Nu har jag fått både slottet och prinsessan

Lönngångar och igenmurade trappor kittlar fantasin i såväl köksregionen som källaren med anor från 1300-talet på Mems slott strax utanför Söderköping. Här, där en vik av Östersjön kallas Slätbaken och kanalfararna längs Göta kanal passerar sin första - eller sista - sluss hörs historiens vingslag alldeles tydligt. Kung Karl XIV Johan invigde kanalen just här år 1832 varpå första båten, Esplanadian, slussade in. Kanonskotten hördes ända till Norrköping den gången. Invigningen följdes av kunglig fest på slottet och när prästerna skulle fara hem, var de så glada i hatten att de krockade med sina vagnar och körde i diket.

På den tiden var överhovkammarjunkare Edvard von Saltza herre på Mem - slottet har sett många inflytelserika potentater, kungar och adelsmän komma och gå. Oskar I och hans syster tillbringade sina somrar här. När hösten kom och det var dags att fara hem till Stockholms slott igen, stod von Saltza på trappan och vinkade. ”Hälsa hem till mamma och pappa”, bad han.

Mems slott ligger vackert på en lummig höjd med en allé av lindar längs uppfarten. Huvudbyggnaden med åtminstone 20 rum är imponerande ståtlig och de båda flyglarna har säkert tio rum vardera. I trädgården nedåt gästhamnen ligger pigornas hus som i folkmun kallas ”glahytt”, för att pigorna förr hade roligt och fnissade sinsemellan. Här finns sägner om såväl spöken som en gömd silverskatt. Skatten - tolv stora apostlafigurer av äkta silver - fördes hit som krigsbyte från ett polskt kloster av riksamiral Jakob Bagge någon gång på 1500-talet. Han förvarade dem i en lönnkammare på slottet men lät i all hast mura in dem - eller möjligen gräva ned dem i trädgården - inför ett fältslag i trakten som sorgligt nog ändade hans liv. Hemligheten följde honom i graven och många är de som sedan dess har sökt efter skatten.

- Den ska, enligt sägnen, sökas en torsdagskväll i nedan, säger nyblivne ägaren Klas Lundén, 47, som just tagit slottet i besittning. Den som ser älvorna dansa kommer att kunna se var skatten är dold.

Klas Lundén växte upp i Brottby några mil norr om Stockholm, en by med några hundra invånare, hönseri och en postfröken i livsmedelsaffären. Som liten drömde han om att bli lokförare. Att han en dag skulle bli herre på ett sörmländskt slott fanns inte ens i hans vildaste fantasier. Efter skolan blev han mekaniker i sin pappas bilverkstad och i mitten av 70-talet tog han över hans besinstation i Åkersberga. Klas flyttade ihop med sin ungdomskärlek och snart kom döttrarna Annika och Jenny, i dag 23 och 21 år gamla, till världen. Bättre kunde det knappast bli.

- Jag hade allt jag kunde önska mig, säger Klas. En underbar kvinna, två fantastiska barn och ett företag som kunde försörja oss alla.

Säg den lycka som varar beständigt. Ann var bara 24 år gammal när plötsligt och oväntat föll ihop och dog.

- Flickorna, som var två och fyra år gamla, var ensamma hemma när det hände. ”Mamma ligger på golvet och sover”, sa de när min svägerska ringde.

Svägerskan slog larm och Klas kastade sig i bilen för att åka hem. Ambulansmännen som strax därpå anlände, kunde bara konstatera att flickornas mamma var död.

- Gröten hade kokat över på spisen men flickorna hade lyckats dra grytan åt sidan. De försökte stänga av plattan men gjorde fel och vred upp alla plattor på högsta värme i stället. Det var säkert 35 grader varmt i köket, när jag kom hem. Jag vågar inte tänka på vad som kunde ha hänt, om inte min svägerska hade råkat ringa.

Tillvaron slogs i bitar för Klas och hans barn. Och som om sorgen inte var tung nog att bära, beslöt barnavårdsmyndigheten att flickorna skulle placeras i fosterhem. Klas och flickornas mamma hade inte varit gifta, så formellt var hon, enligt den tidens regler, ensam vårdnadshavare. En ogift pappa dög inte mycket till och inte hans släktingar heller.

- Jag slogs med näbbar och klor för att få vårdnaden om mina flickor, säger Klas. Socialassistenterna kom hem och tittade om det var städat nog och om det fanns mjölk i kylskåpet. De ville till och med sätta flickorna i fosterhem medan utredningen pågick.

Klas vägrade och i dag säger han, att han aldrig hade givit upp frivilligt.

- Jag var hela tiden beredd på att med kort varsel ta flickorna med mig och försvinna utomlands.

Ett helt år fick han slåss för att få behålla sina döttrar, innan domstolen gav honom vårdnaden och rätten att ta sitt ansvar som pappa.

- Jag fick hjälp och stöd från alla håll och blev faktiskt förvånad över att jag hade så många vänner.

Klas lärde sig laga mat och gjorde det grundligt. Han skapade vardagsrutiner med allt vad det innebar för sig och sina barn.

- Jag gifte om mig efter några år och min dotter Evelina kom till världen 1984. Dessvärre höll inte äktenskapet, så efter några år var jag ensam igen.

Vid det här laget var Klas fullt nöjd med att jobba på macken och ta hand om sina barn. Kanske hade han varit ensamstående än i dag, om inte Lena Liljendahl hade kommit i hans väg. Året var 1992 och hon var hans kund sedan flera år. Han trodde att hon var gift men Lena var nyskild och hade just gjort en nystart i livet med barnen Jimmy och Josefin, i dag 20 och 11 år gamla. Hon pluggade på KomVux och behövde dryga ut sin hushållskassa, så en dag när hon tankat, erbjöd hon sig helt enkelt att jobba extra på macken.

- Om sanningen ska fram så tyckte jag att Klas verkade väldigt charmig också, erkänner hon. Dessvärre tackade han nej, så det blev inget extrajobb.

Lena, som från början är uppväxt i ett fiskarhemman i Åbo skärgård och kanhända har fått ett stänk av finsk sisu med sig ut i livet gav emellertid inte upp så lätt. Och det var Klas smala lycka. Några kvällar senare möttes de nämligen på en restaurang, där han firade en taklagsfest med några kompisar. Utan att tveka steg hon fram och bjöd upp. ”Jobb kan du neka mig men en dans vill jag ha”, sa hon.

De dansade hela kvällen, pratade och skrattade medan Klas, upprymd av mötet med den levnadsglada Lena, bjöd på flott på allt hon ville ha.

- När notan kom började han leta efter plånboken, skrattar Lena. Det visade sig att han hade glömt den hemma. Det blev jag som fick betala kalaset! Han fick följa med min taxi hem - vi bodde ju nästan grannar. Jag ringde efter min svåger som har en limousin och som körde taxi med den just den kvällen. Gissa om Klas såg imponerad ut, när jag sa att jag skulle kolla om min limo var framkörd. Jösses!, sa hans kompisar. Tjejen har privatchaufför!

Några dagar senare var det nyårsafton. Klas bjöd, som det anstår en gentleman, Lena på middag för att återgälda sin skuld och för att tacka för senast. I ny fin klänning från Kapp-Ahl gick hon dit.

- Han hade dukat vackert och lagt linneduk på bordet, säger Lena. Han hade tänt levande ljus och gratinerat hummer. Jag föll pladask för hans romantiska uppvaktning. Det bar sig inte bättre än att jag blev kvar över natten och på den vägen är det.

Lena och Klas, som är ett vackert och trivsamt par, har varit särbos sedan dess. De har bott på varsitt håll, fostrat sina barn och träffats på tu man hand när tillfälle givits. Den lösningen har passat dem båda och framför allt barnen väldigt bra.

- När vi blev med slott, blev vi tvungna att flytta ihop, skrattar Klas. Och det minsann inte så dumt det heller...

Lena har efter studierna på KomVux arbetat som vårdare med utvecklingsstörda barn, medan Klas så småningom bytte macken mot ett prylhus. I det har han köpt och sålt allt från kantstötta kaffekoppar och gamla böcker till möbler och dyrbara antikviteter. Han har jobbat hårt och varit duktig på att spara. I hemlighet har han drömt om att skaffa ett litet hotell med restaurangrörelse någonstans på landet. Matlagningsintresset, som vaknade när han blev änkling, har med åren gjort honom till såväl gourmé som vinkännare, ett intresse han länge velat utveckla.

- Jag hade räknat fram och tillbaka på olika objekt i fyra års tid, innan jag hittade Mems slott på internet, säger han. Jag lade ett bud på slottet, som varit centerrörelsens kursgård i många herrans år, och trodde egentligen aldrig att jag skulle få det. Döm om min förvåning när de plötsligt ringde och sa att det var dags att skriva kontrakt.

Både Lena och Klas fastnade för slottet och dess natursköna omgivningar i samma stund som de först kom hit. Instinktivt kände de, att Mem var platsen de ville bo på.

- Köpet höll på att aldrig bli av, säger Klas. När jag körde upp på gårdsplanen för att betala handpenningen, var det nära att jag hade vänt. Hade säljarna inte kommit ut och hälsat mig välkommen, så hade jag kört min kos. En stund senare stod jag där med nyckeln till ett tomt slott i min hand.

Lena och Klas bilade till Mem för att ta slottet i besittning på självaste nyårsafton. Hummer, fläskfilé och vin fanns med i packningen - trodde de - och tio, tolv gäster var inbjudna.

- Slottet var varmt och trivsamt när vi kom - trots att det stått tomt en tid, säger Lena. Gästerna började anlända och plötsligt upptäckte vi att maten hade blivit kvar hemma i Åkersberga. Vi ringde några vänner som ännu inte hunnit fram och bad dem proviantera på närmaste mack. Lite bröd och några kryddiga korvar var det enda som fanns. Men det blev nyårsafton i alla fall och vi firade tolvslaget med levande ljus i drabantsalen. Raketerna vi sköt mot den nattsvarta himlen den kvällen blev startskottet på vårt nya liv.

Lena och Klas bor numera i slottets västra flygel. Hela våren och sommaren har de rustat och inrett huvudbyggnaden som har metertjocka väggar, kalkstensmålningar från 1600-talet och en atmosfär fylld av goda vibrationer. En trädgårdsmästaren har tagit itu med parken som har såväl näckrosdamm som ett par hundra fruktträd och Europas nordligaste vinodling på friland.

Redan nu hittar semesterfirare och kanalfarare hittat hit - gästhamnen ligger strax bortom kröken - liksom en och annan konferensgäst. För det är klart, att Lena och Klas har öppnat såväl hotell som restaurang, för att få det hela att gå runt. Kocken Kalle Holmqvist och hans personal i köket har fullt upp och slottsspöket, som är en vänlig men osalig själ, håller sig på respektfullt avstånd men följer intresserat vad som sker.

- Mem är en romantisk plats, säger Klas och lägger armen om Lena. Slottet är ett utmärkt ställe att gifta sig på. Vi skulle kanske föregå med gott exempel och ställa till med bröllop...

Monica Antonsson

Med på bild finns Klas dotter Evelina, 14, och Lenas dotter Josefin, 11 är.

Klas bodde i Åkersberga när han köpte sig ett slott i Sörmland och blev slottsherre. Han hade ursprungligen sina rötter Brottby har jag för mig. Jag tror att jag gjorde reportage lokalt på Väsbygården när hans farfar (?) fyllde hundra. Några år efter den här artikeln sålde han sitt slott och återvände till Åkersberga.

Hemmets Veckotidning nr 35, 1998