Marianne köpte sig en kvarn...

Södra Roslagen

26 juli 1989

Olhamra kvarn

- med anor från tidigt 1700-tal

(Vallentuna)

- Så fort jag såg huset visste jag att här ville jag bo!

Det säger Marianne Telenius som sedan tolv år bor i den gamla Olhamrakvarnen nära Angarnssjöängen.

Med mycket möda och stort besvär har hon inrett sin gamla kvarn till en i stort sett modern bostad.

Marianne i kvarnen:

- Mitt hus står ständigt med fötterna i vattnet!

Det var efter att ha läst en annons om att Olhamra kvarn var till salu som Marianne Telenius hamnade här. Kvarnen, som står med sina grundmurar i en bäck, satte fart på hennes kreativa renoveringslusta. Här ville hon bo!

- Jag fick hjärtklappning när jag träffade huset första gången. Här ligger ännu 1700-talsgolven kvar med sina handsmidda spikar som de byggdes för länge sedan, säger Marianne.

Det är dokumenterat att Olhamra kvarn har nästan 300-åriga anor. År 1703 omtalas att en ”kvarn med två par stenar” var byggd vid fallet i Olhamraån. Det uppges också att vattenkvarnen var igång höst och vår. År 1748 erlade mjölnaren 8 tunnor spannmål i årligt arrende. Tio år senare tillstyrkte häradsrätten att kvarnen skulle få skatteläggas som tullkvarn vilket, enligt Marianne, förmodligen aldrig kom till stånd.

Men det är uppenbart att kvarnen vållade en en del bekymmer. Granngården Åsta uppgavs år 1705 ha blivit inkräktad. En förlikning kom till stånd om rågången mellan gårdarna. Den innebar att dammkärret inte skulle stängas, då det orsakade skada för Åstaborna, troligen på grund av översvämningar.

Många verksamheter

Som vanligt var på den tiden var Olhamrakvarnen en tid även sågverk. Tecken tyder dessutom på att tvätteriverksamhet funnits här. I början av förra seklet finns även ett tegelbruk med kapacitet på 10 000 tegel vart femte år i Olhamra. 

 - Det finns alltså flera kvarnar i Vallentuna än den vid Kvarnbadet, säger Marianne som dessutom kan berätta om en gammal ångkvarn bortom Åsta.

Olhamra kvarn, som ligger intill den urgamla slingrande Norrtäljevägen, användes som kvarn fram till år 1823. Telenius.
Kvarnägaren och mjölnaren bodde i huset intill.

Karolinerkvarn

Hit kom bönderna med sitt korn för att få det malt i den gamla "Karolinerkvarnen".

Den drevs troligen genom en kuggväxel av ett vattenhjul med horisontell axel. Vatten stängdes in i tre dammar ovanför fallet. När spärrarna släpptes forsade vattnet fram i bäcken med väldig fart och alstrade energi.

- Vattnet i bäcken kommer från Gävsjön men rinner rakt igenom Högdalatippen. Det är därför giftigt numera och kan knappt användas för bevattning av mina små trädgårdsodlingar, säger Marianne.

Kvarnen fick efter sin storhetstid finna sig i att fungera som magasinsbyggnad.
1940 köptes den av en familj Ankarcrona som byggde om den till sommarhus.

Nya upptäckter

- Vi upptäckte att det under källaren fanns ytterligare en källare som var alldeles vattenfylld. Där har troligen utväxlingshjulet suttit, säger Marianne som efter kontakt med Nordiska Museet fyllde igen källaren med sten och grus och gjöt armerad betong över alltihop.

- Jag ville ju inte ha en vattengrav under huset.

Marianne har renoverat sitt hus med känsla för det gamla byggmaterialet. Ytterdörren med sin tidstypiska panel står kvar liksom vedspis och kakelugnar. Här och där i de jättelika takbjälkarna sitter järnfästen kvar som minner om husets tid som kvarn. För att få det beboligt har planlösningen fått bli lite hur som helst. Därför står vedspisen i hallen medan köket är försett med kakelugn och vardagsrummet är beläget i det gamla mjölrummet. Från sitt fönster har Marianne en hisnande utsikt över den närliggande Angarnssjöängen. Allt medan bäcken oavbrutet forsar fram under huset.

Evigt fotbad i spännande hus

- När jag kom hit var huset försett med nymodig panel. Jag fick hjälp av länsantikvarien att hitta en såg som kunde förse mig med vankantade brädor, som en snickare sedan hjälpte mig att sätta upp. Dalen där kvarnen står i sitt eviga fotbad är en så kallad grönområdeskorridor. Här råder med andra ord så kallad ursprungsidyll. Roslagsleden löper intill och en bred gata i skogen ska inom kort härbärgera en kraftig högspänningsledning.

- De som avverkar arbetar nog på tid, gissar Marianne. De lämnar förskräckliga kalhyggen efter sig, Den är skändad nu min svampskog.

Marianne är numera sjukpensionär från sitt arbete på Socialhögskolan. Hon har därför långt framskridna planer på att inreda en ateljé och återuppta en gammal passion, måleriet. I grunden är hon keramiker men reumatismen i händerna satte stopp för en fortsatt karriär med lera och vatten. Måleri får det alltså bli.

- Det är verkligen spännande att få ta hand om ett sådant här gammalt hus. Man klappar på bjälkarna och undrar hur den första vintern var 1704. Kanske var den hård, kanske ylade vargarna utanför. Tanken svindlar.

Nära till allt

Marianne tänker bo kvar i sin kvarn om bara miljön får vara orörd. Hon har nära till allt, tycker hon. Hon behöver bara gå tre kilometer till busshållplatsen i Angarn om hon ska någonstans. Men visst har hon bil. Den tar hon också ibland när andan faller på. Och för det mesta är huset fullt av barn, barnbarn, vänner och bekanta.

- Ett sådant här rivningsobjekt blir aldrig färdigt, konstaterar Marianne. Man kan kosta på det hur mycket som helst och jag har fortfarande mycket att ta itu med, 

Monica Antonsson  


Kommentar:
Hildur Ingrid Marianne Telenius 
född 3/12 1927 i Eskilstiuna Fors - död 25/1 2007
Hon var bosatt på Rosersbergs slott i Rosersberg men hade alltså Olhamra kvar som sitt sommarnäste. 
Hon var en fantastiskt varm och god människa.