 |
| Ove Hahn Foto: Monica Antonsson |
Det får mig att leta fram min mapp om Ove Hahn. Det första jag minns av honom är att han i mitten av 50-talet hade eget grammofonbolag. Han spelade in den lokala gruppen Red Shirt Skifflegroup, en EP på svenska och en på engelska. Jag har skivorna någonstans men hittar dem till min stora förvåning på nätet.Femtonårige Anders Strid var sångare i bandet och jag var kompis med hans lillasyster Kerstin. Året var 1958 och det var märkvärdigt värre när grabbarna kom hem för att äta lunch med sina instrument inklusive tvättbräda på cykel mellan tagningarna. Snacka om lokal historia.
De var:
Strid, Anders (sångare) (musiker: gitarr)
Andersson, Roland (musiker: gitarr)
Wölker, Kjell (musiker: gitarr)
Lundin, Ingvar (musiker: mandolin)
Lemke, Lars-Gunnar (musiker: bas)
Lundin, Yngve (musiker: tvättbräda)
Ove Hahn var vara 24 år när han debuterade som skivdirektör. Han var född i tvillingarnas tecken den 8 juni 1934 och måste ha utmärkt sig väl i branschen för bara tre år senare - 1961 - blev han artist- och programchef på Gröna Lund, ett jobb som han behöll till sin pensionering 1999.
 |
| Ove Hahn Foto: Monica Antonsson |
Det var han som tog dit världsartisterna och det var han som varje år övertalade Evert Taube att ställa sig på scenen. Det berättade han ofta och gärna om liksom anekdoten om hur han i maj 1967 drog ur elsladden till förstärkaren för Jimi Hendrix inför 15 000 jublande åhörare. Vad brydde han sig om världsstjärnor? Det var han som var maktfaktorn och efter showen skulle väl karusellerna gå, kan man tänka.
Som lokalreporter gjorde jag några intervjuer med Ove i samband med att han blev ordförande i Vallentuna kulturnämnd. Alla journalister kallades till samma restaurang vid Gröna Lund. Där hade han sitt bord. Där bjöd han på lunch och var mycket generös i sitt berättande.
Det var också Ove som tillsammans med Sven Sjönell och Lars-Ove Lidegran utgjorde Kulturnämndens Musikkommitté av vilken jag 1979/1980 fick fria händer att gräva fram talanger av alla slag i kommunen - det som småningom ledde till de tre kulturdagarna 1980, Lördagstimmarna i fem år på Tuna torg och Vallentuna Revyn som vi trots krass ekonomi lyckades driva ideellt i hela 25 år.
Om Vallentuna Revyn kan du läsa här och här och här och här.
 |
| Ove Hahn på jobbet. Foto: Monica Antonsson |
Det var för övrigt Ove Hahn själv som såg till att Lördagstimmarna tog slut. Som kulturnämndens ordförande tyckte han att kvaliteten på några av de lokala artisterna var för låg. I synnerhet som jag lät allas vår "Johan" sjunga på scenen vid ett tillfälle. De hade varit skolkamrater, visade det sig. Det var inte populärt.
- Kultur är allt från runstenar till video, sa han. Men man får aldrig släppa kvalitetskravet.
Där gick alltså våra åsikter isär för en gångs skull. Jag har emellertid Johans framträdande på video och kommer småningom att lägga ut det.
Men det var liksom det som var tanken med Lördagstimmen, att alla skulle få vara med. I synnerhet som ingen fick betalt. Johan sjöng för övrigt sin Samborombon (Fritiof och Carmencita) hur bra som helst om än något överförfriskad. Lördagstimmen var en samlingspunkt om lördagarna hela somrarna för alla som ville komma med sin kaffekorg och vara med. Det var själva tanken. Det var det vi fick vårt blygsamma anslag för. Om Lördagstimmen kan du läsa här och här och här och här och här.
 |
| Ove Han instruerar en dragspelsklubb. Foto: Monica Antonsson |
Det slutade med att Ove åtog sig att göra Lördagstimmen själv. Det blev ett (1) program i vilket han lät ett gäng säckpipeblåsare från Scottland spela på Tuna torg sedan de framträtt på Gröna Lund. Publiken uteblev. Sedan orkade han inte mer.
Men sånt är livet och några hard feelings var det inte tal om. Nu när jag läser klippen kan jag tycka att det borde ha varit det, men så var det alltså inte. Jag minns honom tvärtom som snäll och hjälpsam och kul att diskutera med på tåget in till stan om morgnarna.
Och lördagstimmen var sannerligen inte det enda som Vallentuna Revyn blev bestulna på. Så var det med Vallentuna Marknad som Hembygdföreningen helt sonika bara tog över. Lindöspelet likaså. Ingen av dem överlevde. Det gjorde däremot revyn i hela 25 år innan vi kastade in handduken. Men det var en bisats.
Ove Hahn var helt klart en betydande politiker för moderaterna i Vallentuna. Han satt i kommunfullmäktige, kommunstyrelsen och kyrkofullmäktige där han väl också var ordförande, såvitt jag minns. Det är ingen tvekan om att han var en maktfaktor med stor känsla för bygden. Och det var han som såg till att biografen fick nya stolar från Gröna Lund.
 |
| Ove Hahn var kung på Stora scenen... Foto: Monica Antonsson |
Den här artikeln från 9 juli 1986 kom till för att Ove Hahn just hade utsetts till kulturnämndens ordförande i Vallentuna. Här berättar han också en del om sitt jobb som artistchef. Klicka på bilden så hoppas jag att den förstoras.
Ove Hahn hann knappt tillträda förrän han konstaterade att just revyer inte ska ha några kulturbidrag. De tjänar så mycket pengar ändå, som han sa. Det upprörde såväl mig som in chefredaktör Christer Ottosson i Åkersberga. Det var ju han som drev revyn där då. Därav intervjun 11 februari 1987.
Ove Hahn hade därmed dragit upp riktlinjerna för Vallentuna Revyns, Össebyamatörernas, Tellus Hjältars och Suspects verksamheter. Till skillnad från alla andra sorters kulturföreningar fick vi aldrig några bidrag. Vi fick lägga mer kraft på att skaffa sponsorpengar och alkoholtillstånd än på själva produktionerna och till sist gick det bara inte längre.
Så kan det gå när inte haspen är på.
Rätt ska vara rätt och så gick det alltså i Vallentuna.
Det här klippet är från 1994 när Ove Han kom ut med boken "Gröna Lund Stora scenen kl 20.00 - från Evert till Miles på Wahlström & Widstrands förlag.
Jag tycks helt ha hoppat över det där med elkabeln och Jimi Hendrix fast jag vet att Ove berättade om det många gånger. Så jag får rota lite i övriga klipp om Ove. Han blev ju även flitigt intervjuad i den kolorerade veckopressen.
Pappa Titus Emanuel Hahn född 30/10 1897 i Ulrika, Östergötland (död 24/5 1978) var trävaruhandlare.
Mamma Hilda Viola född 10/11 1904 i Norrbärke (död 10/10 1995) var stumfilmspianist.
Familjen bodde i Åbyholm, Vallentuna redan 1950. Ove övertog villan efter föräldrarna och bodde där till sin död 4/5 2009 men då var adressen Åbyholmsvägen 1.
I Hemmets Journal 18/1995 berättade han att han som ung hade planer på att bli kyrkoherde i en lagom stor församling, varför inte Vallentuna. Så hade det nog blivit också om inte jazzmusiken kommit emellan. Han studerade teologi och blev korgosse hos den för sin högkyrklighet kände fader Gunnar i Osby.Ove skrev boken "Jazz, kyrka, ungdom" i vilken han pläderade för en friare syn på den moderna musiken inom kyrkan. Det väckte ett sådant rabalder att han fick slå prästplanerna ur hågen.
- En frireligiös tidning skrev att både jag och boken borde brännas på bål, säger Ove till HJ. Det omdömet blev jag mycket stolt över.
Kyrklig förnyelse 100 år - Kyrklig dokumentation berättar:
Snart var kyrkoherde Rosendal känd i hela landet som Fader Gunnar i Osby. Under hans trettioåriga ämbetstid åren 1933–1962 var församlingen något av ett kyrkligt centrum dit människor åkte för att inspireras. I den skånska köpingen omsattes tankarna om kyrklig förnyelse i praktisk handling. Med sin sakramentala ansats var det en kulturöppen och skapelsebejakande spiritualitet. Att dricka vin, lyssna på jazz eller klassisk musik och uppskatta skönhet var lika naturligt som att göra korstecken och gå till bikt, fira mässa och läsa tidegärd. Det är inte att förvånas över att Fader Gunnar skulle komma att kalla sina memoarer för ”min vindlande väg till glädjen”.
Inte minst tilltalades många unga människor av den oförvägna stilen. Förutom de båda gästflyglarna till prästgården som kunde erbjuda sängplatser åt gäster fanns den gamla jordkällaren som snart gjordes om till ett slags ungdomsgård. Två Osbyungdomar som tog starka intryck av sin konfirmationspräst var den kände tevejournalisten Lasse Holmqvist och regissören med mera Carin Mannheimer. De har båda framhållit den stora betydelse Fader Gunnar hade för dem personligen. Mannheimer skriver om Fader Gunnar att han ”öppnade världen”. Holmqvist talar om hur han blev gripen av ”Fader Gunnars på en gång charmfulla och stränga religionsförkunnelse”.
Långa perioder bodde Ove Hahn, som senare blev programchef på Gröna Lund, i ena gästflygeln och skrev där på 1950-talet försvarsskriften Jazz, kyrka, ungdom (1956). Den öppnar med en anekdot om en av alla de gånger som Fader Gunnar blev en riksnyhet: i en tid då jazzen ansågs vara moraliskt nedbrytande på ungdomen hade han i morgonmässan bett för Louis Armstrong som plågades av läppsår.
Ove skrev alltså boken "Jazz, kyrka, ungdom" i vilken han pläderade för en friare syn på den moderna musiken inom kyrkan - och tycks med den ha tagit sig till den kyrkliga historien. Boken väckte ett sådant rabalder att han fick slå prästplanerna ur hågen.
- En frireligiös tidning skrev att både jag och boken borde brännas på bål, säger Ove till HJ. Det omdömet blev jag mycket stolt över.
I boken om Monica Zetterlund får man en glimt av Ove Hahn som musikkritiker:
"Det är flera som i dessa dagar tvingas omvärdera Monica. Ove Hahn är nybliven artistchef på Gröna Lund. Som recensent i Jazztidskriften Estrad har han i flera år bevakat Monicas insatser i radio och på skiva i vad som bitvis liknar förföljelse. Han påtalar nogsamt varje dissonans i Monicas sång: "det var så falskt att grädden skar sig i kaffet. Brrr!" När den förväntade falsksången uteblir påpekar han det som en överraskande nyhet: "dessutom sjöng hon rent." När han recenserar Sakta vi gå genom stan har Ove Hahn gått över till tidskriften Show Business. Där gör han upp med det förflutna:
"Många gånger har jag varit sur på Monica, många gånger har jag påstått att hon varit upphaussad och sångligt högst medelmåttig. Jag tar inte tillbaka det. Men nu har det hänt något med henne. Monica har kommit ifatt sig själv. Hon har fått mognad, lugn, auktoritet och helt enkelt blivit artist. Den här plattan fyller mig med beundran. Monica sjunger utsökt, Beppe Wolgers har gjort en smått fantastisk text i första låten och Georg Riedels arrangemang lämnar inget övrigt att önska. Och - observera - det går att sjunga jazz på svenska! Tack för den här plattan, alla inblandade!"
 |
| Oves tackkort efter en av våra revyer. Han hade uppenbarligen bett att få manus också. Som tur var slapp jag ta del av hans synpunkter. Han tycks i alla fall ha betalat portot själv. |
De hade fruktansvärd makt de där männen som styrde showbiz. Med tanke på ordvalet om förföljelse så måste han ha varit en plåga för Monica Z. En professionell tyckare som efter eget behag med ett penndrag kunde tända och släcka stjärnor. Det var egentligen hemskt.
Med tanke på att han själv skrev schlagertexter som "På en grön liten kulle i Bromölla (på en stig vid en ensam tall" utgiven på Nordiska musikförlaget och som sjöngs in 1960 av Kerstin Dahl kunde han gott ha intagit ett mer ödmjukt förhållningssätt till de stackars artister han recenserade.
Han finns registrerad hos Stim för totalt fem sångtexter nämligen:
- Bli kär
- När en flicka är kär
- Please please var inte larvig
- Sök då din fe
- På en grön liten kulle i Bromöll
Låten Sök då din fe visar sig vara en rätt skön låt insjungen av Gerd Persson 1960.
Du hittar den här.
Du hittar den här.
En händelse som ser ut som en tanke är att just den sistnämnda texten får P4 Kristianstad att uppmärksamma Ove Hahn drygt åtta år efter hans död. Vad hade han för anknytning till Bromölla?
Hör här en intervju med undertecknad i P4 Kristianstad den 1 november 2017 om Oves äventyr i 50-talets schlagervärld och därefter hans epos: På en grön lite kulle i Bromölla, en nuförtiden konstig men ändå välsnickrad text.
Skivan distribuerades av AB Nordiska Musikförlaget som ägdes av levande musiklegenden Leif Kronlund som i decennier var Sveriges främste storbandsledare. Det hade varit ytterst märkligt om inte han hade åtminstone ett visst samarbete med en av nöjebranschens störste, legenden Ove Hahn.
Ove Hahn blev alltså artistchef på Gröna Lund vilket han tyckte hade vissa likheter med prästyrket.
- Det är inte ovanligt att man får agera själasörjare för artisterna.
Från Grönan berättar han om när Rolling Stones drog en 32 000 personer till Stora scenen. Om Evert Taube och Zara Leander och om Lillbabs som han var särskilt förtjust i.
- Jag har sett de stora elefanterna dansa, sa han i Året Runt 18/1995 och berättade om Evert, Zara, den graciöst, värdigt och chosefria Birgit Nilsson och den fullkomligt hopplösa Marlene Dietrich. I Hemmets Veckotidning 31/95 kallar han henne satmara till och med. Och här dyker den upp, historien om Ove och Jimi Hendrix. Se klippet till vänster. Men inte mer än så skriver min gulliga kollega Eva Åström om händelsen medan vår gemensamme fotograf Kurt Pettersson plåtar. Det handlar mer om clownen Charlie Rivels vars dotter fick sköta honom som ett barn, divan Zara och så förstås Evert. Alltid Evert. Anekdoterna blir emellertid många. Eller vad sägs om- jazztrumpetaren Miles Davis som blev Oves private vän,
 |
| Ove skrev alltid och tackade för sina fribiljetter till Vallentuna Revyn. |
- den franska sångerskan Juliette Greco som gjorde alla besvikna
- Bob Marley med band som lockade 20 000 personer ena året och två år senare så mycket folk att man - som enda gången i historien - tvingades sätta upp skylten "Utsålt".
Och så fortsätter det bland klippen. Ove Hahn hade träffat och engagerat dem alla.
Favoriterna räknade han upp i Hänt i Veckan 37/1991:
Count Baise
Miles Davis
Jimmi Hendrix
Mahalia Jackson
Zarah Leander
Lill Lindfors
Bob Marley
Birgit Nilsson
Charlie Rivel och
Evert Taube
Så varför har just händelsen med Jimi Hendrix blivit så omtalad. Jo, för att Vattenfall gjorde en reklamfilm om behovet av elektricitet i oktober 2000 och illustrerade det hela med autentiska filmklipp från händelsen på Gröna Lund.
Jag har sparat några privata vykort från Ove Hahn. Alla föreställer en clown på affisch för Gröna Lund (se ovan). Man kan lätt konstatera att arbetsgivaren fick betala portot.
- Enligt traditionen ska kungen av Bälgien inte kunna spela dragspel själv, heter det i texten. Han ska helt enkelt ge det PR.
- Dragspel är i många sammanhang inte fint nog, sa den nyutnämnde kungen. Men det ska vi ändra på. Dragspel är också kultur!
Jag har ett gäng klipp om Frimurarna i min mapp om Ove Hahn.
Det handlar om män ur samhällets toppskikt som genom frimureriet delar dolda lojaliteter, hemliga nätverk av makthavare som svär varandra evig trohet och förenas genom tysthets- och trohetslöften.
I ett klipp ur Expressen 12 januari 1995 står under kändisar att Ove Hahn, programchef på Gröna Lund, är inskriven som medlem av graden IV-V. Det innebär att han var S:t Andreas-lärling eller medbroder:
 |
| Frimurarnas vapen |
"Ceremonierna genomförs i tre rum. Själva logen ska var utsmyckad som en egyptisk gravkammare med välvt tak. På västra väggen en man i liksvepning och med fingret för munnen, en symbol för tystnadsplikten. Den som ska bli lärling eller medbroder i S:t Andreaslogen utsätts nu för en symbolisk vandring genom dödsriket. Han går ensam genom en mörk gång som är dekorerad med dödskallar och benknotor. Innan allt är klart stöter OM sin ämbetsdolk först mot den sökandes högra öga, sedan mot hans mun. Samtidigt läses en rituell text."
Jag hade tänkt fråga Ove Hahn om det men det blev aldrig av.
Per Ove Lorentz Hahn
född 8/6 1934 i Engelbrekts församling, Stockholm
Gift 18/10 1958 med Catharina Nyström född 1939.
Barn: Sönerna Peter (1959), Stephan (1961) och Andreas (1964).
Död 4/5 2009 i Vallentuna, en dryg månad innan han skulle fylla 75 år.
 |
| Titus Hahn 30 augusti 1972 Foto: Haga studios. Vallentuna bildarkiv. |
Titus var en ivrig biodlare vilket förevigades 1972 av Haga Studios. Fotograferna Rachael Gough-Azmier och Gunilla Blomé var själva bosatta i Haga lite längre bort på Åbyholmsvägen.
Ove tog över barndomshemmet där han blev kvar litet ut.
