Södra Roslagen
28 september 1988
Inredningsdetaljer
nisch för drejande Kårstakeramiker
(VALLENTUNA)
Keramikern Michael Anzengruber i Kårsta är en äkta konsthantverkare
med mästarbrev och allt. Hans far var krukmakare med stor fabrik i Österrike.
Själv för han familjetraditionen vidare i eget krukmakeri i Kårsta.
- Jag tror på keramiken. Genom alla tider har det visat
sig att keramik är det enda som håller, säger Michael som på sistone specialiserat
sig på byggnadsdetaljer.
När Michael valde att bli keramiker valde han alltså att
axla sin fars yrke. Fadern hade en stor verkstad med ett hundratal anställda
keramiker som tillverkade olika föremål i stor skala. Enligt det gamla
hantverksskråets traditioner åkte Michael runt i Europa och arbetade. Det blev
jobb i Tyskland och på Capri i Italien som för var alla konstarters land.
Sverige drömland
Att Michael sedan kom hit 1964 berodde på att Sverige för
den tidens ungdomar i Europa var ett framgångsrikt land med ett modernt
tankesätt.
- Sverige var rätt så omtalat med tanke bland annat på
neutraliteten. Österrike hade dessutom goda relationer med Sverige, berättar
Michael som blev kvar i flera år. 1968 återvände han till Österrike tog sitt
mästerbrev, återvände till Sverige 1972 och har bott här sedan dess.
- Min far tyckte nog att jag svek lite när jag flyttade. Jag
ville leva mina glada ungdomsår medan han slet där hemma. Han var rädd att jag
skulle rota mig här.
Att Michael och hans familj så småningom hamnade i Kårsta
berodde på att de hittade det perfekta huset, ett hus som rymmer både
krukmakeriet och familjens bostad. Här vid Roslagsbanans sista utpost, arbetar
han i en ständigt inspirerande miljö.
Michael Anzengruber drejar självklart krukor och urnor i
låga banor. Lika självklart designar han stora fruktfat, ljusstakar och
keramiska konstverk. Med åren har han skaffat sig en standardkollektion av
bruksföremål.
Inredningsdetaljer
- Sedan några år har jag dock specialiserat mig på
inredningsdetaljer. Jag tror det finns ett behov bland arkitekter och inredare
att få skräddarsydda lösningar. Stockholmshusen är exempelvis fyllda av
vindsvåningar som inreds. Kanske finns där fula rör och murstockar som ska
döljas och då är keramiken perfekt. Utomhus kan det vara fasader och portaler.
Jag skulle vilja ägna mig åt att göra byggmaterial och utsmyckningar, säger
Michael Anzengruber.
När Thielska galleriet i Stockholm skulle renoveras sökte
Byggnadsstyrelsen med ljus och lykta efter en keramiker som kunde återskapa de
gamla taknockarna. Michael fick jobbet och lyckades experimentera fram rätt
form och färg som skulle överensstämma med vad holländska keramiker åstadkom
någon gång vid sekelskiftet.
Just nu arbetar Michael med ett annat invecklat och
avancerat projekt. I samband med restaureringen av Albert Bonniers villa på
Djurgården har uppgiften att nyproducera takpannorna till muren som löper runt
fastigheten fallit på Michael. Han handdrejar stora cylindrar som han sedan
delar på mitten. När d väl blivit brända måste alla mått vara exakta. Annars
fungerar det inte. Totalt kommer Michael att dreja 300 cylindrar innehållande
sex kilo lera vardera. Det är ett tungt kroppsarbete med andra ord.
Signerade pannor
- Varenda panna är signerad. De är unika och det finns
förmodligen ingenting liknande i hela Sverige. De kommer att hålla i många hundra
år, säger Michael.
Bränningen är en procedur som är minst lika viktig för
Michael att behärska som själva keramikarbetet. Två stora ugnar har han i
direkt anslutning till sin verkstad. Svårigheten är ofta att få exakt rätt
temperatur vid bränningen. Michael bränner vid 1 220 grader och vanligen varierar
temperaturen med 20-30 grader.
- Temperaturen är mycket viktig. Olika glasyrer blir
olika vid olika värme. Blir temperaturen för hög kan det bli blåsbildningar i
godset. Blir det för svalt i ugnen smälter glasyren kanske inte ut. Missar man
kan hela produktionen gå åt skogen, säger Michael.
Michael Anzengruber tror att konsthantverkets framtid är
god. Kvalitet lönar sig alltid. Överallt.
- Men allt hantverk håller inte alltid god kvalitet.
Högkvalitativt hantverk kommer dock alltid att stå sig, säger Michael
Anzengruber.
Monica Antonsson
_____________________________________________________________________________
Lokaltidningen
Nr 18, 1995
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar