Lokaltidningen
Nr 50, 1995De gav Chirac en knäpp på näsan
(VALLENTUNA)
Torbjörn Ek och Jessica Malmquist i EU-parlamentet i Strasbourg när 40 elever från Vallentuna gymnasium nyligen diskuterade fred och demokrati med jämnåriga ungdomar från andra EU-länder.
Utan synbar rädsla passade de på att protestera mot den franske presidenten Jaques Chiracs atomprovsprängningar.
Teater i blodet
Torbjörn Ek, 18, en grabb som är lite utöver det vanliga och tycker om att märkas, tog dock tillfället i akt och protesterade mot de franska atomsprängningarna när han nu ändå var där. Han har teatern i blodet och ska så småningom välja att antingen bli journalist eller skådespelare. För honom var det självklart att säga sin mening.
- Före avresan åkte jag in till Greenpeace och bad om protestknappar, säger han. Jag fick ta så många jag ville. Det råkade bli 244 stycken som jag sedan delade ut till höger och vänster. Till och med en fransyska som var arrangör bad att få en. Vi hörde att det blev hetsiga diskussioner kring henne sedan.
Rödfärgat hår
För att verkligen märkas hade Torbjörn färgat sitt hår rött med henna och klätt sig lysande orange från topp till tå. Det var därför knappast någon som kunde missa hans protest. Diskussionen kom sedan att präglas av frågan om Frankrikes provsprängningar.
- Jag blev aldrig påhoppad men en fransk elev ville elda upp mina märken. En engelsk elev hade däremot en t-shirt med texten ”Fuck Chirac!”. Det var häftigt! Vi bytte kläder med varandra en stund.
Jessica Malmquist som, likt de flesta andra Vallentunaelever, bar det runda protestmärket på sin tröja blev däremot påhoppad.
Hade varnats
- Lärarna hade varnat oss för att bära knapparna inne i EU-parlamentet eftersom fransmännen kunde bli provocerade. Jag funderade men bestämde mig för att behålla knappen på, bara för att visa min ståndpunkt.
Det var en fransk elev som rusade fram mot Jessica och diskuterade hennes protest på ett ytterst aggressivt sätt.
- Han tyckte illa om Sverige och blandade in Volvo/Renault-affären i diskussionen, säger Jessica som kände sig riktigt hotad innan fransmannen väl lugnat ner sig.
Tre frågor
De omkring 400 ungdomarna som hade samlats i EU-parlamentet fick ställa totalt tre frågor till makthavarna under den tio minuter långa frågestunden. Vallentunaeleverna, som undrade hur Sverige kan ta sig ut ur EU, fick aldrig chansen att ställa sin fråga.
- En holländsk kille frågade om inte EU borde ta officiell ställning mot Frankrikes atomprovsprängningar, säger Torbjörn Ek. Då jublade hela parlamentet!
Monica Antonsson
Torbjörn “Tobbe” Ek är idag en framgångsrik nöjesjournalist på Aftonbladet som gjort intervjuer med kändisar över hela världen och haft Melodifestivalen som specialintresse i Sverige, men rötterna finns kvar på Lindönäs Gård i Vallentuna.
– Jag är nog ganska familjekär och firar gärna högtiderna här ute. Jag brukar besöka någon gång varannan månad, även om min mamma säkert inte skulle hålla med om det, säger han.
 |
| Tobbe Ek fångad på ett mittuppslag... |
Utöver det har han även hunnit med en period i livet där han såg upp till Henrik Fexeus (då Bjarneskans) i Vallentunas teatergrupp Tellus Hjältar. Men allting börjar i skolbänken, först i Ekebyskolan och sedan Hammarbacken. I skolan var Tobbe enligt honom själv en “bezzerwizzer” som kunde och visste allt.
– Jag hade det ganska lätt på lektionerna, men med kompisar hade jag det lite svårare. Det var lätt att reta mig då jag blev väldigt lätt arg och läspade. Jag skulle inte säga att jag var mobbad, för jag hade samtidigt många tjejkompisar och det gjorde inte så mycket, säger han.I mellanstadiet gick han med i en teatergrupp i skolan och när det var dags att välja gymnasium hade han siktet inställt på Tellus hjältar, som var en del av Vallentuna gymnasium.
– Jag minns att jag och min kompis i 9:an gick raka vägen in på rektorns rum och krävde att vi skulle få ha teater på alla individuella val. Jag tror rektorn blev så paff att hon bara accepterade det, vilket gjorde att jag fick en liten specialutbildning, säger Tobbe Ek.
Under gymnasiet pluggade han natur och med sin ständiga tävlingsinriktning i skolan, samt att han älskade att skriva och läsa Expressens kvällsnyheter som alltid låg hemma på familjens vardagsrumsbord, tog han sikte på Sveriges svåraste medieutbildning, journalisthögskolan i Stockholm.
– Jag gav mig fan på att jag skulle lyckas komma in där, vilket jag också gjorde. Väl på plats tyckte jag direkt att utbildningen var väldigt spännande och kul, säger han.
Men precis som det är idag, var det inte med de mest lysande framtidsutsikterna som han blev introducerad till journalistiken.
– Jag är idag jäkligt tacksam att det bara var deltidsjobb för hade det varit heltid hade jag nog inte fortsatt utbildningen och slutligen blivit journalist.
Idag tillhör han en av Sveriges mer etablerade journalister och har en gediget CV att se tillbaka på. Men innan han skulle komma dit fick han erfara precis det som journalistutbildningen hade varnat för i början, att det skulle krävas ett antal hund-år.
– När det var dags att leta praktikplats sökte jag Expressen, Aftonbladet och allt jag kunde tänka på, men fick inget. Efter många om och men löste jag en plats på Utbildningsradion, vilket blev en jättebra praktikplats och jag blev också kvar där i två och ett halvt år, säger han.
Den tuffaste perioden kom strax efteråt. Lagen om anställningsskydd (LAS) hade gjort honom arbetslös och än idag, många år senare, kan man höra ångesten i hans röst när han berättar om den tiden.
Men till slut skulle det lossna. Först fick han chansen en sommar att läsa kärlekshälsningar på radiokanalen Lugna Favoriter och direkt efter hoppade han på en tjänst som researcher på SVT och tv-programmet Hjärnkontoret. Men efter att ha gjort en säsong där, fick han nys om att Aftonbladet hade en radiokanal och ringde chefen på vinst eller förlust.
Men Tobbe skulle bli kvar på Aftonbladet längre än bara “året ut”. När han funderat ett tag inser han smått chockartat att han nu har jobbat där i 17 år.
– Det är helt sjukt. En av anledningarna är kickarna jag får av en omedelbar publicering. Det var något jag inte hade upplevt tidigare. Sedan tror jag att print-redaktionen snappade upp att jag fattade grejen med att hitta nyheter, vilket ökade min drivkraft att vilja göra mer.
Främst kanske han idag är mest känd genom sin bevakning av Melodifestivalen och intresset går tillbaka till de tidiga barndomsåren i Vallentuna. I sin "mello"-bevakningen drog han också i gång en välkänd blogg där han skrev om sina upplevelser bakom kulisserna.
– Mello är en enorm maktfaktor i Sverige och det var bland det första jag fick börja åka ut på när jag jobbade på webb-tv. Även om mycket var fest och glamour, har jag även fått göra väldigt hårda granskningar av människor inom den miljön, säger Tobbe Ek.
Jobbet inom webb-tv skulle utöver att göra sig ett namn i journalistbranschen även öppna nya dörrar till det som Tobbe beskriver som det “absolut största”. Ett mål för honom själv blev att sikta mot utlandskorrespondent-tjänsten som fanns i antingen USA eller England, och efter några år skulle han till slut ta modet till sig och söka tjänsten.
– Mot all förmodan fick jag som webb-tv reporter det uppdraget. Det var hur häftigt som helst och jag fick möjlighet att bevaka allting, nyheter, nöje sport, politik, krim, resor, allt!
I tre år i sträck mellan 2009 - 2012 jobbade han sju dagar i veckan fram tills 02:00 på natten.
– I början var jag skitnervös, men det fanns alltid någon att ringa. Jag minns att när jag skulle bevaka sport var jag tvungen att fråga sportredaktören "vad är Old Trafford? Det vet jag nu men det visste jag inte då, säger han med ett stort leende och hintar om att det är något man kanske borde ha kunnat.
Det här var drygt 10 år sedan, saknar du jobbet som utlandskorrespondent idag?
– Det gör jag, men
anmälde mig faktiskt till USA-valet förra gången, och vill fortfarande ta mig
ut och göra något liknande igen. Att få bevaka amerikanskt eller brittisk
politik. Dyker möjligheten upp kommer jag nog ta den.
I dagsläget har Tobbe precis fått en ny tjänst under hösten på Aftonbladet. Denna gång handlar det om att göra plus-artiklar med allt från privatekonomi till hälsa och relationer. Utöver målet att han bockat av 49/50 delstater i USA och bara har Alaska kvar lämnar han också dörren öppen för att fortsätta bevaka amerikansk och brittisk politik utomlands igen.
Tre minnesvärda jobb i England
– Det var ingen bra situation. Vi visste om att hon var i förmyndarskap men det vi var intresserade av var hur hon mådde inför en turné som hon skulle åka på. Vi satt på en och en halv meters avstånd under intervjun, men hon kunde lika gärna varit på andra sidan Atlanten. Det gick inte att nå fram och nu i efterhand har jag förstått hur dåligt hon mådde. Hennes PR-team hade strukit hälften av mina frågor och de jag fick ställa var besvarade på åtta minuter, men vi hade en kvart. Hon kollar ständigt efter ett godkännande från en PR-person som står precis bakom min axel. Jag tar då chansen och frågar om hon någonsin känner sig överbeskyddad? Hon hinner med ett kort svar innan alla lamporna släcks och det kommer ett "okey times up" och jag får gå därifrån. Det i sig blev en grej, men samtidigt är det inte en intervju jag är nöjd med.
David Cameron
Carl-Henric Svanberg
– Det var en katastrof i mexikanska golfen, och han hade sagt något om “little people” vilket folk blev galna på. Men utöver det sa han ingenting och gick inte att få tag på. Vi var utanför British Petroleums högkvarter varje vardag från tidig morgon till sen kväll i 7–8 dagar. Till slut fick vi nys om att han blivit kallad till Ten-Downing Street. Efter mötet stod han bil en bit bort och fick fram och tillbaka och väntade. Jag och en annan journalist är då ensamma där och jagar världens kanske mest eftersökte person upp och ner för gatan och får bara 18 “no comments” som svar, men till slut ger han upp och börjar han svara på frågor. Det var jäkligt häftigt och vi fick mycket beröm hemifrån.
Av:
Och Tobbe...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar