Nr 52, 2011
Det tar en vecka att pynta alla mina 25 små rum!
Hon har alltid älskat dockskåp och på äldre dar har hon kunnat leva ut sin passion. Allt från whiskyflaskor till elektriska lampor finns i miniatyr i Birgittas dockhem. Och även maken Bert har smittats av entusiasmen och satt sin egen prägel på skapelsen...
När det lackar mot jul och hela hemmet ska försättas i julstämning
har Birgitta Ringström, 68, i Vallentuna fullt upp som de flesta andra. Det ska
putsas och fejas i den vackra våningen några trappor upp över affärsgatan på
Tuna torg, men inte nog med det. Birgitta har dessutom ett dockskåp om 25 rum att
julpynta i. Ja, så stort är det att det fyller en hel vägg i syrummet.
– Jag börjar julstöka redan i november, säger Birgitta en
dag när hon tar oss med på en tänkt promenad i miniatyrernas värld. Till påsk har
jag gardiner i ljusgrönt och gult och pyntar med tuppar och påskkärringar. Till
midsommar reser jag midsommarstången och vid halloween tar jag fram spökena. Julen
tar längst tid att duka fram i dockskåpet. Då passar jag på att storstäda,
tvätta golven med örontops och damma möblerna. Sedan ska allt gå i rött, mörkgrönt
och pepparkaksbrunt ända fram till trettonhelgen.
Det är ett grannlaga arbete, visar det sig. De sommarblommiga
gardinerna ska ut och de röda ska in. Alla rum förses med varma mattor på
golven och de skinande rengjorda möblerna ska prydas med ljusstakar,
fruktskålar, och blomkrukor. På en bricka i vardagsrummet står allsköns spirituosa
och i ett glas med alldeles äkta vodka finns till och med en citronskiva. Väggarna
pryds med vackra bonader, oljemålningar med guldramar och kungafamiljen
porträtterad på inramade frimärken. Bland möbler som byråar, linneskåp och
dubbelsängar finns gungstolar, golvur och kakelugnar. Ja, till och med en liten
fin gunghäst. Det som för tillfället inte används förvaras i askar och burkar i
väntan på nästa säsong.
– Birgitta brukar hålla på en hel vecka, säger maken Bert
Ringström, 70, som är delägare i dockskåpet. Det är nämligen han som med
svärsonens hjälp har snickrat ihop det efter hennes ritning. De första tio
rummen har byggts på efterhand. Själv hade han till exempel några bostadslösa
bilar som han tyckte hörde dockskåpen till.
– Då byggde han helt enkelt till ett garage.
Bert har dessutom försett alla rum med elektrisk ljus i allt
från kristallkronor till kökslampor och infällda spotlights.
– Det är så mysigt när jag sitter här inne och syr, säger
Birgitta. Ibland tittar jag upp för att se vad de har för sig i dockskåpet.
Intresset
började tidigt
Det började för 20 år sedan nu.
Bert låg på sjukhus efter en hjärtinfarkt och Birgitta som jobbade
deltid tyckte att hon behövde en hobby att sysselsätta sig med i sin ensamhet.
Hon bläddrade i en hobbykatalog och skickade efter små möbler i byggsats att
limma ihop. När Bert väl kom hem igen hade hon så många dockmöbler att hon
behövde ett dockskåp.
– Jag har alltid älskat dockor! Min morfar gjorde ett
dockskåp åt mig när jag var fem, sex år. Jag minns precis hur det såg ut. Det
hade fyra ganska stora rum och var byggt av sockerlådor. Morfar gjorde möbler
också. Jag minns särskilt några röda fåtöljer som han snirklade ihop med hjälp
av en lövsåg. Jag lekte länge med dockskåpet och med dockor över huvud taget.
Sedan kom ju barnen. Vi fick såväl Christer som Ann-Louise och Håkan innan jag hade
fyllt 21 år.
Barndomens dockskåp försvann någonstans och finns inte ens
kvar på bild. När dottern Ann-Louise föddes såg Birgitta därför fram mot att
tillsammans med henne bygga upp ett nytt.
– Hon fick ett sådant där fint färdigköpt dockskåp med tak på.
Men hon var inte ett dugg intresserad. Grabbarna hoppade sönder det till slut.
När Birgitta och Bert började bygga och inreda sitt gemensamma
dockskåp var barnen redan vuxna utflugna ur boet. Han tyckte det var kul och
har hela tiden med liv och lust deltagit i hennes planer.
– När Bert kom till jobbet ibland och sa att han hade
tapetserat fyra rum och lagt två golv kvällen innan tyckte arbetskamraterna att
han var en riktig ljugmåns.
Här finns till
och med en råttfälla
För att julstämning verkligen ska infinna sig i skåpet pyntar
Birgitta med halmbockar, julgranar och klappar till alla barn. Lucia och hennes
tärnor ska på plats liksom tomtenissarna. Under några hektiska julveckor tassar
de tyst på tå om nätterna i dockskåpet. Och det är de inte ensamma om. Här
finns hundar, katter och möss. Ja, här finns till och med en liten råttfälla.
Så här års klär Birgitta sina dockor i varma vinterkläder.
Det är mammor, pappor, tjuriga tonåringar och gulliga barn som firar jul med
tjocka släkten. Barnkamrarna är absolut fulla med lekande ungar.
– Det här är Anna och Sara, säger Birgitta om två dockor. En
arbetskamrat hade tvillingflickor som hette så. Jag fick två stolar till skåpet
av dem. En annan liten docka klädd i rosa heter Emma efter min brorsdotter som
dessvärre inte fick leva. Hennes storasyster ville att dockan skulle heta Emma
och så fick det bli. Nu sitter hon här i finrummet med sina föräldrar och
väntar på tomten.
Och precis så är det med det mesta.
Nästan allt i skåpet minner om nära och kära eller speciella
händelser. Vänner som reste till kina kom hem med dockskåpsmöbler därifrån. En
kompis bar med sig en pytteliten flaska med whisky från England och en tredje
bidrog med en liten kaffekvarn. Nästan allt som inte är gåvor och egna
souvenirer är hemmagjort.
– Jag gick till och med en kurs i knyppling för att få
sängöverkast av äkta spets, säger Birgitta som även har broderat alla pyttesmå
juldukar.
Birgitta och Bert är numera pensionärer. Men de har fullt
upp ändå. Båda är aktiva på olika sätt inom PRO och Civilförsvaret. De
släktforskar dessutom med brinnande intresse. Birgitta och Ann-Louise håller
till och med kurser i ämnet.
– Jag kan inte förklara vad det är som fascinerar mig med
släktforskning, säger Birgitta när vi beundrar väggen med fotografier på dem
som gick före. Hon berättar om farfar som var förbundsordförande i
gjutarförbundet och farfars far som var baptistpräst. Det är torpare och
bönder, soldater och amerikafarare i långa banor. Birgitta och Ann-Louise har
forskat sig fram till åtminstone 1730 på samtliga linjer vilket gör en herrans
massa förfäder.
– Jag vet som sagt inte vad det är som fascinerar, säger
Birgitta. Jag bara känner att jag hör ihop med de mina och att det här är mitt
liv.
På julafton samlar Birgitta och Bert barn och barnbarn
omkring sig för att äta middag. Julbordet är traditionellt och dignar av allt
från risgrynsgröt till spjäll och skinka. Ur hemmets alla vrår tittar tomtarna
fram. Hon har säkert ett par tre hundra prydnadstomtar, säger hon. Någon levande
tomte med julklappssäck är inte längre aktuell men alla och särskilt barnbarnen
beundrar det fina dockskåpet som står där och lyser medan när vintermörkret
faller utanför.
– Det finns två rejäla kök i dockskåpet så är det nog två
familjer som bor här, säger Birgitta. Och de har som sagt många gäster. Det går
bra. Här finns gott om badrum, sovrum, matsalar, musikrum, bibliotek, lekrum,
hobbyrum och vardagsrum.
Birgitta är mest förtjust i det stora vardagsrummet, visar
det sig. Där finns ett stort matsalsbord gjort av en bit list och några
uppochnedvända snapsglas.
– Jag skulle vilja ha ett större bord och fler dockor så att
det blev ännu mer Fanny-och-Alexander-stämning än det redan är. Och om
sanningen ska fram, så skulle jag själv vilja vara med på kalaset. Tänk om man bara
kunde kliva in i dockskåpet och bli en del av själva sagan.
Monica Antonsson
 |
| Vi gjorde uppenbarligen ett påskreportage i dockskåpet också. Birgitta Ringström Foto: Monica Antonsson |
 |
| Bert och Birgitta Ringström Foto: Monica Antonsson |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar