Ödet och kärleken tog dem till Vallentuna och här blev de kvar...

Irmelin och Georges Bjarne

Hemmets Veckotidning nr 13, 1998

 Ödet måste ha haft ett finger med i spelet när Irmelin och Georges Bjarne möttes första gången på ett kafé i Paris. Året var 1953 och båda var reseledare för var sin grupp turister, hon från Finland och han från Sverige. Märkligt nog fick båda för sig att ta rast just där och då. 

Sedan turisterna bänkat sig återstod bara ett enda ledigt bord åt Irmelin och Georges. Och genast var kärleksguden Amor där och sköt sina pilar.

- Det var kärlek vid första ögonkastet, säger Irmelin medan Georges tar fram ett inramat fotografi som någon påpassligt tog vid kafébordet några dagar senare.

- Visst var det märkligt att vi skulle hamna vid samma bord, säger han. Det är egentligen helt fantastiskt, när man tänker på det.

Vägen till kaféet i Paris hade emellertid varit lång och brokig för dem båda. 

Irmelin växte upp i den lilla staden Sordavala vid sjön Ladoga i finska Karelen. Hennes bäste kompis var den tre år äldre Lasse Pöysti som bodde i samma hus och som så småningom blev skådespelare och Mumintrollet med en hel värld.

- När kriget bröt ut 1939 evakuerades alla andra barn från Sordavala. Lasse och jag blev kvar för att vårt hus hade skyddsrum. Han var en liten skådespelare redan då. Jag minns hur han stod på en bänk i skyddsrummet och berättade de mest fantastiska historier om ”molotovkossorna” som kom för att ”skita” på våra sjukhus. Vi skrattade och hade så roligt att vi nästan glömde bort att det var bombplan han menade och att himlen utanför var röd för att halva stan stod i lågor.

Den 13 mars 1940 tog kriget slut. Röda armén gjorde sitt intåg i staden och Sordavalaborna fick veta att de gjorde bäst i att försvinna.

- Vi fick tre timmar på oss att lämna allt vi ägde utom lite kläder. De sista timmarna satt vi och krossade glas och porslin mot värmeledningarna så att ryssarna inte skulle finna vårt hem  inbjudande.

Irmelin och Georges Bjarne
Foto: Monica Antonsson

Familjen hade en liten bil. I den trängde de ihop sig för en osäker färd i snöstorm och svår kyla mot Helsingfors. Färden gick oändligt sakta längs vintriga vägar fyllda av drivande boskap och flyende människor. Alla drevs av samma rädsla att inte hinna över gränsen i tid.

- Vi flyttade tillbaka till Sordavala hösten 1942 när Karelen blivit finskt igen. Vi kan ju alltid åka hem och se efter om kaffet i skafferiet finns kvar, sa pappa. Det gjorde det naturligtvis inte och året i Sordavala blev det tristaste i hela mitt liv. Staden låg i spillror och det fanns ingen som kunde bygga upp den igen. Ryska krigsfångar var den enda arbetskraften. De fick röja upp det värsta. Man såg dem ofta i sina trasiga jackor gå och plocka fimpar på gatorna.

Förlorade allt en gång till

Irmelins pappa var bankdirektör. Han tillträdde en tjänst i Helsingfors 1943 och familjen slog sig ner i norra hamnen.  

- Helsingfors var förskonat från räder under kriget. Ändå blev just vårt hus bombat till grunden. För andra gången förlorade vi allt.

Irmelin och hennes mammma befann sig i skyddsrummet med småsyskonen när huset föll ihop över dem. Yngsta systern var så liten att hon sov i en tvättkorg.

- Det fanns gångar mellan husen så vi kunde ta oss upp i ett annat hus och komma ut den vägen. Kvar av vårt hus var bara en väldig hög av bråte.

Familjen evakuerades till sydvästra Finland och Irmelin skickades till Sverige för att komma undan kriget. Rådman Nordin – som ägde Norrtelje Tidning – och hans familj öppnade sitt hem för henne.

- Varje söndag kom fantastiska kulturpersonligheter till deras sommarställe. Då och då kom även statsminister Per-Albin Hansson. När ”tant Jeanne” från Frankrike skulle komma bestämde min fostermor att jag skulle sjunga en liten fransk visa. Hon blev mycket förvånad när hon förstod att jag inte kunde franska, jag som hade gått i skolan och allt. Vad är ni för barbarer i Finland som inte kan franska ens, sa hon.

Förlamad i både armar och ben

Irmelin Bjarne med sin 56 sidor tjocka bok
"I begynnelsen var ordet"
Foto: Monica Antonsson

Det avgjorde saken. Irmelin bestämde sig för att plugga franska. Hade hon lärt sig svenska, engelska och tyska så skulle hon nog klara franska också. Efter en kurs for hon till Paris 1949 för att arbeta och lära sig språket.

- Jag jobbade en hel sommar som alltiallo på en forskningsexpedition som studerade gräshoppor i Sydfrankrike. Vi var tre sökande och chefen – professor René Guy Busnel - spelade krona och klave om vem av oss som skulle få jobbet. De blev rätt så nöjda med min kokkonst trots att jag oftast bara kokade ihop något av alla spännande grönsaker som var så främmande för oss nordbor på den tiden.

Irmelin hann knappt komma hem till Finland igen förrän hon drabbades av polio.

- Sjukdomen kom utan förvarning. Jag vaknade plötsligt mitt i natten av att det kändes som om jag inte hade några ben. Jag var tvungen att ta av filten för att se om de var kvar.

Irmelin var 19 år och förlamad i både armar och ben. Hon kunde varken stå eller gå och än mindre gripa ett föremål. Visst fanns det de om efter polio hade tränat upp sig och kommit på benen igen men läkarna gav henne inget hopp. Hon blev till och med förbjuden att träna eftersom ansträngningen kunde orsaka hjärnskador.

En ungersk läkare, som hade varit med på den sydfranska expeditionen, fick höra hur det var fatt. Han hade haft polio några år tidigare och tillfrisknat. Nu skrev han till Irmelin och berättade hur han envist krypande hade tagit sig fram, tills han lärde sig att gå igen. Ge inte upp, skrev han. Sätt dig aldrig i en rullstol.

Kärlek på kafé

Irmelin övade och övade. Varje dag gick hon de fem kilometrarna till univerasitetet klädd i galonbyxor ifall hon skulle ramla. Ett år senare syntes inte minsta spår av sjukdomen hos den unga, vackra flickan.

- Jag har fått postpolio på gamla dagar, säger Irmelin som haltar lite när hon går och stundtals har svårt med balansen. Vem hade kunnat ana att vi som drabbades av epidemierna på 40- och 50-talet skulle få tillbaka sjukdomen? Det känns orättvist men så är det och nu finns ingen bot.

Det var i samband med olympiaden i Helsinfors 1952 som Irmelin blev reseledare och lärare i språk. Året därpå for hon till Paris med en grupp turister.

- Det var helt fantastiskt att få komma ut i Europa efter kriget. Vilken otrolig befrielse. Jag fick användning för min franska och så hamnade vi ju på det lilla kaféet. En svensk grupp kom dit samtidigt och jag blev tvungen att dela bord med deras reseledare.

Georges Bjarne 1997
Foto: Monica Antonsson

Placerades i ett fosterhem

Irmelin var, som sagt, inte ensam om att ha ett brokigt förflutet. 

Georges är född i Paris. Hans mor var fransyska med delvis korsikanskt blod i ådrorna. Fadern var den svenske journalisten Ivan Bjarne från Sala som talade sex språk flytande och utan svårighet skrev på franska i Paris största tidningar.

Georges Bjarne 1997
Foto: Monica Antonsson

- Min mor fostrade mig med hugg och slag och placerade mig i ett fosterhem på landet. Hon hade helt enkelt inte tid med mig. Mamma och pappa hämtade mig till Paris eller Rivieran då och då för att visa upp mig. Sedan skickades jag tillbaka till landet igen. När jag var åtta år satte de mig i en sträng katolsk friskola, där lärarna på ett handgripligt sätt försökte fostra oss elever.

1935 fick Georges följa med sina föräldrar på en resa till Litauen. Pappa Ivan, som även var en orädd journalist, hade avslöjat att Hitler försett sig med angivare i alla tyska hyreshus. Därmed hamnade Ivan Bjarne på nazisternas svarta lista.

- Polisen stoppade vårt tåg i Köln och förde in pappa på järnvägsstationen Där stal de hans artiklar och tåget blev 45 minuter försenat.

Georges är säker på att det var meningen att hans far skulle likvideras när de så småningom kom till Litauen för att rapportera om distriksvalen i Memel

- Vi var på utflykt till badorten Lida tillsammans med Litauens president och några andra journalister. På väg tillbaka till båten skulle pappa och jag handla något i en tobaksaffär. Två män kom in i butiken och frågade på franska efter mitt namn. Pappa hörde det och drog iväg med mig och mamma. Vi började gå mot båten. Plötsligt kom en bil körande i farlig fart rakt emot oss. I framsätet satt de båda männen från tobaksaffären.

Det fanns inga trottoarer på gatan så familjen Bjarne tryckte sig mot husväggen.

Georges Bjarne sålde lotter på Tuna torg
för Amnesty International.
Foto: Monica Antonsson

- Bilen snuddade vid oss så det var ingen tvekan om att pappa skulle mördas. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.  

I samband med krigsutbrottet 1939 slog Georges sig ner i Stockholm. Han var 16 år och alldeles ensam i staden. För sin försörjning tog han alla jobb han fick tag i. Han blev kyrkvaktmästare, kock och kontorist på ett bokförlag innan han gjorde värnplikten i flottan. Och så småningom kom han till pressavdelningen på franska ambassaden. Där blev han redaktör och arbetade för flygbolaget Air France. Allt i en salig röra.

- Alla ville ut ur landet efter freden 1945. Folk köade för att få en plats i passgerarplanen. Jag insåg att turisbranschen hade framtiden för sig och startade egen resebyrå. Jag hade bara fem kronor på fickan. Det räckte till att öppna eget postgirokonto.

Georges var lyhörd för kundernas önskemål och skräddarsydde sina resor till Frankrike. Dessutom åkte han själv med som guide.

- Tack vare det hamnade jag på det lilla kaféet i Paris den 12 juni 1953, säger Georges. Det sa klick direkt! 

Irmelin och Georges hade bara ögon för varandra. Tre dagar och tre nätter senare, när de motvilligt måste skiljas, var saken klar. Han hade friat och hon hade sagt ja. Det var egentligen bara en del praktiska detaljer som måste ordnas.

- Jag hade hjälpt en fransk familj att bygga ett hus i Vallentuna strax utanför Stockholm, säger Georges. Utlänningar kunde inte äga något i Sverige på den tiden så jag låg ute med alla pengarna. Plötsligt backade familjen ur, så då stod jag där med ett hus. Det passade utmärkt! Irmelin och jag kunde gifta oss. Mikael var dessutom redan på väg.

Ett gott liv tillsammans

Georges och Irmelin Bjarne
Foto: Monica Antonsson

Irmelin och Georges gifte sig hos Helsingfors borgmästare den 19 oktober 1954. Sedan kom barnen Mikael, Gabriella, Beatrice och Daniella till världen i rask takt. Georges blev redaktör vid Sveriges Radios utlandsavdelning och Irmelin blev lärare i språk, bland annat franska.

Idag är Irmelin och Georges pensionärer. De lever ett gott och kärleksfullt liv tillsammans. Hon har just givit ut boken ”I begynnelsen var ordet” som är en samling små betraktelser.  Han är aktiv i Rädda Barnen och Amnesty International. För honom är Irmelin särskilt viktig. Det var hon som gav honom självförtroende en gång. 

- Hon uppskattar mig som tänkande människa och det känns oerhört viktigt.   

Irmelin menar att var och en måste se sitt liv som en helhet. 

- Vi har byggt en katedral tillsammans, Georges och jag. Men tro för all del inte att vi är sams jämt. Vi har skilda åsikter om det mesta och går in i diskussionerna med liv och lust. Men vi har alltid strävat mot samma mål. Det är det som är styrkan i vårt äktenskap. 

Monica Antonsson

Men först skrev jag en artikel i Lokaltidningen vecka 50, 1997

Jag tror att det var en pratstund med Georges Bjarne på Roslagsbanan - på väg hem från jobbet en kväll - som gjorde att jag bad om en intervju. De ställde upp och jag skrev först i Lokaltidningen och sedan - som alltid när en berättelse var utöver det vanliga - även i någon av rikstidningarna, i detta fall Hemmets Veckotidning. Den första artikeln kom ut strax före jul 1997 i Lokaltidningen. Irmelin var svårt märkt av sin postpolio som hon berättade lite om men vi gick aldrig in på hur allvarligt det faktiskt var. Hon hade alltså fått tillbaka den sjukdom (barnförlamning) som hon var drabbad av i sin ungdom. På mina bilder syns det rätt väl, tycker jag. Bilden i reportaget i HV är betydligt bättre men så är fotografen ett proffs också. 

Irmelin hade just gett ur en liten bok om pedagogiken i sin lärargärning. Hon gav mig också några texter hon skrivit med glimtar ur sitt liv. Jag har skrivit in dem nedan. Ingen lär ha någon glädje av att de glöms bort i mitt privata arkiv. Hon skrev bra, Irmelin. Läs och njut av ett stycke historia.

Bild från veteraanienperinto.fi

Morgonsamling vid Vallentuna Centralskola, den 6 december 1967

Den Karelska Marschen

Church of St Nicolas in Sordavala, Karelia, Russia

Den 6 december 1917, alltså på dagen för 50 år sedan, proklamerade Finland, en liten nation i periferin, i öster sin självständighet efter att i mer än ett sekel ha passivt motstått alla förryskningsförsök och ansträngningar till kuvandet av nationalkänslan i landet. Självständighetsproklamationen erkändes omedelbart av Rysslands revolutionära regering, Frankrike, Tyskland och de nordiska staterna.

Det är naturligtvis förmätet av mig att tro att kunna ens för ett ögonblick hos dagens svenska ungdom väcka intresse för ett grannlands tidigare öden, hur mycket än Finlands öde varit förbundet med Sveriges och vice versa. Det är ju över 23 år s edan det finska folket handgripligt och synbarligen sist försvarade Nordens östgräns. Det kan man ju inte slösa tid med att påminna sig om mitt i allt snackengagemang för aktuella händelser i Fjärran Östern, Afrika och även Sydamerika, låt vara att den personliga frihet och rättssäkerhet som Nordens invånare alltjämt äger, inte till ringa grad tryggats av Finlands kamp för bevarandet av sin nationella självständighet.

För mig var dock denna kamp när jag var i er ålder livslevande verklighet som jag trots allt inte kan låta bli att beröra, när nu slumpen velat att jag just denna dag, den 6 december står i tur att hålla morgonsamling. Jag föredrar att göra det i form av ett antal personliga minnesbilder som torde vara mindre tröttande för den ointresserade än rena historiska fakta.

Av Finlands 50 självständiga år levde jag där största delen av 25, varav 11 i Karelen, landets östligaste och mest utsatta del. Där, i den lilla staden Sordavala vid sjön Ladoga kände man inte till något Lucia-firande den 13 december, desto mer högtidlighöll man alltid självständighetsdagen med slädfärd när det var möjligt och med fackeltåg till Väinämöinen-statyn i stadens centrum. Sångaren Väinämöinen, hjälten från nationaleposet Kalevala uppfattades som något slags symbol för Karelen, det var ju i Karelen som Elias Lönrot samlat ur folkets mun de flesta sägnerna. 

Väinämöinen var också en symbol för staden Sordavala, för sångarintresset där; sommaren 1934 hölls en internationell sångfestival, dit till och med den redan då och fortfarande berömda dirigenten Leopold Stokowaki kom, inte så mycket för att han intresserade sig för sångfestivalen, men för att han hade fått veta att det i Valamo Kloster, byggt på sju öar i Ladoga fanns urgamla notskrifter av grekisk-ortodox sakral musik. 

Han tillbringade flera dagar där och studerade musiken. Det var för Valamos skull Sordavala på sommaren tog emot ett avsevärt antal även långväga turister, dess kloster var fullt med underbara konstskatter, främst gamla ikoner. 

Munkarna odlade dessutom fruktträd vars frukters berömmelse var stor. Resan till öarna på en gammal ångbåt som kaptenen, munken Popoff skötte, var en upplevelse, stundom åkte man i smala sund med minst 100 meter höga granitklippor som reste sig direkt ur sjön på båda sidorna, stundom kände man sig på denna insjö som på det öppna havet, land syntes ingenstans.      

För all del, det hela hade i min barndom mycket provinsialiserats jämfört med vad det hade varit i min fars barndom, då man företog sig storstadsresa till den stora världen i Petersburg, den nuvarande Leningrad. Rester av den stadens internationella societet fann man ännu i början av 30-talet på badorterna på Karelska Näset. Sålunda lär jag med mina föräldrar ha tillbringat semestern under två somrar på ett gammalt engelskt pensionat ursprungligen avsett att på sommaren ta emot i Petersburg bosatta engelsmän. Karelska Näset var också en tillhållsort för konstnärer och författare. Den även i Sverige mycket beundrade skaldinnan Edith Södergran var tex därifrån.

Jag hade en mycket lycklig barndom i denna nu helt försvunna idyll som jag dumt nog velat försöka beskriva för er, men som säkert är omöjligt att fånga.

8000 frivilliga svenskar stred för Finaland

Sedan kom Vinterkriget 1939 eftersom Finland inte var villig att på sitt på sitt territorium upplåta några baser åt Sovjetunionen. Vår lilla stad relativt nära gränsen blev oupphörligen föremål för bombarderingar. En sprängkall februarinatt då vi mot morgonsidan kröp ut ur skyddsrummet var himlen röd, halva staden stod i lågor; det fanns ju inget luftvärnsartilleri att försöka försvara staden med.

Fredsslutet den 13 mars 1940 kom som en blixt från klar himmel. Vad? Hur? Skulle vi lämna våra hem i Karelen åt ryssarna och fly? Varför? Hela världen beundrade ju det tappra lilla Finland som i så många månader försvarat sig mot en 50 gånger större makt. Vi skulle ju få hjälp. England skulle hjälpa oss, Frankrike skulle hjälpa oss, alla ville hjälpa oss och Sverige hjälpte redan på många olika sätt. Det var först många år senare som vi insåg sanningen i President Paasikivis slutord i hans memoarer: ”Ett litet land är bara en tärning i stormakternas spel, inte värt annat än att kastas hit och dit efter deras behag.” Man behöver förresten inte gå så långt tillbaka i tiden som andra världskriget för att verifiera den sanningen; hösten 1956 svek de stora västerländska demokratierna ett tappert litet land som förtvivlat stred för sin frihet: Ungern.

Vi fick lämna Karelen och lämna alla ägodelar vi hade utom lite kläder, det fanns inga transportmedel, allt var i arméns tjänst. Timmarna före avfärden tillbringade vi med att krossa glas och porslin mot värmeledningarna så att det från bombarderingarna skonade hemmet inte skulle se alltför inbjudande ut för de nya ägarna.

Flykten var en mardröm i snöstorm och kyla på av boskap och människor överfyllda vägar. Vår lilla bil åkte fram meter för meter; alla var vi rädda att inte hinna över den nya gränsen innan ryssarna kom men det gjorde vi i alla fall.

Karelare fick uppleva det bittra ödet att känna sig som emigranter i det egna landet. Misstänksamheten gentemot dem var på sina håll stor. Min syster som då var 5 år gammal tog det så hårt att bli kallad för ryss eller nästan ryss för att ”det är ju i alla fall från det hållet du kommer”, att hon nog ännu i dag inte kan medge sig vara något annat än ursprunglig helsingforsare. I mitt tioåriga sinne däremot hade glåporden som kastades efter mig helt motsatt effekt. Från och med den tiden var jag karelska, ingenting annat och är det fortfarande om jag skall ange en närmare hemhörighet än europé.

En orolig tid följde. Sovjetunionen slukade slutgiltigt de baltiska länderna, Finland gick samma öde till mötes, trodde man allmänt, tills stunden kom att gripa chansen och i visst samråd med tyskarna åter försvara landet. Karelen återerövrades och därtill stora delar av den ryska Karelen. Som de flesta karelare flyttade vi tillbaka till Karelen hösten 1942. Året vi tillbringade i Sordavala var ett av mitt livs tristaste. Det fanns knappast någon arbetskraft att återuppbygga den halvt förstörda staden med förutom de ryska krigsfångarna i sina vadderade jackor (förbluffande lika era älskade täckjackor) som hörde till stadsbilden och som användes till att röja upp det värsta. I en stad i ruiner är det verkligen beklämmande att leva.

Hösten 1943 fann vi oss på grund av min fars nya arbete åter i Helsingfors. Fem månader efter ditflyttandet var vi hemlösa igen utan så gott som en pryl. ”Vi har redan en gång förlorat vårt hem, det händer inte om igen, vi behöver inte försöka sätta någonting i säkerhet”, hade min mor sagt. Ändå kom bomberna och brände allt och dock fick vi skatta oss lyckliga som inte hade förlorat några nära anhöriga som så många andra.

Evakuerad först på landet i sydvästra Finland och sedan som krigsbarn i Sverige i Norrtälje gick året 1944. Till Norrtälje fick jag brev med beskrivning om den andra flykten från vår Karelen på hösten då Finland för gott förlorade området.

I början av 1945 kunde jag återvända till Helsingfors, där mina föräldrar hade skaffat och iordninggjort oss i ett nytt hem. I skolan var i synnerhet många lärare avogt inställda gentemot mig. Svenskläraren Blunka tyckte att jag lagt mig till med en förskräcklig rikssvensk brytning. Modersmåls- och historieläraren Liffu antydde att det var hart när landsförräderi att tillåta sig i 14-15 års åldern bli forslad till Sverige och där bli övergödd och förslöad, vilket klart förresten framgick ur mina erbarmliga, ytliga uppsatser som inte ens förtjänade betyget C utan D eller helst ännu lägre. Dessa stämningar dog bort så småningom, jag lyckades hyfsat klara studentexamen våren 1947.

Efterkrigsåren var hårda och mörka år för Finland med det enorma krigsskadeståndet att betala till Sovjetunionen hängande som en förskräcklig börda på hela befolkningen, krigsförbrytarprocesserna, strejkerna osv. Det är väl först de senaste tio åren som landet riktigt på allvar kunnat ta itu med att rationellt utveckla alla sina möjligheter.

Ändå var mina studentår underbara, främst tror jag på grund av den intellektuella vakenheten och öppenheten åt alla håll som var klart skönjbar. Trots den nationella självkänslan och ibland pinsamma självgodheten – som kanske är ett livsvillkor i ett land med så utsatt läge – tog man ödmjukt, ibland nästan vördsamt emot intryck från gamla kulturländer so bättre än vi varit i stånd att föra vidare den västerländska kulturtraditionen. Man upplevde som avgörande denna känsla av att, trots allt, inte vara sig själv nog, samt hävdandet, trots neutraliteten, av samhörighet i själen med Europa och allt vad vårt Europa gemensamt står för.

Jag är lycklig över att ha växt upp i Finland och tacksam över den påverkan som där utövats på mig och den uppfostran det finska folket och mina föräldrar givit mig.

Hör till slut Ylioppilaslaulajat, studentkören sjunga Fredrik Pacius Suomi-sång på den Finlands 50 nationaldag. (Fredrik Pacius var inom parentes sagt ursprungligen tysk, men blev så finsk att han till och med tonsatte Runebergs dikt ”Vårt land” som blev landets nationalhymn.) 

Irmelin Bjarne

Läs mer: 

Poulär Historia: Flykten från Karelen  

Sveriges Radio: Sibelius berättar Karelens historia

Facebook: Svenska finlandsfrivilliga 1939-1944

Uppslagsverket Finland: Krigsskadeståndet

Stadsrådet och ministerierna: Krigsskadeståndet slutbetalades för 60 år sedan

Wikipedia: Ylioppilaslaulajat Laulajat (Studentkårens sångare) 

Wikipedia: Karelens historia

Wikipedia: Sortavala

En julbetraktelse 

JULEN, det skimrar om det ordet. Det är ett ord som för oss nordbor sedan urminnes tider är förbundet med under, det återkommande ljusets och därmed livets under, ljusets seger över mörker. Sedan, för 200 år sedan skedde ett under vid denna tid på året som i sinom tid fördjupade julens betydelse för oss i det att det utlovade ljusets seger över mörkrets makter även i människors sinnen, det godas seger över det onda, frid på jorden bland människor. Innebörden av detta budskap skulle det nyfödda gudabarnet visa oss genom sin människovandring på jorden.

Vi har inte under århundradens lopp varit särskilt duktiga i att följa Hans väg. Vi har inte i stort åstadkommit det godas seger över det onda i våra sinnen, vi har inte fred på jorden. Men tyder inte vår årligen återkommande vilja att fria jul i ljusets tecken på, att vi vill minnas det av himmelens härskaror i strålande ljus bebådade undret, att vi – trots allt – vill tro och hoppas på undret av frid på jorden och det godas seger över det onda?

Under, säger kanske många av er, den moderna människan tror inte på några under. Det sker inga under i vår tid. Förresten har naturvetenskapen förklaringar på det mesta som tidigare uppfattats som under. Det ligger nog någonting i sådana tankegångar, men jag vill ändå påstå att även nu sker under hos människor som har den goda viljan att tro, hoppas och medverka till att de kan ske.

Fyrtiotalets sista år levde jag i ett då dystert land, där människorna ständigt ängslades för att krigsskadeståndet inte i tid kunde betalas i producerade varor till den segrande makten. Trots att II Världskriget i manspillan slutat för flera år sedan fortsatte kriget i det landet för att försvara självständigheten och folkets självbestämmanderätt, fastän övriga länder i liknande belägenhet hade förlorat sina. Hopplöshets-, otillräcklighets- och ångestkänslorna var ofta stora, men man kämpade, alla tillsammans och var och en på sitt håll och hoppades, åtminstone hela tiden i det undermedvetna, att orken skulle hålla, att arbetsinsatserna skulle räcka, att undret skulle ske, att nationen skulle klara sig med folkets ansträngningar.

Personligen befann jag mig före ju i en hopplöshetens avgrund. Jag hade den hösten drabbats av den sista stora barnförlamningsepidemin i Europa före poliovaccinets segertåg; jag var lam i både armar och ben, kunde varken stå eller gå, ej heller fatta tag eller hålla i någonting. Visserligen hade jag av en ungersk läkare fått veta, att man kunde så småningom träna att lära sig att gå igen, men det höll inte läkarna omkring mig med om. Jag hade börjat kräla omkring och försöka lära mig att krypa, men hade vid en sjukhuskontroll blivit förbjuden att fortsätta med det tills vidare, eftersom ryggmärgsvätskan på grund av sjukdomen och ansträngningarna var skadad och kunde i sin tur allvarligt skada hjärnan.

Till jul kom med posten en julklapp till mig, en bok av den franske piloten, stridsflygaren och författaren Antoine de Saint-Exupery om Le petit prince, den lille prinsen. Givaren av boken skrev i sin tillägnan att författaren till denna bok hade mer än någon annan känsla för vissa under.

Med föga större kunskaper i franska än vad mina nior kommer att ha i vår, stavade jag mig igenom boken och anammade de av dess budskap som förkunnade: Ditt liv blir rikast och lyckligast, när du i varje skede av det bryr dig om just det som du då ställs inför och försöker göra det bästa möjliga av det, hur mycket det än innebär av möda, arbete, besvär, ansträngning, besvikelser och försakelser, ty det är bara då under kan ske!

Jag fick snart börja att öva mina armar och ben igen. Och undret skedde till sommaren kunde jag använda alla mina lemmar igen. Det var ett under – läkarna kring mig kunde med sina rullstolstankar lika väl ha fått rätt. Säg alltså inte att under ej sker, liknande under har man ofta även kunnat läsa om i tidningarna i år.

Hur gick det då med landet där jag bodde? Jo, där skedde också ett under; landet är självständigt och mer välmående än någonsin i dag, tack vare att självständiga, oberoende människor då, efter andra världskriget, satte all sin skapande och arbetande kraft i att klara svårigheterna, komma med nya lösningar, skapa industrier, nya arbetstillfällen och ändra gamla för att de skulle fungera bättre. Men det kunde ju ändå ha gått dåligt som på så många andra håll. När det nu inte gjorde det, var det alltså ett under.

Den lille prinsen talar i boken om öknens skönhet, hur det ligger ett skimmer över öknen, därför att den gömmer en skatt, en källa någonstans med livsviktigt vatten för den törstande. Långtifrån alla hittar till källan och förgås av törst, men ibland finner den sökande, det sker ett under.

I Österlandet, Indien och Tibet lär det finnas människor som uppfattar ett skimmer, ett sken i färg runt olika människors huvuden. Vi här i Västerlandet gör inte det, men visst skulle vi kunna föreställa oss det. Det är ju så att Du, just du som sitter här och nu, även Dig kan det stråla och skimra om, ty även Du bär inom Dig en skatt, en livgivande källa, som det mest b eror på Dig själv, hur mycket Du vill försöka ösa ur – trots hårt arbete och kanske dåliga verktyg – för det goda livets uppehållande. Enklare uttryckt, det beror på Dig om Du vill uppnå under med Dig själv för Din egen och andras skull. Du vet inte om Du kan få uppleva ett under, men är det inte värt att satsa på det, genom att satsa på Dig själv? Du kan göra det redan i jul, under denna levande ljusets fest genom att:

Be a little candle, if you cannot be a star

Lighting the corner where you are.

Irmelin Bjarne                     

Läs också:

Vårdguiden: Polio

Folkhälsomyndigheten: Om polio

Internetmedicin: Polio (barnförlamning)

Finishpolio.com: What is Polio?
Internetmedicin: Postpoliosyndrom

Irmelin och Georges Bjarne bodde i sin fina villa på Appelbomsvägen i Bällsta, Vallentuna. Där växte deras fyra barn upp. Några år efter reportagen 1997/1998 sålde de huset och flyttade till Rosengården där de hade närhet till det mesta.

Irmelin Bjarne, född 1929 i Sordavala, gick ur tiden den 19/7 2005.

Efter Irmelins död tog Georges Bjarne, född 1923, kontakt. Vi var ett gäng som hade bildat Vallentuna Teaters Vänner och han ville vara med och hjälpa till. Vi förhandlade med kommunen och erbjöd oss att i ett och ett halvt år producera fullmatade föreställningar på teatern tre av fyra lördagar varje månad helt gratis mot att man höll med lokalerna och de tillstånd som behövdes. George Bjarne var en eldsjäl och deltog i planerna med liv och lust. Så en dag berättade han förtroligt om en diagnos. Sedan gick det alldeles för fort. Den 20/11 2007 gick Georg Bjarne ur tiden sörjd och saknad av många. Vi får glädjas åt att han och Irmelin en gång fanns och att vi än idag kan ta del av deras fina kärlekshistoria.

Hur det gick med Vallentuna Teaters Vänner och våra högtflygande planer för teatern, kanske ni undrar. Jodå, kommunen (kulturnämnden) tog emot oss med öppna armar.
De kunde emellertid inte uppfylla sin del av avtalet så vi lade ner föreningen. Sedan dess har vi allihop ägnat oss åt annat.