Eva Linde. Allt hon tar i blir vackert...

Lokaltidningen
Nr 24, 1998

Eva Linde med några av sina alster i keramik och textil på temat stenar.
Foto: Monica Antonsson

Ovanligt svag för stenar

(VALLENTUNA/VAXHOLM)
Eva Linde på Skvadronvägen i Bällsta är stenrik! Med det menar hon att hon är ovanligt svag för stenar och att det går igen i hennes konst. Den 13-28 juni ställer hon ut stengods på temat ”Skärgård” i en lånad stuga på Östra Ekuddsgatan 4 i Vaxholm.

 

Eva Linde med keramik och lapptäcken.
Foto: Monica Antonsson

Hon är född Jemseby och syster till konstnären Stig-Ove med sammaefternamn. De var sex i syskonskaran som växte upp i Täby Kyrkbys lummiga villakvarter på 50- och 60-talet.

 Eva var inte särskilt förtjust i skolan. Skrivböckerna var fyllda av röda bockar. På den tiden var det just ingen som riktigt bra kunde hantera dyslexi.

I stället tecknade hon duktigt och målade porslin redan som elvaåring. Lärare och mentor var Anna-Greta Lundgren i Bällsta som bland annat såg till att hon år efter år fick följa med till Svenska Porslinsförbundets sommarkurser. Hon fick delta i olika experiment och vara med om att forska fram nya tekniker, bara hon antecknade vad hon gjorde.

Målade matservis
- Anna-Greta och de andra tanterna tyckte att jag var duktig. De värnade om mig för att jag var så ung.

Det var precis vad Eva behövde. Självförtroendet växte och vid 18 var hon själv lärare i porslinsmålning. Två år senare målade hon en matservis på 144 delar och gifte sig med sin Jan som är byggnadsingenjör och numera delägare i byggföretaget Besqab. Sedan stod det inte på förrän Camilla och Kenneth som båda är vuxna nu, kom till världen.

I sovrummet har eva Linde gjort allt. Hon har till och med 
snickrat möblerna. 
Foto: Monica Antonsson

Arbetar inom vården
- Jag var hemma med barnen men höll kurser i ”Rita, måla, klipp” för barngrupper inom olika studieförbund. Då först lärde jag mig läsa högt. 

Det hände att föräldrarna stannade och lyssnade vilket verkligen fick mig att växa. 

Jag undervisade dessutom i porslinsmålning och keramik i Bergtorpsskolan inom ramen för ”fritt valt arbete”.

Eva lärde sig de flesta tekniker inom konst och konsthantverk. Varken silversmide, emaljarbete, stengods, keramik, glasyr, sömnad, broderi, växtfärgning eller batik är främmande för henne. Hon sydde barnens alla kläder, ofta av tyger och begagnade kläder från Myrorna, och när barnen börjat på lekis och skola utbildade hon sig till arbetsterapeut. Sedan dess har hon arbetat inom omsorg och psykiatri med till att börjamed tio år som föreståndare på Vallbostrand. Numera arbetar hon inom slutenvården med dem som har det allra sämst.

-Det är min uppgift att se vad var och en själva kan göra utifrån deras egna resurser och behov och sedan hjälpa dem att förverkliga det. Det är ett steg på vägen mot en värdigvardag i gemenskap med andra. Det är livskvalitet och livslust.

 

Snickardrömmar
Drömmen om ett eget golvur fick Eva att med brinnande lust att lära något nytt gå en kurs i möbelsnickeri. 

När hon inte hade råd att köpa en klocka fick hon helt enkelt göra sig en, tänkte hon. Det ledde vidare till kurser i marmorering, träådring och etsning. Hon snickrade sin klocka, etsade urtavlan och dekorerade med olja och äggoljetempera.

Sedan dess har det blivit en sängkammarmöbel, skåp, speglar, sängbord och en lång rad andramöbler likaväl som hon syr lapptäcken, gardiner och dukar. 

Det mesta av inredning hemma hos familjen Linde har Eva gjort likaväl som en hel del hemma hos dottern Camilla.

Inspiration och mönster hämtar hon ofta i gryningen vid havet i skärgården där hon gärna sitter och tecknar om somrarna. Bara två utställningar har hon bjudit på före den nu aktuella. Båda sålde slut på nolltid.

- Eva är fantastisk, konstaterar maken Jan. Själv får jag slå mig för bröstet med att jag åtminstone har byggt huset.
Monica Antonsson

Eva med hembiträdet Elin som alltid sitter vid fönstret
och ser ut som att någon är hemma.
Foto: Monica Antonsson

Hemmets Veckotidning
Nr 40, 1998

Mina skolböcker var fulla med röda bockar

- Men nu har jag fått min härliga revansch

När Eva Linde gick i skolan kände hon sig alltid mindervärdig. Hon smet från lektionerna så ofta hon kunde. Begreppet dyslexi och ordblindhet var det ingen som kände till. 
- Inte förrän jag började måla porslin fick jag tillbaka mitt självförtroende. 
I dag är hennes hem fyllt av livsglädje och skaparkraft. 

Och hennes alster är eftertraktade...

Eva Linde, 52, torkar blommor i blågel. På så vis sparar hon sommarens blomsterprakt för vintern. Det är viktigt, menar hon, att göra njutbara saker bara för glädjens och livslustens skull. 

Den tanken går igen i allt hon gör - och det är inte lite. Familjen Lindes hem är fyllt av hennes skapelser - från minsta prydnadsföremål till matservisen och sängkammarmöbeln.

- Jag ville ha ett golvur, säger hon. Och eftersom jag inte hade några pengar fick jag helt enkelt göra ett.

Eva kan det mesta inom hantverk och konsthantverk - från porslinsmålning och silversmide till keramik och möbelsnickeri. Det kan hon tacka alla röda bockar i barndomens skrivböcker för. Som lätt dyslektisk kompenserade hon sina lässvårigheter med annat. Av skolan och lärarna var just ingen hjälp att vänta för ordblinda barn.

- Jag kom in i första klass för att jag kunde teckna. Läsning gick däremot inte alls och högläsning var min fasa. Jag förlorade självförtroendet och kände mig mindervärdig. Som tur var hette jag Jemseby och hamnade alltid mitt i klasslistan som var skriven i bokstavsordning. Fröken bad oss läsa i alfabetisk ordning bakifrån eller framifrån, så jag klarade mig förhållandevis bra. Ändå smet jag från lektionerna så ofta jag kunde.

I flickskolan blev Eva befriad från högläsning men då hon inte klarade svenskan, halkade hon efter även i engelska och tyska. Det var bara i teckning och målning som hon var oslagbar. För det blev hon beundrad av alla och kunde sakta men säkert bygga upp sitt sargade självförtroende på nytt.

Eva växte upp i trädgårdsidyllen Täby Kyrkby. Sex barn trängdes i stugan som inte direkt präglades av något överflöd men av kärlek och omtanke. Familjemedlemmarna kom och gick men samlades aldrig till middag. De fick helt enkelt inte plats vid matbordet samtidigt.

- Jag tog aldrig hem några skolkamrater. Vi saknade badrum och hade bara torrtoa i källaren. Det var inte så att jag skämdes över familjen - tvärtom - men det kändes onödigt att visa upp våra brister. Som barn hade jag varken klocka eller cykel utan sa till mina kompisar, att jag ändå visste vad klockan var och att jag mycket hellre sprang.

Föddes samma år som pappa fickpatent

Evas pappa var uppfinnare och hade bland annat kommit på den så kallade Jemsebymetoden, en specialteknik för bildframställning med vilken han gjorde litografier av kända konstverk. De sex barnen fick följaktligen vänja sig vid att sova med Zorns och andra kända konstnärers verk under sängarna. Evas pappa lyckades försörja familjen på sin metod och kunde ha blivit smått förmögen om inte en annan teknik hade slagit ut Jemsebymetoden.

- Jag kallades Patentflickan därhemma, för att jag föddes samma år som pappa fick sitt patent, säger Eva som är näst yngst i syskonskaran. En av hennes bröder är för övrigt den mycket kände konstnären Stig-Ove Jemseby.

Evas mamma städade hos fint folk i det förmögna Djursholm. Eva fick följa med och det var troligen där hennes kärlek till vackra saker föddes.

- Mamma satte mig på en stol medan hon arbetade. Jag satt där alldeles tyst och stilla och bara tittade på de fina sakerna. En sådan ska jag ha någon gång, tänkte jag, en sådan och en sådan...

Elva år gammal började Eva måla porslin. Ledaren för studiecirkeln, Anna-Greta Lundgren, blev hennes lärare och mentor. Själv var hon något av en maskot för kurskamraterna - en samling betydligt äldre damer. 

Eva fick gå Svenska Porslinsförbundets sommarkurser och vara med om att forska fram nya tekniker, bara hon antecknade allt hon gjorde. Självförtroendet växte och några år senare var hon själv en mycket kvalificerad lärare i porslinsmålning.

Eva skulle just fylla 14 år, när hon träffade den några år äldre Jan Linde som sedan dess är hennes livskamrat. Jan berättar hur han och två andra glada grabbar en dag kikade ut genom fönstret på tredje våningen i kyrkbyns enda höghus.

- Tre flickor passerade och mina kompisar valde snabbt ut varsin tjej. Eva blev över, så jag fick ta henne. Det är därför jag brukar kalla henne Nitlotten, när jag retas, skrattar han. Kärt barn har som bekant många namn.

Det var pingstafton och de tre flickorna var på väg till festplatsen för att dansa. Grabbarna följde efter och de sex ungdomarna blev tre par, precis som grabbarna planerat.

- Det märkliga är att alla tre håller ihop än i dag, säger Eva.

- Det första hon gjorde var att måla en matservis på 144 delar, säger Jan och skakar på huvudet. Hon broderade dessutom, höll på med växtfärgning och batik, gjorde emaljarbeten, keramik och stengods.

Evas sparpengar räckte precis till insatsen på en lägenhet, så efter några år flyttade de ihop. Jan låg i lumpen, så de tog ett extra städjobb båda två om kvällarna för att klara hyran. 

Fick vända på varenda krona

Några år senare föddes Camilla, 32, som är frisör och Kenneth, 29, som är pilot och civilingenjör. Eva var hemma med barnen de första åren. Jan jobbade om dagarna och pluggade till byggnadsingenjör om kvällarna. Samtidigt byggde de sin villa - onsdagskvällar och helger var trots allt lediga för Jan som numera är delägare i byggföretaget Besqab. 

Det var knapert de första åren. Eva sydde barnens alla kläder och tillverkade det mesta i inredningsväg. Det hon inte redan kunde, lärde hon sig. Tyg köpte hon där det var billigt. Det innebar att hon ofta handlade begagnade kläder som gick att sy om hos Frälsningsarméns Myrorna. För att dryga ut hushållskassan höll hon dessutom kurser i ”Rita, måla, klipp” för barn likaväl som i porslinsmålning och keramik. Grannarna ställde snällt upp som barnvakter. På den tiden hjälptes alla åt. Den i kvarteret som var hemma höll dörren öppen gatans barn.

När Camilla och Kenneth väl börjat i lekis och skola, var det Evas tur att plugga. Några år senare var hon färdig arbetsterapeut. Sedan dess har hon arbetat tio år inom omsorgen med utvecklingsstörda och förståndshandikappade och de senaste åtta åren inom sluten psykiatri.

- De är precis som du och jag dessa människor, säger hon. Sjukdom kan drabba vem som helst och de har lärt mig att ta vara på det lilla, att glädjas åt små saker i livet.

Eva förklarar att hennes uppgift är att kunna se vad var och en av patienterna kan klara av och uppmuntra och utveckla just det.

- Somliga finner glädje i en enkel blomma eller en helt vanlig bulle. Vi har växtkraft allihop men på olika sätt.

Skapar möbler av grova stockar

Det var, som sagt, drömmen om ett golvur som fick Eva att lära sig möbelsnickeri. Hon tog en kurs bland idel manliga elever och lärde sig skapa möbler av grova stockar. Några färdigköpta plankor eller spånskivor var det aldrig tal om. ”Min fru brukar baka bullar”, sa en av kurskamraterna syrligt en dag. Eva skrattar och kan bara konstatera att det gör hon också. Goda bullar dessutom.

- När golvuret var färdigt måste jag ha en urtavla, så jag lärde mig etsa i mässing. Det är bara urverket i klockan jag inte har gjort.

Hon har målat och dekorerat sitt golvur med skiraste clematis i olja och äggoljetempera. I glädjeruset över denna första möbel snickrade hon sedan ett stort skåp med glasdörrar och blomsterdekor av stengods för sin matservis. Matsalsmöbeln, som var begagnad, dekorerade hon i samma stil och stolarna klädde hon om. Därmed lärde hon sig möbeltapetsering också. Skinnsoffan i vardagsrummet har de köpt men skåpen av trä som hör till och de vackra bordslamporna av stengods har Eva gjort.

- Alla mina möbler har lönnfack, säger hon utan att avslöja ett enda ett. Så gör möbelsnickare av gammal hävd.

Vid ett litet bord i vardagsrummet sitter Elin, dockan i naturlig storlek som Eva kallar sitt hembiträde. En lampa lyser behagligt över hennes axel och gör Elin till en utmärkt vakt mot tjuvar. Få om ens någon kan ana att det inte är en riktig människa som sitter där och läser sin tidning.

- Jag drömde om Elin en natt och nästa dag var jag tvungen att göra henne. Janne var mer tveksam men han har vant sig nu vid att hon sitter här.

Bakom Elin hänger Evas brudklänning av vacker gräddvit sidenbrokad. Hon tog fram den ur gömmorna till sin 30-åriga bröllopsdag och har låtit den hänga framme sedan dess försedd med en brudkrona av silver som hon själv har slagit och som är vacker att titta på.

- Jag funderade länge över vårt sovrum, säger Eva som snart skred till verket med sedvanlig energi. Av stora, tunga stockar sågade hon ut brädor, slipade, limmade och spikade tills den nya dubbelsängen var klar. Gaveln dekorerade hon i samma skira mönster som golvuret. Sängbord och ett skåp för hennes silversmide kom till av bara farten. Dessutom färgade hon och sydde såväl lakan som lapptäcke och kuddar i samma färgskala likaväl som hon vävde trasmattorna på golvet, sydde gardinerna och tillverkade prydnadsföremålen av stengods. Resultatet är en dröm i vitt, ljusblått och älsklingsfärgen turkos.

Numera ägnar sig Eva mest åt konsthantverk. Inspirerad av hav och skärgård skapar hon tavlor och prydnadsföremål av stengods i sina favoritnyanser. Det händer att hon ställer ut sina alster och blir lika förvånad varje gång som besökarna länsar utställningslokalen. Hon har inga planer på att göra karriär och hennes arbetsrum ser ut som ett romantiskt flickrum med vita möbler, textilier och en spetsduk på arbetsbordet. När hon ska arbeta, viker hon helt enkelt undan ett hörn av duken och skrider till verket vare sig det är färg, tyg eller lera som ska hanteras. En stökig verkstad skulle hon aldrig stå ut med.

- Janne är färgblind, säger hon plötsligt. Han myser när jag jobbar, låter mig hållas och litar på min goda smak.

Det är det som är nyckeln till deras lyckliga äktenskap. De ger varandra luft och frihet att göra det de tycker om. Och ska sanningen fram, tycker Jan att hans Eva är ganska fantastisk. Själv får han slå sig för bröstet för att han ”åtminstone” byggt huset.

- Vi har det bra tillsammans, säger Eva som på fullt allvar säger att hon blir förälskad på nytt varje gång hon ser sin man. Han är snäll och god men ändå spännande och manlig.

- Plötsligt kan jag se honom med nya ögon. Det pirrar i magen och jag blir stormförälskad på nytt. Det är det som är så underbart med kärleken.

Monica Antonsson

Hemmets Veckotidning nr 40, 1998