Vallentunas siste gästgivarkusk...

I november 1988 fick jag möjlighet göra en intervju med Vallentunas siste gästgivarkusk. Emil Carlsson, som han hette, hade själv bett att jag skulle komma och hans vän hembygdsvännen Martin Linder körde mig dit. Det var en mycket märklig upplevelse som är ännu märkligare nu 30 år senare.

Artikeln publicerades i tidningen Södra Roslagen för vilken jag var lokalredaktör med bevakningsansvar den 23 november 1988. Bara några veckor senare dog Emil Carlsson den 11/12 1988.

Emil Carlsson
Foto: Monica Antonsson

(VALLENTUNA) I sin stuga uppe i Frösunda bor Emil Carlsson, 85 år, som var Vallentunas siste gästgiverikusk. Med häst och vagn har han kört både kreti och pleti hit och dit i kommunen. Ofta var det barnmorskan som skulle ut på förlossning och ibland var det länsman som skulle ut på förrättning.

- Vi höll på till 1926. Sedan började bilarna komma, säger Emil som sedan dess har skött lantbruket vid Frösunda prästgård i stället för skjutshästarna.

Emil Carlssons stuga är fin som ett dockskåp. På väggarna hänger tavlor av kungafamiljen i färg i flera upplagor – från Oscar II och hans familj till kung Carl-Gustaf, drottning Silvia och deras barn. Andra tavlor föreställer hus och gårdar där familjen bott och några porträtt av de nära och kära, familjens egna medlemmar. Tillsammans med sin bror Ejnar har Emil rest mycket på äldre dar och då kostat på sig att köpa souvenirer av alla slag. Fint uppställda på hyllor och i skåp blickar prylar från halva Europa mot besökaren hemma hos Emil. Det är skinande blankt och imponerande välordnat i stugan.

Martin Linder såg till att jag fick
intervjua Emil Carlsson.
Foto: Monica Antonsson

Mönsterjordbrukare

Emil föddes när seklet var ungt på Lövstaholms gård i Sigtuna. Fadern, Gustav Emil, var en mönsterjordbrukare som kunde slöjda och smida själv. Modern, Ida, var kommen från en bonde- och backstugusittarsläkt i Odensala.

- Pappa hade studerat vid lantbruksskola och folkhögskola. Det fattades bara två års studier så hade han varit utbildad agronom. Det skulle ha blivit en annan löneklass det, säger Emil.

Omkring 1918 kom familjen till Vallentuna när fadern blev arrendator på Ekeby gård. Den är numera riven men var belägen ungefär på samma plats som Ekeby daghem.

Skjutsstation

Vid järnvägsstationen låg på den tiden ett gästgiveri och järnvägshotell. Gästgivaren hette Söderberg och källarmästaren Norbäck. Varje järnvägsknut med självaktning höll sig även med en skjutsstation där resande kunde beställa fortsatt färd med häst och vagn.

 Emils pappa tyckte att det där med skjutsstation lät intressant och förhandlade till sig kontraktet 1919 tillsammans med källarmästare Norbäck. Ofta blev det Emil som fick rycka in som kusk.

- Vi höll på till 1926. Sedan började det komma bilar. Norbäck köpte både en Dixie och en Overland men själv kunde han bara köra framåt. Skulle han backa måste han ha hjälp. Det behövdes inga körkort på den tiden, konstaterar Emil.

Vallentuna järnvägshotell och järnvägsstation 1890.
Till vänster ses stationshuset och till höger hotellet som då
kallades Flugan för att många gäster fick i sig för mycket öl.

"Före 1921 fanns i hotellet en skjutsstation från vilken man 
kunde beställa häst och vagn för transport till och från
stationen." 

"Byggnaden bestod av ett par resanderum, bostad
för innehavaren samt kök och utskänkningslokal på nedre 
botten. Där serverades mest pilsner och smörgåsar."
Byggnaden brann ner till grunden 1970.
Vallentuna bildarkiv.

En gång skulle Emil skjutsa länsman till en gård i kommunens utkanter. Det hade ryktats om hembränning nämligen. Men länsman, som själv var glad i starkvaror, ringde och förvarnade den misstänkte om att han skulle komma.

Två liter brännvin

- När vi kom fram gick länsman och letade överallt medan jag fick dricka kaffe i köket. Inte hittade han någonting! Men det låg två liter brännvin av bästa kvalitet i vagnen när vi åkte hem, flinar Emil.

Det var minsann inte billigt att åka hästskjuts till Stockholm på 1920-talet. Fem kronor milen var taxan. Hem fick den hågade åka för halva priset så på slutet jämnade det kanhända ut sig. Vissa rutter var förutbestämda. Det var turen till Kårsta, turen till Åkersberga nära Runö, turen till Åshusby vid Norrsunda och turen till Ella. På dessa platser fanns ordentliga skjutshåll där Emil och andra kuskar kunde byta häst. Eventuellt kunde den resande byta kusk också om det föll sig bäst så.

Mangårdsbyggnaden i Stora Ekeby gård i Vallentuna byggdes omkring 1890. 
På bilden ses arrendatorn Gustav E Carlsson och hustrun Ida Carlsson med barn och tjänstefolk. 
Fotograf okänd. Vallentuna Bildarkiv.

En konstig resa

Arbetarbostaden vid Frösunda prästgård byggdes 1925.
Prästgårdsarrendatorn G E Carlsson och hans familj bodde
först i en av prästgårdens flyglar. Foto: GE Carlsson 1926.
Vallentuna Bildarkiv.

- En gång kom det en familj till Vallentuna med tåget. Det var snöyra och de hade beställt skjuts till Torsåker inom Upplands Väsby. Det var ett jädrans väglag och nästan omöjligt att ta sig fram. Men de var bara vanliga statare och hade inte råd att ligga över på hotellet.

Tillsammans med mannen i familjen ledde Emil sin häst genom snöyran. De gick på varsin sida av hästen så att släden inte skulle välta med hustrun och de två barnen. Frös gjorde de inte i vagnen. Emil hade alltid två tjocka fällar, en som passagerarna satt på och en som de hade över sig.

- När vi kom till Nibble tog vi en genväg till Torsåker genom skogen. Där kunde vi åka allihop. När vi väl kom fram fick jag binda hästen och få mig en kopp kaffe. Sedan satte jag mig i släden och hästen gick faktiskt hem av sig själv. Det var något konstigt med den resan, säger Emil.

- När jag kom hem igen skällde mor. Det var ju vansinnigt att ge sig ut i det vädret. Snön vräkte ner. ”Du kunde ha tagit med dig familjen hit hem och låtit dem ligga över natten i köket”, sa hon.

Emil Carlsson berättade med hjälp av Martin Linder.
Foto: Monica Antonsson

Att köra omkring med länsman på förrättning var en återkommande syssla för Emil och det kunde allt hända att det blev både middag och dryck i gårdarna.

- Länsman skipade rättvisa på sitt eget lilla vis. En gång var det två bönder som hade kommit ihop sig om en gärdesgård. Den ene ville stämma den andre och länsman bad att få träffa dem samtidigt. Länsman, som var en stor karl på 120 kilo, tog de båda karlarna i nacken och slog ihop dem. ”Inte ska ni jävlas om en sån skitsak”, sa han och slängde ut dem genom varsin dörr. Sedan var den saken avklarad.

- Han var väldigt snäll och hjälpte ofta fattigt folk att skriva när de ville ha lån. Folk var ju inte skrivkunniga på den tiden, säger Emil.

Barnmorskan

- En natt kom en liten pojke till skjutsstationen och knackade på. ”Vattnet har gått och mor är så sjuk, så sjuk”, sa han. Han hade gått ända från Gäddarö i nordvästra Vallentuna, bortemot Lindholmssjön. Norbäck ringde efter både barnmorska och kusk och pojken fick åka med tillbaka, berättar Emil. Telefonnumret till Vallentuna var då 1843 och under flera år fanns det bara sju abonnenter totalt.

- Barnmorskan, fru Henningsson, sa alltid att det inte var någon brådska. Hon var ute i god tid, ibland flera dagar före förlossningen. Barnen föddes i hemmen då. Hon hjälpte barn till livet och hon hjälpte de gamla att dö. Det fanns ju inga läkare då men fru Henningsson ryckte ut i alla väder.

Klockan från 1823 stannade när brodern dog.
Då stannade tiden hos Emil Carlsson.
Foto: Monica Antonsson

Provryttare

Kloka gummor och duktiga fjärrskådare har Emil också träffat i sin dar. En gång när Emil fick blodförgiftning i en arm vände han sig i sin nöd till en tant i Frösunda.

- Hon hade någon slags linement som hon smorde på och det blev bra med det, säger Emil. Han minns också ett ställe vid Byle där de ”höll på med sjukdomar”, ”Sprecklagumman” i Vada och Petter i Fjälln som var en duktig fjärrskådare.

Andra bra kunder till tjugotalets kuskar var provryttarna eller gårdfarihandlarna. De åkte omkring med varor och bjöd ut dem till folk i gårdarna. De kom från olika firmor och tog in på hotellet. Sedan körde gästgivarkusken provryttaren en rutt per dag, första dagen åt Orkestahållet och andra dagen åt Angarn, Brottby och Åkersberga.

Gifte sig aldrig

När skjutsstationen upphörde övergick familjen till att i stället driva jordbruket på prästgården i Frösunda. Sönerna tog över efter sin far 1943 och 1968 gick de i pension. Modern skötte hushållet till sin död.

Varken Emil eller hans bröder gifte sig. De skaffade sig inte ens ett ”rejält fruntimmer” till hushållet, som de hade tänkt.

Ejnar Carlsson
Foto: Yngve Sjögren 1984
Vallentuna Bildarkiv

- Morsan skulle aldrig ha tålt det, säger Emil. Mamma var lite kinkig och ville inte släppa in någon annan i huset. Men nog har vi haft tillfälle alltid. Man tittade ju på fruntimren men det blev inget mer.

Brodern Ejnar dog för tre år sedan nu. 
Efter det har Emil inte köpt någon ny almanacka. Den vackra moraklockan har stannat på fem över sex och Emil bara sover och äter mest. Han har svårt att röra sig på grund av värkande leder. En granne hjälper till med städningen och en annan gammal bekant tittar in ibland och hälsar på.

- Det är trevligt för det är roligt att tala om gamla tider, säger Emil Carlsson, den siste gästgivarkusken i Vallentuna.

Monica Antonsson  

Ida och Gustav Emil Carlsson med sina barn på Stora Ekeby i Vallentuna. Ida och Gustav Emil Carlsson arrenderade Stora Ekeby gård 1918-1922. Här står de med barnen Edit, Karl, Ejnar och Emil. Kanske är det kafferast i höskörden. Fotograf okänd 1920. Vallentuna Bildarkiv.

Backstugusittare
Ålderdomligt uttryck för lantbor som bodde på annans mark eller på allmänningen i en backstuga.

Barnmorskan 
hette Berta Henningsson. Hon bodde med sin familj i Villa Klippan som med beteckningen Rickeby 1:16 låg där daghemmet Videgården senare byggdes. 

Källarmästare Norbäck 
hette enligt husförhörslängden Per Erik Norbäck och var egentligen ägare till Järnvägshotellet i Hjälmsta från 23/11 1917 till minst 22/12 1923 då familjen flyttade till Sundborn. 
Det är möjligt att samme Norbäck som även drev Norbäcks bageri beläget helt nära järnvägsstationen. Bagaren hette i alla fall Johan Alfred Nordin. Han var från Västmanland precis som Norbäcks.

Den 2/12 1924 till 4/3 1927 var agronomen Hjalmar Ejnar Lindström hotellföreståndare.
Den 2/1 1927 till 6/3 1928 var Agnes Elfrida Claesson hotellföreståndarinna.
Den 12/10 1927  till 1931 var Hilda Vilhelmina Öbom hotellägare
Gästgivare Söderberg hittar jag däremot inte.
Husförhörslängden: Vallentuna (AB) AII:4a (1923-1931) Bild 350 / sid 22 (Järnvägshotellet)

Kloka gummor
kallades människor som i det gamla bondesamhället ansågs kunna bota sjukdomar.

Fjärrskådare
klärvoajant, siare och medium anses ha förmågan att se och redogöra för objekt och händelser som inte kan nås med människans normala sinnen.

Provryttare
handelseresande, representant, gårdfarihandlare eller agent

Sprecklagumman i Vada
Ingen förklaring

Den här tidtabellen från 1885 fick jag av Emil Carlsson i samband 

med intervjun 1988.

Mina minnen av intervjun med Emil Carlsson är tämligen sparsamma efter 30 år men anteckningarna finns kvar. Här följer spridda uttryck ur mina anteckningar som kanhända också kan komplettera bilden av den siste gästgivarkusken och hans tid. 

Emil Carlsson flyttade 1922 från Vallentuna till Frösunda prästgård, fadern var arrendator. 
Han var sedan 1968 bosatt i Tomthälla, Stolp-Ekeby, Frösunda.
Auktion 1967.
Bonde i 45 år, brukare på Frösunda prästgård.
- Pappa dog 1955.
Ejnar och Emil brukade jorden efter sin far.
- Pappa var en entusiastisk fotograf.

Emil Carlsson, Prästgården i Frösunda.
Emil arbetade tillsammans med sin far och
bror Ejnar som arrendator på prästgårdens
 jordbruk. Sedan fadern dött arrenderade
bröderna jordbruket 1947-1967.
Foto: Ejnar Carlsson 1930
Vallentuna bildarkiv

Emil sa att han hade mycket dålig pension och att han inte visste hur han skulle få ihop det. Han sa att han hade 31 000 kr i pension men att han av det betalade 24 000 i skatt. Något var taxerat till 22 000 kr, kanske var det huset. 

- Var ju hemma i 40 år och har inte haft någon lön.- Jag är för gammal. Jag klarar inte upp det, sa han. En advokat får ordna det. 

- Jag har för mycket saker. Jag funderar på att sälja ut. Jag kommer upp i 24 000 kronor i skatt. Man är för gammal. 

En granne hjälpte honom med städningen. - Jag bara äter och sover, sa Emil.

Emil och hans bror hade varit i Rom och åkt hästdroska som körde turister.
- Det är konstigt med hästar. När de kom till en viss plats så vände han och gick tillbaka igen.

Två månader i Rom, Heidelberg i Sydtyskland och en vecka i Schwiez. Lite varstans. Fotboll varenda söndag.  - Konstigt med italienarna. Man prata om Gunnar Nordahl. Nacka var inte i klass med... Nisse Lidholm och Gunnar Gren.

Gästgivaren vid Järnvägshotellet, Söderberg hade det först. Ölrättigheterna gick med gästgiveriet. Söderberg sa åt källarmästare Norbäck: Du sitter här tack vare mig!

Skjutsstationen såldes varje år på anbud. Då fick man 1500 kronor av länsstyrelsen för två hästar och sedan betalade varje skjuts. Norbäck kväsa ? och talade med pappa. Pappa åkte in och erbjöd länsstyrelsen hålla skjuts för 1000 kronor. Norbäck och pappa gick ihop. Måste finnas två hästar. Pappa började köra gästgivarskjutsen 1919 och vi höll på till nyåret 1926. Det var sista året man hade gästgiveriet som skjutsstation.

Eriksson i syskonvillorna.

Det är väl karboratorn som krånglar, sa han. Sen fick han namnet Karboratorn.

Bagare Johansson gick in i källaren och hämtade två öl. Då var det två kvarter brännvin.

Den hembrännare som länsman varnade bodde i Örsta. - Det var fint hembränt!

Emil fick en körning till Länsman Voxén som bodde vid nuvarande Olsborgsvägen klockan 9.00. 
- Halv tio kom Voxén ut med laddad portfölj. Sista ärendet för dagen på Olhamra gård. Voxén hoppade ur och Emil gick med hästarna till stallet. Sedan fick han vänta i köket. När ärendet var avklarat skulle åkaren Blomkvist... Dukat åt Voxén i fina rummet och åt Emil i köket. 
- Har vi suttit i släden hela dagen har vi ätit ihop, slut på middag. Han var en rättvis man. Synd att han tyckte om sprit.

Han var stor och kraftig och för snäll, tänkte på de fattiga men sa aldrig nej till sprit. 

Mellan Rosendal och Gullbron var det så igensnöat att vi gick på varsin sida och kände var diket var. Men vid Sursta var det ingen snö.

Klinta-Tilda var också kunnig. Bodde vid Klinten vid Risbyle i Täby, där Fresta, Vallentuna och Täby går ihop. Bergs-Elin i Frösunda gjorde eget linement. Gästgivaren i Kårsta, Fjäll-Pelle i Närtuna, - Fjäll-Pelle är död. - Det bryr jag mig inte om. Får jag bara se kåken så blir jag frisk. 

Fjäll-Pelles hushållerska gick ut och fråga vad som gällde. 
Sen kom han ut och visste allt. 
Men det var elakt förtal, sa de. 

De sänkte Vallentunasjön med 90 cm.- Folk pratar alltid om den gamla goda tiden men den var inte god. Nej fasiken, det var dåliga tider. Ont om pengar och arbete. Tänk när Lundkvist kom till Vallentuna och satte upp Tegelburket. Vilket himmelrike. 1919.

- Han kunde själv alla tempon i jobbet och lärde ut det. Tänk vad luffare det låg där! Det var ju folk som sökte arbete på Tegelbruket. De tiggde mat av bönderna och stekte den på tegelugnarna. Det dög att koka köttsoppa på. Hemlös kunde vem som helst bli. Det var inte att gå på det sociala då. De fick tigga åt sig vad de kunde. I Frösunda var de så mycket luffare att man kunde ha både en och två luffare i stallet om nätterna. Ju fattigare desto ärligare. 

- Jag var i Tyskland 1953. Då var det dåligt där. Men man kunde lägga plånboken ifrån sig. De tog aldrig ett öre.

Det var en käring som ville åka till Sursta.
- Den får du skjutsa, sa pappa. Hon ville inte åka bil fast de erbjöd att hon skulle få åka gratis.
Så jag måste gå ifrån och skjutsa henne.

Lokomotiven kunde inte forsla tillräckligt med kol och vatten så det räckte till Rimbo. De måste fylla på i Vallentuna. Vatten tog de från ån. På ena bryggan hade de kolkorgar och på andra en vattenpump för ångpannan. Så höll de på till 1918 då de fick de nya tyska loken. Banan blev inte elektrifierad förrän på 40-talet. "Stortysken" kallade...

Calle Östervall rådde om Rickeby. Han sålde till "Billiga tomter". Byggmästare Pettersson. 

Vallentunas första telefonstation. Brann 1911.

Åkte kälke i Fattigstubacken. 

När jag gick och läste skulle Ivan Mörk köpa cigaretter. Handlare Halv... Du får inte köpa cigaretter när du går och läser. 

Massor av fel i böckerna och de låtsas inte om det! Synd att de talar osanning. Stora förändringar. Badet gick på 21 000 kronor. 

Klockarbacken var pålad. Natten de sköt Gustav III rämnade vägen. 

Var det trögt (med försäljningen) tog provryttaren upp en konjaksflaska. Då gick det bättre. 

Ljunggren. Första handelsboden börja 1885 till 1910 innan Conrad Österberg kom. Det kunde vara 15-20 skjutsar på morgonen. Lämna mjölk vid 7-taget och sedan kockan 1. Affären revs och gav plats för Konsum och biblioteket.

Kul? Vete fasiken. Ibland var det roligt och ibland inte. 

En gång hämtade en käring vid -taget som skulle till Angarn. (Lilla Lundby gård?) Hon var så full att hon knappt kunde gå. Jag fick leda henne till släden. Det var en karl som öppnade. Han betalade resan men mota iväg henne. Hon ville inte följa med hem. Hon vingade iväg i snön. 

Skjutsstationen lades ner 1921. Då började Norbäcks med Vallentuna bilstation. Chaufför Oskar Wahlman som blev droskstation i Stockholm sen. Han söp ner sig fullständigt. 

Arrenderade Frösunda prästgård. Vi tog över efter far 1943 och brukade gården till 1968. Mor skötte hushållet. Vi skulle ha tagit ett yngre fruntimmer. Mor blev dålig. Ejnar fick laga mat och städa. Far gjorde inget, gick och slöjda. Skulle ha tagit ett rejält fruntimmer. Det är konstigt med de gamla. Lika med morsan. Hon tålde inte att det kom något nytt fruntimmer. Ungkarlar. Nog hade vi haft tillfälle alltid. Hade väl fått gott om fruntimmer. Man tittade på dem men det vart aldrig mer.

Pappa dog 1955. Mamma dog 1960. Sen började en annan bli gammal. Mamma var lite kinkig och ville inte släppa in någon annan i huset. 

Jag köpte huset efter Prästgården 1957/58. Ejnar dog för tre år sedan. Stor tomt med nerrucklad kåk. Vi rustade upp den.

Gillar inte Venedig. Finns inga gator, bara sjöar överallt. Stan håller på att sjunka.

***

Familjen:
Gustav Emil Carlsson född 3/5 1872 i Norra Solberga, Jönköpings län
död 13/10 1955 i Frösunda, Vallentuna
Ida Vilhelmina Andersson född  25/6 1880 i Odensala 
vigsel: 2/12 1900. Död 25/9 1960 i Frösunda, Vallentuna. Då skriven i prästgården, Frösunda

Barn:
1. Emil Heleve Carlsson föddes 1/7 1903 på Lövstaholms gård i St Olofs församling, Sigtuna.
     död 11/12 1988 i Frösunda, Vallentuna. Ogift man. 
2. Karl Gustaf Carlsson född 24/1 1906 i St Olofs församling, Sigtuna
3. Aina Wilhelmina f 12/12 1907 i St Olofs, Sigtuna - d 22/12 1909 difteri och hjärtförlamning. 
4. Oskar Einar född 12/6 1909 i St Olofs församling, Sigtuna - död ogift 9/7 1986 i Frösunda
5. Edith Maria född 26/12 1910 i Värmdö (tvilling) - död ogift 5/10 1996 i Frösunda
6. Edor Gerhard född 26/12 1910 i Värmdö (tvilling) - död 11/4 1911 av lunginflammation

Familjen kom 24/11 1902 från Spånga till Sankt Olofs församling i Sigtuna.
Familjen kom 19/11 1910 till Värmdö där Gustaf Emil Carlsson blev befallningsman.
Familjen kom 4/12 1911 från Värmdö till Gävle Heliga Trefaldighet varifrån de återvände till Värmdö 2/6 1915.
Familjen kom till Ekeby gård i Vallentuna den 3/6 1918 från Wårdinge. 
De flyttade därifrån till Frösunda den 21/4 1922.  De kom fram 21/11 1922 och blev kvar där. 
Alla barnen dog ogifta. Gustav och Ida fick inga barnbarn, berättade Emil. 

Kyrkoböckerna:
Sigtuna, Sankt Olof och Sankt Per (AB) AIIa:2 (1895-1903) Bild 1720 / sid 462 (familjen)
Sigtuna, Sankt Olof och Sankt Per (AB) AIIa:4 (1904-1915) Bild 1780 / sid 163 (familjen)
Värmdö (AB) AIIa:5 (1902-1911) Bild 1020 / sid 595 (familjen i Värmdö)
Värmdö (AB) AIIa:6 (1911-1920) Bild 1160 / sid 106 (familjen i Värmdö)
Gävle Heliga Trefaldighet (X) AIIaa:13 (1896-1923) Bild 3310 / sid 5126 (familjen i Gävle)
Vallentuna (AB) AII:3a (1917-1923) Bild 1680 / sid 152 (familjen i Ekeby, Vallentuna)
Frösunda (AB) AII:4 (1913-1930) Bild 2290 / sid 471 (familjen i Frösunda)