Carl Axel Olsson, en man med hjärtat på rätta stället...

Södra Roslagen

11 februari 1987

Tacka Carl Axel för telefonkatalogen

(VALLENTUNA)

Äntligen har Vallentuna fått en egen telefonkatalog. Och det tack vare företagarföreningen och dess ordförande Carl-Axel Olsson.

- Vi är väldigt glada över att vi lyckades ro hem projektet. I fortsättningen kommer Vallentunaborna få kommunens egen katalog en gång om året alldeles gratis, säger Carl-Axel Olsson.

Initiativet till Vallentunas telefonkatalog kommer från företagarföreningen var styrelse gav ordföranden Carl-Axel Olsson i uppdrag att utreda frågan.

Tidigare lokalkataloger har omfattat ett större område och lilla Vallentuna har alltid hamnat längst bak. Frågan var bara om det fanns någon ekonomisk rimlighet i en egen telefonkatalog för kommunen. Med kommunalrådet vid sin sida tågade Carl-Axel Olsson därför in på ett tryckeri som specialiserat sig på telefonkataloger för att tala om saken.

- Katalogen finansieras med hjälp av företagarnas annonser. Därför har vi dels kunnat trycka katalogen och dels kunnat dela ut den gratis till alla hushåll. Redan nu har den fått ett brett positivt mottagande, säger Carl-Axel Olsson lyckligt.

Monica Antonsson

_______________________________________________________________________________

Södra Roslagen
30 november 1988

_______________________________________________________________________________

Södra Roslagen
31 maj 1989

_______________________________________________________________________________

Lokaltidningen 

Nr 47, 1993

_______________________________________________________________________________

Lokaltidningen

Nr 4, 1994

Lokaltidningen

Nr 6, 1994

________________________________________________________________________________

Lokaltidningen

Nr 50, 1994

_______________________________________________________________________________

Lokaltidningen, 

Nr 6, 1995

En tung politiker

Den jovialiske Carl Axel Olsson är förmodligen mest känd som centerpolitiker och företagarföreningens ordförande i Vallentuna.

Han kom hit 1969 och startade Tryckmedia två år senare. Det vet alla.

Men vem kunde ana att han en gång var en framgångsrik tyngdlyftare som siktade på att bli skogvaktare?

Carl Axel kom till världen i Söderhamn och växte upp strax intill Faxevallens idrottsplats där grannen och idolen Göran ”Dallas” Sedvall spelade bandy med de stora grabbarna. Småknattar som Carl Axel hängde runt rinken, med tidningspapper i skorna för att hålla värmen, för att lära sig ett och annat trix.

Sladdbarn

- Min mamma var 50 när jag föddes så jag var ett sladdbarn. Pappa, som var stuveriarbetare dog när jag var tre månader. Två barn fick adopteras bort. Sånt var livet på den tiden.

När Carl Axel var sju blev hans mamma hushållerska hos en änkling på Lidingö. Han fick följa med när hon flyttade dit men de äldre syskonen blev kvar i Söderhamn. När han var tolv gifte sig mamman med änklingen.

Mest i naturen

- Jag brydde mig inte så mycket om det, säger Carl Axel försiktigt. Han var inte särskilt förtjust i sin fosterfar. Han höll sig mest i naturen och tänkte sig en framtid som skogvaktare.

Carl-Axel var liten och klen men fylld av ambitioner. Därför tränade han tyngdlyftning hos IFK Lidingö.

Specialträning

- Jag fick specialträna med Mr Turkiet som hette Sabri Peközer. Han var en turkisk mästare som svenska tyngdlyftningsförbundet hade engagerat. Jag fick hjälp att bygga på mig massor av muskler. Anabola steroider hade vi aldrig hört talas om. Det var biff och proteiner som gällde för den som ville komma någon vart.

Alltid god och glad.
Carl Axel Olsson 

Det stod inte på förrän Carl Axel var lika stark som de andra i klubben. Han tävlade och vann några mästerskapstitlar innan andra intressen tog över.

- Jag lyfte som bäst 295 kg på tre moment, säger han stolt.

Skogsvårdsskola

Carl Axel studerade vid Ladviks Skogsvårdsskola, högg i skogen och körde timmer med häst. Men yrket var osäkert och det var ont om jobb för en skogvaktare. Han jobbade vid brandkåren, pluggade handel på Borgarskolan och blev småningom stjärnförsäljare vid Electrolux innan han så småningom blev delägare i ett trycker och lärde sig allt om trycksaksproduktion.

- Jag träffade Mary 1968 när jag fick en lägenhet på Lidingö. Vi möttes tack vare trappstädningen för hon bodde en trappa ner.

Byggde om.

Carl Axel byggde om sin lya efter alla konstens regler. Det blev en bar, en dörröppning som ett nyckelhål och en madrasserad dörr i svart läderimitation med guldfärgade nitar.

- Det kom en lapp i brevlådan när jag snickrade som värst. ”Tror ni att ni bor i skogen?” stod det. Jag trodde det var Mary som lämnat lappen och ropade genom brevinkastet men jag såg aldrig röken av lappskrivaren. Det bodde en del lustigt folk i huset.

Tog mod till sig

En dag tog han i alla fall mod till sig och bjöd in skön Mary för att visa baren och på den vägen är det. Året därpå flyttade de till Hästberga snett emot Orkesta kyrka där barnen Mikael, Roger och Elisabeth vuxit upp och där de ännu bor kvar. Resten av historien är känd för de flesta. Politiken har han numera lagt på hyllan. I stället driver han framgångsrikt sitt Företagarcentrum vid sidan av jobbet på Tryckmedia.

Tränar fortfarande

- Jag tränar fortfarande tyngdlyftning, säger Carl-Axel. Varje onsdag lyfter jag skrot i Hjälmstaskolans idrottshall tillsammans med fritidschefen Jan-Åke Bredberg. Det är inte direkt bodybuilding vi ägnar oss åt, skrattar han. Snarare budda-building.

Monica Antonsson

______________________________________________________________________________

Lokaltidningen
Nr 35, 1995

Vallentuna på Vattenfestivalen

Tack vare Carl-Axel Olsson!

Reportaget täckte sid 10-11 av Lokaltidningen.

Jag saknar tyvärr sid 10!

Carl Axel Olsson och Georg Seveson
Foto: Monica Antonsson

_____________________________________________________________________________

  

Hemmets Veckotidning nr 11, 2003

Sommaren var dramatisk värre för Mary och Carl-Axel Olsson i Vallentuna. Han gäckades av en hjärtinfarkt i flera veckor och räddades till slut av en operation. Då var det hennes tur att krokna. Plötsligt föll hon ihop av andnöd och bröstsmärtor. 

– Vi hade, som tur var, redan en säng på sjukhuset, säger Carl-Axel som likt Mary berättar med glimten i ögat. Efter snart 35 år tillsammans och med en stor portion humor i bagaget skrattar de mest åt alltsammans. 

– Våra barn Mikael, Roger och Elisabeth blir tokiga på oss, säger hon. De har haft fullt upp med att hålla ordning på oss, sedan de blev vuxna.

Mary och Carl Axel möttes 1968, sedan han flyttat in i sin första egna lya på Lidingö. Hon var frånskild och bodde en trappa ner med sonen Mikael.

– Min man var ute med andra och fick barn vid sidan om, så till sist slängde jag ut honom, förklarar hon. Som dotter till en byggnadsarbetare och en hemsömmerska som sydde pälsar och drygade ut hushållskassan med att städa i skolan, ställde hon minsann inte upp på vad som helst!

Carl Axel en kraftkarl

Carl Axels mamman var 50 fyllda, när han kom till världen. Pappan, som var stuveriarbetare, dog när han bara var tre månader gammal.

– Två av mina syskon adopterades bort. Så var det på den tiden. Mamma blev hushållerska hos en änkling som hon senare gifte sig med. På så vis kom vi från Söderhamn till Lidingö.

Carl Axel var liten och klen och inte särskilt förtjust i sin fosterfar. Han tränade tyngdlyftning och höll sig mest ute i naturen. 

– Jag fick specialträna med Mr Turkiet Sabri Peközer, en turkisk mästare som Svenska Tyngdlyftningsförbundet hade engagerat. Med hans hjälp byggde jag på mig massor av muskler. Vi åt biff och proteiner för hela slanten. Anabola steroider hade vi aldrig hört talas om.

Carl Axel blev stark som en tjur och tog några mästerskapstitlar. ”Här ser vi en av IFK:s granna tyngdlyftare som är klubbmästare i mellanvikt”, skrev Lidingö Nyheter om honom 1960. Som bäst lyfte han 295 kg på tre moment.

Blev kompis med Marys son

Carl Axel högg i skogen, körde timmer med häst och pluggade på Ladviks Skogsvårdsskola för att bli skogvaktare. Men det var ont om jobb, så han blev brandman och stjärnförsäljare vid Elektrolux, innan han så småningom blev delägare i ett tryckeri.

– Jag byggde om min första lya efter alla konstens regler. En garderob blev till en bar av skiffermosaik och öppningen till vardagsrummet fick formen av ett nyckelhål. Och vad sägs om en madrasserad dörr av svart läderimitation med guldfärgade nitar. Jag förde nog en del oväsen, för någon slängde in en lapp med texten ”Tror ni att ni bor i skogen?” genom brevinkastet.

Med lägenheten följde ansvar för trappstädningen och det var så Carl Axel fick upp ögonen för Mary en trappa ner. Hon var så otroligt snabb att försvinna in till sig, tyckte han.

– Jag blev kompis med Micke som var åtta år då. Han fick en boxboll och följde med mig till träningslokalen för att lyfta skrot.

Smög med bröllopet

En kväll tog Carl Axel mod till sig och bjöd in Mickes mamma för att visa baren. Mary lät sig imponeras och på den vägen är det. De förlovade sig och köpte huset i Hästberga i utkanten av Vallentuna, där de fortfarande bor. Det har byggts om och på i flera omgångar och andas följaktligen såväl trivsel som personlig stil. Det stora, inglasade uterummet och trädgården med pool gör inte saken sämre. 

– Vi gifte oss, när jag skulle adoptera Mikael, säger Carl Axel. Då hade även Roger anmält sin ankomst till världen. Vi smög lite med bröllopet. Grannarna trodde nämligen, att vi redan var gifta. Vi behöver ingen klockringning, sa vi till kyrkvaktmästaren som emellertid såg till att nyheten spreds på bygden. 

Trassel med hjärtat

Roger tog småningom över tryckeriet och Carl Axel fick möjlighet att förverkliga sin dröm om ett Företagarcentrum. Han och Mary driver det tillsammans och det har varit långa dagar, mycket jobb och en hel del stress genom åren. Inte underligt då att hjärtan börjar krångla. 

– Jag höll på att klippa gräset, när jag kände smärtan första gången, säger Carl Axel. Det var varmt, så svetten lackade och det gjorde ont i vänster arm och sida. Nu måste jag verkligen börja träna, tänkte jag. Dagen därpå skulle jag ta bort en häck. Då kom smärtorna tillbaka. Jag måste ha suttit i drag, tänkte jag då. Kanske beror det på luftkonditioneringen i bilen.

Värken satt i och förvärrades några dagar senare på en promenad genom Uppsala. Mary övertalade Carl Axel att gå till husläkaren som snabbt kunde konstatera, att han hade haft en hjärtinfarkt.

– Han ville ta nya prover några dagar senare, men jag övertalade honom att låta mig åka på semester till sommarstugan i Östersund. Där kan jag verkligen koppla av, sa jag. Han tvekade men släppte iväg mig med fickan full av mediciner. Själv var jag inte särskilt orolig. Han hade ju sagt, att infarkten var över.

"Det går nog över"

Efter en vecka i stugan for Mary och Carl Axel på bilsemester genom Lappland, innan de så småningom styrde kosan söderut. De campade och hälsade på vänner och bekanta lite varstans. 

– I Söderhamn skulle jag och min svåger ta oss fram till en tjärn i skogen. Vi gick över stenrösen och nedför backar. Då kom värken tillbaka. Jag blev rädd men tog en nitroglycerintablett och så gick värken över. Nästa dag, när jag skulle gå uppför en liten skogsbacke, kände jag av det igen.

Så här i efterhand är Mary övertygad om, att Carl Axel blev sämre ju närmare Stockholm och vardagsstressen han kom. Väl hemma sjönk han ihop på sängen, så Mary fick ensam bära in de stora, tunga väskorna.

– Han hade så ont, att han inte ens fick av sig kläderna, säger hon. Jag föreslog att vi skulle åka till akuten men han vägrade.

Men det gick inte över

I duschen nästa morgon var det dags igen. Dessbättre hade Carl Axel tid hos husläkaren för en kontroll.

– Han tog ett nytt EKG och konstaterade att den första infarkten var borta. Då ville jag inte förstöra stämningen genom att säga, att jag åter igen hade ont i armen och sidan. 

På eftermiddagen bar jag ut de tomma resväskorna till garaget. Det gjorde fruktansvärt ont. Jag fick stanna flera gånger, innan jag kom fram.

Några dagar senare blev Carl Axel kallad till Danderyds sjukhus för ett rutinmässigt arbets-EKG och i duschen samma morgon slog värken till på nytt.

– Jag får sluta duscha, tänkte jag.

Läkarna tvekade om Carl Axel verkligen skulle få göra sitt arbets-EKG eller inte. Han var helt enkelt i för dåligt skick. Själv tyckte han, att det gott kunde vänta. Han hade ju så mycket att göra på jobbet. Till sist fick han klättra upp på träningscykeln och börja trampa. Det gick hur fint som helst, tyckte han.

– Jag blev inlagd direkt. Läget var instabilt. Jag kunde när som helst få en ny hjärtinfarkt.

Ambulans till Karolinska

Carl Axel fick åka ambulans till Karolinska sjukhuset, där han blev inlagd i väntan på operation. Då kom kompisen med datorn.

– Vi jobbade tills en sjuksköterska sa ifrån på skarpen. Som tur var, hann vi göra klart jobbet.   

Carl Axel opererades med så kallad ballongsprängning och fick ett stent inlagt i den förträngda artären. Dagen därpå blev han, medtagen men frisk, utskriven.

– Jag ringde efter Mary som berättade att Mikael och hans fru Anette var på väg. Vi skulle fira alltsammans med en räksmörgås till kvällen. 

Mary hade haft en stressig vecka. Hon hade skött Företagscentrum själv, rastat hunden, tagit hand om huset och åkt skytteltrafik till sjukhuset. 

– När Carl Axel ringde, hade jag städat och stressat hela dagen. Jag kände mig stel i kroppen, så jag hoppade i poolen och tog ut mig ordentligt. Efteråt klev jag in i duschen och där började jag må illa. Jag hade tydliga smärtor i hjärtat och fick allt svårare att andas.

– Där ser du, säger Carl Axel. Du skulle aldrig ha duschat! Det måste vara vattnet.

Mary och Mikael for iväg för att hämta Carl Axel. 

– När vi passerade Danderyds sjukhus, ville Micke köra in mig till akuten. Jag vägrade och vi fortsatte till Karolinska. Där blev jag riktigt vissen, så han fick leda mig in. 

Mary tog över sängen

Carl Axel satt på sängen och åt, när de kom. Det är lika bra att du lägger dig, sa han och lämnade plats för henne i sängen. Mikael rusade efter en sköterska som emellertid hävdade att Mary kommit in fel väg. Som alla andra måste hon passera via akuten.

– Jag försökte tala henne till rätta men hon förbjöd mig att störa doktorn, säger Carl Axel. Det struntar jag i, sa jag och som tur var fick jag syn på honom i korridoren. ”Är du kvar än”, sa han, och jag berättade vad som hänt. ”Jag är ju nyopererad och orkar inte dra henne till akuten.” Då blev det fart. Läkaren kallade in en kollega och de tog EKG, varpå Mary fick både syrgas och morfin. Hon somnade, så Mikael och jag fick sätta oss i dagrummet och vänta.

Läkarna kunde konstatera att Mary har en defekt på sitt hjärta som gör att det vid stress kan börja galoppera och ge symtom som vid en infarkt. Någon omedelbar fara för hennes liv förelåg inte, men hon ska utredas och kommer att hållas under uppsikt framöver.

– Vi kom hem vid niotiden på kvällen. Mary slocknade direkt, så jag gick ut i köket för att leta rätt på räksmörgåsarna. De var borta! Anette hade tagit dem med sig, för att vi blev kvar på sjukhuset, säger Carl Axel och raljerar vidare.

- Där satt jag alldeles ensam och tyckte synd om mig själv. Inte fick jag stå i centrum längre och inte fick jag någon räksmörgås. Jag kunde lika gärna ha stannat kvar på sjukhuset. Där har de i alla fall bra service.

Monica Antonsson

Hemmets Veckotidning nr 11, 2003