Till minne av Roger Larsson...

Vallentuna Nya

Nr 2, 2023 

Till minne av Roger Larsson

Roger Larsson, för många känd som den jovialiske järnhandlaren, har lämnat oss.
- Jag tänker på ödmjukhet när jag tänker på Roger, säger chefredaktör Ulf Lindeborg. Det är som att vi förlorat en ängel. Kan du skriva några minnesord?
Så vad skriver man om sin bäste vän, när själva livet har runnit ur och man inte längre kan ringa och bara prata bort en stund? Det kan bara bli en högst personlig berättelse i all anspråkslöshet.

  

Roger har ofta berättat om hur han i början av sitt yrkesliv reste land och rike kring som representant för Norbergs, ett företag som sålde spadar och trädgårdsredskap i järnhandlarbranschen. När han så småningom slog sig till ro, hade han gift sig och bildat familj i ett trivsamt litet hus i Erikslund. Därmed tog han också anställning hos Rohlins järnhandel i Täby Centrum och lät bilen stanna hemma. Tillsammans med en arbetskamrat drömde han om att bli sin egen och tog småningom över järnhandeln i Vallentuna 1990.
 
Järnhandlaren

Köpmannaföreningen insåg snart att Roger var en ovanligt driftig person. Han utsågs till föreningens ordförande, en uppgift som han tog på stort allvar. Sedan stod det inte länge på förrän han argumenterade för bättre öppettider och ökad köptrohet likaväl som att han agerade för att få till stånd fler parkeringsplatser och förändringar i den lokala trafikförordningen. Han höll möten, skrev protokoll och klängde runt på husfasaderna i centrum för att på egen hand hänga upp lampor och juldekorationer. Allt för att bespara köpmannaföreningen kostnader.   
 
Revyaktören

Det var för att få till stånd ett samarbete med köpmännen som jag en dag klev in i järnhandeln och frågade efter Roger. Vallentuna Revyn skulle bjuda på sommarunderhållning i centrumparken – där kulturhuset nu står – och vi behövde assistans. Ett antal köpmän skulle övertalas att tävla mot varandra i omöjliga grenar inför publik. Roger ställde upp och var en av dem som till publikens jubel bakade pizza på scenen instruerad av en alldeles äkta pizzabagare. Och det var bara början. Roger kom att bli en av revyns verkliga stöttepelare innan han 2001, när det av någon anledning saknades en manlig aktör, tog klivet upp scenen. 25 revyer gjorde vi innan verksamheten lades i malpåse.
 
Järnhandeln var emellertid ingen vinstmaskin. Med två delägare och en anställd gick affärerna helt enkelt inte ihop. När banken krävde att den anställde skulle sägas upp valde Roger att hellre gå själv. Han köptes ut för en krona.
Det resulterade i Rogers El, en butik som han drev på egen hand tills han småningom sadlade om och blev lagerchef för Copy Consult, ett företag som sålde och servade telefaxar och kopieringsmaskiner. Där blev han kvar tills han avgick med pension för några år sedan.

 

Motorsport

Roger knogade vidare som förut och var djupt engagerad i motorsport. I flera decennier var han ordförande för MK Rimo som bedriver bilrally på Ticksta som är föreningens motorstadion. Jag var med och sålde varmkorv på en tävling en gång och kunde själv konstatera att han där var i sitt rätta element, en auktoritet som inte ifrågasattes.

Roger drabbades av en hjärtinfarkt redan 1998. När han kom in på Danderyds sjukhus hade han förträngningar i tre av hjärtats kranskärl vilket avhjälptes med en så kallad by-pass-operation.
- Läkarna har gjort ett fantastiskt arbete, sa Roger efteråt. Jag har fått ett nytt liv och en helt annan ork. Jag är inte alls lika trött längre.
 
Roger värvades även till Lions Club där vi med evenemang som exempelvis Flyg- och motordagen samlade in pengar till välgörenhet i stort som i smått. 2007 utsågs han av klubben till projektledare för Nationaldagsfirandet i Vallentuna. Som Nationaldagsgeneral fick han verkligen visa vad han gick för och klarade uppgiften med glans.
 
Tjernobyls barn

Vårt stora gemensamma projekt var ”Tjernobyls Barn” i vilket vi under drygt tio år körde hjälpsändningar till den av Tjernobylkatastrofen radioaktivt nedsmutsade staden Novozybkov i Ryssland. Så småningom renoverade vi även sjukhuset Änglagård med stöd av Lions Club.
Roger var transportansvarig och deltog i många, långa och spännande resor genom Ryssland, Belarus som då kallades Vitryssland och Ukraina där kriget nu förstör för hela världen. Roger var även med på ett av våra besök i Tjernobyl. På mycket nära håll såg vi följderna av en kärnkraftsolycka.
 

Det var våra bästa år med humanitärt arbete, tyckte vi.
- Nu har vi jobbat ideellt i över 30 år, sa Roger för en tid sedan. Undra på att vi aldrig får några pengar över. Och så var det. Kanske särskilt för Roger. Han gav allt men fick inte så mycket för egen del mer än livskvalitet. Vi gjorde bra saker, skadade ingen och hade kul. Det var det viktigaste. 
 
Roger blev förra året engagerad som bingoutropare på Träffpunkten, ett enkelt uppdrag som han uppskattade mycket. Det var också tänkt att han nu i år skulle få sitt eget Motormagasin i Radio Österåker. Han såg fram mot att få referera tävlingar, bjuda in gäster och göra intervjuer.
 

Influensan
Han drabbades dock av influensan - den där årliga - och blev riktigt sjuk. Två dagar före julafton sa han i telefon att han skulle börja handla på internet för att få maten hemburen.
- Jag orkar inte längre bära upp matkassarna till lägenheten. Jag måste börja ta det lugnare och går ingenstans förrän jag är frisk.
 
Och så blev det. Han gick aldrig mera ut. Roger blev kvar hemma i Norrgården där hans hjärta på tröskeln till framtiden helt enkelt bara stannade och vände om. På självaste julafton!

Det blev inget motormagasin och inget förverkligande av andra planer heller. Passet han just hade hämtat ut kommer aldrig att åka iväg på någon resa med packad väska.

Kvar finns bara minnet av en verklig vän.

En vän som alltid ställde upp. Och som aldrig svek.
 
Roger blev bara 69 år gammal och sörjs nu närmast av sin sambo Karin, barnen Fredrik, Emmelie, Erik och Markus, sin lillebror Jan-Erik, barnbarnen Tuva, Lukas, Felix, Julia, Alexander och Amanda och en lång rad vänner.

Tack för att du fanns Roger.

Sov gott nu…

Monica

Roger Larsson

Lite bilder innan jag hittar artiklarna...

Roger Larsson

Foto: Monica Antonsson

Järnhandlare Roger Larsson

November 1993

Foto: Monica Antonsson

Roger Larsson
Foto: Monica Antonsson

Lokaltidningen 

Nr 46, 1993

Vallentunaborna sviker sina butiker

Vallentunaborna sviker sina butiker och handlar på bortaplan. Det visar en undersökning Statistiska Centralbyrån.
- Om sanningen ska fram så är jag allvarligt oroad för Vallentuna centrums fortlevnad, säger Thomas Hellström, VD vid Stockholms Köpmannaförbund.

Siffrorna gäller 1991. Då gjordes 45 procent av matinköpen och hela 77 procent av övriga inköp i butiker utanför kommunen. Sedan dess har läget försämrats ytterligare. Främsta orsaken är grannkommunernas stora centrumanläggningar och då i första hand Täby Centrum som lockar till sig många Vallentunabor.

Samarbete behövs
- Köpmännen i Vallentuna går en besvärlig utveckling till mötes, säger Thomas Hellström. De måste få igång ett samarbete med kommunen och övriga fastighetsägare för att skapa rätt butiksmix.

De bör dessutom anställa en centrumledare som kan ta hand om marknadsföring och uppmuntra butiksägarna till stordåd. Lite utbildning sitter inte i vägen. Den som blir väl mottagen i en butik och får god service kommer tillbaka.

Upptagna p-platser
Thomas Hellström menar att tillgängligheten är det stora problemet. Många av de 735 parkeringsplatserna används av pendlare, kommunanställda och butikspersonal från morgon till kväll. De bör använda parkeringshusen och lämna platserna i gatuplanet till kunderna.

Roger Larsson, järnhandlare och ordförande i köpmannaföreningen, håller med om att radikala förändringar måste till. Många butiker går på knä och några har redan gått i konkurs. En arbetsgrupp med uppgift att komma tillrätta med problemen har därför bildats. Bättre skyltning vid infarterna och strategiskt utplacerade informationstavlor är några föreslagna åtgärder.

Fyra varv…
- Bristen på parkeringsplatser är förödande. Jag hade just en kund som hade kört fyra varv runt centrum utan att kunna hitta en plats. Till sist körde han in på gården och parkerade olagligt för att kunna handla, säger Roger Larsson.
Han sätter sitt hopp till en förslag om ny parkering i slänten mellan Centralvägen och Väsbyvägen. Den forna åkerlappen kan lätt hyvlas av och asfalteras.

Öppet längre
- Från köpmannaföreningens sida har vi i flera år försökt förbättra köpkraften genom förlängda öppettider. Många pendlare anländer med tåg och buss vid sextiden på kvällen. Därför håller vi öppet till kl 19.00. Tyvärr har vi inte lyckats få alla köpmän att ställa upp.

Roger Larsson får medhåll av Thomas Hellström. Ökat öppethållande ger liten eller ingen effekt alls om inte alla ställer upp. Kunderna blir snarast förvirrade.
- Vi är minst lika bra som konkurrenterna när det gäller kunnande och service. Men när helgen kommer smalas familjerna och åker iväg för att handla där det finns parkering. Nu gäller det för oss att öka tillgängligheten och ta upp kampen om kunderna, säger Roger Larsson.
Monica Antonsson

Lokaltidningen

Vecka 12, 1994

”Posten måste ändra sina öppettider”

Posten i Vallentuna har ändrat sina öppettider. Det har gjort köpmännen minst sagt irriterade.
- Vi kräver att de återgår till att öppna klockan 9.00 om morgnarna, säger Roger Larsson, Köpmannaföreningens ordförande.

Sedan första mars öppnar postkontoret i Vallentuna klockan 9.30 om morgnarna, en halvtimme senare än förut. Det har gjort livet surt för köpmännen som nu har samlats bakom ett skarpt protestbrev till postmästare Monica Holmström.

Hur kan posten förstöra så mycket för kunder och köpmän i Vallentuna Centrum, undrar de.
- Många av våra medlemmar är enmansföretagare, förklarar Roger Larsson. De öppnar sina butiker halv tio och arbetar ensamma hela dagarna. Förut kunde de hämta sin post och uträtta ärenden i postkassorna, innan det var öppningsdags. Nu kan de inte gå till posten överhuvudtaget!

Stor försämring
Roger Larsson menar att även yrkesverksamma hantverkare har kommit i kläm. Många, särskilt de som ska lösa ut reservdelar innan de kan börja dagens arbete, upplever den extra halvtimmen som en stor försämring.
- Vi fick löften om bättre service när posten skulle bolagiseras men det tycks ha blivit precis tvärtom. De nya öppettiderna är en radikal försämring för oss köpmän.
Postmästare Monica Holmström är förvånad över reaktionerna. Hon har hittills inte hört ett enda klagomål från vare sig företagare eller privatkunder.

Centralt beslut
- Jag diskuterade tiderna med Företagarföreningens ledning innan de genomfördes och de hade ingenting att invända.
Monica Holmström berättar att öppettiderna har beslutats från centralt håll, för att alla kontor ska ha samma tider. Åkersberga och Vaxholm står på tur härnäst. I april ändras tiderna där.
- Det är en del av Postens totala policy, även om viss lokal hänsyn kan tas. Men Posten är inte längre ett statligt företag med obegränsade resurser.

Samma som banken
Vi har tagit hänsyn till bankernas öppettider och valt att öppna vid samma tid som de gör. Nordbanken är de enda som har haft synpunkter på det, då våra tider påverkar deras interna rutiner.
Monica Holmström lovar att vidarebefordra köpmännens synpunkter till sin ledningsgrupp för vidare diskussioner.
- Jag kan varken säga ja eller nej så här rätt upp och ner. Men om öppettiderna slår väldigt hårt på någon grupp i samhället få får vi väl fundera på saken, säger hon.
Monica Antonsson

_______________________________________________________________________________

Lokaltidningen

Nr 37, 1994

En delseger för bilisterna

Förslaget att införa avgifter på dispenser för att få köra där fordonstrafik är förbjuden väckte ingen större entusiasm i kommunstyrelsen.
- Vi var förvånade allihop, säger Ann-Marie Karlsson (c).
Ska vi ta ut avgifter av välgörenhetsorganisationer som Lions Club?

Det var gatunämnden som kom med idén att införa avgifter för dem som exempelvis måste frakta saker över Tuna torg när det är jippon i centrum.
- Dispenserna medför ökat arbete, ofta efter arbetstid, vilket orsakar kostnader, skrev gatunämnden till kommunstyrelsen och föreslog avgifter på mellan 200 och 650 kronor per dispens. Förslaget stötte emellertid på patrull i kommunstyrelsen.

Merkostnad
- Man frågar sig hur många gånger om året det här är aktuellt, säger Ann-Marie Karlsson. Två tre gånger? Ska vi verkligen ha fler taxor över huvud taget? 

Det kanske kostar mer än det smakar.

Ledamöterna ville ha besked om förslaget kunde inbringa några pengar till kommunkassan eller om det rent av skulle bli tvärtom. Gatunämnden fick bakläxa och ärendet återremitterades för komplettering.
Carl-Gustaf Mellsjö (m) ordförande i gatunämnden har förståelse för kommunstyrelsens ståndpunkt. Han är ju själv en av ledamöterna och sitter följaktligen på två stolar.

Beräkningar saknas
- Vi hade inte räknat ut hur den här avgiften skulle slå ekonomiskt, säger han. Det är fullt naturligt att kommunstyrelsen vill ha besked på den punkten.
Borde ni inte ha räknat ut det innan ni skickade förslaget till kommunstyrelsen?
- Man kan inte kolla allt, urskuldar sig Carl-Gustaf Mellsjö.

För Roger Larsson, köpmannaföreningens ordförande, är återremissen ett glädjebesked. Han jobbar ofta ideellt med att ordna jippon i centrum och blev mäkta irriterad över hotat om nya pålagor.
- Det känns positivt att kommunstyrelsen ifrågasätter avgifterna. Det betyder att ledamöterna faktiskt lyssnar på folket.
Monica Antonsson

________________________________________________________________________________

Lokaltidningen

Nr 42, 1995

Arbetsförmedlingen hade inte tid att ta emot ledigt jobb

(VALLENTUNA)
- När arbetsförmedlingen i Vallentuna inte ville hjälpa oss att skaffa personal vände vi oss till förmedlingen i Täby, säger Roger Larsson på Energireduktion AB i Vargmötet.
Det betyder att ett ledigt jobb gick Vallentunaborna förbi.

Roger Larsson fd köpmannaföreningens ordförande i Vallentuna, har för vana att tala sig varm för köptrohet, att Vallentunaborna bör handla på hemmaplan. Det är därför han reagerar så hårt på arbetsförmedlingens agerande när ett jobb blev ledigt på Energireduktion AB. Där är han numera säljare och fortfarande en stor kommunpatriot.
- Vi ska inte behöva gå över kommungränsen för att skaffa vare sig varor eller arbetskraft, säger han.

Annons skickades
Det började med att Therese Auer på kontoret upptäckte att hon var gravid. En annons efter en tillfällig ersättare skickades ut via Arbetsförmedlingens dator redan i april.
- Det var någon enstaka sökande som ringde och sedan kom semestern emellan, säger Therese. För några veckor sedan, när jag ändå var på posten, passade jag på att gå upp till arbetsförmedlingen. Jag tänkte att en förmedlare skulle kunna söka i datorn efter en arbetslös kontorist med lite kunskap i ekonomi.
Therese tog en nummerlapp, satte sig ner och väntade och fick så småningom träffa en arbetsförmedlare.

Hade inte tid
- Hon började knappa på datorn och tog ut en utskrift av vår annons. Jag ville göra vissa ändringar men hon tyckte att jag kunde ta annonsen med mig och återkomma senare med ändringarna.
”Visst går det att söka i datorn”, sa hon. ”Men jag har inte tid just nu.”
Therese frågade om hon måste beställa tid för nästa besök men fick aldrig något svar.

Inte intresserad
- Det var inte särskilt mycket folk där, bara fyra unga killar som sökte jobb. Jag hade gärna väntat men hon var inte intresserad. Det var tydligen viktigare att stämpla Kas-kort än att ta emot ett ledigt jobb.
Therese återvände till kontoret och chefen Stefan Ullenius som ilsknade till och ringde Arbetsförmedlingen i Täby.
- Vi fick en lista på 15-20 arbetslösa kontorister på faxen samma dag. Det var bara att börja ringa.

Känns bedrövligt
Energireduktion AB i Vallentuna anställde en kontorist från Täby som inom kort ska börja sitt jobb och gå jämsides med Therese en tid innan hon skulle föda barn och vara hemma ett år.
- Det känns bedrövligt att man ska behöva ta folk från Täby för att Arbetsförmedlingen i Vallentuna inte gör sitt jobb, säger Roger Larsson. Har de inte tid att ta emot lediga jobb så minskar knappast arbetslösheten i Vallentuna heller.

- Ska inte hända
Arbetsförmedlingens chef, Raimo Penttilä är förbluffad över det Therese berättar.
- Sådant här ska inte kunna hända, säger han. Det går inte ens att förklara.
Monica Antonsson

Nationaldagsgeneralen i det gröna

Vallentuna Steget 2007

Roger fick nytt liv...

Lokaltidningens hälsobilaga

By-pass-operationen gav Roger nytt liv

I våras gjorde Roger Larsson en by-pass-operation av hjärtat. Tre veckor senare var han tillbaka i jobbet på halvtid och sex veckor senare på heltid.
- Det känns som att jag har blivit 20 år yngre, säger han. Det är så lätt att andas.

Roger Larsson, 46, jobbar som lagerchef på ett företag som säljer telefax och kopieringsmaskiner. Det innebär stress och många tunga lyft varje dag. Speciellt som han själv ofta är på plats med maskinerna hos sina kunder. Han är dessutom rökare och glad i god mat.

Aldrig sjuk
- Jag hade aldrig varit riktigt sjuk när detta hände, säger han. Jag minns inte ens när jag var hos doktorn senast.

Problemen började i oktober 1998, när Roger var på väg till Söderköping med en kopieringsmaskin. Han hade känt sig trött en tid och ibland haft problem med låset. Det var emellertid inte värre än att han skrev det på ålderns och viktens konto.

Tryckande band över bröstet
- Jag var utanför Nyköping när jag plötsligt fick väldigt ont åt hjärtat, säger han. Det var som ett tryckande band rakt över hela bröstet. Jag funderade på om jag skulle söka upp Nyköpingslasarett och be om
hjälp men värken släppte strax utanför Norrköping så jag fortsatte.

Roger levererade maskinen och återvände mot Stockholm men mellan Norrköping och Nyköping var det dags igen.
- Det var ett otroligt tryck! Och jag som skulle bort på middag den kvällen!

Roger lyckades ta sig hem till Vallentuna där han vilade en stund utan att smärtan gav med sig.
- Jag ringde akuten som sa åt mig att ringa efter ambulans.

Risk för hjärtinfarkt
Ambulansen kom med bår och allt. Roger fick inte ens gå själv. Han fick dropp och nitroglycerinspray. Risken för hjärtinfarkt var överhängande.
- Det gick väldigt fort alltihop.

Roger blev inlagd på Danderyds sjukhus där omfattande provtagningar så småningom visade att han drabbats av svår kärlkramp. Kontraströntgen visade senare var i hjärtats kranskärl de tre förträngningarna satt. Orsaken är okänd men stress och rökning lär spela roll i sammanhanget.

Operation
- Kranskärlsförträngning kan i lindriga fall avhjälpas med så kallad ballongsprängning, säger Roger. Då går läkarna upp med en liten slang via ljumskartären. De når förträngningen och pressar bort den. Fungerar inte det återstår att göra en by-pass-operation
Det blev operation för Rogers del. Läkarna hämtade en ytlig ven från hans ena ben och tillverkade två nya ledningar. De drogs från kranskärlen till kroppspulsådern – förbi de tre förträngningarna.

Frisk direkt
- Jag kände direkt när jag vaknade upp efter sju, åtta timmar att jag var frisk, säger Roger. Jag hade ingen värk och det gick lätt att andas. Jag var hur trött som helst men kunde inte sova.
Nästa morgon svingade han benen över sängkanten och ställde sig upp. Det var inte så bra, tyckte sköterskorna. Först på kvällen fick han ta några stapplande steg i salen.

Långa promenader och ny kost
- Två dagar efter operationen gick jag omkring ganska obehindrat i korridorerna och efter sex dagar fick jag åka hem. Veckorna som följde promenerade jag åtminstone en mil om dagen.

Sjukskrivne Roger hade tråkigt därhemma. Efter bara tre veckor bad han att få börja jobba. Läkaren tyckte emellertid att det räckte med halvtid. Först sex veckor efter operationen – när bröstbenet hade läkt ihop, fick han börja jobba heltid. Sedan dess har han lagt om kosten till en mer fettsnål diet och går ofta långa skogspromenader.
- Läkarna har gjort ett fantastiskt arbete, säger han. De gav mig ett nytt liv. Nu har jag en helt annan ork och blir inte alls lika trött längre.
Monica Antonsson

Karin är ett av de största fansen

Allas Veckotidningen

Nr 26, 2008

Karin är ett av de största fansen i 

Allsång på Skansen

- Det är tur att Anders Lundin har sin fru med sig.

Karin Andersson – Allsång på Skansen

Byline:

Av Monica Antonsson

Foto: Per Arvidsson

- Det fina med Allsång på Skansen är gemenskapen och glädjen att få sjunga tillsammans.

Så säger Karin Andersson, 42, som varje tisdag under säsongen trängs i publikhavet framför Solidenscenen. 

Ibland fångas hon in av kamerorna och syns i tv. Kännetecknet är en gul keps.

– Allsången är en viktig del av mitt liv, säger Karin. Vi kan inte ens åka på semester, förrän jag har kollat vilka artister som ska vara med. 

Allt vi gör planeras efter programmet. Att titta på tv är inte samma sak. Om vi är ute med husvagnen, åker vi oftast hem, så att jag ska kunna åka in till Skansen.

Karin bor i Vallentuna några mil norr om Stockholm. Hon sjöng i kyrkans barnkör, när hon växte upp och skulle gärna sjunga i kör igen, om hon fick. 

- Fast det räcker med Allsång på Skansen, konstaterar hon.

Till vardags arbetar Karin med bistånd till tredje världen. Hon sorterar och packar begagnade kläder som sänds iväg till bland annat Afrika med Erikshjälpen. Dessbättre kan hon pussla med arbetstiderna så, att hon kan jobba halvtid de tisdagar under allsångssäsongen, när hon är i tjänst. Picknickkorgen har hon packat med såväl lunch som mellanmål och vattenflaska redan på morgonen. Efter jobbet är det därför bara att ta tåget in till stan.

– Om vädret är opålitligt, tar jag regnkläder, gummistövlar och ett klädbyte med mig. Det kan ju hända att jag blir blöt. Och så har jag en kudde att sitta på. Jag tänker på allt och får bära det själv.

Det började med Bosse Larsson, allsångsledaren som en gång efterträdde Egon Kjerrman och ledde programmet i hela 20 år. Från och med 1979 sändes det i tv och Karin satt som klistrad framför apparaten och såg vartenda program. När Lasse Berghagen tog över, åkte hon för första gången in till Skansen. Äntligen skulle hon med egna ögon få se hur programmen kom till.

– Det var ingen som ville åka med, så jag åkte ensam. På den tiden var det inte så mycket folk, så jag fick till och med en sittplats.

Det var den 12 juli 1994 och gäster var dansbandssångerskan Ann-Cathrine Wiklander och Robert Wells.  

– Det var en fantastisk upplevelse, säger Karin. Vilken fantastisk gemenskap. Det kändes genom märg och ben. Där satt vi allihop och sjöng tillsammans, fast vi inte kände varandra.

Veckan därpå gästades Skansen av Stefan & Krister och Svt noterade 660 000 tittare. En vecka senare stod Roger Pontare och Kalle Moraeus på scenen, varpå tittarsiffrorna steg till 730 000 tittare. Gästartisterna blev fler och allt namnkunnigare. 

I slutet av säsongen noterades fler än 1 miljon tv-tittare - en siffra som Lasse Berghagen så småningom fördubblade. Allsång på Skansen blev kult.

Karin satt hela första året för sig själv och sjöng framför scenen. Kompisar som av och till åkte med var mest ett störande moment, tyckte hon. De hade inte samma känsla för Allsången som hon. Det blev för mycket att ta hänsyn till.

Karin samlade autografer de första åren. Det är gott om kändisar på Allsången. De flesta har skrivit sina hälsningar i hennes allsångshäften. Många är svåra att tyda men Lasse Berghagen, Björn Skifs och Lars-Åke "Babsan" Wilhelmsson finns bland dem som har skrivit in sig kring sångtexterna.

– Här har Lasse Åberg skrivit sitt namn, säger Karin och visar en uppslagen bok. Den autografen fick jag tack vare ljudteknikern. Jag hade lärt känna honom, så han tog mitt allsångshäfte med sig ut i logen.

En dag i kön till toaletten 1995 fick Karin kontakt med annan stamgäst. De började prata och veckan därpå höll han en plats åt henne. Efter det lärde hon känna allt fler och i dag är hon med i Bettans gäng. Hon vet inte riktigt vad Bettan heter, men hon står inskriven under S i hennes telefonbok. S som i Skansen.

– Bettan är och fungerar som spindel i nätet. Hon har en lista på folk som brukar komma och tar varje vecka emot anmälningar från dem som vill att hon ska hålla en plats åt dem. Jag brukar ringa, när mitt tåg kommer in på Östra station. Då vet hon säkert, att jag är på väg.

Karin berättar att Bettan är pensionär och att hon som så många andra hänger på låset på Skansen, när grindarna öppnas om tisdagsmorgnarna. Sedan deltar hon i gatloppet upp till Solliden för att få de bästa platserna.

– Bettan brukar ta fyra bänkrader, om hon kan. Det gäller att komma så nära viparna som möjligt. Sedan hjälps vi åt att passa bänkarna under dagen. Vi har så roligt tillsammans. Och så turas vi om att gå på toa. Men ungdomarna tar de bästa platserna. De springer helt enkelt snabbast.

Viparna är inbjudna vip-gäster som sitter längs gången, där artisterna sedan går och sjunger. De är kändisar, anhöriga och bekanta till artisterna. Deras ansikten i tv ger dignitet åt programmet.   

Väl uppe på Solliden äter Karin sin medhavda lunch i glada vänners lag. 

Sex timmar senare är det dags för middag. Då väljer hon samiska specialiteter som klämma med stekt renkött, potatismos och hjortronsylt som säljs i ett stånd strax intill.

– Det är så gott, säger Karin. Det är så gott, att jag ibland köper två.

Repetitionen före sändning är roligast för dem som finns på plats. Då får nämligen även publiken instruktioner.

– Ibland ska vi gunga i takt med musiken och ibland ska vi krama varandra. Men framför allt övar vi alla sånger som ska sjungas med artisterna. Somliga låtar får vi sjunga flera gånger om, innan de sitter som de ska.

Allt får de emellertid inte veta. Om exempelvis Robert Gustafsson är hemlig gäst, markerar studiomännen hans framträdande på egen hand.

– Då blir vi i publiken lika överraskade som tv-tittarna, säger Karin som när tv-sändningen är över stannar kvar för att se artisternas extrauppträdanden. Minst en halvtimma extra brukar de bjuda på.

– Det är toppen att få se alla dessa artister livs levande. När kamerorna stängts brukar de skoja och vara mer lättsamma. Då är det ju inte samma allvar. 

Bland Karins favoriter finns artister som Svante Thuresson, Lill-Babs, Lena Philipsson och Maria Möller. Den stora drömmen var emellertid att få höra Peter Lundblad sjunga "Tag mig till havet", en dröm som gick i uppfyllelse den 10 augusti 2004 när Peter avslutade säsongen med just den sången.

– Det hände faktiskt, säger Karin. Och jag fick uppleva det på första parkett. 

 Av allsångsledarna tycker Karin bäst om Lasse Berghagen. Han var mer folklig än Anders Lundin och brydde sig lite mer om de äldre. Det var mer hjärta, värme och glädje under hans tid.

– Men Anders är också duktig. Han kanske inte sjunger så bra, men han bjuder på sig själv och det är det viktigaste. Folk gnäller väldigt mycket i onödan, tycker jag.

Med Anders Lundin vid rodret har Allsången fyllts av mer pop än allsång. Det har i sin tur lockat allt fler ungdomar till Skansen. Publiken blir allt större och tv-tittarna allt flera. Den 26 juni förra sommaren registrerades hela 2 265 000 tv-tittare. Framgången har emellertid sitt pris.

– Pensionärerna skuffas ofta längst bak numera, säger Karin som tar illa vid sig av det. Ungdomarna tar för sig och viparna blir allt fler platser i anspråk. Ibland har järngängen inte känt sig riktigt välkomna.

– Arrangörerna borde stötta pensionärerna, säger Karin. Lite mer allsång skulle heller inte skada. Men det är bra att Anders har sin fru Kerstin med på scenen. Det är nog ett sätt att klara familjelivet. Annars hade hon kanske tyckt, att han jobbar och är hemifrån för mycket.  

När ljusen släcks på Sollidenscenen om tisdagskvällarna, tar Karin tåget hem till Vallentuna igen. Där vid stationen möter sambon Roger Larsson, 54. Han har varit med på Skansen en gång och tycker att det räcker. Han är fullt nöjd med att spela in programmet i hemmets lugna vrå.

– Jag knäpper på videon det första jag gör, när jag kommer hem. Det är sanningens minut. Då vill jag se, om jag är med på bild eller ej. Det brukar lyckas varannan gång ungefär. Då är dagen fulländad. 

Monica Antonsson 

Allas Veckotidning nr 26, 2008