 2009, 04.43. Senast ändrad: 28 oktober 2009, 07.05

Historien om IB har en förunderlig sprängkraft. Det kan man konstatera efter avslöjanden om Jan Guillous kontakter med ryska KGB. Jag var med och utredde IB in i minsta detalj inom ramen för Säkerhetstjänstkommissionen, målet var att kunna presentera en slutgiltig bild av verksamheten. Jag vågar påstå att så också blev fallet och ingen har kunnat utmana den bild som då presenterades.

Men IB skapar debatt ändå, nu har fokus dock hamnat på avslöjarna själva. För några månader sedan var det Peter Bratt som fick några skopor ovett av i Guillou i dennes memoarer och nu är det alltså Guillou själv som står i skottgluggen efter Expressens avslöjande. ”Detta ställer IB-avslöjandet i ett nytt ljus” menar en del som anar KGB som ursprunglig initiativtagare till artiklarna i FiB/Kulturfront. Det låter naturligtvis spännande. Men sanningen är en annan. Initiativet till IB-avslöjandet kom från två av varandra oberoende källor på våren 1972.

Den ena källan var en yngling som befann sig i kretsen kring FiB/Kulturfront och som kände en släkting till en person som arbetat inom IB. Släktingen hade oförsiktigt nog berättat om fackföreningsspionage och åsiktsregistrering och att det hela skulle ha skett i militär regi. Uppgifterna var oklara, men ynglingen sökte ändå upp Guillou som något tvivlande ska ha skrivit ihop några sidor om detta. Han lät också smygfotografera några av de personer som källan menade var anställda inom verksamheten.

Ungefär samtidigt kom Peter Bratt på besök till FiB/Kulturfront för att sälja in ett material som också det handlade om åsiktsregistrering inom försvaret, aktualiserad genom en om-talad händelse på värnpliktskonferensen i Örebro några veckor tidigare. Då Bratt och Guillou diskuterade sina artiklar förklarade Bratt att hans artikel grundade sig på en källa som var verksam inom en väldigt hemlig del av det svenska försvaret, begreppet IB hade då ännu inte nämnts. Bratt fick låna fotona på de mysiska personerna och visade dem för sin källa som pekade på en av bilderna och utbrast ”det där är ju min chef!” Bilden föreställde dåvarande IB-chefen Birger Elmér.

Genom detta var IB-avslöjandets två ben sammanfogade – ”ynglingen” och ”IB-källan”. I det senare fallet är namnet känt, Håkan Isacson. Men den andre personen är mindre bekant – han heter Svein Tryti, en norsk student som bodde i Stockholm.

Det är således Tryti som är IB- avslöjandets okände initiativtagare.

Det var tillfälligheter som låg bakom efterkrigstidens största journalistiska scoop och inte en aktion signerad rysk underrättelsetjänst.

LARS OLOF LAMPERS

sekreterare i Säkerhetstjänstkommissionen 1999–2002

Guillous första IB-källa dementerar

Svenska Dagbladet

Guillous första IB-källa dementerar

Publicerad: 28 oktober 2009, 01.00. Senast ändrad: 28 oktober 2009, 08.27

Upprinnelsen till hela IB-avslöjandet var enligt Jan Guillou några ord från en journalist på Expressen. Men journalisten som senare blev chef på SvD säger att alltihop är ett påhitt. Jan Guillou svarar att det ”är en dementi han inte väntat sig”.

I maj 1973 publicerade journalisterna Peter Bratt och Jan Guillou reportaget "Sveriges spionage" i tidskriften Folket i Bild Kulturfront. Där beskrevs detaljerat hur Informationsbyrån IB spionerade utom och inom Sverige. Guillou har i sin färska självbiografiska bestseller "Ordets makt och vanmakt" beskrivit upprinnelsen till avslöjandet.

För första gången namnger där Guillou den journalist på Expressen som gav honom den första antydningen om att IB fanns: "Han hette Bengt Erlandsson och hade en ospecificerad chefstjänst på Expressen". Guillous formulering att journalisten "hette" Bengt Erlandsson antyder att han inte längre skulle vara vid livet. Men Bengt Erlandsson lever och är pensionär. Efter tiden som utlandschef på Expressen börjande han 1974 på SvD som editionschef (det vill säga högste chef på kvällstid) och var senare bland annat utrikeschef.

- Jag har läst vad Guillou skriver. Jag vet inte var det kommer ifrån. Det är inte sant, säger Bengt Erlandsson till SvD.

Enligt Guillous bok skulle Bengt Erlandsson på 1960-talet på restaurang Tennstopet ha berättat om en hemlig militär organisation utom riksdagens kontroll. Men när Erlandsson inte ville säga något mer så togs han inte på allvar. Utom av Guillou som skriver att det som Erlandsson sagt "blev omöjligt att glömma". I boken namnger Guillou tre andra journalister som skulle varit med. Men Bengt Erlandsson säger till SvD att två av dem kände han inte alls, och den tredje har han inte varit på krogen med.

Kände du till IB och dess verksamhet?

- Nej. Jag har inte gjort lumpen heller, säger Bengt Erlandsson.

Är det helt påhittat?

- Javisst. Jag kan bara svara för vad jag vet, svarar Bengt Erlandsson.

När SvD konfronterar Jan Guillou med Bengt Erlandssons uppgifter svarar han först med en motfråga: ”Vad ska jag göra åt det?” Men Erlandsson säger att han inte kände till IB, och att han inte pratat med dig?

- Då får han säga det. Det är en dementi jag absolut inte väntat mig. Men jag kan inte ha mints fel om det.

Vem ska man lita på, han eller dig?

- Varför i fridens namn skulle jag hitta på något sådant? Om det inte är sant så riskerar man ju en pinsam dementi. Det väntade jag mig förstås inte.

Skulle han då inte tala sanning?

- Eller har han glömt. Jag skulle ha väldigt svårt att tro att jag skulle kunna ha misstagit mig på något som jag uppfattade som så högeligen intressant, svarar Jan Guillou.

Lite längre fram under telefonintervjun kommenterar Jan Guillou de källor de använde.

- Det fanns gott om desinformation i det vi beskrev i första numret. Där är det någon liten osann artikel om hur det här avslöjandet gick till och allt detta är för att försvåra jakten på verkliga källor, sade Jan Guillou.

I just den artikeln som har rubriken ”Hur reportaget kom till” anges samma upprinnelse till arbetet:

”1969 satt en man från Expressens utrikesavdelning och skröt om hur mycket han visste - på en Stockholmsrestaurang”.

Den andre IB-avslöjaren Peter Bratt säger att han aldrig trott på historien om Expressen-journalisten.

- Det Guillou skrev ihop i första numret om hur avslöjandet gått till reagerade jag på direkt:

"Vad är det där för trams, varför hittar du på det där?"

Jag trodde inte alls på det där, att det var något Jan Guillou hade hittat på. Sedan har han lagt till efterhand, säger Peter Bratt.

På SvD Brännpunkt skriver Lars-Olof Lampers idag att den norske konstudenten Svein Tryti var en viktig källa för avslöjandet. Både Bratt och Guillou bekräftar att han hade en roll, men är oense om hans betydelse. Själv berättar Tryti för SvD att han stötte på en lägenhet som användes av polis och militär. Därigenom kom han sedan IB:s inrikes åsiktsregistrering på spåren.

- Jag tipsade Guillou först. Men han var en arrogant typ som tyckte att jag borde gå hem och läsa Kriminaljournalen. Men Peter Bratt och de andra tyckte jag kunde få tala till punkt. Det var tack vare Peter Bratt som IB senare kom upp i ljuset, anser Svein Tryti.

Mikael Holmström

Läs också: 

Gunilla Kinn: Monica Antonsson intervjuade Svein Tryti först

Folket i Bild / Kulturfront: IB-affären Sveriges Spionage: 

Jerry Olsson: https://jerryolsson.se/2009/10/28/endast-guillou-str-fr-sanningen/

Skäggmesens Atlas: IB-affären

Den som orkar kan också ta del av vad journalisten Gunilla Kinn skriver i sin blogg. Då var hon TT:s stringer i New York. I dag är hon mera känd som fru Edward Blom.

27 OCTOBER 2009

Gunilla Kinn:

Monica Antonsson intervjuade Svein Tryti först

Eftersom IB-affären varit på tapeten under hösten – alltsedan Jan Guillous memoarbok "Ordens makt och vanmakt" kom ut och överlag fick tämligen okritiska recensioner – har jag på sistone tipsat såväl Studio Ett-redaktionen på Sveriges Radio (9 september) som Godmorgon världen (24 september) och Expressen (i lördags) om att de borde intervjua norrmannen Svein Tryti i Vallentuna. Samt lagt ut tipset till alla på Twitter.

Så vitt jag vet har ingen nappat på mina tips. Men nu har han åtmistone dykt upp i Svenska Dagbladet, apropå vem som var den ursprungliga källan till uppslaget. Inte Bengt Erlandsson, som Jan Guillou tydligen själv skriver i sina memoarer (och som jag mest kände till som Läsarnas ombudsman i tidningen en gång)!

Tänk att man kan ha så olika minnesbilder. Detta är mycket intressant för alla som är det minsta intresserade av psykologi och/eller journalistikhistoria.

Den som intervjuade Svein Tryti om hur han tipsade FiB/Kulturfront om IB-affären så att jag fick kännedom om hans namn var dock Monica Antonsson.

Ända sedan jag läste hennes text från 1998/2005 har det förvånat mig att ingen plockat upp den. Jag har inte fått någon som helst respons på mina små tips (som jag skickat till redaktionerna med Monicas goda minne), vilket verkligen förvånar mig. Monica har själv tipsat Expressen. Men nu kanske någon gör en ny intervju med Tryti (jag antar att han figurerat tidigare i medierna; IB-affären har ju utretts framlänges och baklänges).

Det vore på tiden, för IB-affärens tillkomst och omständigheter är uppenbarligen fortfarande mycket kontroversiell och omstridd. Som ni kan läsa i SvD-texten anser Svein Tryti att IB-avslöjandet mest var Peter Bratts förtjänst. Så här skrev Monica Antonsson:

Svein tog kontakt med tidningen Folket i Bild/Kulturfront (FiB).

– Jag gick upp på redaktionen och berättade min historia för Jan Guillou. Han trodde mig inte. Han sa åt mig att gå hem och läsa Kriminaljournalen.

En annan medarbetare på FiB ville veta mer så Svein skaffade fram namn och adresser till ansvariga för registreringen av så kallade vänsterelement.

– Jag fick löfte om att källan skulle hållas hemlig men Jan Guillou skrev att källan var en nära släkting till en av IB:s chefer. Det resulterade i att min väninna utsattes för långa, pressande förhör och blev psykiskt knäckt.

På Newsmill har de börjat vinjettera artiklarna med "Gåtan Guillou", vilket det verkligen är – och så kallar de det förstås för "Guillou-gate". IB-medarbetaren Svante Winquist skriver där om att tolkningsmonopolet kring IB-affären nu brutits:


"IB-affären är Sveriges i särklass segaste skandal som återkommer i media med ungefär med samma frekvens som influensaepidemier. Agendan har inte sällan satts av journalister som haft ideologisk och bekantskapsmässig anknytning till Jan Guillou.

– – –

Hur har Jan Guillou kunnat med att ta åt sig äran för IB-affären i media på det sätt som skett under 36 år, utan kritiskt granskning från sina kollegors sida? Hur kan han kasta ur sig homofoba öknamn till en journalistkollega utan att bli "stenad" av kåren i övrigt? Han borde åtminstone ha blivit utesluten ur Journalistförbundet! Var den tidigare ordföranden i Publicistklubben en makthavare med särskilda privilegier innan Expressen gjorde sin journalistiska plikt?"

Visst är det så att Guillou varit "untouchable". Det märktes inte minst på Publicistklubbens Gömda-debatt i januari. Nästan ingen – utom Monica Antonsson förstås, och en närvarande icke-journalist vid namn Karin – polemiserade mot hans besynnerliga monolog om varför han inte läst Gömda, och varför "sanning" är ett problematiskt begrepp.

Klart att "sanning" är det, om man är mytoman.

Läs gärna det blogginlägg jag skrev i början av september, apropå hur recensenterna av Jan Guillous yrkesmemoarer missade att diskutera hans förhållande till minne, sanningsenlighet och källor.

Uppdatering: Nu har svd.se lagt upp den Brännpunkts-artikel som nyhetsartikeln jag länkar till ovan hämtat informationen om Svein Tryti från: "Norsk student var den verkliga IB-källan" av Lars-Olof Lampers, sekreterare i Säkerhetstjänstkommissionen.

Ett förtydligande: Trytis tips var alltså en (1) ingång, som parades med annan information från Bratts "deep throat"-källa Håkan Isacson (som han träffade på Prinsen).

En rättelse: Jag skrev igår att Guillou nog inte var frilansjournalist när KBG-kontakterna inleddes, utan jobbade på FiB Aktuellts redaktion. Men enligt en av intervjuerna han gett hade han precis fått sparken därifrån, så då var han väl frilansjournalist. Kronologin är inte helt klar.

Monica Antonsson skriver idag om Jan Guillou och Svein Tryti [länken här var tidigare fel, nu korrigerad] (finns i bloggen Monica I som tillfälligt är stängd)
/Gunilla Kinn
21 comments: Läs kommentarerna på orginalplatsen, se ovan