Allas Veckotidning
Nr 16, 2014
Mina böner kunde inte rädda mamma
Majken Öst-Söderlund har klarat sig själv sedan hon var 9 år
Rubrik: Majken
Öst – ny bok om efterkrigsårens Finland
Byline: Monica
Antonsson
Foto: Per
Arvidsson
Brödtext:
Det var när Majken Öst-Söderlund, 54, läste den
finlandssvenska författaren Monika Fagerholms roman ”Underbara kvinnor vid
vatten” som hon kom att tänka på sin egen barndom i finska Österbotten. Kanske
var livet där på 60-talet när hon själv växte upp också något att skildra?
– Det finns en scen i boken som beskriver en båtresa från
Jakobstad till Sverige, säger Majken där hon sitter i sin hemtrevliga villa i Vallentuna
utanför Stockholm. Hela 35 år har gått sedan hon lämnade föräldrahemmet på det
blåsiga gärdet i byn Östensö inte långt från Jakobstad.
Som en idyll
– Jag kände igen bilden. Det var precis som när jag var liten
och Sverigebåten gick från Kokkola eller Karleby i mellersta Österbotten. Märkta
av efterkrigsårens fattigdom blickade vi alla mot Svärje på andra sidan Bottenviken
där det var så mycket bättre. En dag när jag var sex, sju år skulle vi ta båten
till Skellefteå med en annan familj ur församlingen. Vi skulle köpa Gevaliakaffe
i tvåkilos plåtburkar, sova över i tält på campingplatsen och gå på bönemöte. Men
jag fick feber och måste stanna hemma. Det var en väldig besvikelse för mig.
Majken växte upp i familjens gula hus med den stora trädgården
på det blåsiga gärdet. Byn bestod bara av några få hus och ett antal omålade lador
med halmtak. Närmaste granne var järnvägen och bortom den låg farmors hus där även
farbror, faster och kusinerna bodde. Riksåttan som skar genom byn var under
byggnad men gick redan att cykla på och i Bennäs en dryg kilometer bort låg såväl
bönehuset Betel som Handelslaget och två andra livsmedelsaffärer.
Alla i byn tillhörde den svensktalande minoriteten. I
Jakobstad fanns knappt en människa på 60-talet som talade finska.
– Det var kanske därför vi drömde så mycket om Svärje. Man
längtade efter att få tala sitt eget språk och bli förstådd.
Majkens pappa var snickare men hade läshuvud och borde nog ha
blivit predikant, säger hon. På lediga stunder satt han mest i sin gungstol och
läste bibeln. Mamman var precis så varm och god som mammor ska vara. Hon var
dessutom mer förtjust i Maranata än i Betel som det vanliga bönehuset kallades.
Orsaken var predikanten som kom från Sverige och kunde spela dragspel. Saliga
är Maranatafolket. Så sa de i alla fall. Och det var tillåtet att klappa i
händerna.
Majken var yngst i syskonskaran. Hon hade två äldre bröder
och en 13 år äldre storasyster som kunde allt. Hon hade fina kläder och tyckte
om att sminka sig. Majken kunde sitta i timmar och titta på. Hon brydde sig
inte det minsta om att det var syndigt att använda läppstift.
– Vi växte upp i en idyll, säger Majken. Mamma sa alltid,
att om någon tar dig i mörkret så släpper de dig när det ljusnar. Pappa bar mig
uppför trappan varje kväll. Nu ska vi be till Jesus så att du får beskydd under
natten, sa han. Sedan bad vi för alla möjliga saker. Som barn sov jag väldigt
gott. Vi kände oss beskyddade och omhändertagna.
Förlorade pappa
Det enda som skrämde byborna var hotet om Guds straff.
- Gud ser dig, sa man. Även om mamma och pappa inte ser dig
så ser Gud dig. Strafftänkandet var skoningslöst och oresonligt. Så här i
efterhand kan jag tycka att det var en kultur som höll folk tillbaka. Man
skulle veta sin plats och sköta sig helt enkelt. Men man sa också att Gud
griper in. En vän som hade problem med spriten hade nyktrat till för gott sedan
han blivit frälst. Han var ett livs levande bevis för att Gud griper in. Senare
- när vi bad att mamma skulle bli frisk och hon inte blev det - ställdes allt det
där på ända. Vad var egentligen sant och vad var falskt?
Majkens mamma fick cancer och dog efter bara ett drygt
halvår. Varken operationen eller Maranatas helande besvärjelser hjälpte. Hon
hamnade på sjukhus och strax fick den då nioåriga Majken veta att hennes mamma hade
flyttat hem till Gud.
– Det kom som en chock. Jag hade inte haft en tanke på att
hon skulle kunna dö. Något sådant hade vi aldrig hört talas om. Och pappa stod helt
handfallen. Han var ju bara en stackars man som aldrig hade rört en diskbalja
eller lagat mat. Jag hade antagligen kunnat sörja om inte han hade fallerat så
totalt. Han flydde in i sitt arbete, ett intensivt bibelläsande och tog långa
ensamma promenader. På så vis förlorade jag honom också. Plötsligt stod jag där
ensam med ansvaret för mitt liv och nioåringar är ju faktiskt rätt små. Det var
som att sorgen hade kapslats in i en frysbox. Prata inte om det, sa man. Då
blir det bara värre.
Majken fick klara sig bäst hon kunde med allt vad det
innebar av att aldrig komma i tid till skolan och springa omkring i smutsiga
kläder. Men livet gick sin gilla gång och pappan blev småningom söndagsskollärare
i bönehuset. Efter några år gifte han dessutom om sig med evangelisten Rode som
dessförinnan hade tjänstgjort i Svärje.
Mötte kärleken
Men Majken mådde allt oftare illa och pappan
föreslog att hon kanske behövde ett par solglasögon. En dag steg hon därför in
i en av byns affärer för att prova ett par.
– Ett par solglasögon for i golvet och gick sönder, säger
Majken. Jag blev helt panikslagen. Vad skulle jag göra. Att bara gå därifrån skulle
vara detsamma som att stjäla och om jag skulle försöka gömma dem någonstans så
skulle Gud se mig.
En några år äldre pojke som jobbade i butiken kom till
hennes räddning. Gå du bara, sa han. Jag tar hand om det här.
- Det var som att jag mötte Jesus, utbrister Majken. Jag
hade ett problem som jag inte kunde lösa. Då kom han och tog hand om det åt mig.
Sedan dess är han symbolen för den Gudsbild jag fick med mig ut i livet. Jag vet
förstås inte om jag har rätt. Men det är det som är trons mysterium.
Majken växte upp och tog studenten. När hon 1979 bestämde
sig för att flytta till Svärje hamnade hon i Vallentuna där hon fick jobb på ett
boende för utvecklingsstörda. Några år senare studerade hon till journalist men
bar alltjämt den tunga sorgen efter mamman i sitt hjärta.
– Den har kommit ikapp mig i omgångar sedan jag väl kom bort
från Östensö, säger hon. Jag kände mig länge ensam. Utan min släkt var jag liksom
utkastad i världen. Så småningom fick jag vänner som kom att betyda desto mer. Och
så träffade jag ju Janne som sa: Tag det lugnt, det där ordnar jag.
Majken längtade efter kärlek och gemenskap. Och hon förstod,
att om hon någonsin skulle hitta en livskamrat så måste hon ut på banan och se
sig om.
På danssalong
- Det var en arbetskamrat som i oktober 1986 föreslog att vi
skulle ta tåget in till stan och gå på dansstället Chapeau-Claque. Det var
också hon som fick syn på honom först. Jag förstod att jag måste göra något, så
jag bjöd upp och han kunde inte heller dansa. Han var dessutom tystlåten. Ska
vi prata så får du prata, sa han. Det tyckte jag var jättebra.
Han var 33 år och hon 27. Några dagar senare ringde han och bjöd
ut henne på bio.
- Jag försökte verka kulturell och valde en film med Woody
Allen. Efteråt sa han att det var den sämsta film han någonsin hade sett.
Nåja, kärleken slog i alla fall ut i full blom. Tre år
senare gifte de sig i Vallentuna kyrka och så småningom kom barnen Rikard, 24,
och Frida, 22, till världen. De är vuxna nu och på god väg att forma sina egna
liv.
– Att jag träffade Janne betydde att jag fick avlastning och
kunde börja vila, säger Majken. Han är snickare som pappa men läser inte
bibeln. Han har aldrig ens gått i söndagsskola! Men han är otroligt tekniskt
begåvad och lyssnar snällt på helgsmål i radion med mig varje lördag kl 18.00.
Då läser de också en liten bibeltext. Det tar en kvart. Jag tror faktiskt att
han uppskattar det. Jag märker i alla fall att han lyssnar.
Det blev en bok om Majkens barndomsberättelse. ”Det enda jag
vet”, heter den och är en kärleksfull 60-talsskildring från en by på ett
blåsigt gärde i efterkrigsårens Finland.
– Titeln anspelar på en sång som jag i boken drömmer att min
styvmor sjunger när hon kommer på skyarna med sin nypolerade gitarr. Det är en
känd läsarsång som lyder ”Det enda jag vet är att nåden räcker, att Kristi blod
min synd min skuld betäcker.” Det var det enda som blev kvar sedan jag lämnat
barndomens skräck för helvetet och Guds straff bakom mig. Frågan har som bekant
ältats i kyrkorna i det oändliga. Finns det en himmel? Finns det ett helvete?
Och i så fall, vem kommer vart? Jag har fortfarande inget svar. Det enda jag
vet är att nåden räcker till oss alla.
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar