Karin är ett av de största fansen

Allas Veckotidningen

Nr 26, 2008

Karin är ett av de största fansen i 

Allsång på Skansen

- Det är tur att Anders Lundin har sin fru med sig.

Karin Andersson – Allsång på Skansen

Byline:

Av Monica Antonsson

Foto: Per Arvidsson

- Det fina med Allsång på Skansen är gemenskapen och glädjen att få sjunga tillsammans.

Så säger Karin Andersson, 42, som varje tisdag under säsongen trängs i publikhavet framför Solidenscenen. 

Ibland fångas hon in av kamerorna och syns i tv. Kännetecknet är en gul keps.

– Allsången är en viktig del av mitt liv, säger Karin. Vi kan inte ens åka på semester, förrän jag har kollat vilka artister som ska vara med. 

Allt vi gör planeras efter programmet. Att titta på tv är inte samma sak. Om vi är ute med husvagnen, åker vi oftast hem, så att jag ska kunna åka in till Skansen.

Karin bor i Vallentuna några mil norr om Stockholm. Hon sjöng i kyrkans barnkör, när hon växte upp och skulle gärna sjunga i kör igen, om hon fick. 

- Fast det räcker med Allsång på Skansen, konstaterar hon.

Till vardags arbetar Karin med bistånd till tredje världen. Hon sorterar och packar begagnade kläder som sänds iväg till bland annat Afrika med Erikshjälpen. Dessbättre kan hon pussla med arbetstiderna så, att hon kan jobba halvtid de tisdagar under allsångssäsongen, när hon är i tjänst. Picknickkorgen har hon packat med såväl lunch som mellanmål och vattenflaska redan på morgonen. Efter jobbet är det därför bara att ta tåget in till stan.

– Om vädret är opålitligt, tar jag regnkläder, gummistövlar och ett klädbyte med mig. Det kan ju hända att jag blir blöt. Och så har jag en kudde att sitta på. Jag tänker på allt och får bära det själv.

Det började med Bosse Larsson, allsångsledaren som en gång efterträdde Egon Kjerrman och ledde programmet i hela 20 år. Från och med 1979 sändes det i tv och Karin satt som klistrad framför apparaten och såg vartenda program. När Lasse Berghagen tog över, åkte hon för första gången in till Skansen. Äntligen skulle hon med egna ögon få se hur programmen kom till.

– Det var ingen som ville åka med, så jag åkte ensam. På den tiden var det inte så mycket folk, så jag fick till och med en sittplats.

Det var den 12 juli 1994 och gäster var dansbandssångerskan Ann-Cathrine Wiklander och Robert Wells.  

– Det var en fantastisk upplevelse, säger Karin. Vilken fantastisk gemenskap. Det kändes genom märg och ben. Där satt vi allihop och sjöng tillsammans, fast vi inte kände varandra.

Veckan därpå gästades Skansen av Stefan & Krister och Svt noterade 660 000 tittare. En vecka senare stod Roger Pontare och Kalle Moraeus på scenen, varpå tittarsiffrorna steg till 730 000 tittare. Gästartisterna blev fler och allt namnkunnigare. 

I slutet av säsongen noterades fler än 1 miljon tv-tittare - en siffra som Lasse Berghagen så småningom fördubblade. Allsång på Skansen blev kult.

Karin satt hela första året för sig själv och sjöng framför scenen. Kompisar som av och till åkte med var mest ett störande moment, tyckte hon. De hade inte samma känsla för Allsången som hon. Det blev för mycket att ta hänsyn till.

Karin samlade autografer de första åren. Det är gott om kändisar på Allsången. De flesta har skrivit sina hälsningar i hennes allsångshäften. Många är svåra att tyda men Lasse Berghagen, Björn Skifs och Lars-Åke "Babsan" Wilhelmsson finns bland dem som har skrivit in sig kring sångtexterna.

– Här har Lasse Åberg skrivit sitt namn, säger Karin och visar en uppslagen bok. Den autografen fick jag tack vare ljudteknikern. Jag hade lärt känna honom, så han tog mitt allsångshäfte med sig ut i logen.

En dag i kön till toaletten 1995 fick Karin kontakt med annan stamgäst. De började prata och veckan därpå höll han en plats åt henne. Efter det lärde hon känna allt fler och i dag är hon med i Bettans gäng. Hon vet inte riktigt vad Bettan heter, men hon står inskriven under S i hennes telefonbok. S som i Skansen.

– Bettan är och fungerar som spindel i nätet. Hon har en lista på folk som brukar komma och tar varje vecka emot anmälningar från dem som vill att hon ska hålla en plats åt dem. Jag brukar ringa, när mitt tåg kommer in på Östra station. Då vet hon säkert, att jag är på väg.

Karin berättar att Bettan är pensionär och att hon som så många andra hänger på låset på Skansen, när grindarna öppnas om tisdagsmorgnarna. Sedan deltar hon i gatloppet upp till Solliden för att få de bästa platserna.

– Bettan brukar ta fyra bänkrader, om hon kan. Det gäller att komma så nära viparna som möjligt. Sedan hjälps vi åt att passa bänkarna under dagen. Vi har så roligt tillsammans. Och så turas vi om att gå på toa. Men ungdomarna tar de bästa platserna. De springer helt enkelt snabbast.

Viparna är inbjudna vip-gäster som sitter längs gången, där artisterna sedan går och sjunger. De är kändisar, anhöriga och bekanta till artisterna. Deras ansikten i tv ger dignitet åt programmet.   

Väl uppe på Solliden äter Karin sin medhavda lunch i glada vänners lag. 

Sex timmar senare är det dags för middag. Då väljer hon samiska specialiteter som klämma med stekt renkött, potatismos och hjortronsylt som säljs i ett stånd strax intill.

– Det är så gott, säger Karin. Det är så gott, att jag ibland köper två.

Repetitionen före sändning är roligast för dem som finns på plats. Då får nämligen även publiken instruktioner.

– Ibland ska vi gunga i takt med musiken och ibland ska vi krama varandra. Men framför allt övar vi alla sånger som ska sjungas med artisterna. Somliga låtar får vi sjunga flera gånger om, innan de sitter som de ska.

Allt får de emellertid inte veta. Om exempelvis Robert Gustafsson är hemlig gäst, markerar studiomännen hans framträdande på egen hand.

– Då blir vi i publiken lika överraskade som tv-tittarna, säger Karin som när tv-sändningen är över stannar kvar för att se artisternas extrauppträdanden. Minst en halvtimma extra brukar de bjuda på.

– Det är toppen att få se alla dessa artister livs levande. När kamerorna stängts brukar de skoja och vara mer lättsamma. Då är det ju inte samma allvar. 

Bland Karins favoriter finns artister som Svante Thuresson, Lill-Babs, Lena Philipsson och Maria Möller. Den stora drömmen var emellertid att få höra Peter Lundblad sjunga "Tag mig till havet", en dröm som gick i uppfyllelse den 10 augusti 2004 när Peter avslutade säsongen med just den sången.

– Det hände faktiskt, säger Karin. Och jag fick uppleva det på första parkett. 

 Av allsångsledarna tycker Karin bäst om Lasse Berghagen. Han var mer folklig än Anders Lundin och brydde sig lite mer om de äldre. Det var mer hjärta, värme och glädje under hans tid.

– Men Anders är också duktig. Han kanske inte sjunger så bra, men han bjuder på sig själv och det är det viktigaste. Folk gnäller väldigt mycket i onödan, tycker jag.

Med Anders Lundin vid rodret har Allsången fyllts av mer pop än allsång. Det har i sin tur lockat allt fler ungdomar till Skansen. Publiken blir allt större och tv-tittarna allt flera. Den 26 juni förra sommaren registrerades hela 2 265 000 tv-tittare. Framgången har emellertid sitt pris.

– Pensionärerna skuffas ofta längst bak numera, säger Karin som tar illa vid sig av det. Ungdomarna tar för sig och viparna blir allt fler platser i anspråk. Ibland har järngängen inte känt sig riktigt välkomna.

– Arrangörerna borde stötta pensionärerna, säger Karin. Lite mer allsång skulle heller inte skada. Men det är bra att Anders har sin fru Kerstin med på scenen. Det är nog ett sätt att klara familjelivet. Annars hade hon kanske tyckt, att han jobbar och är hemifrån för mycket.  

När ljusen släcks på Sollidenscenen om tisdagskvällarna, tar Karin tåget hem till Vallentuna igen. Där vid stationen möter sambon Roger Larsson, 54. Han har varit med på Skansen en gång och tycker att det räcker. Han är fullt nöjd med att spela in programmet i hemmets lugna vrå.

– Jag knäpper på videon det första jag gör, när jag kommer hem. Det är sanningens minut. Då vill jag se, om jag är med på bild eller ej. Det brukar lyckas varannan gång ungefär. Då är dagen fulländad. 

Monica Antonsson 

Allas Veckotidning nr 26, 2008